Вы находитесь на странице: 1из 29

Deshielo a

medioda
Tomas Transtrmer
Nrdicalibros Traduccin de
Roberto Mascar
c
o
l
e
c
c
i

n
l
e
t
r
a
s
n

r
d
i
c
a
s
2011
Ttulo original: Dikter
La traduccin de este libro ha sido nanciada por
Statens kulturrd / The Swedish Arts Council
Tomas Transtrmer
De la traduccin: Roberto Mascar
De esta edicin: Nrdica Libros, S.L.
Fuerte de Navidad 11, 1 B - CP: 28044 Madrid
Tlf: (+34) 91 509 25 35 - info@nordicalibros.com
www.nordicalibros.com
Primera edicin en Nrdica Libros: septiembre de 2011
ISBN: 978-84-92683-60-4
Depsito Legal:
Impreso en Espaa / Printed in Spain
Imprenta Kadmos (Salamanca)
Diseo de coleccin: Filo Estudio
Maquetacin: Diego Moreno
Correccin ortotipogrca: Ana Patrn
y Susana Rodrguez
Cualquier forma de reproduccin, distribucin, comunicacin pblica o
transformacin de esta obra solo puede ser realizada con la autorizacin de
sus titulares, salvo excepcin prevista por la ley. Dirjase a CEDRO (Centro
Espaol de Derechos Reprogrcos, www.cedro.org) si necesita fotocopiar o
escanear algn fragmento de esta obra.
de 17 POEMAS (1954)
(ur 17 DIKTER)



III
FEM STROFER TILL THOREAU
nnu en har lmnat den tunga stadens
ring av glupska stenar. Kristallklart salt r
vattnet som slr samman kring alla sanna
yktingars huvud.
I en lngsam virvel har tystnad stigit
hit frn jordens mitt, att sl rot och vxa
och med yvig krona beskugga mannens
solvarma trappa.
*
Foten sparkar tanklst en svamp. Ett skmoln
vxer stort vid randen. Likt kopparlurar
trdens krkta rtter ger ton och lven
skingras frskrmda.
Hstens vilda ykt r hans ltta kappa,
addrande tills ter ur frost och aska
lugna dagar kommit i ock och badar
klorna i kllan.
10
III


CINCO ESTROFAS PARA THOREAU


Otro ms abandon el pesado
anillo de la ciudad de voraces piedras. Clara como la sal es
el agua que golpea todas las cabezas de
los verdaderos refugiados.

En lento remolino ha subido el silencio
hasta aqu desde el centro del mundo, a enraizarse y crecer
y con frondosa copa sombrear la escalera del hombre, entibiada
por el sol.

*
Negligentemente, el pie golpea una seta. La nube de tormenta
se agranda junto al borde. Como cuernos de cobre
las sinuosas races del rbol dan el tono, y las hojas
se dispersan temerosas.

La huida salvaje del otoo es su liviano manto,
ameando hasta que, otra vez, llegue la manada de das tranquilos
de helada y ceniza y baen
las garras en la fuente.

11
*
Trodd av ingen gr den som sett en geysir,
ytt frn stenad brunn som Thoreau och vet att
s frsvinna djupt i sitt inres grnska,
listig och hoppfull.
12
13
*
Credo por nadie va el que vio un giser,
huido de aljibe cegado, como Thoreau, y sabe
desaparecer en lo profundo de su verde interior,
astuto y esperanzado.
14
ELEGI
Vid utgngspunkten. Som en stupad drake
i ngot krr bland dis och dunster, ligger
vrt granskogskldda kustland. Lngt drute:
tv ngare som ropar ur en drm
i tjockan. Detta r den nedre vrlden.
Orrlig skog, orrlig vattenyta
och orkideens hand som strcks ur myllan.
P andra sidan, bortom denna farled
men hngande i samma spegling: Skeppet,
som molnet tyngdlst hnger i sin rymd.
Och vattnet kring dess stv r orrligt,
i stiltje lagt. Och nd stormar det!
och fartygsrken blser vgrtt ut
dr addrar solen i dess grepp och blsten
str hrt mot ansiktet p den som bordar.
Att ta sig uppfr Ddens babordssida.
Ett pltsligt korsdrag och gardinen addrar.
Tystnaden ringer som en vckarklocka.
Ett pltsligt korsdrag och gardinen addrar.
Tills avlgset en drr hrs sl igen
lngt borta i ett annat r.

ELEGA


En el punto de partida. Como dragn cado
en algn pantano entre neblina y vaho, est
nuestra tierra costera vestida de bosque de pino. All lejos:
dos vapores que gritan desde un sueo

en la bruma. Este es el mundo inferior.
Bosque inmvil, supercie de agua inmvil,
y la mano de orqudeas que surge del pantano.
Al otro lado, ms all de esta senda,

pero otando en el mismo espejeo: el navo,
que la nube ingrvida cuelga de su espacio.
Y el agua en torno a su cayado est inmvil,
echada en calma. Y aun as, truena!

Y el humo del navo se expande horizontal
all amea el sol en su agarrn y el soplo
golpea duro el rostro del que aborda.
Ascender hacia babor de la Muerte.

Una rfaga sbita y la cortina ondea.
Suena el silencio cual despertador.
Una rfaga sbita y la cortina ondea.
Hasta que se oye, lejana, golpear una puerta

lejos, en otro ao.
15
16
*
O marker gr som Bockstensmannens kapprock!
Och n som svvar mrk i vattenrken.
Det rder stillhet som nr radarn svnger
sitt varv p varv i vergivenhet.
Det nns en korsvg i ett gonblick.
Distansernas musik har sammanstrmmat.
Allt sammanvuxet till ett yvigt trd.
Frsvunna stder glittrar i dess grenverk.
Frn verallt och ingenstans det spelar
som syrsor i augustimrkret. Insprngd
som timmerbaggen, slumrar hr i natten
torvmossens drpte frdman. Saven driver
hans tanke upp mot stjrnorna. Och djupt
i berget: hr r dermssens grotta.
Hr hnger ren, grningarna ttt.
Hr sover de med sammanfllda vingar.
En dag skall dessa yga ut. Ett vimmel!
(P avstnd som en rk ur grottans mynning.)
Men nnu rder sommarvintersmnen.
P avstnd vattensorl. I mrka trdet
ett lv som vnder sig.
*

Oh marcas grises como la tnica del hombre de Bocksten!
1
Y la isla que ota en el vapor del agua.
Hay calma como cuando el radar vira
en vueltas y vueltas, entregado.

Hay un cruce de caminos en un instante.
La msica de las distancias ha conuido.
Todo creciendo hacia un rbol frondoso.
Ciudades perdidas brillan en su verdor.

De todas partes y de ninguna tocan
como los grillos en la oscuridad de agosto. Insertado
en el rebao de troncos, se adormece aqu en la noche
el viajero asesinado en el pantano. La savia mueve

su pensamiento y sube hacia las estrellas. Y en lo profundo
de la montaa: aqu est la gruta de los murcilagos.
Aqu cuelgan los aos, apretados los actos.
Aqu ellos duermen con las alas plegadas.

Un da estos volarn. Un hervidero!
(En la distancia, algo como humo saliendo de la boca de la gruta.)
Pero an rige el sueo del invierno estival.
En la distancia, rumor de aguas. En el rbol oscuro,

una hoja que se da la vuelta.

1
Hombre de Bocksten: restos de un hombre medieval muy bien preservados,
hallados en la municipalidad de Varberg, Suecia, en 1936. (N. del T.)
17
*
En sommarmorgon fastnar bondens harv
i dda ben och kldestrasor. Han
lg allts kvar nr torvmossen drnerats
och str nu upp och gr sin vg i ljuset.
I varje hrad virvlar gyllne frn
kring gammal skuld. Den pansarkldda skallen
i kerjord. En vandringsman p vgen
och berget fljer honom med sin blick.
I varje hrad sorlar skyttens rr
vid midnattstid nr vingarna slr ut
och det frutna vxer i sin strtning
och mrkare n hjrtats meteorsten.
En andens bortvndhet gr skriften glupsk.
En agga brjar smlla. Vingarna
slr ut kring rovet. Denna stolta frd!
dr albatrossen ldras till ett moln
i Tidens gap. Kulturen r en valfngststation,
dr frmlingen p promenad
bland vita husgavlar och barn som leker
nd med varje andetag frnimmer
den drpte jttens nrvaro.
18
*

Una maana de verano, el rastrillo del campesino se atasca
en huesos muertos y harapos de vestido. As que l
yaca all cuando drenaron la turbera
y ahora se yergue y anda su camino en la luz.

En cada distrito remolinea semilla dorada
en torno a vieja deuda. La calavera, blindada,
en un sembrado. Un peregrino en marcha
y la montaa siguindole con la mirada.

En cada distrito murmura el carcaj del arquero
a medianoche, cuando se abren las alas
y crece el pasado en su cada,
ms oscuro que el meteorito del corazn.

Un alma apartada hace la escritura vida.
Una bandera empieza a golpetear. Las alas
se abren en torno a la presa. Este viaje altivo!
en que el albatros se hace viejo como nube

en la boca del Tiempo. La cultura es una estacin
de caza de la ballena, donde el extrao, caminando
entre blancas vigas y nios que juegan,
percibe, sin embargo, a cada respiracin,
la presencia del gigante cado.

19
20
*
Ltt terkastas himlasfrers orrspel.
Musiken, skuldfri i vr skugga, som
fontnens vatten stiger mellan vilddjur,
konstrikt frstenade kring vattenstrlen.
Med strkarna frkldda till en skog.
Med strkarna som riggen i ett strtregn
kajutan vrks under ett strtregns hovar
och innerst, i kardanupphngning, gldjen.
I afton terspeglas vrldens stiltje,
nr strkarna satts an men inte rrs.
Orrliga i dimman skogens trd
och vattentundran speglande sig sjlv.
Musikens stumma hlft r hr, som doften
av kda str kring skskadade granar.
En underjordisk sommar hos var man.
Dr lsgr sig, vid korsvgen, en skugga
och sprnger bort i bachtrumpetens riktning.
Av nd ges pltslig tillfrsikt. Att lmna
sin jagfrkldnad kvar p denna strand,
dr vgen slr och sjunker undan, slr
och sjunker undan.
21
*

Liviana, vuelve la bofetada de las esferas celestes.
La msica, a nuestra sombra, inocente como
el agua de la fuente que sube entre animales salvajes,
artsticamente petricada alrededor del chorro de agua.

Con las cuerdas disfrazadas de bosque.
Con las cuerdas como el aparejo del aguacero:
la lancha es azotada por los cascos de un aguacero
y en lo ntimo, en el atasco del giroscopio, alegra.

Esta tarde se reeja la bonanza del mundo,
cuando las cuerdas son instaladas, sin que nadie toque.
Inmviles en la niebla, los rboles del bosque
y la tundra hmeda espejeando en s misma.

La mitad muda de la msica est aqu, como el olor
a resina anda en torno a ramas heridas por el rayo.
En cada hombre, un verano subterrneo.
En el cruce de caminos, una sombra,

y se aleja corriendo, siguiendo la trompeta de Bach.
La piedad inspira sbita cautela. Dejar
su disfraz de yo en esta playa
donde la ola golpea y se retira, golpea

y se retira.


de SECRETOS EN EL CAMINO (1958)
(Ur HEMLIGHETER P VGEN)




SVENSKA HUS ENSLIGT BELGNA
Ett virrvarr av svarta granar
och rykande mnstrlar.
Hr ligger torpet snkt
och det tycks utan liv.
Tills morgondaggen sorlar
och en ldring ppnar
med darrande hand
fnstret och slpper ut en uv.
Och i ett annat vderstreck
str nybygget och ngar
med lakanstvttens fjril
addrande vid knuten
mitt i en dende skog
dr frmultningen lser
genom glasgon av sav
barkborrarnas protokoll.
Sommar med linhriga regn
eller ett enda skmoln
ver en hund som skller.
Fret sparkar i jorden.
24
25

CASAS SUECAS SITUADAS AISLADAMENTE


Una confusin de ramas negras
y humeantes rayos de sol.
Aqu est hundida la cabaa
y parece sin vida.

Hasta que murmura la niebla matinal
y un anciano abre
con mano temblorosa
la ventana y deja salir un bho.

Y en otro punto cardinal
est la casa nueva humeando
con la mariposa de las sbanas tendidas
que amean junto al propio nudo

de un bosque moribundo
donde la putrefaccin lee
con gafas de savia
el protocolo de la termita.

Verano con lluvia de pelo pajizo
o con una sola nube de tormenta
sobre un perro que ladra.
La semilla golpea bajo la tierra.
26
Upprrda rster, ansikten
yger i telefontrdarna
p frkrympta snabba vingar
ver myrmarkernas mil.
Huset p en i lven
ruvande sina grundstenar.
En stndig rk man brnner
skogens hemliga papper.
Regnet vnder i himlen.
Ljuset slingrar i lven.
Hus p branten vervakar
vattenfallets vita oxar.
Hst med en liga av starar
som hller gryningen i schack.
Mnniskorna rr sig stelt
p lampskenets teater.
Lt dem knna utan ngslan
de kamouerade vingarna
och Guds energi
hoprullad i mrkret.
Voces inquietas, rostros
vuelan en los cables telefnicos
con rpidas alas encogidas
sobre leguas de tierras pantanosas.

La casa en una isla del arroyo
empollando sus piedras fundamentales.
Un humo continuo: son quemados
los papeles secretos del bosque.

La lluvia vira en el cielo.
La luz serpentea en el arroyo.
La casa del acantilado vigila
los bueyes blancos de la cascada.

El otoo, con una banda de estorninos,
mantiene al amanecer en jaque.
La gente se mueve con rigidez
en el teatro de pantallas de lmpara.

Dejadlos sentir sin angustia
las alas camuadas
y la energa de Dios
arrollada en la oscuridad.





27
DE FYRA TEMPERAMENTEN
Rannsakande gat frvandlar solstrlarna till polisbatonger.
Och p kvllen: glammet frn en fest i vningen inunder
skjuter upp som overkliga blommor genom golvet.
For p sltten. Mrker. Vagnen tycktes ej komma ur cken.
En anti-fgel skriade i stjrntomhet.
Albinosolen stod ver kastande mrka sjar.
*
En man som ett uppryckt trd med kraxande lv
och en blixt i givakt sg den vilddjursdoftande
solen sl upp bland smattrande vingar p vrldens
klipp forsande fram bakom fanor av skum genom natt
och dag med vita sjfglar skrnande
p dcket och alla med biljett till Kaos.
*
Det r bara att blunda s hr man tydligt
msarna ringa sndag ver havets ondliga socken.
En gitarr brjar knppa i snret och molnet vandrar
28
29

LOS CUATRO TEMPERAMENTOS


Registrando, el ojo transforma los rayos solares en bastones policiales.
Y de noche: la bulla de una esta en el piso de abajo
sube como ores irreales a travs del suelo.

Salgo a la llanura. Oscuridad. El vagn parece no moverse.
Un anti-pjaro graznaba a la ausencia de estrellas.
Arriba el sol albino, lanzando oscuras marejadas.

*

Un hombre como un rbol erguido con hojas crujientes
y un rayo en guardia vio al sol con hedor de bestia
que buscaba entre alas crepitantes sobre la isla de acantilados

del mundo, avanzando tras banderas de espuma por la noche
y el da, con blancos pjaros lacustres y ruidosos
en cubierta, y todos con pasaje hacia el Caos.

*

Basta con cerrar los ojos para or claramente
el pequeo domingo de las gaviotas sobre la comarca interminable
[del mar.
Una guitarra comienza a abotonar el arbusto y la nube avanza
lngsamt som den sena vrens grna slde
med det gnggande ljuset frspnt
kommer glidande p isen.
*
Vaknade med vninnans klackar smllande i drmmen
och utanfr tv sndrivor som vinterns kvarglmda handskar
medan ygblad frn solen drsade ver staden.
Vgen tar aldrig slut. Horisonten skyndar framt.
Fglarna skakar i trdet. Dammet yr kring hjulen.
Alla rullande hjul som motsger dden!
30
31
lentamente, como el trineo verde de la primavera tarda
con la luz amarrada que relincha
llega resbalando sobre el hielo.

*
Despert con los tacones de la amiga golpeteando en el sueo
y, afuera, dos montones de nieve, como olvidados guantes del invierno,
mientras octavillas del sol se desplomaban sobre la ciudad.
El camino nunca tiene n. El horizonte se apura hacia adelante.
Los pjaros sacuden el rbol. El polvo se marea en torno a las ruedas.
Todas las rodantes ruedas que contradicen la muerte!

32
SIESTA
Stenarnas pingst. Och med sprakande tungor
Staden utan tyngd i middagstimmans rymd.
Gravlggning i sjudande ljus. Trumman som verrstar
den innelsta evighetens bultande nvar.
rnen stiger och stiger ver de sovande.
Smn dr kvarnhjulet vnder sig som skan.
Tramp frn hsten med bindel fr gonen.
Den innelsta evighetens bultande nvar.
De sovande hnger som lod i tyrannernas klocka.
rnen driver dd i solens strmmande vita fors.
Och ekande i tiden som i Lasarus kista
den innelsta evighetens bultande nvar.
33
SIESTA


Pentecosts de piedras. Y con lenguas crujientes...
La ciudad ingrvida en el espacio del medioda.
Sepultura en luz hirviente. El tambor que acalla
los palpitantes puos de la eternidad cautiva.

El guila sube y sube sobre los que duermen.
Un sueo en que la piedra del molino se vuelve como el trueno.
Pasos del caballo con la venda en los ojos.
Los palpitantes puos de la eternidad cautiva.
Los que duermen cuelgan como pndulos en el reloj del tirano.
El guila planea, muerta, en las cascadas que uyen del sol.
Y resonando en el tiempo como el atad de Lzaro
el ombligo que late, de la eternidad cautiva.



34
IZMIR KLOCKAN TRE
Strax framfr p den nstan tomma gatan
tv tiggare, den ene utan ben
han bars omkring p ryggen av den andre.
De stod som p en midnattsvg ett djur
str blndat stirrande i bilens lyktor
ett gonblick och fortsatte att g
och rrde sig som pojkar p en skolgrd
snabbt ver gatan medan middagshettans
myriader klockor tickade i rymden.
Bltt gled frbi p redden, imrande.
Svart krp och krympte, stirrande ur sten.
Vitt blste upp till storm i gonen.
Nr klockan tre var trampat under hovar
och mrkret bultade i ljusets vgg
lg staden krypande vid havets drr
och glimmande i gamens kikarsikte.
35
IZMIR A LAS TRES


Justo enfrente, en la calle casi vaca,
dos mendigos: uno sin piernas
es llevado en las espaldas del otro.

Estuvieron all como en un camino de medianoche un animal
queda cegado mirando jamente a los faros del coche
un instante y siguieron su camino;
se movan como muchachos en un patio de colegio,
rpidos sobre la calle mientras las miradas de relojes
del calor del medioda sonaban en el espacio.

El azul pas resbalando por la rada, brillando.
El negro se agach y encogi, observando, desde las piedras.
El blanco creci hasta ser tormenta en los ojos.

Cuando las tres de la tarde fueron pisoteadas bajo cascos
y la oscuridad palpitaba en la pared de la luz,
la ciudad se arrastraba a las puertas del mar

y reluca en el prismtico del buitre.

Вам также может понравиться