You are on page 1of 3

Mötet med herr Man

Hastigt vaknar jag upp. Var är jag? Rummet är för mörkt för att jag ska se något, men ett
svagt ljus som kommer in under en dörr på vänstra sidan om rummet. Ljuset är inte tillräckligt
starkt för att jag ska se var jag befinner mig, och eftersom det skiftar kommer det förmodligen
från en tv. Panikslaget tar jag tag i närmaste vägg och känner mig efter. Det känns hårt och
betongaktigt, precis som marken jag sitter på. Efter att med hjälp av känseln listat ut hur stort
rummet är, och hur det är uppbyggt, så inser jag var jag är. I samma gamla håla som jag har
bott i alla dessa månader. I samma gamla före detta garderob. Det är samma gamla jag som
sitter här inne. Hungrig och utan några känslor kvar.
Jag lugnar ner mig efter panikattacken som jag inte vet hur jag fick, och börjar bita på
mina redan sönderbitna naglar. Gång efter gång får jag vifta bort mitt numera långa hår, som
är efter denna tid för orent för att det ska kunna lyda mig. Medan jag sitter där, och tänker på
ingenting, kommer min första tanke på länge upp. Jag har glömt bort vem jag var innan.
Mannen på andra sidan dörren har en gång ropat något om att mina föräldrar skämdes över
mig, och att jag har all rätt att tvingas vara här inne. Numera kan jag inte säga emot Mannen.
Inte för att jag inte har några motargument, utan för att han har blivit för otålig för att lyssna
på mig.
Plötsligt kommer en våg av illamående till min stackars mage, och jag kan inte göra något
annat än att skrika. Skrika för att min hjärna tvingar mig att ropa på hjälp, då den inte kan
hantera den skrikande stackars hungern. Jag måste ha mat, genast. På alla fyra skyndar jag
fram till de tre skålarna: en för mat, en för vatten och en för avföring och urin. Jag letar med
händerna i skål efter skål. Två av skålarna är tomma, men jag känner att en innehåller något
ätbart, så jag tar tag i det och trycker i det i munnen. När smaken kommer inser jag plötsligt
vad jag har gjort. Jag har glömt bort att jag tryckte ut förra veckans matrester för några dagar
sedan. Efter två sekunder är marken framför mig täckt av spya, och efter ytterligare några
sekunder kommer tårarna.
Med en ännu tommare mage, kryper jag sakta till dörren och bankar. Jag bankar och
bankar, och tar i så hårt jag kan. Skriker för att få Mannens uppmärksamhet. Han skriker
tillbaka att han kollar på Super Bowl, men hur ska jag kunna veta vad det är? Jag fortsätter
att skrika så att det svider i min hals, för jag bryr mig inte om vad han kollar på. Jag sitter här,
på alla fyra, med känslan av att jag ska dö när som helst. Efter någon minut av bankande
och skrikande hör jag hur han reser sig upp och närmar sig dörren. Ljuset utifrån försvinner,
men byts bara ut mot ett starkare ljus. Förmodligen kommer det nya ljuset från en lampa
precis utanför dörren. Mannen smäller upp dörren. Det må visserligen vara mitt fel att jag
sitter rakt framför dörren, men när han slår upp dörren med den kraft han gjorde, så får jag
den rakt på mitt ansikte, vilket gör att jag ramlar bakåt. Jag reser mig upp sakta, och på den
millisekund ljuset träffar mitt ansikte, träffar den även den känsliga delen av mig. Utan att ha
sett ljus på hela den tid jag varit härinne, blir jag plötsligt så bländad att det svider i mitt
ansikte. Även om mina skålar behövde bytas, och även om det någon gång kan ha hänt att
jag behövt se vad som visade sig på andra sidan dörren, har det aldrig hänt. Skålarna byts ut
när jag sover, och jag har aldrig fått svar på rop tidigare.
Ljuset bränner så starkt, som om solen var närvarande i rummet. Innan mina ögon hinner
vänja sig vid det nya ljuset, så får jag en spark i magen av Mannen. Jag hatar den
respektlösa, orättvisa Mannen.
- Våga aldrig störa mig under Super Bowl! skriker Mannen.
Det är det enda jag hör innan han försvinner ut ur rummet. Likt en nerskjuten soldat, krälar
jag mig fram mot dörren och hinner sträcka ut min hand, som för att få en sista chans av
hjälp, innan han smäller igen dörren. Olyckligtvis kom handen mellan dörren och dörrkanten.
”Smärta” är det enda jag hinner tänka innan Mannen på nytt försöker stänga dörren
Under de sekunderna dörren var öppen hann mina ögon justera om sig till ljuset. Nu när jag
är tillbaka till det mörka igen, så ser jag ingenting. Jag känner mig min väg fram mot ett hörn,
sätter mig där och utan att jag ens försöker få fram några känslor, så kommer tårar igen. Den
brutna handen gör att jag plötsligt fått känsel igen. Mitt i de sorgsna tårarna börjar jag skratta.
Skratta av den lycka jag känner när jag vet att jag ens kan känna. Från att känslorna är helt
obefintliga, till att den funktionen plötsligt sätts på. Allting kommer samtidigt, och det blir för
mycket. Jag ligger i ett hörn. Jag skrattar för att jag hittar mig själv igen. Jag gråter för att det
gör så fruktansvärt ont. Smärta som jag aldrig upplevt förut.
Sakta börjar mina ögon vänja sig till mörkret, och jag ser blodpölen framför mig. Jag inser
att jag måste komma på en plan. Tyget som suttit på min kropp under hela denna tid rycker
jag plötsligt av, och lindar den runt min hand. Ännu mer smärta. När majoriteten av alla
känslorna lugnar ner sig, känner jag plötsligt vad det var min hjärna tvingade mig att skrika
för. Mina känslor uppfattar hungern nu, och det gör för ont för att kunna beskriva. Det är
ingen idé att besvära sig med att ropa på mat, så jag försöker istället lägga mig ner i mitt lilla
hörn och sova. Jag inser att idén inte är så bra, för att sömnen inte kan komma fram och
överta hungern. Hjärnan kommer inte på någon annan lösning. I rummet finns inget som kan
vara en lösning. I min mage finns ingenting.
Plötsligt kommer jag på mig själv att jag stirrar mot dörren, och där ligger kanske svaret.
Jag krälar mig sakta framåt och studerar den. Jag känner, knackar, slickar. Dörren är gjord
av något oslagbart, något metallaktigt. Den är stängd, och jag kan inte på något sätt lyckas
öppna den. Det är ingen idé. Jag är fast här om jag inte på något sätt lyckas få Mannens
uppmärksamhet. Jag provar min lycka, så jag skriker allt vad min hesa, stackars röst orkar
med för idag. Någon sekund efter jag börjat skrika, märker jag vilken dum idé det var. Vad
dum jag är. Mannen reagerar direkt, och jag hör hans bestämda, stora steg på väg mot mig.
Jag backar undan från dörren, och krälar mig till mitt egna lilla hörn i andra sidan rummet.
Snälla Gud, hjälp mig i detta läge!
Mannen öppnar hastigt dörren, och hans blick stirrar på mitt pinnsmala, nakna, bleka jag.
Han stirrar på mig, med en blick som i princip skriker att jag kommer att ångra detta
ögonblick. Att jag kommer att minnas det för resten av mitt liv. Vad jag önskar att jag inte
skulle ha skrikit. Han stirrar på mig, och jag kollar på honom genom mina fingrar. Stegen
kommer, rädslan kommer, min personlighet försvinner. Redan med det första slaget flyger
mitt blod iväg från ansiktet, för att de inte vill ta del av smärtan jag känner. Ingen del av min
kropp vill ta del av smärtan känner. Andra slaget kommer, sedan tredje slaget, första
sparken, fjärde slaget, och sedan tappar jag räkningen när mitt huvud slocknar.
När jag vaknar upp är jag genomblöt. Inte av vatten, inte av svett, utan av blod. Mina
mörkeranpassade ögon kan se igenom mörkret, och kan se den svagt röda nyansen som
tapparna i ögonen kan visa. Jag ligger ner och stirrar på dörren igen, inte av egen vilja, utan
som den automatiska reflexen som har blivit inprogrammerad i mitt huvud. När jag kommer
på mig själv stirra, kommer jag också på att det inte ser helt likadant ut som annars. Ljuset,
som brukade komma in under dörren, går upp till sidan och även över dörren. Nyfiken som
jag är, kryper jag på den kletiga marken fram till dörren, och märker något otroligt underbart.
Nästan så underbart så att jag blir för nervös för att göra något. Dörren stängdes aldrig
ordentligt. Sakta men säkert öppnar jag dörren, och ser vad som finns på andra sidan. En
sorts hall som leder till ett vardagsrum. I vardagsrummet finns en soffa, en tv, och baksidan
av en mans huvud. Av rädsla för att bli upptäckt, stänger jag sakta dörren, men inte så
mycket så att jag inte kan öppna den igen. Jag kryper tillbaks in i rummet och tänker. Jag
tänker så att det knakar, för att komma på en plan.
Hur ska jag göra? Jag vill komma ut, men hur? Tanken slår att jag ska ta något verktyg
utifrån, så jag kryper tillbaka till dörren och öppnar den sakta. Mina ögon ställs in för att söka
efter material, och den hittar något. På en byrå i hallen ligger det en kniv. Bingo! Enda
nackdelen med det verkar vara att byrån ligger närmare vardagsrummet än rummet jag bor i.
Vågar jag? Är risken stor att jag blir upptäckt innan jag hinner agera? När jag hör
”touchdown” från tv:n, och när Mannen, kommentatorerna och publiken skriker av glädje, tar
jag min chans. Jag springer som en hund och tar tag i kniven, studerar den noga, och märker
att Mannen har upptäckt mig. Men det är för sent, herr Man. Det är game over för dig. Just
när han är på väg att få tag i mig, hoppar jag på honom och trycker in kniven rakt i halsen på
honom. Han ramlar ner, blodet sprutar, och jag smyger iväg.
Smärtan ligger kvar i kroppen sedan de senaste dagarna, men det första jag tänker på nu
är inte att äta, att dricka, eller att gå på toa. Jag vill bara bort härifrån. Lägenheten jag
befinner mig i är väldigt liten. Det finns endast ett kök, ett sovrum, ett vardagsrum, och den
gamla garderoben. Mer hinner jag inte märka innan jag hittar ytterdörren. Med hjälp av min
hela hand, springer jag fram på alla tre till dörren, öppnar den, springer ner för trapporna, och
ut mot den fria luften. Det är så uppfriskande som jag bara kunnat ha drömt om. Blodig och
trött, hungrig och sliten, törstig och bajsnödig, tar jag mig fram till en stor väg. Jag sätter mig
ner på vägen och väntar. Väntar på att någon ska komma och hämta mig, vänta på att någon
ens ska komma. Men det är så mörkt som det kan bli, så sent på natten som det går, och det
verkar inte komma någon. Jag lägger mig ner och kollar mot stjärnorna. Vad har egentligen
hänt idag? Jag har lyckats uppnå något speciellt känns det som. Nej, jag vet att jag har
uppnått något speciellt. Jag har lyckats fly från min värsta fiende. Jag har fått ordentligt syre
för första gången på så många månader, vilka jag inte kunnat räkna.
Medan jag ligger där och låter mina tanka flyga iväg till lite olika ställen, ser jag plötsligt att
ljus närma sig på min vänstra sida. Ett ljus som börjar tuta. Det är en bil. Bilen tvärstannar,
och mannen i bilen öppnar hastigt dörren och är på väg att säga något, innan han märker hur
jag ser ut. Jag kollar på mig själv och ser hur illa jag ser ut. Jag ligger naken och blodig,
förstörd och sönderbultad. Han står stelt och förskräckt, nyfiken och paralyserad. När han
inser vad han måste göra, går han raskt fram mot mig, bär upp mig och lägger mig i baksätet
av hans bil.
Det enda jag hör medan jag håller på att dö är att han ska ta mig till ett sjukhus. Han
nämner även sitt namn, men jag lyssnar inte så noga. Jag bryr mig inte om något annat än
att få äta något. Snälla man-utan-namn, ge mig mat! Men jag kan inte säga något. Jag
försöker flertal gånger öppna munnen, men det kommer inget. Alldeles matt och kraftlös kan
jag inte göra något än att ligga och gnida kroppen mot baksätet, som för att få bort all smärta
ur kroppen. Men det funkar inte. Jag kan inte göra något.
Innan jag ens vet tanken utav det, är vi tydligen framme. Mannen utan namn tar upp mig
och springer in med mig till en byggnad där allting lyser. Stäng av ljuset, snälla! Jag hör skrik,
skrik och ännu mer skrik från mannen, om att jag behöver hjälp fort. En kvinna med långt,
blont hår, och en vit rock, lägger ner mig på en slags bår, och skickar mig vidare till en grupp
läkare. Tack Gud! En av dem ger mig något att andas i. Vänta, vad är det här? Sakta somnar
jag ihop. Men vad gör det? Äntligen kan jag leva fritt. Äntligen kan jag röra min vänsterhand.
Äntligen kan smärtan i magen sluta. Vad lycklig jag är. Vad lycklig jag är!
Jag vaknar upp. Var är jag? Samma mörka rum som jag har bott i de senaste månaderna.
Naken och blodig, förstörd och sönderbultad, ligger jag där och drömmer för mig själv.