Otto Witt - Monsieur X (Prosa) (1a Tryckta Utgåva 1914, Senaste Tryckta Utgåva, 154 S.)

e BOKLAGRET
Otto Witt
Monsieur X
Omnibus
e BOKLAGRET
Otto Witt
MONSIEUR X
Originalutgåvan kom ut år 1914.

Idé och utformning:
Franko Luin
franko@omnibus.se
ISBN 91-7301-657-8
Omnibus Typografi
www.omnibus.se/eBoklagret
eboklagret@omnibus.se
Omnibus
MONSIEUR X e BOKLAGRET
Innehåll
I Det röda silket 5

II Broderiaffären 9
III Ett möte 13
IV Bli något! Bli detektiv! 18
V På Grand Royal 23
VI En mystisk varning 31
VII Ingenjör Georg Spinell 35
VIII Södra gränd nr 16 40
IX Greve Stanloi 44
X Ja — ni rika 52
XI Marys teori 56
XII Fru Lyons diamanter 61
XIII I Röda hålan 67
XIV Antikvitetshandlarens öga 75
XV Nya avslöjanden 80
XVI Konsul Berner gör kraftiga anstalter 87
XVII Den förfallna växeln 94
XVIII Kvinnorovet 99
XIX Den falske Monsieur X 105
3
XX Vem var han? 113

XXI Mörkrummet 117
XXII Ett avslag 122
XXIII En plan 126
XXIV Det röda kabinettets hemlighet 132
XXV Monsieur X 136
XXVI Ögonstenen 141
XXVII Falujuvelen 146
XXVIII Äntligen 152
4
I
Det röda silket
M ary Wanners störtade in i sin fars, direktör Wan-

ners, arbetsrum med ett brev i handen.
”Pappa, pappa,” ropade hon andfådd, ”kan du begripa
något så besynnerligt? Läs!”
Direktören läste:
Den röda silkessort som fattas till ert handarbete,

torde ni säkert finna i sybehörshandeln S:t Staaffs-
gatan 19 B.
Monsieur X.
Direktören skrattade.
”Reklam,” sade han leende. ”I vår tid finner de på de
underligaste sätt för att reklamera sina varor och sina
affärer. Du har väl i går löpt runt hela Stockholm i alla
broderiaffärer för att finna detta silke, kan jag tänka.
Så har en knepig konkurrent — innehavaren av den där
affären i S:t Staaffsgatan 19 B — omtalat sin butik och
5
pyntat litet på det genom att sätta ’Monsieur X’ under.

Voilà tout!”
Direktörens välsmorda munläder hade som vanligt
tjänstgjort litet för raskt, ty dottern svarade:
”Om pappa — om jag hade gjort allt detta, så hade det
nog varit alldeles riktigt, vad du säger. Men . . .”
”Nå, så har någon av dina väninnor talat om det — de
har sagt i den där affären, att du saknade en viss sort
rött silke, butiken har erbjudit dig det — de sände dig
en biljett — voilà tout!”
”Kära pappa, du pratar i väg som en skenande häst,”
sade den tjugutvååriga vackra Mary. ”Lugna dig nu litet,
skall du få höra.”
Direktören såg på klockan.
”Skynda dig, barn, jag har bråttom. För resten begriper
jag inte, vad detta är att bråka om — en karl vill sälja
silke..,”
”Voilà tout,” citerade dottern, litet näbbigt, ”nej, kära
pappa. Hör nu på mig. Det handarbete det gäller, har jag
inte tänkt på på ett halvt år.”
”Såå!”
”Jo. Så i går kväll, efter att jag gått upp på mitt rum,
låst min dörr och var alldeles ensam i rummet, kom jag
plötsligt att tänka på, att Doris Hamilton — min väninna,
du vet — har födelsedag om en vecka . . .”
”Ja — och så?”
6
”Vad skulle jag ge henne? Så kom jag att tänka på det

påbörjade broderiet — det låg i en av mina byrålådor
— jag sökte reda på det, tog fram det och bredde ut det
på bordet — det var nästan färdigt — fattades endast
ett par av de franska liljorna i ena hörnet — silke fanns
det tillräckligt av i alla nyanser utom just det röda, som
behövdes till det felande mönstret. Förargad vecklade
jag ihop broderiet, omslöt det med papperet, knöt ihop
paketet och lät det ligga på bordet med den föresatsen,
att i dag försöka att anskaffa det felande, röda silket.”
”Nå?”
”Och så i dag — alldeles nu — innan jag ännu lämnat
mitt rum, kom Amanda med posten och bland breven
fann jag denna skrivelse från monsieur X. Nå, vad säger
du nu?”
Direktören satt alldeles handfallen.
”Detta förstår jag intet av,” sade han till slut.
”Nej, inte jag heller,” medgav Mary. ”Är det en fjärr-
skådare vi har att göra med? Eller vad kan det vara?”
”Och genom ditt fönster kan väl ingen ha sett in?”
undrade direktören.
”Omöjligt — i tredje våningen och luckorna väl för
— nej, det är otänkbart.”
”Men . . .”
”Ja, här står vi. Jag kan inte annat än tycka, att det
känns litet kusligt, du pappa.”
7
”Ja, det är sant — men hur gör du nu? Går du till den
affären? Törs du gå ensam — ett försåt kanske?”
Mary skrattade.
”Mitt på Stockholms gator år 1920? Åh nej, pappa!
Sådant sker inte; trodde du, att du skulle behöva an-
nonsera: Borttappat: en liten, tjugutvåårig flicka sökes
av en far, med muff, promenadkappa och ett paket med
ett broderi i handen — ha, ha, ha — åh nej.”
Direktören smittades av dotterns munterhet och de
skildes åt efter att fadern uppmanat Mary att försiktigt-
vis dock först per telefon höra efter, om just denna affär
var så väl försedd med silke som monsieur X:s biljett
tycktes förutsätta.
8
II
Broderiaffären
S :t Staaffsgatan är en av de nya gatorna på norr. Den

stora statsman, som den uppkallades efter, ansågs
som ett helgon av många av hans parti, och dessa döpte
den nya gatan efter sin skyddspatron. Sybehörsaffären
i nr 19 B innehades år 1920 av en änka efter framlidne
grosshandlaren Nickel, vilken vid sin död endast efter-
lämnat skulder och fyra barn vid båren.
Den driftiga änkan lyckades förmå ett par av mannens
verkliga vänner att försträcka henne ett litet kapital och
med detta öppnade hon den lilla sybehörshandeln. Hon
förstod att med smak och förstånd leda den så, att den
gav rätt god avkastning. Men att uppfostra fyra barn var
dock ingen lätt sak och hon måste uppbjuda alla sina
krafter för att få allt att gå ihop.
Den 18 november år 1920 — samma dags förmiddag,
som samtalet mellan direktör Wanners och hans dotter
ägt rum — stod hon i sin butiks inre kontor, då någon
trädde in i affärens yttre lokal.
9
Hon såg dit ut.

Det var en gosse med ett paket och ett brev. Budet
lämnade hastigt bägge delarna på disken och innan fru
Nickel hunnit uttala sin fråga: ”Skall det inte vara svar?”
var han försvunnen.
Hon bröt brevet.
Det innehöll följande rader:
Tillåt mig att komplettera ert förråd av rött silke.

Monsieur X.
Utan att förstå, stirrade hon på det skrivna. Så öppna-

de hon paketet. Det utgjordes av den mest fullständiga
kollektion av rött silke — i alla nyanser.
Fru Anna Nickel gjorde stora ögon, och ur stånd att
alls begripa något av det inträffade började hon meka-
niskt att ordna silket.
Monsieur X? Det var givetvis ett taget namn — men
vem dolde sig under det mystiska X?. Varför skulle hon
förses med silke? Varför denna oändlighet av endast
röda nyanser?
Allt frågor, som endast förlorade sig i tomma giss-
ningar — och sådant visste fru Nickel från förr, att det
alls inte lönade sig att inlåta sig på. Man spillde endast
tiden till ingen nytta. Och var det någon speciell mening
med detta, så kom det väl alltid i dagen.
10
Hon förvånades emellertid ännu mera, då hon i pake-

tet, förutom silket även fann en liten tingest, omlindad
av vitt silkespapper. Det kunde inte vara silke — till det
var det lilla paketet i det stora för tung. Det visade sig
vara en liten, rätt grant målad vas av porslin. I bjärta
färger var det på vasen målat en dalaros i rött och blått
samt en grön stängel med ett par blad i samma färg.
Hon såg, tillsammans med butikens kvinnliga biträde,
på vasen utan och innan och de båda damerna gav till
några typiskt kvinnliga utrop och superlativ, varpå fru
Nickel, då intet besynnerligt upptäcktes med vasen
annat än att den var mycket ful och smaklös, resolut
placerade den på en hylla bland andra, mera gedigna
porslinsföremål med orden:
”Given häst skall man aldrig se i munnen.”
Kunder kom och gick och dörren slogs upp och igen.
Telefonerna ringde som vanligt i Stockholm men ännu
ett par timmar efter det mystiska paketets ankomst
hade intet inträffat, som gav någon förklaring på dess
innebörd.
Då . . .
Telefonen pinglade igen.
”Hallå,” svarade fru Nickel. ”Om jag har rött silke? Joo,
då — den fullständigaste kollektion i hela Stockholm
— alla nyanser — alla kvalitéer. Vafalls? Jaså — mycket
välkommen.”
11
Och den affärsmässiga frun hängde förnöjd upp luren

och såg sig belåten omkring.
Om hon skulle låtsas om denne monsieur X? Hon
tänkte:
Åh nej — det vore inte alls affärsmässigt — nej — hon
ville låtsas som vore hennes affär i allt lika väl försedd,
som just i rött silke.
Ja, så skulle hon göra.
12
III
Ett möte
M
denna.
ary Wanners, som var den dam, som ringt till
fru Nickel, infann sig en halv timme senare hos
Hon såg ut det silke hon behövde, betalade och tänkte

just gå, då hon tycktes besinna sig, vände sig mot fru
Nickel och anmodade denna om ett privat samtal mellan
fyra ögon. De gick in i det inre rummet bakom butiken
och butiksägarinnan låste dörren efter sig.
”Förlåt,” sade Mary, ”men säg mig — känner ni, eller
har ni någonsin hört talas om en monsieur X?”
Fru Nickel spratt till.
Denna direkta fråga bragte henne alldeles ur fatt-
ningen.
”Ja — det vill säga, nej,” stammade han.
”Jag förstår inte — förklara er.”
Så kom det fram, hur allt tillgått och Mary berättade
sin upplevelse, och de bägge damerna kunde inte annat
förstår än att någon — denne, som benämnde sig mon-
13
sieur X på ett eller annat sätt måste ha bekikat Mary

sedan hon kommit in på sitt rum föregående afton. Ty
fru Nickel hade läst i en detektivroman om hur tjuvar
och mördare klättrat uppför takrännor med en apas vig-
het, och Mary erinrade sig ha hört, hur samma slags folk
listat sig ned från taket utefter en husvägg och spejat
genom springan av gardinen in i ett upplyst rum.
Ja, så måste det vara.
Men varför hade tjuven eller mördaren hjälpt henne
med detta röda silke?
Var det månne en gentil förbrytare — en Rinaldo
Rinaldini, en Arsène Lupin eller liknande?
Och bägge såg sig omkring med en känsla av obehag
och skräck.
Om de skulle överlämna saken i en detektivs hand?
Nej — varför det?
Monsieur X hade ju intet ont gjort — endast visat de
bägge damerna en till ytterlighet gående artighet.
Men ordentligt nyfikna var de bägge två.
Mary tog farväl och gick.
Utkommen på gatan tänkte hon stiga på en spårvagn,
men vädret var det härligaste höstväder och hon beslöt
sig för att promenera ett stycke nedåt staden.
Mary Wanners var en ganska ovanlig kvinna. Hon
hade stora vyer och hennes begrepp om män var helt
14
andra än dem, som hystes av hennes samtida jämn-

åriga.
På rätt få år hade det manliga idealet sjunkit ned så
lågt, att kunde en man endast skaffa pengar, så förläts
alla hans snedsprång och dumheter. Sådana åsikter hade
så gott som alla Mary Wanners väninnor — hon själv
däremot helt andra.
För henne var mannen, och skulle så vara, härskaren,
den som obetingat ägde att befalla — men, för att hans
härskarhand skulle kännas lätt för kvinnan, måste hans
karaktär stå fast och klar; han måste ha ett inre värde,
vara något, ha utfört något — kort och gott han skulle
vara allt, utom det, att endast ha förmögenhet.
Hon, den beundrade skönheten med det varma hjär-
tat — en lycklig, men sällsynt kombination — hade haft
många, som giljat till hennes hand och hjärta.
Men alla hade hon kasserat efter grundlig prövning
— nej, hon kunde aldrig slå av en tum på sitt manliga
ideal.
Den av hennes friare, som hon mest fäst sig vid, var
den stenrike Erik Berner.
Hon tänkte på honom just nu, där hon sakta prome-
nerade Odengatan fram mot Valhallavägen.
Hon visste, att det hos Erik Berner fanns mycket gott
dolt — men nu var den trettiofemåriga mannen endast
15
en bonvivant, en man, som levde upp sina stora räntor

till ingen nytta.
Därför hade han även fått hennes avslag med orden:
”Bli något!”
Hon måste skratta, när hon tänkte på, vad han då
gjort, Erik Berner.
Han hade köpt sig en — konsulstitel.
Och på den fest, som han för väl en vecka sedan hållit
på Rosenbad, uppe i dess strålande festvåning, och där
även hon var närvarande, hade han i en berså av palmer,
smugit armen om hennes liv och viskat:
”Nu, Mary, nu — — —”
Leende hade hon skjutit hans arm ifrån sig och upp-
lyst honom om, hur oändligt litet hon aktade denna
köpta titelvärdighet.
Han hade blivit nedslagen.
Så kretsade hennes tankar tillbaka till denne okände
monsieur X.
Vem var han?
Och på tankars besynnerliga sätt att associera sig
med varandra fick hon en idé.
Ja — det vore lustigt.
Hon skulle anmoda Berner nästa gång hon träffade
honom att söka reda upp denna trassliga härva, ja, i san-
ning, här skulle hennes enträgne friare få sig ett arbete,
som inte blev honom lätt.
16
Det var inte svårt att träffa honom — han kom ofta
i direktör Wanners hus och senast i går hade hon av
honom fått sig tillsänd en förtjusande liten bonbonjär;
den stod på sybordet i hennes rum.
Hon hade nu nått Valhallavägen.
Just när hon böjde in på den såg hon på samma trot-
toar som hon själv använde en bekant gestalt närma
sig.
”När man talar om trollen,” tänkte hon.
Det var konsul Erik Berner, som kom.
17
IV
Bli något! Bli detektiv!
”N ej, se, jag gick just och tänkte på dig,” sade

Mary.
”Åh, verkligen?”
”Jo — och tack så mycket för den stiliga bonbonjären
du skickade mig i går.”
”Ingen orsak. Men vad tänkte du för något fult om
mig?”
”Fult?”
”Ja. Tänkte du att jag köpt en konsulstitel till — blivit
dubbelkonsul?”
”Åh nej. Men det har hänt mig något så märkvärdigt
i dag.”
”Såå.”
”Ja.” Och så berättade hon hela historien både om sitt
eget äventyr och om fru Nickels.
”Vad tror du?” frågade hon till slut.
Berner hade åhört henne utan att yttra ett ord.
”Vad jag tror?”
18
”Ja.”
”Jag vet inte. Den dar monsieur X tycks vara en man
med fenomenala gåvor.”
”Du tror då inte, att han sett mig genom fönstret?”
”Inte ett ögonblick.”
”Men — — —”
”Tja — det är svårt att förklara allt detta — men något
måste det ligga inunder. Att mannen skulle kunna ha
hängt där uppe på väggen utan att ha observerats från
gatan är otänkbart. Nej — vet du vad — karlen, vem det
nu må ha varit, har förstås varit i ditt rum i natt.”
”O, himmel!”
”Jo, så måste det ha varit. Denne monsieur X . . .”
”Ja.”
”Har smugit sig in innan du kom.”
”Tror du?”
”Ja visst — så har han gömt sig under sängen.”
”O!”
”Så har han hört dig utbrista: Så förargligt, att just det
röda silket skulle vara slut.”
”Ja, ja.”
”När du somnat har han stigit upp, skrivit brevet och
smugit sig ut.”
”Nej — dörren var reglad inifrån — nej, den teorin går
inte alls. Och ännu en annan omöjlighet, Erik. Brevet
var stämplat på posten.”
19
”Jaså.”
”Och åter en sak — det var skrivet med skrivmaskin.”
”Var det?”
”Ja.”
”Har du det med dig?”
”Brevet?”
”Ja.”
”Jo, det finns här,” svarade Mary och stack handen
i sin väska, ur vilken hon nästa ögonblick drog fram
monsieur X:s brevlapp. ”Se här.”
Han tog brevet och genomögnade det skrivna.
”Nå,” sade han, ”och vad var det du tänkte på om mig?
Jag tyckte du sade, att det var något speciellt.”
”Jo. Du vill utmärka dig — inte sant?”
”Jo — för din skull.”
”Ja, jag vet det. Gott — här har du tillfället — tag det
i akt — sök reda på monsieur X! Bli detektiv! Nyss har
du blivit konsul genom dina pengar — bli nu detektiv
genom ditt huvud — vad?”
Konsul Berner teg ett ögonblick.
”Ja,” svarade han med ett egendomligt tonfall, ”ja,
Mary, jag skall försöka.”
”Gott,” svarade hon och såg på honom med strålande
ögon. ”Och när börjar du?”
”Nu strax.”
Han vecklade åter ut brevlappen.
20
”Här skall du se ett exempel på min begåvning som

detektiv: detta är inte skrivet med skrivmaskin.”
”Ha, ha,” skrattade hon.
”Nej, det är det inte.”
”Men . . .”
”Nej, brevet är tryckt, tryckt med sådana dar små gum-
mityper, som barn leker med.”
”Tror du det?”
”Ja, se på det ojämna trycket, se hur det ena ordet inte
följer samma linje som det nästa, ser du?”
”Ja, sannerligen.”
”Gott — detta är början — och nu svär jag dig en helig
ed, Mary, att jag skall finna denne monsieur X. Men detta
är inte nog — jag skall även utmärka mig på ett sätt,
som skall göra, att du, när jag nästa gång ber dig bli min,
måste känna dig stolt över att bära mitt namn.”
Han talade med glöd och övertygelse.
”Och hur tänker du gripa dig verket an?” undrade hon
nyfiket.
”Åh — det blir min sak.”
”Annonsera?”
”Nej — på inga villkor.”
”Vad skulle det göra?”
”Det är inte bra att varna honom,” svarade Berner,
återigen med det egendomliga tonfall, som han nyss
begagnat.
21
Mary såg upp.

”Du har en teori?”
”Ja,” smålog han.
”Säg!”
”Åh nej — men det torde nog hända, att du inte så ofta
hädanefter ser Erik Berner som konsul Berner — kanske
uppträder han ibland som nyrakat stadsbud, ibland som
skäggig rospigg, än åter som kolingen eller bobban.”
Mary smålog då hon tänkte på alla dessa förändringar
av den fina naboben.
”Vilket bråk för ingenting,” sade hon endast.
Erik Berner, som verkligen en gång älskade och äls-
kade med het passion, slöt hela hennes gestalt inom ett
ögonkast och svarade:
”Ingenting! Vad menar du? Jag har givit mig tusan på,
att du skall bli min.”
Mary svarade intet.
”Åh ja, du kan ha gott av litet sysselsättning,” tänkte
hon.
22
V
På Grand Royal
E rik Berner begav sig hem till sin bostad vid Strand-
vägen.
Hans med stor lyx inredda ungkarlsvåning verkade
ovanligt inbjudande med de sista strålarna av middags-
solen, som spelade in genom fönstren.
”Jean,” sade han till sin betjänt, ”jag är inte hemma
för någon.”
Jean bugade sig.
”Konsuln skall fotografera?”
”Ja.”
Berner försvann i det längst bort i våningen belägna
fotografiska mörkrummet.
”Besynnerligt,” sade Jean till städerskan, ”vad konsuln
sysslar mycket med sin evinnerliga fotografering nu för
tiden.”
Städerskan hade också lagt märke till detsamma.
Efter en halv timme trädde Berner ånyo ut ur mörk-
rummet.
23
”Bilen,” beordrade han. Han gav order att köra till

detektiva polisen och ditkommen sände han hem bilen
och bad att få tala med chefen.
”Det gäller,” sade Berner efter att ha presenterat sig,
”att finna en viss mystisk person, som kallar sig monsieur
X.”
”Farlig förbrytare?” undrade chefen.
”Nej,” skrattade Berner.
”Men då?”
”Åh — jag kommer inte för att anmoda er om hjälp för
hans gripande — jag har föresatt mig att spela detekti-
vens roll själv.”
”Ah.”
”Ja. Och vad jag önskar är en av era detektivers
hjälp.”
”Till spaningarna — ja, jag förstår.”
”Nej — alls inte till spaningar. Er detektiv skulle endast
hjälpa mig att anskaffa ett rum och att inreda det med
alla möjliga slags utklädningsgrejor som passar mig
— jag önskade vidare hans hjälp vid maskering och
dylikt — resten styr jag själv om — spaningar — efter-
forskningar.”
”Aha — ett vad, herr konsul?”
”Ja,” svarade Berner lättad, ”ett vad ja — om hundra
tusen.”
Chefen log ett belåtet leende.
24
”Jo,” svarade han, ”det vill jag med nöje ordna.” Och
han ringde.
En av detektiverna trädde in.
”Ringström,” sade chefen, föreställande konsul Berner,
”ni får era order direkt av herr konsuln.”
De bägge herrarna drog sig avsides till ett närbeläget
rum och avhandlade frågan.
Detektiv Ringström lovade, att till följande dag ha
anskaffat rum på Söder och allt det som behövdes i
maskeringsväg. Konsul Berner lämnade honom en rik-
ligt tilltagen check och gick.
Utkommen såg han på klockan.
”Just lagom till middagen på Royal,” sade han, ”jag
hinner till och med att först ta mig en promenad och en
liten drink på Operabaren.”
I en brevlåda, som han passerade, lade han ned ett par
brev och ankom så klockan sex till Grand Royal, i vars
matsal de bägge vänner han bjudit på middag, väntade
honom.
”Du slarver,” sade den ena av vännerna, baron Stjärn-
klo, ”du glömde din promenadkäpp uppe hos mig i
går.”
”Gjorde jag? Tråkigt med att man skall vara så
glömsk.”
25
”Ja, det är ju din specialitet att glömma kvar saker och

ting efter dig. En vacker dag glömmer du väl huvudet.
Käppen har jag emellertid tagit med mig hit.”
Den tredje av herrarna, en notarie Wernberg, skrat-
tade lätt.
”Det går väl an så länge du är ogift,” sade han, ”men
får du en konsulinna, så skall du se, hon håller nog efter
dig.”
Middagen fortskred och efter densamma intogs kaffe
på en av altanerna i vinterträdgården.
Vid åtta tiden såg man en vaktmästare närma sig
hovmästaren med ett brev i handen; hovmästaren såg
sig omkring och gjorde en nästan omärklig gest upp
mot altanen, där de tre herrarna satt och få minuter
efter kom samme vaktmästare fram till deras bord med
brevet.
”Till baron Stjärnklo.”
”Till mig!” utbrast baronen förundrad och såg häpen
upp från det samtal om hästar, som alla bilar och luft-
skepp i världen aldrig skall kunna få bort från en äkta
baron.
Han tog emot brevet och gav kyparen en krona för
besväret.
”Vem fan vet att jag är här? Och stämplat i posten.”
”Öppna,” föreslog notarien.
26
Konsul Berner sade intet. Möjligen hade han vissa

aningar, ty hans tankar kretsade om ett visst rum på
Söder, maskering och spaningar.
”Vad tusan är detta?” utbrast Stjärnklo.
”Vad?” frågade notarien. ”Något obehagligt?”
”Både ja och nej,” svarade baronen. ”Läs själv,” och
han räckte de båda andra brevet.
Det var skrivet med skrivmaskin och tydde:
Akta er för greve Stanloi; han är farlig. Giamaconda-

gruvan obefintlig.
Monsieur X.
”Ha, ha, ha,” skrattade notarien, ”nå, så akta dig för

honom, nu är du varnad. Men vem är då denne greve
Stanloi och vem är monsieur X?”
”Vad betyder detta?” frågade konsul Berner.
Och baron Stjärnklo berättade en rätt underlig his-
toria:
”I middags,” sade han.
”Klockan?” frågade Berner.
”Ja så där vid ett, två-tiden, tror jag,” svarade baro-
nen.
”Nå.”
”Det ringde på hemma hos mig och Werner, min be-
tjänt, kom in med ett kort, på vilket jag läste en greve
Stanlois namn. Jag mottog greven, en person med distin-
27
gerat sätt, fransk till utseende och later. Han medförde

de finaste anbefallningar från goda namn i Paris och
hade nu en affär att föreslå mig.”
”Giamacondagruvan?” undrade Wernberg.
”Ja, har du hört så förargligt. Det tillgick på följande
sätt: Greven frågade: Är vi ostörda. — Ja, svarade jag.
Han gick emellertid och kände efter att dörrarna var
stängda. Så lutade han sig tätt fram emot mig: och vis-
kade denna affär — vars detaljer jag håller hemliga. Jag
kan bedyra, att hans ord knappast hördes tvärs över
rummet och genom dörrarna — omöjligt.”
”Men monsieur X?”
”Ja, kan man begripa sådant. Hur i all världen kan
han ha fått reda på detta? Jag som trodde, att det var en
hemlighet mellan greve Stanloi och mig.”
”Din betjänt,” insköt konsuln.
”Werner!”
”Ja.”
”Omöjligt, min vän.”
”Vet du,” sade konsul Berner, ”denne monsieur X in-
tresserar mig verkligen. Han tyckes alltså känna greve
Stanloi.”
”Ja onekligen.”
”Och dig!”
”Mig?”
28
”Ja — hur kunde han annars veta, att du just nu uppe-

håller dig här på Royal?”
”Berner har rätt,” inflikade notarien. ”Givetvis måste
monsieur X känna både dig och greven.”
”Men . . .”
”Sade du till din betjänt att du skulle äta middag
här?”
”Inte ett ord.”
”Än åt greven?”
”Nej — jo, vänta litet — det gjorde jag bestämt — jo,
jag nämnde visst, att jag skulle träffa ett par vänner här
och därför inte var disponibel för honom i afton.”
”Men inte kan väl greven och monsieur X vara iden-
tiska?” insköt konsul Berner. ”Då skulle ju greven an-
klaga sig själv.”
”Än om monsieur X är en god vän till greven?” sade
notarien. ”Greven har för honom omtalat sitt samtal
med dig. Monsieur X, som genomskådat Stanloi, har
velat varna dig — ja, så är det.”
Konsul Berner sade intet. Han satt nästan och njöt
av att höra på de andra. Om sin bekantskap med den
mystiske X, förr under dagens lopp, nämnde han inte
ett ord.
”Du kan vara tacksam mot denne monsieur X,” fort-
satte notarien. ”Han avslöjar sig väl förr eller senare.”
29
”Jag skulle ha god lust att lära känna denne greve Stan-
loi,” sade Berner. ”Vet du hans adress?”
”Grand Hôtel,” svarade Stjärnklo. ”Han blir i staden
ännu några dagar.”
”Tack.”
Ånyo närmade sig en kypare.
”Telefon till konsul Berner,” sade han.
”Från monsieur X,” sade både Stjärnklo och notarie
Wernberg.
”Tror ni det!” skrattade Berner och lämnade dem.
De bägge andra fortsatte sin diskussion om den okän-
da storheten och konsuln hastade till telefonen.
30
VI
En mystisk varning
”K onsul Berner,” sade den till telefonen kallade.

”Ah — är det du.”
Det var Marys röst.
”Ja, god kväll, vad vill du?”
”Jo, kan du tänka dig något så egendomligt. Den där
sybehörsaffären —”
”Men,” avbröt konsul Berner, ”jag tycker, att det
besynnerligaste är, att du kan finna mig i telefonen
— vem . . .”
”Åh — jag frågade Jean.”
”Jaså, min betjänt — men jag sade honom inte, vart
jag skulle gå.”
”Jo, det måste du ha gjort — ty han visste det.”
”Ja, ja, kanske det — nå — vad är det nu? Vad var det
med sybehörsaffären?”
”Fru Nickel ringde upp mig.”
”Jaså — visste hon din adress?
”Naturligtvis — telefonkatalogen.”
31
”Javisst — nå?”
”Kan du tänka dig hon är alldeles förskräckt. Hon har
fått ett brev alldeles nyss från monsieur X.”
”Aha.”
”Han skriver så här: Ge inte fru Andersson kredit, hon
bedrar er. — Monsieur X. — Det är ju så, att man kan bli
tokig — vem i all världen är denne monsieur X?”
Konsuln skrattade.
”Denne monsieur X tycks vara humorist — hur många
fruar Andersson finns det inte i Stockholm, tror du.”
”Nej, det är något under.”
”Hur så?”
”Jo, i middags gav hon verkligen en viss fru Andersson
kredit för en stor summa.”
”Verkligen.”
”Ja. Och du kan tänka dig hennes förskräckelse, då
denne monsieur X formligen bevakar hennes steg.”
”Javisst — men han tycks vara av ädel läggning.”
”Onekligen — men i alla fall — nå hur går dina spa-
ningar.”
”Jag säger intet — men jag skall hålla min ed — jag
skall gripa honom — i morgon börjar jag med skarpa
vapen.”
”Jag ville bara ringa för att omtala detta nya för dig
— monsieur X tycks livligt intressera sig för fru Nickel
32
— men vilka medel han använder — det är omöjligt för

vanliga dödliga att begripa.”
Konsul Berner återvände till de andra. De hade just
enats om, att denne monsieur X måste vara en falsk vän
till greve Stanloi.
Konsulns omnämnande av brevet till en butiksägarin-
na — han nämnde inte namnet — satte myror i huvudet
på dem.
Vad kunde denna person ha att göra med butiken
på norr och samtidigt intressera sig för greve Stanlois
gruvaffärer?
Fru Andersson på norr och greve Stanloi på Grand
Hôtel — allt på ungefär samma tid — det var för komiskt
— de gav till ett gapskratt. Plötsligt blev baron Stjärnklo
allvarsam.
”Vem sade du, telefonerade?”
”Fröken Wanners — hon har visst affärer med den
där butiken.”
”Aj — fan.”
”Nå vad nu?”
”Då har jag nog gjort en förbaskad blunder.”
”Vad menar du?”
”Den där greven — —”
”Ja — säg.”
”Han bad om introduktioner.”
”Nå.”
33
”Och jag gav honom ett varmt anbefallningsbrev bland

annat till just Wanners.”
Konsuln såg upp.
”Tack öde, en rival på halsen,” tänkte han.
Högt sade han:
”Hur kan du vara så tanklös?”
”Greven hade fina rekommendationer.”
”Som jag ger mig tusan på är falska, ja,” svarade Berner
ursinnig.
34
VII
Ingenjör Georg Spinell
”H
ren.
err konsuln är upptagen,” sade Jean, betjänten,
då en herre följande morgon ringde på entrédör-
”Jag väntar,” svarade den besökande, steg utan vidare

in och hängde av sig sin överrock.
”Är konsuln i mörkrummet,” frågade den främman-
de.
”Ja,” svarade Jean alldeles förvirrad, ”hur — hur — i all
världen vet herrn . . .”
Den främmande smålog.
”Jag vet allt,” svarade han.
Jean såg bestört på den besökande och drog sig sakta
baklänges ut genom dörren.
Den främmande placerade sig bekvämt i en länstol,
öppnade sitt cigarrettetui och tog fram en cigarrett,
tände den och såg sig omkring.
Han var en trettiofem års man, såg bra ut, men ver-
kade vad man kallar ”uppklädd” — han bar sina fina
35
kläder som en bildad man, men allt var så ytterligt nytt

— kragen hade aldrig rörts av en strykerska och inte hel-
ler manschetterna, lackskorna ägde inte en rämna, allt
var så oändligt nytt.
Jean, som var danskfödd och därför ägde mera psy-
kologisk sans än en vanlig svensk, avfärdade därför inte
den okände med det typiska: ”Jäkligt snobbig karl,” utan
reflekterade och kom till en viss slutsats, huruvida riktig
eller inte, visste han naturligtvis inte själv:
”Varit med på eldsvåda, epidemi eller nyss kommit ut
ur fängelset,” var hans resonemang.
Den främmande ägde en ovanligt skarp blick; han
lade märke till, att betjänten iakttog honom genom en
dörrspringa.
I ett språng var han uppe, stötte till dörren med kraft,
så att Jeans näsa sprang i blod och sade:
”Vad tusan glor du efter? Har du aldrig sett folk
förr?”
Jean gned sin kantstötta näsa och mumlade:
”Ur fängelset — så Sören danse mig kommer han inte
direkt ur fängelset.”
Just då öppnades en dörr och konsul Berner kom in.
Han hälsade på främlingen. ”
Ah — ingenjör Spinell — ni är punktlig.”
36
”Ja,” svarade ingenjören, som ett urverk. ”Men er be-

tjänt borde lära sig litet mera folkvett — åja, nu kommer
han nog ihåg mig till nästa gång.”
Konsuln såg på ingenjören och skrattade.
”Ni kan då inte begära att Jean skall känna igen er — ni
har ju rakat av er skägget, som förra bägge gångerna ni
varit här betäckt ert ansikte — jag har, uppriktigt talat,
sällan sett ett så ogenomträngligt svart skägg.”
Jean visslade till — ouppfostrat nog.
Nu såg han — den främmande var ju ingenjör Spinell
som ett par gånger förut besökt konsul Berner.
”Gå, Jean,” sade konsuln.
”Nå?” frågade han vänd till Spinell, ”är sakerna fär-
diga?”
”Ja.”
”Var finns de?”
”Hemma hos mig på Söder.”
”På Söder? Det passar utmärkt.”
”Hur så?”
”Jag kommer att ha ett avdelningskontor där,” viskade
konsuln-detektiven.
”Aha! Och adressen?”
”Den känner jag inte ännu. Men jag låter hämta allt-
sammans hos er av min medhjälpare.”
”Utmärkt”
Spinell tog till fickan.
37
”Det har varit ett styvt arbete,” sade han.

”Det kan jag tänka. Och hur många har ni?”
”Tjugufyra. Här är räkningen,” och han räckte konsuln
det papper, som han just tagit upp ur fickan.
Berner kastade en blick på detsamma.
”7 200 kronor,” sade han.
”Ja, tre hundra kronor stycket.”
”Gott.”
Han skrev ut en check.
”Var så god.”
”Tack.”
”Och när får jag flera?”
”Om en vecka.”
”Det är bra. Vill ni vara god hålla er hemma under
dagens lopp så att allt kan avhämtas.”
”Jag skall vara hemma,” svarade den hemlighetsfulle
ingenjören och gjorde min av att gå.
”Vänta,” ropade Berner till; han hade plötsligt kommit
på en idé.
”Vad menar ni?”
”Vänta ett ögonblick,” återupprepade Berner och för-
svann i ett angränsande rum.
Efter ett par minuter kom han tillbaka. I handen höll
han ett antikt fickur.
38
”Ett gammalt familjearv,” sade han, i det han visade

Spinell den besynnerliga klockan. ”Tror ni, att en fransk
greve skulle ha lust att bli ägare av detta?”
”Ägare?”
”Ja, vi kan ju kalla det så. Kan ni göra något vid det?”
Ingenjören såg noga på uret.
”Jo, det går nog,” svarade han till slut.
”Så att det blir riktigt fint?” frågade konsul Berner.
”Ja, jag skall försöka.”
”När blir det färdigt.”
”Om ett par timmar.”
”Gott — jag hämtar det då — hemma hos er — samti-
digt med det andra.”
39
VIII
Södra gränd nr 16
K onsul Berner stämde möte med detektiv Ringström

vid Slussen och tog spårvagn till mötesplatsen.
Från slussbron och upp till det ruskiga kvarter, som
detektiven anskaffat, gick de till fots.
Södra gränd nr 16 utgjordes av ett gammalt ruckel
och det gick en känsla av obehag genom Berner, när
han steg över tröskeln till det rum, som för framtiden
skulle tjäna till hans förvandlingskabinett. Men som
gömställe tjänade det utmärkt, ty ingen skulle kunna
misstänka, att den rike konsul Berner hade sitt tillhåll i
denna fallfärdiga byggnad.
”Och nu?” frågade detektiven.
”Jag vore er förbunden, om ni ville hämta ett paket,”
han uppgav ingenjör Spinells adress.
”Gott och mera?”
”Jo, samt lägga fram de kläder, som skulle passa mig
som en antikvitetshandlare.”
”Gammal?”
40
”Ja, helst.”
Detektiv Ringström plockade bland kläderna, lade
vissa kläder för sig på en trästol och skyndade sig sedan
att utföra ärendet.
Under hans bortovaro klädde konsul Berner om sig
och måste skratta, då han såg sin bild i väggens lilla
spegel.
”Nu litet maskering och jag är alldeles oigenkännlig,”
sade han för sig själv.
Detektiven återkom med ett stort paket och ett min-
dre — klockan.
Konsuln öppnade det lilla paketet, tog ut klockan och
såg noga på den.
”Ypperligt,” sade han.
Så sminkade detektiven honom och förvandlade den
annars så fina konsul Berner till en gammal antikvitets-
handlare på en prick.
Under tiden pratade de — tyst för att inte höras
trots att inte mindre än fyra rum förhyrts och konsuln
begagnade det, som omgavs av de tre andra samt ytter-
väggen.
Detektiv Ringström önskade helt naturligt att höra litet
detaljer om det företag, som konsuln skulle utföra och
Berner satte honom in i den mystiske monsieur X:s fyra
kuriösa brev.
41
”Tja,” sade Ringström, ”det är ju litet mystiskt allt

detta — jag medger det — men något ont tycks det inte
finnas i mannen i fråga.”
”Det gäller för mig ett vad,” upplyste konsuln, ihåg-
kommande polischefens uttryck, ”jag vill visa min skick-
lighet genom att spåra upp denna man.”
Detektiven log.
”Ja, ni rika kan tillfredsställa alla era kapriser,” sade
han. ”Vi detektiver skulle aldrig kunna offra tid på något
så barockt som detta.”
”Men fallet är ytterst originellt, medge det,” sade kon-
suln.
”Ja utomordentligt. Men, tror ni inte, att det löses bäst
genom att anta, att man har att göra med en clairvoyant
person? Men ni, till exempel, varför söker ni greve Stan-
loi?”
”För att lista ut hans förhållande till monsieur X, för-
stås.”
”Nåväl — och sedan?”
”Sedan skall jag besöka pantlånarna —”
”Men varför — varför? Denne X tyckes ju ha fina
bekantskaper — tror ni att han finns där? Det anser jag
vara alldeles otroligt.”
”Jag har min egen teori, Ringström,” svarade konsul
Berner med ett egendomligt leende. ”Ser ni, en man
42
med dessa medel, som monsieur X, kan bli farlig, förr

eller senare.”
”Men —”
”Det är ingen som vet, var han döljer sig — om dagen
rör jag ju mig i de finaste kretsar — om kvällen skall
jag sänka mig — i något samhällslag finner jag honom
väl —”
Detektiven smålog ånyo, som ville han återupprepa
att de rika kan tillfredsställa vilka nycker de vill.
Konsul Berner tycktes nu en gång för alla ”arbeta”
utan alla lagstadgade regler; en övad detektiv skulle
naturligtvis undersöka de fyra brevens papper, se efter,
om en eller annan vattenstämpel fanns i papperet, gran-
ska typerna, undersöka brevbärarna och allt annat än
att uppsöka en apokryfisk greve, som säkerligen aldrig
i sitt liv hört talas om monsieur X.
Nå — de rika — konsuln fick hållas bäst han gitte
— han betalade bra för denna nya nyck — sedan brydde
sig detektiven inte om det hela.
Emellertid stoppade konsuln-antikvitetshandlaren
på sig det kostbara familjearvet, slog upp rockkragen
och nickade till detektiven i det han öppnade dörren
och gick ut.
”Vänta här,” bad han och försvann.
43
IX
Greve Stanloi
”S amuel Müller,” upplyste konsuln för Grand Hô-

tels portier, då denne frågade efter hans namn,
”Samuel Müller.”
”Jag skall höra, om greven tar emot.”
”Jo, greven bad antikvitetshandlaren stiga upp.”
”Det gäller?”
”Besynnerligt, hur litet greven bryter på franska,” tyck-
te Berner för sig själv.
”En liten affär, mein Herr,” svarade konsul Berner, i det
han gav sin röst en tysk accentuering.
Greven betraktade honom misstroget. Så gick han
fram till honom, fattade hans rockkrage och drog ho-
nom fram till fönstret, stirrade honom in i ansiktet och
utbrast:
”Ärlig.”
Konsuln kände sig överraskad. Han begrep inte riktigt
meningen. Han tog upp sitt paket och sade:
”Schöne rariteten.”
44
Greven såg på uret.

”Hur gammalt?”
”Fire hundrede år.”
”Hur mycket det kosta?”
”Femti francs.”
Greven såg upp.
”Aha,” utbrast han. ”Ni har stulit uret — akta er — den
här rovan är förbanna mig värd sina tusen blanka kro-
nor —”
Greven glömde alldeles att bryta på franska —.
”Jack behöve penge,” sade konsuln.
Då var det, som nog det en idé genom greve Stanlois
hjärna.
”Den ena tjänsten är den andra värd,” sade han, ”se
här era femtio francs — trettiofem kronor — men ge mig
er adress — jag kan behöva er en gång —”
Det blixtrade till i antikvitetshandlarens ögon.
”Nybrogatan 3,” högg han till i luften.
Greven ryckte till —
”Förbannad lögn,” sade han på renaste stockholmska,
”vad menar ni?”
”Jack tale sanning,” svarade konsuln. ”Nybrogatan 3,
till vänster över gården — ja — Samuel Müller — anti-
kvariat — ja —”
Greven gick mot telefonen —
45
Men i detsamma knackade det på dörren och utan att

vänta på ”stig in” trädde baron Stjärnklo in —
Konsuln hajade till — men så kom han ihåg sin för-
klädnad — han hastade mot dörren och försvann, tack-
ande sin lycka, att baronen kommit så passande emellan,
att inte greve Stanloi hunnit med sin tydliga avsikt, att
undersöka per telefon om någon Samuel Müller be-
bodde Nybrogatan 3.
Medan konsul Berner skyndade tillbaka till Södra
gränd samtalade greven och baron Stjärnklo.
”Jag har kommit för att återgällda er visit,” sade Stjärn-
klo, ”och för att säga, att jag omöjligt ser mig i stånd till
att spekulera på ert förslag angående den där gruvan.”
Greven bugade.
”Jag har även andra affärer,” sade han.
Baron Stjärnklo betackade sig.
”Jag kan inte för tillfället befatta mig med något,” på-
stod han.
Stanloi beklagade detta, men utbad sig i alla fall ba-
ronens sällskap till middag samma dag.
Även detta avböjde Stjärnklo och efter en del likgiltiga
fraser avlägsnade han sig.
Greven gick fram till fönstret, och såg ut över Ström-
men på de snabbt förbiilande färjorna, på de snirklade
vågorna som dansade nedåt.
46
Hans sydländska drag överfors av en hastig ryckning

— det såg ut som en ångest, som snabbt kom och gick.
”Besynnerligt — mycket besynnerligt,” sade han halv-
högt; han höll Berners gamla familjeklenod i handen.
”Ger mig fan på, att denne Müller har ugglor i mossen
— hur kan annars en antikvitetshandlare sälja en sådan
sak som denna för femtio francs — och baron Stjärnklo
— hans köld och avmätta väsen nu — nej. Jag måste ha
begått en eller annan oförsiktighet — röjt mig på något
sätt. Men genom vad? Det begriper jag rakt inte.”
Stanloi betraktade den gamla klockan närmare. Den
var ett verkligt konstverk. Guldboetten med dess fint
drivna vågor gav relief åt allehanda allegoriska figurer
och mitt på locket satt infattad en egendomlig, sällsynt
sten av för honom okänt slag.
”Bäst sälja den,” sade greven. ”Den kan vara farlig att
ha — — —”
Telefonen ringde.
”Hallå,” svarade Stanloi med fransk accent, ”greve
Stanloi — vem där?”
Rösten svarade:
”Kicke.”
”Goddag, ah — vad önskas?”
”Är du hemma?” frågade den, som kallat sig Kicke.
”Oui — välkommen — men fort.”
Så tillade han viskande:
47
”Du är väl snyggt klädd?”

”Som en prins.”
”Bon, au revoir.”
Den så kallade Kicke infann sig efter en halv timmes
tid. Han var ytterst modernt klädd, ringar prydde hans
fingrar och hela personen ägde över sig denna oförklar-
liga snobbighet, som närmast verkar örfilstäck.
”Hej!”
”Mjukis. Tst! Tala inte så högt,” svarade greven.
”Je begrip! Mais pourquoi? Vilken quelle orsak?” fnitt-
rade Kicke.
”Vete fanken — men jag börjar bli orolig.”
”Inte! Din förklädnad är superb. Vem i all världen
skulle i dig kunna igenkänna Hasse Lyckholm om jag
får fråga?”
”Tst — tyst för tusan —”
”Ha, ha, ha,” skrattade Kicke. ”Men nu till affärer-
na —”
”Ja, gärna det. Hur är det med gossarna?”
”Allt klart.”
”Och tiden?”
”Klockan tre.”
”I natt?”
”Ja.”
”Och var möts vi?”
Kicke hann aldrig svara.
48
Hans svarta lapphund, som hittills förhållit sig alldeles

stilla och lugn gav till ett ilsket skall.
Bägge såg på hunden; han stod med ögonen fästa på
bordet mitt i rummet, håren hade rest sig på ända.
”Vad går det åt Ronny?”
”Sannerigen jag vet. Tyst, Ronny, tyst.”
Slutligen kröp hunden med svansen mellan benen
under en stol.
”Egendomligt.”
”Ja,” svarade Kicke, ”sådan har jag aldrig sett henne
förr. Men vad var det vi talade om? Jo, var vi skulle
mötas.”
”Ja visst,” viskade greven.
”Mötesplatsen är bestämd till ’Röda hålan’, klockan
tre.”
”Gott — jag kommer.”
”Du tar ledningen?”
”Ja visst,” svarade greven. ”Men här — se hit,” — och
han drog ut en av byrålådorna —
”Vad?”
Under grevens linnesaker kom ett svart etui till sy-
nes.
”Fru Lyons dyrbaraste smycke, gosse.”
”Men —”
”Du menar, att tidningarna inte nämnt något om
saken?”
49
”Ja —”
”Ja, ser du, det är det finaste. Man skall stjäla så, att
ingen märker det. Detta är det äkta halsbandet — jag
har i natt omärkligt förbytt det mot ett likadant av simili
— men vad fan är det med hunden?”
Ronny stod åter med håren resta, stirrande på bordet
mitt i rummet.
”Gå och lägg dig,” skrek Kicke och tilldelade hunden
en ordentlig spark.
”Kör ut hundkräket i korridoren,” sade Stanloi.
Vännen efterkom grevens önskan och stängde åter väl
de dubbla dörrarna.
”Nå, var var vi nu igen?”
”Du ville fråga om något med halsbandet.”
”Ja. Var skall jag bäst placera det?”
”Tag det med, när du reser.”
”Ja, det är nog det säkraste — bon — så gör jag — det
är lättare att placera det ute.”
”Och du reser?”
”I morgon middag. Jag är litet osäker — den där Sa
muel Müller — hör du — finns det någon antikvitets-
handlande i Nybrogatan 3 med det namnet?”
”Har aldrig funnits.”
”Kunde tro det — se här, vad han sålt till mig den
boven —”
50
Och efter att åter ha stoppat ned etuiet med halsban-

det under sakerna i byrålådan visade greven vännen det
antika uret, som låg på bordet, mitt i rummet.
”Femtio francs, du.”
”Är du galen!”
”Nej, sanning är det.”
”Sälj det inte här. Det är nog ett bekant familjesmycke
— kan bli igenkänt —”
”Nej, du har rätt i det — men var skall jag —”
”Stoppa det på dig.”
”Tror du?”
”Säkert.”
Greven betänkte sig ett ögonblick, så stoppade han
uret i sin högra västficka —
”Nå jag kan ju gott gå med två klockor,” sade han skrat-
tande. ”Nå, vad menar du om en drink på baren?”
”Förträffligt.”
De gick ut. Ronny hoppade upp mot sin herre och
blev förtjust.
”Tar du inte nyckeln med dig?” undrade Kicke.
”Nix,” viskade greven tillbaka, ”i ett olåst rum miss-
tänker ingen att det förvaras dyrbarheter —”
”Nej, det har du alldeles rätt i,” genmälde hans vän i
samma ton.
51
X
Ja — ni rika
A ntikvitetshandlaren hastade, när han lämnat greve

Stanloi, till en av de utanför Grand Hôtel statione-
rade bildroskorna och gav chauffören order att köra till
Slussen.
Här steg han av, gick till fots upp till Maria kyrka, där
han tog en ny bil till Södra gränd 16.
”Redan expedierat?” frågade detektiven.
”Ja.”
”Ni träffade greven?”
”Ja.”
”Och han?”
”För tusan,” svarade konsuln, ”jag höll på att åka fast.
Men nu är inte tid till prat — fort, mina ordentliga klä-
der.”
Medan han klädde om sig, yttrade Ringström små-
leende:
”Det är inte lätt att spela detektiv, herr konsul.”
”Nej, jag medger det.”
52
”Nå, fick ni ut om han kände något till monsieur X?”

”Om greven kände till honom?”
”Ja.”
”Ne-ej, det tog jag inte reda på — men jag sålde
klockan till honom.”
Detektiven såg ut som ett levande frågetecken. Så
ruskade han på huvudet.
”För hur mycket?”
”Femtio francs.”
”Ja, är ni klok herr konsul, så vill jag vara skapt som
en nors.”
”Ha, ha,” skrattade Berner, road.
”Ja, ni rika!” mumlade Ringström.
”Riktigt! Det är roligt att vara rik ibland.”
Nu var konsul Berner åter den soignerade världsman-
nen.
”Jag behöver er inte mera för i dag,” sade han.
”Såå?”
”Jag är upptagen.”
”Med monsieur X?”
”Tvärtom, jag skall kopiera några plåtar, äta middag
och spela ett parti bridge. Jag telefonerar i morgon.”
Och i detsamma var han försvunnen.
Ringström ordnade rummet.
53
Han hade inte alls klart för sig hur Berners besyn-
nerliga idéer skulle kunna tjäna denne i syfte att spåra
upp monsieur X.
”Fjäril,” muttrade han för sig själv. ”Fjäril, fladdrar om-
kring allt möjligt, som lockar — nå, gärna för mig, det är
hans sak och han betalar bra för besväret. — Jag undrar
hur länge herr konsuln till Uganda negerstat utan flotta
skall känna sig road av den här senaste nycken . . .”
Berner tog en bil och var snart hemma i sin våning vid
Strandvägen.
”Fröken Wanners har ringt,” sade Jean.
”Om vad?”
”Hon bad herr konsuln ringa.”
Berner telefonerade.
Mary bad honom äta middag hos dem, och han lo-
vade att komma.
”Så får vi språka om monsieur X,” slutade hon.
Konsul Berner sysslade i sitt mörkrum omkring en
timmes tid.
Så tog han sig ett bad, skrev ett par, tre brev och kläd-
de sig till middagen.
”Skall herr konsuln åka?”
”Nej, jag går, Jean. Adjö,” svarade konsul Berner.
54
Jean öppnade bugande dörren och såg Berners man-

liga gestalt långsamt försvinna.
”Han är sig inte lik,” mumlade han. ”Gudarna vete, vad
som går åt honom. Aha! Kär kanske — ja — ja det kan
vara ’slemt nok’ i hans ålder om det sätter till på det
värsta.”
Berner gick Strandvägen fram till Narvavägen och böjde

av uppefter denna gata. Vid en hållplats för spårvag-
narna stannade han, ihågkommande sin post och lade
breven, som han bar i fickan, i den brevlåda, som alltid
finns på de stockholmska spårvagnarna.
Han fortsatte smågnolande sin väg och ringde
klockan halv sju på tamburdörren till Wanners våning
— han hade gått en ganska lång promenad, varit ända
bortåt Nationalmuseum — och hade frisk aptit, det
kände han.
55
XI
Marys teori
M iddagen hos direktör Wanners på tre man hand

var glad och angenäm. Mary var älskvärdheten
själv — Berner hade det bestämda intrycket av henne,
att hon, efter att han börjat att ”arbeta” med saken mon-
sieur X, såg mer och mer upp till honom.
Naturligtvis rörde sig samtalet uteslutande om denna
mystiska person.
Direktör Wanners framkastade försök till förklaringar
av fenomenet, den ena omöjligare än den andra, bekräf-
tande alla med sitt tvärsäkra ”voilà tout”.
Man resonerade hit och dit utan att kunna få någon
klarhet, till dess att Mary kom fram med ett antagande,
som inte föreföll så oävet.
Berner hade satt dem in i vad som förefallit föregå-
ende afton på Royal, och direktör Wanners hade för-
säkrat, att om denne mystiske greve Stanloi försökte få
introduktion till hans hus, skulle han allt visa honom
var David köpte ölet.
56
Mary var således inne i sakens detaljer och hennes

teori var i korthet den, att en rysk tankeläsare, som för
närvarande uppträdde i Stockholm, ställde till med allt
detta blott och bart i reklamsyfte. När han så mystifierat
en massa människor, kom han att låta masken falla. Det
blev en kolossal reklam — mannen skulle få ett rykte,
som ingen tankeläsare före honom — Ja, så måste det
vara.
Konsul Berner skakade på huvudet.
Nej, denna teori trodde han inte mycket på.
Han invände:
”Jag begriper i så fall inte, varför denne Sabrapovski
eller Pratalotskov eller vad han heter . . .”
”Salbanovski . . .”
”Gott — Salbanovski — varför han skall kretsa kring
dig, Mary . . . och mina bekanta . . .”
”Men,” inföll Wanners, ”hur vet du att han inte över-
svämmar hela Stockholm med liknande brev och antyd-
ningar.”
”Nej hur vet du det?”
Konsul Berner satt slagen.
Han var övertygad om, att teorin var felaktig.
”Nej,” medgav han till slut, ”jag vet det ju inte — men
en sådan sak skulle, om den vore allmänt utbredd — sä-
kerligen vara i var mans mun.”
Mary såg upp.
57
”Åh ja, det har du egentligen rätt i,” sade hon. ”Sådant
sprids så fort.”
”Ja inte sant. Som nu till exempel du. För hur många
har du omtalat saken?”
Flickan funderade.
”Åh, det är en massa, redan i går talade jag om his-
torien på fru Nissens tebjudning och i dag hos fru von
Hopfer på kaffebjudningen berättade jag den igen — och
kan du tänka dig — nästan alla hade reda på den, fastän
damerna jag träffade hos fru von Hopfer var helt andra
än de hos fru Nissen.”
”Där ser du, och där kan du också se telefonernas väl-
signelse — det finns ingen stad på jorden med så många
telefoner som Stockholm och heller ingen stad, där en
historia sprids så fort som här . . .”
”Nej, det är nog riktigt.”
”Ja visst, och då är det ju klart, att då inga nya historier
hörts om — det just måste vara endast dessa fyra.”
”Ja-a.”
Mary såg eftersinnande ut och direktör Wanners kom
med sitt:
”Voilà tout.”
”Nej,” fortsatte Erik Berner, ”nej, vi får nog tänka på
något annat.”
Plötsligt började han att storskratta.
”Vad skrattar du åt?”
58
”Jo, jag kom att tänka på, hur denne ryss, som givetvis
inte kan ett ord svenska, skall ha kunnat få reda på, att
fru Anderson på Norrmalm fått för mycket på kredit
hos en fru Nickel.”
De bägge andra skrattade med — idén var, begrep de
nu, alldeles förkastlig.
Och åter grep gåtan dem — det var, som kände de sig
omgivna av väsen och makter de inte anade och som de
inte kunde fatta.
Konsul Berner hade ett bridgeparti, som väntade ho-
nom, men på de andras enträgna uppmaningar beslöt
han, att telefonera återbud och tillbringa aftonen hos
Wanners.
Fram emot tiotiden satt Wanners och Berner fördju-
pade i ett parti schack och Mary gjorde musik.
”Telefon till fröken.”
”Riks eller allmänna?”
”Riks,” svarade tjänstflickan.
De bägge herrarna fortsatte sitt spel.
Efter en stund slogs dörren upp och Mary störtade
in.
”Vad är det?” Direktören reste sig orolig.
”Äh, fru Lyon har fått ett rysligt meddelande från
monsieur X!”
”Vad, hon också?”
”Ja.”
59
”Vad är det om?”

”O, hon ville inte säga det i telefonen, hon sade: jag
törs knappast viska, jag har intrycket av, att vart ord
hörs av denne ryslige monsieur X.”
”Men varför ringde hon upp till dig?”
”Antagligen därför, att jag ju är den enda av hennes
bekanta, som haft att skaffa med monsieur X.”
”Mycket troligt.”
”Hon kommer hit.”
”Hit?”
”Ja, strax.”
”Gott,” sade direktör Wanners, och de bägge herrarna
reste sig från schackbordet, medan Mary gav order om
te.
60
XII
Fru Lyons diamanter
K nappa tio minuter förflöt innan herr och fru Lyon

anmäldes. De var bägge mycket upprörda och
talade i munnen på varandra. Det var ett förskräckligt
oväsen.
”Men snälla ni,” bad Mary, ”en i sänder om jag får be.
Alltså, du har fått ett sådant där brev, Anni?”
”Ja.”
”Låt oss då först och främst få se det.”
Fru Lyon tog ur sin väska fram ett papper och veck-
lade ut det.
De andra läste:
Ert dyrbaraste halsband utbyttes i natt mot ett

oäkta. Underrätta inte polisen.
Monsieur X.
”Vad! Det dyrbara smycket?”

”Ja.”
”Nå.”
61
”Vi erhöll det här brevet klockan åtta i kväll.”

”Att ni inte telefonerade förr då?”
”Nej — det har sina orsaker. Vi skyndade strax till
Theodors kassaskåp.”
”Och?”
”Och fann etuiet samt halsbandet,” förklarade fru
Lyon.
”Men . . .”
”Halsbandet var förvillande likt det riktiga.”
”Det var alltså bortbytt?”
”Ja.”
”Vi for strax till en juvelerare,” sade hr Lyon. ”Och
han . . .?”
”Han konstaterade, att diamanterna var eftergjorda,
värdelösa stenar.”
”Så gräsligt!” utbrast Mary och de bägge herrarna
kondolerade.
”Varför i all världen skall inte polisen underrättas?”
undrade Berner.
Men ingen kunde ens tänka sig en skugga till förkla-
ring. Allt föreföll dem så barockt, så alldeles utan sam-
manhang.
”Således måste det i natt ha varit inbrott hos er,” på-
stod Mary.
”Ja, så tycks det.”
”Och intet saknas?”
62
”Nej.”
”Berätta litet närmare detaljer. Märkte ingen av er
något? Intet buller?”
”Nej, nej.”
”Ingen söndrig ruta? Intet spår?”
”Snälla Mary! Vi har inte hunnit mera än att öppna
kassaskåpet, undersöka etuiet, fara till Hallbergs och
därifrån skynda hit.”
”Jag förstår det, men märkte ni intet ovanligt?”
”Nej, absolut intet.”
”Låset?”
”Det var helt och orört.”
”Ja,” sade herr Lyon, ”hur han nu än bär sig åt den där
monsieur X, så tycks han både kunna läsa tankar och
dyrka upp skåp lika lätt och behändigt, som en vanlig
människa vänder om handen.”
Man resonerade fram och tillbaka.
Och beständigt återkom man till detta mystiska: att
polisen inte fick underrättas.
”Vad menar han?”
Och fru Lyon såg sig skyggt omkring — hon tyckte att
monsieur X när som helst kunde uppenbara sig.
Mycket högt sade hon:
”Jag tror att monsieur X är en nobel och hederlig rö-
vare,” och tillade i en nästan ohörbar viskning:
”Jag säger så ifall han hör oss.”
63
Hennes spökrädsla smittade Mary; hon ryste lätt och

sade:
”Nej, mitt herrskap, låt oss få en kopp te — det är fram-
satt i matsalen.”
Alla drog sig dit in och maten med tillhörande dryckes-
varor förjagade i viss grad den tryckta stämningen. Ly-
ons var mycket rika, men halsbandets förlust var dem
inte alls likgiltig och det vilade hela tiden en rest av obe-
hagskänsla över sällskapet.
Fru Lyon ryckte till då betjänten kom och gick och
betraktade matsalens mörka hörn under den svarta
ekpanelen med skräck och rädsla.
Efter maten återvände alla till salongen. Där kändes
rätt svalt — ett fönster hade stått öppet för att vädra ut
tobaksröken och först alldeles nyss blivit tillstängt av
jungfrun.
Fru Lyon upptäckte, att monsieur X:s brev låg öppet
på bordet.
Hon tog det, vek samman det och öppnade sin väska,
vilken hela tiden legat bredvid brevlappen, för att stoppa
in densamma, då hon häpen for tillbaka.
I väskan låg ett etui.
”Himmel!” utbrast hon.
”Vad?” frågade hennes man bestört.
”Theodor! Se!”
Herr Lyon tog ut etuiet.
64
Hans hand darrade av spänning.

De andra såg på i andlös förvåning.
Nu sprang locket upp på det svarta etuiet.
I detsamma låg det stulna halsbandet och en samman-
vikt biljett, och i denna läste de fem häpna:
Monsieur X har äran överlämna halsbandet till

rätta ägarinnan. Morgontidningarna torde bringa
tjuven i dagen.
”Nej, detta är veritabelt spökeri,” sade Mary.

”Ja, i sanning,” instämde fru Lyon.
”Men är nu detta det äkta halsbandet?” undrade
Wanners.
”Ja det oäkta ligger kvar hos Hallbergs,” svarade herr
Lyon.
”Men hur har han kommit in, denne X?”
”Fönstret!,” föreslog konsul Berner och pekade, menan-
de, åt det nyss stängda.
”Men skriften!”
Biljetten var skriven med fullständigt samma gummi-
typer som de föregående breven — liknande skrivma-
skinskrift, men dock olika.
Åter smög gåtan sig tätt kring de församlade, hemsk
och alldeles olöslig.
65
Det var ju alldeles tydligt, att det inte var monsieur X,

som förövat inbrottet — men vem var denne tjuv, som
man skulle få läsa om i morgontidningarna?
Gåta på gåta.
Vem var denne allestädes närvarande monsieur X?
”Du får söka ivrigare,” viskade Mary till Erik Berner.
”Jag skall bjuda till av alla krafter,” viskade han tillbaka.
”Jag har redan gjort mycket, men inte ens för dig nämner
jag ett enda ord om mina planer. Jag skall avslöja mon-
sieur X — men låt sättet bli min egen hemlighet.”
Ett strålande ögonkast belönade den bestämdhet,
som låg dold i hans ord.
Pendylen slog tolv långsamma slag innan sällskapet
skildes åt.
66
XIII
I Röda hålan
K lockan halv två trädde greve Stanloi in i sitt rum på

Grand Hôtel — han hade inte varit hemma sedan
han med sin vän Kicke vid middagstiden gick ut.
Han gnolade sakta en banal melodi i det han utbytte
bonjouren mot en lätt nattrock.
Klockan 3 skulle han vara i Röda hålan — ah — det
var ju god tid.
För ordnings skull tittade han i sin byrålåda.
”Fan anamma!”
Etuiet var borta.
Föga anade greve Stanloi, att det nu låg väl förvarat
under fru Lyons huvudkudde, överlämnat till henne av
denne monsieur X, som han ännu inte ens hört talas
om.
”Det har Kicke gjort — jo, han skall få det trevligt.”
Han knöt händerna i vanmäktigt raseri. Han kunde ju
intet göra. Dörren hade stått olåst till klockan tio — den
67
tiden kom städerskan och hon låste alltid de olåsta

dörrarna.
Han frågade portieren om någon sökt honom.
Nej, ingen.
Nå — hotellet ansvarade inte för något som förlorades
på rummen, om inte nyckeln lämnats hos portieren och
dessutom att fordra ersättning för en stulen sak — nej
— det gick aldrig — det blev bara spektakel och farlig-
heter.
Naturligtvis var det Kicke.
Och åter knöt han händerna.
Eller — kunde han vara bespejad.
Han sammanställde allt — antikvitetshandlaren — ba-
ronens köld — Kicke.
Kanske — ånej — han slog ifrån sig tanken, att han
vore misstänkt.
Nå — han skulle träffa Kicke om en timme — och fru
Lyon anade helt visst ännu intet — det borde ha spritts
— men polisen visste intet om saken — det kände han
från säker källa.
Han smålog, när han tänkte på, hur lätt det med nu-
tidens modernaste redskap var, att öppna ett kassaskåp
— fint — tyst och omärkbart.
Den uppfinningen hade han köpt av en fattig sate till
uppfinnare — fått den präktiga anordningen för fat-
68
tiga åttahundra kronor. Det var ju, som att få den till
skänks.
Klockan blev halv tre.
”Aj tusan,” nu gällde det att skynda sig. Inom fem mi-
nuter var greven ute. Nattvakten småblinkade åt honom,
som ville han säga:
”Ja, ja, Stockholm har sina frestelser,” och greve Stanloi
blinkade tillbaka, som menade han:
”Jojomensan, det är nog på det viset.”
”Röda hålan” var ett beryktat ställe inom staden mel-
lan broarna. Ofta gjorde polisen razzia där, men endast
sällan lyckades man gripa någon; stället tycktes endast
bestå av hemliga gångar.
Greven närmade sig på omvägar. Ovanligt tyst före-
föll det honom omkring ”Röda hålan”. Annars var där
alltid en eller annan utkik, som höll vakt — men i kväll
fanns det ingen alls. Han smög sig tätt intill väggen, så
gav han signalen, tre korta knackningar åtföljda av en
lätt spark.
Dörren öppnades och greven gled in.
Men inte förr slogs dörren igen innan Stanloi i mörkret
kände sig fattad av två par starka armar — handbojorna
smällde fast om hans handleder och greven var fånge.
”Nog med skämt nu,” sade han. ”Seså. Släpp mig, era
skojare.”
69
Rummet lystes upp. Det var inte alls de kamrater han

väntat att se — ett par främmande män syntes.
Dessa förde honom till ett annat rum. Där fanns före
dem flera poliser och på golvet låg Kicke och ”gossar-
na”.
Grevens förvåning kände inga gränser.
”Jag får naturligtvis ge mig,” sade han, ”men det skulle
vara roligt att veta, hur ni fått reda på planen.”
Han såg frågande på den ena av detektiverna, den,
som föreföll att vara anföraren.
Detektiven visade honom ett brev, höll upp det för
hans ögon och greve Stanloi läste:
Klockan 3 i natt planlägger några bovar med greve

Stanloi, alias Hasse Lyckholm som ledare, ett in-
brott. De samlas i ”Röda hålan”. Grip dem.
Monsieur X.
”Detta brev,” upplyste detektiven, ”mottog chefen för

detektiva polisen klockan åtta i går kväll — så ni ser, vi
har haft rundlig tid på oss att planera för att mottaga er
festligt allesamman.”
”Ja — jag ser. Men vem fan är monsieur X?”
”X är en obekant storhet,” svarade detektiven.
”Gott, vem denne man så än är, skall han få med mig
att göra.”
”Ja, när er strafftid är utlupen.”
70
”Min strafftid — är ni blixt förbannad? Mig arreste-

rar man inte så där utan vidare. Då känner ni inte
greven.”
”Gör jag inte? Åhjo — jag minnes nog Hasse Lyckholm
från åtskilliga tillfällen —”
”Jo — men inte efter år 1918.”
”Nej — inte förrän nu.”
De andra polismännen skrattade — de fängslade
kunde inte ens le, ty de var samtliga belagda med mun-
kavle.
”Vad är det med 1918?” frågade en av poliserna.
”Det är mitt triumfår,” svarade greven.
”Stal du mycket då?”
”Nej, jag köpte.”
”Vad då?”
”Friheten.”
Ett stojande skratt avbröt honom.
”Ja nu är det slut på den, min gubbe.”
”Nej, jag går härifrån om fem minuter.”
”Ha, ha, ha.”
”Jag skämtar inte. År 1918 köpte jag den eviga frihe-
ten.”
”Ha, ha, av vem då?”
”Av en tysk apotekare.”
Detektiverna skrattade med full hals.
71
”Han är rolig. Men kommer det inga flera? Det är bäst

vi väntar en stund till, så att vi fångar hela bandet på
en gång.”
”Ni kan vänta hur länge ni vill,” sade greven. ”Men jag
går härifrån om fyra minuter.”
”Med hjälp av den tyska apotekaren?”
”Just det.”
”Nå men så gör det då, herr greve Storsnut!”
”Som ni vill!”
I nästa sekund såg de greven höja sitt högra knä.
Samtidigt lyfte han de fjättrade händerna i vädret. Så
med ett våldsamt ryck slog han ned dem över knät — ett
dovt ljud och kedjorna skars tvärs av som hade de varit
gjorda av hampa.
Innan någon hunnit sansa sig grep greven med hän-
derna i fickorna; ur den ena tog han fram en näsduk
som han förde för näsa och mun; ur den andra en flaska
innehållande en vätska.
Med kraft slog han flaskan i golvet.
Allt detta var ett par sekunders verk.
Ur den vätska, som flaskan innehållit steg en gas
— den bedövade ögonblickligt alla närvarande — alla
utom greve Stanloi, som i näsduken hade motgiftet till
gasen.
Han såg föraktfullt på de fallande detektiverna — så
satte han först den ena, så den andra handloven mot
72
högra knät, drog till ett slag och bojorna skars av lika
lätt som kedjorna nyss. Han såg på knäet. Den knivegg
som stack fram därifrån ägde inte ett enda hack — den
stod fram ren och fin som en nyss slipad rakkniv.
”Tantal är en härlig metall,” sade greven för sig själv.
”Härdad på lämpligt sätt är den hårdare än diamant och
segare än smidesjärn. Den här kniven i knäet har räddat
mig många gånger. Likaså apotekarens bägge vätskor.”
Han vågade inte ännu ta bort näsduken från munnen,
rädd för att själv bedövas. — Försiktigt närmade han sig
dörren och lyfte ifrån slåarna.
Utkommen bommade han omsorgsfullt till dörren.
Om han bara kunde finna några vänner för att befria
gossarna där inne innan gasens verkningar slutade.
Med detsamma hörde han en person närma sig — aj
— det var en konstapel — således allt förlorat för vänner-
na där inne.
Han tog på sig en obesvärad hållning och gick förbi
polisen — denne såg inte ens åt honom. Greven märkte
hur han gick åt Röda hålan till.
Då begrep han att allt var förlorat för hans kamrater
— han gick framåt Västerlånggatan, vek av vid Mynt-
gatan och tog in på ett litet hotell ”Tulpanen”.
”Jag tycker synd om den där monsieur X,” sade han
i det han kröp ned i sin säng, ”han kommer att få det
månljust, när jag finner honom.”
73
På en stol vid sidan av sängen låg hans benkläder

— tyget vid högra knät var uppskuret av ett skarpt snitt
— där kniven gått igenom. Själva knivbladet vågade han
inte avlägsna. Det var ännu fastsurrat vid knäet med
två läderremmar.
74
XIV
Antikvitetshandlarens öga
G reven låg i sin bädd med händerna bakom nacken,

såg upp mot taket och filosoferade. Han kunde inte
sova, till det var han alltför tankfull.
Ljuset var tänt och en mörk havannacigarr rökte i
hans ena mungipa.
Det var monsieur X, som sysselsatte hans tankar.
Rummet var så gravlikt tyst, att han tyckte att han
hörde sin sakta sugning på cigarren, ute från gatorna
märktes inte ett ljud. Tystnaden var nästan onaturlig.
Denne X måste besitta fenomenala gåvor eller också
underbar färdighet. Det var tydligt att han och ingen an-
nan stod bakom både halsbandet och arresteringen — på
det sista hade han ju till och med lämnat skriftligt.
Ja.
Han spratt till — förskräckt — den kallblodige boven
kände sig illa till mods — med glasartat stirrande ögon
såg han utåt rummet.
Ty något ytterst besynnerligt hade inträffat.
75
En nysning — halvt underkvävd — hördes i rummet.

Den kom från nattbordet, tätt vid hans öra — och den
oändligt djupa tystnaden förhöjde dess verkan av något
ytterst obehagligt.
Slutligen satte han sig upp i sängen — såg på nattbor-
det — där låg hans börs, hans klocka, en nyckelknippa,
ett par knappar och antikvitetshandlarens antika guld-
rova.
Instinktmässigt grep han den sista.
Han betraktade den noga på alla håll och fascinerades
slutligen av den egendomliga, mandelformade stenen
på boetten.
Greve Stanloi kände till den besynnerliga, stålartade
stensort som kallas kattögonsten, en halvädelsten som
alldeles liknar ett kattöga, men denna var inte någon
sådan.
Ju mer han såg på stenen desto förunderligare tyckte
han att den var.
Usch — den liknade ju ett veritabelt människoöga
— och nu, vad betydde detta? — nu fick den ett sällsamt
liv — man såg djupt in i den — i mitten var det som en
dunkel, outgrundlig pupill — omkring stod den mänsk-
liga iris.
En rysning löpte genom greve Stanloi trots hans här-
dade nerver:
Boettens sten såg på honom!
76
I ett språng var han ur sängen — han tog sig med bäg-
ge händer om huvudet — vad var detta? Hade han blivit
vansinnig? Han ringde på klockan — ursinnigt, länge.
Än en gång vågade han se på stenen — samma blick
mötte honom: det seende människoögat, med dess
oändliga djup.
Han ryste ännu en gång, men såg dock noggrannare
efter — denna blick hade han sett förr en gång — men
var?
Med ens visste han det.
Det var antikvitetshandlarens öga.
Det knackade på dörren — greven öppnade och
”Tulpanens” sömndruckna nattvaktmästare stod på
tröskeln.
”Ni har ringt.”
”Kom hit.”
Vaktmästaren trädde in med mössan på huvudet.
”Tulpanen” stod det i guld och rött på densamma.
Greven visade honom uret. Vaktmästaren såg på det,
ryckte till lätt, men blott ett ögonblick — så såg han
noggrannare.
”Nå.”
”Det är mycket vackert.”
”Vackert ja — men ser ni inte ögat — blicken?”
”Nej.”
”Ge hit.”
77
Greven kunde nu inte heller längre märka någonting

ovanligt.
”Besynnerligt! Jag måste ha sett i syne.”
”Den liksom stelnade till,” sade vaktmästaren.
”Ah — således såg ni blicken, ni också?”
”Ja, först var det, som hade stenen glott på mig.”
”Verkligen?”
”Ja — men så stelnade den till.”
”Gott! Jag trodde jag hade mistat förståndet.”
”Men, vad var det herrn ville?”
”Det var bara detta,” svarade greven och stack till
vaktmästaren en slant, — ”och så ge mig porter.”
Nattvaktmästaren försvann i det han ruskade på
huvudet.
Greven satte sig i stolen vid skrivbordet.
”Besynnerligt — det var ett varsel — jag tror på sådana,
det har hänt mig förr — skulle alltså denne Müller be-
speja mig? Åhnej — barnsligheter — men ändå varför
för fan sålde han rovan för femtio francs? Han har stulit
halsbandet — ja.”
Han funderade vidare.
”Men bakhållet i natt? Monsieur X och Samuel Müller
är identiska.”
Men hur han spekulerade och ventilerade saken kom
han dock inte till någon klarhet — allt var ju blott giss-
ningar.
78
Han såg åter på det antika uret. Stenen låg där lika
stel och orörlig, som varje annan sten.
Nu kom vaktmästaren med portern.
”Nej,” tänkte greven i det han drack, ”jag tror på varsel
— jag flyttar.”
Och klockan sex på morgonen lämnade han hotell
”Tulpanen”. Han styrde sina steg mot de smala gatorna
och gränderna i staden mellan broarna.
Inom få ögonblick uppslukades han av arbetarström-
men som vältrade sig fram mellan husen.
79
XV
Nya avslöjanden
N ågot senare, samma morgon, ankom ett brev till

chefen för detektiva polisen.
Polischefen öppnade det och sken upp som en sol vid
genomläsningen. Han hade förr haft en min mitt emel-
lan belåtenhet och missnöje. Det förra på grund av att
inte mindre än åtta av Stockholms farligaste förbrytare
blivit fångade — det senare därför, att inte den värsta av
dem alla, greve Stanloi, råkat i hans klor.
Brevet bortblåste den sista resten av misshumör, ty
han läste:
Greve Stanloi befinner sig på ”Tulpanen”.

Monsieur X.
Nästa ögonblick kallade en ringklockas ljud en detek-
tiv till chefen.
Den sistnämnda visade den inträdande den ankomna
skrivelsen.
80
”Ögonblickligen,” svarade detektiven och försvann, för

att efter en halv timme inrapportera, att greven fördun-
stat och varje spår av honom förlorats.
”Fördömt,” sade polischefen.
Det ringde nästan samtidigt i allmänna telefon.
”Hallå. Jo — det är chefen — hur var namnet? Jaså, herr
Anderson — var så god — hur — gammal, med vitt hår
och skägg — var god vänta ett ögonblick —”
Chefen lade bort luren och ringde återigen på en av
detektiverna.
”Herr Zetterlund,” frågade han, ”känner ni någon pant-
lånare med vitt hår och skägg — gammal —”
”Ja, gubben Salweson — och — och — Adam Gries.”
”Tack.”
”Vi känner två,” svarade chefen i det han ånyo tog
telefonluren.
”Två?” undrade herr Andersson.
”Ja. Men varför frågar ni om detta?”
”Därför att greve Stanloi just nu befinner sig hos den ene
av dessa vithåriga gubbar, utbjudande ett gammalt ur till
salu.”
”Vad i all världen säger ni?” utbrast polischefen. ”Hur
kan ni veta detta? Vem är ni?”
”Monsieur X.”
”Vad behagas?”
”Som jag säger —”
81
”Men vilken av dessa bägge?”

”Det kan jag inte säga — så långt sträcker sig inte min
förmåga — adjö —”
Den okände ringde av.
”Fort,” skrek chefen, ”Stanloi finns hos en av de vita
gubbarna.”
”Stanloi?”
”Ja — hör ni inte — fort —”
”Men den ene bor på Kungsholmen och den andre i
närheten av Katarina kyrka —”
”Ring till bägge — tag bil — gör vad fan ni vill, Zetter-
lund, men sätt en raket i svansen och skynda på,” ropade
chefen, glömmande något av sin värdighet.
Zetterlund försvann.
Chefen ringde i allmänna telefon.
”Fröken, försök att anstränga ert minne,” sade han;
”tänk efter, om ni kan komma ihåg, vilket nummer just
nu ringde hit.”
Jo, fröken på centralen mindes besynnerligt nog
numret.
”Tack! Får jag så be om nummerbyrån. Tack!”
Nummerbyrån upplyste, att numret i fråga tillhörde
— en telefonkiosk i Kungsträdgården.
”Jag borde ha tänkt det. Naturligtvis blottställer sig
inte monsieur X så, att han telefonerar från egen telefon,”
mumlade chefen.
82
Efter en halv timme ingick nya meddelanden.

Det var från de detektiver, Zetterlund och en annan,
som fått i uppdrag att undersöka de bägge gamla gub-
barna.
Hos Salweson på Söder hade man funnit det antika
uret — men greven var försvunnen.
Och efter ytterligare en kvarts timme trädde in Zet-
terlund; i handen höll han gulduret.
Chefen betraktade det noga.
”Det ser ut, som vore något bortpetat här mitt på bo-
etten,” sade han.
”Ja, sannerligen,” medgav Zetterlund.
”Jag undrar, vad det kan ha varit? En dyrbar ädelsten
kanhända. Kanske det värdefullaste av hela uret.”
Han hade rätt — stenen var borta.
Middagstidningarna bragte meddelanden om allt det

passerade.
Folk gladde sig åt förbrytarnas gripande, men kände
sig oroliga för sin säkerhet så länge ännu den farlige
greve Stanloi var på fri fot.
Alla beundrade monsieur X och funderingar och giss-
ningar korsade kaféluften, gatubullret och kontoren.
Skratta kunde man inte — monsieur X hade ju bevi-
sat sig verkligen existera i realiteten och inte mindre än
83
fem revyfabrikanter gick omkring och gnuggade förnöjt

händerna. Och frågade man den första:
”Varför ser du så glad ut, broder?” svarade han:
”Jag har fått en så sabla god idé.”
Träffade man den andre och bad honom, med pek-
fingret i hans knapphål, säga varför i all världen han
sken som en sol, gav han till svar:
”Jäkla fin idé, lilla bubben.”
Den tredje sade detsamma, den fjärde varierade svor-
domen till ”gudarnas skymning” och den femte sade:
”Jo, det skall jag säga dig. Jag har fått en idé till min
nya revy, som är pyramidal — charmidos —”
”Äh — du kan tala om, vad den gäller, vad?”
”Ja, men tyst.”
”Jo — då.”
Och så uttalade han precis detsamma som de fyra
andra tänkte.
”Den skall handla om alla de här mysterierna —”
”Såå —”
”Ja.”
”Och namnet?”
”Monsieur X, men inte ett knyst!”
Mer och mer spred det sig, allt det mystiska man levde
mitt uppe i, men inte kunde fatta. Ungdomarna försökte
84
med borddans och psykograf om de kunde finna denne

okände — men förgäves.
Gamla mor tordes inte klä av sig om natten, ”ty mon-
sieur X ser allt”.
Unga mor gick in i sina rum, låste dörren och sade:
”Jag dör om jag inte får Albert” — eller: ”Jag älskar Sven
Gustav” — eller också: ”Ingen på jorden tillber jag mer
än Lars Sillen,” ty — ”monsieur X hör allt”.
Pojkarna viskade önskningar om tennsoldater, gung-
hästar och aeroplan med skruv, och backfischarna und-
rade, om inte monsieur X helt oförmodat kunde sända
dem en inbjudan till den eller den balen, ty — ”monsieur
X kan allt”.
Aldrig hade en person så gripit in i alla samhällsklas-
sers intressen som denne mystiske monsieur X.
Spänningen stegrades till det enorma, tidningarnas
kvällsupplagor med jättetyper innehöll ett öppet brev
från personen i fråga:
Jag skall inte vila förrän alla ruttna förhållanden

avslöjats, förrän samtliga bovar gripits, förrän alla
skadliga element oskadliggjorts.
Monsieur X.
Och tidningarna berättade, hur små lappar, skrivna

med en egendomlig skrivmaskinsstil, tillställts dem i
85
vanliga, postbefordrade brev, innehållande dessa ord

och intet mera.
På Grand Hôtel blev det stor uppståndelse. Grevens
rum genomletades, men intet av graverande art kunde
upptäckas.
86
XVI
Konsul Berner gör kraftiga anstalter
D
nen.
agen därpå, den 21:sta november, träffades konsul
Berner och detektiv Ringström tidigt på morgo-
”Förskräckligt röra det här,” sade Ringström.

”Ja, det är så. Nå, min käre Ringström, ser ni nu, att
min aning, att denne monsieur X skulle bli en intressant
bekantskap att göra, slagit in?”
”Ja. Och ni står fast vid, att till vad pris det gäller finna
honom?”
”Ja visst,” svarade konsul Berner.
”Men monsieur X tycks vara de goda samvetenas be-
skyddare,” invände detektiven. ”Låt honom arbeta i fred,
herr konsul, han är ju till en ren välsignelse —”
”Jag tänker inte heller att störa honom — men mitt
vad — ni vet —”
”Ja, det är sant. Men jag skulle dock avråda er på det
bestämdaste, från att fullfölja er plan —”
”Med maskeringen —?”
87
”Ja.”
”Men varför det?”
”Jo, därför att ni, när ni agerade antikvitetshandlare
var nära att falla i greve Stanlois händer —”
”Det är sant —”
”Och därför, att de detektiver, som bedövades i Röda
hålan hört greven svära er en dödlig hämnd —”
”Mig?”
”Ja, antikvitetshandlaren — han antar, att det är ni som
’stulit halsbandet.”
Konsul Berner funderade ett ögonblick.
”Ringström,” sade han till slut.
”Jag skall lyda ert råd och dock ta reda på monsieur
X.”
”Men på vilket sätt?”
”Jag har femtio planer.”
”Men ingen duger, ja.”
”Alla duger.”
Detektiven såg på Berner och smålog.
”Men —”
”Jag säger inte ett ord,” svarade denne.
Så öppnade han paketet, som detektiven dagen förut
hämtat hos ingenjör Spinell och sade:
”Ni, Ringström, får överta min roll.”
Detektiven svarade inte; han stod stum av häpnad och
åsåg allt det besynnerliga, som konsul Berner packade
88
upp. Det stora paketet innehöll en mängd mindre paket.

Och dessas innehåll var högst varierande.
Än packade han upp ett cigarretui, än en kniv, än en
vas — det var en otalig mängd artiklar, som kom till
synes.
”Men vad i all världen?”
Detektiven förstod intet.
Konsuln pekade på de olika föremålen.
”Ser ni den lilla stenen? Och den? Och den?”
”Ja.”
Detektiven varsnade nu, hur vartenda ett av föremå-
len besynnerligt nog var försett med en sten, infattad i
dem.
Stenarna var av olika storlek, form och färg. Än var
det en speglande blank och grön, än en strålig, liknande
asbestens silkesglans, men med en skiftning åt lila, än
åter en alldeles svart och matt —
”Men —”
Konsuln smålog.
”Ja, där ser ni, att jag kanske är bättre detektiv än ni
tror,” sade han.
”Hur?”
”Ni förstår nog, att det under denne monsieur X:s
uppträdande måste ligga något mera än blott och bart
det, som han själv uppger.”
”Det är antagligt.”
89
”Ja, mycket troligt. En slump gör, att jag har listat ut,
vad det är.”
”Jaså — verkligen.”
Detektiven såg högeligen misstroget på konsuln.
”Men på vilket sätt?” undrade han.
”Vad ni är frågvis. Men jag skall säga er, hur saken
hänger samman.”
Och Berner tog fram ett papper. Det var precis sam-
ma, besynnerliga skrivmaskinsskrift, som de övriga
X-breven och lydde:
Jag vet, att ni är i besittning av den stora ögonste-

nen fast ni delat upp den i hundratals små. Akta
er — jag skall samla alla till en — och då!
Monsieur X.
”Detta brev har ni fått, konsul Berner?”

”Ja.”
”När då?”
”Åh — det är några dagar sedan — men det hör inte
hit —”
”Jaså — ursäkta —”
”För all del.”
”Och nu önskar ni?”
”Begriper ni inte det?”
”Nej, så sannerligen.”
90
”Jag önskar,” sade konsuln, ”att ni, i stället för jag, delar
ut alla dessa föremål — hemligt.”
”Gott. Men varför allt detta?”
”Varför — vad menar ni med det?”
”Varför skall stenen delas ut?”
”Jo — det skall jag säga er,” svarade konsuln. ”Jag tror,
att denne monsieur X är någonting av en indisk fakir.
’Den stora ögonstenen’ kom i min ägo genom att jag blev
erbjuden den av en från Indien hemvänd sjökapten. Hur
kaptenen fått den, har jag emellertid ingen aning om.
Nåväl — jag hade stenen i många år i min bostad och
många beundrade den. Ni kan tro, att den var underbart
vacker — öga vid öga i alla storlekar, alla nyanser kittade
samman med något slags gråvit stenart — stenen, ’den
stora ögonstenen’, var gudomlig —”
”Men.”
”Jo, vänta. En dag sade en god vän — en mineralog
— till mig, att jag borde dela upp stenen och liksom ta
varje öga för sig — befria dem alla från den dem sam-
manbindande stenen.”
”Och det gjorde ni?”
”Ja. Det blev flera hundra ögon.”
”Men varför vill ni nu dela ut dessa?”
”På grund av monsieur X:s brev till mig, vilket jag fick
ett par dagar före hans brev till fröken Wanners.”
91
”Aha — jag begriper,” sade Ringström, ”och för att

bitarna skall spridas så vitt som möjligt, så att monsieur
X får svårt att åter leta reda på dem, vill ni att de skall
placeras hos pantlånarna.”
”Ni gissar alldeles riktigt,” svarade konsuln. ”Ingen-
jör Spinell sätter in dessa ’ögon’ i passande infattning
— det är hans arbete, och jag tänkte att placera dem. Nu
— då denne greve Stanloi tycks förfölja mig, överlåter jag
detta utplacerande av föremålen till er och några av era
kamrater, som han inte känner.”
”Gott.”
”Placera dem, allt efter de kommer från Spineli, på alla
möjliga ställen — helst i de värsta förbrytarhålor.”
”Varför just där?”
”Naturligtvis därför, att där får monsieur X det svårt
att tränga sig in för att finna dem — och ju längre får jag
vara i fred för honom.”
”Och ni själv?”
”Jag? Jag arbetar med att avslöja mannen.”
”På vilket sätt?”
”Det är mycket vackert väder i dag,” svarade kon-
suln.
Detektiven ryckte till.
”Jag frågade: På vilket sätt, herr konsul.”
”Och jag svarade: Det är mycket vackert väder i dag,
herr detektiv. Och frågar ni en gång till, svarar jag
92
detsamma. God morgon, Ringström, grip nu verket an

— skaffa er hjälp och låt det gå snart — när dessa småsa-
ker är slut, får ni nya av Spinell. Men så en sak — tystnad
om detta jag sagt er om ögonstenen — tystnad.”
”Som muren, herr konsul.”
”Apropå min klocka, så vilar den hos polisen ännu
— utan den där besynnerliga stenen, som Spinell satte
dit. Kom i håg, att ni inte upplyser om att det är min,
innan greven blivit fast — ty då misstänker han, att kon-
sul Berner och antikvitetshandlaren är identiska och då
kan det gå konsuln illa. Adjö — Ringström.”
”Ett ord.”
”Nå?”
”Var skall jag söka er, om jag behöver er?”
”Ni behöver mig inte,” svarade konsuln.
”Men om . . .”
”Jag uppger ingen adress. Jag tittar hit då och då — god
morgon.”
Han gick och detektiven såg efter honom i det han
mumlade sin vanliga anmärkning, att de rika — — —
93
XVII
Den förfallna växeln
U nder de dagar som följde, sågs konsul Berner

mycket litet ute. Till de vänner han besökte, under-
lät han emellertid aldrig att överlämna en eller annan
present, i vilken den besynnerliga indiska ögonstenen
var infattad.
Samtidigt spridde detektiv Ringström och hans kol-
leger andra saker hos pantlånare, i fjärde klassens kaféer
och överallt, där de kom åt.
Hos de personer, där den mystiske monsieur X utövat
sin egendomliga verksamhet, som liknade ett ingrepp
i försynens skickelse, var denne för dem främmande
person alltjämt det ständiga samtalsämnet.
De talade om honom, beundrade honom — men ingen
såg sig en möjlighet till, att upptäcka det minsta spår,
som kunde röja hans inkognito.
Fru Nickel, som han hjälpt med det röda silket och
fru Anderssons kredit, sade inte en utan hundra gånger
till sitt butiksbiträde:
94
”Jaa, se det säger jag då, att monsieur X tror jag på

nästan som på Gud fader. Det är liksom jag känner, att
han vakar över mig.”
Det var en sak, som gjorde att fru Nickel märkte att
livet inte var bara poesi och rosor och det var närvaron
av växlar och andra skuldförbindelser. Just i denna tid
skulle en växel på 3 000 kronor inlösas, men Gud ske lov
hade hon fått löfte om beloppet hos en av sina kunder.
Det skulle sändas förfallodagen. Men tiden kom och
inga pengar. Löftesgivaren hade rest till utlandet, hade
helt enkelt glömt hela historien. Det blev gråt och jäm-
mer i den lilla butiken vid S:t Staaffsgatan.
”O, om monsieur X visste detta,” klagade fru Nickel.
Och monsieur X, kom verkligen med ett av sina van-
liga tricks:
Det ringde i telefonen strax efter att orden uttalats.
”Hallå.”
”Är det er alldeles omöjligt att skaffa dessa pengar?”
frågade en röst.
”Gud i himlen — vilka pengar?”
”De tre tusen till accepten.”
”Ah — är det herr Österberg . . . ?” undrade fru Nickel.
”De sade, att ni hade rest till utlandet och inte kunde
skicka.”
”Det är inte herr Österberg.”
”Men?”
95
”Jag vill däremot hjälpa er så länge. Ni kan kvittera

pengarna i eftermiddag.”
”Men, vem är ni? Hur skall jag begripa?”
”Jag är monsieur X.”
Fru Nickel hängde bort luren som bedövad, varpå hon
sjönk ned på en stol.
Det ringde åter i telefonen.
”Jag hade inte talat slut.”
Åter var det monsieur X:s röst.
”Åh!”
”Nej. Jag har inte bud att sända.”
”Jag kan hämta.”
”Nej, jag föredrar att använda mig av mina hemliga
krafter.”
”Åh . . .”
”Jag har sänt pengarna med en osynlig budbärare.”
Fru Nickel ryste.
”Ja, tack, tusen tack. Hur skall jag då känna igen denna
osynliga man?”
”Pengarna är redan avlämnade hos er.”
”Här?”
Hon kände åter kalla kårar löpa utefter sin rygg.
”Ja, hos er.”
”Men var?”
”I ert kassaskåp.”
”Nej, men det är tomt.”
96
”Och dock finns de där. Se efter i huvudboken mellan

120:de och 121:sta sidan — adjö.”
Han ringde av och lämnade den handfallna frun i den
största häpnad.
Hon vacklade fram till kassaskåpet.
Det var låst.
Hon sökte sina nycklar. Förgäves — de stod ingen-
stans att finna, men till slut erinrade sig fru Nickel att
hon glömt dem hemma i sin bostad och hon sände
springgossen att hämta dem.
Han kom tillbaka efter några minuter.
Fru Nickel tog emot nyckelknippan med darrande
hand, hon befann sig i en oerhörd spänning — kanske
var alltsammans endast ett rått skämt och för resten
hur i all världen kunde monsieur X komma in i skåpet
— låst hade det stått hela morgonen — allt sedan butiken
stängdes i går kväll.
Med ett nervöst ryck satte hon nyckeln i dörren och
vred om.
Där stod huvudboken — hon tog fram den.
Mellan sidorna 120 och 121 låg ett blått kuvert.
”Åh — Herre Gud!” utbrast hon.
Hon slet upp kuvertet.
Tre tusenkronesedlar kom till synes i detsamma.
Fru Nickel vågade inte tro sina egna ögon — hon
kände och tummade på sedlarna liksom vore hon rädd,
97
att monsieur X eller någon som även var magiker, även

om inte vit som X utan svart, skulle trolla bort dem för
henne.
Plötsligt fick hon syn på en papperslapp, som åtföljde
pengarna.
Det stod något skrivet på den med samma typiska
skrift, som var monsieur X egen:
Det hastar inte med återbetalningen.

Monsieur X.
98
XVIII
Kvinnorovet
F ru Nickel underlät ingalunda att meddela tidningar-

na det skedda — hon var affärskvinna ut i finger-
spetsarna, den goda frun.
Verkningarna uteblev inte heller och under det att
monsieur X genom detta nya bevis på sitt goda sinnelag
och sina fenomenala gåvor inom det obegripligas värld
blev än mera populär, kom även den lilla butiken vid S:t
Staaffsgatan i ropet.
Damerna besökte med förkärlek butiken och såg sig
nyfikna omkring i denna vagga för feernas gåvor. De
såg skymten av det besynnerliga kassaskåpet — hu, de
ryste lätt — det vill säga de, som ännu var kvinnor — de
andra, som trodde, att det finaste för en kvinna var att
vara karl, brydde sig naturligtvis inte alls om att visa
några känslor.
Usch — man hörde sannerligen så mycket otäckt från
Amerika, Frankrike och det övriga utlandet, om hur
många som var värnlösa, att det var riktigt gott att veta
99
att man i Stockholm alldeles omkring sig ägde denna

beskyddande, allestädes närvarande och allsmäktige
monsieur X.
Och han blev kvinnornas avgud, de rättänkandes vän
och de dåligas svurna fiende.
Detektivkåren hade mycket att göra — beständigt
var monsieur X till hands med ett varnande eller upp-
lysande brev.
En dag blev det stor glädje i en viss fröken Sara Win-
thers tjuguåriga hjärta.
Dottern till Agathon Winther, en av Stockholms rika-
ste bankirer, mottog nämligen ett brev undertecknat
monsieur X.
Gång på gång läste Sara orden:
Min fröken!
Er skönhet och ert behag har gjort ett djupt intryck
på mig. Möt mig i afton utanför Stadion, port G,
klockan åtta, ensam.
Monsieur X.
Vad kunde han mena, den hemlighetsfulle? Hennes

spänning och nyfikenhet kände inga gränser.
Fruktan hyste hon inte. Hon tordes mycket väl ensam
möta denna nobla damernas riddare och beskyddare.
Men ändå!
100
Om hon skulle meddela sig med sin bästa väninna,

Mary Wanners.
Tänkt och gjort — hon lät köra sig till Mary.
De bägge flickorna resonerade med varandra och så
enades de om, att Sara skulle möta monsieur X till den
utsatta tiden.
”Detta är inte samma skrift, som han annars använder,”
anmärkte hon.
Sara bara skrattade.
”Nej, det är klart,” tyckte hon. ”Nu är han förälskad
och kärlekens både språk och skrift är naturligtvis olika
det vanliga, ha, ha, ha,” fnittrade hon. ”För resten äger
nog en man som denne monsieur X femtio skrivmaski-
ner, det är jag säker på.”
”Jo, nog kan han det,” medgav Mary, ”men det är i alla
fall inte monsieur X, som skrivit detta till dig.”
Sara såg på henne — noga — rätt in i ögonen.
”Jaså!” sade hon. ”Du lilla spjuver — monsieur X har
tagit ditt hjärta fånget — jo jo — du är helt enkelt avund-
sjuk min vän, det är hela knuten — och du tål inte att
han har föredragit mig.”
”Nej, Sara,” svarade Mary, ”jag säger inte detta därför
att jag missunnar dig honom — fast jag vet med mig
att han just är den idealtyp för en man, som jag alltid
drömt om — jag säger det inte därför, utan emedan det
101
är så besynnerligt att första gången han vänder sig till

en kvinna med denna anhållan —”
”Så råkar hon heta Sara Winther i stället för Mary
Wanners.”
”Nej, Sara — men han använder olika skrift just denna
gång, och det gör saken litet mystisk.”
”Mystisk! Ja, just det är ordet; när gjorde monsieur X
något, som folk begrep? Har man ännu förstått något
av vad han gjort? Har någon fattat hur han gjort en enda
sak? Nej, Mary. Adjö med dig, min vän. Jag går till mö-
tesplatsen — — —”
Mary fick under dagens lopp annat att tänka på
— bland annat kom Erik Berner på visit och tillbragte
aftonen hos Wanners.
Först fram emot tiotiden berättade Mary om Sara
Winthers möte.
Hon ville inte för att inte såra Berners fåfänga, alls
tala om monsieur X för mycket, men hon tyckte sig inte
längre kunna låta bli.
Men — vad gick det dock åt Erik?
Blek som ett lik reste han sig.
”Vad är det? Erik, vad är det?”
”Det måste vara ett falskt brev,” stötte Berner fram.
”Men hur vet du det? Det är för besynnerligt. Det sade
jag också till Sara. Stilen var inte densamma, som han
alltid använder i sina brev.”
102
”Nej, den var inte lika.”

”Men Erik, du talar som om du själv skulle ha sett
brevet. Har du det?”
”Nej, det har jag inte.”
”Men så förklara dig.”
”Ja, detta var underligt,” inföll direktör Wanners.
”Gott,” svarade Erik Berner — ”jag skall ange mina skäl.
Det skulle totalt strida mot denne monsieur X:s karaktär
att på detta sätt utsätta en dams rykte för fara.”
”Och således?”
”Således är brevet falskt, skriften falsk — allt falskt
— och — sanna mina ord: i morgon har bankir Winther ett
krav på en vacker summa, för vilken man erbjuder sig att
utlämna dottern.”
”Tror du?” utbrast de andra förskräckta.
”Absolut säkert! Detta är en simpel fälla — det är allt-
sammans.”
”Voilà tout!” insköt direktören.
”O, det är ju hemskt,” sade Mary, ”arma Sara — vad
skall vi göra?”
”Jag måste tänka — ser ni, denne monsieur X är något
av en mystiker — han följer ett stort mål — och en sak
som denna — bara det att det existerade ett brev, i vilket
han bad en dam om ett möte, är jag säker om skulle
skada hans sak.”
”Erik, du vet mer om monsieur X än du säger.”
103
”Kanske — jag minns min ed till dig — jag skall lyckas

att avslöja mannen — men tidpunkten är ännu natur-
ligtvis obestämd.”
”Men — vad skall vi göra?” upprepade Mary.
”Jag går — jag har vissa förbindelser med polisen.”
Mary såg på honom med ett förstående ögonkast
— det var för att uppspåra monsieur X han gjort detta.
”Jag går,” fortsatte Erik Berner — ”får jag höra något
så telefonerar jag.”
En beundrande blick ur Marys ögon följde honom när
han avlägsnade sig.
”Erik börjar att få energi,” tänkte flickan. ”Sannerligen,
han har på sista tiden så förändrats till sin fördel, att han
inte är att känna igen.”
104
XIX
Den falske Monsieur X
D et visade sig, att Erik Berner haft alldeles rätt.

Vid tvåtiden på natten mottog nämligen detek-
tiva polisen och samtliga morgontidningar följande brev,
som lagts i deras yttre brevlådor:
Inga brev, undertecknade av mig, är äkta, om inte

en vattenstämpel, som utgörs av ett X, finns på
dem.
Monsieur X.
Samtliga mottagare visste ännu intet om Sara Win-

thers försvinnande — men de kontrollerade att detta
stora X verkligen syntes i brevpapperet, när det hölls
upp emot ljuset.
Klockan fem på morgonen ingick ett nytt brev till
detektiva polisen. Brevet hade hittats utanför ett stads-
budskontor och var påtecknat ”angeläget”.
Det lydde:
105
Greve Stanloi förövade i går kväll ett bortförande

av en ung dam utanför Stadion; han håller henne
gömd i huset 23 Södermannagatan.
Monsieur X.
Greven kunde inte begripa hur polisen redan klockan

6 på morgonen dagen efter enleveringen kunde ha sno-
kat upp hans gömställe. Själv räddade han sig ut genom
ett fönster, som besynnerligt nog inte bevakats.
Fröken Sara Winther hade ännu klockan 6 inte sak-
nats i sitt hem. Hon gick ut vid sjutiden föregående afton
och sade till sin kammarjungfru att inte vänta henne;
hon skulle gå till sängs utan dennas hjälp.
Vid tolvtiden sov alla i den Wintherska villan och
ingen drömde om, att husets unga dotter inte som van-
ligt kom hem när det behagade henne själv.
Klockan sju på morgonen befann sig Sara Winther
emellertid åter i sina föräldrars hus.
Endast en betjänt samt kammarjungfrun såg henne
komma. Hon gick ögonblickligen upp på sitt rum, stäng-
de dörren och kastade sig i en fåtölj.
”En förskräcklig historia det här,” sade hon. ”Men
huvudsaken är, att den inte dunstar ut. Jag undrar om
Mary Wanners skrämt upp pappa?”
Men det hade inte Mary gjort.
106
Berner hade påtagit sig att ordna med polis och allt
och Mary kände till bankir Winthers svaga hjärta och
fru Winthers nervositet — hon telefonerade därför inte
en gång till hemmet utan förhöll sig lugn.
”Nå,” fortsatte Sara, ”polisen har lovat obrottslig tyst-
nad, så jag slipper väl, hoppas jag, skylta i tidningarna
med den här dumheten.”
Hon klädde raskt av sig och kröp till sängs. Besynner-
ligt nog somnade hon snart in — det var reaktionen av
den utståndna skräcken, som kom.
Sara Winther sov i ett sträck till klockan tolv. Hon
kände sig då utvilad och stark.
Hon beslöt sig för att meddela sig med Mary Wanners
— men ingen mera, inte en människa på jorden — och
hon körde strax bort till Wanners.
Mary hade ringt upp till Winthers under förmidda-
gens lopp och lugnad fått veta, att Sara befann sig hem-
ma, men ännu inte stigit upp.
Hade Erik Berner tagit fel? Var det verkligen i alla fall
den riktige monsieur X?
Just som dessa frågor sysselsatte henne, anlände
Sara.
”Du kan tro, jag har varit ute för äventyr,” började hon
efter att de unga damerna växlat heliga bedyranden att
vad som nu kom att avhandlas måste förbli en hemlig-
107
het dem emellan och således Mary Wanners försatts i

en otrolig spänning.
”Nå?” undrade Mary.
”Jag mötte vid Stadion klockan åtta. En herre gick vid
sidan av en bil, väntande. Då han fick se mig kom han
fram, hälsade och tackade för att jag hade kommit.”
”Monsieur X?”
”Nej — den andre.”
”Vilken?”
”Greve Stanloi —”
Mary såg bestört på Sara.
”Greve Stanloi! Sade han, att han var greve Stanloi?”
”Nej, du är dum. Han utgav sig för att vara monsieur
X — först senare fick jag veta, att han var den beryktade
greven —”
”Senare?”
”Ja — vänta, så får du höra. Han tog mig alltså i han-
den. Och så minnes jag intet mera.”
”Nej, hör du — vad betyder detta egentligen?”
”Ja — vad vet jag. Just när han gav mig sitt handtryck,
kände jag en liten skarp stickning genom handsken.”
”Stack han dig?”
”Ja. Med detsamma svartnade det för mina ögon
— min kropp genomilades av en förslappning — jag
minnes tydligt, att jag hörde Stanloi skrika: ’Hjälp, frö-
108
ken dånar’, och tyckte att han förde mig till bilen, som
väntade —”
”Vilka historier!” sade Mary i största spänning.
”Nå?”
”Med ett ord — greven bedövade mig.”
”Men — mera —”
”När jag vaknade var det mitt i natten — jag hade
ingen aning om, var jag befann mig — jag låg påklädd
på en soffa i ett rum — greven satt på en stol ett stycke
ifrån —”
”Nå?”
”I handen höll han min paraply —”
”Din paraply? Uppspänd?”
”Nej. Du minns den där vackra paraplyn, som Erik
Berner var nog gentil att uppvakta mig med härom
dagen —
”Ja,” svarade Mary.
Så kom hon att tänka på Berner. Varför hade han inte
telefonerat? Aha — möjligen hade polisen inte upplyst
till konsul Berner när denne efterhört angående fröken
Winther — ja, så var det —
”Nå,” frågade hon vidare, ”vad var det med din para-
ply?”
”Jo, Stanloi satt med den i handen —”
”Jaså — men —”
109
”Han märkte inte, att jag vaknade — jag höll mig också
stilla som en mus och bara såg på honom —”
”Men du var väl rädd?”
”Ohyggligt, begriper du. Men nyfiken också. Nå — han
såg på stenen. Han vände paraplyn på alla håll — stenen
blänkte —”
”Vilken sten?”
”Jaså — jo, på den raka kryckan är det infattat en be-
synnerlig sten — den ser ut som ett öga —”
”Gott — och den stenen undersökte greven så noga —”
”Ja.”
”Sade han intet?”
”Jo: Besynnerligt, besynnerligt, mumlade han gång
på gång. Så vände han sig helt oförmodat mot mig:
Varifrån har ni fått denna paraply? frågade han brutalt,
då han märkte att jag var vaken. — O, svarade jag, det
måste väl monsieur X lätt kunna lista ut, ni som — Tig,
kvinna, sade han, jag är inte monsieur X — jag är greve
Stanloi —”
”Då blev du väl förskräckt —”
^Ja, jag höll på att förlora medvetandet — i denna
skurks våld — husch — Nå? frågade han igen, av vem
har ni fått denna paraply? — Jag teg. Då skrek han: Jag
vet — jag vet — ni har fått den av antikvitetshandlaren
Samuel Müller. — Nu hade jag kommit till mig själv igen.
— Nej, svarade jag. Han reste sig, drog fram sin revolver
110
och sade dessa ord: En gång förr har jag sett en död
sten, se — denna sten är precis maken till den andra. Av
vem har ni fått paraplyn — det gäller ert liv om ni ljuger
— svara — men sanning.”
”Och du?”
”Av konsul Erik Berner, svarade jag,” fortsatte Sara
Winther. ”Han sänkte vapnet — Således identiska, ytt-
rade han. Konsul Berner var det — aha — död och pina
— greve Stanloi vet vad han gör — så fortsatte han: För-
dömda stenar — när jag såg den förra ertappades jag på
’Tulpanen’ — skall det även nu lyckas denne monsieur X
— som måste stå i förbund med djävulen — att spåra upp
Södermannagatan 23 — åh nej — ha, ha, ha —”
”Och sedan?”
”Så tog han fram en annan sten ur fickan — de var
varandra så lika som bär —”
”Men sade du intet? Bad du inte att få veta mening-
en?”
”Jo — det gällde helt enkelt att pressa pappa på några
hundra tusen kronor för att få mig utlöst —”
”Aha — men hur kom räddningen?”
”Vi satt där i det där rummet på var sin stol och skulle
invänta dagningen — greven skrev för övrigt sitt utpress-
ningsbrev till pappa — och så — jag vet knappt hur det
gick till — dörren sprängdes — detektiver strömmade in
111
— greve Stanloi sprang ut genom ett av fönstren, så att

glasbitarna flög runt omkring —”
”Slog han ihjäl sig?”
”Nej — det visade sig att han var spårlöst försvunnen
och det var nedre botten —”
”Att han inte begagnade sin bedövande vätska, som
förra gången —”
”Den var kanske slut.”
”Ja, kanske det — och så?”
”En av detektiverna följde mig hem och han lovade
alldeles säkert, att ingenting yppa av det hela —”
”Men Herre Gud!” utbrast Mary och nu blottade hon de
känslor, som allt mer och mer behärskade henne. ”Erik
måste räddas.”
112
XX
Vem var han?
M en ingen svarade i konsul Berners våning, trots

Marys upprepade ringningar i telefonen.
Hon blev alldeles het.
Hade greven redan satt sitt hot i verkställighet? Sara
gick ifrån henne, sedan de bägge väninnorna ännu en
gång svurit, att komma vad som helst, inte omtala Saras
hemlighet.
Mary vandrade olycklig och vridande sina händer,
fram och tillbaka.
Vad hade väl hänt? Hade Erik försummat att telefo-
nera därför att han helt enkelt inte kunde, därför att
greve Stanloi redan mördat honom?
”Jag måste rädda, den man jag älskar!” ropade hon, halvt
från sina sinnen och ringde på kammarjungfrun, för att
ge order om bilen.
Tio minuter senare susade hon in på Strandvägen.
Utanför Berners hus stod en tidningspojke. Högt skrek
han:
113
”Hemskt mord eller självmord.”

En aning sade henne något — hon köpte tidningen.
Hon slog upp den och läste febrilt. Var stod det — ah
— här, det var åter ett monsieur X-brev:
Låt dragga cirka 20 meter utanför Skeppsbron 20;

där ligger ett välklätt manslik.
Monsieur X.
Tidningen föll ur hennes hand.

Hon såg förtvivlad framför sig. Med uppbjudande
av sina sista krafter stapplade hon uppför trappan och
ringde på Berners entrédörr.
Jean öppnade.
”Var är konsuln?” stötte hon fram.
”Konsuln är utgången.”
”Varför svarar ni inte på uppringningar?”
”Ingen har ringt.”
”Jo, jag.”
”Då måste telefonen vara sönder,” menade Jean. ”Men,”
tillade han, ”så besynnerligt, att ni kommer, fröken Wan-
ners — just ni.”
”Jag — vad menar ni? Säg fort.”
”Jag har ett brev till er.”
”Vad? Till mig? Och det säger ni inte strax.”
”Nej, det hade jag inte lov till. Jag får för resten inte
ge er det än.”
114
”Dumheter — ge hit.”
”Nej — konsuln sade så här: Om jag inte är hemma
igen till klockan fem, så lämnar du strax detta brev till
fröken Mary Wanners. Och nu är klockan bara halv
tre.”
”Ge mig brevet, Jean. Åh — Herre Gud — tänk om Erik
är mördad.”
Jean skrek till.
”Vad!”
”Läs!” sade Mary, ”det är han, o, jag vet, att det är
han.”
Jean läste.
”Nej,” sade han, ”det är den sedan i tisdags försvunne
finske redaren Lotti — man har funnit liket alldeles nyss
— har känt igen det.”
Mary drog en lättnadens suck.
”Gud ske lov. — Men brevet — ge mig brevet — kon-
suln hotas säkert då av en annan fara — greve Stanloi
har svurit honom hämnd och död.”
Jean blev som förändrad.
”Nöd bryter lag,” sade han, stack handen inom rocken
och tog ur fickan fram ett kuvert.
Mary slet upp det.
Mary, stod där. Stanloi förföljer mig. Är jag inte

hemma till klockan fem så har något hänt mig. Tag då
115
i skrivbordslådan till vänster nyckeln till mörkrummet.

Gå dit in ensam, kalla på ingenjör Spinell och rädda mig.
Spinell vet sättet — hans telefon är Söder 8496.
E. B.
Mary begrep intet.

Hon sökte och fann nyckeln.
Om hon skulle vänta till klockan fem! Barnsligheter
— det kunde gälla livet, om hon dröjde.
Och beslutsamt satte hon nyckeln i mörkrummets
dörr.
116
XXI
Mörkrummet
F ramför henne låg ett alldeles mörkt rum.
knappen.
Hon visade bort Jean och steg in samt vred på
En glödande röd lampa tändes. Allt var rött där inne

— väggarna, golvets matta och taket.
Ett långt bord stod vid ena väggen. På detsamma såg
Mary fotografiska skålar och fat, samt en besynnerlig
pump, fylld av kvicksilver, förbunden medelst en lång
slang med ett par blanka halvkulor av mässing.
Men, vad var det? På bordet låg ett manuskript — ah
— det kunde kanske ge henne en lösning.
Hon såg det.
KONSUL BERNERS HEMLIGHET, stod det med feta bok-
stäver.
Ja, detta måste det vara.
Handen, som höll manuskriptet, stannade. — Mary
lade häpen märke till en besynnerlighet:
117
Skriften var bildad av samma typer, som monsieur X an-

vände i sina brev.
”En tillfällighet,” tänkte Mary. Hon såg sig än en
gång om — jo där borta stod en låda — ett litet tryckeri
— besynnerligt att också Erik Berner använde sådana
besvärliga typer.
Hon bläddrade i manuskriptet.
Nej — allt det andra var skrivet med Erik Berners
egen handstil.
”Konsul Berners hemlighet”, ja — det måste vara just
detta han menat — och Mary satte sig ned på en av
rummets stolar, lade manuskriptet framför sig på bordet
och började.
”En hel roman, tror jag,” sade hon efter de första
raderna, ”nå det är bäst att läsa ord för ord, så att jag
ingenting hoppar över.”
Och så läste hon ivrigt men dock utan att gå miste om
en stavelse Erik Berners försök till en roman:
Vad jag den senaste tiden, närmare bestämt november

1920, har upplevat, är så besynnerligt, att jag måste,
medan minnet ännu är färskt, notera alltsammans steg
för steg, som det utvecklade sig.
Jag ger härmed ordet åt mig själv för att berätta om
mig själv.
118
”Jag håller fast vid vad jag sagt,” sade konsul Berner,
”er uppfinning intresserar mig inte det minsta. Jag har
annat att tänka på. Adjö.”
Den tilltalade, också han, liksom konsul Berner, en
man på omkring 35 år, bugade sig. Hans mycket begag-
nade kläder glänste i alla sina slitna trådar och bildade
en skarp kontrast till den unge konsulns nypressade,
efter sista modet sydda dräkt.
”Men ett försök,” sade han.
”Det tjänar till intet, ingenjör Spinell,” svarade han.
”Jag står just på farande fot — skall om en kvart vara på
Rosenbad för att med några vänner fira min utnämning
till Ugandas konsul — så ni ser — — —”
Ingenjören envisades.
”Jag följer er och pratar under vägen,” sade han.
Berner såg på honom — och skrattade lätt.
”Ni är i alla fall ihärdig,” sade han.
”Ja visst,” genmälde Spinell, ”det är mycket jag erbju-
der er — möjligheten att behärska era medmänniskor,
läsa deras innersta tankar.”
”Ja — jag vet allt det där,” svarade Berner. ”Papper
— bara papper, min bäste — men nu måste jag gå — ah
— jag har glömt att ta näsduk med mig.”
Och konsul Berner reste sig och sprang in i den till-
gränsande sängkammaren.
Spinell tänkte.
119
Inom få ögonblick hade han sin plan fix och färdig.

Med ett par steg överskred han golvet och i hörnet, lutad
mot kakelugnen ställde han sin promenadkäpp.
”Om inte för annat så dock för att ha en anledning att
göra ett förnyat besök,” skulle Berner ha tänkt, om han
sett denna manöver.
Men konsuln såg den inte och då han, en halv minut
senare åter trädde in, stod ingenjör Spinell mitt på golvet
lika lugn och oberörd som förut.
Berners rapphönshund Dorry, som stilla legat i sin
korg under sin herres skrivbord, kom fram, sträckande
makligt på benen.
Hunden nosade på Spinell och gned sig därefter, med
en viftning på svansen, mot Berners ben.
Konsuln böjde sig ned och klappade djuret på huvu-
det, i det han, vänd till ingenjören, sade:
”Nu måste jag fara — mina gäster väntar mig — ni
följer mig ju för att övertyga mig om er metods förträff-
lighet — ha, ha.”
”Nej,” svarade Spinell, ”jag har ändrat mig — det be-
hövs inte längre, jag far inte med er.”
”Så-å — har ert intresse slappats?” undrade konsuln
ute i tamburen, där betjänten hjälpte honom på med
hans ytterrock.
Spinell såg på honom med ett besynnerligt leende.
”Kanske — kanske tvärtom.”
120
”Ni är en underlig människa, ingenjör Spinell,” sade

konsuln.
”Kanske — kanske tvärtom,” upprepade den besökan-
de, lyfte på hatten och avlägsnade sig åt Djurgårdsbron
till.
Konsul Berner steg in i sin bil i det han såg efter den
egendomlige uppfinnaren.
Så satte sig bilen i gång; den susade Strandvägen fram,
böjde av in på Arsenalsgatan och stannade efter få mi-
nuter utanför Rosenbads restaurang, vars festvåning låg
upplyst och inbjudande, väntande att ta emot konsul
Berner och de många gäster han där stämt möte med.
”Jaha, det minns jag,” tänkte Mary, ”nu får vi se hur han
fortsätter. Jag undrar om mitt namn är nämnt.”
Så vände hon bladet, rodnade lätt, ty hon mötte sitt
namn bland nästa kapitels första ord.
Och intresserad läste hon vidare:
121
XXII
Ett avslag
”N u, Mary,” viskade Erik Berner mellan ett par dan-

ser till en förtjusande ung dam i den av palmer
anordnade berså, dit de dragit sig undan, ”nu, Mary.”
Och han försökte att lägga sin arm om hennes liv.
Flickan sköt armen ifrån sig och såg ut över den fest-
ligt smyckade salen; hennes blickar var tankfulla.
”Vad menar du?” frågade hon.
”Nu, nu måste du bli min, Mary,” fortsatte han.
”Därför att du köpt dig en konsultitel?”
”Ja. Det var ju din idé.”
”Min? — Vad menar du?”
”Det vet du väl. Du sade till mig: Gör något med dina
pengar, skaffa dig ett namn — nu har jag titel — är det
inte nog?”
”Nog?” svarade flickan förvånad. ”Nej det är visst inte
nog — en titel är komplett intet för mig.”
”Men . . .”
122
”Jag trodde du kände mina åsikter bättre,” fortsatte

Mary. ”Jag håller av dig, Erik, det vet du — men jag vill
ha en man, som jag kan se upp till, ha respekt för.”
Han teg.
”Du tycker väl, att jag är gammaldags i mina tankar
om män,” sade hon, ”det moderna är ju bara blött i blött
— slappt i moral och tänkesätt — och så bör man väl vara
— men jag kan inte.”
”Nej, jag vet det,” svarade han, ”och det är väl innerst
just därför, som jag vill ha dig och endast dig — du är
en kvinna, som jag kan lita på — det är just det, jag be-
höver.”
”Där ser du — och jag måste även i dig se en man, som
jag obetingat kan se upp till — men inte är jag stolt över
dig därför, att du köpt dig en konsulstitel.”
Han såg framför sig.
Hela den strålande festvåningen blev med ens så mörk
— dyster, tycktes det honom.
Hela kvällen var förstörd för honom; denna triumf,
som han så glatt sig åt — nu var det ingenting med
alltsammans.
Missmodig åkte han hem efter festens slut. Men hans
vanliga, glada humör var som bortblåst.
Barnsligheter. Han, en gammal, trettiofem års man
kär som en skolpojke — med idealer — dumheter. Men
ändå.
123
Mary stod framför honom — och desto svårare hon

gjorde villkoren ju mera eftertraktansvärd föreföll hon
honom.
”Mary, Mary, vad skall jag göra för att slå världen med
häpnad?” sade han för sig själv.
Han grubblade och funderade, men intet svar fick han
på sina undrande frågor.
Plötsligt lade han märke till Dorry, hunden.
Den reste sig i sin korg tills den stod alldeles upprest
på fyra ben, skälvande i alla leder.
Berner, vars sinnesstämning inte just var den gladaste,
betraktade med en känsla av skräck Dorrys märkvär-
diga beteende.
Nu såg han hur hundens hår började resa sig och hur
djuret envist stirrade bort mot kakelugnen.
Så kom det en dov morrning — det var inte den van-
liga, som Dorry använde, när hon var ilsken, utan det låg
en oändlighet av skräck och ångest i djurets läte.
Berner såg mot kakelugnsvrån.
Han kunde intet ovanligt upptäcka — det måste vara
något osynligt, för människoögon osynligt, som skrämt
hunden.
Dorrys morrning slutade lika hastigt, som den börjat,
men hunden skalv ännu av den utståndna förfäran.
Berner strök hunden utefter ryggen och gick därpå
fram till kakelugnen.
124
Han såg intet ovanligt.

En käpp stod i vrån.
”G. S.” läste han dess initialer.
”Det är Spinell, som glömt den kvar,” flög det strax
genom hans huvud.
Han betraktade käppen noggrannare — det var en
svart ebenholtskäpp med silverkrycka. På denna kryck-
as ena ände var initialerna ingraverade, den andra var
prydd med en vackert färgad, opaliserande sten.
Dorry bibehöll emellertid sin rädsla för käppen så
länge Berner höll den i handen och lugnade sig först
sedan hennes husbonde placerat den bland de andra
käpparna och paraplyen ute i tamburen.
Den obehagliga stämningen ville dock inte lämna
Berner och han försjönk åter i grubblerier över Mary
och vad han väl skulle ta sig till för att förvåna en värld
och imponera på henne.
125
XXIII
En plan
B erner vaknade nästa morgon, då betjänten bar in

posten.
Bland bjudningsbrev, räkningar, gratulationer och
sådant låg även ett affärsbrev. Det lydde:
Ni kan uppnå Marys kärlek genom att under-

handla med
Georg Spinell.
Berner satte sig upprätt i sängen, så förvånad blev

han.
Vad betydde detta? Stod denne Spinell i förbund med
krafter, som andra inte kände? Hur kunde han läsa en
människas innersta tankar på detta sätt? Detta brev
var ju ett svar på hans i går kväll framsuckade önskan
— han hade varit ensam — eller — kunde Spinell på ett
eller annat sätt ha blandat sig bland gästerna på Rosen-
bad — avlyssnat hemligheten, som Mary och Berner
avhandlat i bersån?
126
Hans förstånd stod stilla.

Hur det än var, föreföll det alldeles tydligt, att Spinell
kunde tyda medmänniskors tankar — — —
Och som en blixt sköt det genom Erik Berners hjärna.
”Det var ju just denna metod, som ingenjören i går ville
sälja till honom.”
Så kombinerade han detta med Marys vädjan och un-
der det han klädde sig mognade ett beslut hos honom:
han ville strax ringa upp till Spinell och utbe sig ett möte
med honom.
Berner skyndade ut i tamburen där hans telefon-
apparat hade sin plats, tog katalogen och började blädd-
ra i den.
”S,” sade han, ”Spi — Spi — jag tror sannerligen inte
här finns någon Spinell i hela katalogen.”
Ett skall avbröt honom — han såg sig om. Där stod
Dorry med håren resta på ända — hon stirrade mot
paraplystället, där käppen stod.
Åter löpte en isande känsla ned åt ryggen på Berner.
Men han bekämpade sig — fördjupade sig ånyo i kata-
logens mysterium.
Plötsligt ringde telefonen.
”Hallå. Det är konsul Berner.”
Rösten i telefonen svarade:
”Ursäkta, mitt nummer är Söder 8496.”
”Vem? Vem är det?”
127
”Spinell, naturligtvis.”
”Vad — vad — vad säger ni?”
Berner tappade katalogen och höll även på att mista
telefonluren i bestörtningen.
”Det var rysligt, vad er hund är rädd,” fortsatte Spi-
nell.
”Hör nu, ingenjör Spinell, vill ni vara vänlig att komma
upp till mig strax, vore jag tacksam.”
”Jag kommer om en halv timme,” svarade Spinell, ”jag
bor på Söder och har litet lång väg. Nå, vad tycker ni
om min metod?”
”Jag kan inte yttra mig alls om den saken. Ni tycks
emellertid besitta underbara gåvor, så mycket är sä-
kert.”
”Kanske — kanske tvärtom,” svarade ingenjören med
sitt valspråk. ”Emellertid har jag sedan i går tagit reda
på, att just ni behöver dessa gåvor för att ’slå världen
med häpnad’ — var det inte så —”
”Joo, joo,” stammade konsul Berner och hängde för-
siktigt upp luren. Han hade fått nog av mystiska saker
för en stund.
”Fan till karl,” tänkte han, ”han måste vara en fjärr-
skådare av rang.”
Vid frukostbordet genomgick han det lilla av spritism
och ockulta saker han kände från sitt tämligen ytliga
liv.
128
Hunden!
Ja det var en besynnerlighet detta med dess ångest.
Berner erinrade sig svagt, att ha hört någon berättelse
om hästar, som alltid skyggade på ett visst ställe av en
landsväg. Kusken kunde inte på något sätt förmå dem
att gå vidare. Senare upptäcktes det, att just på det ställe
de skyggat hade en gång begåtts ett mord.
Kycklingen stockade sig i halsen på konsul Berner
— skulle Dorry ha sett Spinells vålnad eller vad betydde
allt detta?
Ville verkligen ingenjören sälja eller rättare lära bort
en så fenomenal gåva? Och kunde han, konsul Berner,
lära sig densamma.
Ha! Han kände sig redan i tankarna stolt över att
kunna sätta sig i besittning av något så enastående.
Han tänkte vidare.
Från varietéer kände han till dessa tankeläsare, dessa
underbara räknemästare och liknande och han hade
hört mycket talas om indiska fakirer och dessas alla
besynnerliga hemligheter. Han visste till och med, att
inom vissa indiska kast läres dessa tankeläsningskonster
från far till son, från äldre till yngre.
Någon omöjlighet vore det alltså inte att tänka sig,
att ingenjör Spinell skulle kunna lära också honom den
”metod,” han sade sig vara i besittning av.
129
Och att den bestått provet och visat sig vara av ena-
stående effekt, det hade Berner nogsamt erfarit — han
såg sig skyggt omkring, liksom väntade han, att Spinell
ett, tu, tre kom ned på frukostbordet likt en lysande sky
genom taket, eller steg upp genom golvtiljorna i form
av en rök.
Men allt var lugnt.
På försök visade han Dorry den förut så fruktade
käppen.
Dorry luktade på den och viftade på svansen.
Konsul Berners förstånd stod stilla.
Han tände en havanna och beslöt att invänta ingenjör
Spinell, vars ankomst skulle skingra alla funderingar.
”Mary, Mary,” tänkte konsul Berner, ”detta blir väl i
alla fall något i din smak.”
Och Erik Berner, den gamle ungkarlen och välbe-
ställda diplomaten, konsul av Uganda med mycket mera
började i tankarna syssla med något ”så banalt” som ett
par klara kvinnoögon, läppar av korall och persikohud
— — vilket allt skulle bli hans, när han bara slagit världen
med häpnad.
Och mitt i hans ljusröda framtidstankar drog plötsligt
tamburklockans gälla ringning sitt långa, svarta streck.
Det var ingenjör Georg Spinell, som anlände.
130
Mary såg upp.

”Jo, jag tackar jag,” sade hon, ”så mycket blommor
— nå, äntligen får vi höra om Spinell — monsieur X
kanske rent av.”
Och så fortsatte hon läsningen.
131
XXIV
Det röda kabinettets hemlighet
”N å, min metod —”
”Har överbevisat mig. Var så god sitt ned, så
får vi spraka.”
Ingenjören satte sig.
”Nu måste ni förklara allt för mig,” sade Berner.
”Kontraktet först,” svarade Spinell.
”Vad menar ni?”
”Jo — jag menar detta: Jag erbjuder mig, att för viss
betalning en gång för alla lära er konsten att kunna läsa
medmänniskors tankar.”
”Alla människors?”
”Nej, vissa.”
”Vilka?”
”Det beror på omständigheterna.”
”Gott,” sade Berner. ”Men varför gör ni inte själv bruk
av detta?”
”Jag förstår inte?”
”Varför använder ni inte denna er gåva.”
132
”Det gör jag ju — jag söker ju bland annat just nu att

sälja upplysningen till er för tre hundra tusen kronor.”
”Tre hundra tusen. Det var inte litet det.”
”Nej, det är rätt bra betalt. Men så är vinsten ju även
värd offret.”
”Vilken vinst?”
”Marys hand.”
Konsul Berner spratt till.
”Genomskådar ni då allt?” frågade han.
”Ja, nästan allt.”
Berner tänkte ett ögonblick.
”Visste ni detta i går, när ni talade vid mig — innan
vi skildes?”
”Nej.”
”Och när fick ni reda på det?”
Klockan var ungefär två eller halv tre på natten — ni
var iförd er lätta nattrock — grå med gröna uppslag.”
”Ja — men hur.”
”Vänta — er hund låg sovande i sin korg.”
”Ja.”
”Den reste sig — började att morra.”
”Ja — men hur kommer det sig, att den inte nu visar det
minsta tecken till oro när ni personligen vistas alldeles
i dess närhet?”
”Det tillhör hemligheten. Men — låt mig fortsätta
— Dorry reste sig och morrade — då visste jag er hem-
133
lighet med Mary och er fördolda önskan — jag skrev

strax det brev, som ni fick i morse.”
”Beundransvärt. Och nu nyss, hur kunde ni veta, att
jag just sökte er i telefonen?”
”Hunden morrade igen, inte sant?”
”Jo, sannerligen, ni har rätt, Dorry blev även då ängslig
av sig.”
”Men,” fortsatte konsuln, ”er käpp — den glömde ni.
Vad har den med saken att göra eller har den alls intet
att betyda?”
”Kanske — kanske tvärtom,” svarade Spinell. ”Men
kontraktet först —”
”Gott,” svarade konsul Erik Berner. ”Jag går in på att
utbetala er tre hundra tusen kronor kontant om ni verk-
ligen är i stånd att meddela mig er lärdom i dessa ting.”
”Topp,” svarade Spinell. ”Har ni ett fotografiskt mörk-
rum, en källare utan fönster eller något liknande?”
”Jo. I ändan av min våning ligger mörkrummet — det
röda kabinettet kallat, då allt är rött, väggar, golv och
tak och även lampornas glas.”
”Alldeles utmärkt — vill ni visa mig dit.”
De bägge männen begav sig till mörkrummet.
Vad där förhandlades och vad kontraktet innehöll för-
blev de bägges obrottsliga hemlighet.
Men när de efter en timmes tid kom ut igen bar inte
ingenjör Spinell mera det paket, som han hade haft
134
med sig och Berner låste med stor omsorg dörren med
dubbla lås, en sak, som aldrig tillförene inträffat.
Ingenjör Georg Spinell höll i sin hand kontraktet. Han
vek samman det och stoppade det i sin rockficka.
Stillatigande skrev konsul Erik Berner ut en check ly-
dande på tre hundra tusen kronor — lika tyst tog Spinell
emot den och sade till slut endast:
”Jag har den äran att önska världens största detektiv,
herr Berner, en god morgon.”
Utkommen i tamburen räckte han Berner den mys-
tiska käppen med orden:
”Som present och till minne av vårt första samman-
träffande. Jag kommer igen i morgon vid samma tid.”
”Välkommen,” svarade Berner och nickade till av-
sked.
Konsul Erik Berner hade blivit den mystiske monsieur X,
som han sedan kom att kalla sig.
Mary satt alldeles häpen — hon blev så förundrad över

vad hon läste, att hon alldeles glömde Erik Berners nu-
varande fara — allt utom det, att Erik, som hon älskade,
var monsieur X, vars själ hon tillbad och beundrade —
Liksom bländad av en strålande vision läste hon
vidare:
135
XXV
Monsieur X
D et var den 9 och 10 november 1920 som allt detta

tilldrog sig.
Morgonen den 18 november uppträdde konsul Erik
Berner som detektiv — visserligen på ett originellt sätt
— men dock med hemlighetens slöja om sitt änne — med
breven till Mary och fru Nickel.
Och det pikanta i äventyret var, att ingen mindre än
hans hjärtas utkorade, Mary, anmodade honom att själv
bli ett slags detektiv för att spana upp sig själv — efter
att hennes nyfikenhet väckts genom historien med det
röda silket.
Berner beslöt då att spela komedin till ända — att
göra denne mystiske monsieur X till en rival till sig själv
— Mary skulle komma att beundra denne okände mera
än någon annan man på jorden.
Han skulle bli en verklig försyn — skulle gripa in i
händelsernas gång — skulle med ett ord ”slå världen
med häpnad”.
136
Hans första bragd — med bonbonjären, som han

givit Mary dagen innan hans första monsieur X:s brev
utsändes och genom vilken han sattes i stånd till att
arrangera hela tilldragelsen med det röda silket — hade
lyckats förträffligt och han fortsatte sin dubbelroll med
stort intresse.
Han kom snart in i sitt spel — för intet pris i världen
ville han för Mary röja vem monsieur X var, innan denne
samme okände verkligen blivit det allmänna samtals-
ämnet.
Som ett gefundenes Fressen grep han därför Marys
egen idé att han skulle bespeja sig själv — just på detta
sätt kunde han obemärkt smyga sig in i alla klasser och
ha utsikt att nå sitt mål: utrotandet av alla mystiska ele-
ment i hela Stockholm.
Hon hade ovetande givit honom den allra bästa idén
— att uppträda mot sig själv — på det sättet kunde han
kanske få arbeta i fred intill han genomfört det arbete
han föresatt sig.
Konsul Berner började sitt verk.
Om man följer hans dubbla roll, ser man, att han alltid
strax före monsieur X kom med sina avslöjanden, hade
avlämnat ett eller annat föremål hos den person, som
sedan fick brevet.
Mary hade fått en bonbonjär, fru Nickel en grann
vas, hos baron Stjärnklo hade konsul Berner kvarglömt
137
sin käpp och denna befann sig i det rum, där baronens
samtal med greve Stanloi ägde rum.
För konsul Berner var det av avgörande vikt, att kvar-
lämna en eller annan sak på de ställen han ansåg vara
misstänkta eller där han ville träda hjälpande emellan.
Mary älskade han och hon måste beskyddas — fru Nick-
el hade han, efter mannens död, hjälpt med kapital och
tyckte synd om henne — och för att få sina föremål, med
vars hjälp monsieur X bespejade allt, placerade, tvinga-
des han att tillgripa schackerjudens roll för att få sälja
och den lånesökandes för att få sina föremål placerade
i de misstänkliga pantlånekontoren.
Som Samuel Müller hade Berner innan han som mon-
sieur X, avslöjade greve Stanloi lämnat sitt av ingenjör
Spinell preparerade familjeur — det var något visst mys-
tiskt hos detta, liksom hos Spinells käpp i kakelugnsvrån,
som fått hunden att visa sitt missnöje.
Fru Lyons halsband återskaffades av monsieur X helt
enkelt så, att konsul Berner i egen person strax efter att
han visste, att greven avlägsnat sig med Kicke, skyndade
upp i korridoren på Grand Hôtel. Greven hade ju, för att
än ytterligare avleda alla misstankar, inte ens avlämnat
sin nyckel till portieren. Berner fann smycket i byrålådan
och lade i etuiet en lapp, som han skrivit färdig hemma,
undertecknad monsieur X, i avsikt, att nästa dag sända
fru Lyon alltsammans i ett paket. Emellertid fann han
138
hos Wanners en utmärkt anledning att göra monsieur

X ännu mera mystisk.
I ett obevakat ögonblick smugglade han ned etuiet i
fru Lyons väska, vilken låg kvar i salongen under det att
man drack te i matsalen.
Att monsieur X dagen efter förbrytarnas gripande i
”Röda hålan” kunde meddela, att greve Stanloi tagit in
på ”Tulpanen” berodde på, att greven ett enda ögonblick
visade fram familjeuret för nattvaktmästaren medan
denne bar sin mössa med märke: ”Tulpanen”. Hade han
inte gjort detta skulle det varit omöjligt för monsieur X
att känna hans vistelseort.
Han följde urets ankomst till gamle Salmonson. Där
bröt greve Stanloi ut stenen i förhoppning om, att denna
kostbara sten kunde inbringa honom större summa än
hela uret i övrigt.
Greven stoppade stenen i fickan och där förblev den
tills vidare.
Berners historia till detektiv Ringström om monsieur
X, var helt enkelt hopdiktad, det gällde för honom att få
ut alla de olika sakerna på de mest fördelaktiga ställena
och olyckligtvis hade greve Stanloi fattat misstanke till
antikvitetshandlaren — det fanns således intet annat val
än att anlita Ringström och hans kolleger.
139
Det brev konsul Berner uppgav sig ha fått av monsieur

X hade han själv skrivit just med avsikt att vilseleda de-
tektiven.
Av en ren tillfällighet hade konsul Berner i sin ägo
en mängd papper stämplade med en vattenstämpel ”X”
— det var detta, som mycket bidrog till att han valde
namnet monsieur X.
140
XXVI
Ögonstenen
D en historia om ”ögonstenen” som konsul Berner

hopdiktade för Ringström var fullständigt gripen
ur luften.
Den användes endast för att tjäna konsulns intresse
att få de underbara stenarna mest möjligt spridda och
samtidigt för att dölja hans existens som monsieur X.
Det verkliga förloppet var ett helt annat.
Ingenjör Spinell sålde till konsul Berner för tre hundra
tusen kronor en uppfinning ”det trådlösa ögat,” som steg
för steg mognat hos honom.
De första, stapplande försöken, som gjordes av Spinell,
var att få en cell av selénmetall att medelst ljusets påver-
kan återge en bild. Detta lyckades rätt bra och användes
ju även nu, som bekant, rätt allmänt, för att sända ett
fotografi ”per tråd” etc.
Det var dock ofullkomligt.
Spinell övergick sedan helt och hållet till en annan
åsikt om själva ljusets natur.
141
Han förkastade teorin om att det ägde en viss hastig-

het och påstod utan vidare, att det helt enkelt var ett
tryck-fenomen, något som han grundade på det faktum,
att ett slag på ett slutet öga åstadkommer ljushallucina-
tioner.
Och vad var ett öga?
Helt enkelt en hålighet fylld av ett gelé under ett visst
tryck.
Spinell började experimentera med detta som utgångs-
punkt.
Han fyllde behållare med det ena geléet efter det
andra — han drog över deras innerväggar med den ljus-
känsliga selénmetallen.
Intet resultat.
Men Spinell gav dock inte tappt.
Och den dag, då äntligen försöket lyckades, glömmer
han aldrig — han höll på att bli tokig av uppfinnarglädje
och tyckte, att hela världen låg framför honom, ljus och
leende.
Men ”ögat,” som såg, fast väggar, golv och tak låg
emellan betraktarens öga och det artificiella, var ännu
alldeles för oformligt stort.
Det är intressant att följa en uppfinnings gång i
geniets verkstad, om det så bara gäller en potatisskal-
ningsapparat — hur mycket mera då, när det handlar
om samtidens obetingat allra största.
142
Spinells första öga var pengar värt.

Det utgjordes av en vanlig stor tekopp. Dennas inre
var alldeles runt, en japansk kopp — och ingenjören
hade överdragit dennas inre med en starkt speglande
hinna av selen.
I denna kopp fyllde han så det sega, ljusbrytande gelé,
som skulle svara till det animala ögats ”glaskropp”.
Över koppen placerade han ett plåtstycke, ur vilkets
mitt han utklippt ett runt hål.
”Ergo,” sade Spinell, ”är plåten iris och hålet pupil-
len.”
Över detta pupill-hål lade han ett vanligt urglas, fyllt
med vatten och fastkittade till plåten — det blev ögats
”främre kammare”.
Rakt under pupillen, uppe på gelét, placerade han en
lins — det svarade till kristallinsen i vårt öga. Ögat var
färdigt i all sin glans.
Han hade framställt ett öga, som tittade rätt upp i
taket.
Bara det nu också verkligen tittade!
För att uppnå detta, erfordrades först och främst, att
lösningen i den japanska, speglande koppen, var den
fullkomligt riktiga. Därnäst, att trycket inom densamma
på ett hår var lika stort, som det inom betraktarens öga
härskande trycket. Vidare, att ljuset bröts på sådant sätt,
143
att det verkligen uppstod en bild på koppens innersida

och botten liksom i människans öga.
För att anpassa sitt eget öga, det högra, uppfann
Spinell en rätt enkel apparat. Den utgjordes av en välvd
halvkula av mässing. Till denna ledde en gummislang,
starkt överspunnen med metalltråd — överspinningen
därför, att gummislangens väggar inte vid sugning
måtte falla ihop. Slangens andra ända slutade i en vanlig
kvicksilverluftpump.
Mässingskupan sattes över ögat och medelst ”plasti-
ken” tätades den hermetiskt till huden. Därpå antingen
pressades luft till eller sögs den ut intill trycket på Spi-
nells öga var syndynamiskt med koppens.
En oändlighet av försök gjorde uppfinnaren, intill han
en kväll verkligen lyckades.
Han satt i sitt ena, absolut mörka rum, sysslande
med ögonapparaten, mässingshalvgloben och kvicksil-
verpumpen. Ute på bordet i det andra, tillåsta rummet,
stod koppen med dess gelé och andra anordningar, över
koppen hängde en elektrisk lampa.
Plötsligt — vid åttonde slaget av luftpumpen, just då
det började att smärta i Spinells öga — trängde en ljus-
glimt in i ögat — så flera — vid nionde slaget såg han ett
starkt, vitt ljus — vid tionde en strålande punkt i detta
vita och vid elfte slaget med luftpumpens kolv fram-
144
trädde den elektriska lampan över koppel i det andra

rummet med full tydlighet.
Han såg dess uppbyggda tantaltråd, dess upphäng-
ningssnöre, taket med dess typiska tre svarta fläckar
efter en explosion för några dagar sedan — allt såg
Spinell förmedelst koppen till trots av att väggen låg
emellan och att han själv befann sig i ett ogenomträng-
ligt mörker.
Det trådlösa ögat var uppfunnet.
Förvånande enkel i princip — men, alla stora, verkligt
stora uppfinningar är enkla, eljest vore de inte värda
namnet. De är rena Columbi-ägg.
Nu var allt huvudsakligast gjort.
Men Spinell insåg klart och tydligt, att hän omöjligt
kunde göra affär av en japansk kopp med åtföljande
tillställningar — det blev alltför besvärligt.
Och för stort och klumpigt.
145
XXVII
Falujuvelen
D et var strax före en julafton, som Spinell gjorde sin

uppfinning.
Nu gick han och undrade på, hur han skulle få den
praktiskt brukbar.
Månntro om ögat kunde göras mindre än just en
kopp?
Givetvis.
Uti naturen, allas vår stora läromästare, visade det
sig ju, att kvantiteten spelar en så oerhört underordnad
roll, endast kvaliteten är den rätta och av riktig beskaf-
fenhet.
”Ett hököga är 28,5 gånger mindre än ett människo-
öga,” sade Spinell för sig själv, trots att han säkerligen
inte mätt upp volymskillnaden, men sådana småsaker
generar aldrig stora andar — alltså ett hököga är 28,5
gånger mindre än ett människoöga och lika förbaskat
ser ett högöga 28,5 gånger bättre än ett människoöga.
Ergo: ögats storlek är intet kriterium på dess skarphet,
146
eller rättare, det ser nästan ut, som vore skarpheten

omvänt proportionell mot storleken. En myras öga är
väl minst lika skarpt som en människas och dock tusen
gånger mindre. Och för att tala om de yttersta möjlig-
heterna och införa ±0 i beräkningarna, vilket egentligen
är otillåtet, så ser den blinda fisksorten Cyprinodon, som
lever i floden Styx i Mammutgrottan i Kentucky, alldeles
utmärkt i det vatten, i vilket aldrig en ljusstråle faller.
Således — summa summarum: ögat kan vara hur litet
som helst, blott det har den rätta konstruktionen. Det
kan till och med ha ett knappnålshuvuds storlek.
Men hur framställa en billig konkavspegel av selen i
dessa oerhört små dimensioner.
Just medan han bar på dessa tankar inföll julafto-
nen.
Granen strålade och i den familj, där Spinell tillbragt
aftonen, lyste barnaögon i kapp med allt glittret.
Plötsligt fästes ingenjörens uppmärksamhet vid nå-
got särskilt: Bakom ett av ljusen hängde en blixtrande
falujuvel.
Han sprang upp!
Han hade fått gåtans lösning.
Spinell visste mycket väl, hur dessa falska juveler, eller
de så kallade falujuvelerna framställs.
Över en rad slipade glasbitar gjuts tenn. Tennet bildar
ett, glasbitarna halvt omslutande, lager och när dessa
147
avlägsnas efter metallens stelnande, ser man på deras

plats, intryckt i tennet, en avbildning av de blanka, facet-
terade glasbitarna.
”Vivat!”
Spinell skulle applicera detta på sin selénmetall. I en
legering, sammansatt av selén och ett passande annat
ämne ville han avgjuta halvrunda glaskulor. Därigenom
fick han på ett billigt sätt de kupiga, oändligt små kon-
kava selénspeglarna.
Härefter var allt klart.
I den speglande, lilla skålen fyllde han linsen och
geléet och så glaserade han det hela med smält glasyr.
Glasyren bildade av sig själv en kupig, genomskinlig
kammare över vätskan och härmed hade han uppnått
att framställa det oändligt lilla, skarpseende, trådlösa
ögat.
Han varierade glasyren i det oändliga. Himmelsblått,
guldgult och grönt som smaragden — men alltid höll
han den lilla översta delen — den över pupillen och lin-
sen — rent vattenklar, så att det underliggande mörka
geléet syntes igenom.
Det var detta greve Stanloi varseblev på hotell ”Tulpa-
nen” och med sin skarpa blick igenkände han i stenens
ögonkast antikvitetshandlarens.
Över allt fanns nu dessa ögon placerade, ögon, som
såg lika skarpt, som monsieur X:s egna. Och inte nog
148
med detta, i en ring kring desamma var anbragt en av

Spinell uppfunnen ”hörselring”, även den byggd i sin
konstruktion på tryckprinciperna; samma egendomlig-
heter som utmärker fiskarnas hörselorgan, var de bäran-
de för denna hörselrings konstruktion och verkningar.
Monsieur X, behärskade i konsul Berners mörkrum hela
Stockholm.
Han hörde och såg där inne lika gott, som om han
hört och sett händelsen tilldra sig mitt framför sina
ögon.
Till att börja med hade emellertid hörselringen inte
verkat riktigt samtidigt med ögat.
Spinell hade ett öga med dess hörselring placerat hos
en vän på Östermalm. Själv satt han i sitt rum uppe på
Söder med mässingskupan för ögat och fonotelatorn
runt örat. Vännen visste om intet.
I mässingskupan såg ingenjören alldeles tydligt, hur
hans vän satt vid sitt arbetsbord, skrivande. Men han
hörde intet.
Plötsligt gjorde vännen på Östermalm ett tryck
— något hade skrämt honom — samtidigt svepte hans
rockärm mot bläckhornet — Spinell såg honom grima-
sera vådligt — men hörde fortfarande intet — och trots
detta besynnerliga faktum såg han hur vännen rasade
omkring det av bläcket nedsölade manuskriptet.
”Besynnerligt,” tänkte Spinell.
149
Då kom det!
”Tusan — anamma —”
Det var ingen ända på äkta svenska ord.
Georg Spinell begrep.
Medan ljuset går fram med 300 000 kilometers has-
tighet per sekund kryper ljudet som en snigel med 333
meters hastighet under samma tid.
Nej, detta kunde aldrig passa ihop, åtminstone inte
på större distanser.
Och så kom det sig, att han bragtes in på samma
tryckteori angående ljudet, som förut med ljuset, det-
samma som för resten praktiseras vid telefonering, då
ljudet fortplantas lika fort som ljuset. Han löste på detta
sätt problemet och nu var det trådlösa ögat momentant
hörande,
Han höll i sin hand världens största uppfinning.
Konsul Berners 300 000 kronor kom bra till pass och
dessutom stod det i kontraktet, att 300 kronor skulle
betalas för varje levererad ögonsten. De kostade Spinell
några minuters arbete och några få kronor i pengar.
Att Spinell inte själv använde sig av uppfinningen för
att uppträda som monsieur X berodde på, att han hade
än viktigare saker för händer — han arbetade med, att
göra kalkstenens och magnesitens i stenen kemiskt
bundna kol, till kol i för människan njutbar form — han
sysslade med planer att göra stenarna till bröd med ett
150
ord. I jämförelse med detta oerhörda problem blev för

honom monsieur X endast en liten lustig figur vid sidan
av en mäktig titan.
”Puh,” utbrast Mary, ”detta var i sanning lärt så det

förslår — men det är ju kolossalt vad uppfinningarna
går framåt.
151
XXVIII
Äntligen
D en mystiska händelsen med de 3 000 kronorna hos

fru Nickel är mycket lätt förklarlig.
Redan dagen före telefonsamtalet hade konsul Berner
genom vasen i butiken vid St. Stadsgatan hört om fru
Nickels svårigheter. Han anmodade en av detektiverna
att gå upp till hennes butik och hälsa från honom, kon-
sul Berner, att denne önskade gärna räkenskaperna
litet genomsedda. Berner var ju änkans ena förlagsman
och denna hans önskan var lätt att förklara. Detektiven
hade order att insmuggla ett medlämnat brev i en av
böckerna. För att inhölja sig i än mera mystik passade
monsieur X så på att telefonera just som han genom
vasen såg och hörde fru Nickels utrop.
Så kom det falska brevet till Sara Winther. Erik Ber-
ner hade så när förrått sig, när han hörde Mary omtala
det — men han behärskade sig och fick allt avlett. Han
skyndade hem till sig, in i mörkrummet, tog fram söka-
ren och lyckades, efter oerhörda ansträngningar, finna
152
greve Stanloi och Sara. Han såg dem genom ögonstenen

på Sara Winthers paraply och hörde allt. Han visste nu,
att greve Stanloi var säker om att han och antikvitets-
handlaren var identiska — och han såg att den sten,
som var lösbruten ur hans klocka ännu var i grevens
ägo. Stanloi hade emellertid tydligt hela tiden förut burit
den i sin ficka, vilket hindrat Berner att se något i detta
absoluta mörker.
Efter greve Stanlois försvinnande genom fönstret såg
konsuln honom inte.
Plötsligt efter fyra timmar — klockan halv elva upp-
täckte han honom dock igen. Genom ögat, den lilla ste-
nen, som han ägde, såg konsul Berner hans bestämda
uttryck och hörde orden:
”Aldrig mera skall du genera mig.”
Därmed kastade greven ögonstenen i vattnet — högt
upp i luften flög den — ett ögonblick såg Berner Skepps-
bron och så blev allt dunkelt. Men nere i vattnet skym-
tade något — ett mänskligt ansikte alldeles tätt bredvid
stenen — ett likblekt ansikte.
Här slutade Berners anteckningar — allt stod klart för

Mary i hela dess enkla sammanhang.
Hon reste sig för att skynda att telefonera till Spinell.
Då — i dörren såg hon en syn.
153
Ett blekt ansikte.

Ett utrop undslapp henne:
”Gud vare lovad du lever, min Erik.”
Han trädde in och slöt henne till sitt bröst.
”Du skulle väntat till klockan fem,” sade han.
”Erik, min stora, härliga man,” viskade hon.
”Det blev ju ett fint slut på min påbörjade roman,”
sade han, ”ty nu rövar monsieur X en kyss från sitt till-
bedda kvinnliga ideal.”
Deras läppar möttes.
”Och greve Stanloi?”
”Greps alldeles nyss.”
”Och skall monsieur X fortsätta sitt påbörjade
verk?”
”Ja visst, min älskling — detta är ju en livsuppgift, en
stor och härlig sådan — och vi skall utföra den gemen-
samt, eller hur min egen skatt? Ingen får någonsin ana,
vem monsieur X är.”
” Nej — ingen.”
154

Otto Witt - Monsieur X (Prosa) (1a Tryckta Utgåva 1914, Senaste Tryckta Utgåva, 154 S.)

Загружено:

Сведения о документе

Оригинальное название

Авторское право

Доступные форматы

Поделиться этим документом

Поделиться или встроить документ

Параметры публикации

Этот документ был вам полезен?

Это неприемлемый материал?

Авторское право:

Доступные форматы

Otto Witt - Monsieur X (Prosa) (1a Tryckta Utgåva 1914, Senaste Tryckta Utgåva, 154 S.)

Загружено:

Авторское право:

Доступные форматы

e BOKLAGRET

Originalutgåvan kom ut år 1914.

I Det röda silket 5

XX Vem var han? 113

M ary Wanners störtade in i sin fars, direktör Wan-

Den röda silkessort som fattas till ert handarbete,

pyntat litet på det genom att sätta ’Monsieur X’ under.

”Vad skulle jag ge henne? Så kom jag att tänka på det

S :t Staaffsgatan är en av de nya gatorna på norr. Den

Hon såg dit ut.

Tillåt mig att komplettera ert förråd av rött silke.

Utan att förstå, stirrade hon på det skrivna. Så öppna-

Hon förvånades emellertid ännu mera, då hon i pake-

Och den affärsmässiga frun hängde förnöjd upp luren

Hon såg ut det silke hon behövde, betalade och tänkte

sieur X på ett eller annat sätt måste ha bekikat Mary

andra än dem, som hystes av hennes samtida jämn-

en bonvivant, en man, som levde upp sina stora räntor

”N ej, se, jag gick just och tänkte på dig,” sade

”Här skall du se ett exempel på min begåvning som

Mary såg upp.

”Bilen,” beordrade han. Han gav order att köra till

”Ja, det är ju din specialitet att glömma kvar saker och

Konsul Berner sade intet. Möjligen hade han vissa

Akta er för greve Stanloi; han är farlig. Giamaconda-

”Ha, ha, ha,” skrattade notarien, ”nå, så akta dig för

gerat sätt, fransk till utseende och later. Han medförde

”Ja — hur kunde han annars veta, att du just nu uppe-

”K onsul Berner,” sade den till telefonen kallade.

— men vilka medel han använder — det är omöjligt för

”Och jag gav honom ett varmt anbefallningsbrev bland

”Jag väntar,” svarade den besökande, steg utan vidare

kläder som en bildad man, men allt var så ytterligt nytt

”Ja,” svarade ingenjören, som ett urverk. ”Men er be-

”Det har varit ett styvt arbete,” sade han.

”Ett gammalt familjearv,” sade han, i det han visade

K onsul Berner stämde möte med detektiv Ringström

”Tja,” sade Ringström, ”det är ju litet mystiskt allt

med dessa medel, som monsieur X, kan bli farlig, förr

”S amuel Müller,” upplyste konsuln för Grand Hô-

Greven såg på uret.

Men i detsamma knackade det på dörren och utan att

Hans sydländska drag överfors av en hastig ryckning

”Du är väl snyggt klädd?”

Hans svarta lapphund, som hittills förhållit sig alldeles

Och efter att åter ha stoppat ned etuiet med halsban-

A ntikvitetshandlaren hastade, när han lämnat greve

”Nå, fick ni ut om han kände något till monsieur X?”

Jean öppnade bugande dörren och såg Berners man-

Berner gick Strandvägen fram till Narvavägen och böjde

M iddagen hos direktör Wanners på tre man hand

Mary var således inne i sakens detaljer och hennes

”Vad är det om?”

K nappa tio minuter förflöt innan herr och fru Lyon

Ert dyrbaraste halsband utbyttes i natt mot ett

”Vad! Det dyrbara smycket?”

”Vi erhöll det här brevet klockan åtta i kväll.”

Hennes spökrädsla smittade Mary; hon ryste lätt och

Hans hand darrade av spänning.

Monsieur X har äran överlämna halsbandet till

”Nej, detta är veritabelt spökeri,” sade Mary.

Det var ju alldeles tydligt, att det inte var monsieur X,

K lockan halv två trädde greve Stanloi in i sitt rum på