Вы находитесь на странице: 1из 190

e BOKLAGRET

Sophie von Knorring

Herrskapet,
som ämnar
få roligt

Omnibus
e BOKLAGRET

Sophie von Knorring


HERRSKAPET, SOM
ÄMNAR FÅ ROLIGT

Ur ”Skizzer. Andra samlingen”,


första utgåva 1845.
Idé och utformning:
Franko Luin
franko@omnibus.se

ISBN 91-7301-592-X
Omnibus Typografi
www.omnibus.se/eBoklagret
eboklagret@omnibus.se

Omnibus
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”V ad heter den där gudomligt vackra egendomen,


som ligger där nere vid sjön, på högra handen?”
Så frågar varje stockholmare sin skjutsbonde en gång
under raka färden från Stockholm till Göteborg, när
denna resa nb. företas helt ”gammalmodemang på fyra
hjul” och inte på ångbåtar etc.
”Vems ar den där stora präktiga herrgården där nere
till vänster?”
Så frågar nästan likaledes varje göteborgare, som
färdas på samma sätt till Stockholm, och dessa båda
frågor tycks vid första påseendet vara nästan enahanda;
men, betraktar man dem litet närmare och litet nogare,
så är de lika olika, som de båda frågande; med ett ord:
lika olika, som en stockholmare och en göteborgare är
sinsemellan. Den förre har dock alltid litet mera skön-
hetssinne. Han tittar sig mera om, han vill nödvändigt
veta namnet på det sköna, han ser, och franskheten har
dessutom långt mera smittat på honom; han är nyfiken
och flanör i hög grad och tänker inte alltid på det intrin-
sequa eller penningevärdet av var sak. Göteborgaren åter
har mera födgenie än skönhetssinne, och av det kommer

3
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

även att han, så snart han ser något stort, något vackert
och härligt, genast tänker på vad det kan kosta, och vem
den lycklige är, som rår om det, och, som han inte gärna
kan fråga en skjutsbonde om det förra, så väljer han
det senare, och nu skulle man allt bra gärna vilja vidare
fortsätta denna jämförelse mellan en stockholmare och
en göteborgare, säker, att den kunde, likt två parallella
linjer, dras ut i oändlighet, utan att dock råkas, men hur
aptitligt detta ämne för pennan än vore, gömmer vi det
dock till detta framdeles, där så mycket ligger begravet,
som dels kommer i dagern, dels stannar kvar där för
evigt, och vi återvänder till de frågande eller, rättare
sagt, till den svarande eller skjutsbonden, som på stock-
holmarens exalterade fråga säkerligen, till en början åt-
minstone, svarar: ”va sa?” men på göteborgarens åter,
vem egendomen tillhör, säger han: ”de ä majorns” . . .
och lika sluga är nu stockholmaren och göteborgaren;
men, som var och en av dem har en tunga i mun, somliga
mången gång två, frågar de omigen, och förnimmer då,
vad vi visste förut, nämligen, att egendomen heter Olive-
dal, oaktat den inte ligger i någon dal, oaktat där aldrig
knoppats en enda oliv, mer än den, som osynlig spirar
upp mellan två älskande makar, samt att majoren heter
Schmidt, så som väl hundrade majorer före honom hetat,
och kommer att heta. Och detta var allt vad skjutsbon-
den kunde upplysa om, och visste vi intet mera, så blev

4
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

vår skiss bra kort; men nu gör händelsen, att vi, i detta
fall åtminstone, vet litet mera än skjutsbonden, och vill
nu berätta detta lilla vi vet:
Major Schmidt var nämligen en förmögen man (för att
börja i göteborgarens anda), utan att just därför kunna
kallas rik, ty rikedom vill i våra tider säga millioner, och
majorens förmögenhet stannade väl vid etthundradetu-
sental i banko, eller däromkring. Men däremot var han
en fullkomligt hederlig karl, och den benämningen är
alltid nästan bäst i sin positiva grad, ty . . . vem är inte
hederligare, än en skälm, och vem kan inte vara hederli-
gast av två skälmar. Han var således hederlig och förmö-
gen, hade varit en munter kadett, en fiffig löjtnant, en
duglig och duktig kapten vid ett lantregemente, och var
nu, vid sina rundade fyrtioåtta år, en avskedad major, en
fryntlig och trevlig lantjunkare, förträfflig lanthushållare,
god make, god husbonde, god värd, och rask whistspe-
lare, som vann eller tappade sin robbert med alldeles
likahanda lynne, och, som även, när året var slut, och
han — lika med varje ordentlig spelare — gjorde upp sin
spelräkning, varken hade vunnit eller förlorat, utan blott
haft ett angenämt tidsfördriv, under vilket han aldrig
försummat något viktigare göromål — de enda villkor,
under vilka kortspel kan vara förlåtligt. Hans fru var en
av dessa fruar, som alla med en mun kallar ”en söt och
hygglig människa”, och när alla gör det, då betyder det

5
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

något, ty då vill det merendels säga, att hon är god, älsk-


värd, ser bra ut, är bildad, behaglig och trevlig, och se,
allt detta var vår goda majorska vid sina trettio år, vilka
dock ännu aldrig hittills hade tyngt henne, eftersom hon
ännu inte funnit någon förändring mot sig hos andra,
vilket dock alltid förblir det säkraste folium i en kvin-
nospegel; ty när karlarna börjar bli liknöjda och sirliga,
kvinnorna vänligare och blidare, då är det tid att titta
efter, om inte något grått hår kan sitta och skvallra, och
detta hade ännu inte inträffat för vår goda majorska.
Men denna major och majorska hade, till deras stora
grämelse, inga barn, och av det kom, att . . . oaktat de
levde ett änglaliv, älskade varandra så innerligen, som
makar det bör och kan, leddes de dock litet grand ibland,
och — obeskedligt nog — inför vi just läsaren till dem i
en sådan stund.
Det var nämligen vinter, inte just så mycket i almana-
kan, som fast mera i naturen, ty mars hade redan vand-
rat förstå fjärdedelen av sin kyliga bana. Men luften var
mulen och kulen, brasan var utbrunnen, man hade tidigt
antänt ljusen, och majoren och majorskan på det vackra
Olivedal satt allena omkring det något för stora, ovala
salongsbordet, bet då och då i ett äpple och knäckte en
nöt, samt undrade vad morgondagens post skulle inne-
bära, oaktat ingen av dem just hade något särdeles att
vänta för egen del.

6
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Jag undrar om jag skall få något brev från Adelaide,”


sade majorskan gäspande.
”Åh, hon skriver ju så sällan,” svarade majoren, och
gäspade även, smittad av sin maka.
”Jag undrar om hon skall komma till Gustavsberg i
år.”
”Ja, Gud vet.”
”Har badterminerna varit utsatta i tidningarna
ännu?”
”Jag har inte sett det.”
”Vi skall väl laga, att vi får våra vanliga rum.”
”Ja, eller andra. De var inte bättre, de vi hade, än de
andras.”
”Åh nej, men du vet, jag är litet aminal d’abitude.”
”Ja, jag med, och annars reste vi visst inte till det led-
samma, tråkiga stället.”
”Nej, så men!”
”Ja, men vad skall man annars göra,” sade majoren,
”sommaren blir i annat fall för lång, helst efter sådana
tysta och enformiga vintrar, som vi nu för tiden har här i
trakten. Nej, tacka vill jag i min barndom och första ung-
dom, då hade man roligt på landet om vintern; då hade
man klingande slädföre och gjorde utfarter, Ja, långa
resor på detta, och då ansåg man just, att vintern var
den tid, då man hade tid att roa sig och vara tillsammans,
släkt, vänner och bekanta. Och de jularna sedan! Min

7
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Gud, vad de var roliga, muntra och bråkiga. Nya upptåg


för vart år! Och stundom varade julnöjena till långt in
i januari. Ja, hela vintern, så länge alla sjöarna där nere
i Småland låg frusna, kuskade man till varandra, gäs-
tade hos varandra, smorde sig och mådde väl, dansade
och lekte och förlustade sig av hjärtans grund. Och vi,
unga glada pojkar, vi var det ena året i Jönköping under
tjugondedagen, det andra i hindersmässan, det tredje i
fastan, och ibland hann man med alla tre på ett år, om
man skyndade sig bra. Men sedan satt man tyst och
stilla i tjällossningen, och om sommaren var var och
en hemma hos sig, och gladde sig åt sommaren och sin
vackra egendom, ty den tiden . . . f… vet hur det var, men
egendomarna var vackrare och somrarna mera som-
marlika. Man åt ute, man gick i lärftsrock, man åkte i
hö, man fiskade och jagade, och ingen människa reste
till brunnar, mer än sjuka stackare, och bad visste man
alls intet av, andra än dem, man kunde bestå sig själv i
öppna sjön, eller i sina egna brygghus, och ingen hade
tid, varken för sig eller sina hästar, att rackla långa vä-
gar, utan det gömde man till vinter och slädföre kom.
Men nu! Nu är det helt annat: nu drar sig hela världen
till städerna om vintrarna, och de få som stannar kvar
på landet, sitter där just som andra inhyseshjon, med
tomma, stängda granngårdar, och slaskiga vägar, och

8
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

dimmig och mulen luft, och fruar, som dessutom inte tål
vid en vinterfärd i öppna slädar.”
”Och herrar, som inte orkar med dylika,” inföll major-
skan småleende och lätt gäspande, ty hon hade allt förut
hört dessa reflexioner och ungdomsreminiscenser, så att
splitternya var de just inte.
”Åh ja, varför inte,” svarade majoren, ”man blir lat
och trög allt som man blir äldre, och för allt detta led-
samma skall man ta sin skada igen om somrarna med
att kånka landet omkring på ångbåtar, eller i förbannade
dyra vagnar, och med hästar, av vilka varenda fot är ett
helt kapital, och sen skall man tvätta sig och skölja sig,
mänga herrans mil bort, liksom kunde man inte hålla
sig ren hemma.”
”Åh, så du talar, min goda Wilhelm!” inföll majorskan.
”Inte reser man till bad för att bli ren, utan för sin hälsa
och sitt nöje, och för att få vara något litet ute med i
världen bland annat folk, och inte sitta i en vrå och bli
förvildad och förlegad, alldeles som . . .”
”Åh ja, jag reser ju ock rätt gärna dit,” avbröt majoren,
”fast jag inte kan undgå att så här, oss emellan, säga att
nöjet är knappt nog på dessa utfärder, åtminstone inte
svarande mot kostnaden, eller det odrägliga besväret,
helst för dig, min lilla gumma, ty vill du medge san-
ningen, så måste du allt tillstå, att nu, från den dag, då
badterminerna annonseras i tidningarna, har du rätt

9
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

ingen ro, intill den stund vi sitter i vagnen, då det så kal-


lade nöjet skall börja, vilket du ofta funnit rätt ledsamt,
liksom baden rätt menliga for din hälsa, eller hur?”
”Åh ja, det har väl kunnat hända,” sade frun, som inte
just tyckte, att hennes man hade så alldeles orätt, men
som ändå visst inte ville ge honom fullkomligt rätt, utan
tillade därför: ”men vad är det för oro i förskott, du talar
om? Inte har jag oro nu, före resan?”
”Har du inte det?” sade majoren, och blev helt vaken.
”Har du intet en odräglig oro, och tusen Marthas be-
kymmer nu hela våren, först för rum, och när dessa är
väl och lyckligen bekomna, så för alla dina petita, hattar
och mössor och kappor och bråte. Väntar du inte pos-
terna med yttersta otålighet, ja så, att du stundom mår
helt illa av det, för att få alla de där satans provlapparna,
som ofta sätter dig så mycket myror i huvudet, att du
får ont av bara det; och så väljer och väljer du, och så är
tusen bekymmer innan du får dina paket, ty, har du bett
att dessa skall få gå på diligensen hit eller dit, så skickar
dina vänner (som alltid är dåliga kommissionärer) dem
med ångfartyg åt helt andra håll, och lägger breven, som
förklara varför, inuti paketen. Och så får du dina tygbitar,
och så är du gruvligen ledsen över, att de alls inte ser
ut i stycke som i provlapp, och så skall du fäkta efter
symamseller; flera bud efter dylika får gå förgäves, och
när de slutligen kommer, så har de inte tid att stanna

10
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

kvar tills allt blir färdigt, utan har bråttom, som skulle
de riva smör ur elden, och så får du själv stiga upp ti-
digt och lägga dig sent, för att hjälpa till att få allt i full
ordning till sagdan dag, och så kommer den fördömda
packningen, då varken askar eller lådor, koffertar eller
kappsäckar vill räcka till, eller få rum, och av allt detta
bråk mår du även illa, så att merendels är du verkligen
sjuk, när vi äntligen är resfärdiga, och då säger vi i kapp:
”Ja, det skall göra dig så gott att bada och roa dig litet.
Men inte alltid mår du bra av det, och inte alltid har vi
roligt, det må Gud i himlen veta.”
”Nå så låter vi bli att resa till något bad i år,” svarade
frun, som inom sig ofta tyckt precis detsamma, som
hennes man, men som ändå lät tonen förråda en viss
koncession, ett visst undergivet och halvtvunget med-
givande.
”Åh, nej bevars, visst inte, varför skulle vi det? Nej det
är intet värt o.s.v. o.s.v.” — Så där svarade majoren, och
man gick till vila. Man finner av detta, att majoren var en
av dessa omedvetna naturhumorister, som humoriserar
över vad de vet och ser framför sig, utan att själv förstå
vad de gör, en av dessa, som inte ens uppfattar ordet hu-
mor, utan att något litet förblandar det med gammaldags
humör (gott eller ont) och vars humor således på intet
sätt var såvida odlad, att det kunde omfatta även vad

11
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

det inte såg framför sig, eller visste, vilket vi nogsamt av


följden får erfara.
Emellertid kom en ny dag och med denna — posten.
Brunnar och bad hängde i kapp ut sina skyltar, den ena
mer lockande än den andra, och tidningsspalterna var
fulla av dessa varma, kalla, söta och salta, mineralgröna
och stålblå inbjudningar.
Efter gammal vana skrev majoren till baddisponenten
vid Gustavsberg; majorskan efter provlappar, och, efter
en otålig väntan, just under den ängsliga tjällossnings-
tiden, då posterna är lantbornas enda samband med
världen, och då dessa poster alltid kommer långt senare,
än vanligt, så kom äntligen en dag i början av april den
Jobsposten, att . . . alla rum vid Gustavsberg redan var
upptagna, alla de bästa nämligen; men att kanske nå-
gon torde skicka återbud, och att det skulle väl hittas på
något råd o.s.v. o.s.v.; ty en disponent av ett bad eller en
brunn släpper lika ogärna en kund ifrån sig, som en katt
släpper en råtta. Samma olycksdigra post bragte även ett
brev från en ”Stockholms-van”, i vilket denna beskrev
sin bålstora vilja men omöjliga förmåga att kunna uträtta
majorskans kommissioner, eftersom o.s.v. o.s.v. och nu
följde hela rader med ursäkter och tal om illamående
och snar resa till landet, och göromål, och att man inte
vågade förlita sig på sin egen dåliga smak, och att man
fruktade att misslyckas o.s.v. o.s.v.

12
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Majorskan blev inte utan skäl förtretad, och kastade


ursäktsbrevet fram efter bordet, sägande: ”Ja, sådana
är de! Lovar guld och gröna skogar, när man är tillsam-
mans om sommaren, och så skall man göra artigheter,
resa hem från Gustavsberg flera dagar förrän ämnat är,
för att ta emot dem vid deras uppresor, och då bulla upp
på allt möjligt sätt, bjuda och kalasera. Men sedan, när
man ber dem om en sådan småsak, som att skaffa några
provlappar med pris och bredd, samt köpa en hygglig
hatt och några snygga mössor hos Folker, då . . . har de
tusen förhinder. Gud vet hur jag nu skall göra!’’
”Och hur skall jag göra med rummen!” suckade ma-
joren, ty den saken låg tungt på honom.
”Ja, jag är sannerligen lika nöjd om alltsammans,” sade
majorskan i litet vredesmod och mycket bekymmer.
”Och jag ännu mer,” svarade mannen litet häftigt, ty
han tog åt sig litet av sin goda frus vresighet.
”Ja, så bryr vi oss inte om hela tutten i år,” yttrade frun
med en smula vass ton.
”Gärna för mig!” svarade majoren med en viss lugn
och begivande ton, som han stundom tog, och som van-
ligtvis brukade att förtreta hans goda fru ändå mera än
häftighet och motsägelser.
”Ja, så är det avgjort nu,” sade frun och tog en tidning,
liksom för att läsa, men egentligen för att bakom den
”calmera” sig.

13
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

En tystnad uppstod. Majoren läste verkligen tid-


ningarna, och till en början begrundade han en smula
Espartero och hans företag; majorskan låtsade att läsa
den hon hade framför sig, och begrundade under tiden
vad som månde följa av detta, badresa eller hemmabli-
vande, ägg eller ungar, som man brukar säga.
Efter en lång stunds läsande lade majoren äntligen
ifrån sig lilla Minervan, i vilken han med ögonen följt
”Ankarsvärd på styva linan”* men — hur mycket han
med sina tankar dansat på denna samma lina, eller på
helt andra, det må följande bäst bevisa.
”Hör du, min lilla gumma,” sade han helt vänligt,
just på samma gång som han helt systematiskt vek
vishetsgudinnan mitt itu och sedan i fyra delar, samt
strök henne platt som en pannkaka med handen, ”vet
du, medan jag läst tidningarna, har jag just funderat ut
något, som jag ofta tänkt på, men aldrig sagt, och det av
många orsaker. Men vet du: i år är det riktigt någonting
motigt med vår badresa; det är som om det alldeles inte
ville sig, och, tycker du som jag, så kunde vi trösta oss
över den med något annat, som vore vida bättre och
roligare. (Frun spände upp öronen. Hon hade inga barn,
och när kvinnorna det inte har, så vill de flesta ha ro-
ligt av nöjen, kommande utifrån, så länge som möjligt,
ja — många långt längre än det är möjligt.) Jo, vet du,
* En stående artikel i Minerva under första fjärdedelen av 1844.

14
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

min bästa Carolina,” fortfor majoren, ”att jag har tänkt,


verkligen tänkt på en liten Stockholmsresa till vintern
(frun klarnade som en majhimmel) en liten sejour där,
med ett ord. Jag vet nog, att det kostar flerdubbelt vad
badresan kunde belöpa sig till, men vad betyder det! Vi
har ju ingen att spara åt, Gud nås (och här drog både
fru och herre en djup suck, varken den första eller den
sista dylika) utan kan gärna roa oss litet, innan vi blir
lastgamla.”
”Ack, min goda, kära Wilhelm,” sade frun, steg upp
från soffan och slog armarna vänligt om mannens hals,
”ack, du förekommer just nu en av mina allra livligaste
önskningar, den nämligen, att en gång få se och komma
till detta Stockholm, som jag hört så mycket talas om,
beskrivas och lovordas. Och vet du, du har alldeles rätt.
Även jag har mången gång tyckt, att dessa badresor
är odrägliga (här sade den goda frun, precis på ögat,
hälften sanning och hälften fabel) och att det just är
förtretligt att resa från sitt hem, just i den allra vackraste
tiden, förtretligt att resa till ett ställe bara för att roa sig,
där nästan alla de andra låtsar som vore de där i följd
av någon sträng dom, ty nästan alla beklagar sig för att
de skall vara där, längtar och trängtar därifrån, motser
med förtjusning dagen till uppbrott, och påstår alltid, att
de badar, den ena för huvudet, den andra för halsen, den
tredje för axlarna o.s.v. fast de ofta, liksom vi, ligger där

15
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

för att fördriva tiden. Nej, detta har jag många gånger
tyckt vara harmligt. Och så de tillrustningarna och den
inpackningen sedan, vad de är ledsamma och odrägliga!
Och så skall man sedan sitta och hålla gästgiveri för alla,
som reser till och från baden, bara för att man sett dem
några dagar där, och när de då kommer hit, då är det så
försockrande väl, och så när man ber dem om en liten
hjälp, då . . . går det, som det går. Nej, jag tackar! Och så
när man kommer hem till sitt, är allting konfyst: blom-
morna satta där de inte skall vara, vävarna tillkrånglade
och förstörda av dumheter och misstag (majorskan var
en ypperlig fru i sitt förträffliga och väl hållna hus), och
var är väl glädjen och nöjet för allt detta? Ingenstans;
bara kostnad och förtret. Nej, tacka vill jag att få vara
hemma i sin ro hela den vackra, trevliga sommaren, och
så, nar kulen höst kommer, få packa in litet linne o.s.v.
och styra kosan till detta härliga Stockholm, som jag så
längtat till, och där man kan få allt, och själv får skaffa
sig det, vilket inte är den minst goda sidan av saken. Och
vet du, min goda Wilhelm, jag avstår alla badresor för
all min tid, bara jag en gång får detta andra nöje, som
verkligen skall bli ett nöje, då de lumpna badresorna
sannerligen inte varit annat än besvär och tråk, för en
och annan rolig stund.”
Man finner av det, att majorskan, liksom hennes man,
någorlunda såg tingen sådana de verkligen är, nb. av de

16
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

ting, som de såg; men att den enas så väl som den an-
dras humor och satir ännu låg i sin linda, eller låg liksom
det stycke järn, vilket ännu inte är förarbetat och slipat
till eggjärn, ty denna glada, goda, lekande humor som
tränger sig in i allt, den är dock endast gjuten, formad
och slipad av stor och rik erfarenhet, som gör att man
kan se allting från alla sina sidor, jämföra det ena med
det andra, genast upptäcka var fel och lyten, dygder och
förtjänster finns, var dessa än aldrig så väl gömda och
undanstuckna, och som — framfor allt — gör att man
inte finner det eller det så bålstort eller så förvånande
litet, eller någonting, som ensamt tar hela uppmärksam-
heten i anspråk, och lika litet, som ett eggjärn sitter fär-
digt och fullslipat i malmbrottet, lika litet må man söka
en verklig och äkta humor hos den, som inte sett sig
vida omkring i världen, och tänkt sig ändå vida längre.
Snille, kvickhet, stora fallenheter, djup tankeförmåga, se
det kan stundom spira upp och bära frukt även i den
avlägsnaste vrå av världen; men humor, äkta humor,
måste man endast söka i dess rörliga medelpunkt.
Att vår goda major och majorska rätt val kände vad en
badresa hade med och mot sig, det har vi sett; men hur
litet de i sin inbillning kunde uppgöra hur en vintervis-
telse i Stockholm skulle slå ut, det är sådant som vi även
skall få erfara, och for att göra rätt tydligt, hur denna
deras inbillning och den kommande verkligheten en

17
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

gång skall slå tillsammans, anför vi även slutet av detta


samtal mellan herre och fru, vilket fullkomligt bestämde
deras vinterresa till huvudstaden.
”Ja,” sade den gode majoren, innerligen glad över att
så väl träffat sin makas önskan, ”då reser vi, fram i sista
dagarna av oktober. Sedan är här rätt intet att göra, som
inte inspektoren och tjänstfolket kan uträtta, och snatta
litet gör de lika väl när vi är hemma som borta, och allt
går under vintern i sina gamla vanor, men vi slipper att
sitta och kuttra i denna kulna, ledsamma tid, då ingen
kommer till en, och man ingenstans kan resa, och då
ingenting räcker till att förkorta de långa, eviga aftnarna,
utan man snart sagt sover bort hela sitt liv.” (Majoren
hade, av artighet för sin maka, aldrig förr tillstått, hur
ledsam han fann vintern på landet, och majorskan, som
en annan gång torde förtyckt och harmats över dessa
hjärtats utgjutelser hos sin make, höll nu med om vart-
enda ord). ”Nej, annat skall det bli,” fortfor majoren, ”att,
när allt detta vinterbråk här på landet begynner, få sätta
sig i sin goda vagn, utan alla hattaskar eller korgar (ty
sådan bråte får du genast i Stockholm), och så kuskar vi
av, med en god reskassa förstås, och så tar vi oss hygg-
liga rum, ty vi behöver inte bo som knaster, och så roar
vi oss av alla krafter, besöker alla möjliga publika nöjen,
och du får då se dig om överallt, samt profiterar av alla
de tusen inbjudningar, vi nu fått under loppet av dessa

18
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

många år, att besöka alla våra vänner i Stockholm (och


de är minsann inte få) samt låta dem visa oss all den
gästfrihet, som vi slösat på dem själva, och som de så
innerligen gärna vill återgälda, det är jag fullt förvissad
om.”
Och nu skedde en uppräkning och uppradning av alla
de kära stockholmsvännerna, av vilka man blott hade ett
litet obetydligt horn i sidan till en och annan, för att de
inte velat, eller för att de illa uträttat kommissioner.
”Ja, jag tycker,” sade den goda majorskan, ”vad vi skall
bli välkomna hos Excellensen A-s, de, som nu alltid hål-
ler tillgodo här, vid sina upp- och nedresor. Vad de skall
ställa till supéer och dinéer for vår skull och skaffa oss
alla upptänkliga nöjen.”
”Ja, och general B-s,” sade majoren, ”där blir vi alldeles
som barn i huset, liksom hos C-s och hos D-s.”
”Och vad jag skall ha roligt hos E-s;” fortsatte frun,
”där kommer jag troligen att tillbringa alla mina förmid-
dagar, ty av alla mina vänner och bekanta från baden
och brunnarna vet jag ingen, som jag håller så mycket av,
och som jag så harmonierat med, som Adelaide E. och
hennes man. Och lagmanskan F. sedan! Vad hon skall
bli glad. Det är då tjocka släkten, och tant F. blir mig en
god hjälpreda, eller, snarare sagt, Sabina F., ty gumman
orkar väl inte springa med mig i alla bodar, men det skall
Sabina minsann få göra. Jag har gjort henne så mången

19
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

småtjänst och givit henne så mången liten småsak, som


hon i hast behövt.”
”Och baron G.,” sade majoren. ”Vi var bra goda vänner
i våra unga dagar, och han och hans familj kommer att
göra oss mycken agrement i Stockholm, det är jag fullt
förvissad om, liksom justitierådet H., i vars hus jag ofta
var, både som kadett och officer, ty då levde hans första
fru, som var någon sorts kusin eller syssling med min
mor och alltid korresponderade med henne.”
”Ja, ja, men, bekanta och vänner fattas oss inte därstä-
des,” sade majorskan, ”det vore gott vi hann med dem
alla, ty nog kommer de att tävla med varandra att vilja
se oss hos sig och roa oss på alla upptänkliga sätt, nu
när vi äntligen gjort, vad de så ofta bett oss om, näm-
ligen att komma och hälsa på dem i Stockholm. Och
det kan de även mera bjuda på, än vi att besöka oss här
på landet, ty vad har väl vi för nöjen att bjuda på? Och
dessutom, hur olika att bjuda på landet, där man både
skall härbergera herrskap och domestiker, och ofta nog
egna hästar, pläga och passa upp, roa och förnöja alla,
”hommes et bêtes” som M:me Sevigne säger. Nej, annat
är det i de härliga städerna, där de kommer av med en
middag, en supé o.s.v.; men dylika lär och kommer att
dugga så många flera, tänker jag, och Gud vet, hur jag
skall orka med det eviga schaset.”

20
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

,Åh, man får ta sig en och annan vilodag, och då be


någon god vän på en kopp te till oss,” sade majoren, ”ty,
som vi kommer att bo som resande, blir inte att tänka
på, att egentligen se folk hos oss.”
”Nej, det kan jag väl tro,” svarade majorskan, ”och det
skall bli bra roligt, att en tid vara befriad från alla hus-
hållsbestyr, och ändå vara hos sig själv, kunna ha vad
mun behagar till mat om middagen (ifall man skulle vara
hemma någon sådan ibland), utan att likväl haft ringaste
bestyr med det, varken att ordinera det, eller att säga till
mamsell: ”Tag inte för mycket muskot, ty det var det sist;
akta att det inte förbrunskas i ugnen; laga att såsen blir
jämn och får vacker färg, etc. Nej — det skall bli just ett
härligt liv för mig.”
”Ja, men du åt ju aldrig någonting, eller tyckte att
något smakade gott vid Gustavsberg, eller Medevi, till
exempel,” invände mannen, som litet betvivlade inom
sig, att majorskan, van vid ett gott, fint och läckert var-
dagsbord, i längden skulle tycka om att äta värdshusmat
efter matsedel. Men han hoppades, att restaurationerna,
sedan hans ungdomstid, stigit i fullkomlighet, liksom
allt annat.
”Ja, där var ju alltid så dålig mat, illa lagad, flottig och
opassande till vartannat; men, då man kan få välja på
allt, och då ta vad man helst behagar, då är det helt an-
nat.”

21
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Majoren svarade inte på detta, utan lät sin goda fru


ha sina goda tankar om den saken. Men däremot sade
han:
”Och vad jag tycker du skall få roligt i Stockholm: få se
så mycket, som du aldrig sett, ha både nytta och agre-
ment av det, och vad du skall jouera av ett gott spek-
takel, en komplett balett.” (Gud vet vilka reminiscenser
av Daguin i sin ungdom, Grönfors och Ambrosiani, som
spökade i vår goda majors hjärna, allt sedan hans glada
fänrikstid, och efter vi ändå råkat in i en parentes, måste
vi begagna tillfället för att påminna om, att det är en
hederlig lantjunkare, och inte förf:n, som begagnar alla
dessa ultramarinska uttryck.)
”Ja,” sade majorskan, ”och vad det skall bli trevligt för
dig, att de långa vinteraftnarna kunna ha ditt lilla parti,
som alltid roat dig, men som på landet är så svårt om,
när man, som du, inte vill spela med kreti och pleti, blott
för att få spela, blott för kortlapparnas egen skull.”
På detta sätt tävlande med varandra att uppfinna
goda sidor hos den nya planen, fortsatte de goda ma-
karna sitt samtal till långt fram på aftonen, och somnade
med verkligen rätt glada och ljuva känslor, samt drömde
hela natten om Stockholms nöjen, ”agremanger och joui-
sancer” av tusen differenta arter.
Och nu började en tid, särdeles behaglig och angenäm
för de båda makarna, som båda verkligen älskade lant-

22
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

livet, oaktat alla deras rosenröda drömmar om stadslivet.


Majoren gick glad och förnöjd över sina ägor i sin urblek-
ta sommarrock, med sin pipa i mun, och majorskan fick
ansa sina blommor, se till sina vävar, sitta ute och sticka
eller sy, gå ut och spatsera med en bok i hand, och då
titta in i bondstugorna, där hon alltid var en välkommen
och älskad gäst, alltid visste att göra något gott, avhjälpa
något ont, råda och bistå; och i en liten korg, som hon
bar på armen under dessa vandringar, hade hon alltid
något, som lockade till henne de blyga bondbarnen, vilka
ock avgudade den hjärtans goda frun. Många gånger
om dagen utropade hon: ”Vad jag är lycklig, som slipper
de symamsellerna, den passningen och det resbestyret!”
Tvärtom, den goda frun, alltid fint och väl klädd, gick
nu särdeles fiffig, ty hon tyckte sig inte behöva spara sin
garderob, väl vetande, att hon både kunde få och borde
ha nytt var smula, när hon en gång kom till Stockholm,
för att där inte synas gammalmodig och lantlig. Major-
skan var, som man ser, alldeles inte bland de dumma och
enfaldiga, fast hon inte varit i Stockholm, och sådana
finns många, liksom man understundom upptäcker
dumma och enfaldiga, som varit i Stockholm.
Sina grannar, som majoren och majorskan förut under
somrarna nästan alldeles försummat, eller aldrig haft tid
med, de besöktes nu söndagligen och bjöds till Olivedal
på ganska artiga och trevliga små sammankomster, där

23
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

majorskan fann tillfälle visa, hur god, omtänksam och


förträfflig värdinna hon var. Kom åter av dessa långvägs-
främmande, som svärmar över landet hela sommaren,
på resor till och från alla dessa välgörande brunnar och
bad, så var detta just något särdeles roligt och önskligt
för både herre och fru, som sålunda fick veta litet nytt
ur badvärlden (även en värld, med sitt eget system, sina
egna solar, månar, planeter och fenomen), och när nu
”Stockholmsvännerna” sedan reste sina färde, ropade
de till tack för den goda och gästvänliga plägningen,
så långt det kunde höras: ”Välkommen till Stockholm!
Välkommen till Stockholm!”
”Vad de gärna vill se oss där!” sade den förnöjde
majoren eller majorskan, ungefär varannan gång, och
då svarade alltid den, som inte gjort utropet: ”Jo, det är
säkert!” och trodde så med.
Den goda frun hade tusende saker i sitt huvud, som
hon i Stockholm skulle uträtta, och hade redan fyllt ett
helt skrivpappersark med promemoria över det. Hon
skulle först och främst se allt, ifrån kungen (högtsalig
H. Maj:t Karl XIV Johan levde då ännu), och till små-
barnskolorna, på vilka hon skulle ta synnerlig reda. Hon
skulle dessutom se alla fabriker och maskinerier, hur det
eller det tillverkades; hon skulle skaffa sig allt, vad som
fattades i huset, skaffa likheter till allt, som var defekt
(hon trodde, att i Stockholm fanns allt); låta sinka allt

24
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

söndrigt äkta porslin, och något oäkta? Låta slipa glas


och karaffiner lika med dem man hade förut; låta laga
allehanda småsaker, som var sönder, och bland dessa
— nära ett dussin silkestrumpor, vilket hon hört skulle
göras mycket väl i Stockolm, liksom att tvätta handskar,
trots att hon en gång för länge sedan genom ”vänners
hjälp” fått silkesstrumpor styckade, som gick tvärs utåt
i styckingen, första gången de drogs på, och handskar
tvättade, som var styva som horn, och gick upp i varenda
söm. Men se, det tillskrev vår goda och kloka majorska
den mindre pålitliga kommissionären.
Ja, de var verkligen lyckliga, dessa goda makar, under
dessa härliga sommarmånader i sina glada förespeglingar
om framtiden. Dock . . . allt som det led mot hösten, och
den tid, då avresan skulle äga rum, mulnade horisonten,
så väl den yttre, som våra resenärers egen. Det befanns
vara så mycket, och så många angelägenheter, som var
så ledsamma att resa ifrån. Majoren hade just på denna
sommar, då han oavbrutet fått vara hemma och tillstä-
des, kommit underfund med, att hans inspektor dock
inte var så alldeles att förlita sig på, och att bokhållaren
tyckte mycket om potatis, nb. i likvid form, och havre,
när det gjordes extrakt av dessa. Vidare — hade han
märkt, att rättaren var en beskedlig men föga driftig karl;
att smeden stal kol, och snickaren bräder, och mycket
annat smått och ledsamt, som man då först märker, när

25
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

man följer med en lanthushållning från början till slut,


och inte endast ”tittar till” den då och då.
Men allt det där kunde nu likväl inte hjälpas. Majoren
rev sig väl litet bakom örat, och sade väl då och då: ”Det
var förbannat med den här resan!” Men . . . resan var nu
en gång besluten, och man hade utbasunat sin resplan
för hela världen; man hade så innerligen glatt sig åt den,
och . . . den skulle ske, ”kosta, vad det ville”.
Majorskan hade även mycket smått, som var svårt att
resa ifrån. God hushållerska och matmoder, aldrig snål,
men heller aldrig slösaktig, och alltid själv handhavande
alla större förråd, föreföll det henne litet motbjudande
att släppa alla dessa de blanka, hyggliga nycklarna till
”mamsell”, och litet småsuckande sade hon därför till
sin kammarjungfru Kathrina, som skulle följa henne till
Stockholm: ”Ja, när jag nu en gång kommer hem tillbaka,
så spår jag att allt är slut, och mina nycklar svarta som
sot.” Majorskan tyckte mycket bra om ”mamsell”, såsom
den andra i Rom, men inte så alldeles, som den första
därstädes. Och själva denna Kathrina! Även hon var en
törntagg, som stack fram allt större och större under
glädjekransens något litet vissnade blommor och blad.
Kathrina grät floder av tårar för denna resa; Kathrina
hade on fästman; Kathrina var redan trettio år, och då
är det inte för roligt att släppa sin fästman på egen hand
ett halvt år, och det till och med under den härliga julen,

26
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

då all pigkärlek jäser i kapp med vörtbullarna. Major-


skan sökte väl trösta henne med skänker av diverse sina
avlagda kläder, men vad hjälpte det? För vem skulle väl
Kathrina kokettera i Stockholm? Nej bevars! Hon tog,
tackade, men snyftade oupphörligt, och då suckade
den hjärtans goda majorskan och erfor en obehaglig
känsla, en känsla av ånger och ruelse över, att en annan
mänsklig varelse skulle känna hjärtesorg och kval för
hennes (majorskans) ”nöjen och dåraktiga infall” skull,
ty ibland kallade den goda frun med detta senare namn
hela resan, och var då sällan vid rätt gott lynne. Och
nu led det dessutom till den ledsamma inpackningen.
Kathrina var oförmögen till all hjälp av lutter kärlekskval,
som minsann inte är de bästa, det ser man i varenda
kompetent roman, och ofta till och med i verkligheten.
Majorskan fick således packa själv, och nu begav det sig,
att ”dessa småsaker” — ”dessa små obetydligheter, litet
linne etc.”, som man till en början bestämt att ha med sig
till Stockholm, småningom, under loppet av tiden, vuxit
till högar av effekter och bråte, väl inte så höga, som de
fordom så famösa Wosnosenska höstackarna, men ändå
till långt större dimensioner, än som kunde få rum i de
därtill bestämda askar och lådor, koffertar och kapp-
säckar. Vid nogare betraktande, hade majorskan näm-
ligen funnit, att en stor del av hennes vackra garderob
var för dyrbar att låta ligga i ide nere på Olivedal under

27
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

vintern, utan att den borde upp till Stockholm, för att
där ändras, renoveras, omstöpas, vändas och kalfatras.
Och detta gällde både om rober och hattar och möss-
sor och kragar, och . . . ”f-n och hans mor”, sade alltid
majoren, när han inte visste mer att uppräkna, men väl
visste att mera fanns.
En annan hemlig grämelse, som kom rakt ur hjärtat,
hade även den goda majorskan, en grämelse, som hon
förtrodde till ingen, men som gjorde henne mången mu-
len stund. Hon hade nämligen, i de första åren av sitt
barnlösa äktenskap, tagit upp en liten fattig, fader- och
moderlös flicka, och gjort hennes uppfostran, så gott
hon förstod, vilket även hade lyckats såtillvida, att flick-
an artade sig mycket väl, och lovade att med tiden bli
en god och pålitlig tjänarinna. Hon var redan en ganska
god hjälp för jungfru Kathrina i den inre och finare städ-
ningen, i tvätta och stryka, m.m., och det var inte utan,
att majorskan hade den lilla spekulationen, att framdeles,
vid Kathrinas tilltagande år och vresighet, utbyta henne
mot lilla Anna, som nu hunnit sitt femtonde år, och som
just under denna vinter skulle börja sin förberedande
läsning för prosten, för att den kommande våren få gå
till nattvarden. Men nu begav det sig så olyckligt, att i
denna församling var en präst, en stackars eländig var-
else, som varken dugde att predika, bereda barnen till
goda och nyttiga människor, medelst tolkande av Guds

28
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

ord och vilja, eller att förrätta med allvar och förnuft nå-
got av det, som till hans prästerliga kall fordrades. Och
ändå hade man alldeles ingen utsikt, att på många her-
rans år, eller förr än döden skördade honom, bli honom
kvitt, ty en präst kan — tvärtemot all rimlighet — få
behålla sin syssla och bestrida sitt kall, hade han än var-
ken ögon eller öron, förnuft eller något sinne, bara han
kan gå, stå, samt något skrika, och detta var verkligen
denna prästmannens enda mänskliga egenskaper. Och av
denna man skulle nu majorskans lilla kära Anna beredas
till något så viktigt som nattvarden, av vilken beredelse,
väl eller illa gjord, så mycket av en ung varelses framtid
kan bero! Majorskan hade alltid ämnat att, när denna tid
kom, själv för lilla Anna förklara Guds mening, så gott
hon förstod, och följa med hennes lagning med största
uppmärksamhet; men nu blev detta en omöjlighet, och
hon behöll sin ledsnad över det för sig själv, allt sedan
hon en gång med tårar i ögonen sagt till sin man, att hon
kände en gruvlig smärta, att så här handlöst lämna sitt
lilla, kära fosterbarn till den oefterrättliga prästen i en så
viktig stund, och majoren då svarat henne, med denna
lilla tanklösa liknöjdhet om dylikt, som ofta nog vidlåder
även de bästa karlar vid majorens ålder: ”Kära du! Vad
är det för idéer! Du kan väl inte sitta hemma hela året
om, för att kvista katekes med lilla Anna.”

29
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Men se! Det var just det, som majorskan tyckte att
hon borde gjort, ty i hennes ofördärvade själ och hjärta
stod det klart att läsa vad som hon ansåg rätt, eller
orätt. Men hon teg. Det goda och rätta vågar stundom
inte lyfta upp huvudet och sätta sig rakt emot detta
något, som utan att egentligen vara det onda och orätta,
dock är en sort avart av detsamma, närmast liknande
liknöjdhet.
Ännu en annan dunkel, outredd, kaotisk fruktan hade
majorskan, den nämligen, att hennes goda Wilhelms
smak för ett litet angenämt whistparti då och då om af-
tonen möjligtvis kunde urarta till denna passion för spel,
som för så många varit så menlig, och till vilken majo-
ren i sina yngre år visat ett och annat litet anlag. Men
detta förteg majorskan ändå långt mera än sitt andra
bekymmer, och gick nu suckande och anordnade om sitt
hus; befallde, förbjöd, varnade, uppmanade, förutsatte,
hänvisade, påminde och — predikade sig hes. Majoren
gjorde nästan detsamma, fast litet mera bullrande, litet
mera maktspråksartat, litet mera förhastatoch obetänkt,
alldeles som de flesta våra vanliga herrar det brukar, fast
de inte tror det själva, eftersom vi kvinnor är alldeles för
artiga att göra dem uppmärksamma på sina små svaghe-
ter, utan ler åt dem i mjugg och har ofta innerligen roligt
åt de goda herrarna, just då de som bäst tror oss falla i
stoftet och beundra deras stora överlägsenhet.

30
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Den andra november satt äntligen herre och fru i


vagnen, men — vagnen gick därför ingalunda, utan stod
stilla, som en av Egyptens pyramider, och från dess in-
nersta kom ljud, alldeles som från Memnons stod, ty
både herre och fru gav nu finalorderna. Dessutom hade
herrn redan i första taget sparkat omkull en kruka med
syltade björnbär till lagmanskan, tant F., och en korg
med vindruvor till hennes excellens, grevinnan A., så
att det rann ur båda. Frun hade för dessa kaskader för-
gäves försökt bevara sin nya nattsäck; lilla Anna hade
gråtande, med en handduk, avtorkat dem, och nu . . .
sent omsider, efter många: ”låt mig se att” många ”kom
ihåg att” mänga ”glöm intet att etc.”, gick hjulen änt-
ligen runt omkring, och herrn satt litet förtretad över
korg och kruka, frun litet ledsen över sin nya nattpåse
med rövarfamiljen på, varav en huvudperson fått en
outplånlig björnbärsfläck på näsan, och Kathrina satt
på framsätet badande i salta tårar och snyftande, med
samma ängsliga och avmätta ljud, som när maskineriet
på ett ångfartyg stundom börjar gnissla och pipa. När
nu härtill kommer det genomträngande novemberregn,
som ömsom duggade, ömsom föll ned rätt ymnigt, och
det redan ganska sega väglaget, så måste man medge,
att lustresan började bra olustigt, och bra olika mot alla
sommarföreställningarna om den.

31
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Men . . . majorens och majorskans tåg till Stockholm


skulle likväl ingalunda bli en sådan där serie av olyckor
och motgångar, som mången är så road av att beskriva,
liksom det fanns någonting i världen, vilket inte har sina
såväl goda, som onda sidor. Vädret klarnade tvärtom
upp, och när man kom litet längre åt norden, blev väg-
laget bättre. Majoren återfick sitt goda vardags- och res-
lynne, sedan majorskan tagit korg och kruka på sin sida;
fru Carolina såg sig om, så mycket som den tillslutna
landåletten det tillät; majoren berättade för henne, vad
hon såg, och Kathrina — nickade och sov nu, i stället
för att snyfta och gråta. Allt hade fått en ljusare och
gladare färg, och majorskan började ånyo glädja sig åt
det stundande stadslivet.
”Och nu, om du vill som jag, min goda Carolina,” sade
majoren en gång under loppet av resans sista dag, ”så
går vi genast, så fort vi kommer till Stockholm, ut på en
mängd visiter, så att folk får veta, att vi är komna, och
får tänka på, vad de vill roa oss med.”
”Mycket gärna,” svarade majorskan, ”bara jag får en
kappa och en hatt och ett par visit-klänningar färdiga,
och litet handskar och litet skor, och litet annat smått,
och det skall väl snart gå, tänker jag. Sabina F. skall skaf-
fa mig sömmerska, och på en dag eller två syr de nog en
kappa och ett par klänningar, de som är så vana.”

32
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Vilka ljusa sömmerskedrömmar vår goda majorska


hade; men hon fick väl erfara annat.
Ben andra november, klockan 9 f.m., hade vagnen,
som sagt är, blivit satt i rörelse för lustresan, och den
femte november, klockan 7 på aftonen, stannade den
utanför N:r . . . (Ack! Vi har förgätit nummertalet!) på
Malmskillnadsgatan.
”Nå, äntligen! Välkommen i Stockholm, min lilla gum-
ma!” sade majoren, när han, krumpen i knäna, trött
av resan, glad att en gång nått dess slut, hjälpte sin
förskakade maka ur vagnen, ty kusken hade kört från
södra tullen och dit så raskt som möjligt, för att, såsom
han i sin lantliga enfald tänkte: ”Man skulle få höra, att
herrskapet själva kom till stan.” Men ingen hade hört
eller lyssnat till det, endast fjädrarna och den arma
majorskan hade känt verkningarna av den skrytsamma
körningen, och hon hade dessutom i sitt vänstra öra hört
det allra rysligaste gallskrik av den goda majoren, som
oupphörligt förkunnade henne var hon nu var, oaktat
hon av staden inte kunde förnimma mer än det blän-
dande skenet från lampor och reverberer. Hon såg sig
till höger, hon såg sig till vänster, men man skenade ju
förbi varje föremål, och hon visste nu av Stockholm lika
litet, som av Konstantinopel, fast hon rest igenom en av
dessa stader, och väl troligen aldrig kom med sin lilla
näsa inom den andra.

33
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Här kommer vi ju att bo förträffligt,” sade majoren,


när han släpat sin fru två trappor upp, och man öppnat
dörren till några ganska vackra och komfortabla rum,
där en beskäftig jungfru tände ljus över allt. Majorskan
slog sig genast ned i en god soffa, och började sedan
plocka av sig reskläderna, ty på Kathrina var inte att
räkna; hon var ännu inte uppe för alla de många trap-
porna och så fort hon en gång tillryggalagt dessa, skulle
hon genast återvända ned, för att hjälpa till att bära
upp saker. Sådan var majorens anordning, som bara
först velat släpa upp sin reströtta fru, för att sedan själv
återvända till vagnens urpackning, fruktande, att hans
lantbetjäning annars torde låta stjäla ifrån sig hälften av
alla effekterna. Han kastade av sig resvantarna, resskär-
pet, lade ifrån sig sin klocka, eftersom kedjan brustit av
på vägen, och ilade sedan ned. Emellertid hade Kathrina
hunnit tåga upp, bärande majorskan schatull.
”Var skall jag ställa detta?” frågade hon i en knar-
rande mollton, som betydde, att allt detta var ledsamt
och ingenting bra.
”Bär in det dit,” sade majorskan glatt och hurtigt för
att litet muntra upp den sura Kathrina, och pekade in åt
de andra rummen, samt tillade fryntligt: ”Här bor vi ju
förträffligt, och kommer att må som pärlor i guld.”
”Usch!” svarade Kathrina trumpet, ”tockna här sten-
hus har jag aldrig kunnat med, och jag trodde aldrig

34
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

jag skulle komma upp för alla dessa stygga, usla trup-
porna.”
”Åh, lappri! Det går nog bra, bara du blir litet van vid
dem.”
”Jesses! Dom vänjer jag mig aldrig vid. Förr sliter jag
ut alla mina skor, och kängorna med.”
”Ja, tänk inte på det nu,” sade majorskan, litet otålig,
”utan lägg nu av dig reskläderna och skynda ned till ma-
joren och hjälp till att hastigt få upp sakerna.”
Tigande, men långsamt och motvilligt, började Kathri-
na sin avtackling, men hade inte hunnit med hälften av
det, innan majorens röst i trapporna ljöd:
”Vad tusan sölar Kathrina med däruppe, som inte
kommer ned och hjälper till?”
Majorskan förutsåg en liten ”orage”, och drog sig visli-
gen åt de inre rummen, och Kathrina gick muttrande och
puttrande ned till sin husbonde, lämnande dörren ut åt
förstugan på vid gavel. Majorskan tänkte inte på detta,
hörde nog att det gick fram och åter i yttre rummet,
men var övertygad, att det var de, som kom upp med
sakerna, tills äntligen en alldeles främmande figur, en
sort halvherre, försiktigt och tyst stack in huvudet i in-
nersta rummet och — när han fick se majorskan, oblygt
frågade, om inte kamrer Lassman bodde här.
”Nej,” svarade majorskan artigt, ”men kanske han ny-
ligen bott här, ty vi är resande, och just nu ankomna.”

35
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Herrn bad om ursäkt, och förfogade sig skyndsamt


ut, och vår godtrogna majorska följde honom inte ens i
förmaket, ännu mindre till yttre rummet eller matsalen,
utan gick och beskådade några tämligen hyggliga lito-
grafier, som hängde i ramar omkring väggarna i säng-
kammaren.
Men nu äntligen var alla sakerna uppkomna, vagnen
där den skulle vara, betjänterna anvisade sin boning
fyra trappor upp, och majoren, litet trött, litet murken,
litet purken, litet skaven på högra handen, och med en
riva utanpå den vänstra, i fullt antågande till de inre
rummen, genast frågande, varför inte majorskan sagt
till om te.
Den goda frun satte på stund ifrån sig ljuset, med
vilket hon lyst på litografierna, och for litet runt omkring,
utan att rätt veta, hur hon skulle åstadkomma denna
tillsägelse om te, ty Kathrina stod där, så dum och så sur,
att majorskan kände en verklig motvilja, att ånyo skicka
henne ned för de ”fördömda trapporna”, en titel, som
dessa redan fått av den knarriga kammarjungfrun.
”Kors! Aldrig såg jag min lilla gumma så tafatt förr,”
sade majoren, halvskrattande, och slog sig trött ned i
en soffa. ”Ring för all del på klockan där, så kommer ju
skönjungfrun på stund.”
Litet flat och litet småledsen gick fru Carolina till
klocksträngen, och när hon ringt ett par gånger på den,

36
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

kom det en snärta, som frågade, vad som befalldes och,


som lovade att ofördröjligen komma med te! Men hen-
nes ”strax på eviga momangen”, varade både en halv
och nära en hel timme, under vilken man sysslade hit
och dit, och började göra sig hemmastadd, packa upp
nattkläder etc. etc.
,Det var f-n till långsamt te,” sade majoren för femte,
sjätte gången. ”Jag kan just undra vad urverket lider på
aftonen.” Och han gick till det bordet i yttre rummet,
där han lagt sin klocka, sina vantar, m.m.
”Kathrina, var har du lagt min klocka? Carolina lilla,
har du tagit min klocka? Var f-n är klockan? Hon låg här,
det kan jag ge mig tusan hakar på! Nu har ni väl slarvat
undan den bland alla dessa saker. Carolina lilla, har du
inte lagt in henne i någon av dina gömmor! Kathrina!
Var tusan har du gjort av min klocka och vantar och
alltsammans?”
Så där gick vår goda major på, ömsom med god,
ömsom med en rätt förtretad ton, men . . . ingenting
lockade fram klockan. Den var och förblev borta, och
nu började majoren i en helt annan ton:
”Men var sjuhundra tusan är klockan! Jag lade henne
f-n besitta mig här . . . här, mitt på bordet, och vantarna
bredvid, det vill jag dö på.”
Och nu blev ett sådant där hemskt och förtvivlat
letande, då man river upp sängar och sängkläder, vän-

37
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

der upp och ned på allt, vad som finns i rummet, drar
fram soffor, bord och byråer, med ett ord: ett av dessa
letanden, som är verkliga livsplågor, helst när man slutar
med att inte finna vad som söks. Mitt under detta mö-
beltumult, kom jungfrun med teet, och fann knappt en
enda tom plats, där hon kunde sätta det, och nu började
majoren förhöra henne, men hon visste visst ingenting
om klockan, utan förvånade sig och började leta där
man redan letat tio gånger förut. Men hon var dock den
första, som började spörja om:
”Nådig herrskapet haft dörrarna väl stängda, om ingen
obehörig varit uppe o.s.v.”
”Nej, Gubevars!” sade majoren, ”här har ingen dödlig
varit, mer än vi och vår betjäning.”
”Nej, ingen människa,” tillade majorskan, något ängs-
lig vorden, ”mer än en herre, rätt hyggligt klädd, som
frågade om kamrer Lassman bodde här.”
”Ja se då!” utropade jungfrun och slog sina händer
tillsammans, ”se då! Då har han blivit vid klockan, kors
i alla da’r! Ja, det är säkert, ty här har minsann inte bott
någon kamrer Lassman, utan det var bara illfundiga
konster att fråga efter honom.”
Lantborna stod alldeles förbluffade, och majorskan
ville gärna gråta.

38
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Var var han då, den där herrn, min lilla gumma?”
frågade majoren, som såg sin hustrus ängslan och nu
ingalunda ville öka den.
”Han kom dit in, i inre rummet,” svarade frun med
gråten i halsen.
”Och hennes nåd följde honom väl ut, kan jag tro,”
sade jungfrun.
”Nej minsann jag det gjorde,” svarade majorskan
nedslagen.
”Ja se då skall vi alldeles cedera att leta,” sade majoren
och satte sig, ”utan i det stället dricka vårt te.”
Detta lugn hos hennes make plågade den arma frun
ändå långt mera, än om han brummat aldrig så mycket,
och nu brast den länge hämmade gråten ut, och teet,
som hon så längtat efter, smakade inte det allra ring-
aste gott, ville inte ens ned, utan halva koppen stod kvar.
Majoren åter drack ett par koppar i största sken, för att
sedan, ”i stället att vila ut efter resan, rackla av, först till
polisen och så till assiatancen, och så till dagbladskon-
toret för att skriva en annons, allt för den förbannade
klockan.”
Majoren gick. Majorskan grät och ångrade helt tyst
hela resan, och Kathrina gick och satte i ordning, oupp-
hörligt utfarande i smädelser över hela den goda staden
Stockholm, som hon ömsom kallade för ett tjuvhål, ett
hundhål, ett elände, ett uselt ställe, ett satans näste o.s.v.

39
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

o.s.v. Inte heller förbättrades hennes onda lynne av den


upptäckten hon nu först gjorde, att hon på vägen tap-
pat, glömt, med ett ord: förlorat en nästan ny sjal, och
nu utfor hon mot alla resor och mumlade halvhögt, att
detta var den första och den sista dylika, som hon nå-
gonsin i alla sina livsdagar skulle företa. Majorskan satt
tyst och tänkte nästan detsamma, och utropade: ”Nå-å!”
med stor otålighet, när hennes man, trött och svettig,
äntligen återkom. ”Ja, min lilla vän, inte lär du tro, att
jag funnit klockan, eller att hon kommit och mött mig
på gatan, utan den har jag länge sedan tagit avsked av,
fast jag sprungit som en narr, och nu skall vi inte vidare
tala om den saken.”
Man talade dock om ingenting annat. Man funderade
hit och dit om ”den otäcka herrn” tagit klockan förr än
han frågat efter kamrer Lassman, eller efter; men ma-
joren sade slutligen sömnigt gäspande:
”Ja, det kan just göra lika mycket. Klockan är och för-
blir borta, och nu vill jag gärna lägga mig, ty jag är både
trött och sömnig.”
Sagt och gjort: man lade sig, och oaktat klocksorgen,
kände majorskan ett visst välbehag av att ligga väl, och
vara så gott sömnig, som hon kände sig. Ljusen släcktes,
vagnarna rullade väl förfärligt på gatan, men majorskan
tänkte: det tar väl snart slut. Klockan slog emellertid
tolv, men det tog ändå inte slut, lika litet som ström-

40
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

men förrann för fabelns åsna, i Stridsbergs krestomati,


utan, o ve! däremot öppnas med stort buller en dörr till
ett angränsande rum, där andra resande bodde, och i
rummet kommer in åtskilliga herrar, vilka förde ett rys-
ligt väsende, så att nu var inte fråga om att få sova. De
skrek och skrattade och svor och — värst av allt — bör-
jade röka cigarr så att lukten trängde tvärs igenom den
stängda dörren. Majoren småsvor, majorskan suckade
och Kathrina, som bodde i en liten smyg bredvid säng-
kammaren, kom självmant in och frågade om hon ”inte
skulle gå och be de där oborstade lymlarna veta hut”.
”Nej, för tusan!” sade majoren, halvskrattande, ”det är
bäst, att alldeles låta bli den saken, utan du, min kära
Kathrina, lär få ha tålamod, du så väl som vi, ty vi är
inte på Olivedal nu, och här gäller inga varde, varken av
dig eller mig, utan gå du och lägg dig, och låtsa som du
varken hörde väsendet, eller kände den satans cigarr-
röken.”
”Jo, det är visst gott att låtsa som man inte kände, vad
man alldeles kan storkna åt, eller låtsa inte höra ett sånt
oväsende. Här man är trött och sömnig och skall sova,”
puttrade Kathrina när hon gick sina färde, och major-
skan tänkte alldeles detsamma, fast hon teg och låg där,
frysande om fötterna, het om huvudet och fullkomligt
sömnlös, även sedan grannens oväsende tagit slut.
Majoren somnade mot morgonen rätt gott, men major-

41
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

skan hade endast hugnats med en lätt slummer, sedan


majoren till och med redan var uppstigen men även ur
den blev hon plötsligt väckt av oupphörligt fram- och
återspringande, klampande barn i tredje våningen, och
just i de rum, som var över hennes sovrum. De höll inte
upp en minut, och man hörde till och med deras gälla
skri, än i glädje, än i sorg. Majorskan hade själv inga
barn, och följaktligen intet egentligt barntålamod, utan
pustade och suckade samt önskade att ”de välsignade
ungarna vore där pepparn växte.” Slutligen steg hon upp,
otrevlig och utvakad, skrattade vid kaffet något litet åt
sin första natt i Stockholm, fann de franska bröden rätt
goda, mandelbröden förträffliga, men grädden dålig, och
smöret — ack! Det var långt ifrån det, som vankades på
Olivedal, och majorskan var, utan att egentligen vara
gourmande, mycket finsmakad och satte särdeles värde
på gott smör, så i mat som på bröd.
Majoren gick ännu och småsysslade i nattrock, hade
räknat efter vad resan med fem hästar o.s.v. kostat,
småsvor litet över det, och hade skrivit ett långt brev
till inspektoren på Olivedal, som den på diligensen
återvändande kusken skulle ha med sig. Nu lagade han
sig likväl till att gå ut, och lämnade omkring elvatiden
sin fru, med många förmaningar likväl, både till henne
och Kathrina, att väl läsa dörrarna, och vara misstrogen

42
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

utan all höva, och avfärda alla utan undantag, som kom
och knackade på.
”Ja, jag är minsann bränd för uraktlåtelse av det,” suck-
ade fru Carolina och lovade, att punktligt efterkomma
sin mans tillsägelse; men Kathrina bara småknotade
över hur uselt, odrägligt, vilket syndastraff det var att
nödgas vara på ett ställe, där dylik försiktighet behövdes
för att inte bli bestulen över öronen, ty hon började fun-
dera ut, att gårdagstjuven säkerligen tagit hennes sjal på
samma gång, som klockan och vantarna, och utbredde
sig vidlyftigt över det, när majoren var gången, samt
fördömde hela Stockholm ändå ivrigare än förut.
”Ja, det må vara hur det vill med det,” sade majorskan,
”stäng nu bara dörren och kom och hjälp mig ställa i full
ordning alla mina saker, lägga in i byråer och hänga in
i klädskåp och dylikt.”
Men detta arbete var inte väl påbörjat förrän det
knackade på dörren, och Kathrina måste ut och svara:
”Nej bevars! Här bor ingen Fleetwood,” och ett ögonblick
därefter: ”Åh nej då! Här bor alls ingen överste Carle-
son!” och i minuten därefter kom en gumma, som tiggde,
och straxt därpå en annan, som bjöd ut bakelser, och så
en västgöte med ”bomullatyger och duka”, och när den
sura kammarjungfrun i stigande vrede väl hade avspisat
dessa, då stämde ett positiv upp, straxt utanför dör-
ren. Kathrina var alldeles inte musikalisk och tyckte, att

43
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

musiken ur ”den stumma”, och musiken ur ”Lucie” var


lika odrägliga; men majorskan tyckte det lät rätt bra och
livligt, gick ett ögonblick ifrån det brev, hon höll på att
skriva till hushållerskan där hemma, om en mängd saker
och ting, hon glömt anordna, men som hon kommit ihåg
på vägen. Hon räckte vänligt en 24-skilling ut genom
dörren, och tackade positivvridaren för sitt besvär, när
denne äntligen slutade. De klampande barnen höll jämt
i, och detta plågade majorskan outsägligt, så att hon blev
gruvligen glad, när de höll upp med det för ett ögonblick,
men, o ve! hennes plåga skulle ökas och inte minskas, ty
nu började troligen dessa samma barn, eller andra, sina
fortepianolektioner, allt — tvärs över majorskans huvud.
Hon var gråtfärdig, men det hjälpte ju ändå inte: lektio-
nerna hade sin fortgång hela förmiddagen, och kanske
kunde det här inte vara ur vägen, att litet begrunda och
filosofera över den ännu outredda frågan, huruvida av
de tusentals små fröknar och mamseller, som lär sig
spela fortepiano, någonsin, ens för en fjärdedel av det,
fröjden och nöjet av deras tillkommande musik kan gå
upp mot den gräsliga pina, de förorsakar alla de olyckliga
öron, som är dömda att höra deras lärospån. Kanske om
man vägde upp båda dessa känslor av ”’We och Wonne”
så steg den sista vågskålen högt upp i luften, ty se! all
glädje är fjäderlätt, och all plåga centnertung. Förr, när
endast de eminenta fallenheterna utvecklade sig, hörde

44
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

man inte så förtvivlade musikaliska försök som nu, då


alla — inte allenast de som har öra, utan alla dem, som
ha öron — strävar till samma mål.
Majorskan suckade djupt över denna nya motgång,
och satt införlivad i sitt något ledsamma brevskrivande,
då det ånyo knackar, och Kathrina ånyo går ut för att
snäsa av någon, som denna gången är en pojke med en
hatt, som han säger tillhör en major, som heter Smet.
”Det är intet sant!,” svarar Kathrina barskt. ”Gå bara
din väg, din skälm; du har väl stulit hatten och vill nu
kasta in den här, för att de är efter dig, kan jag tro. Men
gå på stund din väg! Mig narrar du inte, minsann.”
”Vem i Guds namn är det du så tvålar till?” ropade
majorskan från inre rummen, och så fort Kathrina stängt
dörren efter pojken, och väl bommat till den, kom hon
in, blek av förargelse, och berättade förloppet, samt hur
visligt hon avfärdat pojken.
Majorskan visste inte om hon skulle skratta eller
gråta, ty majoren hade just sagt till henne, att om det
kom någon med en hatt och en räkning, skulle hon ta
emot hatten och betala räkningen, och nu hade Kathrina
så snöpligt avfärdat hattmakarpojken på ovanstående
sätt. Vad var nu att göra: Jo, så fort majorskan hunnit
redogöra allt detta för Kathrina, avsändes denna efter
pojken, utan att varken den goda majorskan, eller hennes
onda kammarjungfru, besinnade att man måste ha en

45
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

virvelvinds natur för att hinna upp en hantverkarpojke,


som fått en minuts försprång, ännu mera när han fått
flera minuters. Kathrina sprang dock, och när hon kom
ned på gatan, frågade hon till höger och vänster, allt i
sin provinsdialekt, som av vreden var mera akcentuerad
än vanligt: ”Har ingen sett till en hattmakarpojke med
en hatt?”
Somliga förbigående eller mötande bara såg på henne;
andra skrattade, och endast av en munter sotarpojke
fick hon det svaret, att han ”väl inte sett en hattmakar-
pojke med en hatt, men en kattmakarpojke med en katt.”
Kathrinas vrede höll på att koka över, och så när hade
hon mitt på gatan flugit på pojken, men — han var nu
hela trettio alnarna ifrån henne, så att bara hans gälla
skratt hördes, och Kathrina nödgades med oförrättat
ärende återvända uppför sina två trappor, som hon
fördömde längst in i blåkulla. Åt hennes berättelse om
sitt missöde på gatan var majorskan inte i stånd låta
bli att skratta; detta förargade Kathrina ändå mera, och
majorskans mössor fick sitta emellan på detta, ty dem
slängde hon, obarmhärtigt, som hade de varit både hatt-
och kattmakarpojken.
Nu kom majoren.
”Har min hatt kommit hit?” var hans första fråga, och,
”Kors för tusan så förargligt!” hans första utrop, då fru

46
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Carolina, inte utan ett gott skratt, berättade förloppet


med hatten, pojken och Kathrina.
”Ja-ja, du skrattar,” sade majoren själv skrattande,
”men jag skulle just nu putsa mig och gå ut, dit jag omöj-
ligen kan gå i denna reskoefyren, utan nu får Sandgren
väl försöka att leta sig väg till hattmakaren.”
Sandgren inropades, och nu följde en predikan om
höger hand och vänster hand, och gators namn och hus-
nummer, så lång, att den goda majoren kunnat hinna två
gånger fram och åter till hattmakaren under tiden, hade
han bara gått själv. Men Sandgren gick nu, gick, och gick
verkligen rätt slutligen, samt kom — efter en gruvlig lång
och otålig väntan av majoren, som under tiden expedie-
rat kusken, inte utan ett tusende och en förmaningar om
hästarnas vinterskötsel och fordring, — andtruten åter
med hatten och pojken och räkningen.
Nu utstofferade sig majoren, för att gå på några besök,
och bland annat till tanten lagmanskan, för att höra om
inte Sabina snart kunde komma sin stackars kusin till
hjälp, som satt instängd av brist på hatt, kappa o.s.v.
o.s.v. Majoren gick, men gav majorskan en adress, som
hon skulle försöka att prägla i Sandgren, var excellencen
A. bodde, dit Sandgren genast skulle bära korgen med
vindruvorna, efter hans hattexpedition lyckats så väl.
”Nu skall Sandgren gå,” sade majorskan, och studerade
själv på den lapp, hon fått av majoren, ”ett bra stycke

47
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

upp på Drottninggatan, och så gå in i huset N:r (vi har


även nu olyckligtvis glömt numret) och så gå upp i första
våningen (kom noga ihåg det!) och lämna denna korg
med vindruvor, samt hälsa så oändligen mycket från
herrskapet Schmidt, och om någon frågar om de är i
staden, så svarar Sandgren: ja — och säger var vi bor.”
”Ja bevars!” svarade Sandgren, som redan tyckte sig
vara en hel stockholmsbetjänt, ”det skall snart bli uträt-
tat,” och han gick.
En liten stund därefter kom han åter, hälsade och
tackade så oändligen mycket, från herrskapet, som tagit
emot vindruvorna. Men ingen — sade han — hade frå-
gat honom om herrskapet Schmidt var i staden eller var
de bodde, utan de hade bara tagit emot korgen, tackat
och behållit den, och då majorskan frågade vem som
tagit emot korgen, svarade betjänten: ”ett fruntimmer”,
och då Katarina sporde om hon var lång och mörklagd,
svarade Sandgren ”ja”, då Kathrina utlät sig, nickande
på huvudet: ”Ja, då var det säkert jungfru Jeanette, som
kallas för mamsell, och som var med excellensens sist de
var på Olivedal,” och majorskan trodde så med.
Klockan blev emellertid ett, hon blev tu. Majorskan
leddes förfärligt, och var även bra hungrig. Den där kaf-
fe-frukosten utan smör var och förblev otillräcklig. Hon
vankade från rum till rum, tittade oupphörligt i fönstret,
men såg rätt ingenting från det höga huset, i vilket hon

48
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

befann sig, två trappor upp, och med något brett isatta
dubbelfönster. Hon gick då och halvlade sig på soffan,
men sprang hastigt upp, när ett åkdon häftigt och bull-
rande körde förbi; blev dock ofta rätt flat, ty merendels
var det en bryggar- eller vedkärra, och hon föresatte
sig, att ingenting skulle mera locka upp henne till det
”ledsamma fönstret”. Piano-lektionerna hade emellertid
slutat, majorskan lade sina ögon tillsammans, trodde
sig just kunna slumra in litet, oaktat hungern, då . . .
plötsligt den oroliga nattgrannens dörr tycktes öppnas,
ett par personer där träda in och, efter ett ganska kort
samspråk, först om vädret och så om gårdagens konsert
på börssalen, en den allra förfärligaste flöjtlektion ta sin
början. Då ville majorskan verkligen gråta, men gjorde
det inte, utan började åter trava fram och åter genom
rummen, kikande i alla fönster om inte majoren skulle
komma, oaktat hon från den höjden, och nu, med hans
nya hatt, troligen inte kunnat skilt majoren från andra
herrar, även om han kommit. Men han kom inte förrän
klockan slog tre, och då var han så trött av spring och
stengator, att han bara satte sig ned och frågade efter
Sandgren, samt om man skickat efter matsedeln och
hämtat mat.
Ett långt nej blev hela den stackars majorskans svar,
och Sandgren, han befanns ”vara borta”, eller — som är

49
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

lika ledsamt — ”inte hemma”. Majoren småbrummade


litet och sade bland annat:
”Herre Gud, vad det skall bli roligt, när både du, Ca-
rolina lilla, och Kathrina där bli litet tama och hemma-
stadda och kan hjälpa er något själva. Jag kan inte tänka
på allt, och förutse allt. Nu trodde jag ni hade middag
i ordning.”
Majorskan såg ledsen och ängslig ut, och Kathrina,
vars egen hunger började ta ut sin rätt, och vars am-
bition även började något litet att svälla, erbjöd sig nu
att gå efter matsedeln ”efter Sandgren kunde lyckas så
bra, att hitta dit han skulle, — och jag måtte väl inte vara
dummare än han,” sade hon.
Nu började majoren, trött och hungrig, och aldrig vid
rätt gott lynne, när han skulle ha något att göra med
”sura Kathrina”, såsom han oftast kallade henne, att
beskriva, ja — att måla av Ryssviks, eller kanske var det
något annat värdshus, som majoren visste låg närmare,
ty han hade, under loppet av åren, varit en och annan
gång på några dagar i Stockholm för affärers skull, och
hade dessutom god reda på den goda staden, sedan
fordomdags.
Kathrina gick slutligen, efter en lång toalett med
kapott, kängor och diverse annat, samt utrustad med
fullständiga föreskrifter om den kosa, hon borde ta.

50
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Nu började majoren berätta: han hade varit hos


excellensen A., men inte blivit mottagen; hos general
B. — samma otur: generalen var utgången svarades
det. Men hos C-s hade han råkat herrn själv i trappan,
språkat litet med honom, och hade mycket hälsningar
till majorskan, att hon inte skulle glömma bort hans fru.
”Även D. råkade jag hemma; men där var stor förstörelse
i huset: svärmodern är död, och om några dagar blir
begravning, dit jag säkert blir bjuden. Hos E-s råkade
jag fru E. själv, och hon är söt och hygglig nu som alltid,
frågade obeskrivligt efter dig, och bad dig för all del snart
hälsa på henne, och jag försäkrade henne, att du kom-
mer, bara du får din utredning i ordning; men då smålog
hon på sitt vanliga vänliga sätt, och sade, att du kunde
gärna komma i din reskostym, övertygad att den var rätt
elegant, så som alltid din toalett plär vara.”
”Nå, men talade hon inte om att komma till mig, nu
medan jag sitter så här, som en statsfånge?” frågade
majorskan, och kände nästan tårar, som ville utbryta.
”’Ne-ej,” svarade majoren, ”det kunde hon väl inte
göra, innan du varit hos henne.”
”Ack, Herre Gud! Sådana etiketter mellan goda vänner!
Det tycker jag Adelaide kunde väl ha gjort. Nå tant P.,
vad sade hon? Sabina kommer väl hit i eftermiddag?”
”Nej; det kan hon omöjligen,” svarade majoren, ”ty hon
har fått en sådan halsfluss, att hon gick med både ull-

51
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

strumpa och plåster, och Gud vet inte vad, om sin långa
tranhals, och tant själv var obeskrivligt ledsen, att inte
kunna komma till dig i dag, eftersom hon är bortbjuden
i afton, men kommer säkert i morgon, om inte Sabina
vågar sig ut.”
”Ack!” sade majorskan förtretad, ”hade inte gumman
kunnat ha tid emellan nu och i afton om hon velat! Där
skall man göra sig artig och grön, torka ärter och bönor
och päron, sylta björnbär och ha dem på benen under
en hel lång resa, och ändå skall man inte ha en smula
hjälp av dem, när det behövs. Det är sig så likt. Vad i
Guds namn skall jag göra hela denna långa, ledsamma
dag!”
”Jo,” sade majoren, efter ett litet gott och hjärtligt be-
grundande, ty han tyckte verkligen, att det var synd om
hans goda fru, ”jo, jag skall gå till en bokhandlare och
skicka hit litet nya böcker, att du må få litet att roa dig
med, ty jag råkade händelsevis gamle Ruterfeldt (den
glada, trevliga själen) på gatan, och han blev gruvligt
glad att träffa mig, frågade så oändligen mycket efter
dig och alla bekanta därnere i orterna, bad hälsa dig så
oregerligt; sade sig snart komma hit och se om du alltid
är lika vacker, samt sporde mig slutligen vad jag ämnade
företa i afton, och då jag svarade platt ingenting, bad han
mig spela några robertar whist uppe hos honom, tillika
med ett par andra hyggliga och trevliga kurrar, som han

52
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

skulle göra mig bekant med, och som han spådde jag
skulle tycka mycket om.”
Majorskan suckade, gjorde en liten omärklig snörp på
munnen vid hälsningen från den glada, trevliga själen
Ruterfeldt, som hon inom sig kallade för en tråkig, trå-
talig, oduglig, gammal spelorre, vars så högt beprisade
jovialitet aldrig hade roat henne; men hon såg ut åt ga-
tan om inte Kathrina skulle återkomma, dock . . . denna
syntes inte till.
”Det var väl självaste f-n,” sade majoren, ”vad den
sköldpaddan går långsamt! Det är väl så gott att skicka
Sandgren, som nu är hemma, efter henne.”
Sagt och gjort: majoren gjorde nu nätt opp, vad man
aldrig bör göra i en stor stad, som är att skicka den ena
att leta upp den andra, ty på det sättet kan man lätt bli
av med alla sina tjänare på en gång.
Denna gång lyckades likväl företaget för ovanlighetens
skull sa förvånande väl, att Sandgren en liten stund efter-
åt kom hem med Kathrina, ond som en tupp och med
en alnslång matsedel, som hon slängde på bordet, och
ville för ingen del redogöra för sitt långa uteblivande,
men, när Sandgren tillspordes om det, svarade han med
återhållet skratt, att Kathrina lär väl hittat till värdshuset,
men sedan alldeles förglömt, hur hon skulle gå för att
komma samma väg tillbaka; inte vetat gatans namn, hus-
nummer eller ägarens av det huset, där de bodde, utan

53
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

bara oupphörligt frågat efter: där herrskapet Schmidt


logerar, tills hon händelsevis mött Sandgren.
”Ja, hon är ohjälplig; det sade jag alltid, att vi skulle få
ett satans bestyr med henne,” sade majoren, och läste
över sin frus axel på matsedeln:
Smör, ost, ansovis, hållänsk sill, caviar, mätvurst, bol-
jong, ärtsåpa, sagosåpa, sopp alla rän, inlagd strömming,
inlagder åll, alla dåb på gris, präst sölta, lambringa med
gullsås, skinka och brunna böner, salt oxbringa med po-
tatis, höns med ris, rossbieff och äggröra, blankett på
kalv, stuvade abårar, fiskbuding med kräftsås, riskacka
med rö sås, äppelkacka, stekter gås, harstek, kalvstek,
oxstek, mandeltorrta, maränger, blamaske, cräm bröle,
russin om mandell, fickon, rängklo, syltade hallon, körs-
bärssylt, rödbitter, lok, salt gurker, pikels.
”Vilken mängd av goda saker!” sade majorskan, som
var hungrig på varenda särskilt rätt, men som inte kunde
välja, vad hon mest och bäst tyckte om. ”Ja, nu skall vi
skynda oss att pricka ut, vad vi vill ha, ty annars kan
maten ta slut och vi får intet.” Och nu prickades som
hastigast ut lambringa med gullsås, ”för att,” som majo-
ren sade, ”han skulle få litet guld i sin mage efter han nu
inte hade något utanpå på den, vilket alluderade på den
förlorade klockan, som den goda maken redan skämtade
över; ”men,” tillade majoren, ”vad lammet beträffar, så
bered dig, min lilla Carolina, att det har lammat själv en

54
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

fem sex gånger, ty jag känner värdshuslamm.” Vidare


utprickades buljong, fiskbudding, stekt gås, citroncrême
och mandeltorta, men Sandgren fick dock en vislig an-
maning av majoren att ta något annat om något av detta
var slut.
Men nu började en evig och hungrig väntan, under
vilken Kathrina dukade — något, som hon alltid gjorde
illa — samt berättade, hur mycket ovett hon fick, och
hur länge hon måste vänta innan hon bekom den långa
matsedeln, och man beslöt nu, allt under fastande vän-
tan, att aldrig mera skicka Kathrina efter mat, utan alltid
Sandgren, eftersom man överallt i Stockholm — sade
majoren — gör sju gånger mera avseende på en betjänt
än en piga, i och förty, ”att alla har pigor, men endast de
rika — betjänter, och att man här rätt aldrig frågar efter
annat, än rikt folk.
”Det är en bedrövlig erfarenhet!” sade den goda ma-
jorskan, som på landet verkligen lärt sig mera värdera
bildat och gott folk, än egentligt rikt, men som nogsamt
visste, att hennes make hade rätt.
Äntligen, klockan fyra slagen, kom Sandgren, röd och
varm, men . . . maten, som han bar, den var iskall, och
hälften utskvalpad. Lammbringa hade inte funnits, utan
nu följde saltbringa med potatis; buljong fanns visst,
men var alldeles lik den fisksåsen, som man en gång
bjöd en sjökapten, då han förvånad och förtörnad förkla-

55
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

rade, att i en sådan fisksås hade han seglat från Batavia


till Göteborg, och så tvärt om. Fiskbuddingen var slut,
gåssteken även, men kalvstek följde, om vilken majoren
påstod, att den på sin höjd varit åtta dagar som levande,
men minst fjorton dagar som död. Citroncrême bekoms,
men däremot maränger i stället för mandeltorta, troli-
gen av misstag, men som varken majoren eller hans fru
någonsin åt maränger, fick Kathrina ensam äta upp dem,
av vilka hon fick — sin allra förfärligaste tandvärk.
Fram mot klockan sex, sedan majoren tagit sig en li-
ten tupplur, och innerligen vänligt klappat och kysst sin
maka, gick han till bror Ruterfeldt, sedan han likväl ta-
git omvägen in på en ”boklåda”, och bett bokhandlaren
skicka dit och dit allehanda ny lektyr till genomseende,
varav man sedan ville behålla något och återsända res-
ten. Bokhandlaren bockade och lovade expediera saken
genast. Men — detta genast blev inte just den dagen,
och majorskan satt modfälld och allena i skymningen,
än hörande barnen där uppe springa och stampa, än
tapplande en vals på fortepiano, på samma gång som
flöjtgrannen i en helt annan ton övade sig på andra
stämman i en duo, och Kathrina ojade sig för tandvärk
och försvor ”det illtyget marängbakelser” för alla sina
livsdagar, och Kathrinas musik var ändå för den stack-
ars majorskan den allra ledsammaste, och sedan hon
helt tidigt druckit en kopp te utan alla smörgåsar, lade

56
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

hon sig ledsen, trött och otrevlig, samt tänkte, när hon
väl kom i ro: ”Ja blir inte de andra dagarna i Stockholm
roligare, än den första, så . . . hade vi gjort bra mycket
bättre att stanna hemma på vårt trevliga Olivedal.” Och
en djup suck undföll den goda frun vid tanken på sitt
goda, angenäma och komfortabla hem.
Från allt detta somnade dock den stackars majorskan,
men vaknade klockan omkring tolv, då hennes make
kom hem. Han hade redan ätit; luktade litet punsch, var
inte vid gott lynne, och somnade genast in. Majorskan
kunde inte sova mera, utan låg vaken till klockan fyra;
då slumrade hon in, men drömde så hemskt och ledsamt,
att hon vaknade mellan sex och sju, och sedan var inte
möjligt att få en blund i ögonen, ty då började redan
detta förfärliga rammel och väsende, vilket stadsborna
aldrig ens hor eller förmärker, men som alltid till en bör-
jan kostar en stackars lantbo så många sömnlösa nätter,
innan dess öron bli inrättade på stadsmanér.
Vårt resande herrskap, som kommit till huvudstaden
för att få så roligt, drack sitt kaffe tysta, olustiga, och
alldeles inte fullsövda. Majoren satte sig därefter att titta
i sin plånbok, räknade med blyertspennan, funderade hit
och dit, men sade slutligen litet plötsligt, litet ovänligt,
litet ovanligt:

57
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Jag går ut nu en stund, men kommer väl hem fram på


förmiddagen, och får då höra vad du ämnar för dagen,
ty så här kan du väl inte sitta, dag in, dag ut.”
”Vad jag ämnar för dagen!” upprepade majorskan,
med återhållen gråt, ”ja, det är lätt sagt: det blir väl att
gå här allena och vanka, alldeles som i går. Jag kommer
ju ingenstans, innan jag litet far rådgöra med Sabina
om diverse, och skaffa mig det oundvikliga för att kunna
komma ut.”
”Besitta och anamma!” sade majoren, ”vad er fruntim-
mersbråte är odräglig ändå! Vad är det då, som egentli-
gen brister dig? Jag tycker du ser ut som alla andra, och
att vad du inte har, kunde du gå i en bod och köpa, men
inte sitta så här och sura, alldeles som Kathrina.”
Nu brast majorskans länge hämmade tårar ut, och
hon sade, gråtande:
”Ack, vad du talar snabbt om saker, men som minsann
inte går så snabbt att verkställa. Och inte kan jag springa
som du i en bod och köpa mig en hatt. Nej, jag är tvung-
en sitta här och vänta på Sabina, eller den välsignade
gumman, tant själv. Men det säger jag, att hade jag vetat
på förhand, hur ledsamt här skulle bli, aldrig, nej aldrig
hade jag satt min fot inom denna tråkiga stad.”
”Nej, nej! Gråt nu inte och var ledsen, käraste Caro-
lina!” sade majoren, och smekte henne helt vänligt och
glatt, ”utan var vid gott courage. Jag finner nog att du

58
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

måste ha rätt i det där, att fruntimmren inte kan göra


som vi karlar. Men trösta dig nu; allt blir snart bra, och
innan jag går någon annanstans, skall jag än en gång gå
till tant F. och be Sabina för all del (om hennes tranhals,
n.b. är i stånd) att komma till dig, råda och dåda dig, så
att du kan komma ut och få roligt.”
”Få roligt!” sade majorskan, misströstande, men som
hennes mening alldeles inte var att förtreta eller mod-
fälla sin man, torkade hon ur ögonen, såg så nöjd och
glad ut, som hon förmådde, och tackade sin man för
hans godhet, att än en gång mana ut Sabina, det kräket,
samt bad majoren, sedan denne redas var i yttre dörren,
att be tant F. skicka sin piga att hämta de torra päronen,
ärterna och syltkrukan.
Majoren lovade och gick. Majorskan vankade och gick.
Åter började grannen sin flöjtmusik med cigarrackom-
pagnemang, och barnen däröver sina fortepianolektioner,
och — mitt i detta — börjar, i en tredje ton, positivet tätt
utanför dörren.
”Evige Gud! En så ängslig musik!” sade majorskan för
sig själv, och hade inte ett rum, inte en vrå att krypa i,
där hon inte hörde dessa oharmoniska ljud skära emot
varandra. I förstugan vågade hon inte gå, ty hon ville
inte ge positivspelaren något, och tyckte sig inte hon-
netement kunna be honom ”tiga med det tjutet”, som
så mången annan gör. Men positivvridaren var varken

59
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

skygg eller blyg, utan när han gått på en bra stund, bul-
tade han på dörren, och majorskan gav honom nu en
tolvskilling, med förbehåll, att han skulle sluta musiken,
gå sina färde och inte snart komma tillbaka. Han efter-
kom tillsägelsen genast, men inte fick majorskan lugn för
det, ty nu började ett hamrande eller oavbrutet bultande
i husets undre regioner, där hantverkare bodde, vilka
alltid stör tystnaden på något sätt. Majorskan pustade,
gick fram och åter, allt mer och mer tålamodslös, och
tittade med längtande och väntande blickar efter denna
Sabina, som hon varken höll av, eller satte särdeles värde
på, men som i denna stund var vad hon helst önskade
se. Var gång det bultade på dörren, och det var ofta nog,
vaknade hennes hopp, men var gång någon frågare eller
annan ”obehörig” uppenbarade sig, sänktes det åter ned,
allt djupare och djupare. Slutligen hör hon inifrån säng-
kammaren, hur någon knackar, hur Kathrina öppnar,
och någon främmande inträder, med vilken Kathrina
samspråkar. Än en gång ljusnar den himmel, där hoppet
är sol, och majorskan skyndar ut i yttre rummet, eller
matsalen, men upptäcker där endast en gosse med en
stor bokpacke. Gossen hälsar så mycket från sin patron,
bokhandlaren, och ber om ursäkt, att denne omöjligen
haft tid expediera bokrekvisitionen den föregående af-
tonen, men nu kom de, tillika med räkning, uppgående
till ungefär 40 riksdaler banko. Majorskan tar emot

60
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

böckerna, går ordentligt igenom dem efter räkningen,


har i friskt minne, hur dumt och illa det gick med hat-
ten, och betalar nu räkningen till sista öret, samt ger
gossen dessutom en adertonskilling i drickspengar, när
denne blev stående, trampande och trampande på den
lilla mattstumpen, en aln i kvadrat, som låg vid dörren,
sedan han fått räkningen betald. Gossen gick, och ma-
jorskan började bläddra i böckerna, samt skära upp litet
av varje. Bland alla dessa ”noviteter” fanns naturligtvis
någon liten smula som dugde; men var det knappt om
den sorten, så fanns däremot så mycket dess mera, som
dugde till intet, och till och med en och annan högst
opassande bok, som majorskan genast lät kasta in i ett
skåp, och vars utgivare gärna kunnat spara sig mödan att
kasta ut dylikt bland en allmänhet, för finsmakad att inte
i massa klandra dylika otäcka ingivelser och utgjutelser,
om än en och annan individ skulle hålla dem till godo.
Men även det lilla, som ”dugde”, ville i dag alls inte roa
majorskan. Hon tog bok efter bok och lade den åter bort,
utan att ha haft minsta nöje av sin fragmentariska och
heterogena läsning. Hon kastade kusinförfattarinnan
ändå allra längst bort, ty denna påminde henne ovill-
korligt om den onda kusin, hon i denna stund ville höra
talas om, nämligen den efterlängtade, ”tranhalsade” och
allra minst trettioåriga kusinen, fröken Sabina. Tiden
skrider emellertid framåt, och klockan pekar redan på

61
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

halv ett, då det knackar förtvivlat, och då majorskan tror


sig igenkänna klangen av Sabinas magra fingerknotor,
men — även i detta bedrog sig majorskan, och när dör-
ren öppnades, trippade en liten stockholmsjungfru in, i
rutig ullsjal, och med utsökt grann sjalett om huvudet,
håret nedkammat till mungiporna och blänkande av ro-
senpomada och smörja, alldeles som en dandys stövel,
vidare med ljusgröna handskar och en slängande näsduk
i handen. Hon frågade genast i sin gälla stockholmska
ton, om detta var herrskapet Schmidts, och när både
Kathrina och majorskan jakade, slog hon upp sin pig-
språklåda, som minsann inte är den mest att förakta.
”Ja så, då är detta säkerligen hennes nåd Schmidt
själv,” sade hon, ”jag skall ha den äran och hälsa all-
deles obeskrivligt från min hennes nåd, lagmanskan F.
och fröken Sabina; de frågade så obeskrivligt mycket, hur
herrskapet mår, och de är så obeskrivligen ledsna, att
inte själva kan få det nöjet att hälsa på herrskapet; men
saken är den, att fröken Sabina har så obeskrivligt ont i
sin hals, att hon måste i dag sätta iglar, och lagmanskan
själv råkade olyckligtvis att förkyla sig själv i går aftons,
annars hade hon så obeskrivligt gärna haft den äran
och hälsat på herrskapet, men nu bad hon mig hälsa så
obeskrivligt och be att herrskapet ville vara så nådiga
och inte glömma bort lagmanskan, utan tvärtom göra
lagmanskan den äran på vardags tesupé i afton klockan

62
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

sju, för hon trodde inte att majorskan ville gå ut förrän


sedan det skymmer, efter majorskan inte fått i ordning
sin promenadhatt, annars hade hon obeskrivligt gärna
velat se herrskapet till en tarvlig vardagsmiddag. Och så,”
tillade jungfrun, i en annan, litet syrligare ton, ”talade
herrskapet om någon liten kruka, eller liten påse, eller
vad det för slag.”
Nu först kom majorskan till orda, sedan hon omärkligt
rynkat överläppen åt stadssnärtans, ”obeskrivliga” prat,
och åt hela bjudningen i allmänhet.
”Ja så,” sade hon, ”hälsa och säg, att det var allt för
ledsamt, att herrskapet skulle vara illamående båda två,
och att jag skall komma till lagmanskan en liten stund
i afton. Och här kommer nu Kathrina med syltkrukan
och båda påsarna, som jungfrun skall vara god ta med
sig, och be herrskapet hålla till godo.”
”Herre Jesses,” sade stadsjungfrun, alldeles förskräckt,
”inte kan jag gå och bära allt detta här på gatan! Det
skulle bli ett fasligt spektakel, alldeles som jag vore en
bärare.”
”Åh lappri,” sade Kathrina, ”det är inte så fasligt tungt,
jag bär’et ju här alltsammans.”
”Ja, det kan jungfrun kanske göra, som är från landet,”
sade stadsjungfrun med någon medömkan, ”men för
oss stadsmänniskor, som är bekanta, passar det alldeles
omöjligen. Jag vill inte för all del i världen gå med det

63
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

där lasset, och de där påsarna, som ser så illa ut, och
den obeskrivligt stora krukan, på gatan; nej jesses, det
kan aldrig herrskapet fordra en gång.”
”Ja, gör som jungfrun behagar,” svarade majorskan
torrt. ”Vill jungfruns matmoder ha de här småsakerna,
så måste hon skicka efter dem, ty mitt folk råkar inte
allena dit, och jag för min del tycker, att jungfrun åt-
minstone kunde ta något med sig, och sedan en annan
gång gå efter resten.”
”Det blir ett fasligt spring, den obeskrivligt långa vä-
gen,” sade stadsjungfrun; ”nej, låt mig se! Om jag skulle
ta av mig ullsjalen och kasta över den ena påsen, och så
gå efter den andra påsen och krukan i afton, när det blir
mörkt, så det inte märks.”*
”Herre Gud!” sade Kathrina skrattande, ”är det inte
bättre att gå med det på ljusa dagen, när man ser föt-
terna framför sig, än gå och stupa på näsan i mörkret,
med allt det rara syltet.”
”Nej, gubevars!” sade jungfrun medlidsamt åt Kathri-
nas lantliga enfald. ”Nej bevars! Ska en gå med något
på gatan, så är det visst bäst att göra det sedan det blir
skumt.”
”Har inte lagmanskan flera jungfrur, eller någon be-
tjänt?” frågade majorskan.
”Nej, bevars, jag är alldeles allena.”
* Gatorna var då inte så osäkra som nu, sedan ”solen gått ned”.

64
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Majorskan växlade ett något spefullt ögonkast med


Kathrina, medan den lilla jungfrun tog av sig sin varma,
goda ullsjal, oaktat de sex graderna, som kölden redan
hade, tog påsen i ena hand, drapperande ullsjalen över
den, och lagade sig till att gå i en tunn bomullshalsduk,
som hon hade under sjalen.
”Ja, gå på med det, om du behagar,” sade Kathrina
skrattande, sedan hon likväl stängt dörren efter jung-
frun, och nu yttrade hon den största, möjliga förvåning
över, att ”den där lilla näbbgäddan” kunde vara ensam
piga i ett hus, och att hon ändå inte ville bära något på
gatorna.
”Jag begriper inte,” sade hon, ”hur det som skall ätas
och allt annat skall komma ut och in, om hon ingenting
vill bära! Nej, gudskelov! Så dum och högfärdig skall då
aldrig hennes nåd få se mig, ty nog skall jag bära allt
det jag förmår, och som behövs, bara jag får ta kläder
därefter, och laga att jag inte fördärvar de bästa.”
”Ja, tack för det, kära Kathrina,” sade majorskan, som
nu fann, att hade inte Kathrina en hop stadsvanor, så
hade hon åtminstone många goda lantförtjänster. Ma-
jorskan tänkte dessutom på något annat, var inte så litet
stött på söta tant och kusin, fnös litet i tankarna, men
sade inte ett ord om det till Kathrina.
Klockan tu knackade det åter: en snuskig betjänt-
pojke kom med hälsning från majoren, att han inte

65
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

kom hem till middagen, utan bad majorskan äta, när


hon själv befallde: men straxt på eftermiddagen skulle
majoren däremot återkomma.
”Gud vet om en ska tro en sådan skråe,” sade Kathri-
na; ”kanske det bara är konster och spektakel alltsam-
mans.”
”Kära du,” sade majorskan, litet otåligt, ty hon blev vid
allt sämre och sämre lynne för varje ny tilldragelse, ”ditt
misstroende skall väl ändå vara grundad! På något skäl,
och vad i all världen skulle den pojken ha för nytta av
att springa med dylika osanningar?”
”Hos vem är ni betjänt?” frågade majorskan, som såg
några trasiga lämningar av livré på gossen.
”Hos kapten Ruterfeldt,” svarade gossen.
”Ja, det kunde jag just tro,” mumlade majorskan, och
hade sedan en obetydlig aptit på den feta biffstek och
dito gräddkaka, som hon lät hämta åt sig, utan lämnade
två tredjedelar kvar på tallriken, och sade: ”Fy, ett sådant
smör de lagar mat med!” ty hon kunde inte föreställa
sig, att det är i flott och inte i smör, som värdshusmat
simmar.
Då och då knackade tiggare, och trots de många för-
maningar majorskan fått av sin man, att inte tro deras
klagan och jämmer, och inte låta narra sig av den, stod
hennes milda, medlidsamma hjärta ändå aldrig emot att
ge dem något, och då stod alltid Kathrina tillreds med

66
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

en moralpredikan, hur dessa allmosor skulle användas, i


vilken ett kraftigt brannvinsförbud ägde rum, och när de,
tackande och välsignande, samt lovade guld och gröna
skogar, slutligen gick sina färde, sade hon: ”Se så! Nu bär
det av med snabba steg till krogen!” ty Kathrina var inte
av dessa godtrogna lantpigor, utan ont hade hon i alla
tider hört om Stockholm, och långt mera ont trodde hon
den goda staden om, än den någonsin förtjänade.
Klockan fyra kom majoren hem, mycket vänlig mot sin
fru, men vid ändå dåligare lynne än på morgonen. Ma-
jorskan talade litet hånskrattande om ambassaden från
tanten och Sabinan, och kunde inte låta bli att förtreta
sig åt deras besynnerliga uppförande.
”De tror väl, att jag inte har kläderna på kroppen,”
sade majorskan halvskrattande och halvt förargad, ”eller
att vi intet hade råd att ta en hyrvagn, om de bett oss till
sig helt vänligt, så som de det borde gjort, nämligen till
middagen, vi, som haft dem så långa tider på landet, och
givit dem så månget gott mål, och så många påsar och
krukor och burkar, när de rest, utan bjuder oss så här, i
sena kvällen, när man inte kan uträtta någonting.”
”Ja, vet du, det såg rätt otrevligt och ledsamt ut,”
sade majoren, ”så att jag tror inte du kommer att få så
mycket roligt av dem, som du väntade dig, under vår
sejour här.”

67
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Nej, det må min Gud veta!” svarade majorskan, ”och


det har jag just aldrig räknat heller på, men en innerligen
god hjälp av både Sabina och tant, det får jag säga, att
jag väntade mig.”
”Ja, Gud vet, vad man har rätt att vänta, eller inte, nu
för tiden,” sade majoren harmfullt. ”Menar du inte, att
jag mött hans excellens A. på gatan i dag. Först och
främst höll han på att aldrig känna igen mig, utan kal-
lade mig för kungl. sekter, och tog mig för någon annan,
och sedan, när jag äntligen fått beskriva för honom
vem jag var, såg han så förvånad ut, och frågade om vi
kommit nyss till staden, och när jag i min ordning blev
förvånad över, att han inte fått mitt kort, som jag så
säkert visste mig ha lämnat till hans kammartjänare, så
sade han och klappade mig axeln, med det där otäckt
förnäma skrattet: ”Ack, förlåt! förlåt, min honetta vän!
Nu minns jag! Jo—jo — jag såg ert kort, undrade just var
ni bodde. Ack, hur mar er charmanta fru? Hon är väl
inte i staden kan jag tänka, va ba? Rulla mig i stoftet för
henne, då ni skriver o.s.v. o.s.v.,” ty gubben pratade en
helhop, som jag inte minns, och ville knappt höra på, när
jag sade honom, att du verkligen var med här uppe, och
att du ämnade oförtövat uppvakta hennes excellensa.
Men om vindruvorna nämnde han aldrig ett enda ord,
dem, som han så berömde när han var på Olivedal, och
sade, att de var de bästa han någonsin ätit, så att jag

68
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

hade ju både besvär och kostnad innan jag fick skicka


honom avlägg därav på diligensen, och aldrig nämnde
han ett ord, varken om dessa eller de sista i korgen, utan
allt sådant tycker de där förnäma är alldeles som det
skulle så vara, lönar inte ens att tala om, ännu mindre
att tacka för.”
”Ja, det ena kunde då gubben glömt bort, ty det var
förlidet år,” sade majorskan, ”men att inte säga ett enda
litet ord till tack för alla dessa druvorna, det kan jag inte
begripa. Då hade jag inte mycket för min pina, att hela
resan sitta trångt, och för mitt besvär, att i den där lilla
oändligt vackra korgen, lägga dem på den där gröna
mossan, som jag direkt medfört därtill, så att, när de
avsändes, såg de verkligen mera ut som en bordprydnad,
än något, som skall ätas upp, ty det såg så bra ut att se
de där stora blå klasarna, blandade med de klargröna,
och över dem de där rara druvorna, som är nästan ljus-
gula. Nå, bad han inte, att vi skulle komma till dem?”
”Nej bevars!” svarade majoren, ”han sade bara: tack-
tack-tack min bästa vän! Min gumma är inte rätt rask,
när jag sade, att vi skulle ha den äran göra vår uppvakt-
ning. Och generalen har jag även träffat.”
”Nå, vad sade han?” sporde majorskan.
”Jo,” sade hennes man, skrattande, ”han ruskade mig i
hand, så jag trodde armen skulle gå ur led; men sade där-
emot, att han så nyss kommit från landet, att han ännu

69
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

inte öppnat sitt hus o.s.v.; och jag vet ändå, att de varit
över tre veckor i staden, ty det undföll honom sedan.”
”Ja, alla människor likna varandra här i denna goda
staden,” sade majorskan litet ironiskt, och majoren nick-
ade bifall och tillade:
”Ja, som bär. Men, vet du, gamle Ruterfeldt, han är
sig så lik, glad och trevlig och vänskaplig. Han vill nöd-
vändigt komma hit och hälsa på dig, och sitta kvar här
en afton, då vi är hemma.”
”Ja, med två till,” sade majorskan skrattande, ”ty i
hans vänskap och trevnad och allt, ingår dock alltid de
välsignade kortlapparna, samt tredje och fjärde man, det
är säkert.”
”Äh ja,” genmälte majoren, ”det kan väl hända, och
tur har han, nu som alltid; tog ändå en 40 rdr av mig i
går aftons.”
”Nå, än hur mycket i dag?” frågade majorskan små-
skrattande.
”Åh, det var obetydligt,” svarade majoren, och den
goda, kloka frun frågade inte mer om den saken, utan
om helt andra, tills det blev lagom tid att gå till ”gum-
man lagmanskan.”
Gatorna var torra, alla lampor tända, alla bodar väl
upplysta, och majorskan tyckte det var innerligen ro-
ligt att få slippa ut, att få gå över Norrbro och titta in i
den strålande och skimrande basaren, och var just lite

70
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

småledsen, när majoren från Skeppsbron tog av in åt en


mörk gränd, och man började streta uppför kolmörka
och branta trappor.
”Det är för ohyggligt med de här mörka trapporna,”
sade majoren, ”och oanständigt dessutom, när man
väntar hederligt folk till sig.”
Majorskan var så rädd, att hon darrade som ett asplöv.
Äntligen var man dock uppe, och nu började bultandet,
och detta förnyades två, tre gånger, och under mellanti-
derna svor majoren på att detta var sista gången, han så
här trevade i mörkret och stod och bultade som en tig-
gare, ”utan Sandgren” sade han, ”skall få köpa en gång-
lanterna, och sedan följa oss överallt, och springa opp i
förväg och bulta dem vakna, om det behövs.” Detta och
mera till hann det äkta paret att komma överens om,
innan den bekanta lilla jungfrun under tusen ursäkter
kom och öppnade dörren, och förde dem in i en iskall,
liten matsal, endast upplyst av det smala ljus, som jung-
frun höll i handen, och som hon inte ens satte ifrån sig,
medan hon hjälpte majorskan av med kappan, under
ideliga försäkringar, hur ”obeskrivligt” ledsen hennes
nåd och fröken var, att de inte tordes gå ut i kölden och
ta emot ”nådi-herrskapet”.
Därefter förde hon samma ”herrskap” genom ett litet
mörkt förmak, och där först kom tanten och Sabina,
med en myckenhet ord och många vänskapsdemonstra-

71
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

tioner, emot dem och förde våra resenärer in i de goda


fruntimmrens sanctum sanctorum, en liten mörk, otrev-
lig sängkammare, med en soffa så liten, att gumman
lagmanskan och majorskan alldeles satt i klämma för
att där få rum. Och nu blev så mycket frågor, hur man
mått sen sist, och så långa svar, och så ringa uppmärk-
samhet på dessa, och så tacksägelser, tusen tacksägelser
för päronen, ärterna, syltburken och mycket annat, som
majorskan, under loppet av året, skickat upp.
”Ack, ja! Det goda, sköna landet,” utlät sig lagmanskan,
”där man har allt sådant där, alldeles i parti! Här finns ju
ingenting, som man inte skall köpa för kontant.”
”Ja, ja,” mumlade majoren, ”våra förnödenheter på lan-
det, lär väl inte så alldeles växa på träden i vilda skogen
heller, utan de kostar oss rätt artigt, fast det inte utges
för dagen.”
”Ack ja, vad vill det säga!” sade lagmanskan, ”det är
just det där dagliga, som drar, och man vet aldrig ordet
av, förrän stora summor är bortgångna.”
Och nu började ett samtal mellan majoren, lagman-
skan och en gammal assessor, som ökade sällskapet, om
priser och kostnader och stadshushållning, och levnad
på landet, och lanthushållning m.m. och om någon hört
på allt, vad som sades, så hade denna ”någon” inte skör-
dat ringaste vetande, ty var och en talade för sig, och
på en gång och sade rätt aldrig ett enda ord, som inte

72
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

alla de andra visste förut. Majoren, annars så medgör-


lig, disputerade vart ord av lagmanskan och assessorn,
gäspade då och då, men då bjöd assessorn honom snus,
och lagmanskan snusade ur egen dosa, och gäspade
bakom sin ljusskärm, och stickade varv på varv på sin
fula strumpa.
Emellertid avhandlade den tranhalsade Sabina och
majorskan alla moder, och man kom överens, att Sabi-
na skulle den följande dagen skicka en symamsell till
majorskan, och om hon (Sabina) mådde så bra i sin
omknutna hals, skulle hon, även den kommande dagen,
åtfölja majorskan i hyrvagn, ut på ett tåg för att anskaffa
hattar, mössor, m.m.
Majorskan blev av detta litet lugn, ty att sitta där hem-
ma i de hyrda rummen liksom i civil arrest, utan andra
diversioner än Kathrinas sura utfall mot hela Stockholm,
och obehöriga personers knackningar och frågor, tyckte
hon vara en bra hård och ledsam lott. Ack, hon fick väl
erfara, att det fanns mycket annat, ändå hårdare och
ledsammare!
Först när klockan slagit nio, kom den länge väntade
tesupén in på en bricka, för vilken Sabina och assessorn,
majoren, majorskan och tanten röjde rum på bordet
framfor den lilla soffan. Teet var tunt, grädden ändå tun-
nare, men tunnast var de särdeles konstmässigt gjorda
smörgåsarna, där en osynlig hinna av smör mellan två

73
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

brödskivor aldrig kunde upptäckas förrän den genom


sin härskna smak rev i halsen. Majorskan ångrade tu-
sen gånger, att hon tagit och bitit i en sådan pièce, och
gjorde ett ytterligt våld på sig att få ned resten av det.
Sedan höll hon sig, oaktat sin tants och kusins enträgna
uppmaning att äta ”smörgåsar och lägga kött på” — till
skorporna, även om de var litet hårdnackade. Majoren
gjorde alldeles på samma sätt; men de andra tre åt av
vad som fanns, med en så styrkande aptit, att snart såg
man blott tomma tallrikar, tom gräddkanna, ja— själva
tekannan välvdes så upp och ned till sista droppen, att
locket föll av och hotade att slå ihjäl den sinkade koppen.
Då kom man på ämnet om sinkning, och tanten lovade,
att själv bestyra om all majorskans sinkning. Glad var
majorskan. Något uträttades ändå.
Under hela denna så kallade tesupé, men som förhöll
sig till en verklig tesupé, som tevatten till te, fann lag-
manskan och hennes dotter tillfälle att rosa detta nya
bruk, och talade nu smädligt om forna dagar, då man
skulle ordentligt sitta till bords om aftnarna, äta med
kniv och gaffel, föras ut och föras in, o.s.v. o.s.v. Ja, men
då fick man åtminstone något att äta, och kände sig mätt
efteråt, tänkte majoren, fast han teg, och blott med en
liten böjning på huvudet instämde i tesupéernas lov.
Klockan tio slagen, gjorde sig vårt äkta par redo att gå
sina färde, sedan deras ögon stritt med en oupphörligt

74
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

bortjagad, men lika oupphörligt återkommande sömn.


Tanten och Sabina utfor i långa och många försäkringar
om, hur oändligt roligt det skulle bli hela denna vinter att
få ha dem (majorens) uppe i Stockholm; att få sitta ”så
här trevligt” tillsammans mången afton, få införa dem
i deras sällskapskrets o.s.v. o.s.v. Majoren tackade, och
tänkte vad han tänkte; majorskan var så sömnig, att hon
varken tackade eller tänkte.
Nu lystes de åtminstone nedför trapporna, men väl
nedkomna på gatan, och sedan jungfrun smällt igen
porten, började majoren genast förklara, att ”ta mig f-n
jag gör om detta en gång till”, och majorskan började
skratta, och båda kom de överens att gå allt vad gås
kunde, för att, sa fort de kom hem, skicka Sandgren och
hämta ett par portioner mat, ”ty, ta mig tusan, om jag
står mig på detta tills i morgon”, försäkrade majoren, och
majorskan kände verkligen på sig, att han hade rätt.
När det äkta paret äntligen, i sina varma, trevliga
rum, fick litet mat från värdshuset, som, kryddad av
hungern, smakade rätt skönt och gott, inföll den allra
första muntra stund, alltifrån deras avresa från hemmet
Majoren utfor i utrop över den odrägliga aftonen, item
över assessorn, tesupén, lavendellukten, mopsen, kölden
och otrevligheten, och majorskan, ändå på det hela vid
litet bättre lynne genom alla Sabinas runda löften om
hjälp, skrattade hjärtligen åt sin goda mans förtrytelse

75
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

och insåg, att snart skulle hon inte få honom på tesupé


hos tanten mera.
Man lade sig, och . . . sov. Naturen tog ut sin rätt, och
naturen har ändå större rätt, än skramlande och ram-
lande åkdon, skrikande och stojande på gatan, cigarrök,
klampande ungar och lektioner i musik, trots att dessa
senare tycks vilja hota att sätta sig mot all sorts natur,
utan att likväl för det allra ringaste ingå på konstens
område.
Symamsellen hade lovat infinna sig andra morgonen
klockan tio, ty Sabina hade under de långa timmarna,
då man väntade på den läckra tesupén, skickat den lilla
stadsjungfrun, som var så rädd att bära något på gatan
mitt på ljusa dagen, men så litet rädd, att där springa
om aftnarna, till besagda mamsell och bett henne om
det, och hon hade mycket dragit på svaret, eftersom hon
hade så ”fasligt bråttom”, men slutligen dock lovat att
komma.
”Jo, jo, för vår skull gör hon det nog,” hade Sabina
sagt.
Men nu blev klockan både tio och elva, och ändå
hördes ingen mamsell av, ty vad förtjänst stockholmare
i allmänhet kan skryta av, men inte är det punktlighet el-
ler ordhållighet, och stackars den, vars lott det är att sitta
och vänta på dem! Tålamodet brister då oftast i tusen
bitar, fast det sedan måste limmas ihop till nästa gång.

76
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Äntligen klockan halvtolv kom mamsellen, och tycktes


mycket villig i början att biträda majorskan; men tog all-
deles omöjliga miner på sig, när hon fick höra, att frågan
var om att ändra klänningar, och inte att klippa till nytt,
vilket för dessa symamseller har ett alldeles eget behag.
Nu försäkrade och bedyrade hon, att hon hade arbete
inne för en hel månad, att hon, med hjälp av fem andra
flickor, ändå inte kunde få färdigt allt, vad hon lovat, till
den första december; var ”alldeles gruvligt ledsen”, att
inte kunna tjäna majorskan, och gick slutligen sina färde,
bedjande att komma i åtanke framdeles, när hon fick
bättre tid, och majorskan hade något nytt, som skulle
sys.
Där stod nu majorskan, lika långt kommen med alla
sina sidenrober, och där stod Kathrina och höll dem på
armen, tills majorskan litet harmset sade:
”Kära du, stå intet där och flagga med dem längre,
utan häng in dem igen i klädskåpet!”
Nu kom hyrvagnen; men nu begav det sig att majoren
inte var hemma, och att majorskan inte visste egentligen
var lagmanskan F. bodde, blott att man skulle över Norr-
bro, men det blev inte hyrkusken mycket slug av. Major-
skan var just på vägen att uppge hela sin resplan, och
hyrkusken att fara sina färde, då den omtalade viristen
och whistspelaren, kapten Ruterfeldt, ankom. Nu blev
ett otroligt komplimenterande. Han sade majorskan så

77
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

mycket granna och artiga saker, försäkrade henne, att


hon var, om möjligt, vackrare än för tio år sedan; att
han blivit så glad, att han fått tårar i ögonen, då han
råkade ”sin gamle gode vän Wilhelm Schmidt” och fick
veta att ”lilla nåden” var i staden. Han gladde sig på
förhand åt hur mången glad stund de skulle få tillsam-
mans, och, det bästa av allt, han visste händelsevis var
”gumman lagmanskan och hennes gamla fröken dotter”
bodde. Majorskan smålog litet vid tanken på, att hon
och Sabina var årsbarn, tänkte inom sig på, hur lyckliga
fruarna ändå är, när kapitlet åldern kommer på tapeten,
och var mycket glad, att kapten Ruterfeldts besök blev
vida kortare än hon, i sin lantliga lång-visits-vana kun-
nat föreställa sig; och äntligen ruskade hon av i hyrvag-
nen, till tanten och kusinen. Dessa tog emot henne i sin
förmiddags deshabillé, som var allt utom vacker, smaklig
och behaglig, och tantens våning var vid dagsljus ändå
långt gråare och otrevligare, än vid den sparsamma
talgljusupplysningen.
Majorskan tackade för gårdagsaftonen, och tanten
fann ånyo tillfälle att hålla lovtal över tesupéer; för-
säkrade, att assessorn tyckt så mycket om majoren, och
förutspådde, att de skulle bli just rätt goda vänner och
trivas mycket väl tillsammans. (Majorskan hade sin tan-
ke för sig om den saken). Tanten frågade dessutom om
”kusin Schmidt spelade trekarl”, och Sabina beklagade

78
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

gruvligen majorskan för oturen med symamsellen, och


sade sig nog anat detta förut; men lovade försöka skaffa
en annan, mindre eftersökt och inte alldeles så skicklig
mamsell, men ändå rätt bra i sin sort. Majorskan tacka-
de, och som hon gärna ville ta itu med huvudverket, och
på fint manér skynda på Sabina, som skulle vara henne
följaktig, sade hon slutligen:
”Har vi långt till Folker?” ty majorskan hade så vant
sig att förena begreppen Hattar och Mössor med Folker,
att till och med när dessa nämndes i politisk mening,
svävade för henne en oredig bild av denna samma
odödliga Folker.
”Till Folker!” utropade Sabina, medan hon framför
spegeln passade och påsatte löslockar, undermössa och
hatt. ”Ja, gubevars! Han bor på norr, alldeles i ditt eget
grannskap; men dit skall vi visserligen inte fara. Han
är så rysligt dyr, och aldrig en smula bättre, än många
andra. Nej, vi har en liten mamsell på Västerlanggatan,
som gör allt mitt och mammas, och som har en oänd-
ligen god smak och turnyr, och är dessutom en allt för
hygglig människa, städad och artig, just agreabel att tala
med, och rätt väl turnerad.”
Majorskan motsade inte sin kusin, utan trodde henne
blint, och man reste av, och stannade slutligen vid en
liten duodece-nipperbod, ganska långt bort på den
föga trevliga Västerlanggatan. Man höll; Sandgren, i

79
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

nya gula handskar, öppnade först vagnsdörren och så


boddörren och mamsellen därinne blev helt perplex; ty
hennes vanliga kunder var för det mesta fotgängare, och
själva fröken Sabina, en av de förnämsta, hade aldrig
förr kommit i vagn, oss veterligen. Mamsellen neg och
krumbuktade bakom disken, och Sabina sade:
”Nu kommer jag med en god kund till mamsell; det är
min kusin från landet, som skall ha vinterhatt och klädd
hatt, och åtskilliga mer och mindre klädda mössor, samt
flerahanda andra saker.”
Mamsellen neg ändå djupare och krumbukterade
ändå mera, och önskade att kunna vara till nöjes m.m.
Majorskan stod och såg sig omkring med lika mulna
blickar som novemberhimmelen och tyckte, att de möss-
och hatt-exemplar, hon såg, föga kvadrerade med mam-
sellens beprisade goda sak. Men — hon var ju slagen till
en slant, såsom man brukar säga, då någon är hjälplös,
och måste rätta sig efter omständigheterna, och inte
efter sin egen vilja. Hon började emellertid att passa:
”Aj! Den var för trång! Nej — den var alldes för tung! Aj,
aj, aj, den sticker mig på öronen! Nej med denna ser jag
förryckt ut.”
Så där ungefär utlät sig majorskan om hattarna, och
mamsellen sade: ”Det vore allt för ledsamt om ingen
skulle vara i smaken.

80
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Ja, men de mesta eleganta damer, tycker jag mig från


mina fönster ha sett, begagnar sammetshattar med ply-
mer, eller hur?” vågade majorskan äntligen att yttra.
”Ja, bevars,” svarade mamsellen och fröken Sabina i
duo; ”men de där sammetshattarna faller sig mycket
dyrare, än dessa sidenhattarna; men är det så — att ers
nåd vill ha en sammetshatt, så kan den mycket väl . . .
låt mig se . . . kanske bli färdig i morgon bittida. (Detta
senare sjöng mamsellen likväl solo.)
Nu blev majorskan litet tröstad, passade ånyo en
mängd hattstommar, utvalde en sådan, samt sade sig
gärna vilja ha en kornblå silkes-sammetshatt, med vack-
ra, lätta, vita plymer, och nu började hon välja mössor.
De anstod henne litet bättre än hattarna; men små för-
ändringar ville hon gärna ha här och där, även på dem,
ty majorskan, oaktat ”från landet”, hade en ganska god
smak, och om hon just inte nu i ögonblicket visste, vad
som var allra nyaste modet, så visste hon däremot rätt
väl, vad som var gammalmodigt, fult och osmakligt. Nu
skulle hon se på kragar, spetsar, band, handskar och
manschetter. Mamsellen hade litet av varje, och Sabina
bara berömde, varor och priser, och den goda major-
skan lade sig till åtskilligt, utan att avpruta en styver,
och Sabina berömde så gränslöst en krage och ett par
bruna handskar, att majorskan fann sig föranlåten att
presentera henne dem, då Sabina blev så glad, att hon

81
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

på stående fot, mitt i boden, kysste sin kusin, och bod-


mamsellen var så förnöjd, och pratade så mycket, och
snäste så rysligt till en piga, som kom in och ville köpa
två alnar kantband och en docka silke, och såg tvär ut
mot en liten mamsell, som kom med ett bandprov och
ville ha lika, och sade rent ut till en dalkarl, att hon inte
hade varor, som passade honom. Ack! Människan är sig
lik i nipperboden och furstegemaket. Vad bryr man sig
om planeter så länge en sol finns på firmamentet! Och
dessa samma tre kunder, som nu avspisades så kort och
så tvärt, de hade en annan gång fått de allra vänligaste
och mest förekommande svar av nipperbodsmamsel-
len, som själv följde med det ”nådigaste herrskapet” ut
till vagnen, neg och krumbuktade; lovade hatt, mössor,
räkning och allt, till andra morgonen klockan tio; såg
sig om vad grannbodspersonalen skulle tycka om, att en
hyrvagn med betjänt i livré stått utanför hennes port en
hel timme, och gick åter in till sin disk så belåten, som
hon inte varit det förr, men visste nog, att nu var det inte
ens värt att tala om att få någon likvid för lagmanskans
vinterhatt, som hon vände för tredje gången, och fröken
Sabinas, som skulle tvättas och stuvas upp på alla sätt.
”Nej, nej,” — tänkte mamsellen, med en liten suck över
dessa ledsamma luvor att ta ihop med —”intet för intet:
när fröken Sabina skaffar mig en sådan kund, så må jag
väl vara tacksam och göra vad jag kan för henne.” Och

82
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

detta var i vårt tycke en rätt vacker tanke av den lilla,


fattiga nipperbodsmamsellen, som födde sig och en
gammal blind moder, allena med sitt arbete och sin lilla
industri. Men . . . en ful tanke däremot var fröken Sabi-
nas, som verkligen höll till godo den stackars flickans
arbete för intet, och dessutom, kort därefter, prutade
ett par manschetter till en tolvskilling och en eau-de-
cologne-flaska till en plåt, allt hos samma lilla mamsell,
som bara svarade, sorgligt leende: ”Nå nå, det får väl
vara, efter fröken skaffade mig den goda kunden från
landet.”
Majorskan och fröken Sabina fortsatte emellertid sitt
tåg i hyrvagnen, och majorskan förklarade kort och gott,
att hon ville köpa sig en färdiggjord kappa, var ledsen vid
att sitta inne i brist av detta plagg, och alldeles inte or-
kade avvakta snäva och tråkiga symamsellers obestämda
löften, och Sabina, som tänkt dra stort parti av sin ku-
sins kappsömmerska, nödgades nu följa med henne till
en av de förnämsta bodarna, eller butikerna (som de vill
heta) och se henne köpa en mycket vacker vinterkappa,
samt betala sina 150 rdr banko utan alla omsvep; Sabina
suckade litet, men sade sakta till herrn i boden: ”Herrn
har en sort sjaletter, som jag tycker rätt mycket om. Jag
kommer hit en annan dag och tar en sådan, men får väl
gott pris, efter jag fört hit min kusin från landet, och rått
henne att här köpa en kappa. Hon blir troligen en mycket

83
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

god kund, ty hon vill hava sidentyger till flera klänningar,


och mycket annat.”
”Ja, Gubevars, min nådigaste, priset skall visst aldrig
skilja oss, vad sjaletten angår, och jag får oändligen
tacka för, att jag varit i åtanke,” sade herrn i boden, och
under tiden hade majorskan sett på sidentyger, och
när hon inhämtat Sabinas råd, som även behövde en
ny svart sidenklänning, och därför berömde allt, köpte
hon (majorskan) till flera klänningar, och en rätt dyrbar
sjal dessutom, betalade allt kontant, och när hon skulle
fara, bockade herrn i boden så, att örlockarna flög, och
i ett enda skutt à la Taglioni, hoppade han över disken,
för att lämna paketet till betjänten, och såg inte på sina
andra kunder, som stod och rev i yllemuslinspackor, bo-
mullssjalar, och andra simpla varor. Men när han sagt sju
”ödmjukaste tjänare” till majorskan och fröken Sabina,
och sett dem resa av, då . . . tog han till sina andra kun-
der, och började försäkra dem på sitt samvete, och sin
heder, och parole d’honneur dessutom, att bättre kvalitet
kunde de aldrig träffa på yllemuslin, och en elegantare
och gentilare och mera comme il faut sjal för 8 rdr kunde
de aldrig i hela den skapade världen, på och utom vår
jord, finna. Människorna trodde och köpte, och herrn,
bockade artigt, men inte så, att örlockarna kom i rote-
ring, och överlämnade förbindligt och graciöst det med
snodd och bäryggla försedda paketet till den köpande,

84
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

men hoppade ingalunda över disken, utan stannade


visligen bakom denna.
Majorskan var emellertid ganska glad, bjöd Sabina på
middag, i glädjeruset över att snart se sig befriad ur sin
civila arrest, och fann nu, att gårdagstesupén inte för-
tagit Sabinas matlust, ty hon åt av den i flott simmande
värdshusmaten med en så strykande aptit, att major-
skan verkligen avundades henne. Majoren var glad och
munter, och man kom överens om, att dagen därefter,
då majorskan fått sina mössor, ”gå på spektaklet” och
se Sömngångerskan, och Sabina gick hem, så oändligen
lätt till sinnes, ty en så god mjölkko, som majorskan,
hade hon aldrig förr haft. Hon var helt ung på nytt, och
hade så oändligen mycket angenämt att berätta för sin
fru mamma, som själv i alla sina företag, verk och hand-
lingar alltid tänkte på, aldrig glömde att försöka vinna en,
eller åtminstone spara in en styver.
”Var gamle Ruterfeldt här i förmiddags?” frågade ma-
joren sin fru, när Sabina var gången.
”Ja, just som jag skulle fara ut,” svarade majorskan.
”Ja, men du tog väl ändå artigt emot honom?” sporde
majoren, som trodde sig känna i luften, att hans fru inte
mycket tyckte om brodern Ruterfeldt.
”Åh ja, bevars!” sade frun skrattande, ”inte må du väl
tro, att jag var så dum och såg surt på honom, ty då

85
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

kunde han ju tro, att du gått och beklagat dig för mig
över, att han tar alla dina pengar på whist.”
”Alla!” upprepade majoren halvskrattande. ”Nej, för
tusan! Det skall han väl låta bli; men en satans god tur
har han, det måste jag medge. Apropå, så kommer han
hit i afton, tillika med en baron Å., och en kammar-
junkare Ö., båda oändligen hyggliga karlar, som du skall
tycka mycket om.”
„Tycka mycket om! Ack det förstår sig aldrig herrar
män på,” mumlade majorskan; men hon var i dag vid
ett särdeles gott lynne, emot de andra dagarna, och var
— som alltid — en god och artig värdinna, när om afto-
nen kapten Ruterfeldt och de ”oändligen hyggliga her-
rarna” kom, och . . . spelade en liten whist med majoren,
vilken räckte till klockan tolv.
Majorskan var allt bra sömnig, men blev litet yrvaken,
då majoren, sedan herrarna gått sina färde, sade:
”Det var ju sjutusan, att jag på inte högre whist, än vi
spelar, kunde tappa 40 rdr bko!”
”Herre Gud!” tänkte majorskan, men var för sömnig
att tänka mera.
Andra dagen, klockan tio, avfärdades Sandgren till
modemamsellen på Västerlånggatan, men kom hem
med det beskedet, att allt skulle vara färdigt klockan
tolv, och klockan ett kom äntligen asken med hatten och
mössorna och kragarna och . . . räkningen, och den var

86
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

ändå det mustigaste, ty allt var enormt dyrt, och major-


skan blev helt ljum om öronen, inte allenast av sin tunga,
varma, inte mellanblå, utan mörkblå, inte alldeles pas-
sande sammetshatt, utan även åt den omständigheten,
att den, med plymer och allt kostade 40 riksdaler.
,Men — tänkte hon — gjort är gjort! Nu får det vara!”
Och därmed satte hon på sig hatt och kappa och be-
gav sig för första gången ut på egen hand, för att göra
en liten förmiddagsvisit hos sin ”verkliga vän”, den så
älskvärda fru E., eller ”Adelaide”, en bekantskap, gjord
vid Gustavsberg, redan för flera år tillbaka, och sedan
om somrarna upplivad, dels vid baden, dels på Olive-
dal, där fru E. och hennes man flera gånger uppehållit
sig ett par dagar, vid deras resor till och från baden.
Majorskan tyckte om henne och allt vad som angick
henne, gillade henne i allt, ansåg henne för ett ideal av
älsklighet, behag, god smak, god levnadston, takt och
allt, samt — utan att apa, ty därtill hade majorskan
alldeles för mycket vett och urskiljning — tog hon dock
alltid fru E. till sitt mönster i allt. Hon längtade otroligt
att återse henne, och hade redan, i sitt hjärtas godhet,
förglömt den lilla omständigheten, att hon (fru E.) inte
genom hennes man bett henne vara välkommen, eller
själv kommit och hälsat på majorskan, något, som denna
senare önskat, om inte just hoppats.

87
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Sandgren var redan tämligen gatubegriplig, och åt-


följd av honom anträdde hon sin gång. Fru E. bodde på
Drottninggatan, en trappa upp, komfortabelt på allt sätt.
Man ringde, en betjänt kom ut, men på frågan om fru E.
var hemma, svarade han: ”Ja, men jag vet verkligen inte
om det tas emot i dag; jag skulle knappt tro det.”
”Gå in vackert och hälsa från majorskan Schmidt!”
sade litet otåligt vår goda fru, vars hjärta hoppade högt
vid tanken, att snart råka den älskade och älskvärda
väninnan.
Hon bedrogs heller inte i sin glada väntan av ett hjärt-
ligt mottagande, ty fru E. kom själv alldeles flygande
emot henne, omfamnade henne och förde henne, med
alla tecken av stor fröjd, genom flera vackra, högst
smakfullt ordnade, varma och trevliga rum, till ett litet
hörnrum eller kabinett, där värdinnan tycktes ha sin
vanliga plats. Där placerade hon vår goda, glada och
lyckliga majorska i soffan, och sig själv i en stor emma,
samt började tala och fråga, och majorskan bara svarade.
Man hade redan gått tvärs igenom varenda en av de
båda damerna känd bandgäst från de senare åren, man
hade korsat sig litet åt åtskilligt, skrattat litet åt annat,
och väl femtio gånger upprepat: ”Söta, goda Adelaide!
Bästa Caroline!” och så tvärtom ibland.
Men nu uppstod en liten tystnad, under vilken ma-
jorskan såg sig litet omkring, hur elegant allt var ordnat;

88
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

såg på bordet framför soffan, där ett högst smakfullt


och vackert tapisseriarbete låg halvfärdigt, berömde
det, på vilket fru E. dock endast svarade med ett för-
bindligt leende, berömde även fru E-s oändligen vackra
morgondräkt, bestående av en vit muslinsrock, med fina
broderier, och sammanknuten med brokiga, fantastiska
band, som gav det hela ett högst idealiskt utseende.
Fru E. smålog även åt detta, och tyckte sig även böra
berömma något, och började då med kappan, frågade
tillika om den inte var köpt där och där, ty fru E. tycktes
vilja påminna sig, att hon där sett en dylik kappa.
”Rätt vacker! Rätt smakfull, och comme il faut,” sade
fru E., utom denna, och ännu några oöversättliga ter-
mer, visst aldrig blandade franska i sin svenska, eller så
tvärtom, ty därtill var hon alldeles för mycket — comme
il faut.
När hennes vän berömde kappan, och man således
var i kapitlet om toaletten, tog sig majorskan mod att
fråga, vad fru E. tyckte om hennes hatt, och om den inte
van god nog till promenadhatt.
”Åh, jo bevars,” svarade fru E., ”här kan man ha allt,
bruka vad man behagar, och din hatt är ju rätt hygglig
för att vara gjord i landsorten, och således inte efter
allra sista modet; men vad betyder det, bara det ser
fräscht och nytt ut, och det gör verkligen både hatt och
plymer.”

89
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Ja, det tror jag nog,” sade majorskan, litet pinsamt


leende, och redan förut anande, att Sabinas mamsell på
Västerlånggatan inte var något praktexemplar av mode-
makerskor. ”Ja, det är minsann inte underligt, att den ser
fräsch ut, ty den är ny i dag.”
”Är den gjord här i Stockholm?” frågade fru E. för-
vånad.
”Ja, det är den visst.”
”Och var då, i all världen?”
”Hos en mamsell på . . . på . . . Väster- eller Österlång-
gatan, tror jag.”
”Ja, herre Gud!” utbrast fru E. skrattande, ”då är det
minsann inte underligt, att den ser ut som den gör. Var-
för i all världen tog du inte en hatt hos Folker? Där får
man ändå alltid det, som är vackert. Men du har god råd
att skaffa dig en annan, och kan göra den där till kyrk-
hatt nere på landet, eller till present åt dill husmamsell
och köpa dig en riktig hos Folker.”
”Men de säger ju, att han är så dyr, och inte bättre än
andra.”
”Ack, vem säger det? Det är bara idéer av dem, som
inte känner till saken. Vänta skall du få se en hatt, som
jag fick i förrgår från Folker (och härmed ringde fru E.),
och jag är säker, att den inte kostar så mycket mera än
din. — Vad säger du! 40 rdr för den hatten! Var män-
niskan galen.”

90
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Och nu kom kammarjungfrun, och nu bad fru E.


henne ta in sin nya, grå sammetshatt, och nu kom det
allra lilla smakfullaste ting: grå hatt, grå plymer, grå at-
lasvridningar, och till detta något så rose och lätt och
luftigt att ha under hatten, att, jämförelsevis med denna,
såg majorskans tunga, mörkblå best, med sin tjocka, täta,
vita plym, alldeles ut som en sockertopp, av vilken man
tagit översta blåpappers toppmössan. Och denna fru E-s
hade bara kostat 34 rdr!
Majorskan suckade tungt, tänkande på sina möss-
sor och allt det ändra, som hon med så mycken glädje,
och under Kathrinas oavbrutna beundran, packat upp
ur asken för en liten stund sedan. Hon blev så mätt åt
allt detta, att hon tvärt avbröt modekonversationen med
ett utrop:
”Nå, söta Adelaide! Nu får jag väl se din lilla Olga, som
du så mycket talat om.”
Omigen ringde fru E., och nu fick kammarjungfrun
tillsägelse att skicka in lilla fröken, och lilla fröken kom,
och var till den grad söt och nätt och näpen, och väl
klädd och artig, att fru Carolina blev alldeles förtjust och
kände en tår vilja bryta fram ur ögat över att ha ingen
dylik liten docka att glädja sig åt. Och medan den goda
majorskan småspråkar med lilla Olga, och frågar henne
om sin docka och sina sysselsättningar, säger fru E. ett
artigt: ”Förlåt!” och ilar ut, lätt och behagligt, som hon

91
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

gör allt annat! Men utkommen till sin husmamsell, tar


hon en något upptröttnad min, och säger hastigt och
halvt ovilligt:
”Kära mamsell! För all del i världen skicka in sylt och
bakelse och något sött vin på en bricka; men gör detta
så fort som möjligt. Ja, ja, se inte så förvånad ut, som om
hon ville falla från skyarna, kära mamsell,” tillade mat-
modern skrattande. ”’Hon må veta, att jag har lantbor till
främmande, och de äter hela dagen, och skall nödvändigt
matas med något, annars är det inte väl, och annars blir
man sannerligen aldrig av med dem.”
Och härmed hoppade fru E. åter in, och man började
åter prata, och den goda majorskan, alldeles förglöm-
mande, att hon var på en stadsvisit, som aldrig bör
överskrida halvtimman, gjorde inte minsta tecken till
uppbrott, utan betjänten kom med sin bricka, bjöd
därav till den främmande frun, och fru E. sade, litet
skakande på sitt vackra huvud:
”Ack, min husmamsell har tänkt så väl när hon tagit
björnbärssylt, men det var ingen raritet för dig, söder-
länning. Hon skulle tagit åkerbär.”
”Jaså, man kan ändå få björnbär här uppe!” sade ma-
jorskan, försäkrande, att det var hennes älsklingssylt.
”Ja, men intet annat, än från Göteborg,” svarade fru
E.; ”men jag köper alltid mitt förråd av en gammal lag-
manska P., som jag blev litet bekant med för några år

92
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

sedan vid Varberg, och hon skaffar mig alltid, vart år, en
kruka superba och väl syltade björnbär; men hon är bra
dyr med dem, helst dessa, ty de har gått på diligensen,
påstår hon. Jag fick dem just i går.”
”Jag tyckte väl, att jag kände igen mina egna björnbär,”
— tänkte majorskan med en förlåtlig harm; men teg som
ett gott barn, och lät sig väl smaka de delikata mandel-
bakelserna och syltet—det första som hon med aptit
ätit, allt sedan hon kom till Stockholm, ty det smakade
varken flott eller härsket smör.
”Nej bevars!” sade fru E., när betjänten bjöd henne;
men lilla Olga tog för sig en stor portion, och betjänten
gick, lämnande brickan kvar på bordet, ty det ringde i
tamburen.
I samma ögonblick hörde man underliga, högljudda
röster i de angränsande rummen. Fru E. lyssnade ett
ögonblick, men utropade sedan:
”Tyst! Vad är detta? Herre Gud i himmelen, det är ma-
dame de Krollen och baron S:t Ange! Hur i all världen
skall jag få ut denna ohyggliga bricka!”
Och härmed ryckte hon utan misskund deserttall-
riken från lilla Olga, och hade kanske gjort detsamma
med majorskan, om inte denna med en halväten bakelse
därpå, kastat ifrån sig sin, och fortare än ett andetag, tog
fru E. brickan och slängde ut henne i ett rum bredvid
kabinettet.

93
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

De ankommande hade dock hunnit in i kabinettet,


när fru E. återkom, och nu följde en stormande scen,
ett skratt, ett prat, ett skämt, ett snabbt givande och
återgivande av kvicka, livliga ord, infall och calambourgs,
och allt detta på oblandad franska, så när som ett eller
annat engelskt ord, eller term.
Majorskan stod alldeles förbluffad. Hon trodde sig
kunna franska, och kunna det mycket väl, ty hon förstod
detta språk, lika väl som svenska, varje fransk bok, även
den nya, ofta litet svårfattliga franska litteraturen. Hon
kunde ganska passabelt och felfritt skriva ett franskt
brev eller biljett, om det behövdes, och hon hade mycket
talat franska i sin barndom och första ungdom, men
nu . . . stod hon där, och begrep inte mer än nättopp, att
den utländska damen och hennes följeslagare var bjudna
till fru E., men inte kunde komma; att de var — ”au
desespoir, dans des transes”, för det, och kom nu själva
för att berätta allt detta. Så mycket, men inte särdeles
mycket mera, förstod majorskan av det högst livliga,
högljudda samtalet, som nu fortsattes sittande, då ma-
jorskan likväl lämnat sin soffplats och dragit sig till ett
fönster, samt småpratade där med lilla Olga, för att litet
dölja sin förlägenhet och obehagliga känsla över att vara
så där överlopps, något, som hon likväl alldeles kunnat
undvika, om hon bara vid det nya besökets ankomst gått
sin väg; men se därtill var hon ännu alldeles för lantlig.

94
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Hon tyckte sig dessutom vilja se på detta besynnerliga


folk; hon tyckte sig heller just inte ha håg att ta avsked av
dem, eller framför dem, utan . . . hon stannade kvar, och
satt där nu och svettades så otrevligt i sin varma kappa,
som skulle skyla en mindre väl sittande klänning, och
sin styva, tunga hatt, som, utom andra förtjänster, även
hade den att vara stel och oböjlig, som hade den varit
murad av gråsten.
Den utländska damen var varken ung eller vacker, be-
haglig eller egentligen smakfullt klädd, men — hon var
fantastisk och olik allt, vad majorskan hittills hade sett.
Håret låg som på ingen annan; hatten, med slöja och
övriga bandvimplar, hade något av en fregatt med fulla
segel, och mot denna såg majorskans ut alldeles som en
ångbåt med skorsten, rök och allt; hennes camail var av
en alldeles egen snitt, och bars på ett alldeles eget sätt;
ärmarna av hennes klänning var efter ett splitter nytt
mode, och kjolen därav garnerad på en alldeles förvå-
nande ny metod, och för att fullkomna toaletten, måste
man säga: broderade handskar, broderade kängor, och
i handen en näsduk, olik alla andra näsdukar, och av ett
alldeles desperat värde. Och hennes ton och manierer
var de där, som man får av att ha sett allt, varit över allt,
känna allt, och vara skygg och blyg för intet. Hon slog
omkring sig med kvicka och bitande infall, där man
träffade anspelningar på allt, inte blott på dessa små

95
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

angelägenheter, som avhandlas i Stockholms tämligen


magra petite chronique, utan hela Europas och särdeles
alla hovens. Hennes följeslagare åter, attaché vid franska
legationen, var mera lik andra människor, än egentligen
sig själv, ty han hade alldeles ingenting originellt eller sig
egendomligt, men tycktes även vara en av dessa säkra
seglare på den stora världens skummande hav, som på
förhand vet av alla klippor och skär, och därför aldrig
stöter på några sådana.
Majorskan kunde omöjligen rycka sina ögon ifrån det
besynnerliga paret, och tänkte ovillkorligt på grevinnan
Hahn-Hahn och hennes följeslagare, till vilken hon så
ofta vände sina ord och tankar, att man kallade honom
för hennes ”dativ”. Majorskan låtsade väl att småprata
med lilla Olga, men var en trogen åhörare av ett samtal,
där hon likväl inte förstod en tiondedel.
Fru E. förnekade sig ingalunda, som artig och upp-
märksam värdinna, ty — fastän hon var i detta ivriga
samspråk med de nya gästerna, glömde hon inte den
förstkomna, utan nickade då och då med behagliga och
menande miner åt majorskan, samt sade ett par gånger,
i olika ordalag likväl, att, ”där har Olga minsann fått
sig en god vän”. Men hon vågade inte dra majorskan in
i den världsomseglande konversationen, oviss hur hon
där skulle ha rett sig.

96
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Bland majorskans frågor till lilla Olga var även, om


hon ofta fick vara på spektaklet.
”Ah, inte så ofta,” svarade den lilla, ”men i afton får jag
och Amenaide (hennes guvernant), begagna mammas
och pappas abonnemangsbiljetter och se Sömngånger-
skan, efter här skall bli stor supé.”
En underlig känsla genomilade majorskan. Men nu var
utlänningarna sin kos, och deras försvinnande gick all-
deles lika fort, som deras uppträdande. Och nu pekade
timvisaren även på fem minuter över halvtre, och major-
skan reste även på sig för att gå, men ville bra gärna ha
litet upplysningar om det där besynnerliga folket, som
nyss uppenbarat sig, och, som fru E. begrep detta, sade
hon skenfort och i ett andetag:
”Ja, nu har du sett ett av våra förnämsta salongslejon
för i vinter. Hennes man är chargé-d’affaires vid . . . ska
legationen. Hon har svävat världen omkring, varit vid
nästan alla hov, och lämnat besynnerliga minnen efter
sig, ty hennes rykte är ganska tvetydigt, och hon har
företag och upptåg ibland, som man inte kan ana eller
gissa till. Men,” tillade fru E. med ett litet uttrycksfullt
leende och en liten höjning på de vackra axlarna, ”hon
är utländska, av en distingerad familj, och kvick som en
eld, och rolig och angenäm, och — man slits om henne
här i våra societeter.”

97
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Nå, men var hon nu alldeles fullkomligt klädd, enligt


sista modet?” frågade majorskan, som ännu var litet
yr i mössan av alla sina toalettstankar och bestyr, en
epidemi, som gärna anfaller alla lantbor, nyligen debar-
kerade i huvudstaden.
”Ack, för ingen del!” svarade fru E. leende. ”Hon, som
så många andra, har sina egna moder, och brukar många
saker och ting, endast och allenast för att ingen annan
brukar det. Dessutom finns rätt inga moder i detta ögon-
blick: man söker att få det, som är smakfullt, vackert,
distingerat, — voilà tout,” tillade fru E., som hade haft
munnen så full av franska, att något enda litet ord ändå
stannat kvar.
Nu äntligen tog majorskan avsked, och ett heders-
avsked ändå, så långt och detaljerat, som blott en heder-
lig lantbo det kan, eller en, som ämnar sig till Ostindien.
Fru E. följde henne genom alla rummen, klappade henne
och kramade hennes hand, och bad henne — ”för all del
inte glömma bort sig.” Men när majorskan väl var utom
dörren, hoppade den eleganta värdinnan in igenom alla
sina rum i fyrsprång, och sade för sig själv: ”Hå hå! . . .
Det var en jättevisit!”
Vår majorska hade nu så mycket att tänka på, hade
fått så många underliga myror i sitt huvud, och var inte
vid rätt gott lynne, fast hon svarade sin man, då denne

98
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

frågade henne om hon haft en trevlig stund hos sin vän,


fru E.:
”Oändligt trevlig och rolig.”
”Bad hon dig inte stanna kvar till middagen, när det
drog så långt ut på dagen?” frågade majoren.
”Nej, hur kunde hon det, när du inte var med?”
”Kors, jag stod väl till att finna, om man skickat bud
hit hem.”
”Ja, men det kom aldrig i fråga.”
”Hon bad dig väl snart komma åter?”
”Ja, hon bad mig inte glömma bort henne, men hon
frågade var vi bodde, och sade sig snart komma till
mig.”
”Ja, därmed tror de goda Stockholmsborna, att de gör
resande en rasande stor tjänst, liksom det inte vore långt
vänligare, artigare och angenämare att be dem till sig,”
sade majoren litet harmfullt.
Majorskan svarade inte på detta. Det var inte så utan,
att hon inte tyckte alldeles detsamma, som hennes man;
men hade dock snarare lust att motsäga än hålla med
honom, tog dock en medelväg, som ofta är den bästa,
hon nämligen teg. ”
Man skulle vara sinnad att förundra sig över detta
förhållande, som så ofta inträffar mellan älskande makar
och goda vänner, att de tänker lika, men ändå motsäger
varandra, om man inte betänkte, att de mesta människor

99
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

har ett dunkelt förutseende av alla en saks följder, och


att de liksom känner på förhand, att mycket ont skulle
uppstå av det, om alla ivrade for eller mot samma sak,
och att i allmänhet ingen sång är obehagligare än . . .
den fullkomligt likstämmiga.
Allt vad den stackars goda majorskan såg, allt vad hon
tänkte på, bidrog att öka hennes dåliga lynne, som hon
likväl så omsorgsfullt sökte att dölja för sin make. Hon
hade, före sin utgång på förmiddagen, utbrett på bord
och soffa hela sin handel hos mamsellen på Västerlång-
gatan, för att visa sin man, och nu var hon missnöjd
med alltsammans, ty det föreföll henne fult, dåligt, tungt,
klumpigt och smaklöst, liksom hennes hatt, vilken hon
tagit i en verklig och grundlig aversion. Men nu låg det
där, och hon kände nästan ingen förnöjelse, när hen-
nes man, obetydligt invigd i fruntimmers-toalettens
angelägenheter, berömde allt över en bank, och sade:
”charmant!” för var särskild sak, dels för att han tyckte så,
dels för att därmed ge en hyllning åt sin hustrus smak.
”Åh-ja, det kan vara gott nog,” sade majorskan, med
en liten suck, och tillade därefter:
”Lägg in det i lådorna, kära Kathrina!”
Hennes man tog sig en liten lur efter maten, och ma-
jorskan låtsade att göra så med, men kunde inte låta
bli att tänka på den där stora supén hos sin ”vän”, som
endast den lilla flickan förrått, och på vilken hennes

100
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”vän” således inte ville ha henne. Och detta varför, som


så ofta ligger så plågsamt gåtlikt framför oss, det tog nu
mångfaldiga former, och alla obehagliga, ängsliga och
kränkande.
Klockan sex skulle vagnen komma, ty man hade
lovat att avhämta Sabina till spektaklet, och då dricka
”en kopp te” hos tanten. Detta var väl föga i majorens
smak; men hans hustru hade den föregående dagen bett
honom så mycket om det, att han slutligen lovat. Men i
dag pinade detta besök lika mycket majorskan själv, ty
hon hade verkligen ”ett horn i sidan”, som man brukar
säga, både till tanten och kusinen, och tänkte förtretad
inom sig; ”där skall jag sylta björnbär, och ha ont av
burken under en hel lång resa, för att kärringen sedan
skall få sälja dem, och ta väl betalt, fast hon i flera år
sagt, att det är hennes egen ’favoritsylt’, och där skall
Sabina narra mig att köpa strunt av sin beprisade mam-
sell, som jag aldrig vill se mera.” — Men majorskan teg,
sade inte ett enda ord om denna sak till sin man; tanten
och Sabina var ju släktingar på hennes egen sida. Och
hon såg nog, hur litet majoren kunde med dem förut,
fast han var artig mot dem för hennes skull. Slutligen,
när majoren var vaken, vagnen kommen, och majorskan
just stod resfärdig, gav hon likväl sin förtrytelse lite luft
över diverse, och utropade: ”Nå, så var det då de allra
sämsta och eländigaste handskar, jag någonsin sett! I

101
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

förmiddags drog jag mitt itu ett par av den uselheten,


och nu gick tummen ur detta! Nej, så pass lärde jag mig
då av Adelaide i förmiddags, att man aldrig skall köpa
annat än Boivins eller Jaquemars handskar, vad de än
må kosta.”
Och nu måste Kathrina gå efter ett tredje par, som
bara brast inuti handen.
När de kom till tanten, så såg där liksom en smula
trevligare ut än förra gängen. Man hade nu töväder, och
då eldade tanten alltid förmaket, och som den sparsam-
liga frun visste, att besöket inte skulle bli långt, hade hon
tänt en stearinljusbit i en liten krona, vilket gav rummet
ett litet behag, så stort som en stearinljusbit nånsin kan
åstadkomma. Sabina svängde i full parad, med korta är-
mar och armband på sina magra framfötter. Halsduken
och ullstrumpan var nu förvisade från halsen, men som
ett dragplåster där lämnat en eldröd ring, hade Sabina
bundit en rosenröd sjalett om den. Teet måste även varit
av någon annan buske än sist, ty det smakade tämligen
gott, så att majoren drack två koppar, men sade under
den andras drickande:
”Sedan mitt herrskap, måste vi bege oss av, ty klockan
är strax sju.”
”Var har kusin Schmidt fått platser?” frågade tanten,
för att något fråga om.

102
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Åh jo, vi har rätt goda platser, skulle jag tro,” svarade
majoren; men nu vände Sabina häftigt huvudet och
frågade:
”Var då, min bästa kusin!”
”Jo,” svarade majoren ”på första raden fanns inte en
enda plats kvar, och amfiteatern tycker jag är väl mustig,
då vår afton, utom hyrvagnen, ändå kostat nio rdr, utan
jag fick superba platser på andra radens fond.”
Men nu skulle man sett Sabina! Hon flög upp från
tebordet, som hade hon bränt sig på något, och med en
tragisk förtvivlan, som stod hela hennes dygd på spel,
utropade hon: ”På andra raden! Himmelske Gud! Vad
har kusin tänkt på!”
”På att se Sömngångerskan, min nådiga kusin,” svarade
majoren torrt.
”Ja, men på andra raden! På andra raden! Om det ändå
varit på tredje raden!” utropade Sabina och tanten i
kapp. ”Det går aldrig an”
”Kusin vet kanske inte . . . kusin känner kanske inte” . . .
och nu viskade tanten något i majorens öra, och Sabina
vände bort anletet av lutter pryderi, och majorskan satt
liksom förstenad av förundran.
”Ack min bästa tant, trankilisera er för all del!” sade
majoren skrattande, sedan han avhört tantens hemlig-
hetsfulla viskning. ”Ingen dödlig tar kusin Sabina för ett
sådant fruntimmer, och vad Carolina beträffar, så känner

103
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

ingen henne, och bredvid mig tycker jag i alla fall, att
hon kan sitta var som helst, eller hur, Lina lilla?”
Och härmed steg majoren upp och gick bort till Sa-
bina, som satt i en förstumning över blotta tanken att
sitta på andra raden.
”Nå, min söta kusin,” sade majoren, ”repa sig nu efter
förskräckelsen, och tag sitt parti: vill kusin följa med,
eller vill kusin inte, ty i senare fallet, och likaledes i det
förra, måste vi bege oss åstad genast, om vi vill se något
av spektaklet.”
”Får jag tala vid dig, Sabina,” sade tanten, och gick in
med sin förstummade fröken dotter i sängkammaren
och drog igen dörren, och vad de ordade vet man just
inte så noga, men säkert är, att majoren halvviskande
sade till sin fru:
”Har man hört maken kapriser! Jag undrar vad Sabina
skulle få för ont av den platsen! Jag blev så rasande, att jag
med möda kunde hålla god min, och kommer hon inte nu
genast, så ger vi både henne och kärringen f-n.”
”Söta, goda, bästa Wilhelm!” bad majorskan, ”för guds
skull! För allt i världen! För min skull . . .”
Men nu kom de båda rigorösa damerna ut från sin
sängkammarsöverläggning, och tanten öppnade sin vis-
hetskälla och kvad:
”Vi har kommit överens om, jag och Sabina, att i så
gott sällskap (”jag skulle tro det,” — inföll majoren,) så

104
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

kan det väl inte betyda något, att min Sabina för en gång
sitter på andra raden; men i allmänhet skall min bästa
kusin alltid, vid alla tillfällen . . .”
”En annan gång skall jag tacksamligen ha äran avhöra
min nådi-tants godhetsfulla och erfarna råd,” avbröt
henne majoren; ”men nu måste vi fara, om vi vill se nå-
got för våra pengar, och jag åtar mig allena att reparera
all den skada, som kusin Sabina kan ta av att sitta på
andra raden.”
(Sabina sade intet, men satte på sig en stor ful hatt,
drog djupt ned den över ansiktet och följde med de an-
dra, av vilka en var ond och en förstämd, och således
ingen i lynne att ha roligt av detta ”spektakel på stora
operan”, som majorskan så glatt sig åt, och som hon
så innerligen längtat efter under hela sin föregående
levnad.
När de gick upp för trapporna och trädde in i logen,
darrade likväl majorskan av en onämnbar känsla, som
varit helt angenäm, hade hon bara inte haft den sura,
trumpna Sabina med sig, ty det var och förblev ett agg.
”Nej, jag tackar! Jag vill nödvändigt sitta bakom,” var
Sabinas allra första ord, och hur mycket majorskan än
bad henne, stod hon inte att övertala, utan slutligen
gjorde majoren ett kort slut på alltsammans, när han
märkte, att man från grannlogerna såg på denna ädla
strid.

105
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Nå, så låt kusin Sabina ha det som hon vill,” sade han,
och därmed klev han fram och satte sig med eftertryck
bredvid sin hustru, och tackade Gud inom sig, att detta
var hans goda, älskvärda Carolina, och inte den ”satans
Sabina”.
Majorens otålighet hade likväl varit litet onödig, ty
orkestern stretade ännu med sista tonerna av ouverty-
ren, och som ingen av våra tre åhörare var övermåttan
musikaliska, tröstade de sig och skänkte gärna efter vad
de därav inte hört.
Äntligen gick förhänget upp, och nu var majorskan
bara öga och öra, och hade inte sinne för något annat
än scenen, vilken så fullkomligt fängslade varje sträng
i hennes själ. Hon följde varje tilldragelse på teatern,
varje rörelse hos de spelande med ett barns hela upp-
märksamhet och glada förvåning, och när första akten
äntligen var slut, och förhänget åter gick ned, tog hon
sin makes hand och tryckte den kärleksfullt, sägande
ett vänligt:
”Ack vad detta var roligt!”
Och hennes förnöjelse var inte så underlig, ty hon
hade hittills aldrig sett annat än en och annan kringfa-
rande teatertrupps mästerverk, samt här och där sett
en ”Hjärtebanken” under den tid, som fru Levini farit
omkring och ”hjärtebankat” i alla våra småstäder, och
det med ett sådant eftertryck, att sedan dess har varje

106
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

liten näpen mamsell i varje liten stad inte allenast haft


sin egen lilla svenska hjärtebank att utföra, utan jämväl
Emilies danska dito.
Men mitt i majorskans hjärtefröjd kommer hon ihåg
Sabina, som satt bakom henne, troligen med de allra
olikaste känslor. Hon vände sig hastigt om, nickade glatt
och vänligt åt sin kusin och sade:
”Ack om du bara tyckte, alt detta var en tjugondel så
roligt, som jag tycker; men du sitter så illa, och jag skym-
mer dig alldeles med mitt huvud.”
”’Nej bevars!” svarade Sabina, och drog sig baklänges
och kröp in i sin hatt och sin sjal. ”Jag känner pjäsen
förut, och bara njuter av musiken.”
Musikens andar log väl litet i mjugg åt fröken Sabinas
musikaliska njutning; men majorskan trodde henne blint
och var glad att inte sitta sin fränka i vägen.
”Se ned, så får du se drottningen, prinsen och prin-
sessan,” sade majoren, och majorskan efterkom genast
hans uppmaning, och sedan hon en liten stund skådat
de konungsliga personerna så där — à vue d’oiseau, så
kastade hon blicken vidare omkring, och stannade med
sina ögon vid en loge på första raden.
”Se där!” sade hon hastigt till sin man, ”se där sitter
ju Hennes Excellensa själv! Se hur förnämt hon svänger
på huvudet! Se nu ser hon hit! Se nu, se nu! Nu tar hon

107
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

upp sin kikare och ser på mig. Jag får väl lov att hälsa
på gumman.”
Och i detsamma gjorde majorskan en artig och öd-
mjuk böjning på huvudet; men den dam, till vilken den
var gjord, vände hastigt bort huvudet, och låtsade all-
deles inte märka hälsningen, hur påtaglig den än var.
”Det var själva hin till knyck på nacken, hon gjorde,
den nådiga grevinnan!” sade majoren halvskrattande.
”Ettdera kände hon inte igen dig, eller är hon ond på dig
för att du inte gjort henne någon uppvaktning ännu; ett
tredje finns inte.” (Men just detta tredje fanns, och det
var — den förhatade ”andra raden”.) ”Hon såg alldeles
förbittrad ut, den nådiga damen,” fortfor majoren, ”all-
deles som när hon ville begagna vårt ekipage ibland, vid
Gustavsberg, eller Medevi, och jag låtsade inte förstå
henne.”
”Äh-ja, ja,” genmälte majorskan, ”gumman blir väl
god igen, när jag kommer till henne, och det skall jag
göra, bara jag får hem min nya rock från symamsellen,
ty jag står inte ut med att sitta på förmiddagsvisiter i
kappa. Jag tycker vindruvorna skulle gjort något, men
dem låtsar de inte om. Men min lilla vackra korg, den
vill jag nödvändigt . . . ”
Men nu gick förhänget åter upp, och scenen tog så
till sig den goda majorskans uppmärksamhet, att hon

108
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

glömde alla excellenser, alla sura miner, alla vindruvor


och korgar i världen.
Under en annan mellanakt hade majorskan vänligt
nickat åt lilla Olga, och som majorskan hade ett av
dessa goda, angenäma anleten, som barn gärna fäster
sig vid, hade den lilla flickan, glatt och vänligt, besvarat
nickningen; men då guvernanten såg detta, ryckte hon
i henne och förbjöd henne, att ens se upp till ”andra
raden”.
Majorskan märkte väl detta, men tänkte inte mycket
på det förrän efteråt. Hon var emellertid oändligen nöjd
med sin afton, och nar de fört hem Sabina, som ändå
varit henne ett litet agg, sade hon till sin man: ”Tack,
min goda, kära Wilhelm, för detta nöje! Det ersätter
i rågat mått mången liten ledsam stund. Det var bra
roligt, och jag sitter gärna på den platsen, bara jag ofta
får komma dit.”
”Ja, för att du är en klok och vettig kvinna, som kan
begripa, att man inte tar en hustru, som sitter bredvid
sin man, för ett entretenerat fruntimmer. Men Sabina,
hon är just en . . .”
”Ack nej, hon är för snäll ändå,” inföll majorskan, och
lade sin vackra hand skämtsamt över sin mans mun,
”förtala henne inte, hon hjälper mig så oförtrutet med
dessa välsignade symamsellerna, och har nu äntligen
skaffat mig en, som syr nytt, en som ändrar, och en tredje,

109
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

som sprätter.” (Sabina ville själv i kölvattnet få sin svarta


sidenklänning sydd; vare detta i parentes sagt).
”Nå, nå,” svarade majoren skrattande, ”för detta he-
liga tretals skull, så varde kusin Sabina förlåten sin . . .
onoslighet.”
Det förhöll sig verkligen så, som majorskan sagt med
de tre mamsellerna, och även om detta var ett gott för
majorskans garderobe, så var det ett verkligt ont för
henne själv, ty hon var nu, i flera dagar, alldeles bunden
vid sina hyrda rum. Än skulle den ena, än skulle den
andra komma och passa och probera, och . . . under en
av dessa prövningar, då Sandgren var strängt ålagd säga,
att majorskan var borta, hände det, att fru E. kom och
lämnade sitt kort, och att majorskan kände att tårar ville
utbryta, när hon sedan fick veta detta, ty på henne, på
denna fru E., byggde hon ändå hela sitt hopp om något
nöje i Stockholms sällskapsliv.
Äntligen var en del av roberna färdig, och fru Carolina
hade tagit sig mod, att själv och allena vandra in till Fol-
ker och där skaffat sig en hatt, väl kanske inte av Folkers
allra smakfullaste, men ändå ”en hatt från Folker”, med
denna omisskännliga prägel av lätthet och luftighet, som
ändå gör dem så olika alla andra, och — gömmande
sin ”sockerpappershatt” till duskdagar, gick hon nu i sin
folkerska d:o och . . . uppvaktade Hennes Excellensa, fru
grevinnan A.

110
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

På majorskans fråga om grevinnan tog emot, fick hon


ett jakande svar, och betjänten förde henne genom flera
ståtliga rum in i det, där den gamla grevinnan satt vid
sitt arbetsbord.
Långsamt, och med en främmande och förvånad min,
reste sig grevinnan, och majorskan såg sig nödsakad till
denna ledsamma åtgärd, att själv säga vem hon var.
”Ack, ja, nu ser jag,” sade grevinnan, och tryckte artigt
majorskans hand. ”Gud vet var jag hade mitt minne,”
fortfor hon, ”jag såg så väl, att det var ett bekant ansikte,
men kunde inte begripa var jag skulle få rätt på det. Väl-
kommen, lilla vän, mycket välkommen! Hur mår hennes
man, major Schmidt? Han är väl med här i Stockholm?
När kom ni till staden? Vad tycks om Stockholm? Lilla
vän har ju aldrig varit här förr, eller hur? Var bor ni, och
hur länge stannar ni uppe?”
Alla dessa frågor gjorde den artiga grevinnan i en rad,
och således blev det majorskan omöjligt att besvara
mer, än den allra sista, vilket hon även gjorde med den
underrättelsen, att hon och hennes man beslutat att
tillbringa hela vintern i huvudstaden, för att litet ruska
av sig lantdammet.
”Så-å,” sade grevinnan, ”så länge! Nå jag kan säga!
Och ni kan ha hjärta till att vara så länge borta från det
vackra och på allt sätt charmanta Olivedal. Men det var
roligt, det. Då kan man hoppas att någon gång få se er.

111
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Se där! Redan så gentile och elegante! Mycket vacker


hatt! Och en charmant camail! Jo, jo, den lilla frun ser
inte på, vad hon kostar på sig. Nå, vad har hon sett, lilla
vän, nu sen hon kom till staden? Ni ha väl varit på spek-
taklet kan jag tro. Vad tycks om vår Lind?”
”Ack hon är för söt,” svarade majorskan, ”jag såg henne
häromdagen i Sömngångerskan.”
”Sömngångerskan!” upprepade grevinnan. ”Nu i
onsdags! Ja se, då begriper jag . . . men nej, det är omöj-
ligt . . . Lilla vän, inte satt ni på andra raden? Ett fruntim-
mer hälsade på mig därifrån, och jag kunde inte begripa,
vem det var. Inte var det herrskapet?”
”Jo,” svarade majorskan, litet förlägen och började ana,
att Sabina inte torde ha så alldeles orätt ändå.
”Ja, då var det verkligen en bekant, som hälsade,” sade
grevinnan, men teg sedan.
”Ja, jag hade den äran att hälsa på grevinnan,” sade
majorskan, efter en liten tystnad; ”men jag trodde inte,
att grevinnan kände igen mig.”
”Nej, nej, jag gjorde det intet heller,” sade grevinnan
litet förlägen.
Åter uppstod en tystnad. ”Ack, min goda, nådiga gre-
vinna!” sade majorskan slutligen, ”bli inte ond på mig,
om jag vågar fråga grevinnan om något, som jag, i min
egenskap av lantbo, verkligen inte förstår, men som
ingen kan bättre upplysa mig om än grevinnan: Är det

112
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

på något sätt opassande, eller otillbörligt, att på stora


operan sitta på andra raden, om man är där med sin
man? Kan väl någon ha att säga något om det? Är det
väl möjligt?”
Grevinnan teg ett ögonblick; men sedan svarade hon
artigt och, som det tycktes, litet smickrad av att bli tagen
till domare i ett dylikt högmål:
”Ja, min lilla, goda fru Schmidt, efter fru Schmidt just
frågar mig så kan och bör jag inte förneka sanningen,
och det är, att man nästan hellre sitter var som helst,
än på andra raden. Och ni, rikt folk, vad behöver ni se
på sådant lappri! Nej, för all del, bry sig inte om den
där otäcka andra raden, utan på övre amfiteatern och
första raden, oxögat och till och med tredje radens fond
i sångpjäser det är platser comme il faut, men inte den
där otäcka raden, där alla de där otäckorna alltid har
sin plats.”
Majorskan tackade grevinnan uppriktigt, tilläggande,
att det är stor skada, ty man ser väl och hör väl därifrån;
men nu kom excellensen själv, och för att majorskan
inte även för honom skulle spela ”Den okända”, sade
grevinnan genast:
”Ser du, söta A*! Vi ha rart främmande! Lilla fru
Schmidt från Olivedal, nere i ***land; var det inte ovän-
tat?”

113
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Ah! Välkommen, lilla nåd! Mycket välkommen! Tack


för sist, tusen tack, lilla nåd! Alltid lika vacker och täck!
Er man har jag sett,” fortfor excellensen, ”han har varit
så god och sökt mig, visst ett par gånger; men så träffade
jag honom på gatan, och hörde att lilla nåden var med,
och då tänkte jag just göra min uppvaktning; men så . . .
visste jag ju intet, var ni bodde.”
Majorskan tackade och komplimenterade, och grevin-
nan tillade:
”Ack ja, det har jag verkligen glömt, av bara glädje över
att få se lilla fru Schmidt, att tacka för vår högst agreabla
sejour på Olivedal i förliden somras.”
Och nu pratade man hit och dit, och efter en liten
stund kom majoren, som lovat sin fru att möta och av-
hämta henne hos excellensens, och slutligen, när man
inte visste vad man skulle säga, sade hans excellens själv,
artigt och vänligt:
”Tusen tack, bästa major Schmidt, för de där vindruvs-
avläggen, som jag fick från Olivedal! De tog sig förträff-
ligt, och min trädgårdsmästare prisar dem otroligt, och
lovar mig att snart få av era magnifika druvor, som ändå,
(Piper må säga vad han vill om sina druvor på Sturehov),
ändå var de bästa svenska druvor jag någonsin ätit.”
Majoren och majorskan såg litet på varandra, och
kunde inte låta bli att småle, men slutligen tog majoren
till orda: ”Hans excellens är oändligen god, som säger

114
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

mig detta, och det gör mig mycket nöje, att avläggen tog
sig så väl. De var av alla de tre sorter, som Carolina hade
äran skicka hit såsom prov.”
Både excellensen och grevinnan såg nu upp, såg på
majoren och majorskan, såg på varandra och såg för-
undrade ut.
”Den lilla korgen med druvor, som vi tog oss friheten
sända hit vid vår ankomst till staden, har väl riktigt
kommit i min nådiga grevinnas händer, hoppas jag?”
frågade majorskan, som började ana förhållandet.
”En korg! Och med vindruvor! Nej, min goda major-
ska,” sade grevinnan och skakade på huvudet; ”nej något
sådant har aldrig kommit till min vetskap.”
”Ack, det har den nådiga grevinnan kanske allaredan
glömt,” sade majoren, och en smula ironi, endast märk-
bar likväl för den goda majorskan, som helt häpet såg
på honom, låg i orden.
”Glömt!” upprepade grevinnan och excellensen på en
gång. ”Nej, mina goda vänner! Sådana artigheter varken
glömmer man, eller glömmer att tacka för.” Och härmed
ringde grevinnan häftigt. Betjänten kom in, och han blev
nu tillfrågad, men visste intet; skickades ut for att höra
om någon annan visste något, men återkom snart med
det besked, att ingen visste det allra minsta om varken
korg eller druvor.

115
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Han sade ju, att han lämnat korgen till en lång, mörk-
lagd jungfru eller mamsell?” yttrade majoren halvhögt
till sin fru.
”Ja, det är sant!” genmälte majorskan, ”och dessutom
är han här själv. Wilhelm kan ju fråga Sandgren; han är
i tamburen.”
Majoren gick ut i tamburen, och under tiden ringde
grevinnan på sin kammarjungfru och sporde henne,
men lika fruklöst, och det var just den person, som ma-
jorskan och Kathrina trodde emottagit korgen. Medan
kammarjungfrun ännu var kvar i rummet kom majoren
åter, halvt skrattande och halvt förargad, och berättade
nu, att den dumma Sandgren väl gått riktigt hit, men
tagit ”hennes nåds”, och härmed gjorde majoren en
liten förtretlig bock mot sin fru, ”första våning” för rez
de chausséen, och sålunda lämnat in korgen där, och fått
tacksägelser o.s.v. o.s.v. samt säger sig bestämt hälsat
från oss.”
Alla var förvånade, och excellensen sade skrattande:
”Jo, jo, herrskapet Anderson här inunder tycker om
goda druvor.” Men under tiden sade grevinnan till kam-
marjungfrun:
”Jeanette! Gå genast ned till kamrerens och fråga dem
om de i förra veckan tagit emot en korg med superba
vindruvor, och fråga dem var de gjort av dem!”

116
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Jeanette gick, och man talade under tiden inte om


annat, dels på skämt, dels på allvar, än de olyckliga dru-
vorna.
Äntligen återkom Jeanette, men så full av skratt, att
hon knappast kunde tala, och nu begav det sig: att kam-
rerns hållit druvorna till godo, och låtit sig dessa väl
smaka; att karlen (Sandgren hade inte brytt sig om att
ta livré till denna expedition) som lämnade dem, hälsade
från herrskapet Schimt, och att kamrerns hade en be-
kant, en sjökapten, som hette Schimt, som var gift, och
att de trodde presenten vara från dem.
Alla gapskrattade; men grevinnan sade slutligen, rik-
tigt förtretad: ”Nå, men var är då korgen? Den måste
väl intet kamrerns ätit upp, på samma gång som dru-
vorna.”
”Jo,” sade Jeanette, ännu mera full av skratt, ”jo, när
de sedan frågat sjökaptenens, och dessa inte visste det
minsta om’et, så trodde de, att alltsammans kom från
en ”anonym vän”, som skickat det till mamsellerna, och
nu höll den ena mamsellen på att brodera med tapisseri
på korgen, efter den var så vacker; men så fort de fått
sprätta upp det, skall korgen genast komma upp.”
Och nu höll sig excellensen för magen och skrattade,
och majoren och grevinnan gjorde nästan detsamma;
men majorskan var så förtretad, att hon knappt kunde
skratta.

117
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Men just här avbröts man av ett hiskeligt förnämt be-


sök, en annan hennes excellensa med sina fröken döttrar,
och majorskan fick åter ta plats ett långt stycke från den
hon hade förut, och nu började en konversation, som
— oaktat på ren svenska, och varken så snabb, så kvick
eller så högljudd, som den hos hennes väninna fru E.
— den goda majorskan dock förstod obetydligt av, ty man
gjorde varandra reda för en stor supé, som varit, och en
stor bal, som skulle bli, och detta allt i la plus haute volée,
och man talade dessutom mycket om den första decem-
ber, och alla gissningar om det, ty ännu visste man inte
bestämt, vad som då skulle påskina. Och allt detta var
saker, som alldeles översteg den goda majorskans van-
liga tankesfär; men hon satt där och hörde på vartenda
ord, och kunde ha sagt som en sockenskräddare, vilken
satt inne och sydde i samma rum, där småherrarna
och småfröknarna W. i forna dagar lärde att dansa av
hovsekter Hjelm. Skräddaren svarade nämligen, då man,
efter slutat arbete, ville ge honom betalning för alla de
små persedlar han vänt och tagit upp: ”Nej, jag tackar,
ingen betalning för denna gången, för jag har så mycket
profiterat.”* Och majorskan satt där nu och ”profiterade”,
och grevinnan nickade åt henne med artiga miner, och
gjorde henne då och då en liten fråga. Men nu kom Jea-
nette in med korgen, eldröd av skrattbegär. Majorskan
* Historiskt.

118
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

rodnade även, men av förlägenhet; men excellensen


och grevinnan, de tog sig genast anledning att under
fördubblade skrattsalvor berätta detta quiproquo för sitt
främmande, och påstod att hädanefter fick kamrerns där
nere säkert bara heta: ”herrskapet som åt upp vindru-
vorna for excellensen A-s, alldeles som den herrn, som
i forna dagar ”åt upp ostronen för Langenberg.”*
Damerna mönstrade under tiden korgen, och de unga
fröknarna, som förut obetydligt skrattat åt saken, kik-
nade nu, när de såg märken efter kamrerns mamseller
döttrars gröna och röda sefirgarn på korgen, och nu sa-
des många roliga infall om de unga damernas förnöjelse
över ”en korg från en anonym”. Och anekdoten berätta-
des sedan med många tillägg över hela Stockholm, utan
att man likväl betecknade majorens med annat än: ett
beskedligt herrskap från landet.
När majoren och majorskan slutligen och äntligen
förfogade sig sin väg, — ty ingalunda hade majorskan
ännu fått i sig, hur lång eller kort en stadsvisit bör vara,
— sade både excellensen och grevinnan flera gånger:
”glöm inte bort oss, för all del!” samt tog reda på var de
bodde.
Nedkomna på gatan, sade majoren:
”De skulle inte ha det goda i sig att bjuda oss till någon
viss stund, utan bara detta gamla eviga: ”glöm inte bort
* Historiskt.

119
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

oss”, som jag rättnu är upptröttnad vid, och som jag, ta


mej f-n har lust att en gång göra, för att få se, vad effekt
det kan ha.”
Majorskan teg.
Nu började en tråkig tid: på ett par dagar gjorde
majorskan sina övriga visiter, och alla, de som träffades
hemma, sade: ”Glöm inte bort oss!” men nu, sedan de
mesta toalettomsorgerna var förbi, tog ett annat ont vid,
som den goda frun aldrig förut kunnat ana, och således
inte var beredd på. Sandgren hade nämligen förträffligt
lärt sig att läsa igenom alla postkartor, och kom, nästan
för var postdag från södra orterna, hem med en packe
brev, de mesta till majorskan. I början blev hon mycket
glad, såsom de mesta fruntimmer det bli, när de får brev;
men slutligen mulnade hennes blick, bara hon fick se
ett sådant, ty alla dessa brev, utan undantag innehöll
alltid, efter ”Goda, bästa Carolina!” och litet vänskaps-
betygelser från hennes talrika bekanta nere i landsorten,
böner om kommissioners uträttande, den ena svårare
och befängdare än den andra. Sålunda bad en att få
prov på alla sorter sits och alla sorter yllemusslin; en
annan frågade vad en nattrock (till julklapp åt hennes
man) och en ”ecritoire” (till julklapp åt hennes bror) och
en ”negligé” (till julklapp år hennes mor) och en sjalett
(till julklapp åt hennes svägerska) och en vinterhatt och
en boa till sig själv, skulle kosta. (Sköna, obestämda frå-

120
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

gor! Inte så alldeles ohistoriska) en annan åter skickade


100 rdr och bad majorskan ”efter egen god smak” köpa
julklappar åt hela hennes familj. En annan väninna bad
henne köpa ”all den nya musiken” åt hennes fjortonåriga
dotter, som var en överdängare på fortepiano. En åter
bad henne köpa något ”vackert, enkelt och smakfullt,
inte grant och prålande”, för 2 rdr, som hon ville ge till
någon (hon sade inte om det var man, eller kvinna) i
julklapp, och slutligen bad en bekant henne gå dit och
dit, ty gata och husnummer var noga bestämda, och
köpa henne en sidenklänning, obetydligt brukad, och
som såldes för halva värdet, ”vilket stått två, tre gånger
i Aftonbladet”. Andra åter kom med rimliga kommis-
sioner, men lika besvärliga, och frukten blev, att den
goda, hjälpsamma majorskan travade i smutsen upp
och ned på Västerlånggatan varenda förmiddag och
fick skriva brev på brev, vilket var hennes pina, helst
hon skrev litet långsamt, fast mycket ordentligt, felfritt,
och ganska bra, när hon fick avhandla andra ämnen, än
de ledsammaste av alla, nämligen kommissioner, både
på den aktiva och passiva sidan. Andra små bekymmer
hade hon även. När det söndriga porslinet, som hon så
omsorgsfullt fört med sig för att sinkas, kom till tant-
lagmanskan, som själv åtagit sig detta ledsamma bestyr
”för sin lilla kära Carolines skull”, men egentligen för att
få en rörstrands-karott och ett par andra porslinspjäser

121
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

sinkade på köpet, så befanns det, att den goda major-


skan, som aldrig flyttat, utan alltid, allt sedan hon blev
gift, bott på sitt vackra Olivedal, inte rätt väl förstått sig
på packning, som skulle provas i krakigt väglag, utan att
det obetydligt trasiga porslinet vid uppackningen låg i . . .
tusen bitar, och lönade inte annat, än kasta bort.
En daglig och stundlig pina för majorskan var Kathrina,
ty hon leddes, pep och grät, och var nöjd med ingenting,
och klagade jämt på Sandgren, som ”gjorde ingenting,
utan bara var ute och rumlade”, så att Kathrina ofta fick
både hämta mat och borsta skoplagg och gå ärenden,
och allt detta med ättiksura miner.
En dumhet gjorde även Kathrina i sin vishet, och blev
— lika som de flesta obildade människor — ond på alla,
utom på sig själv, för detta. Hon lät nämligen, oaktat all
sin slughet, försiktighet och misstänksamhet, lura sig
så kapitalt av en sådan kvinnsperson, som man gärna
kunde kalla ”hamnbusa”, om det fanns något femininum
av denna ohyggliga klass. Majorskan var nämligen ute
en förmiddag, allt för sina eviga kommissioner, och då
kommer ett stycke fru eller madam och knackar på dör-
ren och säger sig vara den, som majorskan Schmidt för
en liten stund sedan vidtalat att tvätta sidentyg, silkes-
strumpor o.s.v. och Kathrina, som vet sig ha ett helt
knyte med dylikt, som skulle tvättas, går efter det och
räknar både strumporna och annat till madamen, samt

122
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

frågar henne om hon inte vet någon, som även tvättar


handskar, och då madamen försäkrar, att det ävenledes
var just hennes affär, går Kathrina i sin enfald efter ett
helt knyte med handskar, men begär mycket visligt att
få veta madamans ”logi”, ifall denna skulle dröja att åter-
komma med det tvättade. Madamen lämnar uppgift på
det, lovar att återkomma om en vecka, och Kathrina
stänger helt förnöjd dörren efter henne. När majorskan
sedan efter en stund återkom, berättade Kathrina med
stor självbelåtenhet att ”samma madam, som tvättade
silkesstrumporna och det övriga, även tog alla hand-
skarna för att tvätta dem”. Men när majorskan försäk-
rade henne, att hon visste om ingenting; att alltsammans
troligen var ett skälmstycke, och när Kathrina själv fått
lunka, enligt madamens falska uppgift, långt bort emot
Tyskbagarbergen, utan att ändå finna minsta spår av ma-
damen, då blev Kathrina hiskeligt ond på madamen och
majorskan och strumporna och handskarna och hela
Stockholm; men ändå mest på majoren och Sandgren,
som båda skrattade åt hela olyckan.
Även munsjör Sandgren gjorde då och då litet förtret.
Han som förut varit så villig och påpasslig, var nu lat och
loj, ofta ur vägen, och hade tagit sig för att svara litet
sturskt, när majoren förebrådde honom hans försum-
lighet. Men saken var den, att Sandgren började tycka
mycket om Stockholmslivet, ville gärna stanna kvar där,

123
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

och skulle inte varit missnöjd med att få ge tillbaka sin


årsstädja och skaffa sig en annan tjänst där uppe, visst
inte för att han någonsin kunde få bättre husbonde eller
matmoder än majoren och majorskan, men ändå . . . ”för
att försöka sin lycka, för att pröva litet på annat, för att se
sig om litet, och för att slippa tjäna ihop med Kathrina,
som han aldrig kunnat tåla, men som han nu inte ens
kunde fördra”, och detta var hans egna ord till en rum-
melkamrat, nämligen kapten Ruterfeldts sluskiga betjänt.
Kathrina och Sandgren var även i en beständig strid.
Men värst ändå av allt var för den goda majorskan
att se sin man gå och ledas, gå och sakna sina van-
liga göromål på Olivedal, och aldrig ha särdeles andra
distraktioner eller nöjen, än det eviga spelet, som han
likväl numera aldrig tog till på förmiddagen, av ren god
föresats, eftersom han ansåg det orätt och otillbörligt,
och som han aldrig heller fortsatte inpå natten, men
som ofta nog sysselsatte honom om aftnarna, ettdera
hos kapten Ruterfeldt, eller någon annan ungkarlsbekant,
eller hemma hos sig själv, och då satt alltid den stackars
majorskan och gäspade så att tårarna rann.
Då och då var det äkta paret på spektaklet, men som
majorskan såg att detta obetydligt roade hennes man,
och som hon alldeles inte ville gå allena, och dessutom
tyckte, att det var ett dyrt nöje, nu sedan hon, inte utan
en liten svårighet, sagt majoren, att man måste sitta på

124
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

övre amfiteatern, eller första raden, så inträffade det just


inte så ofta. Men skedde det ibland, så var majorskan
i sjunde himmeln. Hon hade av ett spektakel, gott eller
dåligt, ännu samma fröjd som ett barn; var till yttersta
grad intresserad av pjäsen och dess utgång, skrattade
och grät ömsom, samt drömde sedan om den hela nat-
ten. Men det var ännu utan allt egentligt så kallat konst-
sinne, all förmåga att bedömma varken det hela, eller
detaljerna, med de där vanliga konsttermerna, som den
goda majorskan dyrkade Thalia, utan hon följde blott sin
känsla; men som denna nästan i allt tog den bästa rikt-
ning, hände sig, att majorskan ganska väl hade kunnat
ge sitt omdöme om saken och detta hade troligen blivit
ganska träffande, men det vågade hon inte ännu. Därtill
var hon alldeles för blyg, för ovan vid vad ord hon skulle
bruka, utan inskränkte sig ännu blott till det for hennes
man så välljudande utropet: ”Ack vad detta är roligt?” ty
detta gladde otroligt den goda maken, som ofta till sin
plåga såg, att hans hustru hade mera ledsamt än roligt
av denna tilltänkta lustfärd, som lyste av så många be-
hag i inbillningen.
Mest av allt förtretade honom likväl all köld, eller
tomma artighet, som han erfor just av dessa samma
personer, för vilka han uppbjudit hela sin förmåga för att
på landet ta emot dem gästvänligt och artigt, samt göra
dem alla de nöjen, som stod i hans makt. Han vidrörde

125
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

dock ganska sällan och ganska lätt denna sträng med sin
fru; hon gjorde alldeles detsamma, och tyckte inom sig
detsamma; men båda hade de en förkänning av, att sa-
ken skulle bli harmligare, om den omordades, och båda
hyste de även den hemliga önskan och förhoppningen,
att den andra inte torde bli detta oväntade bemötande
av deras bekanta så mycket varse, om det inte väcktes
på det. Därför tyckte och teg de båda.
Majorskan började likväl besinna, att det var dumt
och orätt att ha, vad man kallar, horn i sidan till sin
väninna, fru E. Hon började för sig själv ursäkta henne,
sägande: hon kunde ju inte göra annorledes. Hon var
ju så innerligen artig och vänlig, så länge vi var allena.
Inte kunde hon sedan uteslutande sysselsätta sig med
mig, när de där stojande utlänningarna kom, eller dra
mig in i ett samtal, vars element jag så litet var bekant
med, och att hon inte bjöd mig stanna kvar, inte bad mig
komma till sin stora supé, inte bett mig sedan någon
gång, det kommer väl av de härskades antagna bruk,
dels att nästan aldrig be någon stanna kvar till midda-
gen, eller bjuda någon på ett trevligt vardagslag, dels av
den fruktan, att jag kanske inte skulle ha roligt i hennes
briljanta aftonkrets, så obekant, som jag var med män-
niskor och allt, helst då, när jag inte ens hade min toalett
i ordning ännu. Och att hon inte bett mig sedan, det
kan komma av så många orsaker: hon har ju sökt mig;

126
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

kanske hade hon då någon plan för att vi skulle få vara


tillsammans, fast den inte kunde komma i verkställig-
het, när vi inte träffades. Och att jag inte har något rätt
behagligt intryck av mitt besök hos henne, det tillskriver
jag så mångahanda saker, och till en stor del, att jag satt
hela den långa tiden med den varma kappan och tunga,
otäcka hatten. Men nu är det helt annat, och nu vill jag
även gå till henne, bara vädret blir drägligt, så att man
slipper gå med paraply.
Så där tänkte majorskan i sitt hjärtas innerliga och
rena godhet, och den första solskensdag, då gatorna til-
lika var torra, klädde hon sig helt olika fiffig mot första
gången, (ty majorskan hade ganska god förmåga att
snart sätta sig in i nya förhållanden, snart rätta sig efter
nya bruk och vanor), och spatserade av till fru E. Men
— o harm! . . . Nu var hon borta; nu var det majorskans
tur att lämna sitt kort; men — som hon blott tänkt på
sin väninna, och inte på sin visit, hade hon glömt dessa
små, behändiga ting, dessa visitkort, förutan vilka man
aldrig bör sticka näsan ut i det visitnoga och visitsnåla
Stockholm. Men nu var de olyckligtvis glömda, och
majorskan banade sig, efter några små svårigheter, änt-
ligen väg till lilla Olga. Hon satt nu i sitt rum med sin
guvernant, och studerade alldeles förtvivlat. Hon blev
outsägligen glad, när majorskan kom och avbröt detta,
hoppade högt upp, och, oaktat guvernantens franska

127
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

uppmaning att vara ”gentille”, sprang hon emot fru Ca-


rolina, slog båda sina armar om hennes hals, och sade,
sedan hon hjärtligt kysst och klappat henne: ”dig tycker
jag bra mycket om!”
Mamsellen föreställde henne förgäves, att hennes
sätt var ganska oartigt, och inte det ringaste gentilt,
men Olga brydde sig inte om det, och som majorskan
var alldeles förtjust åt detta lilla, söta ting, uppstod en
oändlig vänskap dem emellan, som mycket befästades
av en hel påse vackert konfekt, som majorskan kommit
ihåg att ta med sig i sin muff för lilla Olgas räkning,
fast hon glömt de oumbärliga visitkorten. Olga ville
nödvändigt, att majorskan skulle stanna, ”tills mamma
kommer hem”, och majorskan var inte rätt obenägen till
det; men då mamsellen försäkrade, att detta torde dröja
”ganska länge”, och inte alls bad majorskan om det, fann
denna sig föranlåten att gå sina färde, hur gärna hon
hade dröjt kvar.
När hon kom hem, berättade henne majoren, att de
var bjudna på te och supé till excellens A-s, till nästkom-
mande fredag, som var några dagar därefter, Och att
han lovat, på både sina och majorskans vägnar.
Majorskan blev litet ljum om öronen: ”Te och supé
om fredag hos excellensen A-s!” Det lät så stort och
så rysligt. Hon började i förhand darra för detta; men
majoren skrattade åt det och sade:

128
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Ja, det var minsann inte för bittida, som de tänker på


att visa oss någon hövlighet, och jag begriper inte, vad
du är så rädd för. Du är minsann lika så god, som någon
av dem, du där råkar, ja, mycket bättre, mångfaldiga
gånger ändå, och jag råder ingen att vara oartig mot dig,
ty den skall, ta mig f-n, få med mig att göra.”
”Ack, Herre Gud! Vem talar om att någon skulle vara
oartig mot mig! Alltid tar du allting så häftigt!” sade
majorskan ledsen, och dolde sedan, så gott hon kunde,
sin farhåga för den där fredagen.
Med Sabina var majorskan alldeles försonad: hon fann,
att denna hade sina rätt goda sidor ändå och visste alltid
till punkt och pricka, vad som borde göras, undvikas
och avböjas. Sabina var således på sätt och vis bliven
oumbärlig för majorskan, och nu skickades Kathrina
(som fått lära sig vägen), genast i egenskap av kurir till
henne, och bad henne om ett snart samtal i denna mest
viktiga sak.
Som Sabina ganska ofta hade goda och vackra veder-
mälen av majorskans frikostiga tacksamhet för hennes
hjälp och råd, hörsammade hon nästan alltid genast
sin kusins kallelse, och så nu ävenledes. Sabina kom,
och nu blev en stor och viktig rådplägning mellan de
båda fruntimmren om aftontoaletten och mycket annat
till den stundande fredagen. Sabina var förtjust. När
man i Stockholm inte själv kan få säga: ”Jag är bjuden

129
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

till excellensen A.” . . . ”Jag var häromdagen hos excel-


lensen B.” . . . ”Jag kunde inte komma till excellensen
C. o.s.v. o.s.v.”, så ar det ändå något, att i nästa te- eller
kaffe-konselj kunna säga: ”Min kusin skall i afton till H.
excellens A-s”, eller: ”Min kusin var i går på en charmant
bjudning hos excellensen B-s o.s.v. o.s.v.”, och Sabina var
den, som minsann aldrig försummade, att till sin fördel
begagna allt, vad i världen kunde finnas, av det, som på
något upptänkligt sätt kunde lända henne till gagn och
nytta, ära och anseende.
På samma grunder ville hon även, att hennes kusin
skulle uppträda i så mycken glans som möjligt hos ex-
cellensen A-s, i denna samling av ”la haute volée”, en
benämning, som har ett eget, välklingande, magiskt och
underbart ljud för den . . . som aldrig är där, aldrig kan
komma dit, blott då och då titta dit in, och det med de
mest nyfikna och avundsjuka blickar.
Sabina hade redan nogsamt förmärkt, att majorskan
inte rätt gillade hennes berömda mamsells på Väster-
långgatan smak, och proponerade därför själv, att man
genast styrde kosan till Folker, och i god tid beställde ”en
toque, så grann, som möjligt.”
”Nej, käraste Sabina, inte grann, men smakfull, pas-
sande, och till och med litet elegant om du vill,” svarade
majorskan, och de vandrade av, och den gamle hederlige
Folker lovade guld och gröna skogar till fredags afton.

130
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Nej, Gudbevars!” sade Sabina, och blinkade till sin


kusin, ”till fredags middag måste det vara. Det är på stor
dinér min kusin är bjuden till, till excellensen A., och
toquen måste nödvändigt vara färdig klockan tu.”
”Ja bevars,” svarade herr Folker, och man gick.
”Herre Gud, vad jag skulle ha svårt att lära mig allt det-
ta ljugande i bodar, som du är så driven i, kära Sabina,”
sade majorskan godmodigt och halvskrattande, när de
var på hemvägen. ”Ja, det är så högst nödvändigt,” gen-
mälte Sabina, som ingalunda blev stött över majorskans
reflexion, ”säger man dem bara sanning, så narrar de en
bestämt. Du skall få se, att du inte får din toque förrän
klockan tre, och hade du sagt, att du skulle ha den till
supé, så hade du inte fått den före klockan åtta, och jag
tycker jag ville just ha sett din mans otålighet och din
egen ängslan, om både han och vagnen statt och väntat
på toquen.”
”Nej, jag tackar, det vill jag gärna slippa se,” sade ma-
jorskan, och nu var de hemma, och nu lämnade Kathrina
en liten rosdoftande biljett till majorskan, på vilken hon
genast kände igen fru E-s handskrift. I glad förtjusning
öppnade majorskan den; men hur ledsen blev hon inte,
när fru E. skriver:

131
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Bästa Caroline!
Hur ledsamt, att vi aldrig skall råkas! Nu måste det ske
på ett eller annat sätt, och jag föreslår dig och din goda
man att äta en vardagsmiddag allena med oss om fre-
dag, och sedan tillbringa aftonen tillsammans, ettdera
hemma hos oss under gott prat, uppkrumpna i en soffa,
eller ock på nya teatern, där man då ger: ”Övre och ne-
dre våningen”, en kvick pjäs, av Nestroy, som vi gärna
vill se, och det i gott sällskap. Svara mig ett ord om detta,
så kan vi ställa oss därefter, samt anskaffa biljetter, om
herrskapet går in på våra planer, och måtte ingenting
hindra detta, ty alla våra övriga dagar är så upptagna, att,
utom denna stackars fredagen, äger vi på länge ingen
enda att disponera. Olga står bredvid mig, och ber dig,
”pour l’amour de dieu”, komma till din
tillgivna väninna,
Adelaide E.”

”Ack, så harmligt!” sade majorskan, visande Sabina


biljetten, och visste inte, vad hon ville eller inte. — ”Ack,
detta hade varit många tusen gånger roligare, än den
tråkiga supén hos excellensen A-s! Sabina! Hur skall jag
nu göra?”
”Hur du skall göra!” upprepade Sabina, skrattande.
”Herre Gud, det är intet att fundera på. Gubevars, du
skall genast sätta dig ned (efter budet väntar), och tacka
för bjudningen, samt — om din man inte är engagerad

132
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

annanstans — lova att infinna er till middagen, men säga,


att du inte kan ha äran att stanna kvar till aftonen, ef-
tersom du skall på en mycket stor supé hos H. excellens
greve A. o.s.v.”
”Stor! Ja, hur vet du, hur stor eller liten den ledsamma
supén blir,” sade majorskan harmsen och ledsen. ”Ack,
vad detta sammanstötande var odrägligt! Här skall man
sitta inom fyra väggar, utan att någon själ (utom din
goda mamma), bjuder på ett glas vatten en gång, men
så skall man bli bjuden till två ställen på en gång, och
till det sämsta först.”
”Det sämsta! Bevars så du talar!” anmärkte Sabina.
”Ja, ja, det ledsammaste,” förklarade majorskan.
”Ja, det är sig så likt; det får man vänja sig vid, här
uppe i stora världen,” tröstade Sabina och majorskan
måste med beklämt hjärta svara sin vän fru E., som nu
stod i all sin forna glans framför majorskans älskande
själ, nästan allt detsamma, som Sabina, i så sträva ord,
dikterat.
När majoren sedan kom, samtalade man fram och åter
om detta, och han förtretades på sin hustrus vägnar över
denna otur, men . . . med allt detta, kände sig majorskan
ändå glad, ja gladare, än hon någon gång varit, allt sedan
hon kom, till Stockholm och majoren var glad, bara han
såg sin hustru nöjd, och man stämde nu upp en duo av

133
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

lovkväde över fru E., ”som ändå alltid var och förblev en
innerligen söt och älskvärd varelse.”
Mellandagarna gick fort nog, och middagen hos E-s
blev ganska trevlig, dock . . . inte ändå så, som major-
skan väntat sig. Hon tyckte sig beständigt stå så långt
under sin väninna, kände visst ingen gnista avund där-
över, men det besvärade och tyngde henne. Även ville
inga samtalsämnen räcka till. Och vad skulle de två
fruntimmren språka om egentligen? Sällskapskretsarna
och individerna i dem? — Majorskan kände ju ännu så
obetydligt av detta. — Sångscenen och den dramatiska
dito? — Ja, däröver stod den ena, och orkade den andra
inte att tala, ty i allmänhet är det odrägligt att tala med
en person om en sak, av vilken den vet ganska obetydligt.
— Om litteraturen då? — Varken majorskan eller fru E.
var litterata damer, och var just därför så älskvärda*.
Båda hade läst ganska mycket, så väl på sitt eget, som
på främmande språk; man majorskan hade just inte haft
tillfälle att följa med den allra splitter nyaste litteraturen,
och fru E. kände rätt ingenting av den äldre, trots att
de båda fruntimmren var nästan jämnåriga. Men detta
blir ofta händelsen med dem, som bor på landet och i
staden. De förra läser allt, vad de kommer över, nytt och
gammalt, ofta av brist på lektyr; de senare läser endast

* Med litterata damer menar vi inte dem, som mycket läser, men
dem, som mycket pratar om vad de har läst och inte läst.

134
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

det nya och nyaste, och kan knappt förmås att ta en bok
i hand, på vilken inte står, som på bondvisorna: ”tryckt
i år.”
Vad skulle de då tala om? — Sina barn? — Den ena
hade inga, den andra . . . tänkte ännu — kanske mera på
sig själv, än på dem hon hade. — Sina män? — Den ena
älskade sin, utan att tala om det; den andra . . . hatade
sin, även utan att tala om det. — Sina älskare? — Den
senare hade aldrig haft någon sådan, sedan hennes man
blev den sista. Den andra levde i en tid, då . . . fruarna
väl understundom har dylika, men — i motsats till forna
tider — sorgfälligt döljer detta, inte allenast för världen,
utan även för sin bästa vän. — Sina förhoppningar for
framtiden? — Den ena hade blott en sådan, och den be-
stod i, att allt skulle förbli, som det var, och den andras
åter . . . att oupphörligt komma framåt, uppför, d.v.s., att
hennes man skulle befordras till allt högre och högre
värdigheter, med allt större och större inkomster, få allt
mera och mera anseende, och de sålunda . . . kan flyta
över allt flera och flera av deras vänner och bekanta,
som de nu dels gick i bredd med, dels stod under. Och
slutligen och äntligen: hur skulle de kunna samtala om
moder och toalett, detta viktiga ämne för de kvinnliga
diskussionerna? Majorskan var ju ännu så litet bekant
med detta ämne, och fru E. så allt för mycket, ty hon
hörde redan till dessa utvalda, som inte gärna vill ha en

135
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

sak, som alla andra hade, utan tvärtom: vad som för
henne var egendomligt, och som distingerade henne från
andra, då den goda majorskan åter var fullt nöjd, bara
hon såg ut, som alla andra, och inte som dessa personer,
vilka Sabina stundom på gatan och i bodar visade henne,
i övermodig Stockholmskhet, sägande: ”Se på den! Den
är säkert från landet!”
Men — vid detta ämne måste ändå de båda fruarna
hålla sig, av ren brist på något annat.
”Ack, vad du alltid är väl och smakfullt klädd!” sade
majorskan, när man efter måltiden krupit upp i den där
soffan, för att riktigt prata. — ”Inte har du sytt den klän-
ningen själv? Den sitter så oändligen väl, och mycket
vackert är det där snörmakeriet i samma färg. Var får
man sådant?”
Fru E. smålog, såg på sin klänning, som hon tyckte
var ganska vanlig, just en av dem, hon minst estimerade,
och svarade vänligt, men med denna överlägsenhet, som
hon hade i mycket, och tog sig i mycket:
”Ack, vad du tror, att jag är snäll, då du ens kan för-
moda, att jag skulle kunnat sy mig en klänning. Nej,
vet du, det har jag aldrig i min levnad gjort. Jag har en
sömmmerska, som sytt åt mig, allt sedan jag var barn,
och hon säger ibland, att hon kan min växt alldeles ut-
antill. Hon syr allt åt mig, och hon har skaffat det här
snörmakeriet även, jag vet sannerligen inte var.”

136
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Ja, se då kan man få det, som passar,” sade majorskan,


”men jag, som annars brukar sy mina kläder själv, så,
som vi fruntimmer på landet det oftast nödgas göra, jag
kan inte rätt förlika med det här främmande passandet
och provandet, och nypandet och infästandet, och lika
illa sitter det för det. Jag fick häromdagen hem en siden-
klänning, som jag just skall ha i afton, och symamsellen
tycker hon sitter ’charmant’, men jag, som känner den
både tränga mig och vara för vid, tycker att hon sitter
miserabelt.”
”Hurudan är hon?”
”Mamsellen?”
”Nej bevars! Din nya klänning, som du skall ha i af-
ton.”
”Åh, den är ganska vanlig: tjockt, ljusgrått sidentyg,
garnerad med mörkrött sammet.”
”Ja, men det måste vara rätt vackert,” sade fru E., som
lätt föreställde sig detta.
”Åh-ja, det ser bra ut; färgerna passar så väl tillsam-
mans.”
”Och vad skall du ha på huvudet?”
”Åh, en simpel toque eller öppen coëffure av rött sam-
met med fina ljusgrå plymer, som likväl är mjällvita i
alla topparna.”
”Det där låter minsann rätt vackert och smakfullt.” ~

137
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Ja, bara den blir färdig, att Folker inte narrar mig. Den
var ännu inte kommen, när jag for hit.”
”Det skall du inte tro om Folker. Han kan nog ljuga
litet om en sommarnatt, eller något, som han vet man
kan umbära ett par dagar. Men aldrig strandsätter han
någon till en bestämd dag eller stund. Ne-nej! Han vet
nog, vad hans frid tillhör, och du kan lita på honom, som
på guld. Du blir ganska elegant på detta sätt.”
”Ack, om du bara varit där!” sade majorskan med en
suck.
”Ja, men se jag var där för en fjorton dagar sedan, och
hörde då den befängda historien om vindruvorna.”
”Uff! Den är jag så trött vid,” sade majorskan. ”Ack,
att de då inte kunde bjuda mig, på samma gång som
dig! (Fru E. tänkte vad hon tänkte.) Jag är så rädd och
ängslig, att jag känner, hur hjärtat kommer att sitta
mig i halsgropen, bland allt detta förnäma och för mig
okända folk.”
”’Åh, lappri,” svarade fru E. litet smågäspande, ”när
man ser bra ut, är väl klädd, och kan svara på vilken
fråga som helst, även om den gjordes på franska, tyska,
eller engelska, och så . . . vet, att vem som besvarar frå-
gan: vem du är, alltid tillägger: ’de är mycket rika’, så
tycker jag man kan vara rätt lugn.”

138
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Ja, men om jag än kan kämpa mig till lugn,” svarade


majorskan, ”så får jag ändå säkert bra ledsamt, och det
är minsann intet så roligt.”
”Nej, det må Gud veta!” svarade fru E. skrattande.
”Men vet du den konsten kan jag och många flera, här
på våra tråkiga supéer, där det varken är dans, musik
eller några särdeles lejon.”
”Och det tror du inte kommer att bestås i afton?” frå-
gade majorskan.
”Det tror jag visst inte,” svarade litet slugt leende fru
E., som rätt väl visste att tyda åtskilliga järtecken på den
excellensiska horisonten.
Men nu var tid för den ena av dem att bege sig hem
till supétoaletten, och för den andra att skynda till nya
teatern, och som det var ett mycket vackert väder, torrt
på gatorna och inte av polisens, utan av vår Herres mån-
sken, beslöt man att gående följas åt, så länge man hade
samma väg, som var ett långt stycke.
”Ack,” sade majorskan, när de slutligen på Malmskill-
nadsgatan tog avsked av varandra, ”ack så roligt, om jag
nu fått följt med dig, goda Adelaide, ty du är ändå den
enda varelse här i denna stora stenmassa, vilken jag hål-
ler av och trivs tillsammans med.”
”Tack för det, goda, bästa Carolina!” sade fru E., kra-
made majorskans hand och . . . gick till nya teatern.

139
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

När vårt äkta par, en god timma därefter inträdde


i excellensen A-s väl upplysta våning, var hela afton-
sällskapet där nästan redan samlat, ty majoren och
majorskan hade följt fru E-s uppmaning, att inte bege
sig dit i otid, och således befara att bli de första. Men nu
höll de däremot på att bli de sista.
När betjäningen hjälpte majorskan att ta av kappan,
kände hon, att hon darrade, men — långt ifrån att ens
komma ihåg en enda av sin väninnas tröstegrunder, sade
den renhjärtade frun blott till sig: ”Jag har ju intet ont
gjort,” och kände sig lugnad.
Grevinnan kom artigt emot sin gäst, och föreställde
henne för några fruar, och majorskan fick sig en plats,
tappade väl sin näsduk, och höll då på att låta sin toque
få ett litet farligt carambolage med ett kansliråds peruk,
när rådet ville vara artigt och hjälpa till att ta upp näs-
duken, men — majorskan och toquen gick oskadade, så
när som på hjärtklappning och en stark rodnad, från
saken. Sedan höll hon i sin näsduk, som en skeppsbruten
i en planka.
Denna supé var och såg ut som alla andra supéer,
och ändå litet ledsammare, ty nu vet var och en, att en
excellens alltid är en sol, och att varje sol har sitt planet-
system, och var planet sina egna månar. Men nu händer
det sig ofta, att i dessa system finns otroligen hyggliga
och roliga, samt otroligen ledsamma och tråkiga planeter,

140
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

och att bland månarna alldeles samma olikheter uppen-


barar sig, och nu ville ödet, att alla de ledsamma plane-
terna och månarna i dag skulle bespisas, inte till någon
dödlig varelses tänkbara fröjd, utan bara för att de hörde
till systemet, och mitt i denna samling satt nu vår goda
majorska och tyckte sig så allena, som Robinson Crusoe
innan han fått sin Fredag, ty hennes goda man var för
hela aftonen fastnaglad vid ett spelbord, där excellensen
förgäves sökt få fjärde man till ett whistparti åt en gam-
mal herre, så ledsam och långsam och grälaktig att spela
med, att man endast trugad, lockad eller narrad, kunde
förmå sig till ett dylikt straffgöromål.
Majorskan åter satt på en stol, ända tills hon satte sig
på en annan, och bredvid henne satt ett litet halvgam-
malt fruntimmer, ogift och munvig, och någon sorts
förnämare hjälp-hustru åt grevinnan, ty hon tycktes ha
på sin lött att hålla alla dem sällskap, som ingen annan
talade med, och detta gjorde hon med en sådan flit och
iver, att man mycket väl kunde se, hureledes hon därför
hade någon sorts dagspenning. Hon ryckte till sig en
stol, satte sig nästan i majorskans knä, och . . . började
fråga. Ja! Hon frågade så, att majorskan slutligen kom att
ovillkorligen tänka på den stackars skjutsbonden, som
en löjtnant F* frågade ihjäl för några år sedan, under en
resa i de sydvästra provinserna.

141
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Majorskan å sin sida tog sig även dristigheten fråga


vem den eller den, och alla dessa sedan, kunde vara, och
hon fick nu en liten kort beskrivning på var och en,
men när i sådana daguerrotyperade porträtt all humor
saknas, så blir man bra sömnig åt det, helst när de por-
trätterade ser litet ledsamma ut, och inte en enda är av
de där, som man hört talas om förut, så att man kan få
vakna upp vid sitt eget utrop: ”Jaså: aha! Är det herr eller
fru den och den, som jag hört så mycket talas om?”
Supén gick emellertid sin gång: vaxljusen brann klara,
rullgardinerna var inte nedfällda, gravyrer och litogra-
fier översvämmade alla bord, betjänterna ilade fram och
åter i sina tunna skor på de tjocka, mjuka mattorna, och
man skulle aldrig försport dem, hade inte glasen klingat
mot varandra på de stora brickorna de gick omkring
med, bjudande allehanda utsökt frukt, champagne,
selzervatten och glasser, med sina små oskiljaktiga dub-
belbröd, vilka, oaktat alla revolutioner både i Guds värld
och modets värld, dock behåller sina samma former, lika
som skulle de bredvid glasserna symbolisera det kallaste
och det varmaste, som Allfader någonsin skapade.
Några gånger kom grevinnan och samspråkade ett par
nådiga ord med majorskan, och fann då alltid tillfälle, att
för hennes grannar berätta historien om vindruvorna,
vilken nu var lika så broderad som korgen, och vid vilken

142
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

majorskan var alldeles upptröttnad, så ofta och så olika


hade hon hört den från alla håll.
Vid den stående och gående aftonmåltiden höll den
goda majorskan på att komma litet till korta, ty hon var
inte van, att så där i flykten gripa för sig, fick heller inte
sa mycket mat i sig, som inte mera på sig, ty lite sås och
lite gås fick hon på sin nya klänning, men den, som öste
över henne detta, eller rättare sagt knuffade henne så,
att hon öste det över sig själv, vände sig om, och tröstade
henne med, att det tar ”Degraisseuren” ut på en moment,
men tillade inte, vad alla vet, nämligen att detta någon
gång lyckas, men att merendels ”Degraisseuren” bara vet
att förvandla en grå fläck i en grön eller gul, eller så där
tvärtom.
Trött och sömnig, med sina sås- och gås-suvenirer,
kom majorskan äntligen hem, och sade gäspande till
sin man:
”Mamsell Bremer har bra rätt, när hon beskriver
Stockholms supéer, som ett non plus ultra av ledsamt
och tråkigt.”
”Ja, vad skall jag då säga!” genmälte majoren ivrigt.
”Du fick då åtminstone ha din frihet och din ro.” (vacker
frihet och vacker ro, tänkte majorskan.) ”Men se, jag har
då suttit som en verklig offerbock och tappat min 30 rdr
av lutter ledsnad, trötthet och förargelse. Men så mycket
vet jag: att aldrig i världen mera sätter jag mina fötter

143
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

under samma spelbord som presidenten X., ty det var


ett syndastraff till gubbe att spela med, och förb. mig
jag tror, att gubben excellen bjöd oss för annat, än att
få fjärde man till den smulgråten och grälmakaren, ty
han trätte både på med- och mot-spelare, både när han
fick goda och dåliga kort, tappade eller vann roberten,
och en gång blev han lilla schlam, och då trodde jag han
skulle bli topprasande. Nej, det var en f-n, som jag aldrig
mer tar i kort tillsammans med.”
Men se nu ville ödet, att vårt äkta par blev bjudet på
ett par dylika roliga supéer hos några andra av sina för-
nämare bekanta; att majorskan hade lika ledsamt, fast
hon nu varken darrade eller tappade sin näsduk, och att
majoren . . . än en gång eller två lockades i snaran och
fick spela med presidenten, samt tappa sina pengar av
”ren förargelse”.
Så här framskred hösten, och tanken på julen var ett
agg både för majoren och majorskan. De hade då alltid
brukat att ha hos sig syskon och bekanta, och dessa jul-
helger hade merendels varit utmärkta för glada, trevliga
dagar, och muntra, roliga tillställningar, ty majorens var
inte så lottlösa på grannskap, fast de inte alla kunde
vara av prima sort, d.v.s. högst interessanta. Man hade
— med ett ord — alltid ett glatt minne av varje jul, och
vad var nu att vänta? Jo . . . ettdera att sitta hemma i
sina hyrda rum och hämta lutfisk och gröt, samt höra

144
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Kathrinas snyftningar och vånda över att inte vara bland


de sina, eller ock — och det var en nästan ändå led-
sammare föreställning — att tillbringa julen, julaftonen
åtminstone, hos sina enda släktingar, tanten och Sabina.
Majoren grinade och majorskan suckade var gång de
tänkte på detta; men de sade ingenting om saken till
varandra, utan lät tiden gå, i hopp att den månde föra
något oväntat och angenämt med sig. Men, ack! Av de
här farkoster, som kommer seglandes på tidens flod, är
så högst få lastade med glädje och lycka, utan helt annat
nedtynger dem, så att relingen understundom knappt
stannar över vattenytan.
Majorskan satt ofta långa stunder allena i sina mörka
rum, och tänkte på hur glatt och trevligt, ljust och varmt
hon hade på Olivedal, hur bekvämt allt var, hur väl hon
blev uppassad, hur väl hon mådde på allt sätt, hur glatt
det ofta var just under dessa jular, som på landet ännu
bibehåller åtminstone något av sin forna jublande fröjd.
Hon tänkte på sina rum i hemmet, som nu stod tomma,
kalla, igenlåsta, med tillskruvade luckor, utan mattor
och dubbelfönster; hon tänkte på sitt hus, sina blommor,
sina goda och trogna gamla tjänare, och ändå oftast och
mest på sin lilla Anna, som skulle umbära henne, sin fos-
termoder, just vid den tid hon bäst behövt henne. ”Och
här sitter jag, onyttig och trånar hem!” tänkte slutligen
majorskan, och några tårar smög sakta nedför kinden,

145
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

men kom hennes make, så tog hon genast en glad min,


och syntes road av allt, vad han föreslog.
”Nu är här visst inte särdeles roligt,” sade han, gång
efter annan, ”men efter jul, fram i februari månad då
börjar alla nöjen med riktig fart, och då skall vi inte sitta
så här, som inhyseshjon, och i mars och april då skall
vi bese oss överallt, och se allt, som är märkvärdigt och
lönar att se, och det skall roa både dig och mig, ty jag
har väl varit i Stockholm många gånger, men sannerligen
utan att se mer än gator och gränder, värdshus, folk
och fä, och några hyggliga umgängskretsar, men ganska
räkneliga dessa, och numera, fruktar jag, utgångna, ty
ettdera måste inga sådana finnas kvar, eller räcker de
inte till för oss lantbor, ty var vi är, tycker jag är litet
ledsamt, men . . . efter jul blir nog allt bättre, och nyårs-
börsen skall roa dig oändligt mycket.”
Så där ungefär ordade majoren då och då, och hans
goda maka varken motsade eller just höll med honom,
utan teg om saken, ty hon kände på sig, att rätt allt, vad
hon kunde ha sagt om det, skulle göra hennes man mer
eller mindre ledsen, eftersom det dock alltid var han,
som föreslagit hela resan, i akt och mening, att därmed
göra henne en stor glädje.
Av sin väninna, Adelaide, såg majorskan nästan ingen-
ting, och, skedde det någon gång, så hade den förra så
rysligt bråttom, än med julklappar, än med bortbjud-

146
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

ningar och andra bestyr, och till sin inte ringa förvåning
fick majorskan veta, att hon nyss haft en liten, ganska
glad och trevlig supé, om vilken hon likväl inte nämnt
en halvdragen anda, som man säger, till majorskan.
Men lilla Olga däremot, hon fick dagligen under sin
förmiddagspromenad, så vitt vädret och gatorna tillät
någon sådan, titta upp till majorskan, då hon städse
undfägnades med något gott och välsmakande, eller nå-
got roligt att leka med, samt visade sin tillgivenhet och
tacksamhet för majorskan på det mest ojävaktiga sätt,
och detta var sannerligen den största och verkligaste
glädje majorskan hade av hela sin vistelse i denna stad,
som är så trevlig, så angenäm, så full av behag, bara
man . . . dock det blev ett alldeles för vidlyftigt ämne
att behandla i denna lilla skiss av ”ett herrskap, som vill
ha roligt.” ”
Vid Lucietiden (en dag som Kathrina enligt lantligt
bruk i sydvästra provinserna firat med att komma in och
”otta” klockan fem om morgonen, samt med kaffe väcka
sitt herrskap, som först lagt sig klockan ett på natten),
vid denna Lucietiden kom äntligen den på en gång öns-
kade och fruktade bjudningen till tanten, att hos henne
tillbringa julaftonen och de två första juldagarna. Sabina
kom själv med inbjudningen, gjorde mycket krus, sade,
att allt skulle tillgå helt ”enkelt, simpelt och tarvligt” (nå-
got som majoren inte det ringaste betvivlade) och talade

147
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

helt mystiskt om julklappar; undanbad sig ”för all del”


alla möjliga dylika, eller ock — tillade hon — ”att dessa
blir så alldeles utan allt värde o.s.v. o.s.v.”
Majoren och hans fru tackade så mycket, men fann
även, att här måste man ha julklappar, och sålunda
ersätta tanten hennes ”skrala välfägnad, för vilken jag
visst inte vill stå i obligation hos den snåla käringen”,
sade majoren, och man beslöt att gå ut en dag och köpa
julklappar.
”Ja, ett par stora mandarintekoppar köper jag gum-
man,” sade majoren, ”och så en strut med några korn
gott te, så att jag åtminstone på julaftonen kan få det
som duger.”
”Nej, Gubbevars!” sade majorskan skrattande, ”det går
inte an. Det måste vara något i suvenirväg, annars kan
gumman bli ond.”
”Suvenirväg!” upprepade majoren ironiskt, ”ja, vore
det inte en ganska god suvenir av mig, om hon hade
koppar och te, som folk kunde vara belåtna med.”
Majorskan skrattade nu även, och slutet blev . . . att
majoren ändå köpte en mycket vacker så kallad ”de-
jeuner” av franskt porslin, och fyllde tedosan med allra
finaste sort te, och fick sålunda sin vilja fram, även om
han påstod, att klappen var dyrare, än hela gumman var
värd. Av majorskan fick tanten några rätt vackra saker,
och likaledes, fast ännu dyrbarare, fick kusinen Sabina,

148
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

men även till henne ville majoren ge något som han själv
ävenledes hade någon liten nytta av, och det blev något
både vackert och dyrbart att satta om halsen, ”for att
jag,” sade majoren, ”skall slippa att se den där otäcka
rödrandiga tranhalsen”.
Julaftonen kom, och med den ett oändligen vack-
ert väder, torrt på alla gator och blänkande månsken.
Majorskan var mycket bekymrad för Kathrina, men
majoren gav henne en ganska hederlig gratifikation och
bad henne gå i julmarknaden, och för resten förlusta sig
bäst hon kunde, och till sin förvåning och glädje fann
majorskan Kathrina vid rätt gott lynne, när hon om
aftonen klockan sex vandrade av med sin man, bort till
tanten. Det äkta paret var bjudna till klockan sju, men
hade föresatt sig att ta julmarknaden i ögonsikte, sedan
de likväl först tagit en liten sväng omkring där fru E.
bodde, för att på ett högst mysteriöst sätt där inlämna
åtskilliga paketer till den lilla kära Olga, som majorskan
bittida och sent tänkte på. Allt detta roade majorskan
innerligen, och hennes man fröjdades åt hennes fröjd,
och de handtryckningar de gav varandra, så här vand-
rande fram genom de vackra gatorna över den ståtliga
bron och emellan de upplysta husen och bodarna, de var
millioner gånger mera värda, än alla de dyrbara julklap-
par, som så många andra makar skänker varandra, mitt
i sin osämja, hat och ovilja. Ja, den goda frun vandrade

149
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

så glad och nöjd vid sin makes sida. Månen och tusental
av stjärnor glindrade över dem och gladde sig säkert
åt att se verklig kärlek någon gång vandra hand i hand
på denna jorden, och majorskan, hon tittade upp till
varje hus, som de gick förbi. Överallt var ljust, och i sin
oändliga godhet trodde hon även, att över allt var glädje,
frid, endräkt och förnöjelse. Hon tittade upp till vinds-
kuporna, — även därifrån lyste det, fast svagt nog, och
hon suckade vid tanken på hur väl de, som bor där uppe,
kunde behöva något av det, som hon själv så väl kunde
umbära, och hon förglömde alldeles, att hon själv i allra
största tysthet avtorkat mången tår, avhjälpt mången
brist i armodets boning, nu till den instundande julen,
både därnere omkring sitt hem, och här uppe i denna
oändliga blandning av rikedom och fattigdom, utomor-
dentlig lyx och förfärlig uselhet. Men vår goda majorska
var av dessa mjukkänsliga kvinnor, som ville vara med
om allt, ty hon gladde sig innerligen åt prakten i första
våningen, och ömmade för bristerna i den femte, samt
kände sig lycklig och tillfreds med hela världen.
Klockan var nära halv åtta, när våra vandrande änt-
ligen, suckande, stretade upp för tantens trappor, och
ändå tuttade inte tanten på sina stearinljus i kronor och
stakar förrän hennes främmande stod inne i salen. Det
såg tämligen trevligt ut hos tanten: det var ljust och

150
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

varmt, och det gör mycket till här i denna kulna värl-
den.
Assessorn gick där och stultade, nu som vanligt, och
hade fått en kopp med honung för sin torrhosta samt
satt den bakom ett uppslaget alrotsbord, dit han då och
då gick och smuttade. Assessorn var av dessa beskedliga,
gamla ungkarlar, som just aldrig varit varken unga eller
karlar, åtminstone aldrig ungdomliga eller karlavulna,
utan som varit pjåkig i de unga åren och tråkig i de äldre,
och behäftad med en viss torrhet, som nu så tagit över-
hand, att han till kropp och själ liknade en gärdsgårds-
stör, som stått i mannaminne och grånat i tjänsten.
Han var en sort av factotum för tanten: hon kunde
inte umbära honom, och inte låta bli att gnata på ho-
nom, och detta hade räckt i runda trettio år, ty den
tiden ”min man, salig lagman, levde, var assessoren
en av dennes underordnade, som njöt mycken godhet
i vårt hus,” brukade alltid tanten säga, utan likväl att
tilllägga, huruledes assessorn för längesedan avtjänat
denna godhet, medelst otaliga tjänster och hjälp av all
möjlig beskaffenhet, som han gjort sin forna principals
efterlämnade fru. Dessutom fanns ett annat band mel-
lan assessorn och tanten: han var nämligen av henne i
tysthet utsedd till den, som ändå slutligen skulle dra av
med hennes dotter Sabina till altarfoten, såvida n.b. inte
någon annan anmälde sig. Därför, ju längre det led, ju

151
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

mindre utsikterna blev för något annat parti, dess mera


vänskap och tillgivenhet visade man assessorn, och nu
var det redan tredje julen, som den gamle släktlöse man-
nen slapp att äta sin julgröt på ett värdshus. Första året
hade han fått ett par muddar till julklapp, stickade av
tanten själv (assessorn var mycket rädd att bli varm om
pulsarna), andra året ett reseskärp, stickat hälften av
tanten, hälften av dottern, (assessorn reste aldrig), men
i år skulle han hugnas med en soffkudde (assessorn ägde
ingen soffa i sina rum), av Sabinas egen knotiga hand. Så
steg hans aktier, allt som Sabinas föll.
Aftonen var och förblev tråkig, allramest för den
stackars majorskan, som inte kunde låta bli att inom
sig jämföra.
Kunde man bara understundom slå dessa jämförel-
setankar ifrån sig, hur mycket skönt, gott och angenämt
skulle då inte finns på vår jord, vilket nu alltid kryper
undan och gömmer sig bakom något skönare, bättre och
angenämare! Dessutom satt majorskan långa stunder
allena i sängkammaren och halvsov, medan Sabina
sysslade med aftonmåltiden och de andra spelade en
liten whist på tre man hand, ”ett fasligt, tråkigt spel”,
som majoren sedan sade.
Förr än klockan tio kom inte den efterlängtade supén,
och när den kom, så . . . var den allt, utom läcker och
god. Majoren och majorskan var båda hungriga, och

152
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

hade väntat sig en anständig julvälfägnad, men Sabina


hade bokstavligen hållit ord, när hon lovat tarvlighet, en-
kelhet och simpelhet, ty lutfisken var skral, gröten ändå
skralare, grädden skralast, och så kom en nyfödd kalv-
stek och antika bakelser, eller åtminstone från medelti-
den, ty tanten hade redan i veckan före jul gjort alla sina
uppköp. Men nu kom även julklapparna, inslängda av
stockholmspigan, under ett gruvligt skratt. Majoren fick
en ”ami”, stickad av tanten, som själv beskrev dess nytta
(majoren brukade aldrig flanell eller något värmande om
bröstet), samt ett cigarrfodral av Sabina (majoren rökte
aldrig cigarr, tålde det inte en gång), majorskan fick en
”porte-clefs” av Sabina, ”att ha på landet”, (majorskan
var av de angenäma värdinnor, som aldrig, likt en bjälle-
ko, gick och bar på en klingande nyckelknippa), och av
tanten fick hon ett par stickade sockar av harull (hon var
gruvligt rädd för överflödig värme om sina fötter).
Så där bortåt vet somliga att träffa människors smak
och skryter sedan av sin fintlighet, vilket är det allra
värsta.
Så snart man kom från bordet, och sedan man tackat
oändligen åt alla håll, började majoren att se på sin ny-
köpta klocka, men tanten bad dem först se, hur förnöjd
och belåten hennes piga satt och åt vid det bord man
nyss lämnat.

153
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Detta,” sade tanten, helt rörd åt sin egen godhet och


popularitet, ”detta är ett gammalt vedertaget bruk i mitt
hus, att jag alltid reguljärt varje julafton låter mitt folk
stiga till sitt herrskaps bord, och där äta sig mätta av
alla sorter.”
Majorskan vågade inte se på sin man; men så fort de
äntligen kom ned på gatan, ty de gick även nu till fots,
eftersom detta, i det vackra vädret, tycktes göra major-
skan långt mera nöje, än att åka i hyrvagn, så pustade
majoren och sade:
”Nå, Gud vare tack, nu är då äntligen denna odrägliga
afton tillryggalagd; men det säger jag uppriktigt, att blir
intet ’mitt folk’ (härmade han tanten), mättare av den
välfägnad vi lämnade, än jag det är, så beklagar jag ’mitt
folk’, eller snarare den stackars olyckliga pigan, och det
lovar jag, att hade du och jag ätit med sådan strykande
aptit av den otäcka lutfisken och infama gröten, som
de andra, så skulle det blivit så lagom kvar åt mitt folk,
utan då hade detta på julafton fått det nöjet att ’stiga till
sitt herrskaps bord’, för att där skrapa och slicka faten.
Men nu fick då den stackarn några bitar, på bekostnad
av min hunger.”
Majorskan bara skrattade, men kände även inom sig
en sugande hunger, och man må inte undra, om hon
blev bra angenämt överraskad då hon kom hem, efter
den långa friska aftonpromenaden, och Kathrina trium-

154
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

ferande öppnade dörrarna på vid gavel, och majorskan


fick se ett stort, väl uppdukat bord just med allt det, som
hon mest önskat sig.
På bordets mitt stod nämligen några i frisk och frodig
växt varande kamelior i sina vackra krukor. Omkring
dessa prunkade och doftade nyss utslagna hyacinter
i flera färger. Därutanför en krans av ljus i nya, mo-
derna bordstakar, och ytterst en dessertservis av det
vackraste franska porslin, med sina dessertknivar och
gafflar (något, som majorskan länge önskat sig) och de
vackra dessertfaten fyllda med tårtor, bakverk, friska och
insyltade frukter, allt av allra läckraste sorter.
Först blev majorskan glad, så rörd åt sin makes godhet,
men kort därefter föll hon i ett hjärtligt skratt åt hans
förutseende, att man väl torde behöva en liten påökning
på tantens julaftonsvälfägnad, och om hon med förtjus-
ning såg på de sköna levande växterna, med glädje på
den dyrbara och vackra servisen, så är det lika säkert,
att hon med den allra största aptit betraktade de läcker-
heter, som här var uppdukade.
De båda äkta makarna satte sig snart ”en fonction”
med att tömma faten under gott och hjärtligt skämt
och glam.
”Ja, detta var den roligaste stund, jag minns, alltse-
dan . . . jag var hemma,” sade den goda frun, och hennes
man svarade då: ”Ja-men! Och roligt, att du tycker så, ty

155
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

då har jag stor förnöjelse av mitt infall, och slog därmed


ganska många flugor, eftersom, utom allt annat — detta
lilla bestyr sysselsatte och roade Kathrina, som annars
gått och tjutit och leds efter hemmet.”
”Ack, du änglagode!” sade majorskan, och sade inte
mera; men den är varken god och än mindre änglagod,
som inte förstår, vad hon menade med det.
Glada och lyckliga insomnade de älskande makarna,
men suckade då de vaknade och tänkte på den långa,
odrägliga juldag, som de hade framför sig, och som de
skulle tillbringa hos denna tant, av vilken de på förhand
väntat sig så mycken ”agrement”, men som för var dag
blev dem ett allt större och större plågoris.
På förmiddagen gick de likväl i den av stadens kyrkor,
där de visste sig få höra en vacker, flärdlös och till hjär-
tat gående predikan, som avhandlade religion utan all
inblandning av politik; men sedan måste de bege sig till
tantens middag, dock inte förrän de under gott skratt
intagit en ganska god och redbar frukost.
”Se så!” sade majoren, när han steg upp från frukost-
bordet och torkade sig om munnen, ”se så, nu är jag redo
att förtära överievorna av gårdagens supé.”
Och de avreste, och de fick väl inte något av lutfisken
och gröten; men om inte salig kalvsteken spökade i en
mager ragu, och bakelserna ingredierade i den där mys-
tiska sammanblandningen av risgryn och äpplemos och

156
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

syltade lingon och grädde och något mera av bastantare


art, det vågade majorskan sedan inte disputera, när hen-
nes man det påstod.
På eftermiddagen var kaffekalas hos tanten, och några
medelåldriga personer av båda könen, troligen hennes
intimaste vänner, där församlade, för att ”min niece och
min nevö skulle komma in i min sällskapskrets”, yttrade
sig tanten, allt som den ena, ledsammare och tråkigare
än den andra, anlände, placerades, bjöds kaffe, och in-
drogs i det högst intressanta samtalet om vädret, och
om gatorna, som varit så torra och sköna i går, när det
var frost och vackert väder, men som var smutsiga i dag,
när det töade och regnade. Vidare, lade man sig ut om
de sista tjuv- och mordhistorierna, ty dessa tycktes just
då ha sin början, och var och en hade någon ny omstän-
dighet att förtälja vid det, åt vilken de andra kunde få
säga: ”Kors bevare oss!” eller: ”åh, Gubbevars! Sådana
förfärliga tider!” Och då anmärkte majoren, att det är en
sorglig erfarenhet, men nere i hans landsort begås dub-
belt så många brott nu, sedan tjuvar och skälmar inte
mera har spöstraff att frukta, utan endast vatten och
bröd, och medgörliga fångvaktare, som ofta nog för en
liten dusör förvandlar detta vatten och bröd i . . . sill och
brännvin, samt ser genom fingrarna med att fångarna
stundom vid ankomsten har dränkt sina vadmalsrockar
i sälta, samt lagt ett litet mellanfoder mellan det rätta

157
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

fodret och övertyget, av tunna, väl skurna fläskskivor,*


vilket allt tycks bevisa, att till de filantropiska idéernas
utförande bör även vara . . . filantroper, annars går det,
som det går,” tillade majoren, ”och vi kan inte lägga oss
säkra någon enda afton, att inte ligga plundrade och
mördade den kommande morgonen, och det i vårt eget,
väl låsta och tillbommade hus.”
Några av sällskapet, som aldrig varit längre utom
Stockholm än på sin höjd på Djurgården eller Drott-
ningholm, talade om, att man vid sådana tillfällen genast
borde tillkalla polis, och att någon viss person i huset
borde ha det på sitt ansvar, att snart förrätta detta.
”Ja, det skulle gå oändligen bra, ers nåd,” svarade
majoren, ”först och främst om man hade någon polis
på landsbygden, och sedan om rånarna hade den artig-
heten, att inte börja med den där personen, som hade
det där ansvarsfulla polisbestyret sig anbefallt.”
”Kors, bevars!” ljöd det från flera håll, ”finns det alls
ingen polis på landet? Det var ju alldeles fasligt! Det
borde man framför allt anskaffa,” m.fl. dylika, kvicka
reflexioner.
Majoren menade väl, att man inte var stort säkrare i
Stockholm, där som skulle låtsa vara polis; men ingen
hörde eller brydde sig om hans malis, utan alla pratade
på en gång om vad de varken visste eller begrep, eller
* Historiskt.

158
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

hade minsta reda på, och majoren gäspade gräseligen,


och majorskan försäkrade Sabina i all tysthet, att hon
omöjligen, så gärna hon än ville, hade tid att göra visiter
hos alla dessa fruar, utan att hon var tvungen avsäga
sig det stora nöjet att komma in i denna sällskapskrets,
hur angenäm den än tycktes vara. Så där bortåt vred
majorskan ihop sitt svar på Sabinas uppmaningar, ty
hon hade redan av Stockholm lärt sig flerahanda små
nyttiga konstgrepp, varibland det allra nyttigaste bestod
i, att någon gång i nödfall säga raka motsatsen av vad
hon tänkte, och det var just nu händelsen, ty majorskan
tänkte: ”Bättre sitta hemma i mina hyrda rum, mutter
allena, än sitta och förgäspa mig bland dessa odrägligt
ledsamma människor”, och majoren förklarade under
hemfärden, att kunde någon förmå honom, att: tredje
dagen i rad bege sig bort till ”tanten och hennes an-
hang”, så, skulle den vara försedd med persuasionsgå-
vor av järn och hampa, ty godvilligt skedde det absolut
inte, försäkrade majoren, och majorskan trodde honom
fullkomligt.
Nu började en ny tid.
”Jag är ledsen vid detta,” sade majoren, ”vi måste roa
oss, kosta vad det kosta vill.”
Och nu beredde sig majoren att göra åtskilliga visiter
i åtskilliga hus, allmänt omtalade för den trevliga och
angenäma umgängekrets, man där fann, och vars värd-

159
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

folk majoren och majorskan under loppet av tiden gjort


bekantskap med på tredje stället. Dessa tilltänkta visiter
uppsköts dock till nyårsdagen, för att därmed slå två
flugor i en smäll, och under första julveckan var man en
gång bjuden till E-s på en liten ganska trevlig och rolig
middag, med några hyggliga karlar och ett par äldre
fruntimmer, av fru E-s släktingar, vilka alldeles förtjuste
majorskan, ty de var av dessa bildade och angenäma,
aktningsvärda, vänliga och artiga, glada och tillgängliga
kvinnor, av vilka finns några få praktexemplar här och
där, behagliga, eftersökta och firade in i senaste ålder-
domen, just därför, att de kan sätta sig i jämnbredd med
varje annan ålder, utan att dock någonsin förneka eller
träda en hårsmån ifrån sin egen.
Sådana var dessa fru E-s tanter, som hon även tycktes
sättas ett stort värde på, och vilkas bekantskap ersatte
majorskan många dagars och stunders lidande inom
huvudstadens murar. ”Ack att jag här hade en sådan
tant,” suckade majorskan, ”och ännu mer — en sådan
liten ängel, som lilla Olga.” Denna var nu alldeles beta-
gen i majorskan. Den lilla dockteatern, med ordentligt
maskineri, dockor och små, tryckta teaterpjäser, som
med dessa kunde uppföras, satte henne och hennes två
små bröder, som hade jullov från Barnängen, i ett hav
av barnaförtjusning, som ändå är det genuinaste av all
sorts förtjusning och majorskan gladdes åt detta, och

160
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

åt att den ena tanten, liksom hon själv, ovillkorligt på-


mindes om Goethes barndom och ”Puppen-Spiel” som
troligen lade grund till hans stora försmak för teatern,
och följaktligen till hans stora talent som scenisk för-
fattare. Man kom nu att tala mycket om Goethe, om
Eckermans och Bettines brev. Några av herrarna deltog i
samtalet. Somliga beundrade och prisade dessa Bettines
flammande skrivelser, men majorskan påstod sig av dem
blivit alldeles, som litet . . . pirum, ”ty,” sade hon, ”de slog
sannerligen i huvudet.” Man skrattade gott. Majorskan
fick litet mod, påstod att Eckerman gick, inte som en
spegel ens, utan blott, som ramen åt den spegel, i vilken
Goethe ensam återspeglades, och när det var fråga om
Bettine, så tog hon sig dristigheten att berätta, hur man
på Olivedal, en jul för några år sedan, roat sig med al-
lehanda små representationer, charades en action och
tableaux vivants, och hur hon då själv en gång varit
utstofferad, alldeles som Bettine beskriver ”Frau Rath”,
när hon skulle göra bekantskap med fru Staël på tredje
stället, och mötande denna med stolta steg, blott sade:
”Je suis la mère de Goethe.”
Man skämtade och pratade så där hela tiden, om
just inte så klyftigt, så åtminstone så roligt, glatt och
angenämt, inte tungt, stelt och sömnigt.
Med ett ord: majorskan var oändligen nöjd med sin
afton, och majoren förtretades, fastän han hade haft en

161
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

särdeles god tur, över att suttit och spelat kort, just den
enda gång, de varit bland ”hyggligt folk”, ty så brukar
var och en alltid att kalla var och en, som man har roligt
tillsammans med.
Denna dag hade alldeles försonat majoren och hans
maka med Stockholm; men en fluga gör ingen sommar,
och en dag betyder så litet bland veckor och månader.
Nyårsdagen kom äntligen, och majoren, som alldeles
inte frågade efter den nymodiga avsägelsefebern och
anteckningslistorna, att inte göra nyårsvisiter, utan just
på dessa grundade stora förhoppningar, hade skaffat sig
en pålitlig vaktmästare, som skulle springa omkring med
alla hans kort, ty han vågade inte ta Sandgren till det, av
fruktan, att han skulle begå någon ny lantlig kardinal-
dumhet, som man varken kunde ana eller förekomma,
och att han måhända kunde göra så, som en av majorens
bekanta berättade, att hans betjänt från landet gjort en
nyårsmorgon. Herrn hade nämligen om aftonen givit sin
betjänt en hel packe med kort, och en lång lista över, hur
dessa skulle fördelas och avlämnas, samt noga beskrivit,
hur han skulle bete sig, och slutat sin föreläsning med
en anmaning, att inte ”söla” om morgonen, utan bege
sig tidigt ut. Själv tänkte herrn att ta sig en god ro på
nyårsmorgonen, och låg och sträckte sig till klockan mel-
lan nio och tio, men steg då upp, dock utan att kalla på
sin betjänt, som han var övertygad inte på länge kunde

162
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

vara hemma från sin expedition i alla väderstreck. Men


hur förvånad blev inte husbonden, när han — efter att
ha helt och hållet klätt och hjälpt sig själv — kom ut i
yttre rummet, och där fick se sin Mercurius, som tog sig
en liten god tupplur i all säkerhet, tills han skulle höra
sin herres ringklocka eller ropande röst.
”Vad tusan! Sitter du där och sover, i stället för att göra
som jag befallt dig!” utropade husbonden i vredesmod.
”Med kortlapparna menar herrn?” frågade betjänten
lungt.
”Ja då! din drummel!” svarade den förgrymmade
herrn.
”Ja, med dem är ingen nöd,” återtog betjänten helt
självbelåten, ”ty dem har jag lämnat av för länge sedan.
Men aldrig i mina livsdagar har jag fått maken ovett som
i dag, för se, jag gick åstad klockan fem, och vart jag kom,
fick jag banka och slå, för ingen enda port var öppen,
och vem som öppnade, skällde som en bandhund; men
jag bara kastade in kortlapparna, och så sprang jag min
väg innan de fick tag i mig, för annars hade det säkert
blivit stryk av.”
Herrn hade ingenting att säga: han hade bett sin tjä-
nare gå tidigt, han hade bett honom skynda sig, och båda
delarna hade tjänaren åtlytt i ordets fulla märkelse.
”Och ett dylikt spratt gjorde Sandgren mig säkert, så
att det blev en historia, maken till den om vindruvorna,”

163
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

sade majoren; ”därför tar jag mig en vaktmästare, så att


inga spektakler bli av.”
Men se! Inte alla vaktmästare är begåvade med ljusa
huvuden, åtminstone inte med sådana, som kan tyda
stjärnornas mening, och nu begav det sig, att vår goda
major gav vaktmästaren en förfärlig tjock bunt med
visitkort samt en förfärlig lång lista, med noggrann till-
sägelse, att, när det vid ett namn stod en stjärna, så be-
tydde det, att även för majorskan skulle lämnas ett kort.
Men om nu vaktmästaren, av en oförlåtlig vaktmästar-
konfusion förblandat och förbytt dessa båda chanser,
eller om han tänkt och filosoferat över saken och, som
han själv var en mindre lycklig äkta man — aldrig kunde
falla på den tanken, att man med en stjärna kunde be-
teckna en hustru, utan att det nödvändigt borde varit
ett kors . . . allt det vet man inte så bestämt, men säkert
är, att han rände kring hela staden och lämnade kort,
alldeles tvärtom mot vad majoren förestavat honom, ty
hos alla ungkarlar och några högra högt uppsatta män,
som majoren tyckte sig böra uppvakta, där gjorde nu
majorskan sin nyårsvisit, tillika med sin man, men inte
i ett enda hus, varken av dem, där hon förut varit, eller
där majoren tänkte att på detta sätt införa henne, och
— det värsta av allt — det blev inte snart, utan långt
fram i tiden som major och majorska fick hum om denna
förseelse av sin nyårsmercurius. Nej tvärtom: De goda

164
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

makarna satt så belåtna och förnöjda och drack sitt kaffe


på nyårsmorgonen, och majorskan var vid ovanligt gott
lynne, ty hon hade med en av dessa fru E-s älskvärda
tanter, som fullkomligt tillhörde la plus bonne société
om inte just la plus haute volée, uppgjort sällskap på
nyårsbörsen, och majorskan förstod mycket väl att upp-
skatta värdet av en sådan följeslagarinna vid ett sådant
tillfälle. Hon satt nu och gladde sig åt detta och åt att
åtminstone denna gång slippa Sabina, ty hennes sällskap
hade säkert blivit fru Carolinas lott, om inte den vänliga,
gamla damen erbjudit henne sitt sällskap. Majorskan
hade således låtsat, att alldeles inte förstå Sabinas inviter
att få följa med henne på denna nyårsbörs, och slutli-
gen, när dessa blev allt för påtagliga, hade majorskan
nödgats säga henne, att hon uppgjort annat sällskap,
vilket synbarligen förtröt Sabina, som nu hade ny svart
sidenklänning, ville partout på börsen, ville komma dit
kostnadsfritt, samt gärna vara där med majorskan, som
umgicks hos excellencer och andra högdjur, och som
således kanske kunde få hälsa på och konversera med
dylika, varav alltid något litet återsken av ära skulle falla
på Sabina, vilken dessutom hade ämnat att helt och hål-
let styra och regera alla majorskans företag under denna
afton, och som nu måste avstå från allt detta. Men just
åt allt detta satt nu majorskan och fröjdade sig, ty hon
hade slutligen lärt sig fullkomligt förstå alla Sabinas och

165
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

tant lagmanskans uträkningar, samt sade flera gånger


till sin make: ”Jag var ju bra lycklig, som kunde slippa
Sabina!” och majoren gnuggade händerna av glädje
och förtjusning över denna hugneliga omständighet, ty
Sabina och hennes mor växte för var dag i den annars
så goda majorens avsky.
Emellertid satte sig majoren på denna för alla så led-
samma nyårsdags förmiddag, och gjorde upp sina räk-
ningar, samt såg efter vad deras vistande i Stockholm
tills innevarande stund hade kostat. Majorskan åter satt
i ett fönster och såg hur betjänter och vaktmästare och
herrar i full uniform, och herrar i värja och herrar utan
värja sprang förbi varandra, som skulle de riva smör ur
elden; men hon väckte rysligt till, när hennes man, efter
att ha suttit en lång stund alldeles tyst och stilla, adde-
rat och multiplicerat, dividerat och subtraherat, äntligen
ropar till helt häftigt:
”Det var sjuhundra tusan, att vårt vistande här redan
kostat . . .” och nu utsade han en summa, som vi inte
vill eftersäga, eftersom mången kunde tycka det var för
mycket, andra för litet, men vad som är säkert, det är,
att majorskan slog sina händer tillhopa och utropade:
”Det var för mycket pengar for så litet . . . fröjd,” hade
hon ämnat tillägga, men teg plötsligt, av fruktan att
det kunde såra hennes man, och han räknade vidare,
och hon tittade på gatan, men gick hastigt från fönst-

166
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

ret, när hon såg en liten herre i värja krumbukta för en


stor herre i crachan, ty detta såg bra roligt ut uppifrån
hennes fönster, men hon påminde sig i hast att ha läst
en resbeskrivning, där den herrn, som reste, beklagade
sig över, att han blev fordrad och fick betala inte så litet,
för att han från sina fönster betraktat och skrattat åt
Polichinelle och M:lle Colombine, som förevisades nere
på gatan av en kringvandrande ”gubbe med skåpet”. Fru
Carolina, som nyss läst detta, och nu hört den i hennes
tycke oerhörda summa, som deras vistande i Stock-
holm kostade, blev i hast rädd för varje onödig utgift
och tänkte, att snart kommer de där herrarna måhända
och fordrar kontant likvid för att jag haft nöjet att se
dem krucifixera för varandra.
Men, inom en liten stund började det äkta paret hjärt-
ligen skratta åt sin första förskräckelse för den ”oerhörda
summan”, och majoren sade:
”Vet du, Carolina lilla, att nu är vi just ett par enfaldiga
barn, som kan förvåna oss över, att beständiga dagliga
utgifter skall göra en stor summa tillsammansräknade,
och ett par smulgråtar var vi, om vi satte oss att sörja
över det, ty vi har ju alldeles ingen att spara åt (här
suckades en liten duo) utan vill vi roa oss, så kan vi
det även utan all oro och samvetsförebråelse, ty, Gud-
skelov . . . har jag lagt upp vartenda år av vår reveny,
så kan jag väl något år ha råd att leva upp den, och

167
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

något däröver, om det skulle behövas, men det tror jag


knappast. Dock, vilket som, vogue la galère! . . . bara vi
kunde få litet roligt, och därmed skall vi just nu börja,
på denna årets första dag, ty jag gläder mig ordentligt
åt nyårsbörsen, och det mest för din skull, Carolina lilla,
ty jag vet så väl av gammalt, hur det ser ut; jag har varit
i forna dagar på flera nyårsbörsar, och de är varandra
så fullkomligt lika som bär, och än tror jag inte på det
pratet, att H. M. Konungen skall komma upp; men se
gjorde han det, då vore det en annan sak, ty hur gammal
han är, den ståtlige Karl Johan, så står han dock än som
ett kronljus mitt på bordet, det är säkert, och hos oss
något var, som tillhörde armén 1813 och 1814, skall han
dock alltid finna stora sympatier och hjärtlig tillgivenhet,
det är jag viss om, och jag skulle gärna vilja se honom än
en gång så där på nära håll, ty som jag ingenting har att
be om, ingenting att tacka för, och aldrig förstått mig på
hovtrapporna, kan det blott ske på detta sätt.”
Så här samspråkade de goda makarna, glatt och trev-
ligt, och tittade dessemellan på visitfolket nere på gatan
och hugnades själva med flerfaldiga kort, och några
besök in natura, varibland även av — ”den gamla roliga,
hederliga Ruterfeldt”, som majoren likväl under loppet
av tiden redan kommit underfund med, varken var så
rolig, eller så hederlig, som han först trodde. Denne höll
nu så dumma nyårstal för vår goda majorska, att hon fick

168
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

rodna mer än hon orkade, och blev slutligen så trött och


matt åt dumt skämt, som är det ledsammaste av allt, att
hon föregav något litet bestyr med sin toalett for aftonen,
och drog sig in i sin sängkammare. Men hur förtretad
blev hon inte, då hon kom ut till middagen och såg bor-
det dukat för tre personer, och på ett par blinkningar
av majoren förstod, att den tråkiga Ruterfeldt trugat sig
kvar. Men — tänkte majorskan — ”får gå, aftonens nöje
uppväger allt ledsamt.”
På eftermiddagen proponerade Ruterfeldt en tur piket,
och majorskan gick in till sig och somnade så gott vid
”Förhoppningarna” och drömde en smula om ”Dagbo-
ken”* och nyårsbörsen i den, men blev plötsligt väckt av
Kathrina, som kom med en biljett från fru E-s tant. ”Ack,
vad är nu detta!” sade majorskan sömnigt, och anade
redan något ont.
Och ont var det: den älskvärda gamla frun hade fått
en häftig kolik, och var nu sysselsatt med helt annat än
tillrustningar för aftonens högtidlighet, vilken hon till
sin stora ledsnad nödgades avstå ifrån.
Majorskan ville nära nog falla i gråt. Och än satt ”den
otäcka Ruterfeldt därute. Hon kunde således inte få tala
med majoren, men slutligen tog hon dock sitt parti, och
bad honom om ett ögonblicks samtal. ”Straxt på stund,”
sade majoren, och kom även nästan genast, men litet
* Båda dessa romaner var just då utkomna.

169
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

småförargad över att ha spelat åtta turer piket, och tap-


pat varenda en.
”Nå, vad står på?” frågade han, då han såg sin maka,
vars mine innehöll en hel tragedi, och som ännu satt
med den olycksbringande biljetten öppen i handen.
”Nå-ja, inte är det så förb. farligt,” sade majoren, då
han läst den, och på hans ton hördes, att han var litet
kort om huvudet. ”Vad tusan betyder det! Om där, på
börsen, är en käring mer eller mindre, vad ont kan du
egentligen ha av det? Nog är du så pass gammal fru, att
du kan anföra dig själv. När du har mig, så tycker jag
du har förkläde nog, m.m.,” ty majoren pratade mycket
smått i sin lilla piketharm, och drog fram åtskilliga van-
liga tröstegrunder, som dock i detta ögonblick verkade
på majorskan, som vatten på gåsen, och när han länge
perorerat, sade hon, plötsligt avbrytande honom: ”Söta
Wilhelm, kan intet Sandgren i ögonblicket få gå till Sa-
bina?”
”Nå, min Gud!” utropade majoren, och slog sina hän-
der tillsammans, oaktat han höll piketkorten i den ena.
”Vad f-n skall vi med henne att göra? Skall vi nu åter igen
ha den tranan på halsen! Herre Gud! o.s.v.”
Men hur det var och hur det gick, så . . . fick Sandgren
ändå palta av till fröken Sabina, med tillsägelse likväl att
skynda allt vad skyndas kunde, ty det led på tiden. Ru-
terfeldt tog äntligen sin hatt, sedan han förut tagit en 9 à

170
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

10 rdr på piket, en god middag och en duktig poussecafé,


och nu började en duo mellan de båda makarna:
”Jag undrar om Sabina skall komma! Ack, om hon ändå
ville komma! o.s.v. o.s.v.” ty nu var hon den skeppsbrut-
nes enda planka.
”Börja du emellertid att klä dig, Carolina lilla!” bad
majoren, ”ty klockan är redan sex,” och majoren började
själv rusta litet vid sitt toalettsbord, men fru Carolina
satt med näsan mot rutan och kikade ned på den mörka
gatan, liksom kunde hon urskiljt Sandgren från andra,
när han kom, och det begav sig även, att han kom in helt
andtruten och svettig med fröken Sabinas biljett, utan
att majorskan märkt honom bland de gående.
”’Nå-å!” sade både herre och fru, och biljetten revs
upp så, att den gick mitt itu, och på båda bitarna stod
med spetsig handskrift:

”Min bästa Carolina!


”Jag är mycket ledsen på dina vägnar, att du skulle gå
miste om ett så agreabelt sällskap, som det du påräknat,
och som jag visserligen inte på något sätt hade kunnat
ersätta, även om jag inte för länge sedan uppgjort med
en annan väninna att göra henne sällskap på nyårs-
börsen. En annan gång, om du skulle behöva mig, så
hoppas jag du är god säger mig till litet tidigare, ty an-

171
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

nars kunde det hända såsom nu, nämligen att jag redan
var engagerad.
Vänskapsfullt av
Sabina F.

Hastel.
”P. S. Mamma tackar mycket för kusins Schmidts
nyårsvisit. Jag hoppas våra kort kommit herrskapet
tillhanda.”

”Kors en sådan markatta!” utropade majoren. ”Hon


skall låtsa vara pikerad; men det skall hon få betala. En-
gagerad skriver hon! Ja, liksom det någonsin hade hänt
förr! Och vad skock granater pratar hon om min visit,
just som om jag ränt ensamt dit, eller bara skickat mina
kort. Men hon är yr i mössan, och jag tycker du skulle
inte bry dig alls om henne och hennes dumheter, utan
bara klä dig, så att vi är tillreds, när vagnen kommer.”
Fru Carolina sade intet. Gråten stod henne i halsen.
Hon hade nu tusen gånger hellre stannat hemma; men
som hon verkligen inte var nyckfull, ville hon heller
aldrig se så ut, utan hon klädde sig, tyst och ängsligt,
utan en enda annan känsla, än rädsla och fruktan för
aftonens utgång. Hon var alldeles färdig, när vagnen
kom, ty på den fick man vänta en halv timme, och
under denna tid hade Kathrina, som annars aldrig bru-
kade smickra sin matmoder, dock flera gånger upprepat:

172
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Aldrig i min tid har jag sett hennes nåd så väcker som i
dag,” och slutligen sade majoren, som ville på nära håll
se vad min majorskan höll: ”Vet du, Carolina lilla, att
tyckte du Folker var dyr med den coëfuren, så klär den
dig ock för dubbelt den summan. Du är så vacker som
på vår bröllopsdag.”
Sådant stärker ändå alltid något litet en stackars kvin-
nas mod, då hon skall åstad på en bal; och då majorskan
slutligen vid sin makes arm inträdde i den av ljus, speg-
lar, förgyllningar och granna människor förblandade
salongen, var hon tämligen lugn och väl till mods. Var
hon gick fram fästade hon även mången blick på sig, ty
hon såg ovanligt bra ut. Men ack! Var skulle hon få en
plats! Slutligen stannade det äkta paret, säg sig litet om,
och majorskan blev ganska glad, när ett fruntimmer
började maka en liten plats åt henne, på en av de nedre
bänkarna, likväl ”inte rätt långt från dörren”. Major-
skan tackade med lantlig, d.v.s. verklig, tacksamhet;
majoren tackade även, ty han hade varit ängslig för sin
lilla gumma, att hon skulle bli stående ensam på golvet.
Majorskan såg på sin artiga granne, för att litet utforska
av vad sort den kunde vara, och tyckte det vara hennes
skyldighet att säga något förbindligt, varför hon förkla-
rade, att såsom främling och ensam, var hon oändligen
glad att finna en så god plats. ”Ja det kunde jag precis
se, att herrskapet var främlingar,” sade damen, som

173
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

var av denna sort människoatomer, som känner med


sig själva, att de är ett intet, en nolla, som måste ställa
sig bredvid en annan siffra för att bli något, och som av
alla möjliga yttre och inre omständigheter är dömda att
ligga på botten av denna sällskapslivets stora kruka, men
som med händer och fötter evigt arbetar och stretar, för
att på något sätt komma uppåt, och som således hakar
sig fast vid varje föremål, som syns dem möjligtvis vara
i stånd att dra dem upp till gräddan. Och nu såg det
Schmidtska paret sannerligen rätt väl ut, när det kom
framskridande. Majoren var en vacker, äldre karl, alltid
fint och väl klädd, men såg ändå aldrig ut som om han
gick och provkörde nya kläder, och tapperhetsmedaljen,
som hängde bredvid svärdordensstjärnan, skvallrande
om att han dock inte alltid gått så här makligt och pro-
menerat, utan verkligen någon gång känt fientlig ”krut-
rök”, en sak, som rättnu börjar bli en tradition bland
våra militärer. Och så förde han dessutom ett vackert
fruntimmer med särdeles vacker figur, och en klänning,
så ny, att man tyckte sig se märken efter tråckeltråden,
och så tjock och så mjuk, att mången riksdaler gömde
sig i vart veck, och som satt så väl som på en docka, och
med ärmar så moderna, som satt på armar så vita och
runda, att inte mången kunde uppvisa dylika. Och på
den vita, väl formade halsen ringlade sig vackra äkta
pärlor, och på bröstet strålade en juvelbrosch, lika så

174
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

äkta och ren som godheten i det vackra blå ögat lite
högre upp, och det behagliga huvudet väl prytt med
litet ljusblått crèpe, litet silver och några dyrbara, vita
plymer, men allt detta satt så, som endast den fullän-
dade smaken vet att anordna det, och gjorde stor heder
åt den gamle mannen vid- Brunkebergstorget, vilken då
ännu levde, men som nu gått bort, tillika med många
andra storheter, och som i sin grav kunde fröjda sig åt,
att åtminstone en av hans många kunder ur la haute volée
kastade friska blommor på hans kista, och — bättre än
detta — alldeles inte förnekade, varken sin gärning eller
sin tacksamhetskänsla vid det, när man sedan brydde
henne för detta.
Den lilla ängslan och oro, majorskan haft, hade givit
henne god färg, vilket särdeles val klädde henne, och
mången blick häftades tid den vackra, okända frun, som
förgäves såg sig om efter någon bekant, och som tyckte
sig allena i världen, när även hennes man slutligen begav
sig bort, eller bortträngdes av mängden. Det artiga frun-
timmret, som lämnat majorskan plats, ville naturligtvis
oupphörligt försöka att få ett samtal i gång, men vår
majorska var otillgänglig av bara ängslan, och damen,
som trodde det vara av höghet och förnamnet, blev ännu
enträgnare. Äntligen, sedan majorskan sett sig runt om-
kring, får hon se generalskan B. och justitierådinnan H.
och gör en vänlig och artig hälsning mot dem, men . . .

175
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

dessa ser henne sitta allena bredvid ett för dem alldeles
okänt fruntimmer, utan särdeles ”apparence”, och bryr
sig därför inte om att besvara hälsningen med annat,
än den allra frostigaste och lillaste böjning på huvudet.
Längre bort får majorskan se Sabina, som varit ute i
god tid och fått sig en god plats, men denna tycktes inte
märka eller vill märka henne, inte just för att hon satt
därborta vid dörren, men, — för att hon var stött, mycket
stött, och ville visa sin kusin detta just nu, när det kunde
göra en rätt god effekt. Jo, jo, Sabina var inte dum, helst
när det gick ut på något . . . mindre gott, for att just inte
säga — något ont. Några herrar, som majorskan sett i de
sällskap hon varit, gick förbi, hälsade artigt men stanna-
de inte, och det var inte besynnerligt, eftersom man rätt
ingenting såg, varken av dans eller annat, där majorskan
satt. Slutligen kommer likväl någon, som stannar, men
vem — om inte hennes högsta avsky, nämligen Ruter-
feldt, som hon nu tyckte såg sluskigare och ohyggligare
ut än alla andra. Hon suckade djupt över att, bland alla
bekanta endast han skulle vilja kännas vid henne. Men
han ställde sig framfor henne som en milstolpe, skrek
och pratade dumheter, hindrade henne att se, blev av
andra skuffad så gott som i hennes knä, trampade på
hennes kläder, raspade sin värja mot hennes klänning,
fastnade i fransen på hennes sjal, raljerade och pinade
henne på tusen sätt. Sin vän, fru E., såg hon stundom

176
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

en skymt av, där uppe i la plus haute volée, från vilken


hon tyckte sig vara skild genom världsdelar och oceaner.
Hon var gruvligen illa till mods, den arma majorskan,
men, besynnerligt nog, såg hon lugn och tämligen nöjd
ut, samt hade — om man så skall säga — i fullt mått sin
”beau jour”, ty hon var verkligen vacker denna afton.
Av de kungliga hade majorskan hittills sett nästan ing-
enting, ty de var redan komna, när majorens anlände,
men nu — just nu, tog deras stora lund sin början, och
majorskan uppdrog Ruterfeldt att säga hennes kusin
Sabina, något obetydligt, bara för att bli av med honom
och få ostörd åtminstone betrakta den kungliga familjen,
varav likväl endast då regerande drottningen var henne
obekant; och ryktet hade denna gång inte ljugit, ty ko-
nungen var verkligen, till allas förvåning och de mestas
glädje, den, som visade sig i spetsen för tåget. Med raska,
värdiga steg, vandrade Karl Johan — för sista gången
— förbi de nigande och bugande massorna och grup-
perna, där alla, av alla trosbekännelser, alla meningar,
dock för ögonblicket kände sig elektriserade och livade
av att se den verkligt kunglige gamle mannen, ännu
— som det tycktes — så ungdomlig och levnadsfrisk. Han
stannade här och där, samt tilltalade ganska många. När
han kom mitt för majorskan, gjorde han åter en station,
såg på henne, viskade ett ord vid den av hans svit, som
gick honom närmast, och då han inhämtat dennes svar,

177
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

sade han, plötsligt vändande sig till majorskan, och i sin


vanliga sydländskt franska dialekt: ”Ah M:me Schmidt!
Je suis charmè de vous voir tout aussi belle qu’à Olivedal il
y a six ou sept ans.” Majorskan bara bugade och rodnade,
men gjorde båda delarna med stort behag. Drottningen
betraktade henne från huvud till fötter, men gick tyst
förbi. Men nu kom kronprinsessan. Även hon stannade
hastigt mitt för majorskan och tycktes besinna sig litet,
men sade sedan genast: ”Ah! Se fru Schmidt! Hur står
det till med hälsan? Har fru Schmidt varit vid Medevi
sedan 1835? Se nu vad gossarna vuxit upp under dessa
år.” Men både prinsarna och majorskan teg. De förra
tycktes alldeles inte känna igen henne, och hon — bara
bugade, och — det kungliga tåget fortsattes.
Men se nu! Nu blev annat av! Generalskan B. och
justitierädinnan H., som satt nära nog, steg nu upp och
armbågade sig fram till majorskan, tog henne i hand,
kramade den till och med, och — ”var gruvligt ledsna,
att de inte kunnat maka plats åt henne, när hon kom”,
(något som de aldrig ens försökt) och efter några andra
frågor, begärde de, att för all del få veta, vad konungen
kunde säga till henne. Fru Carolina berättade då, utan
allt skryt, att Hans Maj:t ett par gånger under sina resor
till och från Norge, varit så nådig och gästat på deras
egendom Olivedal, och att han blott sagt ett artigt ord
i följd av det. Och nu kom frågorna om kronprinsessan,

178
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

och nu svarade majorskan lika okonstlat, att hon varit


vid Medevi 1835, eller samma år som den furstliga fa-
miljen, och att H. K. H. — besynnerligt nog — påminde
sig detta. Och majorskan förteg här helt blygsamt, att
hon var bland dem, som Hennes kungl. Höghet ofta
hedrat med samspråk, troligen därför, att majorskan då
var en helt ung fru, särdeles vacker och behaglig, samt
av alla firad och omtyckt, utan att likväl ett stoftkorn av
förtal kunde falla på henne, förty, att hennes rykte var
spegelblankt — något, som vår högtänkta och älskade
drottning alltid visat sig sätta detta värde på, som det
förtjänar.
Så fort dessa fruar avlägsnat sig, kom flera av de
herrar, som förut blott hälsat, men som nu ställde sig
och konverserade om ett och annat, och när majorskan
en gång såg åt det håll, där Sabina hade sin plats, satt
denna och nickade så, att huvudet gick som på en kines
eller gipskatt, och när skarorna började tåga ut, fick ma-
jorskan flerfaldiga handtryckningar av dem, som förut
knappt besvarat hennes hälsning, och grannfruntimm-
ret, hon, som givit henne plats, hon hjälpte majorskan
att få på sin sjal, tog upp hennes solfjäder, som kom att
falla ned, ville nödvändigt knäppa hennes armband, som
sprang upp, och sade sig ”aldrig glömma” en så älskvärd
bekantskap, och neg flera gånger vid avskedet.

179
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Det var en fasligt tråkig afton!” sade majorskan, när


det äkta paret for hem, efter väl förrättad nyårsbörs.
”Ja, se vi kom alldeles för sent, till följd av väntan på
den satans vagnen, och du fick en för eländig plats.
Men vad var det Ruterfeldt och flera andra pratade och
skroderade om, att alla de kungliga talat vid dig? Hur
mycket sant och hur mycket fabel var i detta?” frågade
majoren.
”Gud ske lov och tack! Du börjar då äntligen känna
kapten Ruterfeldt,” svarade majorskan, skrattande. ”Och
vad de ”kungliga talen” vidkom, så var de ganska få och
ganska korta.”
”Ja, ja, men de var ändå!”
”Ja visst! Och det var något så högst frappant?”
”Jo, jo, det må du tro, min lilla gumma!” yttrade ma-
joren, som ändå kände några fler sidor av den stora,
enorma världsfacetten, än hans goda fru. ”Och det var
mången, som avundade dig detta, det kan du vara fullt
övertygad om.”
”Ja, ja,” genmälte majorskan, ”jag nekar ju heller inte,
att det gjorde mig innerligen glad, både att de kände
igen mig och att de tilltalade mig, men det var för deras,
för de höga personernas egen skull, och inte för min. Jag
glömde alldeles, att jag någonsin fanns till, när gamle
kungen stod så där framfor mig, och även när den älsk-
liga kronprinsessan så vänligt vände sig till mig.”

180
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Men nu var de utanför sin port, och nu steg de trötta


ur vagnen och snart somnade de lugnt ifrån all den
grannlåt, de sett. Majorskan drömde likväl om madame
de Krollen, som varit högst vidunderligt utstyrd, hållit ett
gruvligt väsende och haft en hel svans efter sig av herrar
unglejon, och till och med en och annan lejonunge. Men
fru Carolina vaknade snart ifrån denna bråkfulla dröm,
och när hon sedan ånyo somnade, drömde hon om lilla
Olga, om sin lilla Anna, och sitt fridfulla, sköna, lugna
hem, och vaknade glad och nöjd den 2 januari 1844.
(1844!!! Vilket händelserikt år! Vad minne skall det väl
komma att hålla i historien en gång? Ack! Den som det
visste!)
Mais! retournons à nos moutons:
Och nu kom det nya året, med baler, middagar, su-
péer och fêter, för alla . . . utom för majoren och hans
maka. Så trodde han åtminstone, ty han räknade inte,
hur många tusende, som satt ändå mera onda och för-
grymmade än han, för att de inte var med om alla dessa
nöjen, som vankades i varje vinkel av den stora staden,
ty man kan vara fullt övertygad om, att aldrig än ges
någon bankett, liten eller stor, som inte någon sitter och
ondgörs över att vara glömd, förbigången och mankerad,
och si! Den där gästabudsvreden är ändå en av de allra
ilsknaste, både till sin natur och sina följder, som ofta

181
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

kan vara oberäkneliga, och finns det oändligen mycket


ont här i världen, som bara kommit av denna.
Majoren var slutligen i ett tillstånd av permanent
bärsärksvrede, och ville knappt hälsa på sina bekanta,
när han mötte dem, och om han någon gång blev bju-
den till dem, så visste han knappt om han ville komma,
helst hans hustru, till deras stora förvåning, sällan var
bjuden med.
Men . . . plötsligt tog allt detta slut, inte allenast för
majoren och hans maka, utan för hela Stockholm, och
en hemsk tystnad blev rådande över allt. Karl Johan
kämpade den sista kampen, men nu inte mera mot
övervinnliga, mänskliga legioner, utan mot en enda här-
förare, större och mäktigare än han själv, och denne
hette döden. Och Karl Johan måste ge vika, och döden
gick triumferande bort med sitt rov, och sorg blev över
stad och land, och . . . vårt äkta par, som ämnade att få
så roligt, de hade nu ännu ledsammare än förut.
Majorskan satt således alldeles som före jul och
företog rätt ingenting, utan kunde gärna sagt, som ett
kvickt och älskvärt fruntimmer uttryckte sig till förf:n:
”Je ne fais rien, je m’ennuie, il est vrai, mais ce n’est pas là
une occupation.” Om formiddagarna, när det var vackert
väder, gick hon ut och promenerade, uträttade otaliga
kommissioner, saknade otroligt spektaklerna, ty hon
hade börjat att ganska väl kunna skilja på svart och

182
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

vitt, löshår och eget hår, äkta och oäkta talang hos de
spelande, samt döma litet mer konstmässigt om saken.
Många aftnar var hon nu däremot själv dömd att sitta
och tråka allena, medan majoren ettdera var hos hennes
avsky, kapten Ruterfeldt, eller denne och hans spelorrar
hos majoren. Och något skulle väl den stackars majoren
göra, och dessa herrar tyckte, att han kunde aldrig göra
något klokare, än tappa sina pengar till dem, och upp-
bjöd ock hela sin förmåga, på det att han inte skulle
ledsna vid det.
Men när det led till vår och långa dagar, då inträffade
dock detta, och då sade majoren farväl till dessa iglar,
och reste i fyrsprång runt omkring med sin lilla hustru,
för att visa henne ”Stockholm och dess environger”,
så att hon aldrig skulle glömma det. Och majorskan
skyndade att se allt, skenade genom kungliga slott och
kungliga rum, museer och småbarnsskolor, samlingar
och inrättningar, orangerier, konstföreningar och fabri-
ker, och kände sig aldrig rätt intresserad av något mer,
än när den förtjänstfulle, unge läkaren, som con amore
sköter den spädaste befolkningen på stora barnhuset,
förde henne omkring i alla dessa renliga, ordentliga och
luftiga salar, och hon såg alla dessa hundrade vaggor
gå, och med smärta besinnade, att hon inte ägde en
enda dylik, eller troligen någonsin skulle få en sådan,
och att hennes kall på jorden ändå på sätt och vis var

183
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

förfelat. Då föll tårar ur hennes öga, och hon tryckte


den människoälskande läkarens hand, och han förstod
henne, ty sköna själar förstår dock alltid varandra, och
mellan dem finns dock alltid en samklang, omärklig for
alla, utom dem själva, och Honom, som upphovet är till
all harmoni i himmel och på jord.
Men nedkommen från denna plantskola, och åter
befinnande sig på den breda, trampade Drottninggatan,
ilade majorskan lika fort som vanligt, och . . . skyndade
så förfärligt med ”allt detta välsignade beseendet”, blott
för att få, och snart få, återvända till sitt kära, älskade
hem, som aldrig, varken i verklighet eller inbillning
hade strålat av så många behag som nu, och vår goda
majorska, som där nere på Olivedal föresatt sig, att med
sina egna, klara ögon se, hur man tillverkade kort och
knappnålar, hur man tryckte böcker och kokade socker,
vävde damast, stöpte vaxljus och gjorde porslin, hon var
nu så oändligen glad över var sådan sak, som hon slapp
att se, och ångrade många gånger visst inte att ha sett
daguerrotypen och daguerrotypering, men att låtit narra
sig att föreviga sin egen bild av denna konst, som inte
är någon konst i estetisk mening, utan blott frukten av
en fintlig utfunderingsförmåga, eller kanske av blott en
slump, och som kan vara ganska användbar för landskap
och andra döda ting, men inte för Guds beläte, männis-
kan, begåvad med själ och hjärta, som aldrig stå stilla.

184
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Och för att förmå avbilda allt detta, måste snillet stiga
fram, om det skall bli liv och ande i bilden, ty annars blir
den alldeles såsom dessa av vår goda major och major-
ska, vilka efter flerfaldiga, så kallade ”misslyckade för-
sök”, äntligen satt där, som hemska, ohyggliga skuggor
från Hades, även om det äkta paret båda hade vackra,
angenäma och regelbundna drag, och livligt, gott uttryck
i dessa. Men majoren hade grinat mot solen, och såg
således ut som en solvarg, och majorskan kämpat med
en nysning eller gäspning, och därför alldeles förvridit
sina vackra anletsdrag, och . . . sådana vandrar de nu till
eftervärlden. Nej, tack!
Innan våra resande likväl återvände till sitt hem, ville
de vara stumma och sörjande vittnen till, hur Karl Johan
återvände till sitt sista hem på jorden, och de, liksom
alla andra, kände en smärtsam, ja, en nästan hemsk
känsla, när kistan högtidligt och dystert, själv vandrade
av till Karlars och Gustavers sista vilorum, och allt folk
suckade ”amen”, och ett dovt eko i Riddarholmskyrkans
valv viskade sitt ”men . . . men! . . .”
En första maj i Stockholm ville vårt par även se, men,
som var man vet, blev denna ganska tyst, året 1844, då
alla ljusgröna förhoppningar var dömda att svepas in
i sorgeflor. Men vår major och majorska var dock av
de ganska få, som for ut på Djurgården, blott för att
”Carolina skulle kunna säga, att hon varit en första maj

185
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

därstädes.” Deras fröjd blev dock ganska ringa, ty tanten


och Sabina så gott som tiggde sig till att följa med dem,
åka i deras vagn, spisa middag på Blå Porten, o.s.v. o.s.v.,
och majoren, som ämnat få en trevlig och rolig dag, var
sur och gråten, från början till slut, och påstod sig inte
kunna vara annat, då han hela dagen skulle sitta mitt
emot tanten (den satans kärringen), och Sabina (den
marugglan med tranhalsea), ty vi vet alla, att majoren
inte alltid var rätt nogräknad i sina utlåtanden. Dock var
det blott till sin lilla gumma han anförtrodde detta.
Denna samma tanten, item Sabina, höll likväl på att få
spasmer av sorg och smärta, när majorens slutligen var
resfärdiga, och hade även fått sådana, om inte majorskan
begåvat dem med en mängd småsaker, som alldeles stil-
lade spasmerna, samt lovat dem sina vanliga påsar och
burkar, när hösten kom, och detta försatte dem i ett hav
av förtjusning.
När majorskan, med verklig sorg och smärta, inte just
över att lämna fru E., men över att funnit henne vara
en nutids väninna, slutligen skulle gå till henne för att
säga henne ett sista farväl, då mötte man henne med
den tidningen, att fru E. förkylt sig efter en lustfärd i det
trolösa vårvädret, och nu låg så häftigt och farligt sjuk
att ingen främmande fick gå in till henne.
”Ack, gå in ändå!” sade majorskan, som kände all sin
forna kärlek till fru E. ånyo vakna, när hon visste henne

186
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

lidande, ”gå in och be, att jag blott får säga henne ett
enda farväl, ty jag reser i morgon.”
Tjänarinnan gick in, och kort därefter öppnades dör-
rarna för majorskan, och hon trädde in i denna glada
boning, som varit så full av världsliv, men som nu stod
så stum och död, ty templets sköna gudinna låg där blek
och förstörd på sjukbädden, och de älskvärda, gamla
fruarna satt tysta vid hennes säng, och den av major-
skan kända barnhusläkaren vandrade ljudlöst fram och
åter i rummet.
”Farväl, dyraste Adelaide!” sade majorskan, som inte
ville göra en lång avskedsscen, helst hon såg den sjuka
så svag, och kände sig så upprörd, ty oaktat all fru E-s
ljumma världsvänskap, älskade henne dock majorskan
av innersta själ och hjärta.
”Skall Carolina resa!” utropade på en gång moder
och dotter, ty lilla Olga stod gråtande vid sin mammas
säng.
”Ja,” svarade majorskan, tryckande Adelaides feberheta
hand och den lilla flickan på samma gång till sitt hjärta.
”Ja,” sade hon, och försökte att göra sig kvitt dem båda
för att kunna avlägsna sig, men bada höll de henne kvar,
och fru E. sade matt och halvt ohörbart: ”Nej, gå inte,
Carolina! Jag har tusen saker att säga dig, att bekänna
för dig, att avbe hos dig, ty du är ändå den bästa! . . . O,
gå inte!”

187
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

”Jag måste!” snyftade majorskan.


”O! min Gud!” utropade den sjuka. ”Vem skall då ta
hand om min Olga, om jag dör!”
Majorskan avtorkade sina tårar, såg upp, såg på den
sjuka, såg på barnet, som hängde om hennes hals, såg
på honom, läkaren, som offrade sig för hundradetal av
andras barn, såg på de åldriga kvinnorna, som med tår-
fulla blickar betraktade henne, och . . . överväldigad av
sin känsla, utropade hon, fast och bestämd: ”Det vill och
det skall jag göra. Gud och de här närvarande är vittnen
till mitt löfte.”
”O! då vill jag försöka att dö nöjd,” sade fru E., och ma-
jorskan gick, ty läkaren gav henne en vink att avlägsna
sig, för att inte ännu mera uppröra den sjuka.
Allt var nu redo till avresan. Majorskan måste avtorka
sina tårar, ty hon ville inte med dem plåga sin man,
som inte heller rätt skulle ha kunnat fatta dem, efter så
mycken köld från fru E-s sida. Men detta avsked hade
försonat allt, och visat fru Carolina, att hennes vän ändå
visste att värdera både henne och hennes vänskap, och
vad hennes löfte angick, var det hennes fasta föresats,
att inte bryta det; men hon ansåg för nästan omöjligt,
att en så ung, frisk och stark varelse som fru E., skulle
kunna bortryckas av en förkylning, helst läkaren ännu
gav bästa hopp.

188
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

Majorens avreste således, och det per ångbåt, ty ma-


jorskan hade yttrat, att hon skulle tycka det vara roligt,
att göra denna hemresa på detta sätt, och majoren hade
med beredvillighet lyssnat till det.
Hennes otålighet under resan att komma hem, kan
blott jämnföras med hennes ånger att ha övergivit sin
goda, bekväma vagn, för detta paddlandet. Hon var sjö-
sjuk, hon var upptröttnad vid ressällskapet, hon gjorde
inom sig sju löften, och ändå ytterligare sju, att aldrig
mera i sin levnad, varken till ”lands eller vands”, bege sig
från sitt kära, trevliga hem, och visste nu perfekt, vad en
lustresa till Stockholm, över en hel vinter, för en lantbo
ville säga. Majoren var även sjösjuk, och svor på, att på
hela jorden fanns inte odrägligare ställe, än Stockholm,
om inte på ett ångfartyg, och att i hela världen fanns inte
ett sådant paradis, som Olivedal, vore han blott där!
Och när det lyckliga paret kom dit, då var deras fröjd
att förlikna vid ingenting, om inte vid den strålande sol,
som stod på ljusblå majhimmel och log mot dem. De
sprang som yra, utsläppta barn, genom alla rum, alla
vinklar och vrår, de omfamnade det glada, förnöjda
tjänstfolket, de tyckte sig aldrig förr vetat, hur lyckliga
de varit, och Majoren sade:
”Nu ger jag f-n en siffra mer eller mindre i totalsum-
man av våra resekostnader, nu, sedan jag vet, att de är
gjorda för första, och — om Gud vill — även för sista

189
HERRSKAPET, SOM ÄMNAR FÅ ROLIGT e BOKLAGRET

gången. Nej, jag tackar! Ingen lustresa för mig mera!


Utan här vill jag leva, och här vill jag ock dö, ty här är vi
nöjda, fria, oberoende och lyckliga, och har alltid varit
det, fast vi inte rätt vetat det, men nu vet vi det, och
rättar oss därefter.”
Emellertid ankom posten, och med den ett brev till
majorskan från Stockholm, och det med svart lack.
”Nå?” sade majoren, medan majorskan med tårfulla
blickar ögnade igenom en skrivelse från ett av de äldre
fruntimmren, som satt vid fru E-s sjukbädd. ”Nå, Ca-
rolina lilla! Får vi flickan, eller skall det ändå vara något,
som du oupphörligt saknar från detta Stockholm?”
”Vi får henne!” sade majorskan, och kastade sig grå-
tande i sin makes armar.
”Nå! Det var gott!” sade majoren, ”helst efter det just
tycks vara Guds och Försynens vilja, och nu . . . har du
ju ingenting att sakna i Stockholm, ty din väninnas ande
skall säkert omsväva hennes dotter här i våra lundar,
och bättre hemvist på jorden, när den någon gång vill
sänka sig dit, kan den inte ha, eller hur, min dyraste
Carolina?”
Fru Carolina smög intill sin makes bröst och . . . teg.
Hjärtat var för fullt. Hon visste nu vilken ren lycka var
hennes lott, och hon visste även att uppskatta den till
sitt fulla värde.

190

Похожие интересы