Академический Документы
Профессиональный Документы
Культура Документы
Laura Fitinghoff
En liten värld
bland fjällen
Omnibus
e BOKLAGRET
Laura Fitinghoff
EN LITEN VÄRLD
BLAND FJÄLLEN
Idé och utformning:
Franko Luin
franko@omnibus.se
ISBN 91-7301-719-1
Omnibus Typografi
www.omnibus.se/eBoklagret
eboklagret@omnibus.se
Omnibus
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
Innehåll
Indianerna och Dansros 4
Förberedelser till något mycket roligt 14
Uppe vid fäbodarna 25
Överraskningar 35
Stort folk ∙ Anna-Deas missuppfattning 47
Guvernanten och karamellfrun 55
Första snön 59
I elden 62
Julstök ∙ Anna-Deas upptuktelse 69
Julaftonen 79
Julottan 88
Mellan pärldagarna 93
Anna-Deas inpackning 105
Det spökar i tants rum 113
Mammas melodier 126
3
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
4
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
5
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
hon tröstande. ”Nu skall jag sätta mig och riktigt borra
ögonen i Dansros, som alltid anför de andra i odygd, och
under tiden fläta upp håret, så hjälper du mig att binda
upp det som en kvast mitt på huvudet, så att det faller
ner som en hästsvans, så kan jag kalla mig ’Yviga Svan-
sen’. Det låter så riktigt indianlikt, tycker jag.”
”Ja, men jag tycker det är fult att heta svans . . . Vad är
det? Varför skriker du?”
”O, titta, titta, Ingegärd! Nu kan vi ju bli riktiga indi-
aner! . . . Här ligger tegelstenar! Om vi går ner till bäcken
och blöter dem och sedan stöter sönder dem med en
sten, så får vi en utmärkt färg att måla oss med.”
Förslaget sattes i verket; och de åstadkom verkligen
ett färgämne, tillräckligt lysande för att på det rysligaste
vanställa deras små ansikten, påsmetat som det blev i
krokar, linjer och kors med en skicklighet, som kunnat
hedra en gammal siouxhövding.
”Vad det är härligt att få vara borta i dag, då den ohygg-
liga tant Ada kommer! Mamma säger visst, att tant Ada
är mycket snäll och präktig och att vi inte får tycka illa
om någon människa; men är man snäll, när man är
som hon, då vill jag inte bli snäll, när jag blir stor. Jag
försäkrar: bara en hårtest råkar falla ner i ögonen på en
stackare, ser hon ut, som om hon inte skulle våga vidröra
en annat än med tång eller med tjocka skinnvantar. Ja,
vet du, Gertrud, jag är bestämt räddare för henne än för
6
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
7
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
8
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
9
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
10
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
11
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
12
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
13
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
14
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
15
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
16
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
17
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
var sin utbredda näsduk och såg modstulna ut. Elsa bad
ödmjukt, att de skulle få gå med dem och leka. Endast
motvilligt medgav tanten det, men med det stränga till-
lägget, att de inte fick gå i det redan daggiga gräset.
”Å, snälla tant, det är ju snart liggdags, och då skall
de väl ändå hänga upp sina strumpor,” vågade Elsa in-
vända men förstummades vid tantens kalla: ”Gör bara
som jag har sagt”, vilka ord så avkylde dem alla, att de,
helt nedslagna och i en ordnad rad, vandrade bort på
sandgångarna, utan att det fuktiga gräset lockade dem
till avvikelser.
Elsa hade stannat kvar under livligt samspråk med
modern, och djupt orolig åsåg Gertrud detta, kännande
att hennes öde avgjordes. Men Elsa kom snart flygande
med ett så strålande utseende, att det måste innebära
goda nyheter. Så var det ock, ty Gertrud skulle verkligen,
efter att ha vallat en halv dag, fä följa med till fäbodar-
na.
”O, vad mamma är snäll! Jag vet inte vad jag skall göra
eller ta mig till. Jag tror jag vill äta upp henne,” utropade
Gertrud, vars hela hjärta flödade av glädje och tack-
samhet över att inte bli utesluten från detta, det största
nöje de kände till. De skulle denna gång — av någon
oförklarad anledning — få dröja borta i hela 14 dagar,
fjorton dagar av den mest obegränsade frihet! Få springa
barbenta och i näverskor hela dagarna. Få mjölka de
18
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
19
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
20
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
21
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
1 Myl = Boll.
22
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
23
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
skulle ha rätt att krypa ner i den avdelning, där den nys-
toppade, mjuka madrassen stolt höjde sig mellan de båda
mera nedpackade. Striden blev efter en stund så skarp,
att Anna-Dea hotade att gå efter mamma. Elsa förekom
dock detta genom att fälla den domen, att som det var
vanligt, att den, som ”paxat” för något, även fick göra
sig detta till godo, skulle Angela få inta den paxade bäd-
den, men med villkor, att hon inte såsom hittills skulle
så ytterligt missbruka den överenskomna pax-rätten, ty
nu paxade hon ju från morgon till kväll för allt möjligt
och fick på det sättet alltid det bästa. Hon invände vis-
serligen, att det stod de andra fritt att göra detsamma,
men nedtystades av de om domens rättvisa inte fullt
övertygade systrarna, vilka knölande intog sina bäddar.
Först gjorde de dock var sin lilla vandring i Angelas bädd
för att något stävja ”mjukbolstrets” övermod.
Efter ett ögonblick växlades dock ”god natt”, till och
med ”sov gott!”. Striden mellan mammas lärdom, att
man ”inte skall låta solen gå ned över sin vrede,” och
minnet av den lidna oförrätten röjde sig dock i det något
buttra tonfallet.
24
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
25
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
26
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
uppe i åkern och såg, hur hon knöt näven, pratade för sig
själv och hötte åt honom med sin knutna näve hela vägen,
där hon gick, så långt jag kunde se henne.”
”Ja, men det är synd om Klara, som sitter där med hela
barnhopen; hon får lida, för att han är ett odjur emot
både henne och alla andra.”
”Ja, hon kunde låtit bli att gifta sig,” inföll Annika av-
görande, varvid Abrams drag mycket fördystrades.
”Var var det som björnen rev kon”? frågade Elsa oro-
ligt.
”Inte alls långt härifrån, bara nere i bruksskogen,” upp-
lyste Pelle obarmhärtigt. ”Jag har sett spår efter honom
i dag.”
”Hur ser de ut?” ropade barnen ivrigt.
”Så här!” — och plötsligt slog han bägge sina händer
uppspärrade ner i den leriga jorden, som lämnade spår
efter alla fingrarna och således troget återgav björnspår.
”Nej, se här ä’ ju riktiga björnspår!” skrek han till; och
med förskräckelse såg de djupa, tunga spår, utvisande
den väg björnen gått fram.
”Kanske vi borde gå hem igen? — Tänk, om han
äter upp oss,” sade barnen och kröp intill Annika och
Abram. Men dessa tröstade dem med, att han aldrig tar
människor annat än när han är utsvulten; ”och det är
han minsann inte nu, när det går så mycket kreatur på
skogen.”
27
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
”Han har redan rivit två får för oss, och prästtorparna
har mist sex i förra veckan, så att nu reder han sig allt er
förutan,” tillade Abram.
”Om söndag blir det för resten skallgång efter honom,
och då ska ni få höra på liv i skogen.”
”Då,” sade Annika, ”måste ni hjälpa mig att koka kaffe
och bära fram mjölktråg åt jägarna. Och så måste ni
redan nu börja släpa in mossa i mjölkboden, så att de
som vill kan få ligga där om natten.”
Annika hade nu vunnit sitt mål att lugna och trösta
barnen, hos vilka björnen, även om inte glömd, dock
trädde betydligt i bakgrunden. När de kom fram, var de
dessutom så uttröttade efter den halvannan mil långa
vandringen i skog och mark, att de sjönk ner som be-
dövade, och varken löfte om kaffe, sötost eller vad gott
det vara månde kunde förmå dem att röra sig.
Ja, själva den fruktade björnen hade nog fått träda in;
de hade bara stirrat på honom för att sedan slumra in
desto djupare.
Den omtalade björnen skrämde dem dock inte mera,
ty trots att han inte blev skjuten vid det storartade skall,
som anställdes efter honom, hade han likväl försvun-
nit från trakten, eftersom han, som efter vad Pelle sade,
hade tolv mans kraft och en mans vett, kunde förstå,
att han borde ge sig i väg. Således tillbragte barnen
sina utlovade fjorton dagar i en för vanliga ögon stor
28
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
29
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
30
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
31
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
32
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
33
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
34
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
Överraskningar
35
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
36
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
37
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
38
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
39
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
40
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
41
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
42
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
43
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
44
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
45
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
46
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
47
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
”Ja, det säger hon väl, för att hon inte ids ta opp potatis
lika kvickt som du. Det är förfärligt, vad det går fort för
dig. Ibland tittar jag mig rakt om och ser efter, om du
inte har någon liten tomtegubbe, som hjälper dig. Om
inte du hjälpte mig litet emellan, skulle jag bli långt efter
de andra. Men ack, vad det var bedrövligt med guver-
nanten! Tror du, att hon skall läsa latin och räkna med
oss också?” frågade Ingegärd med ångest i rösten.
”Ja, visst ska hon väl det. — Oj, det klämtar redan nio.
Skynda dig, Ninne! Vi kommer så sent, så att vi kanske
inte kan begära hela 20 öre i dagspenning. Bevare oss!
Vad de hunnit långt på sina fåror! Grels kommer att bli
före oss hela dagen.”
”Ja, det tror jag, han har sluppit spela han, då jag stack-
are har suttit där och stretat med skalor och övningar
en hel timme.”
De var nu uppe vid potatislandet. Det hade regnat
och var milt i luften; men ett par föregående frostnätter
hade svett potatisblasten, så att den var brun och slem-
mig och svår att hålla, då stånden skulle ryckas upp och
barnen sedan hugga i med sina små potatisgräv. Nog
var det ojämförligt mycket lättare att ta upp potatis, då
bladen stod friska och gröna och det vid uppryckandet
kunde dingla en 15, 20 stycken stora, granna potatisar
vid de långa, vita rotstjälkarna, vilka då satt så hårt i jor-
48
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
49
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
50
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
51
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
att pappa inte kände igen sina små flickors eljest klara,
rosiga ansikten. Men gruvligt roligt var det i alla fall, att
han inte gjorde det; och likaså, att han syntes bli glad åt
det beröm för flit och ihärdighet, som Magnus gav dem.
När pappa gick, bad han dem tala om, hur potatisen
blivit införd i Sverige. De kunde nu också vid bordet tala
om för folket, hur löjligt och misstroget svenskarna bar
sig åt, innan de riktigt kände till potatisen, och vilket
orimligt besvär Alströmer haft, innan han fick dem att
åtminstone plantera ett par tre stycken var utanför sina
stugor. När Annika sedan hjälpte Elsa att sätta fram på
bordet det stora fatet med rykande potatis, som låg där
så svällande och hade spruckit i skalen, så att man kun-
de se en del av dess sockerlika, mjöliga innehåll, kunde
de inte heller annat än skratta åt sina förfäders dumhet
och trodde bestämt, att de skulle handlat klokare. Så
skalade de och åt potatis som Karl XV, som klämde ut
dem ur skalet, vilket han behöll mellan fingrarna, — och
så skulle alla öva sig med detta. Men rätt som det var,
var middagstimmen slut.
Nu hörde de tunga, välbekanta steg i trappan. De viss-
te nog att det var Anna-Dea.
Nu skulle hon för en gång inse deras värde! Hon
kastade i förbigående en blick på dem, som de lugnt, ja,
nästan övermodigt uthärdade, satte sedan med en viss
brådska den lilla mjölkpannan, som hon bar, på spisen;
52
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
och innan Rovorna visste ordet av, slog hon ner på dem
och släpade i väg med dem för att tvätta dem.
Tvätta potatisupptagare! I denna stund hatade de
Anna-Dea, och de lät henne inte heller förbli i okun-
nighet om det. Med både ord och gärningar satte de
sig till motvärn, men detta verkade endast upplivande
på henne, och hon fick sålunda bägge de fäktande och
stretande ungdomarna med sig upp för den smala trap-
pan, fast denna hade ledstänger på båda sidor, i vilka de
kunde haka sig fast. Detta tog dock tid, och innan alla
tre hunnit översta steget, stod Rovornas mamma där och
frågade med något missnöje i rösten, varför Anna-Dea
tagit dem från deras arbete. Anna-Dea förmådde inte
svara, hon tog endast en tjock hårfläta i vardera handen
och vred på det sättet upp två små ansikten, så löjligt
gråspräckliga, med en rosenröd, av förödmjukelsens tå-
rar bildad rand på vardera kinden, att mamma knappt
kunde återhålla ett leende. Men flickorna återfick sin
frihet, och mamma försökte göra Anna-Dea begripligt,
att i dag skulle barnen behandlas alldeles som det andra,
lejda folket, med samma frihet men också med samma
skyldigheter.
Oj, oj, oj, så dumt Anna-Dea tyckte att detta var, fast-
än hon inte tordes säga det högt; men Rovorna jublade.
Mamma förstod dem hon!
53
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
54
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
55
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
56
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
57
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
58
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
Första snön
59
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
60
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
61
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
I elden
62
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
63
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
ända ned till henne, och kysste henne. Men så het hon
blev! Aj, det brände! Förvirrad blickade hon upp, såg
eld och lågor omkring sig, ville fly undan och få vatten;
men lågorna följde henne, det brann i hennes kläder,
sjöd och fladdrade överallt omkring henne. O, var var
nu ängeln, som nyss lett emot henne? Kunde, ack, kunde
han inte komma med hjälp? Jo, han kunde och han skulle
det. Varför skulle Magnus annars fått en så obetvinglig
oro i sig, en oro, som drev honom att bege sig hem förbi
prästgården i stället för att ta genvägen över skogen,
vilket han så säkert ämnat göra?
Det var ett underligt sken han såg inne i köket, just
när han gick över gården.
Gud i himmelen! Det var ett av barnen, som flög om-
kring där inne med elden om sig!
Rocken av, dörren opp, och han såg ett töcken av rök
omkring den lilla varelsen, men han överhöljde henne
med snö, och så låg hon där så dödstrött, tills plågorna
tvingade henne att vakna igen. Allt hade gått så fort,
inom ett ögonblick.
Greta kom så glad med famnen full av små rara bullar
åt barnen, men hon tappade dem alla i dörren, då Mag-
nus rusade ut, på väg efter läkare, och hon märkte röken
och oset där inne, kylan och de öppna dörrarna. Ingen
tänkte på de andra barnen, som stod helt lugna nere i
storköket och såg på, hur karamellfrun tvinnade ihop
64
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
65
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
66
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
67
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
68
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
Julstök ∙ Anna-Deas
upptuktelse
69
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
70
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
71
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
72
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
73
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
74
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
upp med deras aftonvard. I dag däremot såg det ut, som
om de inte kunde bli av med henne fort nog.
”Tack. Märta! Jag ska ta reda på den själv,” mumlade
Gertrud, vars snedgångna skosulor lyste i eldskenet, där
hon låg under sängen och trevade efter sin bortlupna
smörgås. Hon makade undan saker, som brukar stå
under sängar, men smörgåsen fanns inte. Hon började
rent av känna den förtvivlans hopplöshet, som intar en
vid fåfängt sökande, då Angela äntligen med ett utrop
tillkännagav, att den var funnen. Den låg upp- och ned-
vänd på renhuden under bordet.
Litet renhår var väl inte så farligt att få i sig, och det
var bra alltihop, när Märta gick och lovade att be Anna-
Dea komma upp, så snart Ragnar hade blivit inburen i
sängkammaren.
Och nu — nu måste det vara Anna-Dea! Sannerligen
trampade hon inte på katten! Ja bevars, vad det var
hon.
Deras mod växte, och när hon trädde in i mörkret,
omfattades hennes smalben med sådan kraft och så
plötsligt, att hon inte hann få armarna framför sig, utan
— med famnen full av nytorkade kläder — beskrev en
halvcirkel i luften. Precis i den hävdvunna ställning, som
vid ett dylikt tillfälle är den bästa, låg hon där, ett hjälp-
löst offer, som kraftigt bearbetades av fem vispar. Att
komma lös var en omöjlighet, ty Rovorna satt som små
75
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
76
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
77
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
78
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
Julaftonen
79
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
80
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
81
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
82
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
83
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
84
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
85
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
86
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
stod fram för deras tankar och gjorde dem spritt vakna
igen.
Till slut domnade tankarna av ändå. Det satt bara en
kvar på lur, och det var tanken på julottan.
87
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
Julottan
88
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
89
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
deras hem såg ut med två ljus i vart fönster och ljus i
stallet och i ladugården. Så långt de kunde se utöver
dalen och uppåt bergen, tindrade också ljus, och hela
himlavalvet var fullt av gnistrande, tindrande stjärnor.
Ja, det var just nu Jesus föddes, det kände de, och så
hade änglarna sjungit i julnatten, som det nu sjöngs från
sångläktaren: ”Var hälsad, sköna morgonstund!”
Barnen böjde ned sina huvud i de små nya muffarna
och kunde inte alls begripa, varför de såg tårar på dem;
men det var, som om det varit änglar i luften och änglar
som sjöng, tyckte de.
Det fanns så många undrande, strålande barnaögon
i kyrkan, många snälla pappor, ur vilkas väldiga, varma
vargskinnspälsar ett litet rödrosigt barnansikte tittade
fram för att riktigt kunna se och höra allt det underbara,
som tilldrog sig på julmorgonen. Det var ”de små kar-
larna”, som satt inom sina pappors pälsar i deras knä.
Mammorna hade de små flickorna, vilka liknade kläd-
knyten, på sin lott, och det var från ett sådant knyte,
som en späd men tydlig röst hördes fråga, om ”det var
Gud”, när hon fick se prästen i sin granna mässskrud
framträda på predikstolen.
Det gick som en susning genom hela kyrkan, även
Rovorna fnyste till; men de tystades av Elsas allvarliga
blick, som uppmanade dem att vara stilla och höra på
predikan.
90
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
91
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
92
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
Mellan pärldagarna
93
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
94
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
95
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
gånger, som deras näsor plöjt djupa fåror i snön, var det
ett underverk, att de ännu bibehöll en anständig form.
I dag var Valdénspojkarna med på kälkåkningen. De
hade klockor på sina kälkar och ett överlägset sätt att
skrika: ”u-ur vä-ägen där!” när de gav sig i väg, vilket
flickorna inte var sena att ta efter. Erik var lite tjock och
lat av sig, och när han hade stretat uppför backarna med
sin stora kälke, passade Ingegärd på och gav den en
knuff, så att den helt högtidligt och långsamt att börja
med men sedan allt muntrare och lättare hoppade sin
väg tillbaka utför båda backarna.
”Aldrig kunde jag tro, att du var så ’kymig’,” utbrast
ungersvennen oförskräckt, färdig att löna henne med
samma mynt.
”Pytt också!”
Ingegärd slängde sig ned på sin kälke och kilade av
som en pil. Endast hennes retsamma skratt hörde han,
och så blev han sur och skulle gå hem; men Gertrud ville
så gärna ha någon, som styrde hennes kälke, och därför
vände han om så länge; men arg var han på Ingegärd,
”det förargliga stycket”!
Hon avskydde pojkar och kände aldrig samvetskval
över att behandla dem så retsamt som helst. De var utan
känsla, menade hon, det var tydligt. Annars kunde de väl
inte vara så otäcka och hjärtlösa mot dockor, som de all-
tid var. Den ende, som hade varit snäll mot dem, var Alf,
96
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
97
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
rättigad och att hon hade fyra systrar, som inte alls var
”gö-öm-da i graven”.
Deras förundran och förfäran vid Angelas förbittring
över detta deras uppträdande, som i deras tanke borde
varit så glädjande, var obeskrivlig. Hon kallade dem ”spi-
oner” och ”lömska” och ”listiga”, och det var som om
hon mycket hellre hade velat ha dem i graven.
”Det är skamlöst av henne! Tycker du inte det, Ger-
trud?”
Det försäkrade Gertrud, att hon tyckte. Det vore all-
deles rätt åt henne, tillade hon, om de nu skulle dö bägge
två eller, ändå bättre, alla fyra systrarna och bäras bort i
en lång rad med vita kistor; och Angela skulle få gå en-
sam efter och sitta i kyrkan ensam på läktaren, medan
pappa begrov dem, och höra, hur alla andra skulle sörja
och gråta.
Ja, detta önskade de, henne till straff. Och det låg något
så ljuvt vemodigt i allt detta, att de började gråta och
kände sig som verkliga martyrer.
Det var dem omöjligt att förstå sig på Angela, och
inte heller kunde de förstå den där fjantige Hjalmar.
För dem fick han göra så mycket fioler och gitarrer
han ville, men när han skulle vara karlaktig och vilja
styra utför backarna, fastän han nästan alltid styrde på
sned ned i drivorna, då bar det alldeles på tok. Det var
ett elände att komma upp igen, helst när snön var så
98
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
djup, att inga ben förslog att komma fram i den, utan
de måste lägga sig och rulla sig ut på vägen. Detta var
inte så lätt, ty armarna dök jämt ned i snön, så att nog
visste både Rovorna och Vivan bättre än att hörsamma
hans inbjudning. Men Angela trodde väl, att det skulle gå
bra, hon, eftersom hon satte sig på igen, fastän de andra
nyss haft en äventyrlig resa utför. Ja, det såg alldeles ut,
som om det hade gjort dem detsamma, om det gick på
fötterna eller på huvudet. De var alltid så hjälplösa i
lekar och stoj de där bägge; men inte när det gällde att
spela eller sjunga. Då var de före alla andra barn. Men
så gränslöst oförståndiga! En gång till exempel, när
Hjalmar var hos dem, stack han sitt finger i hålet på
ett vitglödgat stryklod, som Märta nyss tagit ur elden
och som han tyckte lyste och gnistrade så vackert. Det
var nära, att han mist sitt pekfinger på kuppen. Han
kunde aldrig lära sig komma underfund med, vad saker
skulle vara till, utan gick just som i en värld för sig, och
det gjorde Angela också, så att när deras mammor var
tillsammans, hade de alltid så nedslående berättelser om
deras besynnerliga lynnen och underliga tilltag.
Efter vad Hjalmars mamma kunde förstå, hade han
aldrig hört någon annan fiol än Flomans, och Floman
var då en riktig bondspelman, så att hon kunde rakt
inte fatta, varifrån gossen fått sin oövervinneliga lust
att spela fiol.
99
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
100
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
101
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
102
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
103
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
104
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
Anna-Deas inpackning
105
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
oss, så att vi kan få den i oss. Jag tycker, att hela gram-
matikan smakar vidbränd kornmjölsgröt. Pappa, som
ändå är en herre, skulle kunna laga till den på ett annat
sätt, så att den kunde gå lättare att få i sig.”
”Och räkningen sen! Fick vi ändå sjunga över våra
läxor, så blev det som gräddmjölk till gröten,” tyckte
Angela, som i alla fall nu kunde sin läxa, ”Men,” tillade
hon, ”nog må ni tro, att tant kan laga grammatikamat,
hon också. Kom ihåg, att hennes pappa är lika lärd som
pappa, för att de var kamrater i ungdomen.”
”Så dumt, Ninne! Tror du, att han är så lärd som
pappa?”
”Jag begriper inte ens, hur Angela kan tala så dumt,”
fnös Ingegärd och kastade en förkrossande blick på
systern, som retsamt sjöng:
106
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
107
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
Hon ville bli frisk, och Angela hade rått henne att ta
inpackning i filtar, liksom mamma hade gjort med Hans,
när han låg dödssjuk, och nu kunde Rovorna få hjälpa
till — om de ville, framkastade hon helt likgiltigt. De föll
genast ohjälpligt ur sin roll av sura och erbjöd sig ivrigt
att biträda.
Gardinerna var nerfällda i barnkammaren, och där i
halvdunklet såg de Anna-Dea, lik en väldig medvurst,
ligga i packningens begynnelse med endast en grå sjal
tätt snurrad kring sin lidande kroppsmassa. Efter Ange-
las uppfattning av ”inpackning” gällde det att omkring
och på offret kunna stapla upp så mycket filtar och kud-
dar, som enligt noggrann beräkning av tyngdlagarna
kunde hållas kvar på platsen.
Först surrades en mindre yllesjal om huvudet på
Anna-Dea, så att endast den spetsiga näsan stack fram,
och så började alla tre barnen att med förenade krafter
hölja på och stoppa om henne; och då deras ohjälpligt
korta armar inte förslog, måste de upp i sängen. Där
sprang de och fäktade och svettades med täcken, fil-
tar och kuddar, så att Anna-Dea bort känna sig rörd,
där hon låg med armarna i kors över bröstet och varje
minut tvingades att svälja ned en tesked vatten för att
”befordra svettningen”, vilken, att döma efter nästippens
kyla, alltför långe lät vänta på sig. I början hade värmen
verkat gott på hennes värkande lemmar och leder; men
108
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
109
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
110
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
111
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
112
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
113
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
114
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
115
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
116
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
117
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
Några dagar hade gått, sedan det där samtalet ägde rum,
och barnen hade fått vara med om stöket i påskveckan,
så att det kommit dem ur tankarna. Men i kväll dök det
upp igen, just när de stod tillsammans i det stora köket
och hörde på Pelles historier om Jan Gullickskäringen,
som i kväll, liksom alla skärtorsdagskvällar, skulle fara
till Blåkulla. Märta, som var utsocknes ifrån, skrattade
och trodde inte, att det var sant; men så kom det ena
efter det andra, som tydligen bevisade, att Gullickskä-
ringen kunde trolla, och så historien om trollhornet
o. s. v.
Emellertid blev brasan inte omskött, utan det började
skymma bakom spisen. Och det var nära på att ingen
vågat gå bort till vedlåren efter ved för att lägga på, förr-
än Greta kom in med en rödskimrande laxhalva på ett
skårbråde och började turva på kamraterna, för att de
kunde sitta i mörkret på det viset. I ett nu flammade
köket upp i ljus igen — och det blev så lätt i sinnena.
118
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
119
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
120
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
121
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
122
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
123
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
124
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
”Det vet jag inte alls — om det inte är att vara yr i hu-
vudet? Jag tycker det låter så likt rulla eller trilla. Tänk,
att Angela är trilsk! Jag undrar, när hon vart det.”
”Nej, Gerty! Ingen sjukdom är det; då hade mamma
inte talat så allvarsamt. — Nej det är något obeskedligt
— kanske i spelning särskilt, i ’trillningen’ eller drillning-
en eller vad det heter. Nej, nu vet jag! Det kan inte vara
trög eller dum — för det är jag.”
”I spelning bara!”
”Och inte slarvig med raka fingrar, — för det är jag, ser
du, Gerty, utan det är att den ena gången spela alldeles
förfärligt bra, som Angela, och den andra gången sitta
och se dum ut, då hon inte vill.”
”Ja, det är det säkert.”
”Å, var det inte något annat! Jag tyckte, att ’trisk’ lät
så roligt och ovanligt. Ack, om hon blev snäll till kvällen
ändå, för då har mamma lovat att spela historier om
oss.”
”Å, då blir hon det nog. Det, som är så förfärligt ro-
ligt.”
125
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
Mammas melodier
126
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
127
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
128