Jo Nesbø

GENGÅNGARE
 
Översättning av Per Olaisen
 

 
 Tidigare titlar i serien om Harry Hole:
Fladdermusmannen
Kackerlackorna
Rödhake
Smärtans hus
Djävulsstjärnan
Frälsaren
Snömannen
Pansarhjärta

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på

www.piratforlaget.se

ISBN e-bok 978-91-642-4180-1

ISBN tryckt utgåva 978-91-642-0380-9

© Jo Nesbø 2011
Utgiven av Piratförlaget
Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency
Norska originalets titel: Gjenferd
Översatt av Per Olaisen
Omslag: Mattias Boström
Omslagsfoto: Andy & Michelle Kerry/Trevillion Images
E-boksproduktion: Elib AB 2012
DEL I
 KAPITEL 1
SKRIKEN KALLADE PÅ henne. Som spjut av ljud trängde de igenom alla de andra kvällsljuden i Oslo
centrum, det stadiga brummandet från bilarna utanför fönstret, den fjärran sirenen som steg
och sjönk, kyrkklockan som precis hade börjat slå hel timme strax intill. Det var nu, på kvällen,
och kanske strax före soluppgången, som hon letade efter mat. Hon förde nosen över
köksgolvets smutsiga linoleummatta. Registrerade och sorterade blixtsnabbt lukterna i de tre
kategorierna ätligt, hotfullt eller irrelevant för överlevnad. Den sura lukten av grå tobaksaska.
Den söta sockersmaken av blod på en bomullstuss. Den bittra dunsten av öl på undersidan av
en kapsyl av märket Ringnes. Gasmolekyler av svavel, salpeter och koldioxid steg upp ur en tom
metallhylsa med plats för en blykula av kalibern 9x18 mm, också kallad bara Malakov efter
pistolen som kalibern ursprungligen var avsedd för. Rök från en fortfarande rykande
cigarettfimp med guldfärgat filter och svart papper med den ryska riksörnen. Tobaken kunde
ätas. Och där: en dunst av alkohol, läder, fett och asfalt. En sko. Hon luktade på den. Och
konstaterade att den inte var så lätt att äta som jackan i garderoben, den som luktade bensin
och det ruttnande djur den var tillverkad av. Så gnagarhjärnan koncentrerade sig nu på hur den
skulle lyckas forcera det som låg framför henne. Hon hade försökt från bägge sidor, försökt
klämma förbi sin tjugofem centimeter långa och strax under halvkilot tunga kropp, men det gick
inte. Hindret låg på sidan med ryggen mot väggen och blockerade hålet som ledde in till boet
och hennes åtta nyfödda, blinda, hårlösa ungar som skrek allt högre efter hennes spenar.
Köttberget luktade salt, svett och blod. Det var en människa. En fortfarande levande människa,
hennes känsliga öron kunde uppfatta de svaga hjärtslagen under ungarnas svultna tjutande.

Hon var rädd, men hon hade inget val. Att mata ungarna var överordnat alla faror, alla
ansträngningar, alla andra instinkter. Så hon stod kvar med nosen i vädret och väntade på att
lösningen skulle komma till henne.

Kyrkklockan slog i takt med människohjärtat nu. Ett slag, två. Tre, fyra …

Hon blottade gnagartänderna.

Juli. Fan. Man ska inte dö i juli. Är det verkligen kyrkklockan jag hör, eller var det hallucinogener
i de jävla kulorna? Okej, då slutar det här. Och vad fan gör det? Här eller där. Nu eller senare.
Men förtjänade jag verkligen att dö i juli? Med fågelsång, flaskklirr, skratt nere vid Akerselva
och fuckings sommarlycka precis utanför fönstret? Förtjänade jag att ligga på golvet i en
smutsig pundarkvart med ett hål för mycket i kroppen där det bara rinner ut, livet, sekunderna
och flashbackbilderna av allt som ledde mig hit? Alla de små och stora sakerna, hela högen av
tillfälligheter och halvmesyrer, är det jag, är det allt, är det mitt liv? Jag hade planer, eller hur?
Och nu är det en påse damm, en vits utan poäng, så kort att jag skulle kunna hinna berätta den
innan den jävla klockan slutar klämta. Ah, helvetes eldkastare? Ingen berättade för mig att det
skulle göra så ont att dö. Är du där, pappa? Stick inte nu, inte nu. Lyssna, vitsen går så här: Jag
heter Gusto. Jag blev nitton år. Du var en dålig man som knullade en dålig kvinna och nio
månader senare ploppade jag ut och skeppades iväg till en fosterfamilj innan jag hann säga
”pappa!”. Och där gjorde jag så mycket jävelskap jag kunde, de bara svepte det där jävla
omsorgstäcket ännu tätare runt mig och frågade vad jag ville ha för att bli lugnare. En fuckings
glass? De förstod fan inte att sådana som du och jag skulle skjutas direkt, utrotas som
skadedjur, att vi sprider smitta och förfall och grupperar oss som råttor om vi bara får chansen.
De har sig själva att skylla. Men de vill också ha saker. Alla vill ha något. Jag var tretton år
första gången jag såg det i min fostermors blick, vad det var hon ville ha.
”Så vacker du är, Gusto”, sa hon. Hon hade kommit in i badrummet dit jag hade lämnat dörren
öppen och låtit bli att skruva på duschen så att ljudet inte skulle förvarna henne. Hon stod där
exakt en sekund för länge innan hon gick ut. Och jag skrattade, för nu visste jag. Det är det som
är min talang, pappa. Jag kan se vad folk vill ha. Har jag det efter dig, var du också sådan? Efter
att hon hade gått ut betraktade jag mig själv i den stora badrumsspegeln. Hon var inte den
första som sa det, att jag var vacker. Jag var tidigare utvecklad än de andra pojkarna. Lång,
smal, redan bredaxlad och muskulös. Hår så svart att det glänste, som om allt ljus bara stöttes
bort. Höga kindben. Bred, rak haka. En stor, glupsk mun, med fylliga läppar som på en flicka.
Brun, slät hud. Bruna, nästan svarta ögon. ”Brunråtta”, hade en grabb i klassen kallat mig.
Didrik, var det så han hette? Han skulle i alla fall bli konsertpianist. Jag hade fyllt femton och
han sa det högt i klassrummet. ”Brunråttan kan ju för fasen inte ens läsa ordentligt.”

Jag bara skrattade och visste förstås varför han sa det. Vad han ville ha. Kamilla, som han var
hemligt förälskad i, var inte fullt lika hemligt förälskad i mig. På klassfesten hade jag känt lite på
vad hon hade under tröjan. Vilket inte var så mycket. Jag hade nämnt det för några grabbar och
sedan hade väl Didrik snappat upp det och bestämt sig för att klämma till mig. Inte för att jag är
så jävla intresserad av att vara inne, men klämma är klämma. Så jag gick till Tutu på mc-
klubben. Jag hade redan sålt lite hasch åt dem på skolan, och förklarade att jag behövde
respekt om jag skulle kunna göra mitt jobb ordentligt. Tutu sa att han skulle fixa Didrik. Didrik
vägrade sedan förklara för någon hur han hade lyckats få in två fingrar precis under det översta
gångjärnet på dörren till pojkarnas toalett, men han kallade mig aldrig brunråtta igen. Och –
mycket riktigt – han blev heller aldrig konsertpianist. Fan, så ont det gör! Nej, jag behöver ingen
tröst pappa, jag behöver en sil. Bara en sista sil, så ska jag lämna den här världen lugnt och
stilla, jag lovar. Där slog klockan igen. Pappa?
 KAPITEL 2
DET HADE NÄSTAN blivit midnatt på Gardermoen, Oslos flygplats, när SK-459 från Bangkok svängde in
på sin anvisade plats vid gate 46. Förstepilot Tord Schultz bromsade så att Airbus 340-planet
stannade helt och hållet, varpå han snabbt slog av bränsletillförseln. Det metalliska vinandet
från jetmotorerna föll genom frekvenserna till ett godmodigt brummande innan de tystnade.
Tord Schultz la automatiskt märke till tidpunkten, tre minuter och fyrtio sekunder efter
touchdown, tolv minuter före beräknad ankomst. Han och andrepiloten satte igång med
shutdown-checklistan och parking-checklistan eftersom planet skulle stå parkerat under natten.
Med grejerna i. Han bläddrade i mappen med loggen. September 2011. I Bangkok var det
fortfarande regnperiod och kvalmigt varmt som vanligt, och han hade längtat hem till de första
kalla höstkvällarna. Oslo i september. Fanns ingen bättre plats på jorden. Han fyllde i raden för
återstående bränsle. Bränslesiffror. Det hade hänt att han tvingats svara för det. Efter turer från
Amsterdam eller Madrid när han flugit snabbare än det som var ekonomiskt rationellt, bränt
tusentals kronor i bränsle för att hinna. Till slut hade chefen kallat in honom för att förklara sig.

”Hinna vad?” hade han vrålat. ”Du hade inga passagerare som skulle hinna med connecting
flights!”

”Världens mest punktliga flygbolag”, hade Tord Schultz mumlande citerat från reklamen.

”Världens mest ekonomiska fucking flygbolag! Är detta allt du har att säga till ditt försvar?”

Tord Schultz hade ryckt på axlarna. Han kunde ju inte säga som det var, att han öppnat
bränsleslussarna eftersom det var något han själv skulle hinna till. Flighten han själv var uppsatt
på, den till Bergen, Trondheim eller Stavanger. Att det var helt nödvändigt att han och inte
någon av de andra piloterna tog den turen.

Han var för gammal för att de skulle kunna göra något annat än skrika och ha sig. Han hade
undvikit allvarliga missar, bolaget tog hand om honom, och det var bara några år kvar tills han
hade nått the two fives, femtiofem, och skulle pensioneras i vilket fall. Tord Schultz suckade.
Några år att få ordning på saker och ting, att undvika att sluta som världens mest ekonomiska
fucking pilot.

Han skrev under loggen, reste sig och lämnade cockpit för att visa passagerarna sin rad av
pärlvita pilottänder i sitt pilotsolbrända ansikte. Leendet som talade om för dem att han var
självaste mister trygghet. Pilot. Yrkestiteln som en gång hade gjort honom till något i
människors ögon. Han hade sett det, hur folk, kvinnor som män, unga som gamla, när man sa
det magiska ordet ”pilot” automatiskt såg annorlunda på honom och upptäckte karisman, den
nonchalanta, pojkaktiga charmen, men också flygkaptenens kalla precision och handlingskraft,
det överlägsna intellektet och modet hos den som trotsade fysiska lagar och vanliga människors
medfödda rädslor. Men det var länge sedan. Nu såg de på honom som den busschaufför han
var och frågade vad de billigaste biljetterna till Las Palmas kostade, och varför det var bättre
plats för benen på Lufthansa.

Fan ta dem. Fan ta dem allihop.

Tord Schultz ställde sig vid utgången bredvid flygvärdinnan, rätade på sig och log, sa sitt
”welcome back, miss” på den breda Texasamerikanska de hade lärt sig på flygskolan i Sheppard.
Fick ett leende tillbaka. Det hade funnits en tid när han kunde stämma möte i ankomsthallen
med ett sådant leende. Och hade gjort det. Från Kapstaden till Alta. Kvinnor. Flera kvinnor. Nya
kvinnor. Och nu? Hårfästet var på väg tillbaka under uniformsmössan, men den skräddarsydda
uniformen framhävde hans långa, bredaxlade kropp. Det var den han hade skyllt på när han
inte fick lära sig att köra jaktplan på flygskolan, utan slutade som fraktflygspilot på
Herculesplanet, himlens arbetshäst. Han hade berättat för dem där hemma att han hade varit
några centimeter för lång, att cockpiten i en Starfighter F-5 och F-16 diskvalificerade alla som
inte var dvärgar. Sanningen var att han inte hade räckt till i konkurrensen. Kroppen hade räckt
till. Hade alltid räckt till. Kroppen var det enda han hade lyckats hålla i trim sedan dess, som inte
hade fallit ihop, smulats sönder. Som äktenskapet. Familjen. Vännerna. Hur hade det gått till?
Var hade han befunnit sig när det hände? Antagligen på ett hotellrum i Kapstaden eller Alta,
med kokain i näsan för att kompensera för de potenshämmande drinkarna i baren, och pitten i
en not-welcome-back-miss för att kompensera för allt han inte var och aldrig skulle bli.

Tord Schultz blick föll på en man som kom emot honom mellan raderna av säten. Han gick med
böjt huvud, ändå höjde han sig över de andra passagerarna. Han var smal och bredaxlad som
han själv. Kortklippt ljust hår reste sig som från en borste på huvudet. Han var yngre än han
själv, såg norsk ut, men var knappast turist på väg hem, mer troligt en expat med den svagt
gråbruna färg som var typisk för vita som vistats länge i Sydostasien. Den definitivt
skräddarsydda bruna linnekostymen gav intryck av kvalitet, seriositet. Kanske en affärsman.
Med en inte alltför blomstrande butik, han reste i ekonomiklass. Men det var varken kostymen
eller längden som fått Tord Schultz blick att stanna till vid personen. Det var ärret. Det gick från
vänster mungipa och nästan upp till örat som ett halvmånformat leende. Groteskt och härligt
dramatiskt.

”See you.”

Tord Schultz ryckte till, men hann inte besvara hälsningen innan mannen hade passerat och var
ute ur planet. Rösten hade varit grov och hes, och de blodsprängda ögonen tydde också på att
han nyss hade vaknat.

Planet var tomt. Minivanen med personalen som skulle städa planet stod parkerad på
landningsbanan när besättningen gick av planet i samlad tropp. Tord Schultz registrerade att
den lille, kompakte ryssen var först ut ur vanen, såg honom skynda upp för trappan i den gula
reflexvästen med firmans logga på, Solox.

See you.

Tord Schultz hjärna repeterade orden där han gick längs korridoren mot crewcentret.

”Hade inte du en sådan där boardingbag överst på den?” frågade en av flygvärdinnorna och
pekade på Tords Samsonite rullväska. Han mindes inte vad hon hette. Mia? Maja? Han hade i
alla fall knullat henne på en stop-over en gång under förra århundradet. Eller hade han inte
det?

”Nej”, sa Tord Schultz.

See you. Som i ”vi ses igen”? Eller som i ”jag ser att du ser på mig”?

De gick förbi väggen framför ingången till crewcentret, där det i teorin kunde sitta en gubben-i-
lådan. Nittionio procent av tiden var stolen bakom väggen tom, och han hade aldrig – inte en
enda gång under de trettio år han arbetat på flygbolaget – blivit stoppad och genomsökt.

See you.
Som i ”jag ser dig nog”. Och ”Jag ser vem du är”.

Tord Schultz skyndade sig in genom dörren till crewcentret.

Sergej Ivanov såg som vanligt till att vara först ute ur minivanen när den stannade på asfalten
bredvid Airbusen, och sprang upp för trappan till det tomma planet. Han tog med sig
dammsugaren in i cockpit och låste dörren bakom sig. Han drog på sig gummihandskarna, ända
upp till där tatueringen började, vippade av frontlocket på dammsugaren, öppnade kaptenens
skåp. Lyfte ut den lilla Samsonite boardingbagen, drog upp blixtlåset, lossade metallbotten och
kontrollerade att de fyra tegelstensliknande enkilosblocken låg där. Sedan sköt han in bagen i
dammsugaren, pressade den på plats mellan slangen och den stora dammsugarpåsen som han
hade sett till att tömma strax innan. Slog igen frontlocket, låste upp cockpitdörren och startade
dammsugaren. Det hela var gjort på några sekunder.

Efter att ha städat och rengjort kabinen, släntrade de ut ur planet, placerade de ljusblå
sopsäckarna bak i Daihatsun och körde tillbaka till personalutrymmena. Det var bara en
handfull flygplan som skulle landa och starta innan flygplatsen stängde för natten. Ivanov
tittade över axeln på Jenny, arbetsledaren. Han lät blicken glida över datorskärmen som visade
ankomst- och avgångstider. Inga förseningar.

”Jag tar Bergen på 28”, sa Sergej med sin hårda, ryska brytning. Men han talade åtminstone
språket, han hade landsmän som bott i Norge i tio år och fortfarande måste förlita sig på
engelska. När Sergej hämtats hit för nästan två år sedan, hade onkel gjort klart för honom att
han skulle lära sig norska, och tröstat honom med att han kanske hade lite av hans egen talang
att lära sig språk.

”Jag har folk på 28”, sa Jenny. ”Du kan vänta till Trondheim på 22.”

”Jag tar Bergen”, sa Sergej. ”Nick tar Trondheim.”

Jenny tittade på honom. ”Som du vill. Jobba inte ihjäl dig, Sergej.”

Sergej gick bort till en av stolarna vid väggen och satte sig. Lutade sig försiktigt mot stolsryggen.
Huden var fortfarande öm mellan skulderbladen där den norske tatueraren hållit på. Han
tatuerade efter teckningen som Sergej fått sig tillskickad av Imre, tatueraren i fängelset i Tagil.
Och det återstod fortfarande en del innan den var färdig. Sergej tänkte på tatueringarna på
onkels löjtnanter Andrej och Peter. De blekblå strecken i huden hos de två kosackerna från Altaj
skvallrade om dramatiska liv med stora bragder. Men Sergej hade också en bedrift bakom sig.
Ett mord. Det var ett litet mord, men det var redan inristat med nål och bläck i form av en
ängel. Och kanske kunde det bli ett nytt mord. Ett stort mord. Om det nödvändiga blir
nödvändigt, hade onkel sagt, och bett honom vara redo, mentalt förberedd, öva med kniven.
Det skulle komma en man, hade han sagt. Det var inte säkert att han kom, men troligt.

Troligt.

Sergej Ivanov tittade på sina händer. Han hade behållit gummihandskarna på. Det var förstås
ett lyckligt sammanträffande att deras vanliga arbetsredskap också sörjde för att han inte
lämnade efter sig några fingeravtryck på paketen om något skulle gå fel en dag. Det fanns inte
en antydan till darrande händer. De hade gjort detta så länge att han ibland måste påminna sig
själv om risken för att hålla sig skärpt. Han hoppades att de skulle vara lika lugna när det
nödvändiga – to sjto nuzhju – skulle utföras. När han skulle göra sig förtjänt av tatueringen han
redan hade beställt teckningar till. Han målade upp bilden igen: hur han skulle knäppa upp
skjortan i vardagsrummet hemma i Tagil, med alla urkabröderna på plats, och visa dem de nya
tatueringarna. Som inte behövde några tillägg, inga ord. Så han skulle inte säga något. Bara se
det i deras ögon: att han inte längre var Lill-Sergej. Han hade i flera veckor bett i sin aftonbön
att mannen snart skulle komma. Och att det nödvändiga skulle bli nödvändigt.

Beskedet om att städa Bergenplanet skrapade i walkietalkien.

Sergej reste sig. Gäspade.

Proceduren i cockpit var ännu enklare.

Öppna dammsugaren, flytta in boardingbagen i styrmannens skåp.

På väg ut från planet mötte de besättningen på väg in. Sergej Ivanov undvek att söka
styrmannens blick, tittade bara ner och registrerade att han hade samma sorts rullväska som
Schultz. Samsonite Aspire GRT. Samma röda färg. Utan den lilla, röda boardingbagen som
kunde fästas längst upp. De visste inget om varandra, ingenting om vilka anledningar de hade
för sin inblandning, inget om bakgrund eller familj. Det enda som knöt samman Sergej, Schultz
och den unge styrmannen var telefonnumret i deras oregistrerade mobiltelefoner, inköpta i
Thailand, för att användas till att messa med om det blev ändringar i schemat. Sergej tvivlade
på att Schultz och styrmannen kände till varandra. Andrej var noga med att begränsa all
information till need-to-know. Därför visste inte Sergej vad som hände med paketen. Men han
kunde ju gissa. För när styrmannen från ett inrikesplan mellan Oslo och Bergen passerade från
airside till landside på flygplatsen fanns det ingen tull, ingen säkerhetskontroll. Styrmannen tog
med sig boardingbagen till hotellet i Bergen där besättningen övernattade. En diskret knackning
på hotelldörren mitt i natten och fyra kilo heroin bytte händer. Trots att den nya drogen, fiolin,
hade pressat ner priset på heroin något, var priset på gatan för en noll-tvåa minst 250 kronor.
En tusenlapp för grammet. Och om substansen – som redan var utblandad – blandades ut en
gång till, blev det åtta miljoner kronor totalt. Han kunde räkna. Tillräckligt för att veta att han
var underbetald. Men han visste också att han skulle ha gjort sig förtjänt av en större andel när
han gjort det nödvändiga. Och på den lönen kunde han om några år köpa sig ett hus i Tagil, fixa
en fin sibirisk tjej, kanske låta mor och far flytta in när de blev gamla.

Sergej Ivanov kände det klia i tatueringen mellan skulderbladen.

Det var som om själva huden såg fram emot fortsättningen.

 KAPITEL 3
klev av flygtåget på Oslo centralstation. Han noterade att det måste ha varit
MANNEN I LINNEKOSTYMEN
en varm, solig dag i hans gamla hemstad, luften var fortfarande len och ljum. Han bar en nästan
komiskt liten väska av läder och gick med hastig, spänstig gång ut ur stationen på sydsidan.
Utanför slog Oslos hjärta – som en del hävdade att staden saknade – med vilopuls. Nattrytm.
De få bilar som for runt uppe i rondellen slungades ut, en efter en, österut mot Stockholm och
Trondheim, norrut mot andra stadsdelar eller västerut mot Drammen och Kristiansand. Både i
storlek och form liknade rondellen med sina vägar en brontosaurus, en döende jätte som snart
skulle försvinna till fördel för bostadshus och affärsbyggnader i Oslos nya skrytstadsdel med
Oslos nya skrytbyggnad, Operan. Mannen stannade till och såg det vita isfjället som låg mellan
vägen och fjorden. Det hade redan vunnit arkitekturpriser över hela världen, folk kom långväga
ifrån för att gå på det italienska marmortaket som lutade rakt ner i vattnet. Ljuset innanför
byggnadens stora fönster var lika starkt som månljuset som föll på det.

Visst fan är det grannlåt, tänkte mannen.

Det var inte framtidens löften om en stadsdel han såg, utan det förflutnas. För detta hade varit
Oslos shooting gallery, knarkarnas territorium, där de satt sina sprutor och fått sitt rus bakom
en barackvägg som knappt dolde dem, stadens förlorade barn. En vägg mellan dem och deras
ovetande, välmenande socialdemokratiska föräldrar. Grannlåt, tänkte han. Det går åt helvete i
vackrare omgivningar.

Det var tre år sedan han senast stått här. Allt var nytt. Ingenting var förändrat.

De hade satt sig på en gräsremsa mellan stationen och motorvägen, närmast en rabatt. Lika
nerknarkade nu som då. Liggande på rygg med slutna ögon som om solen var för stark, sittande
på huk i jakt på en blodåder som ännu inte hade försvunnit, eller stående dubbelvikta med
knarkarsvikt i knän och ryggsäck, osäkra på om de var på väg från eller till. Samma ansikten.
Inte samma levande döda som när han gick här, förstås, de var för länge sedan döda på riktigt.
Men samma ansikten.

Det fanns fler av dem längs Tollbugata. Eftersom det hängde ihop med varför han hade kommit
tillbaka, försökte han skapa sig ett intryck. Försökte avgöra om de hade blivit fler eller färre. La
märke till att det var omsättning på Plata igen. Den lilla vitmålade fyrkanten av asfalt på västra
sidan om Jernbanetorget hade varit Oslos Taiwan, en frihandelszon för narkotika, upprättad för
att myndigheterna skulle kunna ha en viss kontroll över vad som försiggick och kanske fånga
upp förstagångsköpare. Men efter hand som butiken ökade i storlek och Plata visade Oslos
sanna ansikte som en av Europas värsta heroinstäder, blev platsen rena turistattraktionen.
Heroinomsättningen och överdosstatistiken hade länge varit en skamfläck för huvudstaden,
men trots allt inte en så synlig skamfläck som Plata. Tidningar och teve utfodrade resten av
landet med bilder av berusade ungdomar, zombier i centrum mitt på ljusan dag. Politikerna fick
skulden. När högersidan styrde, dånade vänstersidan. ”För få behandlingsprogram.”
”Fängelsestraff skapar missbrukare.” ”Det nya klassamhället skapar gäng och knarktrafik i
invandrarkretsar.” När vänstersidan styrde, dånade högersidan. ”För få poliser.” ”För
lättillgängligt för asylsökande.” ”Sju av tio i fängelse är utlänningar.”

Så efter att ständigt ha fått ge med sig tog kommunfullmäktige i Oslo det oundvikliga beslutet:
att rädda sig själva. Att skyffla skiten under mattan. Att stänga Plata.
Mannen i linnekostymen såg en ung man i röd och vit Arsenaltröja stå uppe på en trappa med
fyra personer trippande framför sig. Arsenalspelarens huvud vände sig åt höger, åt vänster,
ryckigt som en hönas. De fyra andras huvuden var orörliga, de glodde bara på grabben i
Arsenalmunderingen. En flock. Säljaren på trappan väntade tills de blev tillräckligt många, en
hel flock, kanske var det fem, kanske sex. Sedan skulle han ta betalt för beställningarna och ta
med dem till knarket. Runt hörnet eller inne på en bakgård där kollegan väntade. Det var en
enkel princip: han som hade knarket var aldrig i kontakt med pengarna och han med pengarna
aldrig i kontakt med knarket. Det gjorde det svårare för polisen att skaffa handfasta bevis för
narkotikahandeln mot någon av dem. Ändå reagerade mannen i linnekostymen, för det han såg
var den gamla metoden från åttio- och nittiotalet. Efter hand som polisen gav upp om att haffa
langarna på gatan, struntade säljarna i de omständliga rutinerna och uppsamlingen av flocken,
och började deala direkt när kunderna dök upp, pengar i ena handen, knarket i den andra. Hade
polisen börjat ta langare på gatan igen?

En man i cykelkläder kom rullande, hjälm, orange glasögon och tröja i signalfärger som
andades. Lårmusklerna böljade under de tajta shortsen och cykeln såg dyr ut. Det var väl därför
han tog med sig den när han och resten av flocken följde Arsenalspelaren runt hörnet till andra
sidan byggnaden. Allt var nytt. Ingenting förändrat. Men de var färre, var de inte det?

Hororna i Skippergatahörnet pratade med honom på dålig engelska – ”Hey, baby!”, ”wait a
minute, handsome!” – men han skakade bara på huvudet till svar. Och det verkade som om
ryktet om hans kyskhet, eventuellt brist på pengar, spreds före honom fortare än han gick,
flickorna längre upp på gatan visade inget intresse för honom. På hans tid hade Oslos horor
klätt sig praktiskt, jeans och vindtygsjacka. De hade varit få, det hade varit säljarens marknad.
Men nu var det hårdare konkurrens, och korta kjolar, höga klackar och nätstrumpor. De
afrikanska kvinnorna såg redan ut att frysa. Vänta till december, tänkte han.

Han gick djupare in i Kvadraturen, det som hade varit Oslos första centrum, men som nu var en
asfalt- och stenöken med förvaltningsbyggnader och kontor för tjugofemtusen arbetsmyror
som pilade hem när klockan var fyra eller fem, och överlät stadsdelen till nattarbetande
gnagare. På den tid då kung Christian IV anlade den här stadsdelen med kvadratiska kvarter
efter renässansens ideal om geometrisk ordning, hölls folkmängden i Kvadraturen i schack
medelst bränder. I folkmun hette det att natten till skottårsdagen kunde man se brinnande
människor springa mellan husen här nere, höra deras skrik, se dem gå upp i rök och försvinna,
men att det skulle ligga kvar lite aska på asfalten, och om man hann få tag i den och äta den
innan den blåste bort, skulle huset man själv bodde i aldrig brinna. På grund av brandfaran
byggde Christian IV breda gator efter det fattiga Oslos standard. Byggnaderna uppfördes
dessutom i det onorska byggnadsmaterialet tegel. Och längs en av dessa tegelväggar passerade
han den öppna dörren till en bar. En ny misshandlad version av Guns N’ Roses ”Welcome To
The Jungle”, dansproducerad reggae som pissade på både Marley och Rose, Slash och Stradlin,
strömmade ut till dem som stod utanför och rökte. Han stannade framför en utsträckt arm.

”Eld?”

En tjock, framtung kvinna i trettioårsåldern tittade upp på honom. Cigaretten vippade krävande
mellan de rödmålade läpparna.

Han höjde ett ögonbryn och tittade på den skrattande väninnan som stod bakom henne med en
glödande cigarett. Den framtunga upptäckte det och skrattade hon också, tog ett snedsteg.

”Var inte så krånglig”, sa hon på samma sørlandsdialekt som kronprinsessan. Han hade hört att
det funnits en hora på marknaden som blivit rik på att se ut som hon, klä sig som hon. Och att
de femtusen kronorna per timme inkluderade en kungastav i plast som kunden fick låna för
relativt fritt nyttjande.

Kvinnans hand placerades på hans arm när han skulle gå vidare. Hon lutade sig fram och
andades rödvinsångor upp i hans ansikte.

”Du ser ut som en eldig kille. Kan du inte sätta … fyr på mig?”

Han vände andra sidan av ansiktet mot henne. Den dåliga sidan. Den inte-så-eldiga-killen-sidan.
Kände henne rycka till och släppa taget när hon fick se spåret efter spiken i Kongo. Det som
löpte som en illa sydd isränna från mun till öra.

Han gick vidare när musiken bytte till Nirvana. ”Come As You Are.” Originalversionen.

”Hasch?”

Rösten kom från en portuppgång, men han varken stannade eller vände sig om.

”Speed?”

Han hade varit nykter i tre år och hade inte tänkt börja om nu.

”Fiolin?”

Allra minst nu.

Framför honom på trottoaren hade en ung man stannat till vid två langare som han pratade
med och visade upp något för. Den unge tittade upp när han närmade sig, spände ett par grå,
undersökande ögon i honom. Polisblick, tänkte mannen, böjde på huvudet och korsade gatan.
Det var kanske att vara lite paranoid, det var trots allt inte troligt att en så ung polis skulle
känna igen honom.

Där var hotellet. Härbärget. Leons.

Det var nästan folktomt på den här delen av gatan. På andra sidan, under en gatlykta, såg han
knarkköparen skrevande över cykeln, tillsammans med en annan cyklist, också han i
proffscyklistmundering. Han hjälpte honom att sätta en spruta i halsen.

Mannen i linnekostym skakade på huvudet och tittade upp längs fasaden på byggnaden framför
sig.

Samma banderoll, grå av smuts, hängde under fönstren på fjärde och översta våningen.
”Fyrahundra kronor dygnet!” Allt var nytt. Ingenting förändrat.

Receptionisten på Leons var ny. En ung grabb som hälsade på mannen med linnekostym med
ett överraskande artigt leende och en – för att vara Leons – förbluffande brist på
misstänksamhet. Han önskade ”welcome” utan ett uns av ironi i rösten och bad att få se passet.
Mannen antog att det måste vara den brunbrända huden och linnekostymen som gjorde att
han togs för en utlänning, och gav receptionisten sitt röda, norska pass. Det var slitet och hade
många stämplar. För många för att det skulle kunna kallas ett bra liv.

”Jaha”, sa receptionisten och lämnade tillbaka passet. Placerade ett formulär på disken och gav
honom en penna.
”Förkryssade rutor räcker.”

Incheckningsformulär på Leons? tänkte mannen. Kanske hade något förändrats trots allt. Han
tog emot pennan och såg receptionisten stirra på hans hand, på hans långfinger. Det som hade
varit ett långfinger innan det skars av i ett hus på Holmenkollåsen. Nu var första ledet ersatt
med en mattblå protes av titan. Den kunde inte användas till mycket, men gav stöd och balans
till pek- och ringfinger när han skulle ta i något, och var inte i vägen eftersom den var så kort.
Den enda olägenheten var proceduren när han skulle genom säkerhetskontrollen på flygplatser.

Han skrev sitt namn under First Name och Last Name.

Date of Birth.

Han fyllde i, visste att han såg mer ut som en man i fyrtiofemårsåldern nu än den skadade
gamling som hade stuckit härifrån för tre år sedan. Han hade följt ett strängt schema av träning,
bra mat, tillräckligt med sömn och – naturligtvis: hundra procent nykterhet. Det handlade inte
om att se yngre ut, utan om att inte dö. Dessutom gillade han det. Hade egentligen alltid tyckt
om fasta rutiner, disciplin, ordning. Så varför hade hans liv ändå varit kaos, självdestruktiv
förstörelselusta och brutna relationer, levt i etapper mellan svarta perioder med onykterhet?
De tomma fälten tittade frågande upp på honom. Men de var för smala för svaren de krävde.

Permanent Address.

Tja, lägenheten vid Sofies gate såldes strax efter att han stack för tre år sedan, samma sak med
föräldrarnas hus i Oppsal. I hans nuvarande yrke medförde en fast, officiell adress en viss risk.
Så han skrev det han brukade skriva när han checkade in på andra hotell: Chung King Mansion,
Hongkong. Som inte var längre från sanningen än något annat.

Profession.

Mord. Han skrev det inte. Fältet var inte förkryssat.

Phone Number.

Han fyllde i ett påhittat. Mobiltelefoner kan spåras, såväl samtalen som var man befinner sig.

Phone Number Next of Kin.

Närmast anhörig? Vilken äkta make skulle frivilligt uppge numret till hustrun när han checkade
in på Leons? Stället var trots allt det närmaste man kom en offentlig bordell i Oslo.

Receptionisten läste tydligen hans tankar: ”Bara om du skulle må dåligt och vi måste tillkalla
någon.”

Harry nickade. I händelse av en hjärtattack under akten.

”Du behöver inte uppge det om du inte har …”

”Nej”, sa mannen och betraktade orden. Närmast anhörig. Han hade Søs. En syster med det
hon själv kallade ”… en släng av Downs syndrom”, men som alltid hade tacklat livet långt bättre
än sin storebror. Förutom Søs, inga andra. Verkligen inga. Ändå, närmast anhörig.

Han kryssade i för kontanter som betalning, skrev under och gav formuläret till receptionisten.
Som läste igenom det. Och då såg Harry att den slutligen dök upp. Misstänksamheten.
”Är du … är du Harry Hole?”

Harry Hole nickade. ”Är det ett problem?”

Grabben skakade på huvudet. Svalde.

”Bra”, sa Harry Hole. ”Har du en nyckel till mig?”

”Åh, förlåt! Här. 301.”

Harry tog emot och noterade att grabbens pupiller hade vidgats och att rösten blivit ansträngd.

”Det … det är min farbror”, sa grabben. ”Han driver hotellet, han brukade sitta här tidigare. Han
har berättat om dig.”

”Bara bra grejer, utgår jag ifrån”, sa Harry, log, tog den lilla läderväskan och gick mot trappan.

”Hissen …”

”Tycker inte om hissar”, sa Harry utan att vända sig om.

Rummet var sig likt. Slitet, litet och någorlunda rent. Nej, förresten, gardinerna var nya. Gröna,
stärkta. Säkert strykfria. Apropå det. Han hängde kostymen i badrummet och satte på duschen
för att få ångan att räta ut skrynklorna. Kostymen hade kostat honom åttahundra
Hongkongdollar på Punjab House vid Nathan Road, men i hans jobb var det en nödvändig
investering, ingen respekterade en man i trasor. Han ställde sig själv under duschen. Det varma
vattnet fick det att sticka i huden. Efteråt gick han naken genom rummet bort till fönstret och
öppnade det. Tredje våningen. Bakgård. Från ett öppet fönster hördes ett påtagligt
entusiastiskt stönande. Han greppade gardinstången och lutade sig ut. Såg rakt ner i en
sopcontainer och kände den sötaktiga lukten av sopor som steg upp. Han spottade och hörde
det träffa papper i containern. Men rasslandet som följde var inte papper. I samma ögonblick
hördes ett knakande, och de gröna, stärkta gardinerna föll i golvet på var sida om honom. Fan!
Han drog ut den tunna gardinstången ur gardinerna. Den var av trä med en ögleformad spets i
varje ände, hade gått av tidigare och lagats med kartongtejp. Harry satte sig på sängen,
öppnade lådan i nattduksbordet. En bibel med ljusblått omslag i skinnimitation och ett syset i
form av svart tråd snurrad runt en pappersbit med en nål igenom. Och vid närmare eftertanke
kom Harry på att det kanske inte var så malplacerat trots allt. Gästen kunde sy i losslitna
byxknappar och läsa om syndernas förlåtelse efteråt. Han la sig ner, tittade i taket. Allt var nytt
och ingenting … Han blundade. Hade inte sovit på planet och med eller utan jetlag, med eller
utan gardiner, skulle han nu få sova. Och han skulle drömma samma dröm som varje natt de
senaste tre åren: att han sprang längs en korridor, på flykt undan en dånande lavin som sög i sig
all luft så att han inte kunde andas.

Det handlade bara om att fortsätta blunda lite till.

Han tappade taget om tankarna, de gled bort från honom. Närmast anhörig.

Höra av. Höra till.

Anhörig.

Det var det han var. Det var därför han hade kommit tillbaka.

Sergej körde E6:an in mot Oslo. Längtade efter sängen i lägenheten i Furuset. Höll sig under
hundratjugo även om det fanns gott om plats på motorvägen så sent på natten. Mobiltelefonen
ringde. Den mobiltelefonen. Samtalet med Andrej var kort. Han hade pratat med onkel, eller
ataman – föraren – som Andrej kallade onkel. Efter att de hade brutit förbindelsen kunde inte
Sergej hålla sig längre. Han tryckte ner gasen. Skrek av glädje. Mannen hade kommit. Nu, i kväll.
Han var här! Sergej skulle inte göra något än så länge, det kunde visa sig att situationen gick
över av sig själv hade Andrej sagt. Men han måste vara ännu mer förberedd nu, mentalt och
fysiskt. Träna med kniven, sova, vara skärpt. Om det nödvändiga blev nödvändigt.
 KAPITEL 4
TORD SCHULTZ HÖRDE knappt planet som dundrade över hustaken där han satt i soffan och andades
tungt. Svetten låg i ett tunt lager över den nakna överkroppen, och ekot av järn mot järn
hängde fortfarande kvar mellan de tomma vardagsrumsväggarna. Bakom honom stod
ställningen med skivstången över bänken med skinnimitationsöverdraget som glänste av hans
svett. Ur teverutan framför honom kisade Donald Draper genom sin egen cigarettrök och
smuttade på whiskyglaset. Ett nytt plan vrålade ovanför dem. Mad Men. Sextiotalet. USA.
Kvinnor i riktiga kläder. Riktiga drinkar i riktiga glas. Riktiga cigaretter utan mentolsmak och
filter. Då det som inte dödade dig gjorde dig starkare. Han hade bara köpt första säsongen. Såg
den om och om igen. Han var inte säker på att han skulle tycka om fortsättningen. Tord Schultz
tittade på det vita strecket på soffbordets glasskiva och torkade av kanten på id-kortet. Han
hade som vanligt använt legitimationen att hacka upp det med. Kortet som han fäste vid
bröstfickan på kaptensuniformen, kortet som gav honom tillgång till airside, till cockpit, till
himlen, till lönen. Kortet som gjorde honom till det han var. Kortet som – inklusive allt det
andra – skulle tas ifrån honom om någon fick veta. Därför kändes det rätt att använda idkortet.
Det var – mitt i all oärlighet – något ärligt över det.

De skulle tillbaka till Bangkok tidigt i morgon. Två dagars vila på Sukhumvit Residence. Bra. Det
skulle bli bra nu. Bättre än förr. Han hade inte tyckt om upplägget när han flög från Amsterdam.
För stor risk. Efter att det upptäcktes hur inblandade de sydamerikanska besättningarna var i
kokainsmugglingen till Schiphol, riskerade alla besättningar, oavsett flygbolag, kontroll av
handbagage och kroppsvisitering. Dessutom hade planen varit att han själv tog med sig paketet
och hade det i bagen tills han senare på dagen flög inrikes till Bergen, Trondheim eller
Stavanger. Sina inrikesflygningar som han måste hinna med, trots att det betydde att han ibland
tvingades ta in förseningar från Amsterdam genom att bränna av extra bränsle. På Gardermoen
var han förstås airside hela tiden, därför ingen tullpassering, men ibland måste han förvara
ämnet i bagaget i sexton timmar innan han levererade det. Och leveranserna hade heller inte
alltid varit riskfria. Bilar på parkeringsplatser. Restauranger med lite för lite folk. Hotell med
observanta receptionister.

Han rullade en tusenlapp som han hade plockat ur kuvertet han fått senast de var här. Det
fanns plaströr särskilt tillverkade för ändamålet, men han var inte sådan: han var inte en tung
missbrukare så som hon hade berättat för sin skilsmässoadvokat. Jävla bitch, påstod att hon
ville skiljas eftersom hon inte önskade att barnen skulle växa upp med en narkoman till far, att
hon inte orkade sitta och titta på när han sniffade bort hus och hem. Och att det inte alls hade
något med flygvärdinnorna att göra, att hon couldn’t care less, att den biten hade hon för länge
sedan gett upp, att det berodde på hans ålder. Hon och advokaten hade gett honom ett
ultimatum. Att hon tog över huset, barnen och resterna av fädernesarvet han ännu inte slösat
bort. Eller att de anmälde honom för innehav och användning av kokain. Hon hade samlat
tillräckligt med bevis för att till och med hans egen advokat skulle tycka att han borde dömas
och kastas ut från sitt flygbolag.

Det hade varit ett enkelt val. Det enda hon hade låtit honom behålla var skulderna.

Han reste sig och gick bort till vardagsrumsfönstret och tittade ut. Kom de inte snart?

Det var en ganska ny idé. Han skulle ta med ett paket ut, till Bangkok. Gudarna visste varför.
Fisk till Lofoten och så vidare. Hur som helst var det sjätte gången, och hittills hade det gått
problemfritt.

Det var tänt i grannhusen, men de låg så långt från varandra. Ensamma hus, tänkte han. De
hade varit befälsbyggnader på den tiden Gardermoen var en militär flygplats. Identiska
enplanslådor med stora, tomma ytor mellan husen. Minsta möjliga höjd så att inte ett för lågt
flygande plan skulle träffa. Mesta möjliga avstånd mellan husen så att branden efter en
flygkrasch inte skulle sprida sig.

De hade bott här under militärtjänstgöringen när han flög Hercules. Ungarna hade sprungit
mellan husen, bort till flygarkollegernas ungar. Lördag, sommar. Männen runt grillen med
förkläde och fördrink. Stöket från de öppna köksfönstren där hustrurna gjorde sallad och drack
campari. Som en scen ur Rätta virket, hans favoritfilm, den med de första astronauterna och
testpiloten Chuck Yeager. Förbannat fina, de där flygarhustrurna. Även om det bara var
Hercules. De hade varit lyckliga då, eller hur? Var det därför han hade flyttat tillbaka hit? En
omedveten önskan om att hitta tillbaka till något? Eller ta reda på var det gick fel, och reparera
det?

Nu såg han bilen komma och sneglade automatiskt på klockan. Loggförde att den var arton
minuter efter avtalad tid.

Han gick bort till soffbordet. Tog två djupa andetag. Sedan satte han den rullade tusenlappen
mot nedersta kanten av strecket, böjde sig fram och drog in pulvret i näsan. Det sved i
slemhinnorna. Han slickade fingertoppen, drog den över det återstående pulvret och gned in
det i gommen. Det smakade bittert. Dörrklockan ringde.

Det var samma två mormonsnubbar som alltid. En kort och en lång, bägge i söndagskostymer.
Men tatueringarna på bägges handryggar stack ut. Det var nästan komiskt.

De gav honom paketet. Ett halvkilo i en avlång korv som precis fick plats innanför
metallbeslaget runt det nerfällbara handtaget på rullväskan. Han skulle ta ut paketet efter att
de landat på Suvarnabhumi och lägga det under den lösa mattan längst in i pilotens skåp i
cockpit. Och det var det sista han skulle se av paketet, resten var det antagligen någon i
manskapet på marken som ordnade.

När mr Small och mr Big kom med erbjudandet om att ta med paket till Bangkok, hade det låtit
idiotiskt. Det var trots allt ingenstans i världen där knarkpriserna på gatan var så höga som i
Oslo, så varför exportera? Han hade inte frågat, visste att han inte skulle få något svar, och det
var okej. Men han hade förklarat att det var dödsstraff för smuggling av heroin till Thailand, så
han ville ha bättre betalt.

De hade skrattat. Först den korte. Sedan den långe. Och Tord hade tänkt att kortare nervbanor
kanske gav snabbare reaktionsförmåga. Att det kanske var därför de gjorde cockpiten i jaktplan
så låg, för att det skulle utesluta långryggade och långsamma piloter.

Den korte hade förklarat för Tord på sin hårda, ryskklingande engelska att det inte var heroin,
att det var något helt nytt, så nytt att det inte ens fanns något förbud mot det. Men när Tord
Schultz hade frågat varför de var tvungna att smuggla en laglig substans, hade de skrattat ännu
högre och bett honom hålla käften och svara ja eller nej.

Tord Schultz hade svarat ja. Samtidigt som en annan tanke hade dykt upp. Vilka konsekvenser
skulle det ha fått om han sagt nej?

Det var sex rundor sedan.

Tord Schultz tittade på paketet. Han hade några gånger funderat på att smörja tvättsåpa utanpå
kondomerna och fryspåsarna de använde, men någon hade berättat att knarkhundarna kunde
separera lukter och inte lät sig förvirras av sådana enkla trick. Att allt handlade om plastpåsens
täthet.

Han väntade. Inget hände. Han harklade sig.

”Oh, I almost forgot”, sa mr Small. ”Yesterday’s delivery …”

Han stack handen innanför kavajen och flinade ondskefullt. Eller kanske var det inte
ondskefullt, kanske var det bara öststatshumor? Tord hade lust att blåsa ofiltrerad cigarettrök i
ansiktet, spotta tolv år gammal whisky i ögonen. Västhumor. I stället mumlade han ett ”thank
you” och tog emot kuvertet. Det kändes tunt mellan fingertopparna. Det måste vara stora
sedlar.

Efteråt ställde han sig vid fönstret igen och såg bilen försvinna i mörkret, hörde ljudet dränkas
av en Boeing 737. Kanske en 600. I alla fall en NG. Hesare ljud och högre pitch än de gamla
klassikerna. Han såg sin egen spegelbild i fönstret.

Ja, han hade tagit emot. Och han skulle fortsätta ta emot. Ta emot allt livet slängde i ansiktet på
honom. För han var inte Donald Draper. Han var inte Chuck Yeager och inte Neil Armstrong.
Han var Tord Schultz. En långryggad pilot med skulder. Och ett kokainberoende. Han borde …

Tankarna dränktes av nästa flygplan.

Helvetes kyrkklocka! Ser du dem, pappa, de så kallade anhöriga som står vid min kista. Gråter
krokodiltårar över mig, ledsna ansikten som säger Gusto då, kunde du inte bara ha blivit som vi?
Nej, jävla självgoda hypocrites, jag kunde inte det! Jag kunde inte bli som min fostermamma,
urdum, bortskämd, med huset fullt av luft, blommor och där allt är bra bara man läser rätt bok,
lyssnar till rätt guru, äter rätt jävla kryddor. Och som när någon stack hål på den oprecisa
visdom hon hade köpt sig, alltid spelade ut samma kort: ”Men se vilket slags värld vi har skapat:
krig, orättvisor, människor som inte lever i harmoni med sig själva längre.” Tre saker, baby. Ett:
Det naturliga är krig, orättvisor och disharmoni. Två: Du är den minst harmoniska av alla i vår
lilla avskyvärda familj. Du ville bara ha kärleken du förvägrades och gav fan i den du faktiskt
fick. Sorry, Rolf, Stein och Irene, men hon hade bara plats för mig. Vilket gör punkt tre desto
lustigare: Jag gillade dig aldrig, baby, hur mycket du än tyckte att du förtjänade det. Jag kallade
dig mamma, eftersom det gjorde dig glad, och livet enklare för mig. När jag gjorde det jag
gjorde, var det för att du lät mig, för att jag inte kunde låta bli. För att det är sådan jag är.

Rolf. Du bad mig i alla fall inte kalla dig pappa. Du försökte verkligen tycka om mig. Men du
kunde inte lura naturen, du insåg att också du älskade ditt eget kött och blod högre: Stein och
Irene. När jag sa till andra att ni var mina ”fosterföräldrar” kunde jag se mammas sårade
ansiktsuttryck. Och hatet i ditt. Inte för att ”fosterföräldrar” krympte ner er till den enda
funktion ni hade i mitt liv, utan för att jag sårade kvinnan du ofattbart nog älskade. För jag tror
att du var ärlig nog att se dig själv så som jag såg dig: en som vid en tidpunkt i livet, berusad av
sin egen idealism tog på sig att uppfostra en bortbyting, men snabbt insåg att uträkningen
slutade på minus. Att det månatliga beloppet de betalade dig för omsorgen inte täckte de
faktiska utgifterna. När du upptäckte att jag var gökungen. Att jag åt allt. Allt du älskade. Alla
du älskade. Du borde ha insett det tidigt och kastat ut mig ur boet, Rolf! Du var ju den förste
som upptäckte att jag stal. Första gången var det bara en hundralapp. Jag nekade. Sa att jag
hade fått den av mamma. ”Eller hur, mamma? Du gav den till mig.” Och ”mamma” nickade
tvekande, med tårar i ögonen, sa att hon visst hade glömt det. Nästa gång var det tusen kronor.
Ur din skrivbordslåda. Pengar som skulle gå till vår semester, sa du. ”Det enda jag vill ha
semester ifrån är er”, svarade jag. Och då slog du för första gången. Och det var som om något
lossnade inom dig, för du fortsatte att slå. Jag var redan längre och bredare än du, men jag har
aldrig kunnat slå. Inte så, inte med nävar och muskler. Jag slåss på det andra sättet, det man
vinner på. Men du slog och slog, med knuten hand nu. Och jag förstod varför. Du ville förstöra
mitt ansikte. Ta ifrån mig min makt. Men kvinnan jag kallade mamma gick emellan. Så sa du
det. Ordet. Tjuven. Nog så sant. Men det betydde också att jag måste krossa dig, lille man.

Stein. Den tyste storebrodern. Den förste som kände igen göken på fjädrarna, men som var
smart nog att hålla sig på avstånd. Den kloke, duktige, smarte enstöringen som så snart han
kunde stack iväg till en studentstad så långt bort som möjligt. Som försökte övertala Irene, sin
kära lillasyster, att följa med. Han tyckte att han kunde avsluta gymnasiet där i fuckings
Trondheim, att det var bra för honom att komma bort från Oslo. Men mamma vägrade
evakuera Irene. Hon visste ju ingenting. Ville inte veta.

Irene. Vackra, härliga, fräkniga, sköra Irene. Du var för bra för denna värld. Du var allt jag inte
var. Och ändå älskade du mig. Hade du älskat mig om du hade vetat? Hade du älskat mig om du
hade vetat att jag knullade din mor från det att jag var femton? Knullade din rödvinsfulla,
gnällande mor, tog henne bakifrån mot toadörren eller källardörren eller köksdörren medan jag
viskade ”mamma” i hennes öra för att det gjorde både henne och mig så kåta. Att hon gav mig
pengar, att hon höll mig om ryggen om något hände, att hon sa att hon bara hade mig till låns,
tills hon blev gammal och ful och jag träffade en söt flicka. Och när jag svarade ”Men, mamma,
du är ju gammal och ful” skrattade hon bort det och bönföll om mer.

Jag hade fortfarande blåmärken efter fosterfars slag och sparkar dagen då jag ringde honom på
jobbet och bad honom komma hem klockan tre, det var något viktigt jag måste berätta för
honom. Jag lät ytterdörren stå på glänt så att hon inte skulle höra att han kom. Och jag pratade
i hennes öra för att överrösta hans steg, sa sakerna hon tyckte om att höra.

Jag såg hans spegelbild i köksfönstret där han stod i köksdörren.

Han flyttade ut dagen därpå. Irene och Stein fick besked om att mamma och pappa inte hade
haft det så bra ihop och bestämt sig för att bo på skilda håll en tid. Irene var förkrossad. Stein
var i sin studentstad, gick inte att få tag i på telefon men svarade med ett mess: ”D var tråkigt.
Var vill ni att j ska vara i jul?”

Irene grät och grät. Hon älskade mig. Självklart skulle hon leta efter mig. Efter Tjuven.

Kyrkklockan klämtar för femte gången. Gråt och snyftningar i bänkarna. Kokain, skyhög avans.
Hyr en centrumlägenhet i västra Oslo, registrera den på någon knarkare som får en lagom dos
för att låta dig använda hans namn, och sälj i små kvantiteter i trappuppgången eller porten,
höj priset efter hand som de känner sig trygga, kolafolket betalar vad som helst för trygghet. Ta
dig upp, ta dig fram, skär ner på drogerna, bli något. Dö inte i en kvart som en jävla förlorare.
Prästen harklade sig. ”Vi är här för att minnas Gusto Hanssen.”

En röst från långt bak: ”Tj-tj-tjuven.”

Tutu som sitter där i mc-jacka och bandana och stammar. Och ännu längre bak: en hund som
gnäller. Rufus. Fine, trofaste Rufus. Har ni kommit tillbaka hit? Eller är det jag som redan har
kommit dit?

Tord Schultz placerade Samsoniteväskan på rullbandet som förde den in i en röntgenapparat

bredvid den leende säkerhetsvakten.

”Jag förstår inte att du låter dem köra dig på ett sådant schema”, sa flygvärdinnan. ”Bangkok
två gånger i veckan.”

”Jag har själv bett om det”, sa Tord och passerade metalldetektorn. Någon inom bolaget hade
snackat om att besättningen skulle strejka mot att de flera gånger om dagen exponerades för
strålningen, att en undersökning från USA hade visat att procentuellt sett dog fler piloter och
kabinanställda i cancer än resten av befolkningen. Men strejkhetsarna hade inte sagt något om
att den genomsnittliga livslängden också var högre. Flygfolket dog av cancer eftersom det inte
fanns så mycket annat att dö av. De levde världens tryggaste liv. Världens tråkigaste liv.

”Vill du flyga så mycket?”

”Jag är pilot, jag gillar att flyga”, ljög Tord, tog ner rullväskan, drog ut handtaget och började gå.

Hon var snabbt uppe vid hans sida, smattret av hennes klackar mot Oslo Lufthavns grå antique
fonce-marmorgolv dränkte nästan surrandet av röster under bågarna av trä och stål. Men det
dränkte dessvärre inte hennes viskande fråga:

”Är det för att hon stack, Tord? Är det för att du har för mycket tid och inget annat att fylla den
med? Är det för att du inte orkar sitta hemma och …?”

”Det är för att jag behöver övertidsersättningen”, avbröt han. Det var åtminstone inte en direkt
lögn.

”För jag vet exakt hur du har det. Jag skilde mig i vintras som du vet.”

”Javisst”, sa Tord som inte ens visste att hon hade varit gift. Han kastade en snabb blick på
henne. Femtio? Undrar hur hon såg ut på morgonen, utan sminket och brunkrämen. En
bedagad flygvärdinna med en bedagad flygvärdinnedröm. Han var tämligen säker på att han
aldrig hade knullat henne. Inte framifrån i alla fall. Vem skulle göra något sådant? Någon av de
gamla piloterna. Whisky-on-the-rocks-blå-himmel-i-blick-jaktpiloterna. Någon av dem som hann
pensioneras innan statusen havererade. Han ökade takten när de svängde in i korridoren mot
crewcentret. Hon hade blivit andfådd, men hängde fortfarande med. Men om han höll denna
fart, skulle hon kanske inte få luft för att kunna prata.

”Du, Tord, eftersom vi har en stay-over i Bangkok kanske vi skulle …”

Han gäspade högt. Och mer kände än såg att hon blev förolämpad. Han var fortfarande lite
groggy efter kvällen före, det hade blivit lite mer vodka och pulver efter att mormonerna gått.
Inte för att han hade tagit så mycket att han inte skulle klara ett promilletest, naturligtvis, men
tillräckligt för att han redan oroade sig över kampen mot sömnen de elva timmarna i luften.

”Titta!” utbrast hon med det idiotiska glissandotonfall kvinnor använder när de ska uttrycka att
något är alldeles ofattbart rörande gulligt.

Och han tittade. Den kom emot dem. En liten, ljus hund med långa öron, ledsna ögon och ivrigt
viftande svans. En springer spaniel. Den leddes av en kvinna med matchande blont hår, stora
örhängen, ett ovanligt något ursäktande småleende och milda, bruna ögon.

”Är den inte söt?” tjatades det bredvid honom.

”Jo”, sa Tord med grus i rösten.

Hunden stack i förbifarten upp nosen i skrevet på piloten som gick framför dem. Han vände sig
bakåt mot dem med ett höjt ögonbryn och snett leende som kanske skulle antyda något, något
pojkaktigt, småfräckt. Men Tord kunde inte följa tankebanan. Kunde inte följa någon annan
tankebana än sin egen.

Hunden hade fått en specialsydd liten gul väst. Samma sorts väst som kvinnan med örhängena
bar. På västen stod det TOLL. CUSTOMS.

Den närmade sig, var bara fem meter från dem nu.

Det skulle inte vara något problem. Kunde inte vara något problem. Ämnet var inpackat i
kondomer med dubbla lager fryspåsar utanpå. Inte så mycket som en doftmolekyl kunde slippa
ut. Så bara le. Slappna av och le. Inte för mycket, inte för lite. Tord vände sig mot den
snattrande rösten bredvid sig, som om orden som kom ut krävde djup koncentration.

”Ursäkta.”

De hade passerat hunden, och Tord fortsatte gå.

”Ursäkta!” Rösten lät skarpare.

Tord tittade framåt. Dörren till crewcentret var mindre än tio meter bort. Tryggheten. Tio steg.
Home free.

”Excuse me, sir!”

Sju steg.

”Jag tror att hon menar dig, Tord.”

”Va?” Tord stannade. Måste stanna. Tittade bakåt med något som han hoppades inte såg ut
som alltför spelad förvåning. Kvinnan i den gula västen kom emot dem.

”Hunden markerade på dig.”

”Gjorde den?” Tord tittade ner på hunden. Hur? tänkte han.

Hunden tittade tillbaka och viftade vilt, som om Tord var dess nya lekkamrat.

Hur? Dubbla fryspåsar och kondom. Hur?

”Det betyder att vi måste kolla dig. Kan du följa med oss.”

Det trevliga var fortfarande kvar i hennes bruna ögon, men det fanns inget frågetecken efter
orden. Och i samma ögonblick förstod han hur. Han höll på att gripa tag i id-kortet på bröstet.

Kokainet.

Han hade glömt torka av id-kortet efter att ha hackat upp den sista linan. Det måste vara det.

Men det var ju bara några partiklar, något han lätt kunde bortförklara med att någon hade lånat
hans legitimation på en fest. Det var inte det som var hans största problem nu. Rullväskan. Den
skulle sökas igenom. Som flygare hade han tränat och upprepat nödprocedurer så ofta att han
handlade nästan automatiskt. Det var nämligen det som var meningen, att till och med när
paniken grep tag i dig, var det detta du skulle göra, detta hjärnan i brist på andra order
genomförde: nödproceduren. Hur många gånger hade han inte sett den här situationen framför
sig: tullaren som ber honom följa med. Tänkt vad han borde göra. Övat på det i tankarna. Han
vände sig mot flygvärdinnan med ett uppgivet leende, hann slänga ett öga på hennes
namnskylt: ”Jag är visst markerad, Kristin. Tar du med dig min bag?”

”Bagen följer med oss”, sa tullaren.

Tord Schultz vände sig tillbaka. ”Jag tyckte du sa att hunden markerade på mig, inte bagen.”

”Stämmer, men …”

”Det är flygdokument i bagen som de andra i besättningen behöver gå igenom. Om du inte vill
ta ansvar för att försena en full Airbus 340 till Bangkok.” Han märkte att han – bokstavligt talat
– hade blåst upp sig. Att han hade fyllt lungorna och skjutit fram bröstmusklerna innanför
uniformsjackan. ”Tappar vi vår slot kan det betyda flera timmars försening och hundratusen i
förlust för bolaget.”

”Jag är rädd att reglerna …”

”Trehundrafyrtio passagerare”, avbröt Schultz. ”Många barn.” Han hoppades att hon hörde en
flygkaptens allvarliga oro, inte den begynnande paniken hos en knarksmugglare.

Tullaren klappade hunden på huvudet och tittade på honom.

Hon ser ut som en hemmafru, tänkte han. En kvinna med barn och ansvar. En kvinna som borde
förstå hans situation.

”Bagen följer med”, sa hon.

En annan tullare dök upp i bakgrunden. Stod där, bredbent, med armarna i kors.

”Låt oss få det undanstökat”, suckade Tord.

Chefen för våldsroteln vid Oslo Politidistrikt, Gunnar Hagen, lutade sig bakåt i sin kontorsstol
och studerade mannen i linnekostymen. Det var tre år sedan, den sydda bågen i ansiktet hade
varit blodröd, och han hade sett ut som en förlorad man. Men nu såg hans tidigare
underordnade frisk ut, hade fått ett par mycket efterlängtade kilon på kroppen, och axlarna
fyllde ut kostymen. Kostym. Hagen mindes mordutredaren i jeans och boots, aldrig något
annat. Det andra ovanliga var klistermärket på kavajslaget som avslöjade att han inte var
anställd utan besökare: HARRY HOLE. Men ställningen i stolen var densamma, mer liggande än
sittande.

”Du ser bättre ut”, sa Hagen.

”Din stad också”, sa Harry med en otänd cigarett vippande mellan tänderna.

”Tycker du?”

”Fin opera. Något färre knarkare på gatorna.”

Hagen reste sig och gick bort till fönstret. Från sjätte våningen i Polishuset kunde han se Oslos
nya stadsdel Bjørvika bada i solskenet. Upprustningen var i full gång. Rivandet klart.

”Det senaste året har det varit en markant nedgång i antalet överdosdödsfall. Priserna har gått
upp, förbrukningen ner. Och kommunfullmäktige har fått det de har bett om. Oslo befinner sig
inte längre på OD-toppen i Europa.”
”Happy days are here again.” Harry knäppte händerna bakom huvudet och såg ut som om han
skulle glida av stolen.

Hagen suckade: ”Du har inte berättat för mig vad som för dig till Oslo, Harry?”

”Har jag inte?”

”Nej. Eller mer specifikt, hit till våldsroteln.”

”Är det inte vanligt att besöka gamla kolleger?”

”Jo, för andra, normalt sociala människor.”

”Jaha.” Harry bet i Camelcigarettens filter. ”Mitt yrke är mord.”

”Var mord, menar du väl?”

”Låt mig omformulera det: min profession, min sysselsättning, är mord. Och det är fortfarande
det enda jag kan något om.”

”Så vad vill du?”

”Utöva min yrkesgren. Utreda mord.”

Hagen höjde ett ögonbryn: ”Vill du jobba för mig igen?”

”Varför inte? Om jag inte minns fel, var jag en av de bästa.”

”Fel”, sa Hagen och vände sig mot fönstret igen. ”Du var den bäste.” Och fortsatte med lägre
röst: ”Den värste och den bäste.”

”Jag tar mig gärna an knarkmorden.”

Hagen skrattade till torrt. ”Vilket av dem? Vi har fyra stycken bara det senaste halvåret. Inget av
dem har vi kommit någonvart med.”

”Gusto Hanssen.”

Hagen svarade inte, fortsatte betrakta människorna som sträckt ut sig där nere på gräset. Och
tankarna kom automatiskt. Bidragsfuskare. Tjuvar. Terrorister. Varför såg han det i stället för
hårt arbetande människor som hade några timmars välförtjänt ledighet i septembersolen?
Polisblicken. Polisblindheten. Han lyssnade halvt om halvt till Harrys röst bakom sig:

”Gusto Hanssen, nitton år. Känd av polisen, langare och missbrukare. Hittades död i en lägenhet
vid Hausmanns gate den tolfte juli. Blödde ihjäl efter att ha blivit skjuten i bröstet.”

Hagen skrattade hårt: ”Varför vill du ha det enda som faktiskt är uppklarat?”

”Det tror jag att du vet.”

”Ja, det gör jag”, suckade Hagen. ”Men om jag hade anställt dig igen, hade jag satt dig på ett av
de andra. På spanarfallet.”

”Jag vill ha det här.”

”Det finns i runda tal hundra anledningar till att du aldrig kommer att sättas på det fallet,
Harry.”
”Vilka då?”

Hagen vände sig mot Harry: ”Det räcker väl med att nämna den första. Att fallet redan är
uppklarat.”

”Och utöver det?”

”Att det inte är vi som har fallet, att det är Kripos. Att jag inte har några lediga tjänster, utan
tvärtom försöker dra ner. Att du är jävig. Ska jag fortsätta?”

”Mm. Var är han?”

Hagen pekade ut genom fönstret. Mot den grå stenbyggnaden bakom lindarnas gula lövverk.

”Botsen”, sa Harry. ”Häktad.”

”Tills vidare.”

”Besöksförbud?”

”Vem spårade upp dig i Hongkong och berättade om fallet? Var det …?”

”Nej”, avbröt Harry.

”Så?”

”Så.”

”Vem.”

”Kanske läste jag om det på nätet.”

”Knappast”, sa Hagen med ett svagt leende och döda ögon. ”Det där var inne i tidningarna en
enda dag innan det var glömt. Och det fanns inga namn där. Bara en notis om en påverkad
pundare som hade skjutit en annan pundare på grund av droger. Inget som intresserar någon.
Inget som gjorde att fallet stack ut.”

”Förutom att det var två tonårsgrabbar”, sa Harry. ”Nitton år. Och arton år.” Hans röst hade
ändrat karaktär.

Hagen ryckte på axlarna. ”Gamla nog för att döda, gamla nog för att dö. Vid nyår skulle de ha
kallats in för att göra lumpen.”

”Kan du fixa så att jag får prata med honom?”

”Vem informerade dig, Harry?”

Harry gned sig över nacken. ”En vän på Kriminaltekniska.”

Hagen log. Och den här gången nådde leendet ögonen. ”Du är fan i mig rolig, Harry. Vad jag vet
har du bara tre vänner inom polisen. Bjørn Holm på Kriminaltekniska. Och Beate Lønn på
Kriminaltekniska. Så vem var det?”

”Beate. Fixar du ett besök?”

Hagen hade satt sig på kanten av sitt skrivbord och studerade Harry. Sneglade ner på telefonen.
”På ett villkor, Harry. Att du lovar hålla dig flera mil från det här fallet. Det är fred och
fördragsamhet mellan oss och Kripos nu, och jag behöver inget bråk med dem.”

Harry log syrligt. Han hade sjunkit så långt ner i stolen att han kunde studera sitt bältesspänne.
”Så du och Kriposkungen har blivit bästisar?”

”Mikael Bellman slutade på Kripos”, sa Hagen. ”Därav freden och fördragsamheten.”

”Psykopaten borta? Happy days …”

”Tvärtom.” Hagen log snett. ”Bellman är mer närvarande än någonsin. Han finns här i huset.”

”Åh fan. Här på våldsroteln?”

”Gud förbjude. Han har styrt Orgkrim i över ett år.”

”Nya förkortningar har ni fått också.”

”Organiserad brottslighet. De slog samman en massa gamla rotlar. Rån, trafficking, knark. De är
alla Orgkrim nu. Över tvåhundra anställda, största avdelningen på krim.”

”Mm. Fler än han hade på Kripos.”

”Ändå gick han ner i lön. Och du vet väl vad det betyder när personer som han tar sämre
betalda jobb?”

”De är på jakt efter mer makt”, sa Harry.

”Det var han som fick ordning på narkotikahandeln, Harry. Skickligt spanande. Gripanden och
razzior. Det är färre gäng och inga interna krig. Överdosdödsfallen är som sagt på väg ner …”
Hagen riktade pekfingret mot taket. ”Och Bellman på väg upp. Grabben är på väg någonstans,
Harry.”

”Jag också”, sa Harry och reste sig. ”Till Botsen. Jag räknar med att det ligger ett besökstillstånd
i receptionen när jag kommer dit.”

”Om vi har en överenskommelse?”

”Klart vi har”, sa Harry, tog exchefens utsträckta hand, skakade den två gånger och gick mot
dörren. Hongkong hade varit en bra skola för lögner. Han hörde Hagen lyfta luren men när han
nådde tröskeln vände han sig ändå om:

”Vem var den tredje?”

”Va?” Hagen tittade ner på telefonen medan han tryckte med tungt pekfinger.

”Den tredje vännen jag hade i huset?”

Rotelchef Gunnar Hagen la luren mot örat, såg trött på Harry och sa med en suck:

”Vem tror du?” Och: ”Hallå? Det är Hagen. Jag vill ha ett besökstillstånd. Ja?” Hagen la handen
över luren. ”Ordnar sig nog. Det är lunch nu, men gå dit klockan tolv.”

Harry log, mimade ett ”tack” och stängde dörren försiktigt efter sig.

Tord Schultz stod inne i båset, knäppte byxorna och drog på sig kavajen. De hade avstått från
att undersöka kroppsöppningarna. Tullaren – samma som hade stoppat honom – väntade
utanför båset. Stod där som en examinator efter avlagd muntlig examen.

”Tack för samarbetsviljan”, sa hon och slog ut med handen mot dörren.

Tord antog att de hade haft långa diskussioner om huruvida de skulle säga ”ber om ursäkt”
varje gång en knarkhund hade markerat men inget knark hittats. Den som stoppades,
försenades, misstänkliggjordes och generades, skulle definitivt tycka att en ursäkt var på sin
plats. Men skulle man be om ursäkt för att man hade gjort sitt jobb? Att hunden markerade på
människor som inte bar knark förekom hela tiden, och en ursäkt skulle väl vara ett halvt
erkännande för ett fel i maskineriet, ett systemfel. Å andra sidan borde de se på ränderna att
han var kapten. Inte en purser, inte en av de misslyckade femtioåringarna som hade förblivit i
högersätet som styrman eftersom de hade rört till det för sig själva. Tvärtom, han hade de fyra
ränderna som visade att han hade ordning, kontroll, var en man som behärskade situationen
och sitt eget liv. Visade att han tillhörde flygplatsens brahminkast. En flygkapten var en person
som borde få en ursäkt från en tullare med två ränder, oavsett om det var på sin plats eller inte.

”För all del, det är bra att veta att någon håller koll”, sa Tord och letade efter rullväskan. De
hade i värsta fall tittat igenom den, det var inte den hunden hade markerat på. Och
metallocken runt utrymmet där paketet låg var hur som helst ogenomträngliga för
röntgenapparater.

”Den kommer snart”, sa hon.

Det uppstod ett par sekunders tystnad medan de såg på varandra.

Skild, tänkte Tord.

I samma ögonblick kom en annan tullare in.

”Din rullväska …”, sa han.

Tord tittade på honom. Såg det i hans blick. Kände en klump växa i magen, stiga upp, trycka mot
matstrupen. Hur? Hur?

”Vi tog ut allt du hade i den och vägde den”, sa han. ”En tom Samsonite Aspire GRT tjugosex
väger fem komma åtta kilo. Din väger sex komma tre. Vill du förklara varför?”

Tullaren var för proffsig för att le så det syntes, men Tord Schultz såg ändå triumfen lysa i hans
ögon. Tullaren lutade sig fram en smula, sänkte rösten:

”… eller ska vi?”

Harry gick ut på gatan efter lunchen på Olympen. Det gamla, lätt förfallna haket han mindes
hade renoverats till en påkostad västkantsversion av ett östkantsställe med stora tavlor av
Oslos gamla arbetarstråk. Det var inte det att det inte var fint, med ljuskronor och allt. Till och
med makrillen hade varit bra. Det var bara inte … Olympen.

Han tände en cigarett och korsade Botsparken mellan Polishuset och Oslofängelsets gamla grå
stenväggar. Han passerade en man som hängde upp en trasig, röd affisch på ett av träden.
Tryckte häftapparaten mot barken på den hundra år gamla, skyddade linden. Han tycktes inte
inse det faktum att han begick en allvarlig förseelse fullt synlig från alla fönster i byggnaden
med Norges största samling poliser. Harry stannade till ett ögonblick. Inte för att förhindra
brottet utan för att titta på affischen. Den annonserade en konsert med Russian Amcar Club på
Sardines. Harry mindes både det för länge sedan splittrade bandet och det nerlagda utestället.
Olympen. Harry Hole. Detta var tydligen året för de dödas uppståndelse. Han skulle precis gå
vidare när han hörde en darrande röst bakom sig.

”Har du fiolin?”

Harry vände sig om. Mannen bakom honom hade en ny, ren G-starjacka. Han lutade framåt
som om han hade en stark vind i ryggen och hade den omisskännliga heroinsvikten i knäna.
Harry skulle precis svara när han insåg att det var affischmannen han hade vänt sig till. Men
denne gick därifrån utan att svara. Nya rotelförkortningar, ny knarkterminologi. Gamla band,
gamla klubbar.

Fasaden till Oslofängelset, Botsen i folkmun, byggdes i mitten av 1800-talet och bestod av en
ingång inklämd mellan två större flyglar som alltid hade fått Harry att tänka på en gripen mellan
två poliser. Han ringde på, tittade in i kameran, hörde det låga surret och sköt upp dörren.
Innanför stod en uniformerad fängelsevakt som ledde honom uppför trapporna, in genom en
dörr förbi två andra vakter och in till det avlånga, fönsterlösa besöksrummet. Harry hade varit
här tidigare. Det var där de intagna fick träffa sina närmast anhöriga. Man hade gjort ett
halvhjärtat försök att göra det hemtrevligt där inne. Han undvek soffan, satte sig i stället på en
av stolarna, väl medveten om vad som brukade ske under de få minuter den intagne fick med
en äkta hälft eller partner.

Han väntade. Upptäckte att han fortfarande bar klistermärket från Polishuset på kavajslaget,
drog av det och la det i fickan. Drömmen med den smala korridoren och lavinen hade varit
värre än vanligt, han hade begravts och fått munnen full med snö. Men det var inte därför hans
hjärta bultade nu. Var det av förväntan? Eller av rädsla?

Han hann inte bestämma sig innan dörren öppnades.

”Tjugo minuter”, sa fängelsevakten, gick och smällde dörren i lås bakom sig.

Grabben som stod innanför dörren var så förändrad att Harry ett ögonblick höll på att ropa att
det var fel person, att detta inte var han. Den här unge mannen bar Dieseljeans och en svart
huvtröja som gjorde reklam för Machine Head, vilket Harry förstod inte handlade om den gamla
Deep Purpleskivan, utan det – enligt hans tideräkning – nya hårdrocksbandet. Heavy metal var
självklart ett tecken, men beviset var ögonen och kindbenen. Närmare bestämt: Rakels bruna
ögon och höga kindben. Det var nästan chockartat att se hur lika de hade blivit. I och för sig
hade han inte ärvt moderns skönhet, pannan var för framskjuten, vilket gav grabben ett
dystert, nästan aggressivt utseende. Vilket förstärktes av den släta luggen som Harry alltid hade
antagit att han ärvt efter sin far i Moskva. En alkoholiserad far som pojken aldrig känt
ordentligt, han var bara några år när Rakel tog med honom tillbaka till Oslo. Där hon senare
träffade Harry.

Rakel.

Hans livs stora kärlek. Så enkelt var det. Och så svårt.

Oleg. Smarte, allvarlige Oleg. Oleg som hade varit så sluten, som inte öppnade sig för någon,
förutom Harry. Harry hade aldrig berättat det för Rakel, men han visste mer om vad Oleg
tänkte, kände och ville än hon. Oleg och han som spelade Tetris på Olegs Gameboy, bägge lika
inställda på att krossa den andras rekord. Oleg och han på skridskoträning på Valle Hovin då när
Oleg skulle bli långdistansåkare och faktiskt hade talang för det. Oleg som log tålmodigt och
överseende varje gång Harry lovade att till hösten eller våren skulle de sticka till London och se
Tottenham spela på White Hart Lane. Oleg som ibland hade kallat honom ”pappa” när det blev
sent, han var trött och tappade koncentrationen. Det var nästan fem år sedan Harry träffat
honom, fem år sedan Rakel hade tagit med honom bort från Oslo, bort från de hemska
minnena av Snömannen, bort från Harrys värld av våld och död.

Och nu stod han där vid dörren, var arton år, nästan vuxen och tittade uttryckslöst på Harry.
Åtminstone inget uttryck Harry kunde tolka.

”Hej”, sa Harry. Fan, han hade inte testat rösten, det blev bara en hes viskning. Grabben måste
tro att han var gråtfärdig eller något. Som för att distrahera sig själv eller honom, drog Harry
upp Camelpaketet och stack en ny cigarett mellan läpparna.

Harry tittade upp igen och såg rodnaden som stigit upp i Olegs ansikte. Och ilskan. Den där
explosiva vreden som bara kom, som gjorde ögonen mörka och fick blodådrorna på halsen och
pannan att bågna, darrande som gitarrsträngar.

”Slappna av, jag ska inte tända den”, sa Harry och nickade mot rökförbudsskylten på väggen.

”Det är mamma, eller hur?” Rösten var också äldre. Och grötig av raseri.

”Vad då?”

”Det är hon som har skickat efter dig.”

”Nej, det är det inte, jag …”

”Det är klart att det är.”

”Nej, Oleg, hon vet faktiskt inte ens att jag är i landet.”

”Du ljuger! Du ljuger som vanligt!”

Harry tittade förvånat på honom: ”Som vanligt!”

”Så som du ljuger om att du alltid ska finnas där för oss och den där skiten. Men det är för sent
nu. Så bara dra åt … helvete!”

”Oleg! Lyssna på mig …”

”Nej! Jag vill inte lyssna på dig. Du har inget för att komma hit! Du kan inte komma och leka
pappa nu, fattar du?” Harry såg pojken svälja hårt. Såg raseriet i blicken dra sig tillbaka innan en
ny våg av svärta kom vältrande. ”Du är ingen för oss längre. Du var en som drev förbi, som var
där några år och sedan …” Oleg gjorde ett försök att knäppa med fingrarna, men de gled bara
ljudlöst mot varandra. ”Borta.”

”Det är inte sant, Oleg. Och det vet du.” Harry hörde sin egen röst som nu var fast och säker,
som avslöjade att han var lugn och trygg som ett hangarfartyg. Men klumpen i magen sa
honom något annat. Han var van vid att bli utskälld i förhörssituationer, det gjorde honom
inget, i bästa fall blev han bara ännu mer lugn och analytisk. Men med den här pojken, med
Oleg … detta hade han inget försvar mot.

Oleg skrattade bittert. ”Ska vi se om det fortfarande fungerar?” Han pressade långfingret mot
tummen. ”Försvinn … nu!”
Harry höll upp handflatorna framför sig: ”Oleg …”

Oleg skakade på huvudet medan han bankade på dörren bakom sig utan att ta sin nattsvarta
blick från Harry. ”Vakt! Besöket är slut. Få ut mig härifrån!”

Harry satt kvar i stolen några sekunder efter att Oleg gått.

Sedan reste han sig mödosamt och stapplade ut i Botsparken som badade i solskenet.

Harry stannade till och tittade upp på Polishuset. Funderade. Sedan började han gå bort mot
arresten. Men halvvägs stannade han, lutade ryggen mot ett av träden och blundade så hårt att
han kände vatten pressas ut. Helvetes ljus. Helvetes jetlag.
 KAPITEL 5
”JAG SKA BARA titta på dem, jag ska inte ta något”, sa Harry.

Vakthavande bakom disken på fångmottagningen i arresten tittade tvekande på Harry.

”Kom igen, du känner mig, Tore.”

Nilsen harklade sig: ”Jodå. Men jobbar du här igen, Harry?”

Harry ryckte på axlarna.

Nilsen la huvudet på sned och lät ögonlocken glida igen så att man bara såg halva pupillerna.
Som om han ville sila synintrycken. Sila bort det som var oviktigt. Och det som blev kvar utföll
tydligen till Harrys fördel.

Nilsen suckade tungt, försvann och återkom med en låda. Som Harry antagit hade föremålen de
funnit på Oleg vid gripandet förvarats här där han fördes in. Det var först när det var klart att
den gripne skulle sitta mer än ett par dagar i häktet som de flyttades till Botsen, men
ägodelarna skickades inte nödvändigtvis ner till fångmottagningen i D-blocket.

Harry betraktade innehållet. Småmynt. En nyckelring med två nycklar, en dödskalle och ett
Slayermärke. En schweizisk armékniv med ett knivblad och resten skruvmejsel och
umbrakonycklar. En engångständare. Och en sak till.

Harry hajade till trots att han redan visste det. Tidningen hade kallat det ”en uppgörelse i
knarkkretsar”.

Det var en engångsspruta, fortfarande inplastad.

”Är det allt?” frågade Harry och plockade upp nyckelknippan. Höll den lågt under disken medan
han granskade nycklarna. Nilsen tyckte inte om att Harry höll nyckelknippan utom synhåll för
honom och lutade sig fram.

”Ingen plånbok?” undrade Harry. ”Inget bankkort eller id-kort?”

”Verkar inte så, nej.”

”Kan du kontrollera innehållslistan åt mig?”

Nilsen plockade upp listan som låg i botten på lådan, satte mödosamt på sig ett par glasögon
och tittade på pappret. ”Det var en mobiltelefon, men den tog de. Ville väl kolla om han hade
ringt offret.”

”Mm”, sa Harry. ”Mer?”

”Vad skulle det vara?” sa Nilsen och lät blicken glida över listan. Och drog slutsatsen när han
hade nagelfarit hela pappret. ”Nej, inget mer.”

”Tack, det var allt. Tack för hjälpen, Nilsen.”

Nilsen nickade långsamt. Fortfarande med glasögonen på. ”Nyckelknippan.”

”Javisst.” Harry la tillbaka den i lådan. Såg att Nilsen kontrollerade att den fortfarande hade två
nycklar.

Harry gick ut, korsade parkeringsplatsen och hamnade på Åkebergveien. Fortsatte mot Tøyen
och Urtegata. Lilla Karachi. Små speceriaffärer, hijab och gamla män i plaststolar utanför sina
kaféer. Och Fyrlyset. Frälsningsarméns kafé för stadens utslagna. Harry visste att det dagar som
i dag var lugnt, men när vintern och kylan kom skulle de flockas kring borden där inne. Kaffe och
nybredda smörgåsar. En omgång rena kläder, fjolårets mode, blå gymnastikskor från försvarets
överskottslager. I sjukstugan på andra våningen: omläggning av de nyaste såren från drogernas
slagfält eller – om det verkligen var illa – en B-vitaminspruta. Harry övervägde ett ögonblick att
titta förbi hos Martine. Kanske jobbade hon fortfarande där. En diktare hade skrivit att efter
den stora kärleken kommer de små. Hon hade varit en av de små. Men det var inte därför. Oslo
var inte stort, och de tunga missbrukarna samlades antingen här eller på Stadsmissionens kafé
vid Skippergata. Det var inte otroligt att hon hade känt Gusto Hanssen. Och Oleg.

Men Harry bestämde sig för att ta saker i rätt ordning och fortsatte gå. Passerade Akerselva.
Han tittade ner från bron. Det bruna vattnet Harry mindes från uppväxten var rent som en
fjällbäck. De sa att man kunde fiska lax där nu. Längs stigen på var sida om älven stod de,
knarklangarna. Allt nytt, ingenting förändrat.

Han gick längs Hausmanns gate. Passerade Jakobkirke. Tittade på husnumren. En skylt med
Grusomhetens Teater. En nedklottrad dörr med en smiley. En öppen, städad brandtomt. Och
där var det. Ett typiskt hus i staden Oslo byggt på 1800-talet, färglöst, fantasilöst, fyra våningar.
Harry knuffade till porten som gled upp. Olåst. Porten ledde rakt in i en trappuppgång. Det
luktade piss och sopor.

Harry noterade kodade meddelanden i taggform på väggarna upp längs våningsplanen. Löst
trappräcke. Dörrar med märken efter lås som blivit uppbrutna och ersatts med nya, kraftigare
och fler lås. På tredje våningen stannade han och visste att han hade hittat brottsplatsen. Vita
och orange avspärrningsband var uppspända över dörren i ett kryss.

Han stoppade handen i fickan och fiskade upp de två nycklarna han hade dragit av Olegs
nyckelring medan Nilsen letade i listan. Harry var inte säker på vilka av sina egna nycklar som
hade ersatt dem i farten, men Hongkong var hur som helst inte det svåraste stället att få nya
filade.

Ena nyckeln var av märket Abus, som Harry visste var ett hänglås eftersom han hade köpt ett
likadant själv. Men den andra var en Vingnyckel. Han stack den i låset. Fick in den till hälften
innan den stannade. Han försökte trycka. Försökte vrida.

”Fan.”

Han fiskade upp mobiltelefonen. Hennes nummer stod i ”Kontakter” under B. Eftersom det
bara fanns åtta namn bland kontakterna, räckte det med en enda bokstav.

”Lønn.”

Det Harry tyckte bäst om med Beate Lønn, förutom att hon var en av de två duktigaste
kriminalteknikerna han arbetat med, var att hon alltid begränsade informationen till det som
var relevant, att hon – liksom Harry – aldrig försenade ett fall med onödiga ord.

”Hej Beate. Jag är vid Hausmanns gate.”

”Brottsplatsen? Vad gör du d…”

”Jag kommer inte in. Har du nyckeln?”

”Har jag nyckeln?”

”Du är chef för allt där borta, eller?”

”Naturligtvis har jag nyckeln. Men jag har inte tänkt ge den till dig.”

”Självklart inte. Men du har väl några grejer du måste dubbelkolla på brottsplatsen. Jag minns
något om en guru som sa att i ett mordfall kan en kriminaltekniker aldrig vara tillräckligt
noggrann.”

”Så det minns du.”

”Det var det första hon sa till alla hon lärde upp. Jag kan väl få följa med in och se hur du
jobbar?”

”Harry …”

”Jag ska inte röra något.”

Tystnad. Harry visste att han utnyttjade henne. Hon var mer än en kollega, hon var en vän, men
viktigast: hon var själv mor.

Hon suckade. ”Ge mig tjugo.”

Att säga ”minuter” var för henne onödigt.

Att säga ”tack” var för honom onödigt. Så Harry la bara på.

Polisinspektör Truls Berntsen gick med långsamma steg genom korridoren på Orgkrim. Enligt
hans erfarenhet gick tiden snabbare ju långsammare han gick. Och var det något han hade
tillräckligt av, var det tid. På kontoret väntade en nedsutten stol och ett litet skrivbord med en
hög rapporter som låg där mest för syns skull. En dator han främst använde för att surfa på
nätet, men också det hade blivit tråkigt efter skärpningen kring vilka platser på nätet man
kunde besöka. Och eftersom han arbetade på narkotika och inte sedlighet, kunde han snabbt få
problem med att förklara sig. Inspektör Berntsen balanserade in den bräddfulla kaffekoppen
över tröskeln och ner på bordet. Försökte att inte spilla på broschyren för den nya Audi Q5. 211
hästar. SUV, men ändå en blattebil. Skurkbil. Körde i alla fall lätt ifrån polisens gamla V70-
Volvobilar. En bil som visade att du var någon. Visade henne, hon i det nya huset i Høyenhall,
att du var någon. I stället för en icke-någon.

Uppehålla status quo. Det var fokus nu. Säkra vinsterna vi har uppnått, hade Mikael kallat det
på stormötet i måndags. Vilket betydde se till att inte nya aktörer kom in på banan. ”Vi kan
alltid önska oss ännu mindre narkotika på gatorna. Men när vi har uppnått så mycket på så kort
tid som vi har, finns det alltid en fara för bakslag. Kom ihåg Hitler och Moskva. Det gäller att
inte bita av mer än man kan tugga.”

Inspektör Berntsen visste ungefär vad det betydde. Långa dagar och fötterna på bordet.

Det hände att han längtade tillbaka till jobbet på Kripos. Mord var inte som knark, det var inte
politik, det var bara att klara upp det, punkt. Men det var Mikael Bellman själv som hade
insisterat på att Truls skulle följa med honom från Bryn till Polishuset, någon han litade på,
någon som kunde täcka flanken om han utsattes för en attack. Och låt det vara osagt: så som
Mikael hade täckt Truls flank. Nu senast med grabben i arresten som Truls varit lite hårdhänt
mot och som jävligt olyckligt hade fått en skada på synen. Mikael hade skällt ut Truls
naturligtvis, sagt att han hatade polisvåld, att det inte fick förekomma på hans rotel, sagt att
det nu dessvärre var hans ansvar som chef att anmäla Truls till juristen på Strategisk stab så att
hon fick besluta om det skulle skickas vidare till Spesialenheten. Men grabben hade återfått
nästan normal syn, Mikael hade dealat med grabbens advokat, åtalet om narkotikainnehav
droppades, och efter det hade det inte hänt något.

Precis som det inte hände något här.

Långa dagar och fötterna på bordet.

Och det var just där Truls Berntsen var i färd med att placera dem när han – så som han gjorde
minst tio gånger varje dag – tittade ut i Botsparken och på den gamla linden mitt i allén som
ledde upp till fängelset.

Den hade kommit upp.

Den röda affischen.

Han kände stickningar i huden, kände pulsen öka. Och humöret.

Han reste sig snabbt, tog på sig jackan och lät kaffet stå.

Gamlebyen kirke låg åtta minuters rask promenad från Polishuset. Truls Berntsen gick längs
Oslo gate till Minneparken, till vänster över Dyvekes bro och nådde hjärtat av Oslo, där staden
hade börjat. Själva kyrkan var fantasilös intill det simpla, utan några konstiga ornament som på
den nyromanska kyrkan som låg nära Polishuset. Men Gamlebyen kirke hade mustigare
historier. Åtminstone om hälften av det mormodern hade berättat för honom under uppväxten
i Manglerud var sant. Familjen Berntsen hade flyttat från ett förfallet hus i centrala delarna av
staden till förorten Manglerud när den byggdes i slutet av femtiotalet. Men märkligt nog var det
de – den äkta Oslofamiljen Berntsen med arbetare i tre generationer – som kände sig som
inflyttade. För de flesta i förorterna på femtiotalet var bönder och folk långt bortifrån som kom
till staden för att skapa sig ett nytt liv. Och när Truls far på sjuttio- och åttiotalet drack sig full
och satt i deras hyreslägenhet och skällde ut allt och alla, stack Truls antingen bort till sin bästa
– och enda – kamrat, Mikael. Eller ner till mormor i Gamlebyen. Hon hade berättat att
Gamlebyen kirke var byggd ovanpå ett kloster från 1200-talet där munkarna hade låst in sig
under digerdöden för att be, men folk sa att det var för att slippa den kristna plikten till sin
nästa och ta hand om de smittade. När kanslern efter månader utan livstecken sprängde dörren
till klostret var det råttfest på de ruttnande munkliken. Mormors favoritgodnattsaga var att det
på samma tomt byggdes ett sinnessjukhus som gick under namnet ”dårhuset” och att några av
galningarna klagade på att kåpklädda män vandrade längs korridorerna nattetid. Och att ett
blekt ansikte med tomma ögonhålor och täckt av råttbett hade blottats när en av patienterna
slitit huvan av en av de kåpklädda. Men den historia Truls tyckte bäst om var den om Askild
Øregod. Han levde och dog för över hundra år sedan, på den tiden Kristiania blev en riktig stad
och det sedan länge stod en kyrka på tomten. Man sa att hans vålnad gick igen på kyrkogården,
de intilliggande gatorna, i hamnen och i Kvadraturen. Men inte längre bort, för han hade bara
ett ben och behövde hinna tillbaka till sin grav innan det blev ljust, sa mormor. Askild Øregod
förlorade sitt ena ben under hjulet på en brandvagn när han var tre år, men mormor sa att det
kunde tillskrivas östkantshumorn att man hellre gav honom ett öknamn efter de stora öronen.
Det var hårda tider, och för ett barn med ett ben var yrkesvalet ganska givet. Så Askild Øregod
tiggde och blev en välbekant syn i den växande staden där han haltade fram, alltid vänlig och
alltid pratglad. Och särskilt med dem som satt på enkla utskänkningsställen på dagtid och inte
hade något jobb. Men som ändå plötsligt kunde ha fått pengar i händerna. Då droppade det
gärna lite över Askild Øregod också. Men Askild Øregod kunde ibland ha användning för lite
mer pengar, och då hände det att han berättade för polisen vem som hade varit extra frikostig
den senaste tiden. Och vem som en bit ner i det fjärde glaset – och utan att märka den
harmlöse tiggaren som satt där i närheten – berättade att de bjudits in att vara med om att
råna guldsmeden vid Karl Johans gate eller en trähandlare i Drammen. Ryktet började gå att
Askild Øregods öron var lite väl goda, och efter avslöjandet av en rånarliga i Kampen försvann
Askild Øregod. Han hittades aldrig, men en vintermorgon låg en krycka och två avkapade öron
på trappan till Gamlebyen kirke. Askild låg begravd på kyrkogården någonstans, men eftersom
ingen präst hade välsignat honom gick han igen. Och efter mörkrets inbrott kunde man i
Kvadraturen eller runt kyrkan stöta på en haltande man med mössan långt nertryckt över
huvudet, som bad om två ören, ”två öre”! Och då betydde det olycka att inte ge tiggaren en
slant.

Det var det mormor hade berättat. Ändå ignorerade Truls Berntsen den magre, tiggande
mannen med främmande löst hängande kläder och väderbiten hud som satt vid kyrkogårdens
port, gick in på grusgången mellan gravstenarna medan han räknade, vek av åt vänster när han
hade kommit till sju, till höger när han hade kommit till tre, och stannade vid den fjärde stenen.

Namnet som var inhugget i gravstenen sa honom ingenting. A.C. Rud. Han hade dött när Norge
fick sin självständighet 1905, bara tjugonio år gammal, men förutom födelse- och dödsdatum
hade inte gravstenen någon text, inte den vanliga befallningen om att vila i frid eller andra
bokstavligt talat betvingande ord. Kanske för att den grova stenen var så liten att det inte fanns
plats för så jävla mycket text. Men gravstenens tomma och skrovliga yta gjorde den perfekt till
att skriva meddelanden med krita på, det var väl därför de hade valt den.

LTZHUDSCORRNTBU

Truls dechiffrerade texten efter den enkla koden de använde för att inte slumpmässiga
förbipasserande skulle få det i klartext. Han läste de sista två bokstäverna, hoppade tre åt
vänster, läste tre, hoppade två, läste två, hoppade tre, läste tre.

BURN TORD SCHULTZ

Truls Berntsen skrev inte ner det. Behövde inte. Han hade bra minne för namn som ledde
honom närmare skinnsätet i en 6-växlad Audi Q5 2.0. Han använde ärmen på jackan för att
sudda ut bokstäverna.

Tiggaren tittade upp när Truls passerade på väg ut. Helvetes bruna hundögon. Han hade väl en
tiggargrupp och en flådig bil stående någonstans. Mercedes, var det inte det de gillade?
Kyrkklockan slog. I prislistan stod det att en Q5 kostade 666 tusen. Om det låg ett dolt
meddelande där, gick det Truls Berntsen förbi.

”Du ser fräsch ut”, sa Beate medan hon lirkade in nyckeln i låset. ”Fått finger också.”

”Made in Hongkong”, sa Harry och gned den korta stumpen av titan.

Han betraktade den lilla, bleka kvinnan medan hon låste upp. Det tunna, korta blonda håret var
uppsatt med en hårsnodd. Hennes hud var så genomskinlig att han kunde se det fina nätet av
blodådror i tinningen. Hon påminde honom om de hårlösa försöksmössen de använde till
cancerforskning.

”Eftersom du skrev att Oleg uppehöll sig på brottsplatsen, så tänkte jag att hans nycklar skulle
öppna åt mig.”

”Låset som fanns här hade nog varit sönder länge”, sa Beate och sköt upp dörren. ”Det var bara
att gå rakt in. Vi satte in det här låset så att ingen av narkomanerna skulle komma tillbaka och
förorena brottsplatsen.”

Harry nickade. Det var det typiska med knarkarkvartar, lägenheter där knarkare bodde
tillsammans. Ingen vits med lås, de sabbades direkt. För det första bröt andra pundare sig in på
ställen där de visste att det fanns droger. För det andra gjorde de som bodde i kvarten sitt bästa
för att stjäla från varandra.

Beate höll avspärrningsbanden åt sidan och Harry slingrade sig in. Det hängde kläder och
plastpåsar på krokarna i hallen. Harry tittade ner i en av plastpåsarna. Toapappersrullar, tomma
ölburkar, en blöt t-shirt med blodfläckar, bitar av metallfolie, ett tomt cigarettpaket. Mot ena
väggen stod tomma Grandiosalådor staplade, ett snett torn av pizza som sträckte sig halvvägs
till taket. Det stod också fyra likadana vita tamburmajorer där. Harry stannade upp och
funderade tills han kom på att det förstås var tjuvgods som man inte hade lyckats omsätta. Han
kom ihåg att i knarkarkvartar fann de ständigt saker och ting som någon vid någon tidpunkt
hade tänkt skulle ge pengar. Någonstans hade man hittat sextio hopplöst omoderna
mobiltelefoner i en bag, på ett annat ställe en delvis demonterad moped parkerad i köket.

Harry gick in i vardagsrummet. Det luktade en blandning av svett, ölstänkt trä, våt aska och
något sött som Harry inte visste vad det var. Vardagsrummet hade inga konventionella möbler.
Fyra madrasser låg på golvet som runt en lägereld. Från en av madrasserna stack det upp en
ståltråd vinklad i nittio grader med ett Y i änden. Trägolvsfyrkanten mellan madrasserna var
svart av brännmärken runt ett tomt askfat. Harry antog att det var brottsplatsgruppen som
hade tömt det.

”Gusto låg vid köksväggen här”, sa Beate. Hon hade ställt sig i dörröppningen mellan
vardagsrummet och köket och pekade.

I stället för att gå ut i köket stannade Harry på tröskeln och såg sig omkring. Det var en vana.
Inte kriminalteknikerns vana att bearbeta en brottsplats utifrån, som började med att
finkamma i periferin och sedan arbeta sig vidare bit för bit in mot liket. Det var heller inte vanan
hos polisen från utryckningsenheten eller en patrullbil, förste man på plats som visste att han
eller hon kunde förorena brottsplatsen med sina egna spår eller i värsta fall förstöra dem som
var där. Här hade Beates folk för länge sedan gjort det som skulle göras. Det var vanan hos den
taktiske utredaren. Han som vet att han bara får en enda chans: att låta de första
sinnesintrycken, de nästan omärkliga detaljerna skapa en berättelse, sätta sina avtryck innan
cementen stelnar. Det måste ske nu, innan den analytiska delen av hjärnan tog över igen, den
som krävde färdigformulerade fakta. Harry brukade definiera intuition som enkla, logiska
slutsatser baserade på vanlig information från sinnena som hjärnan inte kunde eller hann
översätta till klarspråk.

Men den här brottsplatsen berättade inte så mycket för Harry om mordet som hade skett där.

Allt han såg, hörde och luktade var en plats med mer eller mindre tillfälliga invånare som vilade,
knarkade, sov, någon sällsynt gång åt och efter ett tag försvann. Till ett annat tillhåll, till ett
sjukhusrum, en park, en container, en billig dunsovsäck under en bro eller en sovplats av
vitmålat trä under en gravsten.

”Vi var naturligtvis tvungna att städa lite”, sa Beate. ”Det var sopor överallt.”

”Knark?” undrade Harry.

”En plastpåse med okokta bomullstussar”, sa Beate.

Harry nickade. De mest medtagna och fattiga pundarna brukade spara på bomullen de använde
att rena knarket på slaggprodukter när de drog upp det i sprutan. En regnig dag kunde de där
bomullstussarna kokas och avkoket injiceras.

”Plus en kondom med sperma och heroin i.”

”Jaså?” Harry höjde ett ögonbryn. ”Något som kan rekommenderas?”

Harry såg rodnaden, som ett eko av den blyga, nyutexaminerade polistjejen han fortfarande
mindes.

”Heroinrester, för att vara exakt. Vi utgår ifrån att kondomen har använts till förvaringsplats,
och sedan, efter att heroinet konsumerats, har kondomen använts till det den är tänkt för.”

”Mm”, sa Harry. ”Pundare som passar på att använda skydd. Inte illa. Vet ni vem …?”

”DNA från kondomens insida och utsida matchar två bekanta. En svensk tjej och Ivar
Torsteinsen, mer bekant hos knarkspanarna som Hivar.”

”Hivar?”

”Brukade hota poliser med smutsiga sprutor, påstod att han var smittad.”

”Mm, förklarar kondomen. Något om våld i rullorna?”

”Nej. Bara otaliga hundra inbrott, innehav och försäljning. Och till och med lite smuggling.”

”Men hotade med mord medelst spruta?”

Beate suckade och gick in i vardagsrummet så att hon hamnade med ryggen mot honom. ”Jag
är ledsen, men det finns inga lösa trådar i det här fallet, Harry.”

”Oleg har aldrig gjort en fluga förnär, Beate. Han har det helt enkelt inte i sig. Men denne Hivar
…”

”Hivar och svensktjejen är … tja, borta från fallet, kan man säga.”

Harry betraktade hennes rygg. ”Döda?”

”Överdos. En vecka före mordet. Dåligt heroin uppblandat med fentanyl. De hade väl inte råd
med fiolin.”

Harry lät blicken glida längs väggarna. De flesta tunga narkomaner utan fast bostad hade ett
eget gömställe eller två, en hemlig plats där de kunde gömma eller låsa in knarkreservlagret.
Ibland lite pengar. Eventuellt andra omistliga ägodelar. Att bära runt på dessa saker var inte
aktuellt, en hemlös pundare måste ta en sil på offentliga platser och var i det ögonblick knarket
kickade in ett hjälplöst offer för gamarna. Därför var gömställen heliga. En annars slö knarkare
kunde lägga så mycket energi och fantasi på att dölja gömstället att till och med rutinerade
utredare och knarkhundar kom till korta. Ett gömställe som knarkaren aldrig avslöjade för
någon, inte ens sin närmaste vän. Eftersom han visste av egen erfarenhet att ingen vän av kött
och blod kan bli närmare än vännens kodein, morfin, heroin.

”Har ni letat efter gömstället här?”

Beate skakade på huvudet.

”Varför inte?” undrade Harry och visste att det var en dum fråga.

”Eftersom vi antagligen hade tvingats riva hela lägenheten för att hitta något som ändå inte
skulle vara relevant för utredningen”, sa Beate tålmodigt. ”Eftersom vi måste prioritera
begränsade resurser. Och eftersom vi hade det vi behövde när det kommer till bevis.”

Harry nickade. Dum fråga får dumt svar.

”Och bevisen?” sa han lågt.

”Vi tror att mördaren sköt från här där jag står nu.” Det var kutym bland kriminaltekniker att
inte använda namn. Hon sträckte ut ena armen framför sig. ”Nära. Mindre än en meter.
Krutstänk i och runt ingångssåren.”

”Flera?”

”Två skott.”

Hon såg på honom med en beklagande blick som sa att hon visste vad han tänkte, att där rök
försvarets chans att hävda att skottet hade gått av genom en olyckshändelse.

”Bägge skotten träffade bröstet.” Beate spretade med höger pek- och långfinger och placerade
dem mot sin blus på vänster sida, som om det var ett teckenspråkstecken. ”Givet att både offer
och mördare stod upp och mördaren avfyrade vapnet på ett naturligt sätt, visar utgångssåret
efter det första skottet att mördaren var mellan en och åttio och en och åttiofem. Den
misstänkte är en och åttiotre.”

Herregud. Han tänkte på pojken han sett stå innanför dörren i besöksrummet. Det kändes som
om det var i går Oleg knappt nådde Harry till bröstet när de låtsasslogs.

Hon lämnade dörröppningen och gick ut i köket. Pekade på väggen bredvid en flottig spis.

”Kulorna gick in här och här som du ser. Vilket stämmer med att det andra skottet kom relativt
snabbt efter det första, medan offret hade börjat falla. Den första kulan punkterade lungan,
den andra gick genom övre delen av bröstet och snuddade vid skulderbladet. Offret …”

”Gusto Hanssen”, sa Harry.

Beate hejdade sig. Tittade på honom. Nickade. ”Gusto Hanssen dog inte direkt. Det fanns
avtryck i blodpölen och blod på kläderna som visar att han rörde sig efter att han hade fallit.
Men det kan inte ha tagit lång tid.”

”Jag förstår. Och vad …?” Harry drog en hand över ansiktet. Han måste försöka få sig några
timmars sömn. ”… vad knyter Oleg till mordet?”

”Två personer ringde sambandscentralen klockan tre i nio på kvällen och sa att de hade hört
något som kunde vara skott från huset. Den ene bodde vid Møllergata på andra sidan
korsningen, den andra tvärs över gatan här.”

Harry kisade mot det gråstrimmiga fönstret som vette mot Hausmanns gate. ”Duktigt att höra
från hus till hus så här mitt i centrum.”

”Kom ihåg att det var juli. Varm kväll. Alla fönster står öppna, alla har semester samtidigt,
nästan ingen trafik. Grannarna har dessutom försökt få polisen att stänga tillhållet här, så
tröskeln för att anmäla bråk har varit låg om man säger så. Kollegan på sambandscentralen bad
dem ta det lugnt och hålla ett öga på huset tills det kom patrullbilar. Man meddelade
utryckningsenheten direkt. Två patrullbilar ankom klockan tjugo över nio och ställde upp sig
medan de väntade på kavalleriet.”

”Delta?”

”Tar ju alltid lite tid för de där pojkarna att få på sig hjälmen och rustningen. Sedan fick
patrullbilarna besked från sambandscentralen att grannarna hade sett en grabb komma ut
genom porten och gå runt huset, mot Akerselva. Så två av poliserna gick bort till älven och där
hittade de …”

Hon tvekade innan hon fick en nästan omärklig nick av Harry.

”… Oleg. Han gjorde inte motstånd, han var så pass hög att han knappt visste vad som hände. Vi
hittade krutstänk på hans högra hand och arm.”

”Mordvapnet?”

”Eftersom det är en ovanlig kaliber, 9x18 mm Malakov, finns det inte så många alternativ.”

”Tja, Malakov är favoritpistolen för de organiserade kriminella från tidigare sovjetiska länder.
Och Fort-12 som används av polisen i Ukraina. Plus några till.”

”Stämmer. Vi fann tomhylsorna på golvet tillsammans med krutrester. Malakovkrutet har en

annan mix av salpeter och svavel, och de använder lite sprit också, som i svavelfritt krut. Den
kemiska blandningen på krutet på tomhylsan och runt ingångssåret stämmer med
krutblandningen på Olegs hand.”

”Och själva vapnet?”

”Har inte hittats. Vi hade manskap och dykare som letade i och runt älven, utan resultat. Det
betyder inte att pistolen inte ligger där, lera och slam … ja, du vet.”

”Jag vet.”

”Två av dem som bodde här har förklarat att Oleg har visat upp en pistol och skrutit med att det
är den sort som ryska maffian använder. Ingen av de två är vapenkunnig, men efter att ha fått
se bilder av ungefär hundra pistoler, ska bägge ha pekat ut Odessa. Och till den använder man
som du säkert vet …”

Harry nickade. Malakov 9x18 mm. Och dessutom nästan omöjligt att ta fel på. Första gången
han hade sett en Odessa hade han tänkt på den gammalfuturistiska pistolen på fodralet till Foo
Fighters första skiva, en av hans många cd-skivor som hade hamnat hos Rakel och Oleg.

”Och jag utgår ifrån att detta är bombsäkra vittnen med pyttesmå drogproblem?”

Beate svarade inte. Hon behövde inte, Harry visste att hon visste vad han gjorde, famlade efter
halmstrån.

”Och Olegs blod- och urinprov”, sa Harry och drog i kavajärmarna, som om det var viktigt här
och nu att de inte gled upp. ”Vad visade de?”

”Verkningsmedlen i fiolin. Påverkan kan förstås anses vara en förmildrande omständighet.”

”Mm. Då förutsätter du att han var drogad innan han sköt Gusto Hanssen. Men motivet då?”

Beate tittade tomt på Harry: ”Motivet?”

Han visste vad hon tänkte: Kan man föreställa sig att en narkoman dödar en annan narkoman
för något annat än knark? ”Om Oleg redan var hög, varför skulle han döda någon?” frågade
han. ”Tjackmord som detta är i regel en spontan, desperat handling, motiverad av suget efter
knark eller begynnande abstinens.”

”Motiv är din avdelning”, sa Beate. ”Jag är kriminaltekniker.”

Harry tog ett djupt andetag. ”Okej. Något mer?”

”Jag räknade med att du ville se bilder”, sa Beate och öppnade en tunn lädermapp.

Harry tog emot högen med fotografier. Det första som slog honom var Gustos skönhet. Han
hade inget annat ord för det. Vacker, tilltalande, det räckte inte. Till och med i döden, med
slutna ögon och skjortbröstet genomdränkt av blod, hade Gusto Hanssen den odefinierbara
men uppenbara skönheten hos en ung Elvis Presley, den sortens utseende som både män och
kvinnor lockas av, som det androgyna förskönandet av gudabilder man finner i alla religioner.
Han bläddrade. Efter de första bilderna i helfigur hade fotografen gått närmare ansiktet,
skottsåren.

”Vad är det där?” frågade han och pekade på en bild av Gustos högra hand.

”Han hade blod under naglarna. Det togs prover, men tyvärr förstördes de.”

”Förstördes?”

”Det är sådant som händer, Harry.”

”Inte på din avdelning.”

”Blodet förstördes på väg till DNA-testet på Rättsmedicin. Vi blev inte så uppjagade av det
egentligen. Blodet var relativt färskt, men ändå så pass levrat att det knappast hade något med
tidpunkten för mordet att göra. Och i och med att offret var sprutnarkoman var det dessutom
mest troligt hans eget blod. Men …”

”… men om inte är det alltid intressant att veta vem han hade slagits med samma dag. Titta på
skorna …” Han visade en av bilderna i helfigur för Beate. ”Är inte det Alberto Fasciani?”

”Att du vet så mycket om skor, Harry?”

”En av mina klienter i Hongkong tillverkar dem.”

”Klient, va? Och vad jag vet produceras Fascianioriginalen bara i Italien?”

Harry ryckte på axlarna. ”Omöjligt att se skillnad. Men om det är Alberto Fasciani är de inte
direkt i stil med resten av kläderna han har på sig. Ser ut som något han har fått sig tilldelat av
Fyrlyset.”

”Skorna kan vara stulna”, sa Beate. ”Gusto Hanssens öknamn var Tjuven. Han var känd för att
stjäla allt han kom över, inte minst knark. Det går en historia om att Gusto stal en pensionerad
knarkhund i Sverige och använde den för att sniffa upp gömställen.”

”Han kanske fann Olegs”, sa Harry. ”Har han sagt något i förhören?”

”Fortfarande sluten som en mussla. Det enda han har sagt är att allt är svart, han minns inte
ens att han har varit i lägenheten.”

”Kanske var han inte det.”

”Vi fann hans DNA, Harry. Hårstrå, svett.”

”Han sov och bodde trots allt här.”

”På liket, Harry.”

Harry blev tyst och glodde framför sig.

Beate höjde en hand, kanske för att lägga den på hans axel, men ångrade sig och lät den falla.
”Har du talat med honom?”

Harry skakade på huvudet. ”Han slängde ut mig.”

”Han skäms.”

”Säkert.”

”Jag menar det. Du är hans förebild. Det är förödmjukande att du ser honom så.”

”Förödmjukande? Jag har torkat tårar och blåst på skrubbsår på den pojken, jagat troll och låtit
lampan vara tänd.”

”Den pojken finns inte mer, Harry. Han som är Oleg nu vill inte bli hjälpt av dig, utan leva upp till
dig.”

Harry stampade med ena foten i golvet medan han tittade i väggen. ”Jag är inget att leva upp
till, Beate. Just det har han förstått.”

”Harry …”

”Ska vi gå ner till älven?”

Sergej stod framför spegeln i lägenheten med armarna hängande rakt ner längs sidorna. Sköt
säkringen till sidan och tryckte på knappen. Knivbladet for ut och fångade upp ljuset. Det var en
vacker kniv, en sibirisk springkniv, eller ”järnet” som urkas – den kriminella kasten i Sibirien –
kallade den. Det var världens bästa stickvapen. Långt, smalt skaft med långt, tunt knivblad. Det
var tradition att man fick den i gåva från någon annan, äldre kriminell i familjen när man hade
gjort sig förtjänt av det. Men traditioner var på tillbakagång, nu för tiden köpte, stal eller
piratkopierade man kniven. Men just den här kniven hade han fått av onkel. Enligt Andrej hade
en ataman haft kniven liggande under madrassen innan Sergej fick den. Sergej tänkte på myten
om att om man lägger järnet under madrassen hos en sjuk, suger den åt sig smärtorna och
lidandet som överförs till den man sticker kniven i senare. Det var med den som med de andra
myterna urkas tyckte så mycket om, som den om att om någon bemäktigade sig ditt järn, skulle
han snart drabbas av olycka och död. Gammal romantisk övertro som var på väg ut. Ändå hade
han tagit emot gåvan med stor och kanske överdriven aktning. Och varför skulle han inte det?
Han var skyldig onkel allt. Det var han som hade fått bort honom från problemen han hamnat i,
ordnat pappren så Sergej kunde komma till Norge, onkel hade till och med haft jobbet som
städhjälp på Oslo Lufthavn redo åt honom. Jobbet var bra betalt, men ändå lätt att få, det var
tydligen den sorts jobb man inte fick norrmän att ta, de gick hellre på bidrag. Och de mindre
domarna Sergej hade från Ryssland var inget problem, onkel hade tvättat hans straffregister i
förväg. Så Sergej hade kysst sin välgörares blå ring när han tog emot gåvan. Och Sergej måste
erkänna att kniven han höll i handen var mycket vacker. Mörkbrunt skaft tillverkat av en
kronhjorts horn och ett infällt elfenbensfärgat ortodoxt kors.

Sergej tryckte till med höften så som han hade lärt sig, kände att han var i balans, förde kniven
fram och upp. In och ut igen. In och ut igen. Snabbt, men inte snabbare än att inte det långa
knivbladet gick ända in varje gång.

Anledningen till att det skulle ske med kniv var att mannen han skulle döda var polis. Och när
poliser dödades var jakten alltid mer intensiv, så det gällde att lämna så få spår som möjligt. En
pistolkula kunde alltid spåras tillbaka till platser, vapen, personer. Såret från en slät, ren kniv var
anonymt. Sticket var inte lika anonymt, det kunde berätta om längden och formen på
knivbladet, därför hade Andrej beordrat honom att inte sticka i hjärtat utan skära av
halspulsådern på polisen. Sergej hade aldrig skurit av en strupe förr och heller inte stuckit
någon i hjärtat, bara kört kniven i låret på en georgier som inte hade gjort dem annat än att
vara georgier. Därför hade han tänkt tanken att han borde ha något att träna på, något levande.
Den pakistanske grannen hade tre katter och varje morgon när han kom ut i uppgången stack
lukten av kattpiss i näsan.

Sergej sänkte kniven, stod med sänkt huvud, vred upp blicken så att han såg sig själv i spegeln.
Han såg bra ut: vältränad, hotfull, farlig, redo. Som en filmaffisch. Det skulle framgå av
tatueringen att det var en polis han hade dödat.

Han stod bakom polisen. Gick fram. Med vänster hand tog han tag i hans lugg, drog huvudet
bakåt. Satte spetsen på kniven mot hans hals, ute till vänster, penetrerade huden, drog
knivseggen över strupen i en halvmånformad båge. Just så.

Hjärtat skulle pumpa ut en kaskad av blod, tre hjärtslag och sedan skulle sprutandet avta.
Polisen skulle redan vara hjärndöd.

Vek ihop kniven, lät den glida ner i fickan medan han gick därifrån, snabbt, men inte för snabbt,
inte möta någons blick om det fanns andra människor där. Gå, och vara fri.

Han backade ett steg. Ställde sig upp igen, andades. Visualiserade. Släppte ut luften. Gick fram.
Såg det glimma matt och skönt i knivbladet, som i ett värdefullt smycke.
 KAPITEL 6
BEATE OCH HARRY gick ut på Hausmanns gate, tog till vänster, rundade husets hörn och passerade en
brandtomt där det låg sotiga glasbitar och svartbränt tegel i gruset. Bakom tomten ledde en
övervuxen slänt ner mot älven. Harry noterade att det inte fanns någon dörr ut på baksidan av
huset, och att i avsaknad av andra rymningsvägar gick det en smal brandtrappa från översta
våningen.

”Vem bor i grannlägenheten på samma våning?” frågade Harry.

”Ingen”, sa Beate. ”Tomma kontor. En lokal som tillhör Anarkisten, en liten tidning som …”

”Jag vet. Det var inget dåligt fanzine. De där människorna sitter på kulturredaktioner på de
stora tidningarna nu. Var lokalen låst?”

”Låset var uppbrutet. Antagligen stått öppet länge.”

Harry såg på Beate som lite uppgivet nickade för att bekräfta det Harry inte behövde säga: att
någon kunde ha varit i Olegs lägenhet och tagit sig ut osedd den här vägen. Halmstrå.

De gick ner till stigen längs Akerselva. Harry insåg att det inte var bredare än att en pojke med
bra kastarm kunde slänga en pistol tvärs över till andra stranden.

”Så länge ni inte har funnit mordvapnet …”, sa Harry.

”Åklagaren behöver inte pistolen, Harry.”

Han nickade. Krutet på handen. Vittnena som hade sett honom visa pistolen. DNA:et på den
döde.

Framför dem, lutade mot en grön järnbänk, tittade två vita grabbar i grå huvtröjor mot dem,
stack ihop huvudena och drog bort längs stigen med släpande fötter.

”Ser ut som att langarna fortfarande kan känna lukten av polisen i dig, Harry.”

”Mm. Trodde att det bara var marockanerna som sålde hasch här.”

”De har fått konkurrens. Kosovoalbaner, somalier, östeuropéer. Asylsökande som säljer hela
spektrat. Speed, metamfetamin, ecstasy, morfin.”

”Heroin.”

”Tvivlar jag på. Det finns nästan inget vanligt heroin att frambringa i Oslo. Det är fiolin som
gäller, och det får du bara tag i runt Plata. Om du inte vill resa till Göteborg eller Köpenhamn
där det i och för sig har dykt upp den senaste tiden.”

”Jag hör jämt och ständigt om det här fiolin. Vad är det?”

”En ny syntetisk drog. Inte så andningshämmande som vanligt heroin, så även om det förstör liv
är det färre överdoser. Extremt vanebildande, alla som har prövat det vill ha mer. Men så dyrt
att de sämst ställda inte har råd med det.”

”Så de köper annat knark i stället?”

”Det är bonanza på moffe.”

”Ett steg fram, ett steg tillbaka.”

Beate skakade på huvudet. ”Det är kriget mot heroin som gäller. Och det har han vunnit.”

”Bellman?”

”Så du har hört det?”

”Hagen sa att han har tagit fast de flesta heroingängen.”

”De pakistanska gängen. Vietnameserna. Dagbladet kallade honom general Rommel efter att
han tog ett stort nätverk nordafrikaner. Mc-gänget i Alnabru. De är alla i finkan.”

”Mc? På min tid sålde mc-killarna speed och skydde heroin som pesten.”

”Los Lobos. Hells Angels-wannabes. Vi tror att de var ett av bara två nätverk som omsatte fiolin.
Men de togs i ett massgripande med påföljande razzia i Alnabru. Du skulle ha sett Bellmans flin i
tidningarna. Han var personligen på plats när de genomförde tillslaget.”

”Let’s do some good?”

Beate skrattade. En annan sak han tyckte om hos henne: hon var filmnörd nog för att hänga
med när han citerade halvdana repliker ur halvdana filmer. Harry erbjöd henne en cigarett som
hon tackade nej till. Han tände en egen.

”Hur i helvete har Bellman lyckats fixa det narkotikaroteln inte varit i närheten av under alla år
jag var i Huset?”

”Jag vet att du inte tycker om honom, men han är faktiskt en bra chef. De älskade honom på
Kripos, de är sura på polismästaren som fick över honom till Huset.”

”Mm.” Harry tog ett bloss. Kände det lugna blodets hunger. Nikotin. Trestavigt ord som slutade
på -in. ”Så vem är kvar?”

”Det är det som är problemet med skadedjursutrotning. Du ger dig på en näringskedja och vet
inte om du bara har gjort plats åt något annat. Något som är värre än det du tog bort …”

”Något som tyder på det?”

Beate ryckte på axlarna.

”Plötsligt får vi ingen info från gatan. Tjallarna vet ingenting. Eller håller käften. Det viskas bara
om mannen från Dubai. Som ingen har sett eller vet vad han heter, ett slags osynlig
dockmästare. Vi ser att det handlas med fiolin, men vi lyckas inte spåra det bakåt. De säljare vi
får tag i säger att de har köpt av andra säljare på samma nivå. Det är inte vanligt att någon
döljer sina spår så väl. Och det säger oss att det är ett enskilt och mycket proffsigt nätverk som
har hand om införsel och distribution.”

”Mannen från Dubai. Den mystiske, den geniale. Har vi inte hört den sagan tidigare? Och så
visar det sig vara en helt vanlig skurk.”

”Detta är annorlunda, Harry. Det var en del knarkrelaterade mord kring nyår. En sorts brutalitet
vi inte har sett tidigare. Och ingen säger något. Två vietnamesiska langare hittades hängda i
benen från taket i lägenheten de sålde ifrån. Drunknade. Runt huvudet hade de var sin
plastpåse med vatten.”

”Det är ingen arabisk metod, den är rysk.”

”Förlåt?”

”De hänger dem upp och ner, knyter en plastpåse runt huvudet på dem, sticker hål på påsen i
halshöjd så de får luft. Sedan börjar de hälla vatten på deras fotsulor. Vattnet följer kroppen ner
i plastpåsen som långsamt fylls. Metoden kallas Man On The Moon.”

”Hur vet du detta?”

Harry ryckte på axlarna. ”Det var en stenrik kirgisisk boss som hette Birajev. På åttiotalet fick
han tag i en astronautdräkt i original från Apollo 11. Två miljoner dollar på svarta börsen. De
som försökte luras eller inte betalade sin skuld till Birajev placerades i dräkten. De filmade
stackarens ansikte medan de hällde i vatten. Efteråt skickades filmen runt till de andra som
hade förfallna skulder.”

Harry blåste rök mot himlen.

Beate tittade på honom och skakade långsamt på huvudet. ”Vad har du egentligen sysslat med i
Hongkong, Harry?”

”Du frågade mig i telefon.”

”Och du svarade inte.”

”Precis. Hagen sa att han kunde ge mig ett annat fall i stället för det här. Han nämnde något om
en spanare som hade dödats.”

”Ja”, sa Beate och lät lättad över att de inte längre pratade om Gustofallet och Oleg.

”Vad var det för något?”

”En ung knarkspanare. Han flöt i land där operahusets tak lutar ner i vattnet. Turister, barn och
allt. Stort ståhej.”

”Skjuten?”

”Drunknad.”

”Och hur vet ni att det var mord?”

”Inga yttre skador, det såg faktiskt ut som om han ramlat i vattnet genom en olyckshändelse,
han rörde sig ju i området runt Operan. Men så kontrollerade Bjørn Holm vattnet i lungorna.
Det var färskvatten. Och vattnet i Oslofjorden är som bekant salt. Någon har slängt honom i
vattnet för att det skulle se ut som att han drunknat där.”

”Jaha”, sa Harry. ”Som spanare måste han ha gått längs älven här. Färskvatten som dessutom
rinner ut vid Operan.”

Beate log. ”Skönt att ha dig tillbaka, Harry. Men Bjørn tänkte på det, och jämförde
bakteriefloran, innehållet av mikroorganismer med mera. Vattnet i lungorna var för rent för att
komma från Akerselva. Det hade runnit genom ett dricksvattenfilter. Jag tror att han drunknade
i ett badkar. Eller i en djuphåla nedanför reningsanläggningen. Eller …”

Harry blåste röken nerför stigen framför sig. ”I en plastpåse.”

”Ja.”

”Mannen från Dubai. Vad vet ni om honom?”

”Det jag redan berättat för dig, Harry.”

”Du har inte berättat något.”

”Precis.”

De stannade vid Ankerbrua. Harry tittade på klockan.

”Något du ska hinna med?” frågade Beate.

”Nix”, sa Harry. ”Jag gjorde det bara för att ge dig en chans att säga att du måste hinna med
något utan att känna att du dumpar mig.”

Beate log. Hon var egentligen ganska söt när hon log, tänkte Harry. Konstigt att hon inte var
ihop med någon igen. Eller det kanske hon var. Hon var en av hans åtta kontakter och inte ens
det visste han.

B för Beate.

H var för Halvorsen. Harrys tidigare kollega och far till Beates barn. Mördad i tjänsten. Men
ännu inte struken ur telefonboken.

”Har du kontaktat Rakel?” undrade Beate.

R. Harry undrade om hennes namn hade dykt upp som en association till ordet ”dumpa”. Han
skakade på huvudet. Beate väntade. Men han hade ingenting att tillägga.

De började tala samtidigt.

”Du har väl …”

”Jag har faktiskt …”

Hon log: ”… något du måste göra.”

”Självklart.”

Han såg henne gå upp till vägen.

Sedan satte han sig på en av bänkarna och tittade på älven, på änderna som gled över ett stilla
vatten.

De två huvtröjorna kom tillbaka. Gick bort till honom.

”Är du five-o?”

Amerikansk slang för polis, stulet från påstått autentiska teveserier. Det var Beate som hade
luktat, inte han.
Harry skakade på huvudet.

”Ute efter …”

”Lugn”, sa Harry. ”Lugn och ro.”

Han plockade upp ett par Pradasolglasögon ur innerfickan. Han hade fått dem av en butiksägare
vid Canton Road som låg lite efter med avbetalningarna, men som ansåg sig rättvist behandlad.
Det var en dammodell men det struntade Harry i, han gillade dem.

”Förresten”, hojtade han efter dem. ”Har ni fiolin?”

Den ene bara fnyste till svar. ”Centrum”, sa den andre och pekade över axeln.

”Var?”

”Leta efter van Persie eller Fàbregas.” Deras skratt försvann i riktning mot jazzklubben Blå.

Harry lutade sig tillbaka och betraktade ändernas märkligt effektiva bensparkar som fick dem
att glida över vattenytan som skridskoåkare på svart is.

Oleg höll tyst. Så som skyldiga brukar hålla tyst. Det är den skyldiges privilegium och enda
förnuftiga strategi. Så hur komma vidare härifrån? Hur utreda något som redan var avslöjat,
besvara frågor som redan hade fått adekvata svar? Vad trodde han att han skulle kunna uppnå?
Att betvinga sanningen genom att förneka den? Så som han som mordutredare själv hade sett
anhöriga framföra den patetiska refrängen: ”Min son? Aldrig i livet!” Han visste varför han ville
utreda. Eftersom att utreda var det enda han kunde. Det enda han kunde bidra med. Han var
hemmafrun som insisterade på att laga mat i stor stil till sin sons gravfölje, musikern som tog
med sig instrumentet till sin väns begravning. Behovet att göra något, som distraktion eller en
gest till tröst.

En av änderna gled mot honom, i hopp om en bit bröd kanske. Inte för att den trodde på det,
men det kunde ju ske. Beräknad energianvändning vägd mot sannolikheten för belöning. Hopp.
Svart is.

Harry rätade hastigt på sig. Tog upp nycklarna ur jackfickan. Han hade precis kommit på varför
han hade köpt hänglås med nyckel den där gången. Att det inte var till honom själv. Det var till
skridskoåkaren. Till Oleg.
 KAPITEL 7
hade en kort diskussion med kollegerna på kontoret på Oslo Lufthavn.
INSPEKTÖR TRULS BERNTSEN
Berntsen sa att ja, han visste att flygplatsen låg i Romerike polisdistrikt och att han inte hade
något med gripandet att göra. Men att han som spanare på SO hade hållit ett öga på den gripne
en tid och precis av en av sina källor tipsats om att Tord Schultz hade tagit med narkotika. Han
höll fram legitimationen som visade att han var ”politibetjent 3, Spesielle operasjoner,
Organisert kriminalitet, Oslo politidistrikt”. Kollegan ryckte på axlarna, och tog sedan utan ett
ord med honom in till en av de tre förvaringscellerna.

När celldörren hade slagit igen bakom Truls såg han sig omkring för att försäkra sig om att
korridoren och de andra cellerna var tomma. Sedan satte han sig på toalocket och tittade bort
mot britsen, på mannen som satt framåtlutad med huvudet i händerna.

”Tord Schultz?”

Mannen lyfte på huvudet. Han hade tagit av sig kavajen, och hade det inte varit för
gradbeteckningen på skjortan hade inte Berntsen tagit killen för en flygkapten. Flygkaptener
skulle inte se ut så. Inte livrädda, bleka och med pupiller som var stora och svarta av chock. Å
andra sidan var det så de flesta såg ut när de hade plockats in första gången. Det hade tagit lite
tid för Berntsen att lokalisera Tord Schultz till Oslo Lufthavn. Men resten var lätt. Enligt
STRASAK hade Tord Schultz inget brottsligt förflutet, hade aldrig varit i klammeri med polisen
och var – enligt deras inofficiella spaningsregister – inte en person med känd anknytning till
narkotikakretsar.

”Vem är du?”

”Jag är här för din arbetsgivares räkning, Schultz, och då menar jag inte flygbolaget. Resten ska
du ge fan i. Okej?”

Schultz pekade på legitimationen Berntsen bar i ett snöre runt halsen. ”Du är polis. Du försöker
lura mig.”

”Det skulle vara goda nyheter om jag gjorde det, Schultz. Det skulle vara ett generalfel och en
möjlighet för din advokat att få dig frikänd. Men vi ska fixa det utan advokat. Okej?”

Flygkaptenen fortsatte att stirra med vidöppna pupiller som tog in allt de kunde av ljus, den
minsta skymt av hopp. Truls Berntsen suckade. Han kunde bara hoppas att det han skulle säga
skulle förstås.

”Vet du vad en brännare är?” frågade Berntsen och fortsatte utan att vänta på svar. ”Det är en
som förstör saker för poliser. Han ser till så att bevis förstörs eller försvinner, att det begås fel i
hanteringen som gör att fallet aldrig kan leda till domstol, eller att det görs andra vardagliga
misstag i utredningen som gör att den gripne går fri. Fattar du?”

Schultz blinkade två gånger. Och nickade långsamt.

”Bra”, sa Berntsen. ”Som situationen är nu har vi två män i fritt fall med bara en fallskärm att
dela på. Jag har precis hoppat ut ur planet för att rädda dig, tills vidare ska du slippa tacka mig
för det, för nu måste du bara lita hundra procent på mig för att vi inte bägge ska slå i backen.
Capisce?”
Mer blinkande. Tydligen inte.

”Det var en gång en tysk polis, en brännare. Han arbetade för ett gäng kosovoalbaner som
importerade heroin via Balkan. Knarket kördes med lastbil från opiumfälten i Afghanistan till
Turkiet, fraktades vidare genom gamla Jugoslavien till Amsterdam där albanerna förde det
vidare till Skandinavien. Många gränser att korsa, många människor som ska betalas. Bland
annat den här brännaren. Och en dag blev en ung kosovoalban tagen med bensintanken full
med råopium, klumparna var inte ens inpackade, bara nerlagda direkt i bensinen. Han anhölls,
och samma dag kontaktade kosovoalbanerna sin tyske brännare. Han gick till den unge
kosovoalbanen, förklarade att han var hans brännare och att han skulle slappna av, detta skulle
de fixa. Brännaren skulle komma tillbaka nästa dag och berätta för honom vilken förklaring han
skulle ge polisen. Allt han hade att göra dessförinnan var att hålla käften. Men killen som hade
plockats in var en gröngöling, hade aldrig suttit inne tidigare. Han hade väl hört för många
historier om att böja sig efter tvålen i fängelseduschen och tjallade om hela upplägget med
brännaren i hopp om att det skulle belönas av domaren. Alltså. För att skaffa bevis mot
brännaren monterade polisen in en dold mikrofon i cellen. Men brännaren, den korrupte
polisen, dök inte upp som avtalat. Först sex månader senare fann de honom. I bitar utspridda
över en tulpanåker. Själv är jag stadsgrabb, men jag har hört att det är bra gödsel.”

Berntsen tystnade och såg på flygkaptenen medan han väntade på den vanliga frågan.

Flygkaptenen hade rätat på sig på britsen, fått tillbaka lite färg i ansiktet och harklade sig så
småningom: ”Varför … eh, brännaren? Det var inte han som hade tjallat.”

”Eftersom det inte finns någon rättvisa, Schultz. Bara nödvändiga lösningar på praktiska
problem. Brännaren som skulle förstöra bevis hade själv blivit bevis. Han var avslöjad, och om
polisen fick tag i honom kunde han leda utredarna till kosovoalbanerna. Eftersom brännaren
inte var en kosovoalbansk bror, bara en betald horbock, var det logiskt att expediera honom.
Och de visste att detta var ett polismord som polisen inte skulle prioritera särskilt högt. Varför
skulle de det? Brännaren hade redan fått sitt straff, och polisen startar inte en utredning där
det enda de kan uppnå är att offentligheten får kännedom om ännu en korrupt polis. Eller
hur?”

Schultz svarade inte.

Berntsen lutade sig fram. Rösten sänktes men blev hetsigare: ”Jag har ingen lust att hittas på en
tulpanåker, Schultz. Vårt enda sätt ur detta är att vi litar på varandra. En enda fallskärm.
Förstått?”

Flygkaptenen harklade sig. ”Och kosovoalbanen? Fick han sin straffrabatt?”

”Svårt att säga. Han hittades hängande från väggen i sin cell före rättegången. Någon hade trätt
upp hans bakhuvud på klädkroken, förstår du.”

Flygkaptenen förlorade ansiktsfärgen igen.

”Andas, Schultz”, sa Truls Berntsen. Det var det han tyckte bäst om med det här jobbet. Känslan
av att det var han som för en gångs skull hade kontrollen.

Schultz flyttade sig bakåt på britsen och lutade huvudet mot väggen. Blundade. ”Och om jag
redan nu tackar nej till hjälp och vi låtsas att du aldrig varit här?”

”Hjälper inte. Din och min arbetsgivare vill inte ha dig i vittnesbåset.”
”Så det du säger är att jag inte har något val?”

Berntsen log. Och uttalade sin favoritmening:

”Val, Schultz, är en lyx det var länge sedan du hade.”

Valle Hovin-stadion. En liten oas av betong mitt i en öken av grönt, björkar, trädgårdar och
verandor med blomkrukor. Vintertid användes banan som skridskobana, sommartid som
konsertarena, stor nog för dinosaurier som Rolling Stones, Prince, Bruce Springsteen. Rakel
hade till och med övertalat Harry att följa med och se U2, trots att han alltid varit en
klubbmänniska och hatade arenaspelningar. Efteråt hade hon retat Harry med att han innerst
inne var en musikalisk mainstreamdiggare.

Större delen av tiden låg emellertid Valle Hovin som nu, öde, förfallet, som en nedlagd fabrik
som hade producerat något ingen hade användning för längre. Harrys bästa minnen härifrån
var att se Oleg träna skridskor. Bara sitta och se honom försöka. Kämpa. Misslyckas. Misslyckas.
Och sedan lyckas. Inga stora grejer: en ny bästanotering, en andraplats i ett klubbmästerskaps
åldersbestämda klasser. Men mer än tillräckligt för Harrys ömma hjärta att svälla till en storlek
så absurd att han måste ta på sig den likgiltiga minen för att inte göra situationen pinsam för
dem bägge, ”inte så illa det där, Oleg”.

Harry såg sig omkring. Folktomt. Sedan stack han Vingnyckeln i låset i dörren till
omklädningsrummen under läktaren. Innanför var allt som förr, bara lite mer slitet. Han gick in i
herrarnas omklädningsrum. Det låg sopor på golvet, det gick tydligen långt mellan gångerna
någon var här. En plats man kunde vara ensam på. Harry gick mellan skåpen. De flesta stod
olåsta. Men så fann han det han letade efter, Abushänglåset.

Han tryckte in nyckeländen i den taggiga öppningen. Den ville inte in. Fan!

Harry vände sig om. Lät blicken glida längs raderna av buckliga plåtskåp. Hejdade sig och
hoppade ett skåp tillbaka. Det hade också ett hänglås av märket Abus. Och en cirkel inristad i
den gröna målarfärgen. Ett ”O”.

Det första Harry såg när han låste upp var Olegs skridskor. De långa smala skridskobladen bar
ett skimmer av röd rost längs eggen.

På skåpdörrens insida, uppsatta mellan ventilerna, satt två fotografier. Två familjebilder. Den
ena visade fem ansikten. Två av barnen och de han antog var föräldrarna var obekanta. Men
det tredje barnet kände han igen. Eftersom han nyligen hade sett det på andra bilder.
Brottsplatsbilder.

Det var skönheten. Gusto Hanssen.

Harry undrade om det var skönheten som gjorde det, den omedelbara känslan att Gusto
Hanssen inte hörde hemma på den bilden. Eller rättare sagt, att han inte tillhörde den familjen.

Samma sak kunde märkligt nog inte sägas om den långe, blonde mannen som satt bakom den
mörka kvinnan och hennes son på den andra bilden. Den hade tagits en höstdag för några år
sedan. De hade gått en sväng i Holmenkollen, vadat i apelsinfärgade löv, och Rakel hade ställt
sin kamera på en sten och tryckt på självutlösaren.

Var det verkligen han? Harry kunde inte påminna sig att han haft så mjuka ansiktsdrag som på
den bilden.
Rakels ögon lyste, och han tyckte att han kunde höra hennes skratt, det skratt som han älskade,
aldrig tröttnade på, alltid försökte framkalla. Hon skrattade med andra också, men med honom
och Oleg hade det en lite annan ton, en ton som bara var reserverad för honom och Oleg.

Harry letade igenom resten av skåpet.

Det låg en tjock vit tröja med ljusblå kant där. Inte Olegs stil, han gick i korta jackor och svarta t-
shirts med Slayer och Slipknot. Harry luktade på tröjan. Svag parfym, feminin. Det låg en
plastpåse på hatthyllan. Han öppnade den. Tog ett snabbt andetag. Det var användarutrustning,
två sprutor, en sked, ett gummiband, en tändare och en rulle bomull. Det enda som saknades
var knark. Harry skulle precis lägga tillbaka påsen när han såg något annat. En tröja som låg
längst in i skåpet. Den var röd och vit. Han drog ut den. Det var en fotbollströja med en
uppmaning på bröstet: Fly Emirates. Arsenal.

Han tittade upp på bilden, på Oleg. Till och med han log. Log som om han trodde, åtminstone
där och då, att här sitter tre människor som är överens om att detta är fint, detta går bra, det är
så här vi ska ha det. Så varför köra i diket? Varför ska han köra i diket, han som sitter vid ratten?

”Så som du ljög att du alltid skulle finnas där för oss.”

Harry lossade bägge bilderna från skåpdörren och la dem i innerfickan.

När han kom ut var solen på väg ner bakom Ullernåsen.

 KAPITEL 8
SER DU ATTjag blöder, pappa? Jag blöder ditt dåliga blod. Och ditt blod, Oleg. Det är dig
kyrkklockan borde klämta för. Jag förbannar dig, förbannar dagen jag träffade dig. Du hade
varit på konsert på Spektrum, Judas Priest. Jag hade väntat utanför och glidit in i kön som
strömmade ut.

”Wow, cool t-shirt”, sa jag. ”Var fick du tag i den?”

Du tittade konstigt på mig. ”Amsterdam.”

”Såg du Judas Priest i Amsterdam?”

”Varför inte?”

Jag visste inte ett dyft om Judas Priest, men jag hade i alla fall kollat att det var ett band, inte en
kille och att vokalisten hette något med Rob.

”Fett! Priest äger.”

Du stelnade till ett ögonblick och tittade på mig. Koncentrerad, som ett djur som har vädrat
något. En fara, ett byte, en sparringpartner. Eller – i ditt fall – en möjlig själsfrände. För du bar
din ensamhet som en tung, blöt rock, Oleg, där du gick med böjd rygg och släpande fötter. Jag
hade valt ut dig just tack vare ensamheten. Jag sa att jag bjöd på en cola om du berättade om
Amsterdamgiget.

Så du pratade om Judas Priest, konserten i Heineken Music Hall för två år sedan, om de två
kompisarna på arton och nitton år som hade skjutit sig själva med hagelgevär efter att ha
lyssnat på en Priestplatta med ett dolt budskap som sa ”do it”. Bara det att den ene av dem
hade överlevt. Priest var heavy metal, hade sysslat med speed metal. Och tjugo minuter senare
hade du berättat så mycket om goth och death att det var dags att introducera meth i samtalet.

”Vi tar en sväng till himlen, Oleg. Firar detta möte mellan tvillingsjälar. Vad säger du?”

”Vad menar du?”

”Jag känner en del partymänniskor som ska röka lite i parken.”

”Jaha?” Skeptisk.

”Inga heavy grejer, bara lite ice.”

”Jag sysslar inte med det, sorry.”

”Fan, jag sysslar ju inte med det jag heller. Bara smaka lite på en pipa. Du och jag. Äkta ice, inte
den där pulverskiten. Precis som Rob.”

Oleg stannade till mitt i colaklunken. ”Rob?”

”Ja.”

”Rob Halford?”
”Javisst. Hans roadie köpte av samme kille som jag ska köpa av nu. Har du pengar?”

Jag sa det lätt, så lätt och självklart att inte en skugga av misstanke kunde upptäckas i den
allvarliga blick han spände i mig. ”Röker Rob Halford ice?”

Han gav mig de femhundra kronorna jag bad om. Jag sa till honom att vänta, reste mig och gick
därifrån. Längs vägen bort mot Vaterlands bru. Sedan, när jag var utom synhåll, åt höger, över
vägen och de trehundra meterna bort till Oslo centralstation. Och trodde det skulle vara det
sista jag såg av Oleg fuckings Fauke.

Det var först när jag satt i tunneln under perrongen med en pipa i munnen som jag insåg att han
och jag inte var klara med varandra. Inte i närheten. Han stod över mig utan att säga ett ord.
Lutade ryggen mot väggen och gled ner bredvid mig. Sträckte ut handen. Jag gav honom pipan.
Han inhalerade. Hostade. Och sträckte ut den andra handen: ”Växeln.”

Och därmed var team Gusto och Oleg ett faktum. Varje dag efter att han var klar på Clas Ohlson
där han hade ett sommarjobb på lagret, stack vi bort till Oslo City, parkerna, badade i det
smutsiga vattnet i Middelalderparken och tittade på när de byggde en ny stadsdel runt det nya
operahuset.

Vi berättade för varandra om allt vi skulle göra och bli, och platserna vi skulle åka till, och rökte
och sniffade allt vi kunde köpa för hans sommarjobbspengar.

Jag berättade för honom om min fosterfar, att han hade kastat ut mig eftersom min fostermor
hade stött på mig. Och du, Oleg, berättade om en kille som din mor var ihop med, en snut som
hette Harry som du påstod var top notch. En du kunde lita på. Men att något hade skurit sig.
Först mellan honom och din mor. Och så hade ni dragits in i ett mordfall han jobbade med. Och
att det var då din mor och du hade flyttat till Amsterdam. Jag sa att snubben säkert var ”top
notch”, men att det var ett ganska töntigt uttryck. Och du sa att ”fuckings” var mer fånigt, att
någon borde ha berättat för mig att det hette fucking och att också det var ganska barnsligt,
typ. Och varför pratade jag så överdriven cockneynorska, jag var ju inte ens från östra Oslo. Jag
sa att överdrifter var en princip jag hade, att det får fram poängen och att ”fuckings” är så fel
att det blir rätt. Och Oleg såg på mig och sa att det var jag som var så fel att det blev rätt. Och
solen sken, och jag tänkte att det är det finaste någon någonsin sagt om mig.

Vi tiggde pengar på Karl Johan för skojs skull, jag snodde en skejtboard på Rådhusplassen och
bytte den mot speed på Jernbanetorget en halvtimme senare. Vi tog båten ut till Hovedøya,
badade och tiggde öl. Några tjejer ville ha med mig i pappans segelbåt och du hoppade från
masten, och missade däcket precis. Vi tog spårvagnen till Ekeberg för att titta på solnedgången
och det var Norway Cup, och en sorgsen fotbollstränare från Trøndelag tittade på mig och jag
sa att jag kunde suga av honom för en tusenlapp. Han fick fram pengarna och jag väntade tills
han hade byxorna ända nere vid knäna innan jag sprang. Och du berättade efteråt att han sett
totally lost ut och vänt sig till dig, som för att be dig ta jobbet i stället. Jeez, vad vi skrattade!

Den sommaren tog aldrig slut. Men så gjorde den det trots allt. Vi la din sista lön på hasch som
vi blåste mot den bleka, tomma natthimlen. Du sa att du skulle börja skolan igen, få toppbetyg
och studera juridik, precis som din mor. Och att sedan skulle du gå fuckings Polishögskolan!
Skrattade så vi fick tårar i ögonen.

Men när skolan började, såg jag inte till dig så mycket. Sedan ännu mindre. Du bodde där uppe i
Holmenkollen hos din mor, medan jag slaggade på en madrass i replokalen till ett band som sa
att det var okej så länge jag vaktade utrustningen och höll mig undan när de repade. Så jag gav
upp om dig, tänkte att du var tryggt tillbaka i ditt svenssonliv. Och det var ungefär då jag
började langa.

Det var egentligen en slump. Jag hade snott pengar av en kvinna jag hade övernattat hos. Så
jag gick bort till Oslo S och frågade om Tutu hade mer ice. Tutu hade ett lätt stamningsproblem
och var slav åt Odin, chefen för Los Lobos i Alnabru. Han hade fått sitt namn efter att Odin skulle
tvätta en väska med knarkpengar och därför skickat Tutu till en offentlig vadslagningsbyrå i
Italien för att sätta pengarna på en fotbollsmatch som Odin dessutom visste var riggad,
hemmalaget skulle vinna med 2–0. Odin hade instruerat Tutu hur man säger ”two nill” men
Tutu var så nervös och stammade så mycket där han stod vid luckan, att bookmakern bara
hörde tu-tu och skrev det på kupongen. Tio minuter före slutet ledde hemmalaget förstås med
2–0, och allt var lugnt. Förutom Tutu som precis hade upptäckt på sin del av kupongen att han
satsat pengar på tu-tu. 2–2. Han visste att Odin skulle skjuta honom i knäet. Odin hade en grej
när det gällde att skjuta folk i knäna. Men här är vändpunkt två. På hemmalagets bänk satt en
nyinköpt polsk center som var lika dålig på italienska som Tutu var på engelska, så han hade
inte förstått att matchen var riggad. Så när managern skickade in honom gjorde han det han
trodde att han hade betalt för att göra: mål. Två gånger. Tutu var räddad. Men när Tutu samma
kväll landade i Oslo och stack direkt till Odin för att berätta om svinturen, jämnade turen ut sig
för honom. Han började nämligen med de dåliga nyheterna att han gjort bort sig och satt
pengar på fel resultat. Och han var så ivrig och stammade så kraftigt att Odin tappade
tålamodet, plockade upp revolvern ur lådan och – vändpunkt tre – sköt Tutu i knäet innan han
kom fram till det där med polacken.

I vilket fall sa Tutu till mig den dagen på Oslo S att ice inte gick att få t-t-tag på längre, att jag
fick nöja mig med p-p-pulver. Det var billigare och bäggedera är metamfetamin men jag tål det
inte. Ice är vita, härliga kristaller som blåser huvudet av dig medan den gula stinkande
pulverskiten du får i Oslo är uppblandad med bakpulver, florsocker, aspirin, B12-vitamin och fan
och hans moster. Eller, för gourmeterna: hackade smärtstillande tabletter som smakar speed.
Men jag köpte det han hade mot en liten mängdrabatt och hade fortfarande pengar kvar till lite
amfetamin. Och eftersom amfetamin trots allt är rena hälsokosten i förhållande till
metamfetamin, bara lite långsammare, sniffade jag speeden, blandade ut metamfetaminet
med mer bakpulver och sålde det på Plata med bra förtjänst.

Nästa dag gick jag tillbaka till Tutu och upprepade grejen, köpte bara lite mer. Sniffade lite,
blandade ut och sålde resten. Likadant dagen därpå. Jag sa att jag kunde ta lite mer om jag fick
det på krita till dagen efter, men han bara skrattade. När jag kom tillbaka fjärde dagen, sa Tutu
att chefen tyckte att vi borde göra detta i mer o-o-organiserade former. De hade sett mig sälja,
och gillat vad de såg. Sålde jag två batcher om dagen betydde det femtusen rakt ner i min ficka.
Och därmed var jag en av Odins och Los Lobos gatulangare. Jag fick grejerna av Tutu på
förmiddagen och levererade dagens vinst och eventuella rester klockan fem. Dagskiftet. Det
fanns aldrig några rester.

Det gick bra i ungefär tre veckor. En onsdag ute i Vippetangen. Jag hade sålt två batcher, hade
fickorna fulla med stålar och näsan full med speed, när jag plötsligt inte tyckte det fanns någon
anledning att träffa Tutu borta på Oslo S. I stället messade jag att jag tog ut min semester och
hoppade på danskbåten. Det är den sortens koncentrationssvårigheter man måste räkna med
när man använder amfetamin lite för länge och ofta.

När jag kom tillbaka fick jag höra ryktet att Odin letade efter mig. Och det gjorde mig lite
skärrad, särskilt eftersom jag redan visste hur Tutu fick sitt smeknamn. Så jag höll mig undan,
vankade omkring i Grünerløkka. Och väntade på domedagen. Men Odin hade fått annat att
tänka på än en langare som var skyldig honom några tusenlappar. Det hade dykt upp
konkurrens i staden. ”Mannen från Dubai.” Inte på amfetaminmarknaden, utan på heroin som
var viktigare än något annat för Los Lobos. Någon sa att det var vitryssarna, någon att det var
litauer, och andra att det var en norskpakistanier. Det enda alla visste var att det var en proffsig
operation, att de inte var rädda för någon och att det var bättre att veta för lite än för mycket.

Det blev en skithöst.

Jag hade för länge sedan gjort slut på pengarna, hade inte längre något jobb och var tvungen
att hålla låg profil. Jag hade fått en köpare till bandutrustningen vid Bispegata, han hade varit
och tittat på den, övertygad om att den var min, jag bodde ju där! Det återstod bara att komma
överens om hämtning. Så – likt en räddande ängel – dök Irene upp. Fräkniga snälla Irene. Det
var en förmiddag i oktober och jag satt lite upptagen med några typer i Sofienbergparken när
hon plötsligt stod där, nästan tårögd av glädje. Jag frågade om hon hade pengar och hon
viftade med ett visakort. Hennes fars, Rolfs. Vi gick till närmaste bankomat och tömde hans
konto. Först ville inte Irene, men när jag förklarade att mitt liv hängde på det, förstod hon att
det måste bli så. Trettioentusen. Vi gick på Olympen och åt och drack, köpte några gram speed
och stack hem till Bispelokket. Hon berättade att hon hade bråkat med mamma. Hon sov över.
Nästa dag tog jag med henne bort till Oslo S. Tutu satt på motorcykeln klädd i skinnjacka med
ett vargansikte på ryggen. Tutu med slokmustasch, piratscarf runt skallen och tatueringar som
stack upp ur halslinningen, men som ändå såg ut som en fuckings piccolo. Han skulle precis
hoppa av och springa efter mig när han insåg att vi var på väg till honom. Jag gav honom de
tjugotusen jag var skyldig plus fem i ränta. Tackade för semesterlånet. Hoppades att vi kunde
vända blad och starta på ny ruta. Tutu ringde Odin medan han såg på Irene. Jag såg vad han
ville ha, och såg på Irene igen. Stackars vackra, bleka Irene.

”Odin säger att han ska ha f-f-femtusen till”, sa Tutu. ”Om inte har jag order att s-s-s-slå …” Han
andades in.

”Att slå dig”, sa jag.

”Här och nu”, sa Tutu.

”Bra, jag säljer två batcher i dag.”

”Du måste be-be-betala för dem.”

”Kom igen, jag säljer dem på två timmar.”

Tutu tittade på mig. Nickade mot Irene som stod borta vid trappan ner till Jernbanetorget och
väntade. ”Och hoho-hon?”

”Hon hjälper mig.”

”Tjejer är bra s-s-säljare. Använder hon?”

”Inte än”, sa jag.

”T-tjuven”, sa Tutu och flinade sitt tandlösa flin.

Jag räknade upp pengarna. De sista. Det var alltid de sista. Blodet som rinner ur mig.

En vecka senare, framför Elm Street Rock Café, stannade en grabb framför mig och Irene.
”Säg hej till Oleg”, sa jag och hoppade ner från stenmuren. ”Säg hej till min syster, Oleg.”

Sedan kramade jag honom. Jag kände att han höll upp huvudet, att han tittade över min axel.
Bort på Irene. Och tvärs genom jeansjackan kunde jag känna hans hjärta accelerera.

Inspektör Berntsen satt med fötterna på skrivbordet och telefonluren tryckt mot örat. Han hade
ringt polisstationen i Lillestrøm, Romerika polisdistrikt och presenterat sig som Roy Lunder,
laborant hos Kripos. Polisen han pratade med hade precis bekräftat att de hade tagit emot
påsen, med det de antog var heroin, från Gardermoen. Rutinen var att alla knarkbeslag i hela
landet skickades för test i Kripos laboratorium i Bryn, Oslo. En gång i veckan körde en bil från
Kripos en rundtur till polisdistrikten i Østlandet och samlade in. Andra polisdistrikt skickade
knarket med egna kurirer.

”Bra”, sa Berntsen och lekte med den falska legitimationen med sin egen bild och ”Roy Lunder,
Kripos” under. ”Jag ska ändå förbi Lillestrøm så jag tar med påsen till Bryn. Ett så stort beslag vill
vi gärna testa med en gång. Fint, då ses vi tidigt i morgon.”

Han la på och tittade ut genom fönstret. Såg på den nya stadsdelen runt Bjørvika som höll på
att resa sig mot himlen. Tänkte på alla de små detaljerna: skruvdimensioner, muttergängor,
cementkvalitet, fönsterrutornas flexibilitet, allt som måste stämma för att helheten skulle
fungera. Och kände en djup tillfredsställelse. För den gjorde det. Den här staden fungerade.
 KAPITEL 9
TALLARNAS LÅNGA, SMALA kvinnoben försvann upp i kjolar av grönt som kastade svaga
eftermiddagsskuggor över grusplanen framför huset. Harry stod på toppen av uppfarten,
torkade bort svetten efter de branta backarna upp från Holmendammen och betraktade det
mörka huset. Det svartbetsade, tunga timret utstrålade stabilitet, trygghet, försvarsverk mot
troll och natur. Det hade inte räckt. Grannhusen var stora, fula villor under konstant renovering
och utbyggnad. Øystein, kallad Ø i kontakterna, hade sagt att knuttimringen var ett uttryck för
det välbeställda borgerskapets längtan tillbaka till det naturliga, det enkla, det sunda. Det Harry
såg var det sjuka, det perverterade, en seriemördares belägring av en familj. Ändå hade hon
valt att behålla huset.

Harry gick fram till dörren och tryckte på ringklockan.

Tunga steg hördes inifrån. Och Harry insåg i samma ögonblick att han borde ha ringt först.

Dörren öppnades.

Mannen som stod framför honom hade blond lugg, en sådan lugg som i ungdomen hade varit
fyllig och otvivelaktigt hade inneburit fördelar, och som man därför tog med sig in i vuxenlivet i
hopp om att den lite mer kraftlösa versionen fortfarande skulle fungera. Mannen bar en
struken, ljusblå skjorta av den sort som Harry antog att han också hade klätt sig i som yngling.

”Ja?” sa mannen. Öppet, vänligt ansikte. Ögon som såg ut att inte ha mött annat än vänlighet.
Ett litet märke med en polospelare var fastsytt över bröstfickan.

Harry kände att halsen blev torr. Han kastade en blick på namnskylten under ringklockan.

Rakel Fauke.

Ändå stod denne man med det vackra, veka ansiktet där och höll dörren intill sig som om den
var hans. Harry visste att han hade flera möjligheter till en finfin öppningsreplik, men valde
denna: ”Vem är du?”

Mannen framför honom fixade det ansiktsuttryck Harry aldrig hade fått till. Han rynkade
pannan och log samtidigt. Den överlägsnes överseende belåtenhet över den underlägsnes
fräckhet.

”Eftersom du står utanför och jag innanför är det väl mer naturligt att du berättar vem du är.
Och vad du vill.”

”Som du vill”, sa Harry och gäspade högt. Han kunde självklart skylla på jetlag. ”Jag är här för att
prata med hon som har sitt namn på dörrklockan.”

”Och du kommer från?”

”Jehovas vittnen”, sa Harry och tittade på klockan.

Den andre flyttade automatiskt blicken från Harry för att leta efter den obligatoriske
andremannen.

”Jag heter Harry och kommer från Hongkong. Var är hon?”

Den andre höjde ett ögonbryn. ” Den Harry?”

”Eftersom det har varit ett av Norges minst trendiga namn de senaste femtio åren, kan vi väl
utgå från det.”

Den andre studerade nu Harry och nickade med ett litet leende på läpparna som om hjärnan
spelade upp informationen den hade mottagit om personen som stod framför honom. Men
utan min av att flytta sig från dörröppningen eller besvara någon av Harrys frågor.

”Nå?” sa Harry och bytte fot.

”Jag ska berätta att du varit här.”

Harry var snabbt framme med foten. Han vred automatiskt upp skosulan lite så att dörren slog
emot sulan i stället för mot ovanlädret. Det var sådana saker hans nya yrke hade lärt honom.
Den andre tittade ner på Harrys fot och därefter upp på honom. Den överseende belåtenheten
var borta. Han tänkte säga något. Något skarpt som skulle återställa ordningen. Men Harry
visste att han skulle ångra sig. När han fick se det i Harrys ansikte, som alltid fick dem att ångra
sig.

”Du ska …”, sa den andre. Tystnade. Blinkade en gång. Harry väntade. På förvirringen. Tvekan.
Reträtten. Blinkning nummer två. Mannen harklade sig. ”Hon är ute.”

Harry stod alldeles stilla. Lät tystnaden dåna. Två sekunder. Tre sekunder.

”Jag … eh, vet inte när hon är tillbaka.”

Inte en muskel rörde sig i Harrys ansikte, medan den andres växlade från uttryck till uttryck som
om det letade efter ett det kunde gömma sig bakom. Och slutade där det hade börjat: med det
vänliga.

”Jag heter Hans Christian. Jag … jag beklagar att jag måste vara så avvisande. Men det kommer
många underliga förfrågningar i samband med fallet, och det viktigaste för Rakel just nu är att
få lite lugn och ro. Jag är hennes advokat.”

”Hennes?”

”Deras. Hennes och Olegs. Vill du komma in?”

Harry nickade.

På vardagsrumsbordet låg högar med papper. Harry gick bort till dem. Papper angående fallet.
Rapporter. Höjden på högarna tydde på att de hade letat mycket och länge.

”Törs jag fråga varför du är här?” frågade Hans Christian.

Harry bläddrade. DNA-test. Vittnesutsagor. ”Tja, gör du?”

”Va?”

”Varför är du här? Har du inte ett kontor där du kan förbereda försvaret?”

”Rakel ville vara involverad, hon är trots allt själv jurist. Lyssna nu, Hole. Jag vet mycket väl vem
du är och att du har stått Rakel och Oleg nära, men …”

”Och exakt hur nära står du dem?”

”Jag?”

”Ja. Du låter som om du har tagit på dig omvårdnaden både om den ena och den andre.”

Harry hörde gällheten i sin egen röst och visste att han avslöjade sig, visste att den andre såg på
honom med förvåning. Och visste att han hade förlorat övertaget.

”Rakel och jag är gamla vänner”, sa Hans Christian. ”Jag växte upp här strax intill, vi studerade
tillsammans och … ja. När man delar de bästa åren i sitt liv knyts det ju band.”

Harry nickade. Visste att han borde hålla käften. Visste att allt han kunde säga skulle göra ont
värre.

”Mm. Med sådana band är det ju konstigt att jag aldrig såg eller hörde talas om dig när Rakel
och jag var ihop.”

Hans Christian hann inte svara. Det gick i dörren. Och där stod hon.

Harry kände en klo låsa sig runt hjärtat och vrida runt.

Figuren var densamma, smal, lång. Ansiktet detsamma, hjärtformat med de bruna, mörka
ögonen och den breda munnen som så gärna skrattade. Håret nästan detsamma, långt, men
svärtan kanske en aning gråare. Men blicken var förändrad. Det var blicken hos ett jagat djur,
vidöppen, vild. Men när den föll på Harry var det ändå som om hon kom tillbaka. Något av den
hon hade varit. De hade varit.

”Harry”, sa hon. Och när han hörde ljudet av hennes röst kom resten, då kom allt tillbaka.

Han tog två långa steg och så höll han om henne. Doften av hennes hår. Hennes fingrar mot
hans ryggrad. Hon släppte först. Han backade ett steg och tittade på henne.

”Du ser ut att må bra”, sa hon.

”Du med.”

”Lögnhals.” Hon log snabbt. Tårarna fyllde redan hennes ögon.

Så där stod de. Harry lät henne studera honom, lät henne ta in det tre år äldre ansiktet med det
nya ärret. ”Harry”, upprepade hon och la huvudet på sned, skrattade. Den första tåren darrade
till i hennes ögonfrans och släppte taget. Gjorde en rand nerför den mjuka huden.

Någonstans i rummet harklade sig en man med polospelare på skjortan och sa något om ett
möte han måste hinna till.

Sedan var de ensamma.

Medan Rakel kokade kaffe såg han hennes blick snegla på metallfingret, men ingen av dem
kommenterade det. Det var en outtalad överenskommelse att aldrig nämna Snömannen. Så
Harry satt vid köksbordet och berättade i stället om det nya livet i Hongkong. Berättade det han
kunde. Det han ville. Att jobbet som ”skuldrådgivare” för Herman Kluits fordringar bestod i att
träffa gäldenärerna som förbisett förfallodatum och på ett vänligt sätt påminna om detta.
Rådgivningen bestod kort sagt i att råda dem att betala så fort det var praktiskt möjligt. Harry
berättade att hans främsta och enda kvalifikation var hans 193 centimeter i strumplästen,
breda axlar, blodsprängda ögon och nyerhållna ärr.
”Vänlig, proffsig. Kostym, slips, internationella företag i Hongkong, Taiwan och Shanghai.
Hotellrum med roomservice. Snygga kontorsbyggnader. Civiliserat, det är privat
bankverksamhet à la Schweiz, med en kinesisk touch. Med västerländska handslag och
artighetsfraser. Och asiatiska leenden. De betalar i stort sett nästa dag. Herman Kluit är nöjd. Vi
förstår varandra.”

Hon hällde upp åt dem och satte sig. Andades in.

”Jag fick jobb vid Internationella domstolen i Haag, med kontor i Amsterdam. Jag trodde att om
vi reste från detta hus, denna stad, från all uppmärksamhet, från …”

Från mig, tänkte Harry.

”… minnena, så skulle allt bli bättre. Och ett tag såg det verkligen så ut. Men sedan började det.
Först med meningslösa raserianfall. Som liten pojke höjde ju Oleg aldrig rösten. Sur, ja, men
aldrig … så. Sa att jag hade förstört hans liv genom att ta med honom bort från Oslo. Sa det
eftersom han visste att jag inte kunde försvara mig mot det. Och när jag började gråta, började
han gråta. Frågade varför jag stötte bort dig, det var du som hade räddat oss från … från …”

Han nickade så att hon slapp säga namnet.

”Han började komma hem senare. Sa att han träffade vänner, men det var vänner jag inte hade
fått hälsa på. En dag erkände han att han hade varit på en coffee shop vid Leidseplein och rökt
hasch.”

”Bulldog tillsammans med alla turisterna?”

”Exakt, det är väl en del av the Amsterdam experience, tänkte jag. Men samtidigt var jag rädd.
Hans far … ja, du vet.”

Harry nickade. Olegs ryska överklassfamilj på faderns sida. Fylla, raseri och depressioner.
Dostojevskijland.

”Han satt mycket ensam på rummet och lyssnade på musik. Tunga, dystra saker. Ja, du kan ju
de där banden …”

Harry nickade igen.

”Men dina plattor också. Frank Zappa. Miles Davis. Supergrass. Neil Young. Supersilent.”

Namnen kom så snabbt och naturligt att Harry misstänkte att hon tjuvlyssnat.

”En dag när jag dammsög på hans rum fann jag två piller med en smiley på.”

”Ecstasy?”

Hon nickade. ”Två månader senare hade jag sökt och fått jobb hos justitiekanslern och flyttade
tillbaka hit.”

”Till trygga, oskyldiga Oslo.”

Hon ryckte på axlarna. ”Han behövde miljöombyte. En nystart. Och det fungerade. Han är ju
inte typen som har många vänner, men han träffade några av de gamla kompisarna och det gick
bra för honom i skolan tills …” Hennes röst knakade plötsligt i fogarna.
Harry väntade. Hon tog en klunk kaffe. Samlade sig.

”Han kunde vara borta flera dagar i rad. Jag visste inte vad jag skulle göra. Han gjorde som han
ville. Jag ringde polisen, psykologer, sociologer. Han var inte myndig, ändå kunde man inte göra
något så länge det inte förelåg bevis för missbruk eller lagbrott. Jag kände mig så hjälplös. Jag!
Som alltid har tänkt att det är föräldrarna det är något fel på, som alltid har haft lösningen redo
när jag har hört om andras barn som tappar kontrollen. Inte bli apatisk, inte förtränga.
Handling!”

Harry såg på hennes hand som låg bredvid hans på bordet. De delikata fingrarna. De fina
blodådrorna på den bleka handryggen som vanligtvis var solbränd så tidigt på hösten. Men han
följde inte impulsen att lägga sin hand över hennes. Något stod i vägen. Oleg stod i vägen. Hon
suckade:

”Så jag stack in till centrum och letade efter honom. Kväll efter kväll. Tills jag hittade honom.
Han stod i ett hörn vid Tollbugata och var glad att se mig. Sa att han var lycklig. Att han hade
jobb och delade lägenhet med några vänner. Att han behövde friheten, att jag inte skulle fråga
så mycket. Att han var på en ’utflykt’, att detta var hans version av ett sabbatsår med
jordenruntresa, så som de andra ungdomarna på Holmenkollåsen gör. En jordenruntresa i Oslo
centrum.”

”Vad hade han på sig?”

”Vad menar du?”

”Ingenting. Fortsätt.”

”Han sa att han snart skulle vara hemma igen. Och läsa in resten av gymnasiet. Så vi bestämde
att han skulle komma och äta middag med mig på söndagen.”

”Och det gjorde han.”

”Ja. Och när han stack igen upptäckte jag att han hade varit inne i mitt sovrum och stulit
smyckeskrinet.” Hon drog efter andan, långt och darrande. ”Den där ringen du köpte till mig på
Vestkanttorget låg i det skrinet.”

”Vestkanttorget?”

”Kommer du inte ihåg?”

Harrys hjärna snabbspolade bakåt. Det fanns några svarta fält av medvetslöshet, några vita han
hade förträngt och stora tomma områden som alkoholen hade förtärt. Men också områden
med färg och struktur. Som en dag när de gick runt på loppmarknaden på Vestkanttorget. Var
Oleg med? Ja, han var visst det. Självklart. Bilden. Självutlösaren. Höstlövet. Eller var det en
annan dag? De hade släntrat från stånd till stånd. Gamla leksaker, serviser, rostiga cigarrlådor,
vinylskivor med och utan omslag, tändare. Och en gyllene ring.

Den hade sett så ensam ut där den låg. Så Harry hade köpt den och satt den på hennes finger.
För att ge den ett nytt hem, hade han sagt. Något sådant. Något nonchalant som han visste att
hon uppfattade som förlägenhet, som en förklädd kärleksförklaring. Och kanske var det det, de
hade i alla fall skrattat båda två. Åt handlingen, åt ringen, åt att de visste att den andre visste.
Och åt att det var helt okej. För allt de ville och ändå inte ville, låg i denna slitna, billiga ring. Ett
löfte om att älska varandra så innerligt och länge de kunde, och att gå när det inte fanns mer
kärlek kvar. När hon till slut hade gått, hade det naturligtvis varit av andra anledningar. Bättre
anledningar. Men, kom Harry fram till, hon hade bevarat deras krimskramsring, gömt den i
skrinet tillsammans med smyckena hon hade ärvt efter sin österrikiska mor.

”Ska vi gå ut medan det är lite sol kvar?” frågade Rakel.

”Ja”, sa Harry och återgäldade leendet. ”Det gör vi.”

De gick uppför vägen som slingrade sig mot åsens topp. Lövträden i öster var så röda att de såg
ut som om de brann. Ljuset lekte i fjorden, likt smält metall. Men det var som vanligt det
mänskliga med staden nedanför som fascinerade Harry. Myrstacksaspekten. Husen, parkerna,
vägarna, kranarna, båtarna i hamnen, ljusen som hade börjat tändas. Bilarna och tågen som
pilade hit och dit. Summan av sakerna vi gör. Och frågan som bara den som har så gott om tid
att han kan hejda sig själv och titta ner på de jäktade myrorna kan tillåta sig att ställa: Varför?

”Jag drömmer om lugn och ro”, sa Rakel. ”Bara det. Och du, vad drömmer du om?”

Harry ryckte på axlarna. ”Att jag befinner mig i en smal korridor och att en lavin kommer och
begraver mig.”

”Usch då.”

”Du vet, jag och min klaustrofobi.”

”Ofta drömmer vi om något vi både önskar och fruktar. Att försvinna, att begravas. Det är på ett
sätt tryggt också, eller?”

Harry körde ner händerna djupare i fickorna. ”Jag fångades i en lavin för tre år sedan. Låt oss
säga att det är så enkelt.”

”Så du slapp inte undan spökena trots att du stack ända bort till Hongkong?”

”Jodå”, sa Harry. ”Resandet gjorde dem färre.”

”Jaså?”

”Ja. Det är faktiskt möjligt att lägga saker och ting bakom sig, Rakel. Grejen med gengångare är
att våga titta på dem tillräckligt länge och noga för att man ska förstå att det är just det de är.
Spöken. Döda och maktlösa vålnader.”

”Så”, sa Rakel i ett tonfall som fick honom att förstå att hon inte tyckte om ämnet. ”Några
kvinnor i ditt liv?” Frågan kom lätt. Så lätt att han inte trodde på det.

”Jo.”

”Berätta.”

Hon hade tagit på sig solglasögon. Det var svårt att veta hur mycket hon ville höra. Harry
bestämde sig för att det kunde växlas in i motsvarande information från henne. Om han ville
höra.

”Hon var kines.”

”Var? Är hon död?” Hon log lekfullt. Han tänkte att hon såg ut att tåla att höra ett och annat.
Men att han hade föredragit att hon var lite mer ömtålig.
”En affärskvinna i Shanghai. Hon använder sin guanxi, sitt nätverk av nyttiga förbindelser. Plus
sin stenrike, urgamle kinesiske make. Och – när det passar sig – mig.”

”Du utnyttjar hennes omhändertagandegen med andra ord?”

”Jag önskar att jag kunde säga det.”

”Jaså?”

”Hon ställer nämligen specifika krav på var och när. Och hur. Hon gillar …”

”Det räcker!” sa Rakel.

Harry log snett. ”Som du vet har jag alltid varit svag för kvinnor som vet vad de vill.”

”Det räcker, sa jag.”

”Uppfattat.”

De fortsatte att gå under tystnad. Tills Harry slutligen sa orden som stod skrivna med
krigsrubriker i luften framför dem:

”Och den här Hans Christian-killen?”

”Hans Christian Simonsen? Han är Olegs advokat.”

”Jag har aldrig hört talas om någon Hans Christian Simonsen i mordfall.”

”Han kommer från grannskapet. Vi gick i samma årskull under juridikstudierna. Han kom och
erbjöd sig.”

”Exakt.”

Rakel skrattade. ”Jag vill minnas att han bjöd ut mig några gånger under studietiden. Och att
han ville ha med mig på en swingkurs.”

”Gud bevare mig.”

Hon skrattade ännu högre. Herregud, vad han hade längtat efter det skrattet.

Hon knuffade till honom: ”Som du vet har jag alltid varit svag för män som vet vad de vill.”

”Jaha”, sa Harry. ”Vad har de någonsin gjort för dig?”

Hon svarade inte. Hon behövde inte. I stället fick hon den där rynkan mellan de svarta, breda
ögonbrynen som han hade brukat stryka med pekfingret när han upptäckte den: ”Ibland är det
viktigare att ha en jurist som är engagerad än en som är så erfaren att han känner till utfallet på
förhand.”

”Mm. Du menar en som vet att det är ett förlorat fall.”

”Du tycker jag borde ha använt någon av de gamla trötta öken?”

”Tja, de bästa är faktiskt tämligen engagerade.”

”Detta är ett litet knarkmord, Harry. De bästa är upptagna med prestigefallen.”

”Så vad har Oleg berättat för sin engagerade advokat om vad som hände?”

Rakel suckade. ”Att han inte minns något. Mer än så vill han inte berätta om något över huvud
taget.”

”Och det är vad ni ska basera försvaret på?”

”Lyssna nu, Hans Christian är en mycket duktig advokat inom sitt område, han vet vad som
krävs. Han tar råd av de bästa. Och han jobbar dag och natt, verkligen.”

”Du utnyttjar hans omhändertagandegen med andra ord?”

Den här gången skrattade inte Rakel. ”Jag är mor. Det är enkelt. Jag är beredd att göra vad som
helst.”

De stannade där skogen började och satte sig på var sin bred granstubbe. Solen dalade som en
trött sjuttondemajballong mot trädtopparna i väster.

”Jag förstår ju varför du har kommit”, sa Rakel. ”Men exakt vad är det du har tänkt dig?”

”Att ta reda på om Olegs skuld är ställd utom allt tvivel.”

”Eftersom?”

Harry ryckte på axlarna. ”Eftersom jag är utredare. Eftersom det är på det sättet vi har
organiserat den här myrstacken. Att ingen kan dömas förrän vi är säkra.”

”Och du är inte säker?”

”Nej, jag är inte säker.”

”Och det är bara därför du är här?”

Granskuggorna kröp över dem. Harry huttrade i linnekostymen, termostaten hade tydligen inte
ställt om sig till 59,9 grader nord än.

”Det är konstigt”, sa han. ”Men jag har problem med att komma ihåg något annat än spridda
ögonblick från all den tid vi var tillsammans. Så att när jag ser en bild, är det så jag minns det.
Som vi är på bilden. Även om jag vet att det inte är sant.”

Han såg på henne. Hon satt med hakan i ena handen. Solen glittrade i de kisande ögonen.

”Men det är kanske därför vi fotograferar”, fortsatte Harry. ”För att skaffa oss falska bevis för
att underbygga det falska påståendet att vi var lyckliga. För tanken på att vi en gång i tiden inte
har varit lyckliga är outhärdlig. Vuxna beordrar barn att le på bilderna, tar med dem i lögnen, så
vi ler, påstår lycka. Men Oleg kunde aldrig le om han inte menade det, kunde inte ljuga, hade
inte gåvan.” Harry vände sig mot solen igen, hann se de sista solstrålarna spreta som gula
fingrar mellan grantopparna på åskammen. ”Jag fann en bild av oss tre på hans skåpdörr i Valle
Hovin. Och vet du vad, Rakel? Han ler på den bilden.”

Harry fokuserade på granarna. Det var som om färgen hastigt sögs ut ur dem, och nu stod de
som uppradade, svartklädda silhuettsoldater. Så kände han henne komma, kände hennes hand
stickas in under hans arm, kände hennes huvud mot axeln, doften av håret och den varma
kinden tvärs genom linnet. ”Jag behöver ingen bild för att minnas hur lyckliga vi var, Harry.”
”Mm.”

”Kanske lärde han sig ljuga. Det sker med oss alla.”

Harry nickade. En vindpust fick honom att darra. När var det han själv hade lärt sig att ljuga?
Var det den gången Søs frågade om mamma såg dem från himlen? Hade han lärt sig det så
tidigt, var det därför han fann det så lätt att ljuga när han låtsades som om han inte visste vad
Oleg hade sysslat med? Olegs förlorade oskuld var inte att han hade lärt sig ljuga, inte att han
hade lärt sig att injicera heroin eller stjäla sin mors smycken. Utan att han lärt sig hur man på
ett riskfritt och effektivt sätt kunde sälja en substans som äter upp själen, bryter ner kroppen
och skickar ner köparen i beroendets kalla, droppande helvete. Om Oleg var oskyldig till mordet
på Gusto, skulle han ändå vara skyldig. Han hade satt dem på ett plan. Till Dubai.

Fly Emirates.

Dubai ligger i Förenade Arabemiraten.

Det fanns inga araber, bara langare i Arsenaltröjor som sålde fiolin. Tröjor de hade fått
tillsammans med instruktioner om hur man sålde knark på rätt sätt. En man för pengarna, en
man för tjacket. En iögonfallande men ändå vanlig tröja som visade vad de sålde och vilken
organisation de tillhörde. Inte ett av de vanliga kortlivade gängen som alltid fälldes av sin egen
girighet, dumhet, lathet och dumdristighet. Utan en organisation som inte tog några onödiga
risker, inte avslöjade något om vem som låg bakom och ändå verkade ha monopol på
pundarnas nya favorittjack. Och Oleg var en av dem. Harry visste inte särskilt mycket om
fotboll, men han var ganska säker på att van Persie och Fàbregas var spelare i Arsenal. Och helt
säker på att ingen Tottenhamsupporter skulle komma på att ha en Arsenalmundering om det
inte fanns en speciell anledning. Så mycket hade Oleg lyckats lära honom.

Det fanns en bra anledning till att Oleg varken ville prata med honom eller polisen. Han
arbetade för någon eller några som ingen visste vilka de var. Någon eller några som fick alla att
hålla tyst. Det var där Harry måste börja.

Rakel hade börjat gråta och borrade ner ansiktet i hans halsgrop. Tårarna värmde hans hud där
de rann innanför skjortan, över bröstet, över hjärtat.

Mörkret föll snabbt.

Sergej låg på sängen och glodde i taket.

Sekunderna gick, en efter en.

Det var den långsammaste tiden: väntetiden. Och han visste inte ens säkert om det skulle ske.
Om det skulle bli nödvändigt. Han sov dåligt. Drömde dåligt. Han måste veta. Så han hade ringt
Andrej, bett att få prata med onkel. Men Andrej hade svarat att ataman inte var tillgänglig. Inte
mer än det.

Det var så det alltid hade varit med onkel. Det vill säga, merparten av sitt liv hade Sergej inte
ens vetat att han existerade. Det var bara efter att han – eller hans armeniska bulvan – hade
dykt upp och fixat och donat som Sergej hade börjat förhöra sig. Det var påfallande hur lite de
andra i familjen visste. Sergej visste att onkel hade kommit västerifrån och gift in sig i familjen
på femtiotalet. Någon sa att han kom från Litauen, från en familj av ryska storbönder,
överklassbönder och markägare som Stalin aktivt hade deporterat, och att onkels familj blivit
tvångsdeporterad till Sibirien. Andra sa att han var en del av en liten grupp Jehovas vittnen som
deporterats till Sibirien från Moldavien 1951. En gammal kvinnlig släkting sa att även om onkel
hade varit en beläst, språkbegåvad och belevad man, hade han utan vidare anammat deras
enkla sätt att leva på och hade plockat upp de gamla sibiriska urkatraditionerna som om de
varit hans egna. Och det kanske var just hans anpassningsförmåga tillsammans med hans
uppenbara sinne för affärer som gjorde att de andra urkaerna på kort tid accepterade honom
som ledare. Snart skulle han komma att driva en av de mest lönsamma smuggelverksamheterna
i hela södra Sibirien. Så stora blev onkels affärer på åttiotalet att myndigheterna till slut inte
längre kunde mutas att se åt ett annat håll. När det sovjetiska partiet slog till, medan deras
egen union var i färd att störtas ner i gruset, var det med en razzia så våldsam och blodig att det
enligt en granne som kom ihåg onkel, påminde mer om blixtkrig än upprätthållande av lagen.
Onkel rapporterades först dödad. Man sa att han hade blivit skjuten i ryggen, och att polisen av
rädsla för repressalier i all hemlighet sänkt liket i floden Lena. En av poliserna hade stulit hans
springkniv och hade inte kunnat låta bli att skryta om det. Men ett år senare gav onkel ändå ett
livstecken ifrån sig, och då var han i Frankrike. Han sa att han hade gömt sig, och det enda han
ville veta var om hans hustru var gravid eller inte. Det var hon inte, och därmed hörde ingen i
Tagil något från onkel på flera år. Inte förrän onkels hustru dog. Då kom han till begravningen,
berättade far. Han betalade allt, och en rysk-ortodox begravning är inte billig. Han gav också
pengar till de av hennes släktingar som behövde hjälp. Far var inte bland dem, men det var
honom onkel hade förhört sig med när han ville skaffa sig överblick över vilken släkt hans
hustru hade i Tagil. Och det var då han blivit uppmärksam på lille Sergej. Nästa morgon hade
onkel varit borta igen, lika mystiskt och oförklarligt som han hade dykt upp. Åren gick, Sergej
blev tonåring, och sedan vuxen, och de flesta trodde väl att onkel – som de mindes som
gammal redan när han kom till Sibirien – måste vara död och begraven sedan länge. Men så,
när Sergej haffades för smuggling av hasch, dök det plötsligt upp en man, en armenier som
presenterade sig som onkels ombud, ordnade upp det för Sergej och förmedlade onkels
inbjudan till Norge.

Sergej tittade på klockan. Och noterade att det hade gått exakt tolv minuter sedan han tittade
på den senast. Han blundade och försökte se honom framför sig. Polisen.

Det var förresten en sak till med den där historien om onkels påstådda död. Polisen som hade
stulit hans kniv blev strax därpå funnen på tajgan, det vill säga det som återstod av honom,
resten hade björnarna ätit upp.

Det hade blivit riktigt mörkt både utanför och inne i rummet när telefonen ringde.

Det var Andrej.

 KAPITEL 10
TORD SCHULTZ LÅSTE upp dörren till sitt hus, stirrade in i mörkret och lyssnade en stund till den
kompakta tystnaden. Satte sig i soffan utan att tända och väntade på det lugnande vrålet från
nästa flygplan.

De hade släppt honom.

En man som presenterat sig som kommissarie hade kommit in i cellen, satt sig på huk framför
honom och frågat varför i helvete han gömde potatismjöl i sin rullväska.

”Potatismjöl?”

”Det är vad Kripos labb säger att de har fått in.”

Tord Schultz hade upprepat samma sak som han sagt när han blev gripen, det som var
nödproceduren, att han varken visste hur påsen hade hamnat där eller vad som fanns i den.

”Du ljuger”, hade kommissarien sagt. ”Och vi kommer att ha ögonen på dig.”

Sedan hade han hållit upp celldörren och med en nick signalerat att han skulle gå ut.

Tord ryckte till av ett skrällande ljud som plötsligt fyllde det kala, mörka rummet. Han reste sig
och trevade sig fram till telefonen som stod på en pinnstol bredvid träningsbänken.

Det var flygchefen. Han berättade att Tord tills vidare var bortplockad från alla utrikesflygningar
och överflyttad till domestic.

Tord frågade varför.

Flygchefen sa att ledningen hade haft ett möte om situationen.

”Jag utgår från att du förstår att vi inte kan ha dig på utrikesflygningarna med den här
misstanken hängande över dig.”

”Så varför tar ni inte ner mig på marken?”

”Alltså.”

”Alltså?”

”Om vi suspenderar dig och gripandet skulle läcka till pressen kommer de snabbt att dra
slutsatsen att vi anser att du inte skulle ha rent mjöl i påsen. Eh … no pun intended.”

”Och det tror ni inte?”

Det var tyst en stund innan svaret kom:

”Det skulle skada bolaget om vi erkänner att vi misstänkte en av piloterna för att vara
narkotikasmugglare, eller vad tror du?”

Pun intended.

Resten av det flygchefen sa drunknade i ljudet från en TU-154.

Tord la på.

Han trevade sig tillbaka till soffan och satte sig. Strök fingertopparna över vardagsrumsbordets
glasyta. Kände fläckarna av stelnat slem, saliv och kokainrester. Och nu? En drink eller en lina?
En drink och en lina.

Han reste sig. Tupoleven kom in lågt. Ljuset kom från sovloftet, fyllde hela vardagsrummet och
Tord stirrade ett ögonblick in i sin egen spegelbild i vardagsrumsfönstret.

Sedan var det mörkt igen. Men han hade sett det. Sett det i sin egen blick som han visste att
han skulle komma att se i kollegernas. Föraktet, klandret och – allra värst – medlidandet.

Domestic. Vi kommer att ha ögonen på dig. I see you.

Om han inte kunde flyga utomlands, skulle han inte vara värd något för dem längre. Allt han
skulle vara var en desperat, skuldsatt kokainberoende risk. En man i polisens sökarljus, en man
under press. Han visste inte mycket, men mer än tillräckligt för att han skulle kunna förstöra
infrastrukturen de hade byggt upp. Och de skulle göra det de måste göra. Tord Schultz knäppte
händerna bakom huvudet och stönade lågt. Han var inte född att flyga jaktplan. Det hade gått i
spinn, och han hade det inte i sig, det som skulle till för att återfå kontrollen, han bara satt och
såg den roterande marken närma sig. Och visste att hans enda chans att överleva var att offra
jaktplanet. Han måste utlösa katapultstolen. Skjuta ut sig. Nu.

Han måste gå till någon inom polisen som var högt uppsatt, någon han kunde vara säker på var
höjd ovanför narkotikaligans korruptionspengar. Han måste gå till toppen.

Ja, tänkte Tord Schultz. Han andades ut och kände muskler han inte hade märkt var spända
slappna av. Han skulle till toppen.

Men först en drink.

Och en lina.

Harry fick rumsnyckeln av samme grabb i receptionen.

Han tackade och tog trappan i långa steg. Inte en enda Arsenaltröja hade synts till på vägen från
t-banestationen på Egertorget till Leons.

När han närmade sig rum 301 gick han långsammare. Två av glödlamporna i korridoren hade
gått, vilket gjorde det så mörkt att han tydligt kunde se ljuset under sin egen dörr. I Hongkong
hade elpriserna fått Harry att lägga bort den norska ovanan att inte släcka lyset när man stack
hemifrån, men han kunde ju inte vara säker på om städerskan hade gjort det. I så fall hade hon
också glömt låsa dörren.

Harry stod med nyckeln i höger hand medan dörren gled upp av sig själv. I ljuset från den
ensamma taklampan såg han en figur. Den stod med ryggen åt honom, lutad över hans öppna
läderväska på sängen. När dörren träffade väggen med en liten duns vände sig figuren lugnt
om, och en man med avlångt, fårat ansikte tittade på Harry med mjuka
sanktbernhardshundsögon. Han var lång, kutryggig och klädd i en lång rock och ylletröja med
en smutsig prästkrage om halsen. Det långa, ovårdade håret var delat på var sida om huvudet
av de största öron Harry någonsin sett. Mannen måste vara sjuttio år, minst. De kunde inte vara
mer olika, ändå var det första som slog Harry att det var som att stirra in i en spegelbild.

”Vad i helvete gör du här?” frågade Harry och stod kvar i korridoren. Rutin.
”Vad ser det ut som?” Rösten var yngre än ansiktet, mörk och hade det utpräglade svenska
tonfall som svenska dansband och väckelsepredikanter av någon anledning tyckte så mycket
om. ”Jag har förstås brutit mig in för att kolla om du har något av värde.” Han höjde bägge
händerna. Den högra höll i en universaladapter, den vänstra en pocketutgåva av Philip Roths
American Pastoral.

”Du har ju inget alls.” Han kastade sakerna på sängen. Tittade ner i den lilla läderväskan och såg
frågande på Harry: ”Inte ens en rakapparat?”

”Men för helvete …” Harry gav fanken i rutinerna, gick in i rummet och slängde igen locket på
väskan.

”Lugn, min son”, sa mannen och höll upp handflatorna framför sig. ”Ta det inte personligt. Du
är ny i det här etablissemanget. Det är bara frågan om vem här som hade rånat dig först.”

”Här? Betyder det …”

Den gamle mannen sträckte fram handen. ”Välkommen. Jag är Cato. Jag bor på 310.”

Harry såg ner på den stora, smutsiga stekpannan till näve.

”Kom igen”, sa Cato. ”Händerna är det enda på mig det är tillrådligt att röra vid.”

Harry sa sitt namn och tog hans hand. Den var överraskande mjuk.

”Prästhänder”, sa mannen som svar på hans tanke. ”Har du något att dricka, Harry?”

Harry nickade mot väskan och de öppna skåpdörrarna. ”Det vet du redan.”

”Att du inte har, ja. Jag menar på dig. I kavajfickan, till exempel.”

Harry plockade fram Gameboyen och kastade den på sängen mot de andra ägodelarna som låg
utströdda där.

Cato la huvudet på sned och tittade på Harry. Örat slätades ut mot axeln. ”Med den kostymen
kunde jag tro att du var en av de som hyr per timme, inte en bofast. Vad gör du egentligen
här?”

”Jag tror fortfarande att det är min replik.”

Cato la en hand på Harrys överarm och såg honom i ögonen. ”Min son”, sa han med
malmrösten och strök två fingertoppar över tyget. ”Det är en väldigt fin kostym. Hur mycket har
du betalat?”

Harry tänkte säga något. En kombination av artighetsfras, avvisande och hot. Men han förstod
att det inte skulle hjälpa. Han gav upp. Och log.

Cato log tillbaka.

Som en spegelbild.

”Jag ska inte tjata, dessutom måste jag till jobbet nu.”

”Som är?”

”Ser man på, du är lite intresserad av dina medmänniskor du också. Jag förkunnar Herrens ord
till de olyckliga.”

”Nu?”

”Mitt kall har ingen kyrkotid. Farväl.”

Med en galant bugning vände den gamle mannen på klacken och gick. När han passerade
tröskeln såg Harry ett av sina oöppnade cigarettpaket av märket Camel sticka upp ur Catos
rockficka. Harry stängde dörren efter honom. Lukten av gammal man och aska hängde kvar i
rummet. Han gick bort och sköt upp fönstret. Ljuden från staden fyllde snabbt rummet: det
svaga jämna trafikbullret, jazzmusik från ett öppet fönster, en fjärran polissiren som steg och
sjönk, en olycklig som skrek ut sin smärta mellan husfasaderna utanför, följt av glas som
krossades, vinden som rasslade i torra löv, klapprande kvinnoklackar. Osloljud.

En liten rörelse fick honom att titta ner. Ljuset från den ensamma lampan på väggen på
bakgården föll på sopcontainern under fönstret. Det glänste i en brun svans. En råtta satt på
containerns kant och vädrade med en glänsande nos upp mot honom. Harry kom ihåg något
hans eftertänksamme arbetsgivare Herman Kluit hade sagt, och som kanske eller kanske inte
var riktat mot hans egen verksamhet: ”En råtta är varken ond eller god, den gör bara det en
råtta måste göra.”

Det var den värsta delen av vintern i Oslo. Den innan isen har lagt sig på fjorden och vinden
blåser salt och iskall genom centrumgatorna. Jag stod som vanligt vid Dronningens gate och
langade speed, stesolid och rohypnol. Jag stampade med fötterna i marken. Jag hade tappat
känseln i tårna och funderade på om dagens förtjänst skulle gå till de svindyra Freelanceskorna
jag hade sett i fönstret på Steen & Strøm. Eller ice som jag hade hört hade dykt upp borta vid
Plata. Eventuellt kunde jag norpa lite speed – Tutu skulle inte märka det – och köpa skorna. Men
när jag tänkte på det var det tryggare att sno skorna och se till att Odin fick det han skulle. Jag
hade det trots allt bättre än Oleg som hade varit tvungen att starta från botten med att sälja
hasch i köldhelvetet längs älven. Tutu hade gett honom platsen under Nybrua där han
konkurrerade med folk från helgalna städer i hela världen, och antagligen var den ende som
talade flytande norska mellan Ankerbrua och hamnbassängen.

Jag såg en snubbe i Arsenaltröja längre upp på gatan. Vanligtvis var det Bisken, en finnig
sørlänning med hundhalsband som stod där. Ny man, men tillvägagångssättet var detsamma:
han samlade ihop till en flock. Hittills hade han tre kunder som väntade framför honom.
Gudarna ska veta vad de var så rädda för. Snuten hade för länge sedan gett upp det här stråket,
och om de plockade in langarna på den här gatan var det bara för syns skull för att någon
politiker hade varit ute och snackat igen.

En kille klädd som om han skulle till konfirmationen passerade flocken och jag såg att han och
Arsenaltröjan utväxlade en nästan osynlig nick. Killen stannade framför mig. Rock från Ferner
Jacobsen, kostym från Ermenegildo Zegna och sidbena från gosskören Sølvguttene. Han var
stor.

”Somebody wants to meet you.” Han talade sådan där rysk morrande engelska.

Jag räknade med att det var det vanliga. Han hade sett mitt ansikte, trodde jag var en
stjärtgosse och ville ha en avsugning eller min tonårsstjärt. Och jag måste erkänna att dagar
som i dag övervägde jag att byta bransch: varma bilsäten och fyra gånger så hög timpenning.

”No thanks”, svarade jag.

”Right answer is ’yes, thanks’”, sa killen, tog mig i armen och mer lyfte än drog mig bort mot en
svart limousin som i samma ögonblick gled in till trottoarkanten bredvid oss. Bakdörren
öppnades och eftersom motstånd var meningslöst, började jag tänka på rätt pris. Betald
våldtäkt är trots allt bättre än obetald.

Jag knuffades in i baksätet och dörren slog igen bakom mig med ett mjukt dyrt klick. Genom
fönstren, som utifrån hade sett svarta och ogenomträngliga ut, såg jag att vi svängde västerut.
Bakom ratten satt en liten snubbe med alldeles för litet huvud för de stora saker som skulle få
plats där: en brutal lång näsa, en vit läpplös hajkäft och bågnande ögon under ögonbryn som
såg ut att vara ditklistrade med dåligt lim. Också han i påkostad begravningskostym och
sidbena som en korgosse. Han tittade på mig i spegeln: ”Sales good, eh?”

”What sales, fuckhead?”

Den lille log vänligt och nickade. Jag hade i mitt stilla sinne bestämt mig för att inte ge dem
mängdrabatt om de bad om det, men nu såg jag i hans blick att det inte var mig de hade lust
till. Att det var något annat, något jag hittills inte kunde läsa av. Stadshuset dök upp och
försvann, den amerikanska ambassaden. Slottsparken. Vidare västerut. Kirkeveien. NRK. Och
sedan villor och rikemansadresser.

Vi stannade framför en stor trävilla uppe på en kulle och begravningsentreprenörerna ledde mig
in genom porten. Medan vi vadade genom singlet mot ekdörren, såg jag mig omkring.
Egendomen var stor som en fotbollsplan med äppel- och päronträd, ett bunkeraktigt
betongtorn, som ett sådant där vattenmagasin de använder i ökenländer, ett dubbelgarage
med järnjalusi som gav dig en känsla av att det stod utryckningsfordon där inne. Ett två–tre
meter högt stålstängsel ramade in härligheten. Jag hade redan en aning om vart vi var på väg.
Limousin, ryssengelska, ”sales good?”, villafästning.

Inne i hallen visiterade den störste kostymen mig, sedan gick han och den lille bort till ett hörn
där det stod ett litet bord med en röd filtduk och en massa gamla ikonbilder och krucifix hängde
på väggen ovanför. De drog var sin puffra ur sina axelhölster, la dem på den röda filten och
placerade var sitt kors ovanpå pistolerna. Sedan öppnade den minste dörren till ett annat rum.

”Ataman”, sa han och pekade in mig.

Gamlingen där inne måste ha varit minst lika gammal som skinnstolen han satt i. Jag stirrade.
Knotiga gamlingfingrar runt en svart cigarett.

Det knastrade ordentligt från den överdimensionerade eldstaden och jag passade på att ställa
mig nära nog för att få ryggen varm. Ljuset från flammorna flackade över den vita sidenskjortan
och hans gamla ansikte. Han la ifrån sig cigaretten och höjde handen med handryggen upp som
om han trodde att jag ville kyssa den stora blå stenen han bar på ringfingret.

”Burmasafir”, sa han. ”Sex komma sex karat, fyra och ett halvt tusen dollar per karat.”

Han bröt. Det var inte lätt att höra, men accenten fanns där. Polen? Ryssland? Något österut i
alla fall.

”Hur mycket?” sa han, stöttade hakan mot ringen.

Det tog ett par sekunder innan jag förstod vad han menade.

”Lite under trettiotusen”, sa jag.

”Hur mycket?”

Jag funderade. ”Tjugoniotusensjuhundra är pretty close.”

”Dollarkursen är fem åttiotre.”

”Runt hundrasjuttiotusen.”

Den gamle mannen nickade. ”De säger att du är bra.” Hans gamlingögon lyste blåare än den
fuckings burmasafiren.

”De har fattat det”, sa jag.

”Jag har sett dig i aktion. Du har mycket att lära, men jag kan se att du är smartare än de andra
imbecilla. Du kan se igenom en kund och veta vad han är villig att betala.”

Jag ryckte på axlarna. Jag undrade vad han var villig att betala.

”Men de säger också att du stjäl.”

”Bara när det lönar sig.”

Den gamle mannen skrattade. Det vill säga, eftersom det var första gången jag träffade honom,
trodde jag att det var ett halvdant hostanfall typ lungcancer. Det var ett slags bubblande långt
nere i halsen som fick honom att låta som en mysig gammal träbåt. Sedan spände han sina
kalla blå judeögon i mig och sa med ett tonfall som om han informerade mig om Newtons andra
lag:

”Då borde du klara av nästa uträkning också. Om du stjäl från mig dödar jag dig.”

Svetten rann längs ryggen. Jag tvingade mig att möta hans blick. Det var som att stirra in i
fuckings Antarktis. Ingenting. Kallt, jävla ödeland. Men jag såg i alla fall två av de saker han ville
ha. Nummer ett: pengar.

”De här mc-människorna låter dig sälja tio gram för egen räkning för varje femtio gram du
säljer åt dem. Sjutton procent. Hos mig säljer du bara mina grejer och får betalt i cash. Femton
procent. Du får ett eget gathörn. Ni är tre personer. Pengaman, tjackman och spanare. Sju
procent till dealaren, tre procent till spanaren. Du gör upp med Andrej varje kväll vid midnatt.”
Han nickade mot den minste av Sølvguttene.

Gathörn. Spanare. Fuckings The Wire.

”Okej”, sa jag. ”Släng hit tröjan.”

Gamlingen log, ett sådant reptilleende som berättar för dig exakt var i hierarkin du befinner dig.
”Andrej ordnar det.”

Vi pratade lite till. Han frågade om mina föräldrar, vänner, om jag hade någonstans att bo. Jag
berättade att jag bodde med min fostersyster och ljög inte mer än nödvändigt, för jag hade på
känn att han redan visste svaren. Bara en gång var jag lite ute och cyklade, när han frågade
varför jag pratade en så arkaisk östkantsdialekt när jag hade vuxit upp i en akademikerfamilj i
norra delen av staden, och jag svarade att det var min far, den riktige, att han var från östra
Oslo. Jag vete fan, men det är alltid det jag har sett för mig, pappa, att du gick runt där på
östkanten med jävligt dåligt med pengar, arbetslös, liten iskall lägenhet, inget bra ställe att
uppfostra en unge på, typ. Eller kanske började jag prata så bara för att irritera Rolf och de
fisförnäma grannungarna. Och så upptäckte jag att det gav mig ett slags övertag, ungefär som
att tatuera sig på händerna: folk blev lite rädda, vek undan en smula, gav mig mer plats. Medan
jag babblade på om mitt liv, studerade gamlingen hela tiden mitt fejs och slog safirringen mot
armstödet, stadigt och obönhörligt, som om han räknade ner till något. När det uppstod en
paus i utfrågningen och slagen var allt som hördes, fick jag för mig att vi skulle sprängas om jag
inte bröt tystnaden.

”Fin villa”, sa jag.

Det lät så dumt att jag nästan rodnade.

”Bostaden tillhörde Hellmuth Reinhard, Gestapochefen i Norge mellan 1942 och 1945.”

”Antar att grannarna besvärar dig.”

”Jag äger grannhuset också. Där bodde Reinhards löjtnant. Eller omvänt.”

”Omvänt?”

”Det är inte allt här som är så lätt att förstå”, sa gamlingen. Flinade ödleleendet. Komodovaran.

Jag visste att jag måste vara försiktig, men kunde inte låta bli: ”Det är i alla fall en sak jag inte
förstår. Odin betalar mig sjutton procent och det är även standard hos de andra. Men du vill
alltså ha ett team på tre och lämna ifrån dig sammanlagt tjugofem procent. Varför?”

Gamlingens blick var riktad mot ena sidan av mitt ansikte. ”Eftersom tre är tryggare än en,
Gusto. Mina säljares risk är min risk. Förlorar du alla bönderna är det bara en tidsfråga innan du
är schack matt, Gusto.” Det var som att han upprepade mitt namn bara för att höra ljudet av
det.

”Men förtjänsten …”

”Den ska du inte bekymra dig för”, svarade han vasst. Sedan log han och blev mjuk i rösten igen:
”Våra varor kommer direkt från källan, Gusto. Det har sex gånger så hög renhetsgrad som det
så kallade heroinet som först blandas ut i Istanbul, sedan i Belgrad och därefter i Amsterdam.
Ändå betalar vi mindre per gram. Förstått?”

Jag nickade. ”Du kan blanda ut tjacket sju–åtta gånger mer än de andra.”

”Vi blandar ut det, men mindre än de andra. Vi säljer något som faktiskt kan kallas heroin. Detta
vet du redan, och det var därför du var så snabb med att säga ja till lägre provision.” Ljuset från
elden glittrade i hans vita tänder. ”Eftersom du vet att du kommer att sälja stadens bästa
produkt, att du kommer att omsätta tre–fyra gånger så mycket som du gör på Odins vetemjöl.
Du vet det därför att du ser det varje dag: köpare som går rakt förbi raden av heroinlangare för
att komma bort till han som bär en …”

”… Arsenaltröja.”

”Kunderna kommer att veta att det är du som har de bra varorna från dag ett, Gusto.”

Efteråt följde han mig ut.

Eftersom han hade suttit med en yllefilt över benen hade jag trott att han var krympling eller
något sådant, men han var överraskande snabbt på benen. I dörröppningen stannade han, ville
tydligen inte visa sig utanför. Han la en hand på min arm, precis över armbågen. Kramade
tricepsmuskeln lätt.

”Vi ses snart igen, Gusto.”

Jag nickade. Jag visste som sagt vad det andra han ville ha var. ”Jag har sett dig i aktion.” Från
inuti en limousin med tonade rutor, suttit och studerat mig som om jag var en fuckings
Rembrandt. Därför visste jag att jag skulle få det jag ville.

”Spanaren ska vara min fostersyster. Och dealaren är en kille som heter Oleg.”

”Låter bra. Något mer?”

”Jag vill ha tröja nummer 23.”

”Arshavin”, mumlade den störste Sølvgutten nöjt. ”Ryss.” Han hade antagligen aldrig hört talas
om Michael Jordan.

”Vi får se”, mumlade gamlingen. Han tittade upp på himlen. ”Nu ska Andrej visa dig något, så
kan du sätta igång.” Hans hand klappade och klappade mig på armen och leendet ville fan inte
släppa taget. Jag var rädd. Och uppspelt. Rädd och uppspelt som en komodovaranjägare.

Sølvguttene körde bort till den folktomma småbåtshamnen i Frognerkilen. De hade nycklar till
en grind och vi körde ut bland vinterupplagda båtar. Längst bort på en av bryggorna stannade vi
och gick ut. Jag stod och stirrade ner i det svarta, lugna vattnet medan Andrej öppnade
bagageluckan.

”Come here, Arshavin.”

Jag gick bort till honom och tittade ner i bagageutrymmet.

Han bar fortfarande hundhalsbandet och Arsenaltröjan. Bisken hade alltid varit ful, men synen
av honom fick mig nästan att kräkas. Hans finniga ansikte hade stora svarta hål med levrat
blod, ena örat var sönderslitet i två delar och i ena ögonhålan fanns inte längre något öga utan
något som såg ut som risgrynsgröt. När jag kunde tvinga bort blicken från gröten, såg jag att
det också fanns ett litet hål i tröjan precis ovanför m:et i Emirates. Som i kulhål.

”What happened?” fick jag fram.

”He talked to the cop in sixpence.”

Jag visste vem han menade. Det var en spanare som hade snokat runt i Kvadraturen. Alla visste
vem som hade varit spanare i URO-patrullen, men den här var typ under cover. Trodde han själv
i alla fall.

Andrej väntade, lät mig få en ordentlig titt innan han frågade: ”Got the message?”

Jag nickade. Jag kunde inte sluta stirra på det förstörda ögat. Vad fan hade de gjort med
honom?

”Peter”, sa Andrej. Tillsammans lyfte de ut liket ur bagageutrymmet, drog av honom

Arsenaltröjan och lämpade honom över bryggkanten. Det svarta vattnet tog emot honom,
slukade honom ljudlöst och stängde käften. Borta.

Andrej slängde bort tröjan till mig. ”This is yours now.”

Jag stack fingret genom kulhålet. Vände på tröjan och tittade på ryggen.

52. Bendtner.
 KAPITEL 11
KLOCKAN VAR 06.30, en kvart före soluppgången enligt baksidan på Aftenpostens morgonupplaga.
Tord Schultz vek ihop tidningen och la den på stolen bredvid sig. Tittade över det folktomma
atriet mot dörren igen.

”Han brukar komma till jobbet tidigt”, sa Securitasvakten bakom receptionsdisken.

Tord Schultz hade tagit ett väldigt tidigt tåg in till Oslo och sett staden vakna medan han gick
från Oslo S, österut längs Grønlandsleiret. Han hade passerat en sopbil. Männen behandlade
soptunnorna med en bryskhet som Tord tänkte handlade mer om attityd än om effektivitet.
F16-piloter. En pakistansk grönsakshandlare bar ut varor i lådor framför sin butik, stannade till,
torkade händerna på förklädet och log ett ”god morgon” mot honom. Herculespilot. Efter
Grønland kirke hade han svängt vänster. En väldig glasfasad, byggd och ritad på 1970-talet,
hade tornat upp sig ovanför honom. Polishuset.

Klockan 06.37 gick det i dörren. Receptionisten harklade sig och Tord lyfte på huvudet. Han fick
en bekräftande nick och reste sig. Mannen som kom emot honom var mindre än han.

Han hade en snabb, spänstig gång och längre hår än Tord hade förväntat sig av någon som var
chef för den största narkotikaroteln i Norge. När han kom närmare la Tord märke till de vita och
ljusröda ränderna i det nästan flicksöta solbrända ansiktet. Han mindes en flygvärdinna som
hade haft pigmentfel. Ett vitt fält hade gått tvärs över den solariumsvedda huden från halsen,
mellan brösten och ända ner till hennes rakade kön. Det hade fått resten av huden att se ut
som ett tajt nylonplagg.

”Mikael Bellman?”

”Ja, vad kan jag hjälpa dig med?” svarade mannen leende, men utan att sakta ner.

”Ett samtal mellan fyra ögon.”

”Jag är rädd att jag måste förbereda ett morgonmöte, men om du ringer …”

”Jag måste prata med dig nu”, sa Tord och blev överraskad över den krävande tonen i sin egen
röst.

”Jaha?” Sektionschefen för Orgkrim hade redan stuckit in id-kortet i personalslussens läsare,
men stannade och betraktade honom.

Tord Schultz gick närmare. Sänkte rösten trots att Securitasvakten fortfarande var den ende i
atriet. ”Jag heter Tord Schultz, jag är flygkapten på Skandinaviens största flygbolag och jag har
information om smuggling av narkotika in till Norge via Oslo Lufthavn.”

”Jag förstår. Talar vi stora mängder?”

”Åtta kilo i veckan.”

Tord kunde nästan fysiskt känna den andres blick nagelfara honom. Visste att just nu samlade
och processade den andres hjärna all tillgänglig information: kroppsspråk, kläder, hållning,
ansiktsuttryck, vigselringen han av någon anledning fortfarande bar, ringen han inte hade i örat,
de putsade skorna, vokabulären, den stadiga blicken.
”Vi kanske ska skriva in dig”, sa Bellman och nickade mot receptionisten.

Tord Schultz skakade försiktigt på huvudet. ”Jag vill helst att detta möte hålls helt
konfidentiellt.”

”Reglementet säger att alla måste skrivas in, men jag försäkrar dig att informationen stannar
här i Polishuset.” Bellman signalerade åt Securitasvakten.

I hissen på väg upp strök Schultz fingret fram och tillbaka över sitt namn på klistermärket som
Securitasvakten hade skrivit ut och sagt att han skulle bära på kavajslaget.

”Något som är fel?” undrade Bellman.

”Nej då”, sa Tord. Men fortsatte stryka som om han hoppades kunna radera namnet.

Bellmans kontor var överraskande litet.

”Det är inte storleken det hänger på”, sa Bellman i ett tonfall som tydde på att han var van vid
reaktionen. ”Det har uträttats stora ting härifrån.” Han pekade på en bild på väggen. ”Lars
Axelsen, chef för det som var rånroteln. Var med om att krossa Tveitagänget på nittiotalet.”

Han signalerade åt Tord att sätta sig. Tog fram ett anteckningsblock, mötte Tords blick och la
undan det igen.

”Nå?” sa han.

Tord tog ett andetag. Och berättade. Han började med skilsmässan. Han behövde det. Behövde
börja med att förklara varför. Sedan fortsatte han med när och var. Därefter med vem och hur.
Och till slut berättade han om brännaren.

Under hela utläggningen satt Bellman framåtlutad och följde uppmärksamt med. Först när Tord
berättade om brännaren tappade ansiktet sitt koncentrerade men professionella uttryck. Efter
den första förvåningen började en röd nyans röra sig över de vita pigmentfläckarna. Det var en
underlig syn, som om det hade tänts en eld på insidan. Han tappade ögonkontakt med Bellman
som stirrade på väggen bakom honom med ett förbittrat ansiktsuttryck, kanske på bilden av
Lars Axelsen.

När Tord var klar suckade Bellman och böjde på huvudet.

När han höjde det igen såg Tord att det hade kommit något nytt i blicken. Något hårt och
trotsigt.

”Jag beklagar”, sa sektionschefen. ”Å mina egna, mitt yrkes och denna kårs vägnar beklagar jag
att vi inte har blivit kvitt vägglössen.”

Tord tänkte att det måste vara något Bellman sa till sig själv, och inte till honom, en pilot som
hade smugglat åtta kilo heroin i veckan.

”Jag förstår att du är rädd”, sa Bellman. ”Jag skulle önska att jag kunde säga att du inte har
något att frukta. Men min dyrköpta erfarenhet är att när sådan här korruption upptäcks har
den nått mycket längre än till den enskilde individen.”

”Jag förstår.”

”Har du berättat för någon annan om detta?”

”Nej.”

”Vet någon att du är här och pratar med mig?”

”Nej, ingen.”

”Verkligen ingen?”

Tord såg på honom. Log snett utan att säga det han tänkte: Vem skulle det vara?

”Okej”, sa Bellman. ”Som du säkert förstår är det stor, allvarlig och ytterst delikat information
du har kommit med. Jag måste gå oerhört varsamt fram internt för att inte varna dem som inte
ska varnas. Det innebär att jag måste gå ännu högre med detta. Jag borde egentligen
frihetsberöva dig för det du har berättat, men en häktning nu kan avslöja både dig och oss. Så
tills situationen är löst ska du åka hem och hålla dig hemma. Förstår du? Berätta inte för någon
om detta möte, rör dig inte utomhus, öppna inte för folk du inte känner, svara inte på några
telefonsamtal från okända nummer.”

Tord nickade långsamt. ”Hur lång tid kommer det att ta?”

”Max tre dagar.”

”Roger that.”

Bellman såg ut som om han skulle säga något, men hejdade sig och tvekade innan han slutligen
bestämde sig.

”Det finns något jag aldrig har lyckats acceptera”, sa han. ”Att en del människor är beredda att
förstöra andra människors liv bara för att tjäna pengar. Det vill säga, jag kan ha en viss
förståelse om du är en utfattig afghansk bonde. Men en man från Norge med flygkaptens lön
…”

Tord Schultz mötte hans blick. Han hade förberett sig på detta, det kändes nästan som en
lättnad att det äntligen kom.

”Ändå har jag respekt för att du kommer hit frivilligt och lägger alla kort på bordet. Jag vet att
du inser vad du riskerar. Det kommer inte att vara enkelt att vara du framöver, Schultz.”

Med det sagt reste sig sektionschefen och sträckte fram handen. Och Tord tänkte samma sak
som han hade tänkt när han såg honom komma emot sig i receptionen, att Mikael Bellman
hade perfekt längd för en jaktplanspilot.

Samtidigt som Tord Schultz gick ut genom Polishusets dörr ringde Harry Hole på Rakels dörr.
Hon öppnade, med morgonrock och smala ögon. Gäspade.

”Jag ser bättre ut lite senare på dagen”, sa hon.

”Bra att en av oss gör det”, sa Harry och steg in.

”Lycka till”, sa hon när de stod framför vardagsrumsbordet med pappershögarna. ”Allt finns
där. Utredningsrapporter. Bilder. Tidningsklipp. Vittnesutsagor. Han är grundlig. Jag måste till
jobbet.”

När dörren slog igen bakom henne hade Harry kokat sig sin första kopp kaffe och kommit igång.
Efter tre timmars läsning måste han ta en paus för att bekämpa missmodet som kom krypande.
Han tog koppen och ställde sig vid köksfönstret. Sa till sig själv att han var här för att hitta tvivel
om skuld, inte överbevisning om oskuld. Tvivel var tillräckligt. Och ändå. Materialet var
entydigt. Och alla hans år av erfarenhet som mordutredare arbetade mot honom: saker och
ting var förbluffande ofta exakt som de såg ut.

Efter ytterligare tre timmars läsande var slutsatsen densamma. Det fanns ingenting i materialet
som öppnade för en annan förklaring. Det betydde inte att det inte fanns där, men det fanns
inte i det här materialet. Sa han till sig själv.

Han gick innan Rakel kom hem, han intalade sig själv att det var jetlag, att han måste sova. Men
han visste vad det var. Han orkade inte berätta för henne att det han läst bara hade gjort det
svårare att hålla fast vid tvivlet, det som var sanningen, vägen och livet och enda möjligheten
till frälsning.

Så han klädde på sig och gick. Gick hela vägen från Holmenkollen, förbi Ris, över Sogn och
Ullevål och Bolteløkka till restaurang Schrøder. Övervägde om han skulle gå in men lät bli.
Fortsatte i stället österut, över älven, till Tøyen.

Och när han sköt upp dörren till Fyrlyset hade dagsljuset redan börjat försvinna utanför. Allt var
som han mindes det. Ljusa väggar, ljus kaféinteriör, stora fönster som släppte in mesta möjliga
ljus. Och i allt detta ljus satt eftermiddagsklientelet runt borden med kaffe och bredda
smörgåsar. En del av dem hängde med huvudet över bordsskivan som om de precis gått i mål
efter en femmil, andra förde staccatosamtal på obegripligt knarkarspråk, medan andra var
människor du lika gärna skulle ha kunnat hitta drickande sin espresso mitt i den högborgerliga
barnvagnsarmadan på United Bakeries.

En del hade fått nya begagnade kläder som de antingen fortfarande bar i plastpåsar eller hade
bytt om till. Andra såg ut som försäkringsagenter eller småstadslärarinnor.

Harry banade sig väg till disken och en rund leende tjej i Frälsningsarméns huvtröja bjöd honom
på gratis bryggkaffe och kneipbröd med brunost.

”Inte i dag, tack. Jobbar Martine?”

”Hon jobbar på gatukliniken i dag.”

Tjejen riktade pekfingret mot taket och Frälsningsarméns mottagning på våningen ovanför.

”Men hon skulle vara klar …”

”Harry!”

Han vände sig om.

Martine Eckhoff var precis lika liten som förr. Det leende kattansiktet hade samma
oproportionerligt breda mun och en näsa som bara var en förhöjning i det lilla ansiktet. Och
pupillerna såg ut som om de hade runnit ner mot kanten av de bruna irisarna så att de formade
ett nyckelhål, något hon en gång hade förklarat för honom var medfött och kallades iris
coloboma.

Den lilla kvinnan sträckte sig upp på tå och gav honom en lång kram. Och när hon äntligen var
klar ville hon fortfarande inte släppa honom utan höll båda hans händer medan hon tittade upp
på honom. Han såg en skugga fara över hennes leende när hon såg ärret i hans ansikte.
”Så … smal du har blivit.”

Harry skrattade. ”Tack. Men det är inte jag som har blivit smalare, det är …”

”Jag vet”, ropade Martine. ”Det är jag som har blivit tjockare. Men alla har blivit tjockare, Harry.
Alla utom du. Förresten har jag en ursäkt för att vara tjock …”

Hon klappade sig på magen där den svarta lammullströjan var utspänd.

”Mm. Är det Richard som har gjort detta mot dig?”

Hon skrattade högt och nickade ivrigt. Hennes ansikte var rött, värmen strålade ut från det som
från en plasmaskärm.

De gick bort till det enda lediga bordet. Harry satte sig och såg på den svarta halvsfären till
mage som försökte komma ner i en stol. Det såg så absurt ut med en bakgrund av förlorade liv
och apatisk håglöshet.

”Gusto”, sa han. ”Känner du till fallet?”

Hon suckade djupt. ”Naturligtvis. Alla här gör det. Han var en del av omgivningarna. Han kom
inte hit så ofta, men vi såg honom ju av och till. Tjejerna som arbetade här var alla förälskade i
honom. Han var så snygg!”

”Och Oleg, han som de påstår dödade honom?”

”Han satt också här ibland. Tillsammans med en tjej.” Hon rynkade pannan. ”Påstår? Finns det
något tvivel om det där eller?”

”Det är det jag försöker ta reda på. En tjej säger du?”

”Söt, men blek, liten sak. Ingunn? Iriam?” Hon vände sig mot disken och ropade: ”Hallå! Vad
heter hon Gustos fostersyster?” och ropade själv innan någon hann svara: ”Irene!”

”Rött hår och fräknar?” frågade Harry.

”Hon var så blek att om det inte hade varit för håret hade hon varit osynlig. Jag menar det, på
slutet sken solen rakt igenom tjejen.”

”På slutet?”

”Ja, vi talade precis om det, att det är länge sedan hon var här. Jag har frågat flera av dem som
går här om hon har flyttat från staden eller något, men det verkar inte som om någon vet vart
hon har blivit av.”

”Minns du något av det som hände runt tiden för mordet?”

”Inget särskilt förutom just den kvällen. Jag hörde polissirener och insåg att det antagligen
handlade om någon av våra församlingsmedlemmar när en av dina kolleger fick ett
telefonsamtal och i nästa ögonblick stormade ut ur lokalen.”

”Trodde det var en oskriven regel att spanare inte får jobba här på kaféet.”

”Jag tror inte att han jobbade, Harry. Han satt ensam vid bordet där borta och låtsades läsa
Klassekampen. Det låter kanske förmätet, men jag tror att han satt här för att titta på moi.” Hon
tryckte kokett handflatan mot bröstet.
”Du drar väl till dig ensamma poliser kanske.”

Hon skrattade. ”Det var jag som kollade in dig, har du glömt det?”

”En kristet uppfostrad flicka som du?”

”Det blev faktiskt lite jobbigt med hans stirrande, men han slutade komma när graviditeten
syntes. Hur som helst. Den kvällen slängde han igen dörren efter sig, och jag såg honom
försvinna längs Hausmanns gate. Brottsplatsen var ju bara några hundra meter härifrån. Strax
efteråt började ryktena gå om att Gusto blivit skjuten. Och att Oleg var gripen.”

”Vad vet du om Gusto, bortsett från att han hade kvinnotycke och kom från en fosterfamilj?”

”Han kallades Tjuven. Han sålde fiolin.”

”Vem sålde han åt?”

”Han och Oleg brukade sälja åt Los Lobos, mc-gänget i Alnabru. Men så gick de över till Dubai,
tror jag. Alla som erbjöds chansen gjorde det. De hade det renaste heroinet, och när fiolin dök
upp var det bara Dubailangarna som hade det. Och så är det väl fortfarande.”

”Vad vet du om Dubai? Vem är han?”

Hon skakade på huvudet. ”Jag vet inte ens om det är en vem eller ett vad.”

”Så synlig på gatan och ändå så osynliga män bakom. Är det verkligen ingen som vet något?”

”Säkert, men de som vet vill inte säga något.”

Någon ropade Martines namn.

”Sitt”, sa Martine och började jobba sig upp ur stolen. ”Jag är snart tillbaka.”

”Gå du, jag måste vidare”, sa Harry.

”Vart?”

Det uppstod en sekunds tystnad när det gick upp för dem bägge att han inte hade något vettigt
svar på frågan.

Tord Schultz satt vid köksbordet framför fönstret. Solen sken lågt, och det var fortfarande
tillräckligt med dagsljus för att han skulle kunna se alla som kom på vägen mellan husen. Men
han såg inte vägen. Han tog en tugga av korvsmörgåsen.

Flygplanen kom och gick över hustaket. Landade och lyfte. Landade och lättade.

Tord Schultz lyssnade till de olika motorljuden. Det var som en tidslinje. De gamla motorerna
som lät riktigt, som hade precis den brummande varma glöd som frammanade de fina
minnena, som gav mening, som var ett soundtrack till då saker betydde något: jobb,
punktlighet, familj, en kvinnas smekningar, en kollegas respekt. Den nya generationens motorer
använde mer luft, men var jäktade, skulle snabbare fram på mindre bränsle, större effektivitet,
mindre tid till oväsentligheter. Och de väsentliga oväsentligheterna. Han tittade på den stora
klockan som stod uppe på kylskåpet igen. Den tickade snabbt och hektiskt som ett litet ängsligt
hjärta. Sju. Tolv timmar kvar att vänta. Snart skulle det vara mörkt. Han hörde en Boeing 747.
Classicsorten. Den bästa. Ljudet steg och steg, tills det var ett vrål som fick rutorna att skallra
och drinkglaset att klirra mot den halvtömda flaskan på bordet. Tord Schultz blundade. Det var
ljudet av framtidsoptimism, brutal makt, berättigad arrogans. Ljudet av oövervinnelighet hos en
man i sina bästa år.

När ljudet var borta och det snabbt blev tyst i huset igen la han märke till att tystnaden var
annorlunda. Som om luften hade en annan densitet.

Som om den hade befolkats.

Han vände sig helt om, mot vardagsrummet. Genom dörren kunde han se träningsbänken och
den yttersta delen av soffbordet. Han tittade på parkettgolvet, på skuggan som föll från den
delen av vardagsrummet som han inte kunde se. Han höll andan och lyssnade. Ingenting. Bara
tickandet av klockan ovanpå kylskåpet. Så tog han en ny bit av brödskivan, en klunk ur glaset
och lutade sig tillbaka i stolen. Ett stort flygplan var på väg in. Han kunde höra det komma
bakifrån. Det dränkte ljudet av tiden som fortfarande gick. Och han tänkte att det måste
passera mellan huset och solen eftersom en skugga föll över honom och bordet.

Harry gick längs Urtegata och Platous gate till Grønlandsleiret. Som på autopilot styrde han mot
Polishuset. Han stannade i Botsparken. Tittade på fängelset, på de bastanta grå stenväggarna.

”Vart?” hade hon frågat.

Tvivlade han egentligen på vem som hade dödat Gusto Hanssen?

Det gick ett SAS-plan från Oslo direkt till Bangkok före midnatt varje dag. Flyg därifrån till
Hongkong fem gånger per dygn. Han kunde gå till Leons i detta nu. Att packa väskan och checka
ut skulle ta ganska exakt fem minuter. Flygtåget till Gardermoen. Köpa biljett vid SAS-disken.
Middag och tidningar i den avslappnade, opersonliga transitstämningen på en flygplats.

Harry vände sig om. Såg att den röda konsertaffischen från dagen före var borta.

Han fortsatte längs Oslo gate och förbi Minneparken strax intill Gamlebyen gravlund när han
hörde en röst innanför skuggorna vid staketet.

”Tvåhundra spänn att avvara?”

Harry stannade till och tiggaren gled fram. Rocken var lång och trasig, och ljuset från
strålkastaren fick de stora öronen att kasta skuggor över hans ansikte.

”Jag antar att du ber om ett lån?” sa Harry och fiskade upp plånboken.

”Kollekt”, sa Cato och sträckte fram handen. ”Den får du aldrig tillbaka. Jag lämnade min
plånbok på Leons.” Det fanns ingen lukt av sprit eller öl i den gamles andedräkt, det luktade
bara tobak och något som påminde honom om barndomen när de lekte kurragömma hos
morfar när Harry gömde sig i garderoben i sovrummet och drog in den söta, härskna lukten av
kläder som hade hängt där i åratal, som måste vara lika gamla som själva huset.

Harry hittade bara en femhundring och gav den till Cato.

”Här.”

Cato tittade på sedeln. Strök handen över den. ”Jag har hört saker och ting”, sa han. ”De säger
att du är polis.”

”Jaså?”
”Och att du super. Vad heter ditt gift?”

”Jim Beam.”

”Ah, Jim. En bekant till min Johnny. Och att du känner den där pojken, Oleg.”

”Känner du honom?”

”Fängelse är värre än döden, Harry. Döden är enkel, den frigör själen. Men fängelse äter själen
tills det inte finns mer människa kvar i dig. Tills du blir en gengångare.”

”Vem har berättat för dig om Oleg?”

”Min församling är stor och mina sockenbarn många, Harry. Jag bara lyssnar. De säger att du
jagar den där personen. Dubai.”

Harry såg på klockan. Det var vanligtvis gott om plats på planen den här tiden på året. Från
Bangkok kunde han också sticka till Shanghai. Zhan Yin hade messat och sagt att hon var ensam
den här veckan. Att de kunde sticka till lantstället tillsammans.

”Jag hoppas att du inte hittar honom, Harry.”

”Jag har inte sagt att jag ska …”

”De som gör det dör.”

”Cato, i kväll kommer jag …”

”Har du hört talas om Skalbaggen?”

”Nej, men …”

”Sex insektsben som genomborrar ditt ansikte.”

”Jag måste gå, Cato.”

”Jag har sett det själv.” Cato lutade hakan mot prästkragen. ”Under Älvsborgsbron vid hamnen i
Göteborg. En polis som spanade på en heroinliga. De hade släppt en tegelsten med spikar i hans
ansikte.”

Harry kom på vad den andre pratade om. Zjuk. Skalbaggen.

Metoden var ursprungligen rysk och användes på tjallare. Först spikade man fast tjallarens ena
öra i golvet rakt under en takbjälke. Sedan slog man in sex stora spikar till hälften i en vanlig
tegelsten, band tegelstenen i ett rep som man hängde runt bjälken och lät tjallaren bita runt
repänden. Poängen – och symboliken – var att så länge tjallaren lyckades hålla käften var han i
livet. Harry hade sett resultatet av zjuk utfört av Taipeitriaden på en stackare de hittade på en
bakgata i Tanshui. De hade använt breda spikhuvuden som inte gjorde så stora hål på väg in.
När ambulanspersonalen kom och drog ut tegelstenen från den döde hade ansiktet följt med.

Cato stoppade femhundralappen i byxfickan medan han la den andra handen på Harrys axel.

”Jag förstår att du vill skydda din son. Men tänk om det var han som mördade den andre killen?
Den killen hade också en far, Harry. De kallar det självuppoffrande när en förälder slåss för sitt
barn, men det är sig själv, klonen, de vill skydda. Och det krävs inget moraliskt mod, det är bara
genernas egoism. När jag var barn och far läste Bibeln för oss, tycker jag att Abraham var feg
när han lydde Gud som hade bett honom att offra sin son. När jag blev vuxen förstod jag att en
verkligt osjälvisk far är villig att offra sitt barn om det tjänar ett högre syfte än fadern och
sonen. För det finns faktiskt.”

Harry kastade cigaretten på trottoaren framför sig. ”Du har fel. Oleg är inte min son.”

”Inte? Varför är du då här?”

”Jag är polis.”

Cato skrattade. ”Sjätte budet, Harry. Du ska inte ljuga.”

”Är inte det det åttonde?” Harry trampade på den rykande cigaretten. ”Och vad jag minns säger
budet att du inte ska tala osanning om din nästa, vilket skulle betyda att det är okej att ljuga lite
om sig själv. Men du hann kanske inte avsluta teologistudierna.”

Cato ryckte på axlarna. ”Jag och Jesus har inga formella kvalifikationer. Vi är ordets män. Men
som alla schamaner, spåmän och scharlataner kan vi ibland inge falskt hopp och äkta tröst.”

”Du är inte ens kristen?”

”Låt mig säga så här att tron aldrig har kommit mig till godo, bara tvivlet. Så det är det som har
blivit mitt testamente.”

”Tvivlet.”

”Precis.” Catos gula tänder lyste i mörkret. ”Jag frågar: Är det nu så säkert att det inte existerar
en Gud, och att han har en avsikt?”

Harry skrattade lågt.

”Vi är nog inte så olika, Harry. Jag har en falsk prästkrage, du en falsk sheriffstjärna. Hur
orubbligt är egentligen ditt evangelium? Att ge de etablerade skydd och se till så att de
förvillade straffas enligt sina synder. Är inte också du en tvivlare?”

Harry slog ut en ny cigarett ur paketet. ”Dessvärre är tvivlet borta i det här fallet. Jag reser
hem.”

”Trevlig resa i så fall. Jag måste hinna till min gudstjänst.”

En bil tutade och Harry vände sig automatiskt om. Ett par framljus bländade honom innan de
svepte förbi. Bromsljusen såg ut som glöd i mörkret när polisbilen saktade farten mot
Polishusets garage. Och när Harry vände sig mot Cato var han borta. Det var som om den gamle
prästen hade smält in i mörkret, allt Harry hörde var steg i riktning mot gravlunden.

Det tog mycket riktigt fem minuter att packa och checka ut från Leons.

”Vi ger en liten rabatt till gäster som betalar kontant”, sa killen bakom disken. Allt var inte nytt.

Harry rotade i plånboken. Hongkongdollar, yuan, amerikanska dollar, euro. Mobiltelefonen

ringde. Harry lyfte den till örat medan han spred ut sedlarna i solfjäderform och höll fram dem
mot grabben. ”Speak.”

”Det är jag. Vad gör du?”

Fan. Han hade planerat att vänta med att ringa henne tills han var på flygplatsen. Göra det så
enkelt och brutalt som möjligt. Slita av det med ett ryck.

”Jag håller på att checka ut. Kan jag ringa tillbaka till dig om två?”

”Jag skulle bara säga att Oleg kontaktat sin advokat. Eh … Hans Christian, alltså.”

”Norska kronor”, sa killen.

”Oleg säger att han vill träffa dig, Harry.”

”Fan!”

”Förlåt! Harry, är du där?”

”Tar du Visa?”

”Billigare för dig att gå till en bankomat och ta ut cash.”

”Träffa mig?”

”Han säger det. Så snart som möjligt.”

”Det går inte, Rakel.”

”Varför inte?”

”För att …”

”Det finns en bankomat bara hundra meter bort vid Tollbugata.”

”För att?”

”Bara ta kortet, okej?”

”Harry?”

”För det första är det inte möjligt, Rakel. Han har besöksförbud, och jag kan inte ta mig runt det
en gång till.”

”Och för det andra?”

”För det andra ser jag ingen poäng med det, Rakel. Jag har läst dokumenten. Jag …”

”Du vad?”

”Jag tror att han sköt Gusto Hanssen, Rakel.”

”Vi tar inte Visa. Har du något annat? MasterCard, American Express?”

”Nej! Rakel?”

”Då kan vi säga dollar och euro. Växlingskursen är ju inte så snäll, men det är bättre än kort.”

”Rakel? Rakel? Fan!”

”Något på tok, Hole?”

”Hon la på. Räcker det här?”

 KAPITEL 12
JAG STOD VID Skippergata och tittade på regnet som öste ner. Vintern hade liksom aldrig kopplat
greppet, men det hade varit desto mer regn. Utan att det hade dämpat efterfrågan. Oleg, Irene
och jag omsatte mer på en enda dag än jag hade gjort på en hel vecka för Odin och Tutu. I
runda tal tjänade jag sextusen om dagen. Jag hade räknat de andra Arsenaltröjorna i centrum.
Gamlingen måste omsätta över två miljoner kronor i veckan, och det var ett försiktigt överslag.

Varje kväll innan vi gjorde upp med Andrej räknade jag och Oleg noga pengarna och varulagret.
Det saknades aldrig så mycket som en krona. Det skulle inte ha lönat sig.

Och Oleg kunde jag lita hundra procent på, jag tror inte att han hade fantasi nog att tänka
tanken, eller så hade han inte förstått konceptet stöld. Eller kanske var det bara att hans hjärna
och hjärta var för fullt med Irene. Det var nästan komiskt att se hur han viftade på svansen när
hon var i närheten. Och hur fullständigt blind hon var för hans tillbedjan. För Irene kunde bara
se en enda sak.

Mig.

Det varken besvärade eller gladde mig, det var bara så det var och alltid hade varit.

Jag kände henne så väl, visste exakt hur jag kunde få hennes lilla rena hjärta att slå, den söta
munnen att skratta och – om det var det jag ville – få de blå ögonen att fyllas med tårar. Jag
kunde ha låtit henne gå, öppnat dörren och sagt var så god. Men jag är ju en tjuv, och tjuvar
lämnar inte ifrån sig något som de tror att de en dag kan sälja. Irene var min, men två miljoner i
veckan var alltså gamlingens.

Det är märkligt hur sextusen om dagen får fötter när man gillar kristallmeth som isbitar i
drinken och kläder som inte är köpta på Cubus. Därför bodde jag fortfarande i replokalen,
tillsammans med Irene som sov på en madrass bakom trumsetet. Men hon klarade sig, rörde
inte så mycket som en cigarett, åt bara veggoskit och hade öppnat ett fuckings bankkonto. Oleg
bodde hemma hos morsan, så han vadade väl i pengar. Han hade dessutom skärpt sig,
studerade lite och hade till och med börjat träna borta på Valle Hovin.

Medan jag stod där vid Skippergata och tänkte och räknade såg jag en figur komma mot mig i
ösregnet. Glasögonen immade, det tunna håret låg som klistrat mot skallen, och han bar den
sortens allvädersjacka som en fet, ful flickvän köpt till er bägge två till jul. Det vill säga: antingen
var flickvännen till den här snubben ful eller så fanns hon inte. Det kunde jag sluta mig till av
hans gång. Han haltade. De har säkert hittat på ett ord som kamouflerar lite mer än vad det
egentligen är, men jag kallar det klumpfot, men så säger jag ju manodepressiv och neger också.

Han stannade framför mig.

Nu var det så att jag hade slutat förvånas över vilka människor som köpte heroin, men den här
mannen tillhörde definitivt inte den vanliga kategorin tjackköpare.

”Hur mycket …?”

”Trehundrafemtio för en kvarting.”

”… betalar ni för ett gram heroin?”

”Betalar? Vi säljer, fuckhead.”

”Jag vet. Researchar bara lite.”

Jag tittade på honom. En journalist? En socialarbetare? Eller kanske en politiker? Medan jag
jobbade för Odin och Tutu hade det kommit en liknande typ och sagt att han arbetade för
kommunfullmäktige och någon kommitté som hette RUNO och frågat mig jävligt fint om jag
kunde följa med på ett kommittémöte om ”Narkotika och ungdom”. De ville höra ”rösten från
gatan”. Jag dök upp för skojs skull och hörde dem snacka om ECAD och en stor internationell
plan om ett narkotikafritt Europa. Jag fick läsk och bullar och skrattade så jag grät. Men hon
som ledde mötet var den här milfen, vulgärblond med ansiktsdrag som en man, stor hylla och
kommandoröst. Ett ögonblick undrade jag om hon hade opererat mer än tuttarna. Efter mötet
kom hon bort till mig, sa att hon var socialchefssekreterare och att hon gärna ville prata mer om
de här sakerna och att vi kunde ses hos henne en dag om ”det gick bra”. Hon var en milf utan m
visade det sig. Bodde ensam i ett hus, bar tajta ridbyxor när hon öppnade dörren och ville att
det skulle ske i stallet. Om hon verkligen hade opererat bort en pitt kvittade mig. De hade städat
fint efter sig och satt in en mjölkmaskin som funkade som ett juver. Men det är något konstigt
med att knulla en kvinna som ylar som ett modellflygplan två meter från stora, trögtuggande
hästar som står och tittar på lite halvintresserat. Efteråt plockade jag ut halmstrån från mellan
skinkorna och frågade om hon hade en tusenlapp att låna mig. Fram tills jag började tjäna
sextusen om dagen fortsatte vi att ses, och mellan knullandet hann hon berätta att en
socialchefssekreterare inte direkt satt och skrev brev åt sin socialchef, utan sysslade med
praktisk politik. Att även om hon var en slav just nu, var det hon som fick saker och ting att
hända. Och när de riktiga människorna insåg det skulle det bli hennes tur att vara socialchef.
Det jag lärde mig av att höra henne berätta om stadshuset var att alla politiker – små som stora
– ville ha samma två saker: makt och sex. I den ordningen. Att viska ”statsråd” i örat på henne
samtidigt som jag körde en tvåfingerpullning kunde få henne att squirta ända bort till grisfållan.
Jag skämtar inte. Och i ansiktet hos killen framför mig läste jag något av samma sjuka, intensiva
lust.

”Fuck off.”

”Vem är din chef? Jag vill prata med honom.”

Take me to your leader? Killen var antingen galen eller bara dum.

”Stick.”

Snubben rörde sig inte, stod bara där med en märklig lutning i höften och drog upp något ur
allvädersjackans ficka. En plastpåse med vitt pulver, det såg ut att vara ett halvt gram eller så.

”Detta är ett varuprov. Ta med det till din chef. Priset är åttahundra kronor grammet. Försiktigt
med doseringen, dela detta i tio. Jag kommer tillbaka hit i övermorgon, vid samma tid.”

Mannen gav mig påsen, vände på klacken och haltade bort längs gatan.

I vanliga fall skulle jag ha kastat påsen i närmaste soptunna. Jag kunde inte ens sälja skiten för
egen räkning, jag hade ett rykte att tänka på. Men det var något med glansen i galningens
ögon. Som om han visste något. Så när arbetsdagen var slut och vi hade gjort upp med Andrej,
tog jag med Oleg och Irene ner i Heroinparken. Där frågade vi om det var någon som hade lust
att vara testpilot. Jag hade varit med på ett test tidigare med Tutu. Det man gjorde när det
hade kommit nytt tjack till staden var att sticka dit där de mest desperata pundarna håller till,
de som är villiga att testa vad som helst som är gratis, som skiter i om det kommer att ta livet
av dem eftersom de vet att döden ändå väntar precis om hörnet.

Fyra stycken anmälde sig, men sa att de ville ha en vanlig noll-tio med på köpet. Jag sa att det
inte var aktuellt och stod kvar med tre. Jag portionerade ut doserna.

”Alldeles för lite!” skrek en av pundarna med diktion som en patient med slag. Jag bad honom
hålla käften om han ville ha efterrätt.

Irene, Oleg och jag satt och tittade på medan de letade fram ådror mellan sårskorporna och
injicerade med överraskande effektiva rörelser.

”Åh, för helvete”, stönade en av dem.

”Fyy …”, ylade en annan.

Sedan blev det tyst. Mycket tyst. Det var som att ha skickat ut en raket i världsrymden och
tappat all förbindelse. Men jag visste redan, kunde se det på extasen i deras ögon innan de
försvann: Houston, we have no problem. När de landade på jorden igen hade det blivit mörkt.
Trippen hade varat i över fem timmar, dubbelt så länge som ett vanligt heroinrus. Testpanelen
var av samma åsikt. De hade aldrig känt något som kickat så. De ville ha mer, resten av påsen,
nu, snälla, och vacklade mot oss som liken i ”Thriller”. Vi skrattade högt och stack.

När vi satt på min madrass i replokalen en halvtimme senare hade jag lite tankearbete framför
mig. En tränad pundare sätter ett kvarts gram gatuheroin per skott, men här hade stadens mest
härdade blivit höga som fuckings oskulder på en fjärdedel av det! Killen hade gett mig ren vara.
Men vad var det? Det såg ut, luktade och hade samma konsistens som heroin, men fem timmars
rus på en så liten dos? Jag insåg i alla fall att jag satt på en guldgruva. Åttahundra kronor per
gram som kunde blandas ut tre gånger och säljas för fjortonhundra. Femtio gram om dagen.
Trettiotusen rätt i fickan. På mig. Och Oleg och Irene.

Jag ventilerade affärsförslaget med dem. Redovisade uträkningen.

De såg på varandra. De verkade inte så engagerade som jag hade förväntat mig.

”Men Dubai …”, sa Oleg.

Jag ljög och sa att det inte var någon fara så länge vi inte lurade gamlingen. Först skulle vi gå
och säga att vi slutade, att vi hade mött Jesus eller något sådant. Sedan vänta lite innan vi
startade själva i det lilla.

De tittade på varandra igen. Och jag insåg plötsligt att det fanns något där, något jag inte hade
kopplat förrän nu.

”Det är bara det”, sa Oleg medan blicken försökte få fäste i väggen. ”Irene och jag, vi …”

”Ni vad?”

Han vred sig som en mask på kroken och tittade till slut på Irene för att få hjälp.

”Oleg och jag har tänkt flytta ihop”, sa Irene. ”Vi sparar till en bostadsrätt i Bøler. Vi hade tänkt
jobba fram till sommaren och sedan …”

”Och sedan?”
”Sedan hade vi tänkt gå färdigt gymnasiet”, sa Oleg. ”Och därefter börja studera.”

”Juridik”, sa Irene. ”Oleg har ju så bra betyg.” Hon skrattade så som hon brukade göra när hon
trodde att hon hade sagt något dumt, men de vanligtvis bleka kinderna var varma och röda av
glädje.

De hade smugit omkring och blivit fuckings ihop bakom min rygg! Hur hade jag lyckats missa
det?

”Juridik”, sa jag och öppnade påsen där det fortfarande fanns över ett gram kvar. ”Är inte det
för sådana där typer som ska bli chefer hos snuten?”

Ingen av dem svarade.

Jag hittade skeden som jag brukade äta cornflakes med och gned den mot byxlåret.

”Vad gör du?” frågade Oleg.

”Detta måste ju firas”, sa jag och hällde pulver i skeden. ”Dessutom måste vi ju testa produkten
själva innan vi förordar den inför gamlingen.”

”Så det är okej?” utbrast Irene med lättad röst. ”Vi fortsätter bara som förr?”

”Klart vi gör, älskling.” Jag satte tändaren under skeden. ”Den här är till dig, Irene.”

”Jag? Men jag tror inte …”

”För min skull, syster.” Jag tittade upp på henne och log. Log det leende som hon visste att jag
visste att hon inte hade något att sätta emot. ”Tråkigt att bli hög allena, vet du. Ensamt
liksom.”

Det smälta pulvret bubblade i skeden. Jag hade ingen bomull så jag tänkte använda ett avbrutet
cigarettfilter att rena det genom. Men det såg rent ut. Vitt och jämnt i konsistensen. Så jag lät
det bara kallna i några sekunder innan jag drog upp det direkt i sprutan.

”Gusto …”, började Oleg.

”Vi får vara försiktiga så vi inte tar en överdos för det är tillräckligt för tre. Du är inbjuden också,
min vän. Men du har kanske bara lust att titta på?”

Jag behövde inte titta upp. Jag kände honom för väl. Ren i hjärtat, blind av kärlek och med en
rustning av mod som hade fått honom att hoppa från en femton meter hög segelbåt ner i
Oslofjorden.

”Okej”, sa han och började rulla upp skjortärmen. ”Jag är med.”

Samma rustning som skulle få honom att sjunka till botten, drunkna som en råtta.

Jag vaknade av att det bankade på dörren. Det kändes som om det varit gruvarbete i mitt
huvud, och jag bävade innan jag tog sats och öppnade ena ögat. Morgonljuset silade in i
sprickan mellan träbitarna som var fastspikade för fönstret och karmen. Irene låg på sin
madrass och jag såg en fot med Olegs vita Puma Speed Cat-gymnastiksko sticka ut mellan två
gitarrförstärkare. Jag kunde höra på ljudet från dörren att personen ifråga hade gått över till att
använda benen.
Jag reste mig och vacklade bort medan jag försökte minnas eventuella meddelanden om
bandövningar eller utrustning som skulle hämtas. Jag öppnade på glänt och satte av gammal
vana foten mot insidan av dörren. Det hjälpte inte. Knuffen fick mig att snubbla baklänges in i
rummet och jag föll in i trumsetet. Ett jävla rabalder. När jag hade knuffat undan cymbalstativ
och virveltrumma såg jag rakt upp i fejset på min käre fosterbror, Stein.

Stryk käre.

Han hade blivit större, men den kortklippta fallskärmssoldatfrisyren och den svarta hatiska
stålblicken var desamma. Jag såg honom öppna munnen och säga något, men hörselgångarna
var fulla med cymbalsus. Jag höll automatiskt upp armarna framför ansiktet när han kom emot
mig. Men han fortsatte förbi, klev över trumsetet och bort till Irene på madrassen. Hon vaknade
med ett litet skrik när han grep henne i armen och drog upp henne på fötter.

Han höll fast henne medan han med den andra handen stoppade ner några av hennes ägodelar
i hennes ryggsäck. Hon hade slutat kämpa emot när han ledde henne mot dörren.

”Stein …”, försökte jag.

Han stannade i dörröppningen och tittade frågande på mig, men jag hade ingen fortsättning.

”Du har förstört för tillräckligt många i den här familjen”, sa han.

Han såg ut som en fuckings Bruce Lee när han höjde foten och sparkade till järndörren. Luften
darrade, Oleg stack upp huvudet ovanför förstärkaren och sa något, men jag var döv igen.

Jag stod med ryggen mot spisen och kände värmen sticka i huden. Lågorna och en antik jävla
bordslampa var det enda ljuset i rummet. I skinnstolen satt gamlingen och såg på mannen vi
hade tagit med oss i limousinen från Skippergata. Han bar fortfarande allvädersjackan. Andrej
stod bakom mannen och lossade bindeln från hans ögon.

”Nå”, sa gamlingen. ”Så ni är leverantören av denna produkt som jag har hört så mycket om.”

”Ja”, sa mannen, satte på sig glasögonen och kisade runt i rummet.

”Varifrån kommer det?”

”Jag är här för att sälja det, inte informera om det.”

Gamlingen strök sig över hakan med två fingrar. ”I så fall är jag inte intresserad. Att överta
andras tjuvgods medför alltid döda människor i den här branschen. Och döda människor
innebär problem och är dåligt för affärerna.”

”Det är inte tjuvgods.”

”Jag vågar säga att jag har god överblick över kanalerna, och detta är en produkt ingen har sett
tidigare. Så jag upprepar: jag köper inget innan jag är säker på att detta inte är något som
kommer att slå tillbaka mot oss.”

”Jag har låtit er föra hit mig med bindel för ögonen för att jag har förståelse för behovet av
diskretion. Jag hoppas att ni kan visa mig samma förståelse.”

Värmen hade fått glasögonen att imma igen, men han behöll dem på. Andrej och Peter hade
visiterat honom i bilen, medan jag hade visiterat hans blick, kroppsspråket, rösten, händerna.
Det enda jag fann var ensamhet. Det fanns ingen fet, ful flickvän, bara denne man och hans
fantastiska knark.

”För allt jag vet kan ni vara polis”, sa gamlingen.

”Med den här?” sa mannen och pekade på sin fot.

”Om ni sysslar med import, varför har jag inte hört talas om er tidigare?”

”Eftersom jag är ny. Jag är inte straffad, och ingen känner mig, vare sig inom polisen eller i den
här branschen. Jag har ett så kallat respektabelt yrke och har tills nu levt ett normalt liv.” Han
grimaserade lite, något som jag tror var ett leende. ”Ett onormalt normalt liv, skulle säkert
någon hävda.”

”Hm.” Gamlingen strök och strök över hakan. Sedan tog han min hand och drog mig intill stolen
så att jag stod bredvid honom och tittade på mannen.

”Vet du vad jag tror, Gusto? Jag tror att han tillverkar produkten själv. Vad tror du?”

Jag funderade. ”Kanske”, sa jag.

”Du vet det, Gusto, att man inte behöver vara någon Einstein i kemi direkt. Det finns detaljerade
recept på nätet på hur man omskapar opium till morfin och sedan till heroin. Låt oss säga att du
har fått tag i tio kilo råopium. Så skaffar du lite kokutrustning, ett kylskåp, lite metanol och en
fläkt och vips så har du åtta och ett halvt kilo i heroinkristaller. Blanda ut det och du har ett
komma två kilo gatuheroin.”

Mannen i allvädersjackan harklade sig. ”Det krävs nog lite mer än så.”

”Frågan”, sa gamlingen, ”är var ni får tag i opiumet.”

Mannen skakade på huvudet.

”Aha”, sa gamlingen långsamt och strök insidan av min arm. ”Inte opiat. Opioid.”

Mannen svarade inte.

”Hörde du vad han sa, Gusto?” Gamlingen riktade ett pekfinger mot klumpfoten. ”Han tillverkar
helsyntetiskt knark. Han behöver inte hjälp från naturen och Afghanistan, han använder enkel
kemi och fixar allt på köksbordet. Full kontroll och ingen riskabel smuggling. Och minst lika
potent som heroin. Vi har en smarting hos oss, Gusto. Sådant entreprenörskap kräver respekt.”

”Respekt”, mumlade jag.

”Hur mycket kan ni producera?”

”Två kilo i veckan, kanske. Det beror på.”

”Jag tar allt”, sa gamlingen.

”Allt?” undrade mannen utan egentlig förvåning i rösten.

”Ja, allt ni tillverkar. Törs jag komma med ett affärsförslag, herr …?”

”Ibsen.”

”Ibsen?”
”Om ni inte har något emot det.”

”För all del, han var ju också en stor konstnär. Jag föreslår alltså att vi blir kompanjoner, herr
Ibsen. Vertikal integration. Vi ringar in marknaden och kan bestämma priset. Bättre marginal
för oss bägge. Vad säger ni?”

Ibsen skakade på huvudet.

Gamlingen la huvudet på sned med ett litet leende på den läpplösa munnen. ”Varför inte, herr
Ibsen?”

Jag såg den lille mannen räta på sig, det var som om han växte i den lite för stora året-runt-
med-världens-tråkigaste-människa-jackan.

”Om jag ger er monopol, herr …?”

Gamlingen placerade fingertopparna mot varandra. ”Kalla mig vad ni vill, herr Ibsen.”

”Jag vill inte vara beroende av en enda köpare, herr Dubai. Det är för riskabelt. Och det betyder
att ni kan pressa ner priset. Å andra sidan vill jag inte ha hit för många, då är risken att polisen
spårar upp mig större. Jag kom till er för att ni är känd för att vara osynlig, men jag vill ha en
köpare till. Jag har redan varit i kontakt med Los Lobos. Jag hoppas ni har förståelse för det.”

Gamlingen skrattade sitt träbåtsskratt: ”Lyssna och lär, Gusto. Han kan inte bara farmakologi,
han är affärsman också. Bra, herr Ibsen, då säger vi så.”

”Priset …”

”Jag betalar det ni bad om. Ni kommer att finna att detta är en bransch där man inte kastar
bort så mycket tid på att pruta, herr Ibsen. Livet är för kort och döden för nära. Ska vi säga att
första leveransen sker tisdag nästa vecka?”

På väg mot dörren verkade gamlingen vilja stödja sig mot mig. Hans naglar skrapade mot
huden på min arm.

”Har ni tänkt på export, Ibsen? Kontroll av utförsel av narkotika från Norge görs inte, vet ni.”

Ibsen svarade inte. Men jag såg det nu. Vad det var han ville ha. Såg det där han stod över sin
klumpfot med lutande höft. Såg det i återskenet från den svettiga blanka pannan under det
tunna håret. Imman hade försvunnit från glasögonen och han hade samma glöd i blicken som
jag hade sett där vid Skippergata. Retroaktiv lön, pappa. Han ville ha betalt i efterskott. Betalt i
efterskott för allt han inte hade fått: respekt, kärlek, beundran, acceptans, allt det där de påstår
att man inte kan köpa. Men självklart kan man det, men med pengar, inte med fuckings
medlidande. Är det inte sant, pappa? Livet är skyldigt dig saker och får du det inte i handen så
måste du kräva in det, du måste bli din egen jävla torped. Och om vi ska brinna i helvetet för
det, så blir det tunt med folk i himlen. Eller hur, pappa?

Harry satt vid gaten och tittade ut. Såg på flygplanen som taxade in och ut på landningsbanan.

Han skulle vara i Shanghai om arton timmar.

Han tyckte om Shanghai. Tyckte om maten, tyckte om att gå längs The Bund vid Huangpufloden
till Peace Hotel, tyckte om att gå in på Old Jazz Bar och höra de urgamla jazzmusikerna gnissla
sig igenom sina standardlåtar, tyckte om tanken på att de hade suttit just där och spelat utan
hörbar paus sedan revolutionen fyrtionio. Tyckte om henne. Tyckte om det de hade, och inte
hade, men lät vara.

Låta vara. Det var en fantastisk egenskap, inget han var naturligt välsignad med, utan som han
hade övat på de senaste tre åren. Att inte slå huvudet i väggen när man inte måste.

Hur orubblig är egentligen din tro på ditt evangelium? Är inte också du en tvivlare?

Han skulle vara i Shanghai om arton timmar.

Kunde vara i Shanghai om arton timmar.

Fan.

Hon svarade på andra signalen.

”Vad vill du?”

”Lägg inte på igen, okej?”

”Jag är kvar.”

”Lyssna, hur bra pli har du på den där Nils Christian?”

”Hans Christian.”

”Är han tillräckligt förälskad för att du ska kunna övertala honom att följa med på en högst
tvivelaktig aktion?”
 KAPITEL 13
DET HADE REGNAT hela natten och där Harry stod framför Oslofängelset kunde han se ett nytt lager
löv ligga som en gul, våt presenning över parken. Han hade inte sovit så mycket sedan han
stuckit direkt från flygplatsen upp till Rakel. Hans Christian hade kommit, inte protesterat
särskilt mycket och åkt igen. Efteråt hade Rakel och Harry druckit te tillsammans och pratat om
Oleg. Om hur det var förr. Om hur det var. Men inte hur det kunde ha varit. Framåt
morgonkvisten hade Rakel sagt att Harry kunde sova i Olegs rum. Innan Harry la sig lånade han
Olegs dator för att leta upp gamla artiklar om polisen som hade hittats mördad under
Älvsborgsbron i Göteborg. Det som stod bekräftade det Cato hade berättat, men dessutom
fann Harry en sak i den alltid lika sensationslystna Göteborgstidningen som läckte rykten om att
den döde hade varit en brännare, förklarat att det var en person som kriminella använde för att
förstöra bevis mot sig själva. Det var bara två timmar sedan Rakel väckt honom med en rykande
kopp kaffe och viskat till honom. Hon hade alltid gjort det, börjat dagen med att viska, både till
honom och till Oleg som för att ge dem en mjuk övergång från dröm till verklighet.

Harry tittade in i kameran, hörde det låga surrandet och sköt upp dörren. Sedan gick han in
snabbt. Han höll portföljen väl synlig framför sig och la legitimationen på disken framför vakten
medan han vände den fina kinden till.

”Hans Christian Simonsen …”, mumlade hon utan att titta upp, men lät blicken söka längs listan
framför sig. ”Där ja. Till Oleg Fauke.”

”Stämmer”, sa Harry.

En annan vakt ledde honom genom korridorer och över det öppna atriet i mitten av fängelset.
Vakten pratade om hur varm hösten verkade bli och rasslade med stora nyckelknippan varje
gång han låste upp en ny dörr. De gick genom uppehållsrummet och Harry såg ett pingisbord
med två racketar, en uppslagen bok på bordet och ett pentry där pålägg, kneipbröd och en
brödkniv låg framme. Men inga intagna.

De stannade framför en vit dörr och vakten låste upp.

”Jag trodde att celldörrarna var öppna vid den här tiden på dagen”, sa Harry.

”De andra är det, men den här fången är en 171:a”, sa vakten. ”Bara en enda timmes luftning
per dag.”

”Var är alla de andra då?”

”Vem vet. Kanske de har fått in Hustler Channel i teverummet igen.”

När vakten hade låst efter honom stannade Harry vid dörren tills han hörde att stegen utanför
hade försvunnit. Cellen var den vanliga typen. Tio kvadratmeter. En säng, en garderob, ett
skrivbord med stol, bokhyllor, en teve. Oleg satt vid skrivbordet och tittade förvånat på honom.

”Du ville träffa mig”, sa Harry.

”Jag trodde att jag hade besöksförbud”, sa Oleg.

”Detta är inget besök utan en konsultation med din försvarare.”

”Försvarare?”

Harry nickade. Och såg att Oleg förstod. Smart grabb. ”Hur …?”

”Den sorts mord du är misstänkt för kvalificerar inte för ett högsäkerhetsfängelse, det var inte
så svårt.” Harry öppnade portföljen, plockade ut den vita Gameboyen och räckte den till Oleg.
”Varsågod, den är till dig.”

Oleg lät fingrarna glida över displayen. ”Hur fick du tag i den?”

Harry tyckte att han kunde se en antydan till leende i det allvarliga pojkansiktet. ”Vintagemodell
med batteri. Jag hittade den i Hongkong. Min plan var att krossa dig i Tetris nästa gång vi
träffades.”

”Aldrig!” skrattade Oleg. ”Varken i det eller i att simma under vatten.”

”Frognerbadet den gången? Mm. Jag tycker nog jag kom en meter längre än du …”

”En meter bakom var du! Fråga mamma.”

Harry satt stilla som för att inte förstöra stämningen, njöt av glädjen över att se upprymdheten i
den andres ansikte.

”Vad ville du prata med mig om, Oleg?”

Molnen drog in över pojkens ansikte igen. Han fingrade på Gameboyen, vände och vred på den
som om han letade efter startknappen.

”Ta den tid du behöver, Oleg, men det är oftast bäst att bara börja från början.”

Pojken lyfte på huvudet och tittade på Harry: ”Kan jag lita på dig? Oavsett vad?”

Harry tänkte säga något, men hejdade sig. Nickade bara.

”Du måste skaffa något åt mig …”

Det var som att någon vred runt en kniv i hjärtat på Harry. Han visste redan fortsättningen.

”De har bara boy och speed här i huset, men jag behöver fiolin. Kan du hjälpa mig, Harry?”

”Är det därför du bad mig komma?”

”Du är den ende som har lyckats ta dig runt besöksförbudet.” Oleg såg på Harry med sin svarta
allvarliga blick. Bara en liten ryckning i den tunna huden under ena ögat avslöjade
desperationen.

”Du vet att jag inte kan göra det, Oleg.”

”Det är klart att du kan!” Röstens klang hård och metallisk mellan cellväggarna.

”Dem du sålde åt, kan inte de förse dig?”

”Sålde vad?”

”Fan, ljug inte för mig!” Harry slog handflatan i portföljens lock. ”Jag hittade Arsenaltröjan i ditt
skåp på Valle Hovin.”
”Har du brutit dig in …?”

”Jag hittade det här också.” Harry slängde fotografiet av familjen på fem på bordet framför
honom. ”Flickan på bilden, vet du var hon är?”

”Vem …?”

”Irene Hanssen. Du och hon var ihop.”

”Hur …?”

”Ni har setts tillsammans på Fyrlyset. Det hänger en tröja som luktar blomsteräng och det finns
utrustning för två i skåpet. Att dela gömställe är mer intimt än att dela säng, eller hur? Plus att
din mor berättade att när hon hittade dig i staden såg du ut som en lycklig idiot. Min diagnos:
nyförälskad.”

Adamsäpplet guppade upp och ner i Olegs hals.

”Nå?” sa Harry.

”Jag vet inte var hon är! Okej? Hon försvann bara. Kanske kom hennes storebror och hämtade
henne igen. Kanske sitter hon inlåst på någon avvänjningsklinik. Kanske tog hon ett plan och
lämnade hela skiten.”

”Eller kanske det inte gick så bra”, sa Harry. ”När såg du henne senast?”

”Jag minns inte.”

”Du minns det mycket väl.”

Oleg blundade. ”Hundratjugotvå dagar sedan. Långt innan det med Gusto, så vad har det med
saken att göra?”

”Det hänger ihop, Oleg. Ett mord är en vit val. En person som bara försvinner är en vit val. Om
du har sett en vit val två gånger, är det samma val. Vad kan du berätta för mig om Dubai?”

”Det är den största staden, men inte huvudstaden i Förenade Arabemi…”

”Varför skyddar du dem, Oleg? Vad är det du inte kan berätta?”

Oleg hade hittat startknappen på Gameboyen och drog den fram och tillbaka. Sedan vippade
han av batteriluckan på baksidan, lyfte av metallocket på papperskorgen bredvid skrivbordet
och släppte ner batterierna innan han gav tillbaka leksaken till Harry.

”Död.”

Harry såg på Gameboyen och lät den glida ner i fickan.

”Om du inte kan skaffa fiolin åt mig, kommer jag att skjuta blandskiten jag kan få tag i här. Hört
om fetanyl och heroin?”

”Fetanyl är detsamma som en överdos, Oleg.”

”Precis. Så kan du ju berätta för mamma sedan att det var ditt fel.”

Harry svarade inte. Olegs patetiska manipulationsförsök gjorde honom inte förbannad, det gav
honom bara lust att hålla om grabben. För Harry behövde inte ens se tårarna som fyllde Olegs
ögon för att veta vilken strid som rasade i hans kropp och huvud, han kände suget hos pojken,
mycket fysiskt. Och då finns det ingenting annat, ingen moral, ingen kärlek, ingen hänsyn, bara
den evigt hamrande tanken på rushen, ruset, ron. Harry hade en gång i livet varit mycket nära
att tacka ja till en heroinsil, men ett tillfälligt ögonblick av klarsyn hade fått honom att tacka nej.
Kanske var det vissheten att heroin skulle fixa det alkoholen ännu inte hade klarat av: att ta
livet av honom. Kanske var det tjejen som hade berättat för honom om hur hon hade fastnat
efter första silen eftersom inget, ingenting hon upplevt eller lyckats föreställa sig, kunde
överträffa extasen. Kanske var det kompisen från Oppsal som hade lagt in sig på avvänjning
bara för att nollställa toleransen, eftersom han hoppades att när han tog den första silen
efteråt, skulle det vara ungefär som det allra första härliga sticket. Och som berättade att när
han såg sin tre månader gamla sons sprutstick i låret efter den första vaccinationen, började
han gråta eftersom det satte igång ett knarksug så starkt att han varit villig att ge upp allt, att gå
direkt från vårdcentralen till Plata.

”Låt oss göra en deal”, sa Harry och hörde sin egen grötiga röst. ”Jag skaffar dig det du ber om
och du berättar allt du vet för mig.”

”Okej”, sa Oleg och Harry såg hans pupiller utvidgas. Han hade läst någonstans att hos tunga
heroinmissbrukare kunde delar av hjärnan aktiveras redan innan sprutan sattes, att de helt
fysiskt blev höga redan medan de smälte pulvret och pumpade upp en blodåder. Och Harry
visste också att det var de delarna av Olegs hjärna som talade nu, att där inne fanns inget annat
svar än ”okej!”, lögn eller sanning.

”Men jag vill inte köpa på gatan”, sa Harry. ”Har du något fiolin på ditt gömställe?”

Oleg såg ut att tveka ett ögonblick. ”Du har ju varit på mitt gömställe.”

Harry mindes igen att det inte var sant att det inte fanns något som var heligt för en heroinist.
Gömstället var heligt.

”Kom igen, Oleg. Du förvarar inte tjack på en plats som en annan pundare har tillgång till. Var är
ditt andra gömställe, reservlagret?”

”Jag har bara ett.”

”Jag ska inte stjäla något från dig.”

”Jag har inget annat gömställe, säger jag!”

Harry kunde höra att han ljög, men det var inte så viktigt, det betydde antagligen bara att han
inte hade fiolin där.

”Jag kommer tillbaka i morgon”, sa Harry, reste sig, bankade på dörren och väntade. Men ingen
kom. Till slut tog han i dörrhandtaget. Dörren gled upp. Definitivt inget högsäkerhetsfängelse.

Harry gick tillbaka samma väg han kommit. Det var tomt i korridoren och lika tomt i
uppehållsrummet där Harry automatiskt registrerade att pålägget och brödet fortfarande låg
framme, men att brödkniven var bortstädad. Han fortsatte bort till dörren som ledde ut från
avdelningen och in till atriet och upptäckte till sin förvåning att också den var öppen.

Först vid receptionen fann han låsta dörrar. Han nämnde de öppna dörrarna för vakten bakom
glasrutan, och hon höjde ett ögonbryn och tittade upp på monitorn ovanför sig. ”Ingen kommer
ändå längre än hit.”

”Förutom jag, hoppas jag.”

”Va?”

”Ingenting.”

Harry hade gått nästan hundra meter genom parken bort mot Grønlandsleiret när det klickade
på plats. De tomma rummen, de öppna dörrarna, brödkniven. Han tvärstannade. Hans hjärta
accelererade så snabbt att han blev illamående. Han hörde en fågel sjunga. Kände doften av
gräs. Sedan vände han och sprang tillbaka mot fängelset. Kände munnen som redan var torr av
rädsla och adrenalinet som hjärtat pumpade ut i blodet.
 KAPITEL 14
FIOLIN TRÄFFADE OSLO som en fuckings asteroid. Oleg hade förklarat skillnaden på meteorit och meteor
för mig och all den jävelskap som kan träffa oss i huvudet när som helst, och detta var alltså en
asteroid, ett stort vidunder som kan jämna jorden med … Fan, du förstår vad jag menar, pappa,
skratta inte. Vi stod och sålde noll-tior, kvartingar, hela gram och fem gram i taget från morgon
till kväll. Centrum var upp och ner. Och sedan höjde vi priset. Och köerna blev ännu längre. Och
så höjde vi priset. Och köerna var lika långa. Och så höjde vi priset. Och det var då helvetet bröt
ut.

Ett gäng kosovoalbaner rånade vårt team bakom Børsen. Det var två estniska bröder som
opererade utan spanare, och kosovoalbanerna använde slagträn och knogjärn. Tog pengarna
och knarket, krossade höftbenen på dem. Två kvällar senare slog ett vietnamesiskt gäng till vid
Prinsens gate, tio minuter innan Andrej och Peter skulle hämta dagens betalningar. De tog
tjackmannen på bakgården utan att pengamannen och spanaren upptäckte det. Det var lite typ
”vad nu då?”.

Frågan besvarades två dagar senare.

Oslobor som var på väg till jobbet tidigt hann se en guling dingla upp och ner från under
Sannerbrua innan snuten kom. Han var utklädd till en dåre, med tvångströja och munkavle.
Repet runt anklarna var precis långt nog för att han inte skulle kunna hålla huvudet ovanför
vattenytan. Inte i längden i alla fall, inte när magmusklerna inte orkar längre.

Samma kväll fick Oleg och jag en puffra av Andrej. Den var rysk, Andrej litade bara på ryska
saker. Han rökte svarta ryska cigaretter, ringde i rysk mobiltelefon (jag skämtar inte, pappa.
Gresso, dyr lyxgrej tillverkad i afrikansk blackwood men förmodligen vattentät, och sände inte
ut signaler när den inte var på, så då kunde inte snuten spåra den) och gillade alltså ryska
pistoler. Andrej förklarade att märket på puffran var Odessa, vilket var den billigare versionen
av Stetsjin, precis som om någon av oss kände till dem. I vilket fall var det speciella med Odessa
att den kunde skjuta fuckings salvor. Den hade magasin som tog tjugo kulor av kalibern
Malakov 9x18 mm, samma som Andrej och Peter och några av de andra langarna använde i
sina pistoler. Vi fick en ask patroner att dela på, och han visade oss hur vi laddade, osäkrade och
avfyrade den konstiga, klumpiga pistolen, och sa att vi måste hålla hårt och sikta lite lägre än
det vi hade tänkt träffa. Och att det vi hade tänkt träffa inte var skallen utan var som helst på
överkroppen. Om vi vred det lilla reglaget på sidan till C, sköt den salvor, och ett litet tryck på
avtryckaren var tillräckligt för att blåsa iväg tre–fyra skott. Men han försäkrade oss om att i nio
fall av tio räckte det gott med att visa pistolen. Efter att han hade gått sa Oleg att den liknade
puffran på omslaget till någon Foo Fightersskiva, och att han ville fan inte skjuta någon, att vi
borde slänga puffran i containern. Så jag sa att jag kunde ha den.

Tidningarna löpte amok. De skrek om gängkrig, blood in the streets, fuckings LA liksom. Politiker
från partier som inte satt i kommunfullmäktige ylade om fel kriminalpolitik, fel narkotikapolitik,
fel kommunordförande, fel kommunfullmäktige. Fel stad, ansåg en Senterpartigalning och sa
att Oslo borde strykas från kartan, den var en skam för fäderneslandet. Den som fick mest stryk
var polismästaren, men skit rinner som bekant neråt och efter att en somalier hade skjutit ner
två stamfränder point blank nere vid Plata mitt på förmiddagen utan att någon plockades in,
lämnade sektionschefen för Orgkrim in sin avskedsansökan. Socialchefen – som också hade
ansvar för lag och ordning – sa att krim och nark och polis först och främst var statens ansvar,
men att hon såg det som sin uppgift att se till så att Oslos medborgare kunde gå tryggt på
gatorna. Det var bild på henne. Och bakom henne stod hennes sekreterare. Det var min gamla
bekant. Milfen utan m. Hon såg så allvarlig och all business ut. Jag såg bara en kåt kvinna med
ridbyxor vid knäna.

En kväll kom Andrej tidigt, sa att vi var klara för dagen och att jag skulle följa med till Blindern.

När han körde förbi gamlingens hus började jag tänka jävligt obehagliga tankar. Men så
svängde Andrej lyckligtvis in på granntomten, till det andra huset som gamlingen hade berättat
för mig att han också ägde. Andrej följde mig in. Huset var inte så tomt som det såg ut utifrån.
Bakom väggarna med avflagnad målarfärg och spruckna fönsterrutor var det både möblerat
och uppvärmt. Gamlingen satt i ett rum med bokhyllor från golv till tak, sådan där klassiskaktig
musik strömmade ur några stora golvhögtalare. Jag satte mig på den enda lediga stolen i
rummet och Andrej gick och låste dörren efter sig.

”Jag har tänkt be dig göra något för mig, Gusto”, sa gamlingen och la en hand på mitt knä.

Jag sneglade mot den låsta dörren.

”Vi är i krig”, sa han och reste sig. Han gick bort till hyllorna och drog ut en tjock bok med bruna,
fläckiga pärmar. ”Den här texten är från sexhundra år innan Kristus föddes. Jag kan inte
kinesiska, så jag har bara denna över tvåhundra år gamla översättning som är gjord av en jesuit
som hette Jean Joseph Marie Amiot. Jag köpte den på auktion och budade hem den för
hundranittiotusen kronor. Den handlar om hur man ska lura fienden i krig och är det mest
citerade verket i ämnet. Både Stalin, Hitler och Bruce Lee hade den som bibel. Och vet du vad?”
Han ställde tillbaka boken i hyllan igen och drog ut en annan. ”Jag föredrar den här.” Han
kastade bort boken till mig.

Det var en tunn bok med skinande blått omslag, tydligen ganska ny. Jag läste på omslaget:
”Schack för nybörjare”.

”Sextio kronor på rea”, sa gamlingen. ”Vi ska göra en rockad.”

”Rockad?”

”En sidoförflyttning där kungen får ett beskyddande torn vid sin sida. Vi ska ingå en allians.”

”Med ett torn?”

”Tänk stadshustornet.”

Jag tänkte.

”Kommunfullmäktige”, sa gamlingen. ”Socialchefen har en sekreterare som heter Isabelle

Skøyen, som är den som i praktiken styr stadens narkotikapolitik. Jag har kontrollerat med en
källa och hon är perfekt. Intelligent, effektiv och extremt ambitiös. Anledningen till att hon inte
har nått längre är enligt källan att hon lever ett liv som bara väntar på skandalrubriker. Hon
festar, säger exakt vad hon vill och har älskare i öster och väster.”

”Låter ju förfärligt”, sa jag.

Gamlingen tittade varnande på mig innan han fortsatte. ”Fadern var ledare för Senterpartiet,
men blev borttvingad när han ville in i rikspolitiken. Och mina källor säger att Isabelle har tagit
över faderns dröm och eftersom det är bäst chanser för Arbeiderpartiet, har hon gått ur faderns
lilla bondeparti. Kort sagt, allt hos Isabelle Skøyen är flexibelt och kan anpassas efter hennes
ambitioner. Dessutom är hon ensam med en icke obetydlig skuld på familjegården.”

”Så vad gör vi?” frågade jag som om jag själv var med i regeringen fiolin.

Gamlingen log som om han tyckte det var charmerande. ”Vi hotar henne till förhandlingsbordet
där vi lockar över henne till alliansen. Och du ska stå för hotelserna, Gusto. Det är därför du är
här nu.”

”Jag? Ska jag hota en kvinnlig politiker?”

”Precis. En kvinnlig politiker du har legat med, Gusto. En anställd vid kommunen har utnyttjat
sin position och ställning till sexuellt utnyttjande av en tonåring med stora sociala problem.”

Jag trodde först inte mina egna öron. Förrän han plockade upp ett fotografi ur kavajfickan och
la det på bordet framför mig. Det såg ut att ha tagits från insidan av tonade bilrutor. Det var
från Tollbugata och visade en ung pojke som klev in i en Land Rover. Registreringsskylten syntes.
Pojken var jag. Bilen tillhörde Isabelle Skøyen.

Det gick kalla kårar längs min rygg. ”Hur vet …?”

”Käre Gusto, jag berättade ju att jag har hållit ett öga på dig. Det jag vill att du ska göra är att
kontakta Isabelle Skøyen på det privata nummer jag är säker på att du har, och berätta för
henne vilken version av den här historien vi har förberett för pressen. Och sedan be om ett högst
privat möte med oss tre.”

Han gick bort till fönstret och tittade ut på det tröstlösa vädret.

”Du ska se att hon har en lucka i kalendern.”

 KAPITEL 15
UNDER DE SENASTE tre åren i Hongkong hade Harry tränat mer löpning än han gjort under hela sitt
tidigare liv. Ändå, under loppet av de tretton sekunder det tog honom att tillryggalägga de
hundra meterna fram till fängelsets dörr, spelade hans hjärna upp olika scenarier som alla hade
ett gemensamt: att han kom för sent.

Han ringde på och motstod frestelsen att slita i dörren medan han väntade på ljudet av den
automatiska dörröppnaren. Äntligen surrade det, och han sprang upp för trappstegen till
receptionen.

”Glömt något?” frågade vakten.

”Ja”, sa Harry och väntade tills hon släppte in honom innanför den låsta dörren. ”Larma!” skrek
han, släppte portföljen och sprang vidare. ”Oleg Faukes cell!”

Hans steg ekade genom det tomma atriet, de tomma korridorerna och det alldeles för tomma
uppehållsrummet. Han kände sig inte andfådd, ändå lät andningen som ett vrål inuti hans eget
huvud.

Olegs skrik nådde honom när han kom ut i den sista korridoren.

Dörren till hans cell stod halvöppen och sekunden innan han nådde bort dit kändes som i
mardrömmen, lavinen, fötterna som inte vill flytta sig snabbt nog.

Så var han inne och tog in situationen.

Skrivbordet var vält och papper och böcker låg utströdda på golvet. Längst in i rummet, med
ryggen mot garderoben, stod Oleg. Den svarta t-shirten med Slayer var genomdränkt av blod.
Framför sig höll han metallocket till papperskorgen. Hans mun var öppen och han skrek och
skrek. Framför honom såg Harry ryggen på ett Gymteclinne, över det en bred svettig tjurnacke,
ovanför det en glänsande skalle och ovanför det en höjd hand som höll i brödkniven. Det klang
av metall mot metall när knivbladet träffade locket. Mannen måste ha märkt ljusförändringen i
rummet för i nästa ögonblick for han runt. Sänkte huvudet och höll kniven lågt framför sig så att
den pekade på Harry.

”Ut!” väste han.

Harry lät sig inte luras att låta blicken följa kniven, utan fokuserade på fötterna. Han
registrerade att bakom mannen segnade Oleg ner och föll ihop på golvet. Jämfört med en som
sysslar med kampsport hade Harry en sorgligt liten repertoar av anfallstekniker. Han kunde
bara två. Och också bara två regler. Ett: det finns inga regler. Två: anfall först. Och när Harry
handlade var det med de automatiska rörelserna hos en som har lärt sig, tränat och repeterat
bara två sätt att angripa på. Harry gick rakt mot kniven så att mannen måste svänga bort den
från honom för att få fart på knivbladet. Och medan mannen påbörjade den rörelsen hade
Harry höjt höger fot och svängt in höften. Redan innan kniven var på väg fram igen var Harrys
fot på väg ner. Den träffade mannens knäskål uppifrån. Och, eftersom den mänskliga anatomin
inte skyddar särskilt väl mot våld ur just den vinkeln, så rök quadricepsen omedelbart följd av
knäledens ligament och – när knäskålen trycktes ner framför underbenet – även patellarsenan.

Mannen stöp i backen med ett skrik. Kniven klirrade mot golvet när händerna letade efter
knäskålen. Och ögonen spärrades upp när händerna fann den på ett helt nytt ställe.

Harry sparkade bort kniven och höjde foten för att avsluta anfallet så som han lärt sig: trampa
ner den andres lårmuskulatur mot underlaget och förorsaka så massiva inre blödningar att han
inte skulle kunna resa sig igen. Men han såg att jobbet redan var gjort och satte ner foten igen.

Han hörde ljudet av springande steg och rasslande nyckelknippor utifrån korridoren.

”Här!” ropade Harry och klev över den skrikande mannen bort till Oleg.

Han hörde väsande i dörröppningen.

”Få ut den där mannen och få tag i en läkare.” Harry var tvungen att vråla för att överrösta det
ihållande skrikandet.

”Fy fan, vad har …?”

”Skit i det nu, få bara tag i en läkare.” Harry slet sönder Slayer-t-shirten och förde fingrarna
genom blodet tills han hittade såret. ”Och läkaren ska komma hit först, han där har bara ett
krånglande knä.”

Harry höll Olegs ansikte mellan sina blodiga händer medan han hörde att de drog ut den
skrikande mannen.

”Oleg? Är du där? Oleg?”

Pojken blinkade och ordet som kom över hans läppar var så svagt att Harry knappt hörde det.
Och kände det knyta sig i bröstet.

”Oleg, det är okej. Han har inte stuckit hål på något du har så mycket användning för.”

”Harry …”

”Och snart är det julafton, de kommer att ge dig morfin.”

”Håll käften, Harry.”

Harry höll käften. Oleg öppnade ögonen helt. De hade ett feberaktigt desperat sken. Hans röst
var hes, men helt tydlig nu:

”Du borde ha låtit honom avsluta sitt jobb, Harry.”

”Vad är det du säger?”

”Du måste låta mig göra detta.”

”Göra vad?”

Inget svar.

”Göra vad, Oleg.”

Oleg la en hand bakom Harrys huvud, drog honom ända ner till sig och viskade: ”Detta är något
du inte kan förhindra, Harry. Det har redan hänt, det måste bara ha sin gång. Om du ställer dig i
vägen kommer fler att dö.”

”Vem kommer att dö?”

”Det är för stort, Harry. Det kommer att sluka dig, sluka oss alla.”

”Vem kommer att dö? Vem är det du skyddar, Oleg? Är det Irene?”

Oleg blundade. Hans läppar rörde sig lite. Sedan inte alls. Och Harry tänkte att han såg ut som
om han var elva år och nyss hade somnat efter en lång dag. Sedan talade han.

”Det är du, Harry. De kommer att döda dig.”

När Harry gick ut från fängelset hade ambulansen kommit. Han tänkte på hur det var förr. Den
här staden som den var förr. Hans liv sådant det var förr. När han använde Olegs dator i går
kväll hade han också letat efter Sardines och Russian Amcar Club. Han hade inte hittat något
som tydde på att de hade återuppstått. Återuppståndelse är kanske över huvud taget inte
mycket att hoppas på. Livet lär en kanske inte mycket, bortsett från detta enda: det finns inga
vägar tillbaka.

Harry tände en cigarett och innan han tog det första blosset, under den sekund hjärnan redan
firar nikotinet som ska följa med blodet, hörde han ljudet spelas upp igen, ljudet som han visste
att han skulle höra resten av kvällen och natten, det nästan ohörbara ordet som först hade
kommit över Olegs läppar i cellen:

”Pappa.”
DEL II
 KAPITEL 16
RÅTTMOR SLICKADE PÅ metallen. Det smakade salt. Hon ryckte till när kylskåpet vaknade till och
började surra. Kyrkklockan slog fortfarande. Det fanns en väg in till boet hon inte hade prövat.
Inte hade vågat pröva eftersom människan som spärrade ingången ännu inte var död. Men
ungarnas högfrekventa skrik gjorde henne desperat. Så hon gjorde det. Hon pilade upp längs
människans kavajärm. Den luktade svagt av rök. Inte rök från cigaretter eller en eld, utan något
annat. Något i gasform som hade funnits i tyget, men sedan tvättats ur så att bara några
luftmolekyler hängde kvar mellan de innersta trådarna i materialet. Hon kom upp till armbågen,
men där blev det för trångt. Hon stannade och lyssnade. I fjärran hördes en polissiren.

Det är alla de små ögonblicken och valen, pappa. De du trodde var oviktiga, here today, gone
tomorrow, typ. Men de hopar sig. Och innan du har märkt det har de blivit till en flod som drar
dig med sig. Som leder dig fram dit du ska. Och jag skulle hit. I fuckings juli. Nej, jag skulle ju inte
hit! Jag skulle någon helt annanstans, pappa. När vi svängde upp framför huvudbyggnaden stod
Isabelle Skøyen där, bredbent och i tajta ridbyxor, på sin gårdsplan.

”Andrej, du väntar här”, sa gamlingen. ”Peter, du kontrollerar området.”

Vi steg ur limousinen in i ladugårdslukt, flugsurr och fjärran koskällor. Hon tog gamlingen stelt i
hand utan att se åt mitt håll och bjöd med oss in på en kopp kaffe med betoning på en.

I hallen hängde bilder av hästarna med de bästa anlagen, de flesta kapplöpningspriserna och
fan vet allt. Gamlingen gick längs bilderna och frågade om det var engelska fullblod och
berömde överdrivet smala ben och stora frampartier så jag började undra om det var hästar
eller henne han talade om. I vilket fall fungerade det: Isabelles blick tinade upp lite och svaren
blev inte så korta.

”Låt oss sätta oss i vardagsrummet och prata”, sa han.

”Jag tänkte att vi tar det i köket”, sa hon och isen var tillbaka i rösten.

Vi satte oss och hon ställde kaffepannan mitt på bordet.

”Häll upp till oss du, Gusto”, sa gamlingen och tittade ut genom fönstret. ”En fin gård ni har här,
fru Skøyen.”

”Det finns ingen ’fru’ här.”

”Där jag växte upp kallade vi alla kvinnor som kunde sköta en gård för ’fru’ oavsett om de var
änkor, skilda eller ogifta. Det sågs som en hederstitel.”

Han vände sig mot henne och log stort. Hon mötte hans blick. Och under ett par sekunder var
det så tyst att allt du hörde var mongoflugan som flög mot fönstret för att komma ut i det fria.

”Tack”, sa hon.

”Bra. Låt oss glömma de här bilderna tills vidare, fru Skøyen.”

Hon stelnade till på stolen. Under samtalet jag och Isabelle haft på telefon hade hon först
försökt skratta bort det när jag förklarade att vi hade bilder av henne och mig som vi kunde
skicka till pressen. Hon sa att hon var singel, men en sexuellt aktiv kvinna som var med någon
som var lite yngre, och? För det första var hon bara socialchefssekreterare och för det andra var
detta Norge, dubbelmoral var något de sysslade med i amerikanska presidentval. Så jag hade
kort och koncist målat upp hotbilden i signalfärger. Att hon faktiskt hade betalat mig, och att
jag kunde bevisa det. Att hon helt enkelt var en horkund och prostitution och narkotika var
grejerna hon frontade inför pressen å socialförvaltningens vägnar, eller?

Två minuter senare hade vi bestämt tid och plats för det här mötet.

”Pressen skriver tillräckligt om politikers privatliv som det är”, sa gamlingen. ”Låt oss hellre tala
om en affärsuppgörelse, fru Skøyen. En fin affärsuppgörelse måste, i motsats till utpressning, ge
fördelar åt bägge parter. Eller hur?”

Hon rynkade pannan. Gamlingen log stort. ”Med affärsuppgörelse menar jag självklart inte att
det är pengar inblandade. Även om gården här säkert sköter sig själv. Men det skulle vara
korruption. Det jag erbjuder är en rent politisk handel. I och för sig i det dolda, men det är också
något som praktiseras varje dag i stadshuset. Och som är för invånarnas bästa, har jag rätt?”

Skøyen nickade igen, vaksamt.

”Den här uppgörelsen måste förbli mellan oss och er, fru Skøyen. Den ska först och främst
gagna staden, och den enda eventuella fördelen jag kan se för er personligen är om ni skulle ha
politiska ambitioner. Skulle det bli fallet, kommer det naturligtvis göra vägen till en chefsstol i
stadshuset mycket kortare. För att inte tala om en plats inom rikspolitiken.”

Hennes kaffekopp stannade halvvägs till munnen.

”Jag har inte ens tänkt be er göra något oetiskt, fru Skøyen. Jag vill bara belysa hur vi har
gemensamma intressen och sedan överlåta till er att göra det jag tycker är rätt.”

”Jag ska göra det ni tycker är rätt?”

”Kommunfullmäktige befinner sig i en pressad situation. Redan innan de senaste månadernas

olyckliga utveckling hade man som mål att Oslo skulle bort från listan över Europas värsta
heroinstäder. Ni skulle få ner omsättning, rekrytering bland unga och inte minst antalet dödsfall
på grund av överdoser. Just nu är det inget som verkar mer fjärran än det, eller hur, fru
Skøyen?”

Hon svarade inte.

”Det som behövs är en hjälte, eller hjältinna, som städar upp på botten.”

Hon nickade långsamt.

”Det hon måste börja med är att städa upp bland gängen och ligorna.”

Isabelle fnyste till. ”Tack, men det har man försökt med i varje storstad i Europa. Nya gäng
dyker upp som ogräs. Där det finns efterfrågan kommer det alltid att dyka upp nya
erbjudanden.”

”Precis”, sa han. ”Precis som ogräs. Jag ser att ni har ett jordgubbsland där ute, fru Skøyen.
Använder ni marktäckare?”

”Ja. Jordklöver.”

”Jag kan erbjuda er marktäckare”, sa gamlingen. ”Jordklöver i Arsenaltröjor.”

Hon tittade på honom. Jag kunde se hennes glupska hjärna arbeta för högtryck. Gamlingen såg
nöjd ut.

”Marktäckare, min käre Gusto”, sa han och tog en klunk ur kaffekoppen. ”Är ogräs man
planterar och låter gro obehindrat för att förhindra att annat ogräs skjuter upp. Helt enkelt för
att jordklöver är ett mindre ont än alternativet. Förstår du?”

”Jag tror det”, sa jag. ”Där det ändå kommer att växa ogräs, är det smart att hjälpa fram ett
ogräs som inte förstör jordgubbarna.”

”Exakt. Och i den här analogin är kommunfullmäktiges vision om ett renare Oslo jordgubbarna,
och alla gängen som säljer livsfarligt heroin och underblåser anarki på Oslos gator är ogräset.
Men vi och fiolin är marktäckaren.”

”Men?” sa Isabelle.

”Men först måste man rensa bort allt ogräs som inte är jordklöver. Och sedan måste man låta
jordklövern vara i fred.”

”Och vad är det egentligen som är så mycket bättre med jordklöver?” frågade hon.

”Vi skjuter ingen. Vi opererar diskret. Vi säljer en vara som nästan inte ger några
överdosdödsfall. Med monopol i jordgubbslandet kan vi höja våra priser så mycket att det blir
färre brukare och färre unga som rekryteras. Utan att vår totala profit går ner, det ska
erkännas. Få brukare och få säljare, pundare kommer inte längre att fylla parkerna och våra
gator i centrum. Kort sagt: Oslo kommer att bli en fröjd för ögat för turister, politiker och
väljare.”

”Jag är inte socialchef.”

”Inte än. Men så är heller inte ogräsrensning något för chefer. Ni har sekreterare till sådant. Till
att fatta alla de små, dagliga beslut som tillsammans leder till det som faktiskt blir gjort. Ni
följer naturligtvis chefens vedertagna linje, men det är ni som har den dagliga kontakten med
polisen, som diskuterar deras aktiviteter och göromål i Kvadraturen till exempel. Ni måste
självklart profilera er roll en smula mer, men där verkar ni ha en viss talang. En liten intervju om
drog- och missbrukshanteringen i Oslo här, ett uttalande om överdosdödsfall där. Så när succén
är ett faktum kommer såväl press som partikolleger veta vem det är som är hjärnan och handen
bakom …” Han log sitt komodovaranflin. ”… marknadens stolta vinnare av årets största
jordgubbar.”

Alla satt tysta. Flugan hade gett upp flyktförsöken när den upptäckte sockerskålen.

”Det här samtalet har naturligtvis aldrig ägt rum”, sa Isabelle.

”Naturligtvis inte.”

”Vi har inte ens träffat varandra.”

”Synd, men sant, fru Skøyen.”

”Och hur hade ni tänkt att … rensningen skulle gå till?”

”Vi kan självklart hjälpa till med en del. Det finns en lång tradition att tjalla för att göra sig av
med konkurrenter i den här branschen, och vi förser er med nödvändig information. Ni förser
naturligtvis också socialchefen med förslag till polismyndigheten, men ni behöver nog dessutom
någon förtrolig inom polisen. Kanske en som också kan ha nytta av att vara en del av en sådan
framgångshistoria. En … vad ska jag kalla det?”

”Ambitiös person som kan vara pragmatisk så länge det är för stadens bästa?” Isabelle Skøyen
höjde kaffekoppen som till en pytteliten skål. ”Ska vi gå och sätta oss i vardagsrummet?”

Sergej låg på rygg på bänken medan tatueraren under tystnad studerade teckningarna.

När han på avtalad tid hade kommit till den lilla butiken hade tatueraren hållit på med en stor
drake på ryggen på en kille som hade legat där och bitit ihop, medan en kvinna som tydligen var
modern hade tröstat honom, frågat tatueraren igen och igen om tatueringen måste vara så
stor, betalat när han var färdig och på väg ut frågat sin son om han inte var glad nu när han
hade en ännu tuffare tatuering än Preben och Kristoffer.

”Den här passar bättre på ryggen”, sa tatueraren och pekade på en av teckningarna

”Tupoy”, sa Sergej lågt. Idiot.

”Va?”

”Allt måste vara som i teckningen. Måste jag säga det varje gång?”

”Ja ja. Men jag kan faktiskt inte göra allt färdigt i dag.”

”Jo, gör allt. Dubbelt betalt.”

”Så det är bråttom?”

Sergej nickade kort. Andrej hade ringt honom varje dag, hållit honom uppdaterad. Så när han
hade ringt i dag var inte Sergej förberedd. Förberedd på det Andrej hade att säga.

Att det nödvändiga hade blivit nödvändigt.

Och Sergejs första tanke när de bröt förbindelsen igen hade varit att nu fanns ingen återvändo.

Han hade direkt tänkt: Ingen återvändo? Vem ville vända åter?

Kanske hade han tänkt så för att Andrej hade varnat honom. Berättat att polisen lyckats
avväpna en intagen som de hade betalat för att döda Oleg Fauke. Den intagne var i och för sig
bara en norrman och hade inte dödat någon med kniv tidigare, men det betydde ändå att detta
knappast skulle bli lika lätt som senast, det skulle inte bli som att skjuta deras dealare, grabben,
det hade ju varit en ren avrättning. Den här polisen måste han smyga sig inpå, vänta tills han
hade honom där han ville, ta honom då han minst anade det.

”Inte för att vara en showstopper, men de där tatueringarna du redan har är inte direkt
kvalitetsarbete. Linjerna är otydliga och det är dåligt bläck. Vi ska inte fräscha till dem?”

Sergej svarade inte. Vad visste snubben om kvalitetsarbete? Linjerna var otydliga eftersom
tatueraren i fängelset måste använda en spetsig gitarrsträng fäst vid en rakapparat som nål, och
bläcket var gjort av smälta skosulor utblandat med urin.

”Teckning”, sa Sergej och pekade. ”Nu!”

”Och du är säker på att du vill ha en pistol? Du bestämmer, men min erfarenhet är att folk tar
illa vid sig av våldsamma symboler. Bara så du vet, alltså.”

Killen visste tydligen ingenting om kriminella ryssars tatueringar. Visste inte att katten betydde
att han var dömd för stöld, att kyrkan med två kupoler betydde att han hade två domar. Visste
inte att brännmärket han hade på bröstet var en tatuering han bränt bort genom att bandagera
magnesiumpulver direkt mot huden. Tatueringen hade visat ett kvinnligt könsorgan och hade
gjorts på honom när han satt av den andra domen, av ett gäng georgiska Svart
Såkornmedlemmar som ansåg att han var skyldig dem pengar efter att ha spelat kort.

Tatueraren visste inte heller att pistolen han fått som teckning, en Makarov, den ryska polisens
tjänstevapen, symboliserade att han, Sergej Ivanov, hade dödat en polis.

Ingenting visste han, och det var lika så bra, det var bäst för dem alla om han höll sig till fjärilar,
kinesiska skrifttecken och färggranna drakar på norska välgödda ungdomar som trodde att
deras dussintatueringar var ett statement för något.

”Ska vi börja då?” frågade tatueraren.

Sergej tvekade ett ögonblick. Tatueraren hade haft rätt, det var bråttom. Sergej hade ställt sig
frågan varför det var så bråttom, varför han inte kunde vänta tills efter att polisen var död? Och
han hade svarat sig själv det han ville höra: att om han fångades in direkt efter mordet och satt i
norskt fängelse där det inte fanns tatuerare bland de intagna som i Ryssland, skulle han fan i
mig ha tatueringen, han skulle i alla fall ha den.

Men Sergej visste att det fanns ett annat svar på frågan också.

Tatuerade han sig före mordet eftersom han innerst inne var rädd? Så rädd att han inte var
säker på att han skulle klara av att genomföra det? Att det var därför han måste tatuera in det
redan nu, för att bränna alla broar bakom sig, plocka bort reträttmöjligheten så att han måste
utföra mordet? Ingen sibirisk urkan kan leva med att gå runt med en lögn inristad i huden, det
var självklart. Och han hade glatt sig, visste att han hade glatt sig, så varifrån kom dessa tankar?

Han visste varifrån de kom.

Dealaren. Grabben med Arsenaltröjan.

Han hade börjat dyka upp i hans drömmar.

”Sätt igång”, sa Sergej.

 KAPITEL 17
”LÄKAREN SÄGER ATT Oleg kommer att vara på benen igen om några dagar”, sa Rakel. Hon stod lutad
mot kylskåpet med en kopp te i handen.

”Då måste han flyttas till ett ställe där absolut ingen kan få tag i honom”, sa Harry.

Han stod vid hennes köksfönster och tittade ner på staden där eftermiddagens rusningstrafik
slingrade som lysmaskar längs de stora vägarna.

”Polisen har väl sådana där platser för vittnesbeskydd”, sa hon.

Rakel hade inte blivit hysterisk, utan tagit nyheten om knivanfallet på Oleg med ett slags
resignerad fattning. Som om det var något hon halvt om halvt hade väntat sig. Samtidigt kunde
Harry se förbittringen i hennes ansikte. Stridsansiktet.

”Han måste sitta i ett fängelse, men jag ska prata med allmänne åklagaren om förflyttning”, sa
Hans Christian Simonsen. Han hade kommit så fort Rakel ringde och satt vid köksbordet i sin
skjorta med svettringar i armhålorna.

”Se om du kan gå förbi officiella kanaler”, sa Harry.

”Vad menar du?” sa advokaten.

”Dörren stod olåst, så minst en av vakterna måste ha varit med på det. Så länge vi inte vet vem
som är inblandad måste vi utgå ifrån att alla kan vara det.”

”Är du inte en smula paranoid nu?”

”Paranoia räddar liv”, sa Harry. ”Kan du fixa det, Simonsen?”

”Jag ska se vad jag kan göra. Hur är det där han är nu?”

”Han ligger på Ullevål och jag har sett till att två poliser som jag litar på vaktar honom. En sak
till: han som anföll Oleg ligger på sjukhus nu, men kommer att få speciella restriktioner sedan.”

”Brev- och besöksförbud?” undrade Simonsen.

”Jepp. Kan du se till att vi får veta vad han säger till polisen eller till sin advokat?”

”Det var värre.” Simonsen kliade sig i huvudet.

”Antagligen får de inte ett ord ur honom, men försök i alla fall”, sa Harry och knäppte rocken.

”Vart ska du?” frågade Rakel och la en hand på hans arm.

”Till källan”, sa Harry.

Klockan hade blivit åtta på kvällen och trafiken i huvudstaden i det land i världen där folk har
kortast arbetsdag hade för länge sedan lagt sig till ro. Grabben som stod på trappan i gathörnet
längst bort vid Tollbugata bar tröja nummer 23, Arshavin. Han hade huvan på huvtröjan
uppdragen över huvudet och ett par överdimensionerade vita gymnastikskor av märket Air
Jordan. Girbaudjeansen var nystrukna och så styva att de nästan kunde stå själva. Hela
gangstapaketet, allt var kopierat in i minsta detalj från senaste Rick Rossvideon, och Harry
utgick ifrån att när byxorna gled ner helt skulle de uppenbara vanliga svenssonkalsonger, inga
ärr efter knivhugg eller skott, men minst en våldsförhärligande tatuering.

Harry gick bort till honom utan att se sig om vare sig åt höger eller vänster.

”Fiolin, en kvarting.”

Grabben tittade ner på Harry utan att ta händerna ur fickan på huvtröjan och nickade.

”Jaha?” sa Harry.

”Du får vänta, boraz.” Grabben talade med pakistansk brytning som Harry antog att han la bort
när de åt pannbiff hemma hos mor i det helnorska hemmet.

”Jag har inte tid att vänta tills du har en flock.”

”Slappna av, det går fort.”

”Jag betalar en hundralapp extra.”

Grabben mätte Harry med blicken. Och Harry visste ungefär vad han tänkte: en ful affärsman
med konstig kostym, kontrollerad konsumtion och kolleger och familj som han är livrädd ska
komma förbi av en slump. En man som ber om att bli uppskörtad.

”Sexhundra”, sa grabben.

Harry suckade och nickade.

”Idra”, sa grabben och började gå.

Harry utgick ifrån att ordet måste betyda att han skulle följa med.

De rundade hörnet och gick in genom en öppen port till en bakgård. Dealaren var svart,
antagligen nordafrikan, och stod lutad mot ett torn träpallar. Huvudet for upp och ner i takt
med musiken från iPoden. Ena hörsnäckan var ute och hängde ner längs sidan.

”Kvarting”, sa Rick Ross i Arsenaltröjan.

Dealaren tog upp något ur en djup jackficka och gav till Harry med handflatan ner så att det inte
syntes. Harry såg på påsen han hade fått. Pulvret var vitt, men med en del små, mörka
fragment.

”Jag har en fråga”, sa Harry och stoppade påsen i kavajfickan.

De två andra stelnade till och Harry såg dealarens hand röra sig mot korsryggen. Han gissade på
en finkalibrig pistol i byxlinningen.

”Har någon av er sett den här tjejen?” Han höll fram bilden av familjen Hanssen.

De tittade och skakade på huvudet.

”Jag har femtusen kronor till den som kan ge mig en ledtråd, ett rykte, vad som helst.”

De två andra såg på varandra. Harry väntade. Sedan slog de ut med armarna och vände sig mot
Harry igen. Kanske lät de utfrågningen passera eftersom de hade upplevt det tidigare, en far
som letar efter sin dotter i Oslos knarkkretsar. I vilket fall saknade de cynismen eller fantasin
som krävdes för att hitta på något som kunde inkassera belöningen.

”Nähä”, sa Harry. ”Men jag vill att ni ska hälsa till Dubai och berätta att jag har information som
jag tror han kan vara intresserad av. Det handlar om Oleg. Säg att han kan komma till Leons och
fråga efter Harry.”

I nästa ögonblick var den framme. Och Harry hade rätt, det såg ut som en Beretta i
Cheetahserien. Nio millimeter. Kortpipig äcklig tingest.

”Är du baosj?”

Kebabnorska. Polis.

”Nej”, sa Harry och försökte svälja illamåendet som alltid kom när han tittade in i en
pistolmynning.

”Du ljuger. Du skjuter inte fiolin, du är en spanare.”

”Jag ljuger inte.”

Dealaren nickade kort till Rick Ross som gick fram till Harry och drog upp hans kavajärm. Harry
försökte slita blicken från pistolmynningen. Det hördes ett svagt visselljud. ”Ser faktiskt ut som
han skjuter”, sa Rick Ross.

Harry hade använt en vanlig synål som han hållit under lågan från tändaren. Han hade stuckit
djupt och vridit runt på fyra fem ställen på underarmen och gnidit in såren med
rengöringsmedel för att ge dem en ilsket flammig rodnad. Till slut hade han perforerat
armbågsvenen på bägge sidor så att det kom ut blod under huden och skapade några
effektfulla blåmärken.

”Jag tror ändå att han ljuger”, sa dealaren, bytte fot och grep om pistolkolven med bägge
händerna.

”Varför det? Titta här, han har spruta och metallfolie i fickan också.”

”Han är inte rädd.”

”Vad fan menar du? Kolla på snubben!”

”Han är inte tillräckligt rädd. Hej, baosj, sätt en spruta nu.”

”Är du knäpp, Rage?”

”Håll käften!”

”Slappna av. Varför är du så förbannad?”

”Jag tror inte att Rage gillade att du sa hans namn”, sa Harry.

”Håll käften du med! Sätt! Och du använder ur din egen påse.”

Harry hade aldrig smält och injicerat tidigare, i alla fall inte i medvetet tillstånd, men han hade
använt opium och visste hur det fungerade, att smälta substansen till flytande form som du
drog upp i en spruta. Hur svårt kunde det vara? Han satte sig på huk, hällde ner pulver i
metallfolien, några pulverkorn hamnade på marken och han fuktade fingret, fick upp det och
gned in det i gommen, försökte verka ivrig. Det smakade bittert, som annat pulver han hade
smaktestat som polis. Men det hade en annan smak också. En nästan omärklig bismak av
ammoniak. Nej, inte ammoniak. Han kom på det nu, bismaken påminde honom om lukten av
övermogen papaya. Han tände tändaren, litade på att de trodde att hans klantighet berodde på
att han arbetade med en pistol mot pannan.

Två minuter senare hade han en färdigladdad spruta.

Rick Ross hade återvunnit sin gangsta coolness. Han hade dragit upp ärmarna till armbågarna
och poserade bredbent med armarna i kors och huvudet lutat bakåt.

”Skjut”, beordrade han. Kröp ihop och höll ut en avvärjande hand. ”Inte du, Rage!”

Harry tittade på de två. Rick Ross hade inga märken på sina nakna underarmar, och Rage såg
lite för fokuserad ut. Harry pumpade vänstra knytnäven mot vänster axel två gånger, knäppte
mot underarmen och förde in sprutan med den föreskrivna trettiogradersvinkeln. Och
hoppades att det såg proffsigt ut för en som inte själv satte sprutor.

”Aaaah”, stönade Harry.

Proffsigt nog för att de inte skulle tänka på huruvida sprutspetsen faktiskt sattes i en blodåder
eller bara i köttet.

Han rullade med ögonen och böjde knäna.

Proffsigt nog för att de skulle gå på en fejkad orgasm.

”Glöm inte att meddela Dubai”, viskade han.

Sedan vacklade han ut på gatan och raglade västerut i riktning mot Slottet.

Först på Dronnings gate rätade han på sig.

På Prinsens gate kom den försenade effekten. Det var de delar av substansen som hade hittat
blod, som hade nått hjärnan via kapillärernas omvägar. Det var som ett fjärran eko av rushen
från en spruta rakt i en artär. Ändå kände Harry tårarna fylla ögonen. Det var som att
återförenas med en älskad man aldrig trodde att man skulle få se igen. Öronen fylldes, inte av
himmelsk musik, utan himmelskt ljus. Och han insåg samtidigt varför de kallade det fiolin.

Klockan var tio på kvällen och på Orgkrim var lamporna släckta på kontoren, och det var tomt i
korridorerna. Men på Truls Berntsens kontor kastade datorskärmen ett blått ljus över polisen
som satt med fötterna på bordet. Han hade satt femtonhundra kronor på City och höll på att
förlora. Men nu hade de frispark. Arton meter och Tévez.

Han hörde dörren öppnas och högra pekfingret rörde sig automatiskt mot escapeknappen. Men
det var för sent.

”Hoppas det inte är min budget som betalar för ’streamingen’.”

Mikael Bellman slog sig ner på den andra stolen. Truls hade lagt märke till att i takt med att
Bellman stigit i graderna hade han lagt sig av med uttalet de hade vuxit upp med i Manglerud.
Det var bara när han pratade med Truls som han ibland blev Manglerud igen.

”Har du läst tidningen?”

Truls nickade. Eftersom det inte hade funnits något annat att läsa, hade han fortsatt efter att
krim- och sportsidorna var genomgångna. Han hade bland annat tittat ordentligt på bilden av
socialchefssekreterare Isabelle Skøyen. Hon hade börjat fotas på premiärer och sociala
evenemang efter att VH i somras gjort ett intervjuporträtt med rubriken ”gatsoparen” där hon
hade fått äran av att vara arkitekten bakom städningen bland knarkgäng och heroinister på
Oslos gator och också lanserade henne som framtida stortingspolitiker. Kommunfullmäktige
hade i alla fall haft framgång. Truls tyckte sig märka att hennes urringning hade sjunkit i takt
med oppositionens uppslutning, och leendet på bilden var snart lika brett som akterkastellet.

”Jag har haft ett högst inofficiellt samtal med rikspolischefen”, sa Bellman. ”Hon kommer att
föreslå mig som polismästare för justitieministern.”

”Fy fan!” utbrast Truls. Tévez hade satt frisparken i krysset.

Bellman reste sig. ”Tänkte bara att du ville veta det. Ulla och jag bjuder förresten hem lite folk
nästa lördag.”

Truls kände samma vanliga stick när han hörde honom säga Ullas namn.

”Nytt hus, nytt jobb, du vet. Och du var ju med och göt betongaltanen.”

Var med? tänkte Truls. Jag göt hela jävla skiten.

”Så om du inte är väldigt upptagen …”, sa Bellman och nickade mot datorn. ”Är du bjuden.”

Truls tackade ja. Så som han hade tackat ja sedan de träffades som smågrabbar, tackade ja till
att vara femte hjulet under vagnen, till att vara åskådare åt Mikael Bellman och Ullas självklara
lycka. Tackade ja till ännu en kväll där han skulle dölja vem han var och vad han kände.

”En annan sak”, sa Bellman. ”Minns du honom jag bad dig få struken ur besöksregistret i
receptionen?”

Truls nickade utan att göra en min. Bellman hade ringt honom och förklarat att det nyss kommit
förbi en Tord Schultz och gett honom upplysningar om knarksmuggling och en brännare i deras
egna led. Att han var bekymrad över mannens säkerhet och att namnet borde plockas bort ur
registret ifall den här brännaren arbetade i huset och hade tillgång till registret.

”Jag har försökt ringa honom flera gånger men jag får inget svar. Jag är lite oroad. Du är helt
säker på att Securitas plockade bort hans namn och att inga andra fick veta om det?”

”Helt säker, polismästaren”, sa Truls. City hade lagt sig i försvar och bollen måste undan. ”Har
du förresten hört något mer från den där gnällige kollegan på Oslo Lufthavn.”

”Nej”, sa Bellman. ”Det verkar som om han nöjt sig med att substansen måste ha varit
potatismjöl. Varför undrar du?”

”Bara undrade, polismästaren. Hälsa hem till draken.”

”Ser helst att du använder en annan benämning, tack.”

Truls ryckte på axlarna. ”Det är du som kallar henne det.”

”Jag menar det där med polismästare. Det är inte officiellt förrän om ett par veckor.”

Flygchefen suckade. Trafikkontrollen hade nyss ringt och berättat att Bergenplanet var försenat
eftersom kaptenen varken hade dykt upp eller sagt till, och de hade varit tvungna att snabbt få
fram en ny kapten.

”Schultz har det lite tufft just nu”, sa flygchefen.

”Han svarar inte i telefon heller”, sa trafikkontrollen.

”Jag var rädd för det, det händer att han flyger lite solo på fritiden.”

”Jag har hört det, ja. Men det här är inte fritid. Det var nära att vi måste ställa in.”

”Han har som sagt lite hinder i vägen just nu. Jag ska prata med honom.”

”Vi har alla hinder, Georg. Jag måste avge full rapport, det förstår du väl?”

Flygchefen tvekade, men gav upp. ”Självklart.”

När de la på dök en bild upp i flygchefens minne. En eftermiddag, grillfest, sommar. Campari.
Budweiser och megabiffar direkt från Texas, influgna av en flygelev. Han och Else i ett sovrum
ingen hade sett dem smyga in i. Hon hade stönat lågt, lågt nog för att det inte skulle höras över
skriken från lekande barn, inkommande flygplan och de andras bekymmerslösa skratt precis
utanför det öppna fönstret. Planen som kom med jämna mellanrum. Hans, Tords, rungande
skratt efter ännu en klassisk flyghistoria. Och hennes, Elses, Tords hustrus, låga stönande.
 KAPITEL 18
”HAR DU KÖPT FIOLIN?”

Beate Lønn stirrade misstroget på Harry som satt i hörnet av hennes kontor. Han hade dragit
bort stolen från det skarpa morgonljuset till skuggan där han knäppte händerna runt
kaffemuggen hon hade gett honom. Svetten låg som plastfolie över hans ansikte och han hade
hängt kavajen på stolsryggen.

”Du har inte …?”

”Är du galen.” Harry klunkade i sig skållhett kaffe. ”Alkisar kan inte syssla med sådant.”

”Bra, för annars skulle jag trott att det där var en klassisk miss”, sa hon och pekade.

Harry tittade ner på sin underarm. Allt han hade av kläder utöver kostymen var tre par
kalsonger, ett ombyte strumpor och två kortärmade skjortor. Han hade tänkt köpa det han
behövde i Oslo, men hittills hade det inte funnits någon tid till det. Och i morse hade han
vaknat med något som liknade dagenefterhuvudvärk så att han av gammal vana hade kräkts i
toan. Resultatet av sprutan han satt i armen var ett märke med form och färg som USA när
Reagan återvaldes.

”Jag vill att du ska analysera det åt mig”, sa Harry.

”Varför det?”

”På grund av brottsplatsbilden som visade påsen ni fann på Oleg.”

”Ja?”

”Ni har fått jävligt bra kameror. Man kunde se att pulvret var helt vitt. Titta här, det här pulvret
har några bruna fragment. Jag vill veta vad det är.”

Beate tog fram ett förstoringsglas ur lådan och lutade sig över pulvret som Harry hade hällt ut
på framsidan av Forensic Magazine.

”Du har rätt”, sa hon. ”De proven vi har fått in har varit vita, men de senaste månaderna har
det ju i praktiken inte gjorts ett enda beslag, så detta är intressant. Särskilt eftersom det nyligen
ringde en polis från kontoret på Oslo Lufthavn och pratade om något liknande.”

”Vadå?”

”De fann en påse med pulver i handbagaget hos en pilot. Kollegan undrade hur vi hade kommit
fram till att det var rent potatismjöl, han hade med egna ögon sett bruna korn i pulvret.”

”Han menade att piloten smugglade fiolin?”

”Faktiskt har det inte gjorts ett enda beslag av fiolin vid gränsen hittills, så kollegan har väl
aldrig sett fiolin. Vitt heroin är ju sällsynt, det mesta som kommer är brunt, så polisen hade
först antagit att det var två partier som hade blandats. Förresten var inte piloten på väg in, utan
ut.”

”Ut?”
”Ja.”

”Vart?”

”Till Bangkok.”

”Tog han med sig potatismjöl till Bangkok?”

”Var väl någon norrman som skulle laga vit sås till sina fiskbullar.” Hon log samtidigt som hon
rodnade av sitt eget försök att vara rolig.

”Mm. Något helt annat. Jag läste nyss om en spanare som hittades mördad i hamnen i
Göteborg. Det gick rykten om att han skulle ha varit en brännare. Gick det sådana rykten om
den mördade spanaren här i Oslo?”

Beate skakade bestämt på huvudet. ”Nej. Tvärtom. Han var snarare känd för att ha varit lite väl
ivrig att fånga banditer. Strax innan han mördades pratade han om att han hade den stora
fisken på kroken, att han skulle dra in den helt solo.”

”Solo, ja.”

”Han ville inte berätta mer, sa att han inte litade på någon annan än sig själv. Låter kanske som
någon du känner, Harry?”

Han drog på smilbandet, reste sig och trädde in armarna i kavajen.

”Vart ska du?”

”Besöka en gammal vän.”

”Jag visste inte att du hade några.”

”Ett talesätt. Jag ringde chefen på Kripos.”

”Heimen?”

”Ja. Jag frågade om han kunde ge mig en lista över Gustos mobilsamtal under tiden för mordet.
Han svarade att för det första var fallet så givet att de inte hade dragit ut någon sådan lista. För
det andra: om de hade gjort det, skulle de aldrig i livet ha gett den till en … få se”, Harry
blundade och räknade på fingrarna, ”’entledigad snut, alkis och svikare som du’ .”

”Som sagt, jag visste inte att du hade gamla vänner.”

”Så nu måste jag försöka på annat håll.”

”Okej. Jag ska i alla fall analysera det här pulvret i dag.”

Harry stannade i dörren. ”Du sa senast att det nyligen hade dykt upp fiolin i Göteborg och
Köpenhamn. Betyder det att det dök upp där efter att det kom till Oslo?”

”Ja.”

”Är det inte vanligtvis det omvända, att nytt knark först kommer till Köpenhamn och sedan
sprider sig norrut?”

”Det har du väl kanske rätt i. Varför undrar du?”

”Vet inte riktigt än. Vad sa du att piloten hette?”

”Det sa jag inte. Schultz. Tord. Något mer?”

”Ja. Har du tänkt på att spanaren kan ha haft rätt?”

”Rätt?”

”I att hålla käften och inte lita på någon. Kanske hade han insett att det fanns en brännare på
plats.”

Harry såg sig omkring i den stora, luftiga katedralen till reception på Telenors huvudkontor i
Fornebu. Vid receptionsdisken tio meter bort stod två personer och väntade på att få hjälp. Han
såg att de fick klistermärken och hämtades av dem de skulle besöka vid personalslussen.
Telenor hade tydligen stramat åt rutinerna och hans plan om att mer eller mindre gatekrascha
Klaus Torkildsens kontor var inte längre så bra.

Harry funderade över situationen.

Torkildsen skulle garanterat inte tycka om besöket. Av den enkla anledningen att han hade en
gammal dom för blottning, något han lyckats dölja för arbetsgivaren, men som Harry under
flera år använt för att pressa honom att ge dem tillgång till information, ibland långt mer än
telefonföretaget hade juridiskt tillstånd till. Men utan de fullmakter som följde med ett id-kort
från polisen skulle Torkildsen inte ens ta emot Harry.

Till höger om de fyra personalslussarna som ledde in till hissen fanns en större dörr där en stor
grupp besökande släpptes in. Harry fattade ett snabbt beslut. Han gick med snabba steg fram
till gruppen och manövrerade sig in mot mitten av flocken som långsamt närmade sig den
Telenoranställde som höll upp dörren. Harry vände sig till mannen bredvid, en liten man med
kinesiska drag:

”Nín h o.”

”Excuse me?”

Harry såg namnet på klistermärket. Yuki Nakazawa.

”Oh, japanese”, skrattade Harry och slog den lille mannen flera gånger på axeln som om han var
en gammal vän. Yuki Nakazawa log osäkert tillbaka.

”Nice day”, sa Harry, fortfarande med handen på den andres axel.

”Yes”, sa Yuki. ”Which company are you?”

”TeliaSonera”, sa Harry.

”Very, very good.”

De passerade den Telenoranställde, och i ögonvrån kunde Harry se honom komma mot dem
och visste på ett ungefär vad han skulle säga. Och det stämde:

”Sorry, sir, I can’t let you in without a tag.”

Yuki Nakazawa tittade förvånat på mannen.

Torkildsen hade fått nytt kontor. Efter att ha tillryggalagt en kilometer i öppet kontorslandskap
såg Harry till slut en imponerande och bekant figur i en glasbur.

Harry gick in direkt.

Mannen satt med ryggen till och en telefon pressad mot örat. Harry kunde se duschen av spott
regna mot fönstret: ”Nu måste ni för fan ha fått igång SW2-servern!” Harry harklade sig.

Stolen svängde runt. Klaus Torkildsen hade blivit ännu fetare. En överraskande elegant,
skräddarsydd kostym lyckades delvis dölja valkarna, men inget kunde dölja uttrycket av ren och
skär fruktan som spred sig över hans märkliga ansikte. Det märkliga bestod i att med så stor
ansiktsareal att disponera hade ögon, näsa och mun bestämt sig för att samlas på en liten ö
mitt i havet av ansikte. Hans blick gled ner till Harrys kavajslag.

”Yuki … Nakazawa?”

”Torkildsen.” Harry log brett och sträckte ut armarna åt sidorna som till en kram.

”Vad fan gör du här?” viskade Klaus Torkildsen.

Harry släppte ner armarna igen. ”Jag är glad att se dig också.”

Han satte sig på skrivbordskanten. Samma plats han brukade sätta sig på. Invadera och skaffa
sig lite ovanifrånperspektiv. Enkel och effektiv härskarteknik. Torkildsen svalde och Harry såg
stora, glänsande svettdroppar dyka upp på hans panna.

”Mobilnätet i Trondheim”, grymtade Torkildsen och nickade mot telefonen. ”Skulle haft servern
igång förra veckan. Folk går fan inte att lita på längre. Jag har inte tid, vad vill du?”

”Ha listan med samtal från och till Gusto Hanssens mobilnummer sedan i maj.” Harry tog en
penna och skrev namnet på en gul post-it-lapp.

”Jag är operationschef nu, jag jobbar inte på driften längre.”

”Nej, men du kan fortfarande skaffa mig de där numren.”

”Har du tillstånd?”

”Då hade jag gått direkt till min poliskontakt i stället för till dig.”

”Så varför ville inte din åklagare godkänna detta?”

Den gamle Torkildsen skulle inte ha vågat fråga om det. Han hade blivit tuffare. Hade mer
självförtroende. Var det den högre befattningen? Eller något annat? Harry såg baksidan av en
fotoram på skrivbordet. En sådan där personlig bild man ställde fram för att inte glömma att
man hade någon. Så om det inte var en hund var det kanske en kvinna. Kanske till och med en
unge. Vem hade kunnat tro det? Den gamle blottaren hade blivit med kvinnfolk.

”Jag jobbar inte på polisen längre”, sa Harry.

Torkildsen flinade. ”Men ändå vill du ha samtalsinfo?”

”Jag behöver inte mycket, bara den här telefonen.”

”Varför skulle jag göra det? Om det upptäcks att jag har gett den sortens information till en
privatperson får jag sparken. Och det är lätt att spåra att jag har varit inne och kollat.”
Harry svarade inte.

Torkildsen skrattade bittert. ”Jag förstår. Det är samma gamla fega utpressningsmedel. Om jag
inte ger dig information utom regelverket kommer du att se till så att mina kolleger får veta om
den där domen.”

”Nej”, sa Harry. ”Nej, jag tänker inte skvallra. Jag ber dig bara om en tjänst, Klaus. Det är privat.
Grabben till min före detta riskerar att bli oskyldigt dömd till livstid.”

Harry såg Torkildsens dubbelhaka rycka till och skapa en våg i köttet som fortsatte ner längs
halsen som en krusning tills den fångades upp i den stora kroppsmassan och var borta. Harry
hade aldrig tilltalat Klaus Torkildsen med förnamn tidigare. Torkildsen såg på Harry. Blinkade.
Koncentrerat. Det blinkade i svettdropparna på pannan och Harry kunde se hur hjärnans
miniräknare la ihop och drog ifrån och – till slut – summerade. Torkildsen slog ut med armarna
och lutade sig tillbaka mot stolsryggen som skrek under vikten:

”Beklagar, Harry. Jag skulle gärna hjälpa dig. Men just nu har jag inte råd med den sortens
medkänsla. Hoppas att du förstår.”

”Självklart”, sa Harry och gned sig över hakan. ”Det är fullt förståeligt.”

”Tack ska du ha”, sa Torkildsen, uppenbart lättad och började resa sig i stolen för att komma
upp, tydligen för att lotsa Harry ut ur glasburen och sitt liv.

”Så”, sa Harry. ”Om du inte skaffar numren är det inte bara dina kolleger som får veta om
blottningen, utan din hustru också. Ungar ännu? Ja? En, två?”

Torkildsen sjönk ihop i stolen igen. Stirrade skeptiskt på Harry. Den gamle, darrande Klaus
Torkildsen. ”Du … du sa att du inte skulle …”

Harry ryckte på axlarna. ”Förlåt. Men just nu har jag inte råd med den sortens medkänsla.”

Klockan var tio över nio på kvällen och det var halvfullt på restaurang Schrøder.

”Jag ville inte att du skulle komma till mitt jobb”, sa Beate. ”Heimen ringde och berättade att du
hade frågat efter telefonlistor och han hade hört att du varit hos mig. Han varnade mig för att
rota i det där Gustofallet.”

”Jaha”, sa Harry. ”Fint att du kunde komma hit.” Han fick ögonkontakt med Nina som serverade
stora stark i andra änden av lokalen. Han höll upp två fingrar. Hon nickade. Det var tre år sedan
han hade varit här, men hon förstod fortfarande sin gamle stamgästs teckenspråk: en öl till
sällskapet, en kaffe till alkoholisten.

”Var din kamrat behjälplig med listan över vilka Gusto hade pratat med?”

”Mycket.”

”Så vad fick du reda på?”

”Att Gusto måste ha haft dåligt med pengar på slutet, hans abonnemang spärrades flera
gånger. Han ringde inte mycket, men han och Oleg hade några korta samtal. Han pratade en del
med sin fostersyster, Irene, men samtalen upphörde plötsligt några veckor innan han dog.
Annars var det mest till PizzaXpressen. Jag ska upp till Rakel sedan och googla de här andra
namnen. Vad kan du berätta för mig om analysen?”
”Substansen du köpte är nästan identisk med de tidigare proven av fiolin som vi har analyserat.
Men det är en liten skillnad i den kemiska sammansättningen. Det är alltså de bruna
fragmenten.”

”Ja?”

”Det är inget aktivt farmaceutiskt medel. Det är helt enkelt en glasyr man använder på piller. Du
vet, för att göra dem lättare att svälja eller ge dem bättre smak.”

”Är det möjligt att spåra den här glasyren till producenten?”

”I teorin, ja. Men jag har kontrollerat, och det visar sig att läkemedelsproducenter i allmänhet
gör sin egen glasyr, det vill säga att globalt finns det flera tusen producenter.”

”Så vi kommer ingen vart där?”

”Inte med glasyren”, sa Beate. ”Men på insidan av några av glasyrfragmenten fanns fortfarande
rester av piller kvar. Det var metadon.”

Nina kom med kaffe och öl. Harry tackade och hon försvann.

”Jag trodde att metadon var flytande och kom i flaskor.”

”Metadonet som används i så kallad läkemedelsassisterad rehabilitering av narkomaner finns

på flaska. Så jag ringde upp till St. Olavs hospital. De forskar på opioider och opiater och
berättade att metadontabletter används inom smärtbehandling.”

”Och i fiolin?”

”De sa att det var fullt möjligt att modifierat metadon kan ha använts i framställningen, ja.”

”Det innebär alltså att fiolin inte är helt och hållet skapat, men hur hjälper det oss?”

”Det kan hjälpa oss”, sa Beate och placerade handen runt ölglaset. ”Eftersom det bara är ytterst
få som tillverkar metadontabletter. Och en av dem som gör det håller till här i Oslo.”

”AB? Nycomed?”

”Radiumhospitalet. De har en egen forskningsavdelning som har tillverkat en metadontablett

mot extrema smärtor.”

”Cancer.”

Beate nickade. Ena handen förde ölglaset till munnen medan den andra fiskade upp något som
den la på bordet framför Harry.

”Från Radiumhospitalet?”

Beate nickade igen.

Harry plockade upp tabletten. Den var rund, liten och hade ett R stämplat i den bruna glasyren.

”Vet du vad jag tror, Beate?”

”Nej.”

”Jag tror att Norge har skaffat sig en ny exportvara.”

”Menar du att någon i Norge producerar och exporterar fiolin?” sa Rakel. Hon stod med
korsade armar, lutad mot karmen till dörren till Olegs rum.

”Det är i alla fall en del som tyder på det”, sa Harry och skrev in nästa namn från listan han fått
av Torkildsen. ”För det första går ringen från Oslo och utåt. Ingen på Interpol hade sett eller
hört talas om fiolin innan det dök upp i Oslo, och det är först nu det går att få tag i på gatan i
Sverige och Danmark. För det andra innehåller substansen krossade metadontabletter som jag
svär på är tillverkade i Norge.” Harry tryckte på sök. ”För det tredje togs en pilot nyligen på Oslo
Lufthavn med något som kan ha varit fiolin, men som sedan byttes ut.”

”Byttes ut?”

”I så fall finns det en brännare i systemet. Poängen är att den här piloten var på väg ut ur
landet, till Bangkok.”

Harry kände doften av hennes parfym och visste att hon hade flyttat sig från dörren och stod
böjd över hans axel. Ljuset från datorskärmen var den enda ljuskällan i det dunkla pojkrummet.

”Foxy bild. Vem är det?” Hennes röst var strax intill hans öra.

”Isabelle Skøyen. Socialchefssekreterare. En av dem Gusto har ringt till. Eller rättare sagt, det är
hon som har ringt Gusto.”

”Den där blodgivar-t-shirten är väl en storlek för liten?”

”Det är väl en del av politikernas jobb att propagera för att ge blod.”

”Kan du verkligen räknas som politiker om du är socialchefssekreterare?”

”I vilket fall säger kvinnan att hon är AB rhesus negativ, och då är det ju helt enkelt ens plikt.”

”Ovanlig blodgrupp, ja. Är det därför du har tittat så länge på den bilden?”

Harry log. ”Det var många träffar här. Hästuppfödare. ’Gatsoparen’?”

”Det var hon som fick äran av att ha satt alla knarkgängen bakom lås och bom.”

”Inte alla tydligen. Jag undrar vad hon och en sådan som Gusto kan ha haft att prata om.”

”Tja. Hon ledde ju socialnämndens arbete mot narkotika, så kanske använde hon honom för att
få lite generell information.”

”Klockan halv två på natten?”

”Ops!”

”Jag får fråga henne.”

”Ja, det gör du väl gärna.”

Han vred huvudet mot henne. Hennes ansikte var så nära att han inte kunde fokusera på
henne.

”Hör jag det jag tror att jag hör, älskling?”

Hon skrattade lågt. ”Inte alls. Hon ser ju billig ut.”

Harry andades in långsamt. Hon hade inte flyttat sig. ”Och vad får dig att tro att jag inte tycker
om billigt?” frågade han.

”Och varför viskar du?” Hennes läppar rörde sig så nära hans att han kunde känna
luftströmmen från orden.

Under två långa sekunder var fläkten i datorn det enda som hördes. Sedan rätade hon snabbt
på sig. Såg på Harry med en frånvarande blick och la händerna mot kinderna som för att kyla
ner dem. Sedan vände hon sig om och gick ut.

Harry lutade huvudet bakåt, blundade och svor lågt. Hörde henne rumstera i köket. Andades in
djupt några gånger. Bestämde sig för att det som nyss hänt inte hade hänt. Försökte samla
tankarna igen. Så fortsatte han.

Han googlade de resterande namnen. På några av dem kom det upp tio år gamla resultatlistor
från skidlopp eller berättelser från ett släktmöte. På andra inte ens det. Det var människor som
inte existerade längre, som var undantagna det moderna samhällets nästan allomfattande
sökarljus, som funnit vrårna med skugga där de satt och väntade på nästa dos och ingenting
mer än så.

Harry satt och tittade i väggen, på en affisch med en kille med fjädrar på huvudet. ”Jonsi” stod
det under. Harry hade en vag aning om att det hade något med det isländska bandet Sigur Ros
att göra. Eteriska ljudmattor och konstant falsettsång. Ganska långt från Megadeth och Slayer.
Men Oleg kunde självklart ha ändrat smak. Eller blivit påverkad. Harry knäppte händerna
bakom huvudet.

Irene Hanssen.

Han kom på att det var något han hade reagerat på i telefonlistan. Att Gusto och Irene hade
pratat med varandra i telefon nästan varje dag före det sista samtalet. Och efter det hade han
inte ens försökt ringa henne. Som om de blivit ovänner. Eller så hade Gusto vetat att Irene inte
gick att få tag i på telefon efter denna tidpunkt. Men så, tidigare samma dag som Gusto blev
skjuten, hade han ringt henne hem på den fasta telefonen. Och fått svar. Samtalet hade varat i
en minut och tolv sekunder. Varför tyckte han det var konstigt? Harry försökte nysta sig tillbaka
till vart tanken kom ifrån. Men måste ge upp. Han slog numret till den fasta telefonen. Inget
svar. Prövade Irenes mobiltelefon. En röst berättade för honom att abonnemanget var spärrat
tills vidare. Obetalda räkningar.

Pengar.

Det började och slutade med pengar. Narkotika gjorde alltid det. Harry funderade. Försökte
minnas namnet Beate hade nämnt. Piloten som tagits med pulver i handbagaget. Polisminnet
fungerade fortfarande. Han skrev in TORD SCHULTZ i nummerupplysningen.

Ett mobilnummer kom upp.

Harry öppnade en låda i Olegs skrivbord för att hitta en penna. Han lyfte på Masterful Magazine
och blicken föll på ett tidningsklipp i en plastficka. Han kände direkt igen sitt eget yngre ansikte.
Han tog ut plastfickan, bläddrade igenom de andra klippen. Alla var från fall Harry hade jobbat
med och där Harry var omnämnd eller på bild. Det fanns också en gammal intervju ur en
psykologisk tidskrift där han hade svarat – inte utan en viss irritation ville han minnas – på
frågor om seriemord. Harry stängde lådan. Tittade sig omkring. Han kände ett behov av att slå
sönder något. Så stängde han av datorn, packade den lilla väskan, gick rakt ut i hallen och drog
på sig linnekavajen. Rakel kom ut. Hon borstade bort ett osynligt dammkorn från hans
kavajslag.

”Det är konstigt”, sa hon. ”Jag har inte sett dig på så länge, jag hade precis lyckats börja glömma
dig, och så är du här igen.”

”Ja”, sa han. ”Är det bra?”

Hon log snabbt. ”Jag vet inte. Det är både bra och dåligt. Förstår du?”

Harry nickade och drog henne intill sig.

”Du är det värsta som någonsin hänt mig”, sa hon. ”Och det bästa. Till och med nu kan du få
mig att glömma allt annat bara genom att vara här. Nej, jag vet inte om det är bra.”

”Jag vet.”

”Vad är det?” sa hon och pekade på väskan.

”Jag checkar in på Leons igen.”

”Men …”

”Vi hörs i morgon. God natt, Rakel.”

Harry kysste henne på pannan, öppnade dörren och gick ut i den varma höstkvällen.

Grabben i receptionen på Leons sa att han inte behövde fylla i någon ny incheckningsblankett,
och erbjöd Harry samma rum som senast, 301. Harry sa att det var bra om de fixade den trasiga
gardinstången.

”Är den sönder igen?” sa grabben. ”Det var den förre hyresgästen. Det hände att han fick
raserianfall, stackaren.” Han gav Harry rumsnyckeln. ”Han var också polis.”

”Hyresgäst?”

”Ja, han var en av stammisarna. Spanare. Under cover, som ni säger.”

”Mm. Låter mer som over cover om du visste att han var spanare.”

Killen log. ”Jag ska titta efter om jag har en gardinstång i rummet bakom.” Grabben försvann.

”Sixpence var väldigt lik dig”, sa en djup röst. Harry vände sig om.

Cato satt i en stol i det som med lite god vilja kunde kallas lobbyn. ”Väldigt lik dig, Harry. Väldigt
passionerad. Väldigt tålmodig. Väldigt envis. Tyvärr. Inte så lång som du, förstås, och han hade
grå ögon. Men samma polisblick och lika ensam. Och han dog på samma ställe som du. Du
skulle ha åkt, Harry. Du skulle ha varit på det flygplanet.” Han gestikulerade något obegripligt
med de långa fingrarna. Blicken var så sorgsen att Harry ett ögonblick undrade om den gamle
mannen skulle börja gråta. Han reste sig mödosamt upp, och Harry vände sig mot grabben.

”Är det sant det han säger?”

”Vem?” sa grabben.

”Han”, sa Harry och vände sig om för att peka på Cato. Men han var redan borta. Han måste
snabbt ha rört sig in i mörkret vid trappan.

”Dog spanaren här, i mitt rum?”

Killen tittade länge på Harry innan han svarade. ”Nej, han försvann. Han flöt i land vid Operan.
Du, jag hade ingen gardinstång, men vad säger du om den här nylonlinan? Du kan trä på
gardinen och binda fast den i gardinstångsfästena.”

Harry nickade långsamt.

När klockan passerade två på natten var Harry fortfarande vaken och inne på sin sista cigarett.
På golvet låg gardinen och den tunna nylonlinan. Han kunde se kvinnan på andra sidan
bakgården, hon dansade en ljudlös vals, utan partner. Harry lyssnade till staden och betraktade
röken som virvlade upp mot taket. Studerade de snirkliga vägarna den tog, de till synes
slumpmässiga figurerna den gjorde, och försökte se ett mönster i det.
 KAPITEL 19
DET TOG TVÅ månader från mötet mellan gamlingen och Isabelle tills upprensningen började.

De första som haffades var vietnameserna. I tidningen stod det att snuten hade slagit till på nio
platser samtidigt, hittat fem heroinlager och gripit trettiosex vietconger. Veckan därpå var det
kosovoalbanerna. Snuten använde Deltagruppen att rajda en lägenhet i Helsfyr som
zigenarchefen trodde att ingen kände till. Sedan var det nordafrikanerna och litauerna. Mannen
som hade tagit över arbetet som Orgkrimchef, en modellsnygg dude med långa ögonfransar, sa
i tidningen att de hade fått anonyma tips. Under de kommande veckorna blev gatusäljare, allt
från kolsvarta somalier till mjölkvita norrbaggar, haffade och inburade. Men inte en enda av oss
som bar Arsenaltröja. Vi märkte redan att vi fick större svängrum och att köerna blev längre.
Gamlingen rekryterade en del av de arbetslösa gatusäljarna men höll sin del av avtalet: handeln
med heroin hade blivit mindre synlig i Oslo centrum. Vi skar ner på importen av heroin eftersom
vi tjänade så mycket mer på fiolin. Fiolin var dyrt, så en del försökte byta till morfin, men efter
ett tag kom de tillbaka.

Vi sålde snabbare än Ibsen kunde producera.

En tisdag blev vi tomhänta redan klockan halv ett och eftersom det var strängt förbjudet att
använda mobiltelefoner – gamlingen trodde Oslo var fuckings Baltimore – gick jag bort till Oslo
S och ringde till den ryska Gressotelefonen från en telefonautomat. Andrej sa att han var
upptagen, men att han skulle se vad han kunde göra. Oleg, Irene och jag satte oss på trappan
vid Skippergata, viftade bort köpare och slappade lite. En timme senare såg jag en figur komma
haltande mot oss. Det var Ibsen själv. Han var pissed. Käftade och hade sig. Ända tills han fick
syn på Irene. Då var det som om lågtrycket blåste bort och han blev mer försonlig i tonen. Följde
med oss in på bakgården där han lämnade över en plastpåse med hundra påsar i.

”Tjugotusen”, sa han och höll fram labben, det här är en cash business. Jag tog honom åt sidan
och sa att nästa gång vi blev tomhänta kunde vi ju komma till honom i stället.

”Jag vill inte ha besök”, sa han.

”Jag kanske betalar lite mer än tvåhundra per påse”, sa jag.

Han tittade misstänksamt på mig. ”Planerar du att starta eget? Vad säger din chef om det?”

”Detta stannar mellan dig och mig”, sa jag. ”Vi snackar småskit, typ. Tio–tjugo påsar till vänner
och bekanta.”

Han skrattade högt.

”Jag tar med mig tjejen”, sa jag. ”Hon heter Irene förresten.”

Han slutade skratta. Såg på mig. Försökte skratta igen, men fick inte riktigt till det, klumpfoten.
Och nu stod allt skrivet med stora bokstäver i hans blick: Ensamheten. Glupskheten. Hatet. Och
begäret. Det fuckings begäret.

”Fredag”, sa han. ”Klockan tjugo. Dricker hon gin?”

Jag nickade. Från och med nu gjorde hon det.

Han gav mig adressen.

Två dagar senare bjöd gamlingen mig på middag. Ett ögonblick tänkte jag att Ibsen hade tjallat,
innan jag såg det i hans blick. Vi serverades av Peter och satt vid det långa bordet i den kalla
matsalen medan gamlingen berättade att han hade lagt av med heroinimport på land och från
Amsterdam och nu bara importerade från Bangkok via ett par piloter. Han förklarade siffrorna
för mig, kontrollerade att jag förstod och upprepade den vanliga frågan, om jag höll mig undan
fiolin. Han satt där i halvmörkret och såg på mig, men när det blev sent ropade han på Peter och
bad honom köra mig hem. I bilen funderade jag över att fråga Peter om han trodde gamlingen
var impotent.

Ibsen bodde i en typisk ungkarlslägenhet i ett hus i Ekeberg. Stor plasmaskärm, litet kylskåp och
inget på väggarna. Han serverade en dålig GT med orkeslös tonic, utan citronskiva, men med tre
isbitar. Irene följde regin. Log, var söt och överlät pratandet till mig. Ibsen satt med ett idiotiskt
flin och glodde på Irene, men hann lyckligtvis stänga munnen varje gång dreglet höll på att
rinna över. Han spelade fuckings klassisk musik. Jag fick mina påsar, och vi kom överens om att
jag skulle komma förbi igen om fjorton dagar. Med Irene.

Så kom den första rapporten om att antalet överdosdödsfall hade minskat. Det de inte skrev var
att förstagångsbrukarna av fiolin bara efter några veckor stod i kön med synbara
skakningsanfall och uppspärrade ögon av abstinens. Och grät där de stod med sina skrynkliga
hundralappar och fick veta att priset gått upp igen.

Efter det tredje besöket hos Ibsen tog han mig åt sidan och sa att nästa gång ville han att Irene
skulle komma ensam. Jag sa att det var okej, men då skulle jag ha femtio påsar och priset var
hundra kronor styck. Han nickade.

Det krävdes lite övertalning av Irene, och för en gångs skull räckte det inte med de gamla
tricken, jag måste skärpa tonen mot henne. Förklara att detta var min chans. Vår chans. Fråga
om hon ville att jag skulle bo kvar på en madrass i en replokal. Och till slut mumlade hon
gråtande att det ville hon ju inte. Men att hon inte ville … Och jag sa att det behövde hon inte,
hon skulle bara vara lite snäll mot den stackars ensamme mannen, han hade nog inte haft så
mycket skoj med den där foten. Hon nickade och sa att jag måste lova att inte säga något till
Oleg. Efter att hon hade gått kände jag mig så nere att jag blandade ut en påse med fiolin och
rökte det som blev över i en cigarett. Jag vaknade av att någon skakade mig. Hon stod över min
madrass och grät så att tårarna rann ner i mitt ansikte och sved i ögonen. Ibsen hade försökt
men hon hade klarat sig undan.

”Fick du med dig påsarna?” frågade jag.

Det var tydligen fel fråga. Hon bröt samman totalt. Så jag sa att jag hade något som skulle göra
allt bra igen. Jag fixade en spruta och hon stirrade på mig med stora fuktiga ögon när jag fann
en blå åder i hennes vita fina hud och stack in spetsen. Jag kände spasmerna fortplanta sig från
hennes kropp till min när jag pressade in kolven. Hennes mun öppnade sig som i en ljudlös
orgasm. Sedan drog ruset ner en tom gardin framför ögonen.

Ibsen kanske var ett gammalt svin, men han kunde sin kemi.

Men jag visste också att jag hade förlorat Irene. Jag såg det i hennes blick när jag frågade om
det där med påsarna. Det kunde aldrig mer bli detsamma. Den kvällen såg jag Irene glida bort i
ruset tillsammans med mina möjligheter att bli miljonär.
Men gamlingen fortsatte tjäna miljoner. Ändå krävde han mer, snabbare. Det var som om det
var något han måste hinna med, en skuld som snart skulle förfalla. För jag kunde inte se att han
gjorde av med pengar: huset var samma gamla, limousinen tvättades men byttes inte ut, och
staben förblev Andrej och Peter. Den ende konkurrenten vi hade var Los Lobos. Men också de
hade utvidgat gatuförsäljningsapparaten. De hyrde de vietnameser och marockaner som inte
redan satt inne. Och de sålde inte bara fiolin i Oslo centrum, utan också i Kongsvinger, i Tromsø,
Trondheim och – sa ryktet i alla fall – i Helsingfors. Det är möjligt att Odin och Los Lobos tjänade
mer än gamlingen, men de två delade alltså på marknaden, det var ingen fight om territorium,
de höll bägge på att bli stenrika. En normalt funtad affärsman skulle vara nöjd med status
fuckings quo.

Det fanns bara två moln på en knallblå himmel.

Det ena var spanaren med den tajta mössan. Vi visste att polisen hade fått besked om att
Arsenaltröjorna inte var prioriterad target tills vidare, men sixpencekillen snokade runt oss i alla
fall. Det andra var att Los Lobos hade börjat sälja fiolin i Lillestrøm och Drammen billigare än i
Oslo, vilket gjorde att några av våra kunder tog tåget ut dit.

En dag kallades jag in till gamlingen och fick i uppdrag att lämna ett meddelande till en polis.
Hans namn var Truls Berntsen och det måste ske med stor diskretion. Jag frågade varför inte
Andrej eller Peter kunde göra det, men gamlingen förklarade att det var en princip från både vår
egen och Berntsens sida att vi inte skulle ha någon påvisbar kontakt som kunde leda polisen till
gamlingen. Och att även om också jag hade information som kunde avslöja honom var jag den
ende vid sidan av Peter och Andrej som han litade på. Ja, att han på många sätt litade mer på
mig. Knarkbaronen litar på Tjuven, tänkte jag.

Meddelandet var att han hade arrangerat ett möte med Odin för att diskutera Drammen och
Lillestrøm. De skulle träffas på McDonald’s vid Kirkeveien i Majorstua torsdag kväll klockan sju.
De hade bokat hela andra våningen för barnkalas, och det skulle vara stängt för andra. Jag såg
det framför mig, ballonger, serpentiner, papperskronor och en fuckings clown. Som stelnade i
sin mask när han såg födelsedagssällskapet: uppumpade mc-typer med mord i blick och spikar
på knogarna, två och en halv meter kosackbetong och Odin och gamlingen som försökte stirra
ihjäl varandra över pommes friten.

Truls Berntsen bodde ensam i en hyreslägenhet i Manglerud, men när jag ringde på tidigt på
söndagsmorgonen var det ingen hemma. Grannen, som tydligen hörde Berntsens ringklocka,
lutade sig ut från balkongen och ropade att Truls var hos Mikael och byggde en altan. Och
medan jag körde upp till adressen han gett mig tänkte jag att Manglerud måste vara ett jävla
ställe. Alla kände tydligen alla.

Jag hade varit i Høyenhall tidigare. Det är Mangleruds Beverly Hills. Stora villor med utsikt mot
Kværndalen, centrum och Holmenkollen. Jag stod på vägen och tittade ner på ett halvfärdigt
skelett till hus. Framför stod ett gäng karlar i bar överkropp med var sin ölburk medan de
diskuterade, skrattade och pekade på gjutformen till det som tydligen skulle bli en altan. Jag
kände snart igen en av dem. Modellsnygg med ögonfransar. Den nye Orgkrimchefen. Männen
slutade hastigt prata när de fick syn på mig. Och jag förstod varför. De var alla poliser, poliser
som vädrade en skurk. Situationen var inte bra. Jag hade inte frågat gamlingen, men jag hade ju
lyckats tänka tanken själv, att Truls Berntsen var den allierade inom polisen som han hade rått
Isabelle Skøyen att skaffa sig.

”Ja?” sa mannen med ögonfransarna. Han var jävligt vältränad också. Magmuskler som
kullersten. Jag hade fortfarande chansen att backa och söka upp Berntsen senare på dagen. Så
jag vet inte varför jag gjorde det jag gjorde.

”Jag har ett meddelande till Truls Berntsen”, sa jag högt och tydligt.

De andra vände sig mot en man som hade ställt ifrån sig ölburken och kom vaggande med
hjulbent gång. Han stannade inte förrän han stod så nära att de andra inte kunde höra oss. Han
hade ljust hår, ett kraftigt underbett med en underkäke som hängde som en låda. Hatisk
misstänksamhet lyste ur de små grisögonen. Hade han varit ett husdjur skulle han ha blivit
avlivad på rent estetiska grunder.

”Jag vet inte vem du är”, viskade han. ”Men jag kan ana, och jag vill fan inte uppsökas på det
här sättet. Förstått?”

”Förstått.”

”Fort, fram med det.”

Jag berättade om mötesplats och tidpunkt. Och att Odin hade aviserat att han skulle möta upp
med hela sitt gäng.

”Han vågar väl inte annat”, sa Berntsen och grymtade.

”Vi har info om att de precis har fått in ett stort parti horse”, sa jag. Karlarna vid altanen hade
återupptagit öldrickandet, men jag såg att Orgkrimchefen kastade blickar mot oss. Jag talade
lågt och koncentrerade mig på att få med allt. ”Det ligger lagrat på klubben i Alnabru, men ska
ut om ett par dagar.”

”Låter som några gripanden och sedan en liten razzia efteråt.” Berntsen grymtade igen och först
nu insåg jag att det var ett skratt.

”Det var allt”, sa jag och vände mig om för att gå.

Jag hade bara kommit några meter bort på vägen när jag hörde någon ropa. Jag behövde inte
vända mig om för att veta vem det var. Jag hade sett det i hans blick direkt. Det är trots allt min
specialitet. Han kom upp bredvid mig och jag stannade.

”Vem är du?” frågade han.

”Gusto.” Jag strök bort håret från ögonen så att han skulle se dem bättre. ”Och du?”

En sekund såg han förvånat på mig, som om det var en plump fråga. Sedan svarade han med ett
litet leende. ”Mikael.”

”Hej, Mikael. Var tränar du?”

Han harklade sig. ”Vad gör du här?”

”Det jag sa. Meddelande till Truls. Kan jag få en klunk av din öl?”

Det var som om de märkliga vita fläckarna i hans ansikte plötsligt lyste upp. Rösten var tjock av
ilska när han talade igen: ”Om du har gjort det du ska, föreslår jag att du sticker.”

Jag mötte hans blick. En rasande grön blick. Mikael Bellman var så underskön att jag hade lust
att lägga handen på hans bröst. Känna den solvarma, svettiga huden under fingertopparna.
Känna musklerna som automatiskt skulle spännas i chocken över vad fan jag tillät mig.
Bröstvårtan som knoppades när jag klämde den mellan tumme och pekfinger. Den härliga
smärtan när han slog för att rädda sitt goda namn och rykte. Mikael Bellman. Jag kände
begäret. Mitt eget fuckings begär.

”Vi ses”, sa jag.

Samma kväll kom jag på det. Hur jag skulle fixa det jag antar att du aldrig fixade. För hade du
klarat av det, hade du väl inte dumpat mig, eller? Hur jag skulle bli hel. Hur jag skulle bli
människa. Hur jag skulle bli miljonär.
 KAPITEL 20
SOLEN GLITTRADE SÅ intensivt i fjorden att Harry måste kisa genom sina damsolglasögon.

Oslo hade inte bara en ansiktslyftning på gång i Bjørvika, den hade fått sig ett silikonbröst till ny
stadsdel som stack ut i fjorden där den tidigare hade varit plattbröstad och tråkig.
Silikonmonstret hette Tjuvholmen och såg dyrt ut. Dyra lägenheter med dyr fjordutsikt, dyra
båtplatser, små, dyra modebutiker med ett exemplar av varje plagg, gallerier med parkett från
en djungel du aldrig hört talas om och som är mer iögonfallande än konsten på väggen.
Bröstvårtan ytterst mot fjorden hette Sjømagasinet, vilket inte var en båttidning utan en
restaurang av den exklusiva sorten och med priser av den kaliber som hade gjort att Oslo
passerat Tokyo som världens dyraste stad.

Harry gick in och en vänlig hovmästare hälsade honom välkommen.

”Jag letar efter Isabelle Skøyen”, sa Harry och tittade in i lokalen. Mycket folk och hög stämning.

”Vet du under vilket namn bordet är bokat?” frågade hovmästaren med ett litet leende som sa
Harry att alla borden var förhandsbokade.

Kvinnan som svarat när Harry hade ringt socialförvaltningens kontor i stadshuset hade först
bara varit villig att berätta för honom att Isabelle Skøyen just nu var ute på lunch. Men när
Harry hade svarat att det var just därför han ringde, att han satt på Continental och väntade på
henne, hade sekreteraren något ängsligt avslöjat att lunchen ju var på Sjømagasinet!

”Nej”, sa Harry. ”Är det okej om jag går och letar?”

Hovmästaren tvekade. Granskade kostymen.

”Det är okej”, sa Harry. ”Jag ser henne.”

Han gick snabbt förbi hovmästaren innan den slutliga domen föll.

Han kände igen både ansiktet och figuren från bilden på nätet. Hon stod lutad mot baren med
armbågarna på disken, vänd mot matsalen. Hon väntade antagligen på personen hon skulle äta
lunch med, men såg mer ut som om hon uppträdde på en scen. Och när Harry såg männen vid
borden, insåg han att hon antagligen gjorde både och. Hennes grova nästan maskulina ansikte
var delat på mitten av en yxegg till näsa. Ändå hade Isabelle Skøyen ett slags konventionell
skönhet av den sort som andra kvinnor gärna kallar ”tjusig”. Ögonen var sminkade svarta runt
de kalla blå irisarna som gav henne en vargs jaktblick. Därför var håret en nästan komisk
kontrast: en blond dockman uppsatt med söta spännen på var sida om mansansiktet. Men det
var kroppen som gjorde Isabelle Skøyen till något man fäste blicken på.

Hon var mycket lång och atletisk med breda axlar och höfter. De tajta svarta byxorna
framhävde de muskulösa låren. Harry noterade att brösten antingen var köpevara, uppstöttade
av en osedvanligt opålitlig bh eller helt enkelt bara imponerande. Googlingen hade berättat för
honom att hon sysslade med uppfödning av hästar på en gård i Rygge, skilt sig två gånger,
senast från en finansman som varit rik fyra gånger och konkursmässig tre, att hon var deltagare
i Landsskyttemötet, blodgivare, i trubbel för att ha gett en politisk medarbetare sparken för att
han ”var så vek” och att hon mer än gärna poserade för fotografer på film- och teaterpremiärer.
Kort sagt: mycket kvinna för pengarna.
Han gick in i hennes synfält och halvvägs över golvet hade hon fortfarande inte släppt honom
med blicken. Som en som anser sig vara berättigad till att titta. Harry gick fram till henne, fullt
klar över att han hade minst ett dussin blickar i ryggen.

”Du är Isabelle Skøyen”, sa han.

Hon såg ut som om hon skulle ge honom ett kort svar, men ångrade sig, la huvudet på sned:
”Det är så det är med dessa alltför dyra Oslorestauranger, eller hur? Alla är någon. Så …” Hon
drog ut å:et medan blicken långsamt åkte hissen ner och sedan upp igen. ”Vem är du?”

”Harry Hole.”

”Det är något bekant över dig. Har du varit på teve?”

”Det är många år sedan. Innan detta.” Han pekade på ärret i ansiktet.

”Just det, du är polisen som fångade den där seriemördaren, eller hur?”

Här fanns två vägar att gå. Harry valde den smala.

”Jag var.”

”Och vad gör du nu?” frågade hon ointresserat och lät blicken glida över hans axel mot entrén.
Pressade samman de rödmålade läpparna och spärrade upp ögonen några gånger.
Uppvärmning. Måste vara en viktig lunch.

”Konfektion och skor”, sa Harry.

”Jag ser det. Lustig kostym.”

”Lustiga boots. Rick Owens?”

Hon såg på honom, liksom återupptäckte honom. Tänkte säga något, men blicken fångade upp
en rörelse bakom honom. ”Min lunchdejt är här. Vi kanske ses igen, Harry.”

”Jag hade hoppats att vi kunde prata lite nu.”

Hon skrattade och lutade sig fram. ”Snyggt försök, Harry. Men klockan är tolv på förmiddagen,
jag är spik nykter och har redan en lunchdejt. Ha en bra dag.”

Hon lämnade honom på klickande bootsklackar.

”Var Gusto Hanssen din älskare?”

Harry sa det lågt, och Isabelle Skøyen var redan tre meter bort. Ändå stelnade hon till, som om
han träffat en frekvens som skar genom oljudet från klackar, röster och Diana Kralls
bakgrundsnynnande och gick rakt in i hennes trumhinna.

Hon vände sig om.

”Du ringde honom fyra gånger samma kväll, sista gången var fyra minuter över halv två.” Harry
hade satt sig på en av barstolarna. Isabelle Skøyen gick tillbaka de tre meterna. Hon tornade
upp sig ovanför honom. Harry tänkte på Rödluvan och vargen. Och det var inte hon som var
Rödluvan.

”Vad vill du, Harrypojken?” frågade hon.

”Jag vill veta allt du vet om Gusto Hanssen.”

Yxnäsans näsborrar rörde sig och de majestätiska brösten höjdes. Harry såg att hennes hud
hade stora, svarta porer, som pixlar i en tecknad serie.

”Eftersom jag är en av de i den här staden som försöker hålla narkomanerna vid liv, är jag också
en av de få som kommer ihåg Gusto Hanssen. Vi förlorade honom, vilket var tråkigt. De här
samtalen berodde på att jag hade hans nummer sparat i mobiltelefonen eftersom vi kallade in
honom till ett möte i RUNO-kommittén. Han har ett namn som liknar en god vän till mig, och
ibland trycker jag fel. Det är sådant som händer.”

”När var sista gången du träffade honom?”

”Lyssna nu, Harry Hole”, väste hon lågt med tyngd på Hole och sänkte ansiktet ännu lite
närmare hans. ”Om jag har förstått dig rätt är du inte polis utan en kille som jobbar med
konfektion och skor. Jag ser ingen anledning att prata med dig.”

”Det är bara det”, sa Harry och lutade sig bakåt mot disken, ”att jag har en så väldig lust att
prata med någon. Så om det inte blir dig blir det med en journalist. Och de är ju så intresserade
av att prata om kändisskandaler och sådant.”

”Kändis?” sa hon och pressade fram ett bländande leende som inte var riktat mot Harry, utan
en kostymklädd man som stod borta vid hovmästaren och fingervinkade tillbaka. ”Jag är bara
en sekreterare, Harry, en bild eller två i tidningarna gör dig inte till en kändis. Se bara hur
snabbt du själv glömdes bort.”

”Jag tror att tidningarna ser en kommande stjärna i dig.”

”Så det gör du? Kanske, men till och med de värsta tabloiderna måste ha något konkret, och du
har ingenting. Felringning är …”

”… sådant som händer. Sådant som inte händer däremot …” Harry andades in. Hon hade rätt,
han hade inget. Och därför hade han inget på den smala stigen att göra, ”… är att blod av typen
AB rhesus negativ av en slump dyker upp på två ställen i samma mordutredning. En av
tvåhundra har den typen. Så när analysrapporten från Rättsmedicin visar att blodet under
Gustos nagel är av den typen, och det står i tidningarna att du har den typen, kan inte en
gammal utredare låta bli att lägga ihop två och två. Allt jag behöver göra är att be om en DNA-
analys, så vet vi med hundra procents säkerhet vem Gusto har satt klorna i strax innan han
mördades. Låter det som en lite över medel intressant tidningsrubrik, Skøyen?”

Socialchefssekreteraren blinkade och blinkade som om ögonlocken skulle få igång käften.

”Säg mig, är inte det där kronprinsen inom Arbeiderpartiet?” frågade Harry och kisade. ”Vad är
det han heter nu igen?”

”Vi kan ta ett snack”, sa Isabelle Skøyen. ”Senare. Men då lovar du att hålla tyst.”

”När och var?”

”Ge mig ditt telefonnummer, så ringer jag dig efter jobbet.”

Utanför glittrade fjorden fortfarande lika hysteriskt. Harry satte på sig solglasögonen och tände
en cigarett för att fira en väl genomförd bluff. Satte sig på kajkanten, njöt av varje bloss,
vägrade känna suget som ändå fanns där, och fokuserade på de meningslösa dyrbara
leksakerna som världens rikaste arbetarklass hade liggande förtöjda. Så fimpade han cigaretten,
spottade i fjorden och var redo för nästa besök på listan.

Harry bekräftade för den kvinnliga receptionisten på Radiumhospitalet att han hade ett möte,
och hon gav honom en blankett. Harry fyllde i namn och telefonnummer, men lät ”företag”
vara tom.

”Privat besök?”

Harry skakade på huvudet. Han visste att det var en yrkesvana hos bra receptionister: att skaffa
sig överblick, samla information om både de som kom och gick och de som jobbade där. Om
han som utredare var ute efter privat information från en arbetsplats, var receptionisten den
första han pratade med.

Hon bad Harry gå till rummet längst ner i korridoren och pekade. På väg genom korridoren
passerade Harry stängda dörrar och glasrutor framför stora rum med folk i vita rockar, bänkar
med glaskolvar och stativ till reagensrör och stora hänglås på stålskåp som Harry antog var ett
eldorado för vilken narkoman som helst.

Längst ner i korridoren stannade Harry framför en stängd dörr och läste för säkerhets skull
namnskylten innan han knackade på: Stig Nybakk. Han hann inte med mer än en knackning
förrän en röst skallade: ”Kom in!”

Nybakk stod bakom skrivbordet med en telefonlur mot örat, men vinkade in Harry och pekade
på en stol. Efter tre ”Ja”, två ”Nej”, ett ”Fan heller” och ett hjärtligt skratt, la han på och spände
ett par livliga ögon i Harry som av gammal vana hade sjunkit ner i stolen och sträckt ut benen
framför sig.

”Harry Hole. Du minns mig säkert inte, men jag kommer ihåg dig.”

”Jag har gripit så många”, sa Harry.

Nytt hjärtligt skratt.

”Vi gick i Oppsal skole, jag gick några år under dig.”

”De yngre minns de äldre bättre.”

”Det stämmer säkert. Men ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg dig från skolan. Du var på
teve och någon berättade för mig att du hade gått i Oppsal, att du var kompis med Tresko.”

”Mm.” Harry tittade ner på sina skospetsar för att signalera att han inte var intresserad av att
röra sig in i privatsfären.

”Så du blev mordutredare? Vilket mord är det ni utreder nu?”

”Jag”, började Harry meningen för att hålla sig så nära sanningen som möjligt, ”utreder ett
narkotikamord. Tittade ni på ämnet jag skickade över?”

”Ja.” Nybakk lyfte luren igen, slog ett nummer och kliade sig frenetiskt i bakhuvudet medan han
väntade. ”Martin, kan du komma in hit? Ja, det gäller det där provet.”

Nybakk la på och tre sekunders tystnad följde. Nybakk log men Harry visste att hans hjärna
arbetade för att hitta ett samtalsämne. Harry sa inget. Nybakk harklade sig. ”Du bodde ju i det
gula huset nere vid grusplanen. Jag växte upp i det röda huset på toppen av backen. Familjen
Nybakk?”

”Just det”, ljög Harry och insåg återigen hur lite han mindes från barndomen.

”Har ni fortfarande kvar huset?”

Harry la ena benet över det andra. Visste att han inte kunde blåsa av den här striden innan
Martin kom. ”Min far dog för tre år sedan. Det dröjde lite med försäljningen, men …”

”Spöken.”

”Förlåt?”

”Det handlar om att det måste få spöka av sig innan man säljer det, eller hur? Min mor dog i
fjol, men huset står fortfarande tomt. Gift och ungar?”

Harry skakade på huvudet. Och passade över bollen till motståndarens planhalva. ”Men du är
gift ser jag?”

”Jaså?”

”Ringen.” Harry nickade mot den andres hand. ”Jag hade en likadan.”

Nybakk höll upp handen med ringen och log: ”Hade? Är du skild?”

Harry svor inom sig. Varför måste folk alltid snacka? Skild? Visst fan var han skild. Skild från den
han älskade. Dem han älskade. Harry harklade sig.

”Där är du ju”, sa Nybakk.

Harry vände sig om. En kutryggig figur i blå labbrock stod vid dörren och tittade under sänkta
ögonbryn mot honom. Svart, lång lugg som hängde ner över en blek, nästan vit hög panna.
Ögonen låg djupt inne i skallen. Harry hade inte ens hört honom komma.

”Det här är Martin Pran, en av våra bästa forskare”, sa Nybakk.

Det där, tänkte Harry, är Ringaren i Notre Dame.

”Nå, Martin?” sa Nybakk.

”Det du kallar fiolin är inte heroin utan ett ämne som liknar Levorfanol.”

Harry la namnet på minnet. ”Och det är?”

”En atombomb till opioid”, sköt Nybakk in. ”Extremt smärtstillande. Sex till åtta gånger starkare
än morfin. Tre gånger starkare än heroin.”

”Verkligen?”

”Verkligen”, sa Nybakk. ”Och det varar dubbelt så länge som morfin. Åtta till fjorton timmar.
Äter du bara tre milligram med Levorfanol snackar vi om full narkos. Hälften vid injicering.”

”Låter farligt.”

”Inte fullt så farligt som man kanske skulle kunna tro. Lagom doser med rena opioider som
heroin förstör inte kroppen direkt. Det är först och främst beroendet som förstör
levnadsstandarden.”
”Jaså? Heroinisterna i den här staden dör som flugor.”

”Ja, men först och främst av två orsaker. För det första att heroinet blandas upp med andra
ämnen som gör det till rena giftet. Blandar du till exempel heroin och kokain …”

”Speedball”, sa Harry. ”John Belushi.”

”Må han vila i frid. Den andra vanliga dödsorsaken är att heroin hämmar andningen. Sätter du
en för stor dos slutar du helt enkelt att andas. Och allt eftersom din toleransnivå för ämnet
stiger sätter du större och större doser. Men det intressanta med Levorfanol är att det inte är
på långt när så andningshämmande. Stämmer inte det, Martin?”

Ringaren nickade utan att höja blicken.

”Hm”, sa Harry och såg på Pran. ”Starkare än heroin, längre verkningstid och dessutom är
riskerna för överdos mindre. Låter som en pundares dröm.”

”Beroende”, mumlade Ringaren. ”Och pris.”

”Förlåt?”

”Vi ser det hos patienter”, suckade Nybakk. ”De blir beroende så här lätt.” Han knäppte med
fingrarna. ”Men när det gäller cancerpatienter är beroende en icke-fråga. Vi ökar typen av
smärtstillande och dosering enligt en plan. Målet är att förebygga smärta, inte att vara den i
hälarna. Och Levorfanol är dyrt att framställa och att importera. Det kan vara orsaken till att vi
inte ser det på gatorna.”

”Det är inte Levorfanol.”

Harry och Nybakk vände sig mot Martin Pran.

”Det är modifierat.” Pran lyfte huvudet. Och Harry tänkte att hans blick lyste, som om en lampa
nyss hade tänts där inne.

”Hur då?” sa Nybakk.

”Det tar tid att ta reda på hur, men det ser i alla fall ut som att klormolekylerna är utbytta mot
en fluormolekyl. Det är inte säkert att det är så dyrt att framställa.”

”Jösses”, sa Nybakk med misstrogenhet i rösten. ”Snackar vi en Dreser?”

”Kanhända”, sa Pran med ett nästan omärkligt leende.

”Milde himmel!” utbrast Nybakk och kliade sig engagerat i bakhuvudet med bägge händerna.
”Då talar vi om ett geni. Eller någon med väldigt mycket tur.”

”Jag är rädd att jag inte riktigt hänger med här, grabbar”, sa Harry.

”Åh, förlåt”, sa Nybakk. ”Heinrich Dreser. Han uppfann aspirin 1897. Dagen därpå arbetade han
vidare med att modifiera sitt aspirin. Det ska inte mycket till, en molekyl här, en molekyl där
och – vips! – så fäster sig andra receptorer i människokroppen. Elva dagar senare hade Dreser
uppfunnit ett nytt ämne. Det såldes som hostmedicin ända fram till 1913.”

”Och ämnet var?”

”Namnet skulle tydligen anspela på hjältinna.”

”Heroine”, sa Harry.

”Korrekt.”

”Och glasyren?” sa Harry och vände sig till Pran.

”Det heter dragerade tabletter”, sa Ringaren surt. ”Vad är det med den?” Ansiktet var vänt mot
Harry, men blicken bortvänd, mot väggen. Som ett djur som letar efter en utväg, tänkte Harry.
Eller ett flockdjur som inte vill möta utmaningen hos djuret som ser dig rakt i ögonen. Eller bara
en människa lite över genomsnittet socialt hämmad. Men det var något annat som också
fångade Harrys uppmärksamhet, något med sättet han stod på, som om hela han var sned.

”Jaha”, sa Harry. ”På Kriminaltekniska menar de att det är finhackad tablettglasyr som gör att
det är bruna fragment i fiolin. Och att det är samma … eh, dragering ni använder utanpå
metadontabletterna som tillverkas här på Radiumhospitalet.”

”Och?” sa Pran snabbt.

”Kan det tänkas att fiolin tillverkas här i Norge av någon som har tillgång till era
metadontabletter?”

Stig Nybakk och Martin Pran tittade på varandra.

”Nu levererar ju vi metadontabletter till andra sjukhus också, så det är en del som har tillgång
till dem”, sa Nybakk. ”Men fiolin är kemi på hög nivå.” Han blåste ut luft mellan fladdrande
läppar. ”Vad säger du, Pran? Har vi någon begåvning i norska forskarkretsar som kan hitta på
ett sådant här ämne?”

Pran skakade på huvudet.

”Och när det gäller tur?” frågade Harry.

Pran ryckte på axlarna. ”Det är självklart möjligt att Brahms hade tur när han skrev Ein
deutsches Requiem.”

Det blev tyst i rummet. Inte ens Nybakk verkade ha något mer att tillägga.

”Jaha”, sa Harry och reste sig.

”Hoppas att det var till hjälp”, sa Nybakk och räckte handen till Harry över skrivbordet. ”Och
hälsa Tresko. Han är väl fortfarande nattvakt på Hafslund Energi och vakar över stadens
strömbrytare?”

”Något åt det hållet.”

”Tycker han inte om dagsljus?”

”Han tycker inte om tjat.”

Nybakk log osäkert.

På väg ut stannade Harry två gånger. En gång för att kasta ett öga på det tomma laboratoriet
där lampan var släckt för dagen. Den andra gången utanför en dörr med Martin Prans
namnskylt på. Det syntes ljus under dörren. Harry tryckte försiktigt ner handtaget. Dörren var
låst.
Det första Harry gjorde när han satte sig i hyrbilen var att kontrollera mobiltelefonen. Han såg
ett obesvarat meddelande från Beate Lønn, men ännu inget mess från Isabelle Skøyen. Redan
vid Ullevaal Stadion insåg Harry hur fel han hade tajmat resan ut ur staden. Folket med kortast
arbetsdag i världen var på väg hem. Det tog honom femtio minuter till Karihaugen.

Sergej satt i bilen och trummade på ratten. I teorin var hans arbetsplats på rätt sida
rusningstrafiken men när han hade kvällsskift hamnade han mitt i trafikstockningen på väg ut ur
staden i alla fall. Bilarna segade sig som lava mot Karihaugen. Han hade googlat polisen, fått
upp gamla nyheter. Mordfall. Han hade fångat en seriemördare i Australien. Sergej hade
noterat det eftersom han samma förmiddag sett ett program från Australien på tevekanalen
Animal Planet. Det handlade om krokodilernas intelligens uppe i Northern Territory, om hur de
lärde sig sina bytens vanor. När en man tältade i bushen gick han gärna på en stig till
vattenhålet för att hämta vatten när han vaknade på morgonen. På stigen var han trygg för
krokodilen som låg där nere i vattnet och tittade upp på honom. Övernattade han en gång till
på samma ställe skulle samma sak ske nästa morgon. Övernattade han en tredje gång skulle
han nästa morgon gå längs stigen, men den här gången inte se någon krokodil. Inte förrän det
knakade i bushen på andra sidan stigen och krokodilen drog med sig dem bägge ner i vattnet.

Polisen hade sett obekväm ut på bilderna som låg på nätet. Som om han inte tyckte om att bli
fotograferad. Eller tittad på.

Telefonen ringde. Det var Andrej. Han gick rakt på sak.

”Han bor på Leons hotell.”

Andrejs sydsibiriska dialekt var egentligen ett smattrande staccato, men Andrej fick den att låta
mjuk och flytande. Han sa adressen två gånger, långsamt och tydligt, och Sergej memorerade
den.

”Bra”, sa Sergej och försökte låta ivrig. ”Jag frågar vilket rum han bor på. Och om det är längst
ner i korridoren väntar jag där. Så att när han lämnar rummet och ska till trappan eller hissen
måste han gå med ryggen mot mig.”

”Nej, Sergej.”

”Nej?”

”Inte på hotellet. Han kommer att vara beredd på att vi kommer till Leons.”

Sergej ryckte till. ”Beredd?”

Han bytte fil och la sig bakom en hyrbil medan Andrej förklarade att polisen hade kontaktat två
av deras säljare och bjudit in ataman till Leons. Att det luktade fälla lång väg. Att ataman hade
gett klara besked om att Sergej måste göra jobbet någon annanstans.

”Var?” frågade Sergej.

”Vänta på honom på gatan utanför hotellet”, sa Andrej.

”Men var ska jag göra det?”

”Det väljer du själv”, sa Andrej. ”Men min personliga favoritplats kallas bakhåll.”

”Bakhåll?”
”Alltid bakhåll, Sergej. Och en sak till …”

”Ja?”

”Han börjar komma nära en del vi inte vill att han ska komma nära. Det betyder att det börjar
bli bråttom.”

”Vad … eh, vill det säga?”

”Ataman säger att du ska ta den tid du behöver, men inte mer. Inom ett dygn är bättre än inom
två dygn. Vilket är bättre än inom tre dygn. Förstått?”

”Förstått”, sa Sergej och hoppades att Andrej inte hörde att han svalde.

När de la på stod Sergej fortfarande i kö. Han hade aldrig känt sig så ensam i hela sitt liv.

Eftermiddagens rusningstrafik var som värst och kön löstes inte upp förrän strax innan
Skedsmokorsningen. Då hade Harry suttit en timme i bilen och skannat igenom alla
radiokanalerna innan han i ren protest till slut hamnat på NRK Alltid Klassisk. Tjugo minuter
senare såg han skylten för avfarten mot Oslo Lufthavn. Han hade ringt Tord Schultz nummer ett
dussin gånger det senaste dygnet utan att få svar. Schultz kollega, som han så småningom fått
tag i på flygbolaget, sa att han inte visste var Tord var, att han brukade vara hemma när han
inte var ute och flög. Och bekräftade hemadressen som Harry hittat på nätet.

Det hade börjat mörkna när Harry läste på vägskylten att han hade kommit rätt. Han körde
långsamt mellan de identiska skokartongsliknande husen som låg på var sin sida om den
nyasfalterade vägen. Han slöt sig till vilket som var Schultz hus utifrån grannhusen som var
tillräckligt upplysta för att man skulle kunna läsa numret på väggen. Tord Schultz hus var
nämligen nersläckt.

Harry parkerade bilen. Tittade upp. Silver dök upp ur mörkret, ett flygplan, ljudlöst som en
rovfågel. Lamporna svepte över hustaken, och planet försvann bakom honom medan det drog
ljudet efter sig som ett brudsläp.

Harry gick fram till ytterdörren, la ansiktet mot entréfönstret och ringde på. Väntade. Ringde på
igen. Väntade en minut.

Sedan sparkade han in glaset.

Han stack in handen, fick tag i låset och öppnade dörren.

Han klev över glasskärvorna i hallen och fortsatte in i vardagsrummet.

Det första som slog honom var mörkret, att det var mörkare än det borde vara i ett vardagsrum
till och med utan tända lampor. Han insåg att gardinerna var fördragna. Tjocka
mörkläggningsgardiner av den sort som de hade använt i militärförläggningen i Finnmark för att
hålla midnattssolen ute.

Det andra som slog honom var känslan av att inte vara ensam. Och eftersom Harrys erfarenhet
av att sådana känslor nästan alltid var resultatet av mycket konkreta sinnesintryck,
koncentrerade han sig på vad dessa sinnesintryck kunde vara, och förträngde sin egen högst
naturliga reaktion: en högre puls och behov av att backa ut samma väg som han hade kommit.
Han lyssnade men allt han hörde var en klocka som tickade någonstans, antagligen i ett
intillliggande rum. Han vädrade. Det luktade unket och instängt, men det var något annat
också, något avlägset, men bekant. Han blundade. I regel kunde han känna dem innan de kom.
Han hade under årens lopp lärt sig tankestrategier som lyckades hålla dem borta. Men nu var
de över honom innan han hann låsa dörren. Spökena. Det luktade brottsplats.

Han öppnade ögonen och blev bländad. Ljuset kom från takfönstret ovanför sovloftet framför
honom. Det svepte över vardagsrumsgolvet. Sedan kom ljudet från planet, och i nästa sekund
var vardagsrummet mörkt igen. Men han hade sett. Och det var inte längre möjligt att
förtränga den höjda pulsen och behovet att rygga tillbaka.

Det var Skalbaggen. Zjuk. Den svävade i luften precis framför hans ansikte.
 KAPITEL 21
ANSIKTET VAR SÖNDERTRASAT.

Harry hade tänt lampan i vardagsrummet och tittade ner på den döde mannen.

Högra örat var fastspikat i parkettgolvet och ansiktet hade sex svarta blodiga kratrar. Han
behövde inte leta efter mordvapnet, det hängde i huvudhöjd rakt framför honom. I änden av
ett rep som kastats över takbjälken hängde en tegelsten. Ur tegelstenen reste sig sex blodiga
spikar.

Harry satte sig på huk och lyfte likets arm. Mannen var kall, och rigor mortis hade definitivt
inträtt trots värmen i vardagsrummet. Samma med livor mortis: kombinationen av tyngdkraft
och frånvaron av blodtryck hade medfört att blodet hade samlats i kroppens lägsta punkter och
gett undersidan av armen en lätt rödaktig färg. Mannen hade varit död i minst tolv timmar,
antog Harry. Den vita, nystrukna skjortan var uppdragen så att lite av maghuden syntes. Den
hade ännu inte den gröna färg som kom sig av att bakterier hade börjat äta på honom, ett
matgille som i regel startade först efter fyrtioåtta timmar och spred sig från magen och utåt.

Förutom skjorta bar han en slips som var lossad, svarta kostymbyxor och nyputsade skor. Som
om han kom direkt från en begravning eller ett arbete med klädkod, tänkte Harry.

Han tog upp telefonen och funderade över om han skulle ringa sambandscentralen eller
våldsroteln direkt. Han slog numret till sambandscentralen medan han såg sig omkring. Han
hade inte sett något tecken på inbrott och det fanns inga tecken på strid i vardagsrummet.
Förutom tegelstenen och liket fanns det inga tecken på något alls, och Harry visste att när
brottsplatsgruppen kom skulle de inte hitta något. Inga fingeravtryck, inga skoavtryck, inget
DNA-material. Och de taktiska utredarna skulle stå och stampa: inga grannar som hade sett
något, ingen övervakningskamera på bensinstationer i närheten som hade fångat upp
främmande ansikten, inga avslöjande telefonsamtal till eller från Schultz telefon. Ingenting.
Medan Harry väntade på svar gick han ut i köket. Av gammal vana gick han försiktigt och rörde
inte vid något. Hans blick föll på köksbordet och en assiett där det låg en halväten korvsmörgås.
Över stolsryggen hängde en kavaj som matchade byxorna liket bar. Harry letade igenom
fickorna och fann fyrahundra kronor, en klisterlapp, en tågbiljett och ett id-kort från
flygbolaget. Tord Schultz. Det yrkesmässigt leende ansiktet på bilden liknade resterna av ett
ansikte han hade sett i vardagsrummet.

”Sambandscentralen.”

”Jag har ett lik här. Adressen är …”

Harrys blick föll på klisterlappen.

”Ja?”

Det var något bekant över den.

”Hallå?”

Harry tog upp lappen. Överst stod det OSLO POLITIDISTRIKT med stora bokstäver. Under det
stod det TORD SCHULTZ och ett datum. Han hade besökt en polisstation för tre dagar sedan.
Och nu var han alltså död.
”Hallå?”

Harry la på.

Satte sig.

Tänkte.

Han tog en och en halv timme på sig att genomsöka huset. Efteråt torkade han av alla ställen
han kunde ha lämnat fingeravtryck på och plockade bort plastpåsen han fäst runt huvudet med
en bit snöre för att inte lämna kvar något hårstrå. Det var en bestämd regel att alla
mordutredare och andra poliser som kunde tänkas närvara på en brottsplats registrerade sina
fingeravtryck och DNA. Om han lämnade kvar något skulle det ta polisen fem minuter att få
reda på att Harry varit där. Resultatet av genomsökningen var tre små påsar med kokain och
fyra flaskor med det han antog var smuggelsprit. Annars var det just som han hade trott:
ingenting.

Han gick ut, satte sig i bilen och körde därifrån.

Oslo Politidistrikt.

Fan, fan.

När Harry hade kommit till centrum och parkerat bilen satt han kvar och stirrade ut genom
vindrutan. Sedan slog han numret till Beate.

”Hej, Harry.”

”Två saker. Jag vill be dig om en tjänst. Och ge dig ett anonymt tips om att en man till med
koppling till fallet är död.”

”Jag fick precis veta det.”

”Så ni vet det?” sa Harry förvånat. ”Metoden kallas zjuk. Ryska för ’skalbagge’.”

”Vad pratar du om?”

”Tegelstenen.”

”Vilken tegelsten?”

Harry andades in. ”Vad pratar du om?”

”Gojko Toši.”

”Vem är det?”

”Killen som anföll Oleg.”

”Och?”

”Han har hittats död i cellen.”

Harry såg rakt in i ett par strålkastare som kom emot honom. ”Hur …?”

”De utreder det nu. Verkar som om han har hängt sig.”
”Stryk ’verkar’, de har dödat piloten också.”

”Va?”

”Tord Schultz ligger i vardagsrummet i sitt hus ute på Gardermoen.”

Det gick två sekunder innan Beate svarade. ”Jag meddelar sambandscentralen.”

”Okej.”

”Vad var det andra?”

”Va?”

”Du sa att du ville be om en tjänst.”

”Just det.” Harry grävde upp klisterlappen ur fickan. ”Jag undrar om du kan kontrollera
besöksloggen i Polishusets reception. Se vem Tord Schultz besökte för tre dagar sedan.”

Det blev tyst igen.

”Beate?”

”Ja. Är du säker på att detta är något jag vill bli inblandad i, Harry?”

”Jag är säker på att detta är något du inte vill bli inblandad i.”

”Fan ta dig.”

Harry la på.

Harry ställde ifrån sig hyrbilen i parkeringshuset längst bort i Kvadraturen och gick mot Leons.
Han passerade en bar och musiken från den öppna dörren fick honom att minnas kvällen han
kom, Nirvanas inbjudande ”Come As You Are”. Han la inte märke till att han gått in genom den
öppna dörren förrän han stod framför bardisken i den långa tarmen till lokal.

Tre gäster satt hopsjunkna på barstolar, det såg ut som ett månadsgammalt gravöl ingen hade
brutit upp ifrån, det luktade lik och fräste i kött. Bartendern tittade på Harry med beställ-eller-
stick-för-helvete-blick medan han långsamt skruvade av korken med en korkskruv. Han hade
tatuerat tre stora gotiska bokstäver som gick tvärs över en bred hals. EAT.

”Vad ska det vara?” hojtade bartendern och lyckades bara knappt överrösta Kurt Cobain som
bad Harry komma som en vän, som en vän. Som en gammal fiende.

Harry fuktade läpparna som med ens hade blivit torra. Tittade på bartenderns händer som
skruvade. Det var en korkskruv av enklaste sort, en som kräver en stadig och tränad hand, men i
gengäld bara behöver några vridningar för att tränga djupt in i korken så att det gick snabbt.
Den här korken var helt genomborrad. Det var alltså inte en vinbar. Så vad serverade de mer?
Han såg den förvrängda spegelbilden av sig själv i spegeln bakom bartendern. Det rådbråkade
ansiktet. Men det var inte bara hans ansikte, det var ansiktena hos dem alla, alla spökena. Och
Tord Schultz hade precis anslutit sig till dem. Blicken letade längs flaskorna på spegelhyllan och
som en värmesökande missil fann den målet. Den gamle fienden. Jim Beam.

Kurt Cobain skrek att han inte har en pistol.

Harry harklade sig. Bara en enda.

Du ska komma som du är och nej, jag har inte en pistol.

Han gjorde beställningen.

”Va?” hojtade bartendern och lutade sig fram.

”Jim Beam.”

Inte en pistol.

”Gin vadå?”

Harry svalde. Cobain upprepade ordet memoria. Harry hade hört låten hundra gånger tidigare,
men det gick upp för honom att han alltid hade trott att Cobain sjöng ”The more”-och så vidare.

Memoria. In memoriam. Var hade han sett det? På en gravsten?

Han såg en rörelse i spegeln. I samma ögonblick började telefonen vibrera i hans ficka.

”Gin-vadå?” ropade bartendern och la ner korkskruven på disken.

Harry plockade fram telefonen. Tittade på displayen. R. Han svarade.

”Hej Rakel.”

”Harry?”

En ny rörelse bakom honom.

”Jag hör bara oväsen, Harry. Var är du?”

Harry gick med snabba steg mot utgången. Drog in den avgasfyllda men ändå friska luften
utanför.

”Vad gör du?” undrade Rakel.

”Står och funderar på om jag ska gå till höger eller vänster”, sa Harry. ”Och du?”

”Jag ska lägga mig. Är du nykter?”

”Va?”

”Du hörde mig. Och jag hörde dig. Jag märker när du är stressad. Och det där lät som en bar.”

Harry plockade upp Camelpaketet. Fick ut en cigarett. Märkte att hans fingrar darrade. ”Det var
bra att du ringde, Rakel.”

”Harry?”

Han fick eld på cigaretten. ”Ja?”

”Hans Christian har ordnat så att Oleg sitter i förvar på hemlig plats. Det är någonstans på
Østlandet, men ingen får veta var.”

”Inte illa.”

”Han är en bra man, Harry.”

”Det tror jag säkert.”

”Harry?”

”Jag är här.”

”Om vi kunde plantera bevis. Om jag tog på mig skulden för mordet. Skulle du hjälpa mig?”

Harry andades in. ”Nej.”

Det gick i dörren bakom Harry. Men han hörde inga steg som försvann bort.

”Jag ringer dig från hotellet. Okej?”

”Okej.”

Harry bröt förbindelsen och gick ut i gatan utan att vända sig om.

Sergej tittade på mannen som småsprang över gatan.

Såg honom försvinna in på Leons.

Han hade varit så nära. Så nära. Först där inne i baren och nu här ute på gatan.

Sergej hade fortfarande handen i jackfickan tryckt runt knivskaftet av kronhjortshorn. Bladet
var ute och skar i fickans foder. Två gånger hade han varit på väg att ta steget, ta tag i hans hår
med vänster hand, kniven in och runt i en halvmåne. Polisen var i och för sig längre än han hade
föreställt sig, men det skulle inte bli något problem.

Inget skulle bli något problem. För allt eftersom pulsen sjönk kände han lugnet komma åter.
Lugnet han hade förlorat, som rädslan hade trängt undan. Och återigen kände han att han
gladde sig, gladde sig åt fullbordandet, att bli ett med historien som redan var berättad.

För detta var platsen, bakhållet som Andrej hade pratat om. Sergej hade nämligen sett blicken
hos polisen när han såg på flaskorna. Det var samma blick som hans far hade haft när han kom
hem från fängelset. Sergej var krokodilen i vattenhålet, krokodilen som visste att mannen skulle
ta samma stig för att få sig något att dricka, som visste att det bara var att vänta.

Harry låg på sängen i rum 301, blåste rök mot taket och lyssnade till hennes röst i telefonen.

”Jag vet att du har gjort värre saker än att plantera bevis”, sa hon. ”Så varför inte? Varför inte
för en person du tycker om?”

”Du dricker vitt vin”, sa han.

”Hur kan du veta att det inte är rödvin?”

”Jag kan höra det.”

”Så, förklara för mig varför du inte vill hjälpa mig.”

”Måste jag?”

”Ja, Harry.”

Harry fimpade cigaretten i den tomma kaffekoppen på nattduksbordet. ”Jag, brottsling och före
detta polis, anser att lagen betyder något. Låter det sjukt?”
”Fortsätt.”

”Lagen är staketet vi har satt upp på kanten till avgrunden. Varje gång någon bryter mot lagen
nöts det där staketet en smula. Så vi måste reparera det. Den skyldige måste sona sitt brott.”

”Nej, någon måste sona. Någon måste ta straffet som visar samhället att mord är oacceptabelt.
Varje syndabock kan bygga upp det där staketet.”

”Du tolkar lagen så som det passar dig. Du är jurist, du vet bättre.”

”Jag är mor, jag arbetar som jurist. Och du, Harry? Är du polis? Var det det du blev? En robot,
en slav i myrstacken med tankar andra har tänkt? Är du där?”

”Mm.”

”Har du något svar till mig?”

”Tja. Varför tror du jag kom till Oslo?”

Paus.

”Harry?”

”Ja?”

”Förlåt.”

”Gråt inte.”

”Jag vet. Förlåt.”

”Be inte om ursäkt.”

”God natt, Harry. Jag …”

”God natt.”

Harry vaknade. Han hade hört något. Något som hade dränkt ljudet av hans egna springande
steg i korridoren och lavinen. Han såg på klockan. 01.34. Den trasiga gardinstången stod lutad
mot fönsterkarmen och hade en silhuett som en tulpan. Han klev upp och gick bort till fönstret
och tittade ner på bakgården. En soptunna låg på asfalten och klirrandet fortsatte. Han lutade
pannan mot det kalla glaset.
 KAPITEL 22
DET VAR TIDIGT, och morgonrusningen smög sig viskande längs Grønlandsleiret när Truls gick mot
Polishusets ingång. Han fick syn på den röda affischen på linden strax innan han kom fram till
dörrarna med de lustiga koögonen. Så han vände, gick lugnt tillbaka. Förbi de trögflytande
köerna på Oslos gator mot gravlunden.

Han gick in på kyrkogården som var lika tom på folk som vanligt vid den här tiden. Åtminstone
vad de levande anbelangade. Han stannade framför A.C. Ruds gravsten. Det stod inget
meddelande på den, ergo måste det vara avlöningsdag.

Han satte sig på huk och grävde i jorden invid stenen. Fick tag i det bruna kuvertet och drog upp
det. Motstod frestelsen att öppna det och räkna där och då, stoppade det bara i jackfickan. Han
var på väg att resa sig, men en plötslig känsla av att vara iakttagen fick honom att sitta kvar på
huk några sekunder till, som i kontemplation över A.C. Rud och livets förgänglighet eller något
sådant trams.

”Sitt kvar, Berntsen.”

En skugga hade fallit över honom. Och med den en kyla, som om solen hade försvunnit bakom
ett moln. Truls Berntsen kände att han befann sig i fritt fall, och magen höjdes mot bröstet. Så
det var så det skulle ske. Avslöjandet.

”Vi har ett annat slags jobb den här gången.”

Truls kände fast mark under fötterna igen. Rösten. Den svaga brytningen. Såg figuren som stod
med böjt huvud två gravstenar bort, till synes i bön.

”Du måste ta reda på var de har gömt Oleg Fauke. Titta rakt fram!”

Truls stirrade in i gravstenen framför sig.

”Jag har försökt”, sa han. ”Men flyttningen är inte registrerad någonstans. Ingenstans som jag
har tillgång till i alla fall. Och de jag har pratat med har inte hört något om grabben, så jag antar
att de har gett honom ett annat namn.”

”Du måste prata med dem som vet. Tala med försvarsadvokaten. Simonsen.”

”Varför inte modern? Hon måste ju …”

”Inga kvinnor!” Orden kom snabbt som en pistolkula, om det fanns andra människor på
kyrkogården måste de ha hört dem. Sedan, lugnare: ”Testa med försvarsadvokaten. Och om
inte det går …”

I pausen som följde hörde Berntsen det susa i kyrkogårdens trädkronor. Det måste vara vinden,
det var den som hade gjort allt kallt så plötsligt.

”Då finns det en kille som heter Chris Reddy”, fortsatte rösten. ”På gatan kallas han Adidas. Han
dealar …”

”Speed. Adidas betyder amfet…”

”Håll käften, Berntsen. Bara lyssna.”

Truls höll käften. Och lyssnade. Så som han hade hållit käften varje gång någon av dem som
hade den sortens röst hade bett honom hålla käften. Lyssnade när de bad honom skyffla skit.
Bad honom …

Rösten sa en adress.

”Du har hört ett rykte om att Adidas har gått runt och skrutit med att det var han som sköt
Gusto Hanssen. Så du tar in honom till förhör. Och där kommer han att avge en oförbehållsam
bekännelse. Jag överlåter åt er att enas om detaljerna så att den blir trovärdig till hundra
procent. Men först försöker du alltså få Simonsen att snacka. Förstått?”

”Ja, men varför ska Adidas …?”

”Varför är inte ditt problem, Berntsen. Din enda fråga ska vara ’hur mycket?’.”

Truls Berntsen svalde. Svalde och svalde. Skyfflade skit. Svalde skit. ”Hur mycket?”

”Sådärja. Sextiotusen.”

”Hundratusen.”

Inget svar.

”Hallå?”

Men allt som hördes var morgonrusningens viskning.

Berntsen satt stilla. Sneglade åt sidan. Det var ingen där. Kände att solen hade börjat värma
igen. Och sextiotusen var nog så bra.

Dimman låg fortfarande över marken när Harry svängde upp framför huvudbyggnaden på
Skøyens gård klockan tio på förmiddagen. Isabelle Skøyen stod leende på trappan och daskade
en liten ridpiska mot låret på sina ridbyxor. Medan Harry klev ur hyrbilen hörde han gruset
knastra under hennes stövelklackar.

”God morgon, Harry. Vad vet du om hästar?”

Harry slängde igen bildörren. ”Jag har förlorat en hel del pengar på dem. Säger det något?”

”Så du är spelare också?”

”Också?”

”Jag har kollat upp dig lite. Dina bragder uppvägs av dina laster. Det är i alla fall vad dina
kolleger verkar tycka. Var det i Hongkong du förlorade pengarna?”

”Happy Valley kapplöpningsbana. Det var en engångsföreteelse.”

Hon började gå mot en låg, rödmålad träbyggnad och han var tvungen att lägga i en extra växel
för att hänga med. ”Har du ridit någon gång, Harry?”

”Min morfar hade en stor østlandshäst i Åndalsnes.”

”Van ryttare alltså.”

”Ännu en engångsföreteelse. Min morfar sa att hästar inte var några leksaker. Han sa att rida
för nöjes skull var brist på respekt för arbetsdjur.”

Hon stannade framför ett trästativ med två smala lädersadlar. ”Ingen av mina hästar har sett
eller kommer att se en vagn eller en plog. Medan jag sadlar föreslår jag att du kilar in i hallen …”
Hon pekade mot boningshuset. ”Du finner passande kläder efter min exmake i garderoben där.
Vi måste vara rädda om din fina kostym, eller hur?”

I garderoben i hallen hittade Harry en tröja och ett par jeans som faktiskt var tillräckligt långa.
Exmaken måste ha haft desto mindre fötter för han fick inte på sig någon av skorna förrän han
fann ett par prydligt slitna, blå joggingskor från Försvaret längst in i garderoben.

När han kom ut på gårdsplanen igen stod Isabelle klar med två sadlade hästar. Harry öppnade
hyrbilens passagerardörr, satte sig med benen utanför, bytte skor, tog ut sulorna, la dem på
golvet och hämtade ett par solglasögon ur handskfacket. ”Klar.”

”Detta är Medusa”, sa Isabelle och klappade en stor fux på mulen. ”Hon är en oldenburgare
från Danmark, perfekt ras för att hoppa med. Tio år och chef i flocken. Och detta är Balder, han
är fem. Han är valack så han kommer att följa Medusa.”

Hon gav honom tyglarna till den mindre valacken och svingade sig upp på Medusa.

Harry härmade henne, satte vänster fot i vänster stigbygel och kom upp i sadeln. Utan att vänta
på kommando började hästen skritta efter Medusa.

Harry hade överdrivit när han sa att han bara hade ridit en enda gång, men detta var något helt
annat än att rida morfars stadige hangarskepp till häst. Han måste balansera i sadeln, och när
han satte knäna i sidan kunde han känna revbenen hos den smäckra hästen och hur dess
muskler spelade. Och när Medusa ökade farten på stigen över åkern lite och Balder svarade fick
till och med den lilla accelerationen Harry att inse att han satt med ett formel 1-djur mellan
benen. Vid åkerns ände slog de in på en stig som försvann in i skogen och upp för åsen.
Någonstans där stigen delades runt ett träd försökte Harry styra Balder åt vänster, men hästen
ignorerade honom och följde i Medusas fotspår till höger om trädet.

”Jag trodde det var hingstar som var flockledare”, sa Harry.

”I regel är det så”, sa Isabelle över axeln. ”Men allt handlar om kynne. Ett starkt, ambitiöst och
intelligent sto kan utkonkurrera alla om hon vill.”

”Och du vill?”

Isabelle Skøyen skrattade. ”Självklart. Ska man lyckas med något måste man vilja det. Politik
handlar om att skaffa sig makt, och som politiker måste man givetvis vara villig att tävla.”

”Och du tycker om att tävla?”

Han såg henne rycka på axlarna framför sig. ”Tävling är sunt. Det betyder att den starkaste och
bästa får bestämma och det gynnar hela flocken.”

”Och vederbörande får också para sig med vem hon vill?”

Hon svarade inte. Harry tittade på henne. Ryggen var svagt böjd och de strama skinkorna såg ut
att massera hästen, sköt den från sida till sida med mjuka höftrörelser. De kom ut i en glänta.
Solen sken, och under dem låg spridda dimtussar över landskapet.
”Vi låter dem vila”, sa Isabelle Skøyen och satt av.

Efter att de hade bundit fast hästarna vid ett träd, la Isabelle sig i gräset och vinkade Harry till
sig. Han satte sig bredvid henne och tog på sig solglasögonen.

”Säg mig, är det där solglasögon för män?” frågade hon retfullt.

”De skyddar mot solen”, sa Harry och tog fram cigarettpaketet.

”Jag gillar det.”

”Gillar vadå?”

”Jag gillar att män är trygga i sin manlighet.”

Harry såg på henne. Hon låg lutad på underarmarna och hade knäppt upp en knapp i blusen.
Han hoppades att solglasögonglaset var tillräckligt mörkt. Hon log.

”Så vad kan du berätta för mig om Gusto?” sa Harry.

”Jag tycker om att män är äkta”, sa hon. Leendet växte.

En brun trollslända ute på höstens sista flygtur susade förbi. Harry tyckte inte om det han såg i
hennes ögon. Det han hade sett ända sedan han kom. En förväntansfull glädje. Och inte alls den
tunga oro som borde ha funnits där hos en som riskerar en skandal som hotar karriären.

”Jag tycker inte om det oäkta”, sa hon. ”Som bluffar till exempel.”

Triumfen lyste ur hennes blå, maskaraomgärdade ögon.

”Jag ringde en kontakt inom polisen, förstår du. Och förutom att berätta lite för mig om den
legendariske mordutredaren Harry Hole kunde han avslöja att det helt enkelt inte analyserades
något blod i Gusto Hanssen-fallet. Proven förstördes tydligen. Det finns ingen nagel med min
blodgrupp under. Du bluffade, Harry.”

Harry tände cigaretten. Ingen förlägenhet. Han undrade om han kanske hade blivit för gammal
för att rodna.

”Jaså. Om all kontakt du har haft med Gusto är några oskyldiga intervjuer, varför var du så rädd
att jag skulle skicka blodet till DNA-analys?”

Hon skrattade lågt. ”Vem säger att jag var rädd? Kanske ville jag bara att du skulle ta en tur hit.
Titta på naturen och så.”

Harry insåg att han inte var för gammal för att rodna, la sig ner och blåste rök mot en
skrattretande blå himmel. Blundade och försökte komma på bra anledningar att inte knulla
Isabelle Skøyen. Det fanns flera.

”Blev det fel?” frågade hon. ”Jag säger bara att jag är en vuxen singelkvinna med naturliga
behov. Det betyder inte att jag är oseriös. Jag skulle aldrig beblanda mig med någon jag inte
uppfattade som jämbördig, till exempel Gusto.” Han hörde hennes röst komma närmare. ”Med
en vuxen, stor man, däremot …” Hon la en varm hand på hans mage.

”Har Gusto och du legat här där vi ligger nu?” sa Harry lågt.

”Va?”
Han reste sig på armbågarna och nickade mot de blå gymnastikskorna. ”Din garderob var full
med exklusiva herrskor i storlek fyrtiotvå. De här dojorna var de enda fyrtiofemmorna.”

”Och? Jag kan inte garantera att jag inte har haft herrbesök i storlek fyrtiofem.” Hennes hand
rörde sig fram och tillbaka.

”Den här gymnastikskon tillverkades för Försvaret och när de bytte skotyp övertogs
överskottslagret av välgörenhetsorganisationer som delade ut dem till behövande. Inom
polisen kallar vi detta knarkdojor eftersom de delas ut av Frälsningsarmén i Fyrlyset. Frågan är
självklart varför en tillfällig besökare, storlek fyrtiofem, lämnar kvar ett par skor. Den naturliga
förklaringen är väl att han plötsligt har fått ett par nya.”

Isabelle Skøyen slutade röra handen. Så Harry fortsatte:

”En kollega visade mig bilder från brottsplatsen. När Gusto dog bar han ett par billiga byxor,
men ett par alldeles för dyra skor. Alberto Fasciani om jag inte har fel. En generös gåva. Hur
mycket betalade du för dem? Femtusen?”

”Jag vet inte vad du pratar om.” Hon drog åt sig handen.

Harry tittade missnöjt ner på sin egen erektion som redan tryckte mot insidan av de lånade
byxorna. Svängde på fötterna.

”Jag la skosulorna i bilen. Visste du att fotsvett är fantastiskt DNA-material? Vi hittar säkert
några mikroskopiska hudrester också. Och det kan inte finnas många butiker i Oslo som säljer
Alberto Fasciani-skor. En, två? Det blir i vilket fall ett enkelt jobb att kontrollera mot ditt
kreditkort.”

Isabelle Skøyen hade satt sig upp. Hon tittade bort.

”Ser du husen?” frågade hon. ”Är de inte vackra? Jag älskar kulturlandskap. Och jag hatar skog.
Förutom planterad skog. Jag hatar kaos.”

Harry studerade hennes profil. Yxnäsan såg direkt livsfarlig ut.

”Berätta för mig om Gusto Hanssen.”

Hon ryckte på axlarna. ”Varför? Du har ju tydligen fattat det mesta.”

”Du kan välja vem du vill få frågorna av. Mig eller VG.”

Hon skrattade till. ”Gusto var ung och vacker. En sådan hingst som är fin att titta på, men som
har tvivelaktiga gener. Biologisk far som är kriminell och mor som är drogmissbrukare, enligt
fosterfadern. Inte en häst man använder för avel, men som är skoj att rida, om du …” Hon drog
efter andan. ”Han kom hit och vi hade sex här. Ibland fick han pengar. Han träffade andra
också, det var inte så noga.”

”Gjorde det dig svartsjuk?”

”Svartsjuk?” Isabelle skakade på huvudet. ”Sex har aldrig gjort mig svartsjuk. Jag träffade också
andra. Och så småningom en speciell person. Så jag kopplade bort Gusto. Eller kanske hade han
redan kopplat bort mig. Det verkade som om han inte längre hade användning för fickpengarna
han fick av mig. Men så på slutet kontaktade han mig igen. Han blev jobbig. Jag tror att han
kanske hade ekonomiska problem. Och drogproblem också.”
”Hur var han?”

”Vad menar du med ’hur’? Han var egoistisk, opålitlig, charmig. En självsäker jävel.”

”Och vad var det han ville ha?”

”Ser jag ut som en psykolog, Harry?”

”Nej.”

”Nej. För människor intresserar mig bara ibland.”

”Verkligen?”

Isabelle Skøyen nickade. Tittade bort. Det glittrade i det våta i ögonen.

”Gusto var ensam”, sa hon.

”Hur vet du det?”

”Jag vet vad ensamhet är, okej? Och han var full av självförakt.”

”Självsäker och självföraktande?”

”Det är inget motsatspar. Man vet att man kan och har förmågan, men det betyder inte att man
ser sig själv som någon andra kan älska.”

”Och vad kan det bero på?”

”Jag sa ju att jag inte är någon psykolog.”

”Nej.”

Harry väntade.

Hon harklade sig.

”Hans föräldrar hade lämnat bort honom. Vad tror du det gör med en pojke? Bakom all
tillgjordhet och den tuffa uppsynen fanns en som trodde att han inte var så mycket värd. Lika
lite som de som hade lämnat bort honom. Är inte det en enkel logik, herr låtsaspolis?”

Harry såg på henne. Nickade. Märkte att hon blev obekväm av hans blick. Men Harry lät bli att
ställa frågan hon tydligen märkte att han satt med: Vilken var hennes egen historia? Hur ensam,
hur självföraktande var hon bakom fasaden?

”Och Oleg, träffade du honom?”

”Han som togs för mordet? Aldrig. Men Gusto nämnde en Oleg ett par gånger, sa att han var
hans bästa vän. Jag tror att han var hans enda vän.”

”Och Irene?”

”Han nämnde henne också. Hon var som en syster.”

”Hon var en syster.”

”Inte biologisk, Harry. Det blir aldrig detsamma.”

”Inte?”

”Folk är naiva och tror att vi kan känna osjälvisk kärlek. Men allt handlar om att föra vidare
gener som är så identiska som möjligt med dina egna. Jag ser detta i uppfödning varje dag, tro
mig. Och ja, människor är som hästar, vi är flockdjur. En far beskyddar sin biologiske son, en
bror sin biologiska syster. I en konflikt kommer vi instinktivt att ta parti för dem som ser mest ut
som oss själva. Säg att du är i djungeln och kommer runt en krök och plötsligt ser en vit man,
klädd som du, slåss med en krigsmålad, halvnaken svart man. De har var sin kniv och slåss på liv
och död. Du har en pistol. Vilken är din första instinktiva tanke? Att skjuta den vite för att rädda
den svarte? Inte det?”

”Och vad bevisar det?”

”Det bevisar att vår lojalitet är biologiskt bestämd, att det är cirklar som sprider sig över vattnet
från det centrum som är vi själva och våra gener.”

”Så du skulle ha skjutit en av de två för att skydda dina gener?”

”Utan att tveka.”

”Varför inte skjuta bägge två för att vara på den säkra sidan?”

Hon såg på honom. ”Vad menar du?”

”Vad gjorde du den kvällen Gusto dödades?”

”Va?” Hon knep igen ett öga mot solen och tittade på honom med ett stort leende. ”Misstänker
du mig för att ha mördat Gusto, Harry? Och att vara ute efter den här … Oleg?”

”Bara svara.”

”Jag minns var jag befann mig eftersom jag tänkte över det hela när jag läste om mordet i
tidningen. Jag satt i ett möte med representanter för polisens narkotikautredningsgrupp. De
borde vara pålitliga vittnen. Vill du ha namn?”

Harry skakade på huvudet.

”Något mer?”

”Tja, den här Dubai. Vad vet du om honom?”

”Dubai, ja. Lika lite som alla andra. Det talas om honom, men polisen kommer ingen vart. Det är
typiskt, proffsen i bakgrunden slipper alltid undan.” Harry tittade efter förändring i pupillerna,
färgen på kinderna. Om Isabelle Skøyen ljög, ljög hon bra.

”Jag frågar eftersom du har städat bort alla knarkhandlare från gatan utom Dubai och några
smågäng.”

”Inte jag, Harry. Jag är bara en sekreterare som följer socialförvaltningens beslut och
kommunfullmäktiges politik. Och det du kallar gatsopning var det faktiskt polisen som
genomförde.”

”Norge är ett litet drömland. Men jag har tillbringat de senaste åren i den riktiga världen,
Skøyen. Och den riktiga världen drivs av två sorters människor. De som vill ha makt och de som
vill ha pengar. Den första typen vill ha en staty, den andra vill njuta. Och valutan som de
använder när de handlar med varandra för att få det de vill ha kallas korruption.”

”Jag har en del att göra i dag, Hole. Vart vill du komma?”

”Dit andra tydligen har saknat mod eller fantasi att bege sig. Bor man länge i en stad ser man
gärna situationen som en mosaik av detaljer man känner till väl. Men den som återvänder till
staden och inte känner till detaljerna, ser bara helheten. Och bilden är att situationen i Oslo är
positiv för två parter. Dealarna som har fått marknaden för sig själva och de politiker som har
fått äran av att ha städat upp.”

”Påstår du att jag är korrupt?”

”Är du det?”

Han såg raseriet stiga i hennes ögon. Absolut äkta. Han undrade bara om det var den
rättfärdiges eller den träffades vrede. Sedan skrattade hon plötsligt. Ett pärlande, överraskande
flickaktigt skratt.

”Jag gillar dig, Harry.” Hon reste sig. ”Jag känner en del män och de är svaga stackare när det
kommer till kritan. Men jag tror att du kanske är ett undantag.”

”Jaha”, sa Harry. ”Då vet du i alla fall var du har mig.”

”Verkligheten kallar, älskling.”

Harry vände sig om, såg Isabelle Skøyens voluminösa bakdel vagga bort mot hästarna.

Han gick efter. Satt upp på Balder. Fick fötterna i stigbyglarna. Tittade upp och mötte Isabelles
blick. Hon hade ett litet utmanande leende mitt i det hårda vackert skulpterade ansiktet. Hon
samlade läpparna som till en kyss. Gjorde ett obscent smackande ljud och satte hälarna i
sidorna på Medusa. Och balanserade mjukt medan det stora djuret skuttade framåt.

Balder reagerade utan förvarning och Harry hann med nöd och näppe hålla sig fast.

De tog igen försprånget och det haglade blöta jordklumpar från Medusas hovar. Så satte den
vuxna hopphästen upp farten ytterligare och Harry såg hästsvansen stå rakt ut medan den
försvann runt en sväng. Han tog tag längre in på tyglarna, så som han lärt sig av sin morfar, men
stramade dem inte. Stigen var så smal att grenarna piskade Harry medan han kröp ihop i sadeln
och klämde knäna hårt mot hästens sidor. Han visste att han inte skulle klara av att stoppa
hästen, så han koncentrerade sig på att hålla fötterna i stigbyglarna och huvudet lågt. Längst ut
i synfältet flimrade träden förbi i gulröda ränder. Automatiskt reste han sig lite i sadeln och la
tyngden på knäna och stigbyglarna. Under honom arbetade musklerna. Det kändes som det
måste kännas att sitta på en boaorm. Och nu hade de funnit ett slags rytm tillsammans,
ackompanjerad av hovarnas dånande trummande mot marken. Känslan av rädsla tävlade mot
känslan av galenskap. Stigen rätade ut sig och femtio meter framför dem såg Harry Medusa och
Isabelle. Ett ögonblick var det som om bilden frös fast, som om de hade slutat springa, som om
ekipaget svävade strax ovanför marken. Sedan återupptog Medusa galoppen. Det gick ännu en
sekund innan Harry insåg vad det var.

Och att det hade varit en dyrbar sekund.

På Polishögskolan hade han läst forskningsrapporter som visar att människohjärnan i

katastrofsituationer försöker bearbeta enormt stora datamängder på kort tid. Hos en del
poliser kan detta leda till handlingsförlamning, hos andra till en känsla av att tiden går
långsammare, att livet passerar revy och att de hinner göra en förbluffande mängd
observationer och analyser av situationen. Som att de med en hastighet av närmare sjuttio
kilometer i timmen hade tillryggalagt tjugo meter och det bara var trettio meter och en och en
halv sekund kvar till klyftan Medusa precis hade hoppat över.

Att det var omöjligt att se hur bred den var.

Att Medusa var en tränad, fullvuxen hopphäst med en van hoppryttare, medan Balder var yngre
och mindre och hade en novis på närmare nittio kilo på ryggen.

Att Balder var ett flockdjur och att Isabelle Skøyen naturligtvis visste det.

Att det hur som helst var för sent att stanna.

Harry lät händerna glida bakåt längs tyglarna och slog in hälarna i Balders sidor. Kände en sista
fartökning. Sedan blev det snabbt tyst. Trummandet hade upphört. De svävade. Långt under
dem såg han toppen på en trädkrona och en bäck. Sedan kastades han framåt och slog huvudet
i hästens nacke. De föll.
 KAPITEL 23
VAR DU OCKSÅ tjuv, pappa? För jag har ju alltid vetat hur jag skulle bli miljonär. Mitt motto är att
stjäla bara när det lönar sig, så jag hade varit tålmodig och väntat. Och väntat. Väntat så länge
att när nu chansen äntligen dök upp tyckte jag fan i mig att jag förtjänade det.

Planen var lika enkel som den var genial. Medan Odins mc-gäng satt i möte med gamlingen på
McDonald’s skulle jag och Oleg stjäla en del av heroinlagret i Alnabru. För det första skulle det
inte vara någon i klubblokalen eftersom Odin skulle ta med vad han hade av muskler. För det
andra skulle Odin aldrig få veta att han hade blivit rånad eftersom han skulle haffas på
McDonald’s. När han satt på de anklagades bänk borde han faktiskt tacka mig och Oleg för att
ha minskat antalet kilo farbror polisen skulle hitta i razzian. Enda problemet var snuten och
gamlingen. Om snuten förstod att någon hade kommit före dem och ätit av lasten, och
gamlingen fick höra det, skulle vi ligga risigt till. Problemet löste jag på det sätt gamlingen hade
lärt mig: med en rockad, en strategisk allians. Jag körde helt enkelt upp till huset i Manglerud,
och den här gången var Truls Berntsen hemma.

Han blängde skeptiskt på mig medan jag förklarade, men jag var inte orolig. För jag hade sett
det i hans blick. Girigheten. Ännu en av de där som ska ha betalt retroaktivt, som tror att pengar
kan köpa dem medicin mot desperationen, ensamheten och bitterheten. Att det inte bara är
något som heter rättvisa, utan att det är en hyllvara, typ. Jag förklarade att vi behövde hans
expertis för att dölja spåren polisen skulle leta efter, och till att bränna det de eventuellt fann.
Kanske till och med rikta misstankarna mot några andra om nödvändigt. Jag såg det glimma till
när jag sa att vi skulle ta fem av de tjugo kilona partiet bestod av. Två var till mig och honom,
ett till Oleg. Jag såg att han klarade av huvudräkningen själv, en komma två miljoner gånger
två, två komma fyra till honom.

”Och den här Oleg är den ende du har pratat med?” undrade han.

”Lovar och svär.”

”Har ni vapen?”

”En Odessa att dela på.”

”Va?”

”Hennes & Mauritz-versionen av Stetsjin.”

”Okej. Det är inte säkert utredarna kommer att tänka på antalet kilo så länge de inte finner
några spår efter inbrott, men du är alltså rädd att Odin vet hur mycket det är och kommer efter
dig?”

”Nej”, sa jag. ”Jag skiter i Odin. Det är min chef jag är rädd för. Jag vet inte hur, men jag bara
vet att han vet på grammet hur mycket heroin som finns i den där leveransen.”

”Jag ska ha hälften”, sa han. ”Så kan du och Boris dela på resten.”

”Oleg.”

”Du ska vara glad att jag har dåligt minne. Och det gäller åt andra hållet också. Det tar mig en
halv dag att hitta er och det kostar fem öre att mörda er.” Han rullade länge på r:et i ”mörda”.

Det var Oleg som kom på hur vi skulle kamouflera rånet. Det var så enkelt och självklart att jag
inte fattar att jag inte hade tänkt på det själv.

”Vi ersätter bara det vi tar med potatismjöl. Polisen rapporterar bara antalet kilo i beslaget, inte
renhetsgraden eller hur?”

Planen var, som sagt, lika genial som den var enkel.

Samma kväll som Odin och gamlingen hade födelsedagsfest på McDonald’s och diskuterade
priset på fiolin i Drammen och Lillestrøm stod Berntsen, Oleg och jag i mörkret utanför stängslet
runt mc-klubben i Alnabru. Berntsen hade övertagit regin och vi hade nylonstrumpor, svarta
jackor och handskar. I ryggsäckarna hade vi vapnet, borr, skruvmejslar, kofot och sex kilo
färdigpackade plastpåsar med potatismjöl. Oleg och jag hade berättat var Los Lobos hade sina
övervakningskameror, och genom att klättra över stängslet och springa bort till den västra
långväggen höll vi oss hela tiden i döda vinkeln. Vi visste att vi kunde leva rövare så mycket vi
ville eftersom den tunga trafiken på E6:an strax intill dränkte allt, så Berntsen satte
borrmaskinen i träväggen och brummade loss, medan Oleg höll utkik och jag nynnade på ”Been
Caught Stealing” som var soundtracket till Steins GTA-spel, och som han sa var av ett band som
hette Jane’s Addiction och som jag mindes för att det var ett roligt namn, häftigare än låten
egentligen. Oleg och jag var i gamla hemtrakter och visste att det var enkelt att skaffa sig
överblick över mc-klubben: den bestod av ett stort allrum. Men eftersom alla fönster förståndigt
nog var förspikade med träslåar, var planen att borra ett kikhål så vi var säkra på att det var
tomt innan vi gick in. Det var Berntsen som hade insisterat på detta, han hade vägrat tro att
Odin lämnade tjugo kilo heroin, värderat till tjugofem millar på gatan, obevakat. Vi kände Odin
bättre men gav med oss. Safety first.

”Så där”, sa Berntsen och drog åt sig borren som dog med ett morrande.

Jag satte ögat till hålet. Såg inte ett skit. Antingen hade någon släckt eller så hade vi inte
kommit igenom väggen. Jag vände mig mot Berntsen som torkade av borren. ”Vad fan är det
här för isolering?” frågade han och höll upp ett finger. Det såg ut som äggula och fuckings hår.

Vi gick ett par meter längre bort och borrade ett nytt hål. Jag tittade in i det. Och där var den
gamla, goda mc-klubben. Med samma gamla skinnmöbler, samma bardisk och samma bild av
Karen McDougal, Playmate of the Year, arrangerad på en custom motorcykel. Jag vet inte vad
som gav dem hårdast stake: tjejen eller motorcykeln.

”Kusten är klar”, sa jag.

Bakdörren var pyntad med gångjärn och lås.

”Jag tyckte du sa att den hade ett lås!” sa Berntsen.

”Hade det förr”, sa jag. ”Odin har tydligen blivit en smula paranoid.”

Planen hade varit att borra och lirka av låset och sätta tillbaka det när vi stack, så att det inte
fanns något spår efter något inbrott. Det kunde fortfarande gå, men inte på den tid vi hade
beräknat. Vi satte igång.

Efter tjugo minuter tittade Oleg på klockan och sa att vi borde snabba på. Vi visste inte exakt
när razzian skulle göras, bara att det var någon gång efter gripandena, och att gripandena
nödvändigtvis måste ske strax efter klockan sju eftersom Odin inte skulle bli kvar länge när han
insåg att gamlingen inte skulle dyka upp.

Det tog en halvtimme för oss att få upp skiten, tre gånger så lång tid än beräknat. Vi drog
vapen, rullade ner nylonstrumpan framför ansiktet och gick in. Berntsen först. Vi hade inte
kommit mer än innanför dörren förrän han föll på knä och höll upp vapnet framför sig med
bägge händerna som en fuckings SWAT-cop.

Det satt en snubbe på en stol vid västra väggen. Odin hade lämnat kvar Tutu som vakthund. I
knäet hade han ett avsågat hagelgevär. Men vakthunden satt med slutna ögon, gapande käft
och huvudet lutat mot väggen. Det gick rykten om att Tutu stammade till och med när han
snarkade, men nu sov han tyst som ett barn.

Berntsen kom på fötter och smög bort mot Tutu med pistolen framför sig. Oleg och jag följde
försiktigt efter.

”Det är bara ett hål”, viskade Oleg till mig.

”Va?” viskade jag tillbaka.

Men så förstod jag.

Jag kunde se det sista hålet efter borren. Och räknade ut ungefär var det första måste ha gått
in.

”Åh fan”, viskade jag. Även om jag alltså hade förstått att det inte fanns någon anledning att
viska längre.

Berntsen hade kommit fram till Tutu. Han knuffade till honom. Tutu ramlade av stolen och ner i
backen. Han blev liggande med fejset rakt ner i betongen så att vi kunde se det cirkelrunda hålet
i hans bakhuvud.

”Han är borrad, okej”, sa Berntsen. Han stack fingret i hålet i väggen.

”Fy fan”, viskade jag till Oleg. ”Vad är sannolikheten för det, va?”

Men han svarade inte, han stirrade bara på liket med ett ansiktsuttryck som om han inte visste
om han skulle spy eller gråta.

”Gusto”, viskade han. ”Vad har vi gjort?”

Jag vet inte vad som tog åt mig, men jag började skratta. Det var omöjligt att hålla sig. Snuten
med underbett som en grävmaskin och hans lustiga pose med händerna på höfterna och
armbågarna ut åt sidorna, förtvivlan hos Oleg med det platta ansiktet under nylonstrumpan och
den öppna munnen hos Tutu, som faktiskt hade visat sig ha en hjärna trots allt. Jag skrattade så
att jag skrek. Ända tills det plötsligt small till och det flimrade för ögonen.

”Skärp dig, om inte får du en till”, sa Berntsen och gned handflatan.

”Tack”, sa jag och menade det. ”Nu letar vi upp knarket.”

”Först måste vi komma på vad vi ska göra med Borrmann här”, sa Berntsen.

”Det är för sent”, sa jag. ”Nu kommer de att få reda på att det varit inbrott.”
”Inte om vi får ut Tutu i bilen och sätter på låset igen”, sa Oleg med tunn, gråtfylld röst. ”Om de
upptäcker att något av knarket är borta kommer de att tro att det är han som har stuckit med
det.”

Berntsen tittade på Oleg och nickade. ”Snabbtänkt partner du har där, Dusto. Låt oss sätta
igång.”

”Knarket först”, sa jag.

”Borrmann först”, sa Berntsen.

”Knarket”, upprepade jag.

”Borrmann.”

”Jag har tänkt bli miljonär i kväll, jävla pelikan.”

Berntsen höjde handen. ”Borrmann.”

”Håll käften!” Det var Oleg. Vi stirrade på honom.

”Det är enkel logik. Om Tutu inte ligger i bagageutrymmet innan polisen kommer förlorar vi
både knarket och friheten. Om Tutu, men inte knarket, finns i bagageutrymmet, förlorar vi bara
pengarna.”

Berntsen vände sig mot mig: ”Låter som att Boris håller med mig, Dusto. Två–ett.”

”Okej”, sa jag. ”Ni bär liket och jag letar efter knarket.”

”Fel”, sa Berntsen. ”Vi bär liket, och du tvättar upp sörjan efter oss.” Han pekade mot vasken på
väggen bredvid baren.

Jag fyllde vatten i en hink medan Oleg och Berntsen tog Tutu i var sitt ben, släpade honom mot
dörren och lämnade ett smalt blodspår efter sig. Under Karen McDougals uppmuntrande blick
skrubbade jag väggen och sedan golvet på hjärna och blod. Jag var precis färdig och skulle just
sätta igång och leta efter knarket när jag hörde ett ljud från den fortfarande öppna dörren som
vette mot E6:an. Ett ljud som jag försökte övertala mig själv var på väg någon annanstans. Att
det faktum att det gradvis blev högre var något jag inbillade mig. Polissirener.

Jag kollade in barskåpet, kontoret och dasset. Det var en enkel lokal. Ingen vind, ingen källare,
inte många ställen att gömma tjugo kilo horse på. Så föll min blick på verktygslådan. På
hänglåset. Som inte hade funnits där tidigare.

Oleg ropade något bortifrån dörren.

”Ge mig kofoten”, hojtade jag tillbaka.

”Vi måste sticka nu! De är nästan framme!”

”Kofoten!”

”Nu, Gusto!”

Jag visste att det var där inne. Tjugofem miljoner kronor, precis framför mig, inuti en jävla
trälåda. Jag sparkade på låset.
”Jag skjuter, Gusto!”

Jag vände mig mot Oleg. Han siktade på mig med den jävla rysspistolen. Inte för att jag trodde
att han skulle träffa mig på det avståndet, det var gott och väl tio meter, men bara det att han
riktade ett vapen mot mig.

”Tar de dig, tar de oss!” skrek han med gråten i halsen. ”Kom!”

Jag gick loss på låset igen. Sirenerna steg och steg. Men det är ju så med sirener att de alltid
låter mycket närmare än de är.

Det lät som en pisksnärt i väggen ovanför mig. Jag tittade mot dörren igen och det gick kalla
kårar längs min rygg. Det var Berntsen. Han stod där med en rykande polispuffra i handen.

”Nästa missar inte”, sa han lugnt.

Jag gav lådan en sista spark, sedan sprang jag.

Vi hade precis kommit över stängslet, ut på vägen och hade dragit av oss nylonstrumporna när
vi såg rakt in i polisbilens framlysen. Vi gick lugnt mot den.

Så svepte de förbi oss och svängde upp framför klubbhuset.

Vi fortsatte upp på kullen där Berntsen hade parkerat sin bil. Satte oss och körde lugnt därifrån.
När vi passerade klubblokalen vände jag mig om och tittade på Oleg i baksätet. Blåljus svepte
över hans ansikte som var rödflammigt efter den stramande nylonstrumpan och tårar. Han såg
helt tom ut, stirrade bara ut i mörkret som om han skulle dö.

Ingen av oss sa något förrän Berntsen körde in på en busshållplats i Sinsen.

”Du gjorde bort dig, Dusto”, sa han.

”Jag kunde inte veta det där med låset”, sa jag.

”Det kallas förberedelser”, sa Berntsen. ”Rekognoscering och så vidare. Låter det bekant? Vi
kommer att ta oss en funderare över en öppen dörr med ett forcerat lås.”

Jag förstod att han med ”vi” menade snuten. Konstig kille.

”Jag tog med låset och gångjärnen”, snörvlade Oleg. ”Det kommer att se ut som att Tutu bara
stack när han hörde sirenerna, inte ens hann låsa. Och märkena kan ju vara efter ett inbrott när
som helst det senaste året, eller hur?”

Berntsen tittade på Oleg i spegeln. ”Lär av din kompis, Dusto. Eller förresten, gör inte det. Oslo
behöver inte fler smarta tjuvar.”

”Jaha”, sa jag. ”Men det är kanske inte så jävla smart att stå olagligt parkerad vid en
busshållplats med ett lik i bagaget heller.”

”Håller med”, sa Berntsen. ”Så stick.”

”Liket …”

”Borrmann fixar jag.”

”Hur …?”
”Ska ni skita i. Ut!”

Vi klev ur och såg Berntsens Saab glida bort.

”Från och med nu gäller det att hålla sig borta från den där snubben”, sa jag.

”Varför det?”

”Han har dödat en man, Oleg. Han måste få bort alla fysiska bevis. Nu letar han först upp ett
ställe att gömma liket på. Men efter det …”

”Måste han få bort vittnena.”

Jag nickade. Kände mig dyster som fan. Så jag försökte med en optimistisk tanke: ”Låter som
om han hade ett jävligt bra gömställe för Tutu i tankarna, eller hur?”

”Jag skulle använda pengarna till att flytta till Bergen med Irene”, sa Oleg.

Jag såg på honom.

”Jag har kommit in på juristutbildningen där. Irene är i Trondheim med Stein. Jag tänkte att jag
skulle sticka upp och övertala henne.”

Vi tog bussen in till staden. Jag orkade inte med Olegs tomma blick längre, den måste fyllas med
något.

”Kom”, sa jag.

Medan jag fixade en spruta åt honom i replokalen såg jag att han tittade otåligt på mig, som
om han hade lust att gripa in, att han tyckte att jag var klumpig. Och när han drog upp
skjortärmen för att ta emot, förstod jag varför. Grabben hade stickmärken över hela
underarmen.

”Bara tills Irene kommer tillbaka”, sa han.

”Har du ditt eget också?” frågade jag.

Han skakade på huvudet. ”Det har blivit stulet.”

Det var den kvällen jag lärde honom hur man fixade ett ordentligt gömställe.

Truls Berntsen hade väntat i över en timme i parkeringshuset när en bil äntligen svängde in på
den sista lediga platsen som en skylt visade var reserverad för advokatfirman Bach & Simonsen.
Han hade bestämt sig för att detta var den rätta platsen: bara två bilar hade kommit och kört i
den här delen av parkeringshuset under den timme han hade varit här, och det fanns inga
övervakningskameror. Truls kontrollerade att bilens registreringsnummer var samma som hade
funnits på AUTOSYS. Hans Christian Simonsen sov länge på morgonen. Eller kanske sov han
inte, kanske var han med en kvinna. Mannen som klev ur hade en ljus, pojkaktig lugg, en sådan
pluggisarna från västra Oslo brukade ha när han växte upp.

Truls Berntsen tog på sig solglasögonen, stack handen i rockfickan och klämde runt
pistolkolven, en Steyr, österrikisk, halvautomatisk. Han hade lämnat kvar polisens vanliga
tjänsterevolver för att inte advokaten skulle få några onödiga ledtrådar. Han gick snabbt för att
genskjuta Simonsen medan han fortfarande stod mellan bilarna. Ett hot har bäst effekt när det
kommer snabbt och aggressivt. Om offret inte får tid att mobilisera andra tankar än fruktan för
sitt eget liv, ger det dig det du vill ha med en gång.

Det var som om han hade bruspulver i huvudet, det susade och dunkade i öronen, i ljumsken
och halsen. Han visualiserade det som skulle ske. Pistolen upp i ansiktet på Simonsen, så nära
att pistolen skulle vara allt han mindes. ”Var är Oleg Fauke? Svara snabbt och korrekt, annars
dödar jag dig nu.” Svaret. Sedan: ”Om du varnar någon eller berättar att det här samtalet har
ägt rum kommer vi tillbaka och dödar dig. Förstått?” Ja. Eller bara lamslagen nickning. Kanske
ofrivillig urinering. Truls log vid tanken. Ökade farten. Dunkandet hade spritt sig till magen.

”Simonsen!”

Advokaten tittade upp. Och hans ansikte lyste upp: Ӂh, hej, Berntsen. Truls Berntsen, eller
hur?”

Truls högra hand frös fast i rockfickan. Och han måste ha haft ett ansiktsuttryck som fallen från
skyarna för Simonsen skrattade hjärtligt: ”Jag har gott minne för ansikten, Berntsen. Du och din
chef, Mikael Bellman, utredde förskingringen i Heidermuseet. Jag var försvarare. Ni vann målet,
är jag rädd.”

Simonsen skrattade igen. Ett sådant jovialiskt, godtroget västkantsskratt. Skrattet hos folk som
har vuxit upp med att alla vill varandra väl, på en plats med överflöd nog för att man ska unna
andra det. Truls hatade alla Simonsen i den här världen.

”Något jag kan hjälpa dig med, Berntsen?”

”Jag …” Truls Berntsen letade efter orden. Men detta var inte hans starka sida, att komma på
vad han skulle göra ansikte mot ansikte med … med vad? Folk han visste tänkte snabbare än
han? Det hade gått bra den där gången i Alnabru, då hade det bara varit de två grabbarna, då
hade han kunnat ta kommandot. Men Simonsen hade kostym, utbildning, pratade annorlunda,
överlägset, han … fan!

”Jag ville bara säga hej.”

”Hej?” sa Simonsen med frågetecken i tonfall och ansikte.

”Hej”, sa Berntsen och tvingade fram ett leende. ”Synd med det där målet. Du tar oss nästa
gång.”

Sedan gick han mot utgången med snabba steg. Kände Simonsens blick i ryggen. Skyffla skit, äta
skit. Fan ta dem allihop.

Testa med försvarsadvokaten, och om inte det går så finns det en snubbe som heter Chris Reddy
som alla kallar Adidas.

Speedsäljaren. Truls hoppades att han skulle få en anledning att klippa till under gripandet.

Harry simmade mot ljuset, mot ytan. Ljuset blev starkare och starkare. Så bröt han igenom.
Öppnade ögonen. Och stirrade rakt upp i himlen. Han låg på rygg. Något kom in i hans synfält.
Ett hästhuvud. Och ett till.

Han skuggade för ögonen. Det satt någon på den ena hästen, men han var bländad av ljuset.

Rösten kom långt bortifrån:

”Jag tyckte du sa att du hade ridit tidigare, Harry.”

Harry stönade och kom på fötter medan han tänkte på det som nyss hade hänt. Balder hade
seglat över klyftan och landat på andra sidan på frambenen, så att Harry slängdes framåt, slog i
Balders nacke, tappade stigbyglarna och gled ner på ena sidan medan han klamrade sig fast vid
tyglarna. Han mindes vagt att han hade dragit Balder med sig, men sparkat ifrån för att inte få
ett halvt ton häst över sig.

Ryggen kändes som att den var av, men annars verkade det som om han var någorlunda hel.

”Morfars häst hoppade inte över klyftor”, sa Harry.

”Klyftor?” skrattade Isabelle Skøyen och gav honom Balders tyglar. ”Det där är en liten spricka
på fem meter. Jag kan hoppa längre än det utan häst. Visste inte att du var lättskrämd, Harry.
Först till huset?”

”Balder?” sa Harry, och klappade hästen på mulen medan de tittade efter Isabelle Skøyen och
Medusa som försvann bort mot åkern.

”Är du bekant med gångarten ’strosa’?”

Harry stannade på en bensinstation vid E6:an och köpte en kaffe. Han satte sig i bilen och
tittade sig i spegeln. Isabelle hade gett honom ett plåster till skrubbsåret i pannan, en inbjudan
att följa med henne på premiären av Don Giovanni på Operan (”… omöjligt att få tag i en dejt
som når mig över hakan när jag plockar fram de höga klackarna, ser illa ut i tidningen …”) och
en hård kram till avsked. Harry tog fram telefonen och ringde tillbaka på det obesvarade
anropet.

”Var har du varit?” frågade Beate.

”På åkern”, sa Harry.

”Det fanns inte så mycket på brottsplatsen i Gardermoen tyvärr. Mina mannar har dammsugit
stället. Nada. Det enda vi har kommit fram till är att spikarna är vanliga stålspikar, bara med
extra stort sexton millimeter aluminiumhuvud, och att tegelstenen antagligen kommer från ett
Oslohus byggt i slutet av 1800-talet.”

”Jaså?”

”Vi fann grisblod och hästhår i murbruket. Det var en känd Oslomurare som använde det, det
finns i flera av husen i centrum. Tegelstenen kan ha tagits varifrån som helst.”

”Mm.”

”Kort sagt, inga spår där heller.”

”Heller?”

”Ja. Besöket du pratade om. Det måste ha varit någon annanstans än i Polishuset, för där hade
de inte registrerat någon Tord Schultz. Det står ju bara Oslo Politidistrikt på lappen, och det
finns liknande klisterlappsystem på flera polisstationer.”

”Okej. Tack.”

Harry letade igenom fickorna tills han fann det han letade efter. Tord Schultz besökslapp. Och
sin egen, den han hade fått när han besökte Hagen på våldsroteln den första dagen i Oslo. Han
la dem bredvid varandra på instrumentbrädan. Studerade dem. Drog slutsatser och la tillbaka
dem i fickan. Vred om tändningen, drog in luft genom näsborrarna, konstaterade att han
fortfarande luktade häst och bestämde sig för att uppsöka en gammal rival i Høyenhall.
 KAPITEL 24
DET BÖRJADE REGNA vid femtiden, och när Harry ringde på dörren till den stora villan klockan sex, var
det mörkt som en julafton i Høyenhall. Huset visade alla tecken på att precis ha rests, det låg
fortfarande rester av byggmateriel i högar bredvid garaget, och under trappan såg han
målarhinkar och isoleringsemballage.

Harry såg figuren röra sig bakom det ojämna glaset och kände nackhåren resa sig.

Så öppnades dörren, snabbt, våldsamt, som av en man som inte har något att frukta från
någon. Ändå stelnade han till när han fick syn på Harry.

”God kväll, Bellman”, sa Harry.

”Harry Hole. Det må jag säga.”

”Säga vad?”

Bellman skrattade kort. ”Säga att det är överraskande att se dig här vid min dörr. Hur fick du
veta var jag bor?”

”Alla känner apan. I de flesta andra länder skulle chefen för organiserad brottslighet ha en
livvakt vid dörren, det vet du väl? Stör jag?”

”Inte alls”, sa Bellman och kliade sig på hakan. ”Jag undrar bara om jag ska bjuda in dig eller låta
bli.”

”Tja”, sa Harry. ”Det är blött här ute. Och jag har fredliga avsikter.”

”Du vet inte vad det betyder”, sa Bellman och öppnade dörren. ”Torka av dig om fötterna.”

Mikael Bellman ledde Harry genom hallen, förbi torn av pappkartonger, ett kök som ännu inte
hade fått vitvaror, och in i ett vardagsrum. Harry konstaterade att det var ett kvalitetshus. Inte
lyxigt så som han hade sett vissa villor på västkanten, men gediget och med bra med plats för
en familj. Utsikten mot Kværnerdumpa, Oslo S och centrum var fantastisk. Harry la märke till
det.

”Tomten kostade nästan mer än huset”, sa Bellman. ”Du får ursäkta röran, vi har precis flyttat
in. Vi har inflyttningsfest i nästa vecka.”

”Och så glömde du bjuda mig?” sa Harry och drog av sig den blöta kavajen.

Bellman log. ”Jag kan bjuda dig på en drink nu. Vad …?”

”Jag dricker inte”, log Harry tillbaka.

”Visst fan”, sa Bellman utan synligt tecken på ånger. ”Man glömmer snabbt. Se om du hittar en
stol någonstans, så går jag och letar fram en kaffepanna och två koppar.”

Tio minuter senare satt de framför fönstret och tittade ut över altanen och utsikten. Harry gick
rakt på sak. Mikael Bellman lyssnade utan att avbryta, inte ens när Harry såg misstron i hans
blick. När Harry var klar summerade Bellman:
”Du menar alltså att piloten, Tord Schultz, försökte smuggla ut fiolin ur landet. Han togs in,
släpptes efter att en brännare med polisleg hade bytt ut fiolinet mot potatismjöl. Och att
Schultz efter frisläppandet avrättades i sitt hem, troligen för att hans uppdragsgivare hade
upptäckt att han hade uppsökt polisen och var rädd att han skulle berätta vad han visste.”

”Precis.”

”Och detta med att han har varit i Polishuset grundar du på att han hade en klisterlapp som det
stod polis på?”

”Jag jämförde den med min lapp från när jag besökte Hagen. Bägge har likadant tryck.
Garanterat samma skrivare.”

”Jag ska inte fråga hur du fick tag i Schultz besökslapp, men hur kan du vara säker på att detta
inte bara var ett vanligt besök. Han kanske ville förklara något om det där potatismjölet, försöka
få oss att tro honom.”

”Eftersom hans namn har strukits ur besöksregistret. Det var viktigt att detta besök var
hemligt.”

Mikael Bellman suckade. ”Det är det jag alltid har sagt, Harry. Vi skulle ha jobbat ihop, inte mot
varandra. Du skulle ha trivts på Kripos.”

”Vad pratar du om?”

”Innan jag säger det, måste jag faktiskt be dig om en tjänst. Att du håller tyst om det jag
berättar här i kväll.”

”Okej.”

”Det här fallet har redan satt mig i en svår situation. Det var nämligen mig Schultz besökte. Han
ville mycket riktigt prata om det han visste. Han berättade bland annat det jag länge misstänkt:
att vi har en brännare bland oss. Någon jag tror jobbar i Huset, nära fallen vi har på Orgkrim. Jag
bad honom vänta hemma medan jag talade med ledningen. Jag måste gå försiktigt fram för att
inte varna brännaren. Men försiktighet innebär ofta att saker och ting går långsamt. Jag talade
med den avgående polismästaren, men han överlät till mig att komma på hur jag skulle ta mig
an det.”

”Varför det?”

”Han är som sagt avgående. Han behövde inte en skitgrej med en korrupt polis som
avskedspresent.”

”Så han ville hålla kvar det nere i systemet någonstans, tills han var borta?”

Bellman stirrade ner i kaffekoppen. ”Det är mycket möjligt att det är jag som är näste
polismästare, Harry.”

”Du?”

”Och då kunde jag lika väl köra mitt första lass skit med en gång, tyckte han väl. Problemet är
bara att jag var för långsam på avtryckaren. Jag tänkte och tänkte. Vi kunde få Schultz att
avslöja brännaren så snabbt som möjligt. Men då skulle de andra springa och gömma sig. Jag
tänkte att om vi fick på Schultz en dold mikrofon, fick honom att leda oss till de andra vi ville ha
tag i först. Vem vet, kanske ända till den store mannen bakom allt i Oslo just nu.”

”Dubai.”

Bellman nickade. ”Problemet var: Vem i Huset kunde jag lita på och vem inte? Jag var redo att
handplocka en liten grupp, hade kollat dem utan och innan, när meddelandet kom om ett
anonymt tips …”

”Tord Schultz hade hittats mördad”, sa Harry.

Bellman såg vasst på honom.

”Och nu”, sa Harry, ”är ditt problem att om det kommer ut att du har varit långsam kan det
sätta käppar i hjulen för din polismästarutnämning.”

”Det kan det också”, sa Bellman. ”Men det är inte det som bekymrar mig mest. Problemet är att
ingenting av det Schultz hann berätta för mig kan användas till något. Vi har ingenting. Denna
polis som påstås ha besökt Schultz i cellen och som kan ha bytt ut knarket …”

”Ja?”

”Han identifierade sig som polis. Kommissarien på Oslo Lufthavn hade för sig att han hette
Thomas-något. Vi har fem Thomas i Polishuset. Ingen av dem på Orgkrim för övrigt. Jag skickade
över bilder av våra Thomas, men han kände inte igen någon av dem. Så egentligen vet vi inte
ens om brännaren tillhör polisen.”

”Kanske en person med falskt polisleg. Eller troligare: En som jag, en före detta polis.”

”Varför det?”

Harry ryckte på axlarna. ”Det ska till en polis för att lura en polis.”

Det gick i ytterdörren.

”Älskling!” ropade Bellman. ”Vi sitter här inne.”

Vardagsrumsdörren öppnades och ett vackert, solbränt ansikte hos en kvinna i trettioårsåldern
stack in. Hennes blonda hår var uppsatt i en hästsvans i nacken, och Harry kom att tänka på
Tiger Woods exhustru.

”Jag lämnade av ungarna hos mamma. Kommer du, hjärtat?”

Bellman harklade sig. ”Vi har besök.”

Hon la huvudet på sned. ”Jag ser det, hjärtat.”

Bellman såg på Harry med ett uppgivet vad-ska-man-göra-ansiktsuttryck.

”Hej”, sa hon och tittade retfullt på Harry. ”Pappa och jag kommer med ett nytt lass på släpet.
Har du lust att …?”

”Dålig rygg och plötslig hemlängtan”, mumlade Harry, tömde kaffekoppen och reste sig.

”En annan sak”, sa Harry när han och Bellman stod ute i hallen. ”Det besöket jag berättade om,
på Radiumhospitalet.”
”Ja?”

”Det var en kille där, en kutryggig typ till forskare. Martin Pran. Bara en magkänsla, men jag
undrar om du skulle kunna kolla upp honom åt mig.”

”Åt dig?”

”Sorry, gammal vana. Åt polisen. Åt landet. Åt mänskligheten.”

”Magkänsla?”

”Det är egentligen det enda jag har att arbeta med i det här fallet. Om du kunde ge mig ett tips
om vad ni hittar …”

”Jag ska fundera på det.”

”Tack, Mikael.” Harry kände hur konstigt det var att uttala mannens förnamn. Undrade om han
någon gång hade gjort det tidigare. Mikael öppnade dörren till regnet, och kall luft vräkte sig
över dem.

”Jag är ledsen för det där med grabben”, sa Bellman.

”Vilken av dem?”

”Bägge.”

”Mm.”

”Vet du vad? Jag träffade Gusto Hanssen en gång. Han kom hit.”

”Hit?”

”Ja. En slående vacker pojke. Så där …” Bellman letade efter orden. Gav upp. ”Var du också så
där pojkförälskad i Elvis? Man crush, som de kallar det på amerikanska.”

”Tja”, sa Harry och tog ut cigarettpaketet. ”Nej.”

Han kunde svära på att han såg det flamma rött i Mikael Bellmans vita pigmentfläckar.

”Pojken hade den sortens ansikte. Och utstrålning.”

”Vad ville han?”

”Prata med en polis. Det var ett gäng kolleger och jobbade här. När man bara har en polislön
måste man göra det mesta själv som du vet.”

”Vem pratade han med?”

”Vem?” Bellman såg på Harry. Det vill säga, blicken var riktad mot Harry, men fästad på något
långt borta, något han nyss hade fått syn på. ”Jag minns inte. De här knarkarna har alltid något
de vill tjalla om bara det kan ge dem en tusenlapp till en sil. God kväll, Harry.”

Mörkret hade fallit när Harry gick genom Kvadraturen. En husbil stannade längre fram på gatan
framför en av de svarta hororna. Dörren öppnades och tre grabbar, de kunde inte vara mycket
mer än tjugo, hoppade ut. Den ene filmade medan en av de andra vände sig mot kvinnan. Hon
skakade på huvudet. Ville väl inte vara med i en gangbangfilm med destination YouPorn. De
hade internet där hon kom ifrån också. Familj, släktingar. Kanske trodde de att pengarna hon
skickade hem var från jobbet som servitris. Eller så trodde de kanske inte det men frågade inte
heller. När Harry närmade sig spottade en av grabbarna på asfalten framför henne och sa med
gäll berusad röst: ”Cheap nigger ass.”

Harry mötte den svarta kvinnans trötta blick. De nickade som om de bägge såg något de kände
igen hos den andre. De två andra killarna la märke till Harry och rätade på sig. Stora, välfödda
pojkar. Äppelkindade, biceps från träningslokal, kanske ett år med kickboxing eller karate.

”God kväll, gott folk”, log Harry utan att sakta ner farten.

Så var han förbi och hörde dörren till husbilen smälla igen och motorn rusa.

Det var samma melodi som alltid som rungade ut genom dörren. ”Come As You Are”. Inbjudan.

Harry saktade ner farten. Ett ögonblick.

Så ökade han den igen, gick förbi utan att titta åt höger eller vänster.

Harry vaknade nästa morgon av att mobilen ringde. Han satte sig upp i sängen, kisade mot
ljuset från det gardinlösa fönstret, sträckte ut armen mot kavajen som hängde över stolen,
rotade i fickorna tills han hittade mobilen.

”Prata.”

”Det är Rakel.” Hon var andtruten av upphetsning. ”De har släppt Oleg. Han är fri, Harry!”
 KAPITEL 25
HARRY STOD I morgonljuset mitt i det gardinlösa hotellrummet. Förutom telefonen som täckte hans
högra öra var han naken. I rummet mittemot hans över bakgården satt en kvinna och
betraktade honom med sömniga ögon och huvudet på sned medan hon långsamt tuggade på
en skiva bröd.

”Hans Christian fick veta det när han kom till jobbet för en kvart sedan”, sa Rakel i telefonen.
”De släppte Oleg sent i går eftermiddag. Det är en annan som har erkänt mordet på Gusto. Är
det inte fantastiskt, Harry?”

Jo, tänkte Harry. Det var fantastiskt. Som i ’otroligt’.

”Vem var det som erkände?”

”En Chris Reddy, alias Adidas. Han sysslar med knark. Han sköt Gusto för att han var skyldig
honom pengar för amfetamin.”

”Var är Oleg nu?”

”Vi vet inte. Vi fick ju veta det alldeles nyss.”

”Tänk, Rakel! Var kan han vara?” Harrys röst lät strängare än han hade menat.

”Vad … vad är det frågan om?”

”Erkännandet. Erkännandet är ett hinder, Rakel.”

”Vad är det med det?”

”Förstår du inte? Erkännandet är påhittat!”

”Nej, nej. Hans Christian säger att det är detaljerat och mycket trovärdigt. Det är ju därför de
redan har släppt Oleg.”

”Den här Adidas säger att han sköt Gusto för att han var skyldig honom pengar. Alltså en iskall,
cynisk mördare. Som sedan får dåligt samvete och erkänner?”

”Men när han såg att fel person höll på att dömas …”

”Glöm det! En desperat drogmissbrukare har en enda sak i huvudet: droger. Det finns helt
enkelt inte plats för dåligt samvete, tro mig. Den här Adidas är en pank pundare som mot en
passande ersättning är mer än villig att erkänna ett mord och sedan dra tillbaka erkännandet
senare, efter att huvudpersonen släppts. Ser du inte vad planen är här? När katten har insett
att den inte kan komma in till fågeln i buren …”

”Sluta!” skrek Rakel, med gråt i rösten.

Men Harry slutade inte: ”… måste den få ut fågeln ur buren.”

Han hörde henne gråta. Visste att han antagligen bara hade satt ord på något hon redan själv
tänkt till hälften, men inte hade vågat tänka hela vägen ut.
”Kan du inte lugna mig, Harry?”

Han svarade inte.

”Jag vill inte vara rädd mer”, viskade hon.

Harry tog ett djupt andetag. ”Vi har klarat det förr och vi ska klara det igen, Rakel.”

Han la på. Och insåg det igen. Han hade blivit en fantastisk lögnare.

Kvinnan i fönstret på andra sidan vinkade lojt till honom med tre fingrar.

Harry drog en hand över ansiktet.

Nu var bara frågan vem som skulle hitta Oleg först, han eller de.

Tänk.

Oleg hade släppts i går eftermiddag, någonstans i Østlandet. En narkoman med sug efter fiolin.
Han hade stuckit i sporrsträck till Oslo, till Plata om han inte hade ett reservlager på ett
gömställe. Han kom inte in på Hausmanns gate, brottsplatsen var fortfarande stängd. Så var
skulle han sova, utan pengar, utan vänner. Urtegata? Nej, Oleg insåg att han skulle bli sedd där,
att ryktet skulle gå.

Det fanns bara en plats Oleg kunde vara på.

Harry tittade på klockan. Det gällde att ta sig dit innan fågeln hade flugit sin kos.

Det var lika folktomt som senast han varit på stadion Valle Hovin. Det första Harry såg när han
svängde runt hörnet till omklädningsrummen var att en av rutorna i gatunivå var krossad. Han
tittade in. Glasskärvorna låg på insidan. Sedan gick han snabbt till ytterdörren och låste upp
med nyckeln som han fortfarande hade. Gick in genom dörren till omklädningsrummet.

Det var som om ett godståg träffat honom.

Harry flämtade efter luft där han låg på golvet och kämpade med någon ovanpå sig. Någon
stinkande, blöt och desperat. Harry vred sig undan, försökte ta sig ur greppet. Han motstod
reflexen att slå, i stället fick han tag i en arm, en hand, lyckades vrida den. Kom upp på knä
samtidigt som han pressade den andres ansikte mot marken.

”Aj! Fan! Släpp!”

”Det är jag! Det är Harry, Oleg.”

Han släppte taget och hjälpte Oleg upp, släppte ner honom på bänken.

Grabben såg eländig ut. Blek. Tunn. Ögon som stod ut. Och han stank en obestämbar blandning
av tandläkare och exkrementer. Men han var inte påverkad.

”Jag trodde …”, sa Oleg.

”Du trodde att det var de.”

Oleg la händerna över ansiktet.

”Kom”, sa Harry. ”Vi går ut.”

De satte sig uppe på läktaren. Satt i det bleka förmiddagsljuset som sken över det spruckna
betongunderlaget. Harry tänkte på alla gånger han hade suttit där och tittat på Oleg, hört
skridskorna sjunga innan de grävde sig ner i isen igen, strålkastarnas matta reflexer i den
havsgröna och så småningom mjölkvita ytan.

De satt tätt intill varandra, som om det var trångt på läktaren.

Harry lyssnade en stund till Olegs andning innan han började:

”Vilka är de, Oleg? Du måste lita på mig. Om jag kan hitta dig, kan de.”

”Och hur hittade du mig?”

”Det kallas deduktion.”

”Jag vet vad det är. Utesluta det omöjliga och se vad man har kvar.”

”När kom du hit?”

Oleg ryckte på axlarna. ”I går kväll någon gång. Klockan nio.”

”Varför ringde du inte din mor när du släpptes? Du vet att det är livsfarligt för dig där ute nu.”

”Hon skulle bara ha tagit med mig någonstans, gömt mig. Hon eller han den där Nils Christian.”

”Hans Christian. De kommer att hitta dig, det vet du.”

Oleg tittade ner på sina händer.

”Jag trodde att du kom till Oslo för att få dig en sil”, sa Harry. ”Men du är inte påverkad.”

”Jag har inte varit det på över en vecka.”

”Varför?”

Oleg svarade inte.

”Är det hon? Är det Irene?”

Oleg tittade ner i betongen som om han kunde se sig själv där nere. Hörde den höga tonen
efter frånsparken. Han nickade långsamt. ”Jag är den ende som försöker hitta henne. Hon har
bara mig.”

Harry sa inget.

”Det där smyckeskrinet jag stal från mamma …”

”Ja?”

”Jag sålde det för knark. Förutom den där ringen du köpte till henne.”

”Varför inte den också?”

Oleg log. ”För det första är den inte särskilt mycket värd.”

”Va?” Harry visade upp ett förskräckt ansikte. ”Blev jag lurad?”
Oleg skrattade. ”En guldring med ett svart hack i? Det kallas ärgig koppar. Man tillsätter lite bly
för tyngdens skull.”

”Så varför lät du inte bara krimskramset ligga kvar?”

”Mamma använde den inte längre. Så jag ville ge den till Irene.”

”Koppar, bly och guldfärg.”

Oleg ryckte på axlarna. ”Det kändes rätt. Jag minns hur glad mamma blev när du satte den på
hennes finger.”

”Vad minns du mer?”

”Söndag. Vestkanttorget. Solen sken så där snett, och vi vadade i prasslande höstlöv. Du och
mamma log och skrattade åt något. Jag ville ta din hand. Men jag var ju inte en pojke längre. Du
köpte ringen i ett stånd där de sålde ut ett dödsbo.”

”Allt detta minns du?”

”Ja. Och jag tänkte att om Irene blev hälften så glad som mamma …”

”Blev hon det?”

Oleg tittade på Harry. Blinkade. ”Jag minns inte. Vi var väl höga när hon fick den.”

Harry svalde.

”Han har henne”, sa Oleg.

”Vem?”

”Dubai. Han har Irene. Han håller henne som gisslan för att jag inte ska prata.”

Harry stirrade på Oleg som böjde på huvudet.

”Det är därför jag inte har sagt något.”

”Detta vet du? Och de har hotat dig med vad som ska hända med Irene om du pratar?”

”De behöver inte. De vet att jag inte är dum. Dessutom måste de ju täppa till käften på henne
också. De har henne, Harry.”

Harry flyttade sig. Kom på att de brukade sitta just så här före viktiga lopp. Med böjda huvuden,
tysta, i ett slags gemensam koncentration. Oleg ville inte ha något råd. Och Harry hade inget att
ge. Men Oleg hade tyckt om att bara sitta så.

Harry harklade sig. Detta var inte Olegs lopp.

”Om vi ska ha en chans att rädda Irene måste du hjälpa mig att hitta Dubai”, sa Harry.

Oleg såg på Harry. Stack händerna under låren och trampade med fötterna. Så som han
brukade göra. Sedan nickade han.

”Börja med mordet”, sa Harry. ”Ta den tid du behöver.”

Oleg blundade några sekunder. Sedan öppnade han ögonen igen.

”Jag var hög, jag hade precis satt en spruta fiolin nere vid älven bakom vår lägenhet vid
Hausmanns gate. Det var tryggare, det hände att någon av de andra i lägenheten blev så
desperata att de hoppade på mig för att försöka stjäla silen när jag tog den, okej?”

Harry nickade.

”Det första jag upptäckte när jag kom upp för trappan var att dörren till kontoret mittemot var
uppbruten. Igen. Jag tänkte inte så mycket på det. Jag gick in i vårt vardagsrum, och där var
Gusto. Framför honom stod en man med rånarluva. Han riktade en pistol mot Gusto. Och jag
vet inte om det var knarket eller vad som talade till mig, men jag visste att det inte var ett rån,
att Gusto skulle dödas. Så jag reagerade instinktivt. Jag kastade mig fram mot hans pistolhand.
Men jag var för långsam, han hann trycka av. Jag föll ner på golvet, och när jag tittade upp igen
låg jag bredvid Gusto och hade en pistolpipa mot pannan. Mannen sa inget, och jag var säker på
att jag skulle dö.” Oleg tystnade, andades in djupt. ”Men det var som om han inte kunde
bestämma sig. Så gjorde han en snackande näbb med handen och drog den över strupen.”

Harry nickade. Håll käften eller dö.

”Han upprepade rörelsen och jag nickade att jag förstod. Så gick han. Gusto blödde som en gris,
och jag förstod ju att han måste ha läkarhjälp illa kvickt. Men jag vågade inte gå, jag var säker
på att mannen med pistolen fortfarande stod precis utanför, för jag hade inte hört hans steg i
trappan. Och att om han såg mig skulle han kanske ångra sig och skjuta mig i alla fall.”

Olegs fötter rörde sig upp och ner.

”Jag försökte ta Gustos puls, försökte prata med honom, sa att jag skulle hämta hjälp. Men han
svarade inte. Och så kunde jag inte känna pulsen längre. Och då kunde jag inte vara kvar. Jag
tog mig ut.” Oleg rätade på sig som om han hade fått ont i ryggen, knäppte händerna och
placerade dem ovanpå huvudet. När han fortsatte var rösten grötigare: ”Jag var hög, jag kunde
inte tänka klart. Jag gick ner till älven. Jag tänkte simma. Kanske hade jag tur och drunknade. Så
hörde jag sirenerna. Och så var de där … och allt jag kunde tänka på var den snackande näbben
och handen över strupen. Och att jag måste hålla tyst. För jag vet hur de där människorna är,
jag har hört dem prata om hur de gör det.”

”Och hur gör de det?”

”De tar dig där det gör som mest ont. Först var jag rädd för mamma.”

”Men det var enklare att ta Irene”, sa Harry. ”Ingen skulle reagera på att en tjej från gatan
försvann ett tag.”

Oleg såg på Harry. Svalde. ”Så du tror mig?”

Harry ryckte på axlarna. ”Jag är lättlurad när det gäller dig, Oleg. Det är tydligen så det är när
man är … när man … du vet.”

Tårar vällde upp i Olegs ögon. ”Men … men det är ju helt osannolikt. Alla bevis …”

”Saker och ting faller på plats”, sa Harry. ”Krutstänken på din arm fick du när du kastade dig
fram. Hans blod när du tog hans puls. Och det var då du lämnade dina fingeravtryck på honom.
Anledningen till att ingen såg någon annan än dig komma ut efter skottet är att mördaren gick
in på kontoret, ut genom fönstret och ner för brandtrappan som vetter mot älven. Det var
därför du inte hörde några steg i trappan.”
Oleg tittade fundersamt på Harrys bröst. ”Men varför dödades Gusto? Och av vem?”

”Det vet jag inte. Men jag tror att du vet vem som dödade honom.”

”Jag?”

”Ja. Det var därför han använde teckenspråk i stället för att tala. För att du inte skulle känna
igen rösten. Och rånarluvan tyder på att han var rädd för att eventuella andra i området kunde
känna igen honom också. Han kan ha varit någon de flesta som bodde där har sett tidigare.”

”Men varför skonade han mig?”

”Det vet jag inte heller.”

”Jag förstår det inte. De försökte ju döda mig i fängelset senare. Trots att jag inte hade sagt ett
ord.”

”Mördaren kanske inte hade fått detaljerade instruktioner om vad han skulle göra med
eventuella vittnen. Han tvekade. Å ena sidan kunde du avslöja honom på kroppsbyggnad,
kroppsspråk, gångsätt om du hade sett honom flera gånger tidigare. Å andra sidan var du så
hög att du kanske inte märkte så mycket.”

”Knark räddar liv?” sa Oleg med ett försiktigt leende.

”Ja. Men hans chef höll nog inte med om hans ställningstagande när han fick rapporten efteråt.
Men det var för sent. Så för att vara säker på att du inte snackade, kidnappade de Irene.”

”De visste att jag skulle hålla tyst så länge de hade Irene, så varför döda mig?”

”Jag dök upp”, sa Harry.

”Du?”

”Ja. De har vetat att jag är i Oslo ända sedan jag landade. De visste att jag var den som kunde få
dig att tala, att det inte räckte med att de hade Irene. Så Dubai gav order om att du skulle tystas
i fängelset.”

Oleg nickade långsamt.

”Berätta för mig om Dubai”, sa Harry.

”Jag har aldrig träffat honom. Men jag tror att jag har varit där han bor en gång.”

”Och var är det?”

”Jag vet inte. Gusto och jag plockades upp av hans lakejer och kördes till ett hus, men jag var
tvungen att ha bindel för ögonen.”

”Du vet att det var Dubais hus?”

”Jag förstod det på Gusto. Och det luktade bebott. Det var ett hus med möbler och mattor och
gardiner, om du …”

”Jag förstår. Fortsätt.”

”Vi fördes ner i en källare och först då tog de av mig bindeln. Det låg en död man på golvet där.
De berättade att det var så de gjorde med sådana som försökte lura dem. Att vi skulle titta noga
på honom. Och sedan berätta vad som hade hänt i Alnabru. Varför dörren inte var låst när
polisen kom. Och varför Tutu var försvunnen.”

”Alnabru?”

”Jag kommer till det.”

”Okej. Den här mannen, hur var han dödad?”

”Vad menar du?”

”Hade han sticksår i ansiktet? Eller var han skjuten?”

”Sa jag inte det? Jag fattade inte vad han hade dött av förrän Peter tryckte på likets mage. Och
då rann det vatten ur mungiporna.”

Harry fuktade läpparna. ”Vet du vem den döde var?”

”Ja. En spanare som brukade hänga där vi var. Vi kallade honom Sixpence på grund av mössan
han bar.”

”Hm.”

”Harry?”

”Ja?”

Olegs fötter trummade hetsigt mot betongen. ”Jag vet inte mycket om Dubai. Inte ens Gusto
ville prata om honom. Men jag vet att om du försöker fånga honom kommer du att dö.”
DEL III
 KAPITEL 26
runt på golvet. Människohjärtat slog, men allt svagare. Hon stannade vid skon
RÅTTAN TASSADE OTÅLIGT
igen. Bet i skinnet. Mjukt, men tjockt kraftigt läder. Hon sprang över människokroppen igen.
Kläderna luktade mer än skorna, svett, mat och blod. Han – för hon kunde känna på lukten att
det var en han – låg i exakt samma ställning, hade inte rört sig, spärrade fortfarande ingången.
Hon krafsade på människomagen. Visste att det var kortaste vägen. Svaga hjärtslag. Det skulle
inte dröja länge förrän hon kunde börja nu.

Det är inte det att man ska sluta leva, pappa. Utan att man måste dö för att få slut på skiten.
Det borde finnas en bättre metod, eller hur? En smärtfri exodus in i ljuset i stället för detta jävla
kalla mörker som liksom bara stormar fram. Någon borde i alla fall ha lagt lite opiat i de där
Malakovkulorna, gjort det jag gjorde för Rufus, den skabbiga jycken, gett mig en resa till Euforia
utan returbiljett, trevlig resa för satan! Men allt som är bra i den här skitvärlden är antingen
receptbelagt, utsålt eller har så högt pris att du måste punga ut med din själ för att få smaka
det. Livet är en restaurang du inte har råd med. Döden notan för mat du inte ens hann äta. Så
du beställer det dyraste på menyn, du ska ju ändå igenom något obehagligt, eller hur, och
kanske hinner du med en tugga.

Okej, jag ska sluta klaga, pappa, så gå inte nu, du har inte hört resten. Resten är bra. Var var vi?
Jo. Det gick bara några dagar efter jobbet i Alnabru, tills Peter och Andrej kom och hämtade
Oleg och mig. De band en halsduk framför Olegs ögon och körde upp oss till gamlingens hus och
tog med oss ner i källaren. Jag hade aldrig varit där tidigare. Vi fördes in i en lång, smal och låg
korridor där vi måste böja på huvudet. Axlarna skrapade mot sidorna. Jag förstod efter ett tag
att det inte var en källare utan en underjordisk tunnel. En flyktväg kanske. Som inte hade hjälpt
Sixpence. Han såg ut som en dränkt råtta. Tja, han var en dränkt råtta.

Efteråt band de halsduken framför Olegs ögon igen och ledde ut honom till bilen, medan jag
kallades in till gamlingen. Han satt i en stol rakt framför mig.

”Var ni där?” frågade han.

Jag såg honom rakt i ögonen. ”Om du frågar om vi var i Alnabru så är svaret nej.”

Han granskade mig tyst.

”Du är som jag”, sa han till slut. ”Omöjligt att se när du ljuger.”

Jag ska inte svära på det, men jag tyckte jag såg ett leende.

”Nå, Gusto, förstod du vad det var, det där nere?”

”Det var spanaren. Sixpence.”

”Korrekt. Och varför?”

”Jag vet inte.”

”Försök.”

Jag antar att snubben måste ha varit en duktig lärare i ett tidigare liv. Men okej, jag svarade:
”Han hade stulit något.”
Gamlingen skakade på huvudet. ”Han kom på att jag bodde här. Han visste att han inte hade
underlag för någon husrannsakan. Efter gripandet av Los Lobos och beslaget i Alnabru nyligen,
insåg han nog att han aldrig skulle få någon order om husrannsakan, hur mycket han än hade
på fötterna …” Gamlingen flinade. ”Vi hade gett honom en varning som vi trodde skulle stoppa
honom.”

”Jaså?”

”Spanare som han litar på den falska identiteten. De tror att det är omöjligt att ta reda på vilka
de är. Vilken deras familj är. Men allt går att hitta i polisens arkiv, bara man har de rätta
lösenorden. Som man har om man till exempel har en betrodd anställd på Orgkrim. Och hur
varnade vi honom?”

Jag svarade utan att tänka mig för. ”Dödade hans unge?”

Något mörknade i gamlingens ansikte. ”Vi är inga monster, Gusto.”

”Sorry.”

”Dessutom hade han inga barn.” Träbåtsskratt. ”Men han hade en syster. Eller var det kanske
en fostersyster.”

Jag nickade. Det var omöjligt att se om han ljög.

”Vi sa att hon skulle bli våldtagen, sedan dödad. Men jag missbedömde honom. I stället för att
tänka på att han hade andra släktingar att ta hand om gick han till anfall. Ett mycket ensamt
men desperat anfall. Han lyckades ta sig in här i natt. Vi var inte förberedda på det. Han tyckte
antagligen mycket om den där systern. Han var beväpnad. Jag gick ner i källaren och han följde
efter. Och sedan dog han.” Han la huvudet på sned. ”Av vad?”

”Det rann vatten ur hans mun. Dränkt?”

”Korrekt. Dränkt var?”

”Fraktades han hit från en sjö eller nåt?”

”Nej. Han tog sig in här, och han drunknade. Alltså?”

”Då vet jag in…”

”Tänk!” Ordet snärtade som från en piska. ”Ska du överleva måste du kunna tänka, resonera
utifrån det du ser. Sådant är det verkliga livet.”

”Okej, okej.” Jag försökte tänka. ”Den där källaren är ingen källare utan en tunnel.”

Gamlingen la armarna i kors. ”Och?”

”Den är längre än tomten här. Den kan förstås mynna ut någonstans i det fria.”

”Men?”

”Men du har ju berättat att du äger grannhuset, så den leder väl dit.”

Gamlingen log nöjt. ”Gissa hur gammal tunneln är.”

”Gammal. Väggarna var gröna av mossa.”

”Alger. Efter att motståndsrörelsen hade gjort fyra misslyckade attentatsförsök mot det här
huset, byggde Gestapochefen tunneln. De lyckades hålla den hemlig. När Reinhard kom hem på
eftermiddagen gick han in genom huvudingången till det här huset så att alla kunde se det. Han
tände, och sedan gick han genom tunneln till sitt egentliga hem i grannhuset och skickade över
den tyske löjtnanten som alla trodde bodde där till det här huset. Och den löjtnanten gick
omkring här, gärna vid fönstren, i samma sorts uniform som Gestapochefen hade.”

”Han var en sitting duck.”

”Korrekt.”

”Varför berättar du det här för mig?”

”Eftersom jag vill att du ska veta hur det verkliga livet är, Gusto. De flesta i det här landet vet
inget om det, vet inte vad det kostar att överleva i det verkliga livet. Men jag berättar också allt
detta för dig för att jag vill att du ska komma ihåg att jag litar på dig.”

Han såg på mig som om det han sa var mycket viktigt. Jag låtsades förstå, jag ville hem. Kanske
såg han det.

”Tack för i dag, Gusto. Andrej kör er.”

När bilen passerade universitetet var det tydligen något studentarrangemang inne på campus.
Vi kunde höra hetsiga gitarrer från ett band som spelade på en utomhusscen. Unga människor
kom mot oss längs Blindernveien. Glada, förväntansfulla ansikten, som om de hade blivit lovade
något, en framtid eller vad fan som helst.

”Vad är det?” undrade Oleg som fortfarande hade bindel för ögonen.

”Det”, sa jag, ”är det overkliga livet.”

”Och du vet inte något om hur han drunknade?” sa Harry.

”Nej”, sa Oleg. Fotskakandet hade tilltagit, hela kroppen darrade.

”Okej, du hade alltså bindel för ögonen. Alla ljuden. När ni klev ur bilen, hörde du något tåg
eller en spårvagn, till exempel?”

”Nej. Men när regnet kom hörde jag egentligen bara det.”

”Slagregn, duggregn.”

”Duggregn. Jag kände det knappt när vi klev ur bilen, det var då jag hörde det.”

”Okej, när duggregn låter så mycket är det kanske för att det faller på lövträd.”

”Kanske.”

”Och det du hade under fötterna på väg mot dörren. Asfalt? Plattsten? Gräs?”

”Singel. Tror jag. Jo, det krasade. Det var så jag visste var Peter gick, han är störst så han
krasade mest.”

”Bra. Trappa vid dörren?”

”Ja.”
”Hur många steg?”

Oleg stönade.

”Okej”, sa Harry. ”Regnade det fortfarande när du stod vid dörren?”

”Ja, självklart.”

”Jag menar, fick du det fortfarande i håret?”

”Ja.”

”Så ingen överbyggd entré alltså.”

”Har du tänkt leta efter platser i hela Oslo utan överbyggd entré?”

”Nja. Olika delar av Oslo är byggda under olika perioder, och de perioderna har en del
gemensamt.”

”Och vilken är perioden för trävillor med trädgård, grusgång och trappa upp till en icke
överbyggd dörr utan spårvagnsskenor i närheten?”

”Du låter som en kriminalchef.” Harry fick inte leendet eller skrattet han hoppats på. ”När ni
åkte därifrån, la du märke till några andra ljud i närheten?”

”Som?”

”Som ljudet från ett trafikljus ni stannade vid.”

”Nej, inget sådant. Men det var musik.”

”Skiva eller live?”

”Live, tror jag. Cymbalerna var tydliga. Man kunde höra gitarren typ komma och gå lite i
vinden.”

”Låter som live. Bra minne.”

”Jag minns det eftersom de spelade en av dina låtar.”

”En av mina låtar?”

”Från en av dina skivor. Jag minns det för att Gusto sa att detta var det overkliga livet, och jag
tänkte att det var en omedveten tankegång eftersom han hade hört den där textraden de nyss
hade sjungit.”

”Vilken textrad?”

”Något med dröm, jag minns inte. Men du spelade skivan med den där låten hela tiden.”

”Kom igen, Oleg, det här är viktigt.”

Oleg såg på Harry. Fötterna slutade vippa. Han blundade och nynnade försiktigt. ”It’s just a
dreamy Gonzales …” Han öppnade ögonen igen, röd i ansiktet. ”Något sådant.”

Harry nynnade den för sig själv. Och skakade på huvudet.

”Förlåt”, sa Oleg. ”Jag är inte säker, och det varade bara några sekunder.”

”Det är bra”, sa Harry och la en hand på grabbens axel. ”Berätta i stället vad som hände i
Alnabru.”

Olegs fot började skaka igen. Han andades in djupt två gånger, från magen, så som han hade
lärt sig att göra på startlinjen innan han kröp ihop i startposition. Så berättade han.

Efteråt satt Harry länge och gned sig över nacken. ”Ni borrade alltså ihjäl en man?”

”Inte vi. Det var polisen.”

”Som du inte vet vad han heter? Eller var han jobbade.”

”Nej, både Gusto och han var noga med det. Gusto sa att det var bäst om jag inte visste.”

”Och ni vet inte vart liket tog vägen?”

”Nej. Kommer du att anmäla mig?”

”Nej.” Harry tog fram cigarettpaketet och vippade ut en cigarett.

”Får jag en?” frågade Oleg.

”Sorry, grabben. Hälsofarligt.”

”Men …”

”På ett villkor. Att du låter Hans Christian gömma dig och överlåter åt mig att hitta Irene.”

Oleg tittade mot husen på höjden bakom stadion. Blomlådor hängde fortfarande från
balkongerna. Harry studerade hans profil. Adamsäpplet som for upp och ner inuti den tunna
halsen.

”Deal”, sa han.

”Bra.” Harry räckte honom cigaretten och tände åt dem bägge.

”Nu fattar jag det där metallfingret”, sa Oleg. ”Det är för rökning.”

”Japp”, sa Harry som höll cigaretten mellan titanprotesen och långfingret medan han slog
numret till Rakel. Han behövde inte be om numret till Hans Christian eftersom han redan var
där med henne. Advokaten sa att han skulle komma med en gång.

Oleg kröp ihop som om det snabbt hade blivit kallare. ”Var kommer han att gömma mig?”

”Det varken vet eller vill jag veta.”

”Varför inte?”

”Jag har så känsliga testiklar. Orden forsar ur mig bara man nämner ordet bilbatteri.”

Oleg skrattade. Snabbt, men det var ett skratt. ”Det tror jag inte på. Du hade låtit dem ta livet
av dig utan att säga ett ord.”

Harry tittade på grabben. Han kunde fortsätta formulera småroligheter resten av dagen bara
för att se de där snabba skymtarna av ett leende.
”Du har alltid haft höga tankar om mig, Oleg. För höga. Och jag ville alltid att du skulle se mig
som bättre än jag är.”

Oleg tittade ner på sina händer. ”Har inte alla pojkar sin far som hjälte?”

”Kanske. Och jag ville inte att du skulle avslöja mig som en svikare, en som sticker. Men det gick
alltså som det gick ändå. Det jag ville säga, var att även om jag inte klarade av att finnas där för
dig, betyder inte det att det inte var viktigt för mig. Vi lyckas inte leva de liv vi helst vill leva.
Saker … styr oss. Den vi är.”

Oleg höjde hakan: ”Skräp och skit.”

”Det också.”

De andades in samtidigt. Betraktade röken som slumpartat steg mot den vidöppna blå himlen.
Harry visste att nikotinet inte kunde döva suget hos pojken, men det var i alla fall några
minuters distrahering. Och det var allt det handlade om, de kommande minuterna.

”Du?”

”Ja?”

”Varför kom du inte tillbaka?”

Harry tog ett nytt bloss innan han svarade. ”Eftersom din mor tyckte att jag inte var bra för er.
Och hon hade rätt.”

Harry fortsatte röka medan han tittade rakt fram. Visste att Oleg inte ville att han skulle titta på
honom nu. Artonåriga pojkar har inte lust att bli sedda när de gråter. Han skulle heller inte
lägga en arm om hans axel eller säga något. Han skulle bara vara där. Inte gå någonstans. Bara
tänka på det förestående loppet de skulle göra tillsammans.

När de hörde bilen komma gick de ner från läktaren och ut på parkeringsplatsen. Harry såg
Hans Christian lägga en försiktig hand på Rakels arm när hon ville kasta sig ur bilen.

Oleg vände sig mot Harry, blåste upp sig, armen ut från sidan, krokade sin tumme i hans och
knuffade sin högra axel mot hans. Men Harry lät honom inte slippa undan så lätt och drog
honom intill sig. Viskade i hans öra: ”Vinn.”

Irene Hanssens adress var samma som föräldrarnas. Huset låg i Grefsen, en del av ett
tvåfamiljshus. En liten, övervuxen trädgård med äppelträd utan äpplen, men gunga.

En ung grabb som Harry tänkte var några och tjugo öppnade. Ansiktet var bekant, och
polishjärnan sökte några tiondelar innan det fick träff i databasen.

”Jag heter Harry Hole. Och du är kanske Stein Hanssen?”

”Ja?”

Hans ansikte hade den blandning av oskuld och vaksamhet hos unga män som har hunnit
uppleva både bra och dåliga saker, men som ännu pendlar mellan en för naken öppenhet och
en för hämmande försiktighet i mötet med världen.

”Jag känner igen dig från en bild. Jag är en vän till Oleg Fauke.”
Harry letade efter en reaktion i Stein Hanssens grå ögon, men den uteblev.

”Du har kanske hört att han är släppt, att någon annan har erkänt mordet på din fosterbror?”

Stein Hanssen skakade på huvudet. Fortfarande minimalt med mimik.

”Jag är före detta polis. Jag försöker hitta din syster, Irene.”

”Varför det?”

”För att vara säker på att hon har det bra. Jag har lovat Oleg att göra det.”

”Okej. Så han kan fortsätta förse henne med narkotika?”

Harry bytte fot. ”Oleg är drogfri nu. Det kostar som du kanske vet. Men han är inte påverkad
eftersom han ville försöka hitta henne på egen hand. Han tycker om henne, Stein. Men jag vill
försöka hitta henne för allas skull, inte bara för hans. Och jag anses vara ganska bra på att hitta
människor.”

Stein Hanssen såg på Harry. Tvekade lite. Sedan öppnade han dörren.

Harry följde efter honom in i vardagsrummet. Det var städat, snyggt möblerat och verkade
totalt obebott.

”Dina föräldrar …”

”De bor inte här nu. Och jag är bara här när jag inte är i Trondheim.”

Han hade ett tydligt skorrande r, ett sådant där som en gång betraktades som en statussymbol
för familjer som hade råd med barnflickor från Sørlandet. Ett sådant skorr-r som gör din röst
lätt att komma ihåg, tänkte Harry utan att veta varför han tänkte det.

Det stod ett foto på ett piano som såg ut att aldrig ha använts. Fotografiet måste vara sex–sju
år gammalt. Irene och Gusto var yngre, mindre versioner av sig själva, med kläder och frisyrer
Harry antog var dödspinsamma för dem att titta på nu. Stein stod längst bak med ett allvarligt
ansiktsuttryck. Modern stod med armarna i kors och log överseende, nästan spydigt. Fadern log
på ett sätt som fick Harry att tänka att det hade varit hans idé att ta detta familjefotografi, han
var i alla fall den ende som visade entusiasm.

”Så det är familjen.”

”Var. Mor och far är skilda. Far har flyttat till Danmark. Stuckit, är väl rätt ord. Mor är inlagd.
Resten … ja, resten känner du tydligen till.”

Harry nickade. En mördad. En försvunnen. Stort manfall för en familj.

Harry satte sig oombedd i en av de djupa länstolarna. ”Vad kan du berätta som kan göra det
lättare för mig att hitta Irene?”

”Jag vet inte.”

Harry log. ”Försök.”

”Irene flyttade till mig i Trondheim efter att hon hade varit med om något hon inte ville berätta
om. Men som jag är säker på att Gusto hade fått henne till. Hon avgudade Gusto, gjorde vad
som helst för honom, inbillade sig att han brydde sig bara för att han ibland klappade henne på
kinden. Men efter några månader kom ett telefonsamtal, hon sa att hon måste tillbaka till Oslo,
vägrade säga varför. Det är över fyra månader sedan, och efter det har jag varken sett heller
hört av henne. När jag inte hade fått tag i henne på över två veckor gick jag till polisen och
anmälde henne saknad. De registrerade det och kollade lite, sedan hände ingenting mer. Ingen
bryr sig om en knarkare utan fast adress.”

”Någon teori?” frågade Harry.

”Nej, men hon är inte borta frivilligt. Hon är inte typen som bara sticker så där som … vissa
andra.”

Harry förstod vem han menade, ändå kände han vådaskottet nudda sig.

Stein Hanssen kliade sig på en sårskorpa på underarmen. ”Vad är det ni ser i henne? Er egen
dotter? Är det döttrarna ni tror ni kan få?”

Harry tittade överraskat på honom. ”Era? Vad menar du?”

”Ni gamlingar som dreglar över henne. Bara för att hon ser ut som en Lolita på fjorton.”

Harry tänkte på bilden på garderobsdörren. Stein Hanssen hade rätt. Och tanken slog ner i
Harry, att han kunde ha fel, att Irene kunde vara utsatt för något som inte hade något med det
här fallet att göra.

”Du studerar i Trondheim? NTNU?”

”Ja.”

”Vilken linje?”

”Datateknik.”

”Oleg ville också studera. Känner du honom?”

Stein skakade på huvudet.

”Aldrig pratat med honom?”

”Vi har bara träffats några gånger. Väldigt korta möten, om man säger så.”

Harry tittade på Steins underarm. Det var en yrkesskada. Men bortsett från sårskorpan hade
armen inga märken. Självklart inte, Stein Hanssen var en överlevare, en av dem som skulle klara
sig. Harry reste sig:

”Hur som helst beklagar jag det som hände med din bror.”

”Fosterbror.”

”Kan jag få ditt nummer? Om något skulle dyka upp.”

”Som vad?”

De tittade på varandra. Svaret låg där mellan dem, onödigt att brodera ut, outhärdligt att
uttala. Det hade gått hål på skorpan och en liten rännil blod rann ner mot handen.

”Jag vet en sak som kanske kan hjälpa dig”, sa Stein Hanssen när Harry hade kommit ut på
trappan. ”De ställena du har tänkt leta efter henne på. Urtegata. Mötesplatsen. Parken.
Sjukhusen. Sprutrummen. Horgatorna. Glöm det, jag har varit där.”

Harry nickade. Satte på sig damsolglasögonen. ”Stäng inte av telefonen, okej?”

Harry stack till Lorry för att äta lunch, men kände ölsuget redan på trappan och vände i dörren.
Gick i stället in på ett nytt ställe mittemot Litteraturhuset. Vände efter en snabb mönstring av
klientelet, och slutade på Pla där han beställde en thaitapasvariant.

”Att dricka? Singha?”

”Nej.”

”Tiger?”

”Har ni bara öl?”

Servitören uppfattade antydningen och kom tillbaka med vatten.

Harry åt kungsräkorna och kycklingen, men betackade sig för korv thaistyle. Sedan ringde han
Rakel hemma och bad henne gå igenom cd-skivorna han under årens lopp hade tagit med till
Holmenkollen och som hade blivit kvar där. En del han ville lyssna på för egen del, och en del
han hade velat frälsa dem med. Elvis Costello, Miles Davis, Led Zeppelin, Count Basie, Jayhawks,
Muddy Waters. Det hade inte räddat någon.

Hon hade det hon utan påtaglig ironi kallade ”Harrymusik” i en egen del av musikhyllan.

”Jag vill att du läser upp alla låttitlarna”, sa han.

”Skämtar du?”

”Jag ska förklara senare.”

”Okej. Första är Aztec Camera.”

”Har du …?”

”Ja, jag har ordnat dem alfabetiskt.” Hon lät brydd.

”Det är en grabbgrej.”

”Det är en Harrygrej. Och det är dina skivor. Kan jag läsa nu?”

Efter tjugo minuter hade de kommit till W och Wilco utan att Harry hade fått några
associationer. Rakel suckade tungt, men fortsatte:

”When You Wake Up Feeling Old.”

”Nej.”

”Summerteeth.”

”Nästa.”

”In A Future Age.”

”Vänta!”
Rakel väntade.

Harry började skratta.

”Var det roligt?” sa Rakel.

”Summerteeths refräng. Den går så här …” Harry sjöng: ”’It’s just a dream he keeps having’.”

”Det där är inte vackert, Harry.”

”Jodå! Jag menar, originalet är vackert. Så vackert att jag har spelat den flera gånger för Oleg.
Men han har uppfattat texten som ’it’s just a dreamy Gonzalez’.” Harry skrattade igen. Och
började sjunga: ”It’s just a dreamy Gon…”

”Snälla, Harry.”

”Okej. Men kan du gå in på Olegs dator och leta upp en sak på nätet åt mig?”

”Vad?”

”Googla Wilco och leta fram deras hemsida. Se om de har haft konserter i Oslo i år. Och i så fall
exakt var.”

Rakel kom tillbaka efter sex minuter.

”Bara en.” Hon berättade var.

”Tack”, sa Harry.

”Nu har du den där rösten igen.”

”Vilken röst?”

”Den ivriga. Pojkrösten.”

Som en fientlig armada kom hotfulla, stålgrå moln inseglande över Oslofjorden klockan fyra.
Harry svängde från Skøyen mot Frognerparken och parkerade på Thorval Erichsens vei. Efter att
ha ringt Bellmans mobiltelefon tre gånger utan att få svar, hade han ringt Polishuset och fått
besked om att Bellman hade gått från jobbet tidigt för att träna sonen på Oslo tennisklubb.

Harry tittade på molnen. Sedan gick han in och såg ut över OTK:s anläggning.

Ett flott klubbhus, grusbanor, hardcourt, till och med en centrecourt med läktare. Ändå
användes bara två av de tolv banorna. I Norge spelade man fotboll och åkte skidor. Att komma
ut som tennisspelare medförde misstänksamma blickar och dämpade viskningar.

Harry hittade Bellman på en av grusbanorna. Han plockade bollar ur en järnkorg på stativ och
slog dem försiktigt mot en pojke som kanske tränade på backhand cross, det var inte lätt att
säga för bollarna for omkring åt alla håll.

Harry gick in genom dörren i stängslet bakom Bellman, ut på banan och stannade bredvid
honom. ”Ser ut som att han sliter”, sa Harry och plockade fram cigarettpaketet.

”Harry”, sa Mikael Bellman utan att stanna upp eller ta blicken från pojken. ”Han tar sig.”

”En viss likhet, är det …?”

”Min son. Filip. Tio år.”

”Tiden går. Talang?”

”Han har lite kvar till sin fars nivå, men jag tror det kommer. Han måste bara pushas lite.”

”Jag trodde inte det var okej.”

”Vi gör våra barn björntjänster, Harry. Rör på benen, Filip!”

”Fick du reda på något om Martin Pran?”

”Pran?”

”Kutryggige typen ute på Radiumhospitalet.”

”Just det, ja, magkänslan. Ja och nej. Det vill säga ja, jag kollade. Och nej, vi har ingenting på
honom. Verkligen inget.”

”Okej. Jag hade tänkt fråga om något annat.”

”Mjuk i knäna! Vad då?”

”Tillstånd att gräva upp Gusto Hanssen för att se om det finns blod kvar under naglarna för ett
nytt prov.”

Bellman tog blicken från sonen, tydligen för att se om Harry menade allvar.

”Det föreligger en mycket trovärdig bekännelse, Harry. Jag tror att jag lugnt kan säga att vi får
avslag.”

”Gusto hade blod under naglarna. Provet försvann innan det kom till analys.”

”Sådant händer.”

”Ytterst sällan.”

”Och vem menar du att blodet skulle tillhöra?”

”Vet inte.”

”Du vet inte ens?”

”Nej. Men om det första provet saboterades, betyder det att det är farligt för någon.”

”Den här speedsäljaren som erkände, till exempel. Adidas?”

”Fullständigt namn Chris Reddy.”

”Är inte du färdig med det här fallet nu när Oleg Fauke är frisläppt?”

”Borde inte grabben hålla racketen med bägge händerna när han slår en backhand?”

”Kan du något om tennis?”

”Har sett en del på teve.”

”Enhandsbackhand utvecklar karaktären.”

”Jag vet inte ens om blodet har något med mordet att göra, kanske är någon bara rädd för att
kopplas samman med Gusto.”

”Som?”

”Dubai, kanske. Dessutom tror jag inte att Adidas dödade Gusto.”

”Jaså? Varför inte?”

”En stentuff dealare som erkänner bara så där?”

”Ser poängen”, sa Bellman. ”Men det är en bekännelse. Och en bra sådan.”

”Och det är bara ett knarkmord”, fortsatte Harry och duckade snabbt för en boll på villovägar.
”Och ni har nog med andra fall som ska klaras upp.”

Bellman suckade. ”Det är som det alltid har varit, Harry. Våra resurser är för pressade för att vi
ska kunna prioritera fall som redan lösts.”

”Fått en lösning. Men lösningen?”

”Som chef tvingas man lära sig hala formuleringar.”

”Okej, men låt mig erbjuda dig två lösningar. Mot hjälp att hitta ett hus.”

Bellman slutade slå bollar. ”Vad då?”

”Ett mord i Alnabru. En mc-kille som kallas Tutu. En källa berättade för mig att han fick en borr
genom huvudet.”

”Och källan är beredd att vittna?”

”Kanske.”

”Och det andra?”

”Polisspanaren som flöt i land vid operahuset. Samma källa såg honom död på källargolvet hos
Dubai.”

Bellman knep ihop ena ögat. Pigmentfläckarna flammade och fick Harry att tänka på en tiger.

”Pappa!”

”Gå och fyll på vattenflaskan i omklädningsrummet, Filip.”

”Omklädningsrummet är låst, pappa.”

”Och koden är?”

”Året kungen föddes, men jag minns inte …”

”Minns och bli otörstig, Filip.”

Pojken gick ut genom dörren med hängande armar.

”Vad vill du, Harry?”

”Jag vill ha ett team som går igenom området i en radie av en kilometer från Fredrikkeplassen
på universitetet. Jag vill ha en lista över villor som stämmer med den här beskrivningen.” Han
gav Bellman ett papper.

”Vad hände på Fredrikkeplassen?”

”Bara en konsert.”

När Bellman förstod att han inte skulle få veta mer, tittade han ner på pappret och läste högt:
”Äldre trävilla med lång grusgång, lövträd och trappa framför ytterdörren, men utan tak? Låter
som en beskrivning av halva bebyggelsen i Blindern. Vad letar du efter?”

”Tja.” Harry tände en cigarett. ”Ett råttbo. Ett örnnäste.”

”Och om vi finner det?”

”Du och dina mannar behöver en husrannsakningsorder för att kunna göra något, medan en
vanlig medborgare som jag kan gå vilse en höstkväll och vara tvungen att söka tak över huvudet
i närmaste villa.”

”Okej, jag ska se vad jag kan göra. Men förklara först för mig varför du är så ivrig att fånga den
här Dubai.”

Harry ryckte på axlarna. ”Yrkesskada kanske. Skaffa listan och skicka den till mejladressen som
står längst ner på pappret. Så ska vi se vad jag kan fixa till dig.”

Filip kom tillbaka utan vatten när Harry gick och på väg mot bilen kunde han höra klangen från
en ramträff och ett lågt svärande.

Det mullrade som fjärran kanondån inne i molnarmadan, och det hade snabbt blivit mörkt när
Harry satte sig i bilen. Han startade motorn och ringde Hans Christian Simonsen.

”Det är Harry. Hur högt är straffet för gravskändning nu för tiden?”

”Tja, fyra till sex år, antar jag.”

”Är du beredd att riskera det?”

En liten paus. Sedan: ”För vad?”

”För att fånga den som mördade Gusto. Och kanske den som är ute efter Oleg.”

En lång paus. Sedan: ”Om du är säker på att du vet vad du gör så är jag med.”

”Och om jag inte är det?”

En mycket kort paus. ”Så är jag med.”

”Okej, ta reda på var Gusto ligger och skaffa spadar, ficklampa, nagelsax och två skruvmejslar.
Vi gör det i morgon natt.”

När Harry körde över Solli plass kom regnet, det piskade hustaken, piskade gatorna, piskade
killen som stod i Kvadraturen mittemot den öppna dörren till baren dit alla kunde komma som
de var.

Grabben i receptionen tittade bedrövat på Harry när han kom in.

”Vill du låna ett paraply?”

”Inte om inte hotellet läcker”, sa Harry och drog en hand genom hårstubben så att en fin dusch
vatten spreds. ”Några meddelanden?”

Grabben skrattade som om det var ett skämt.

När Harry gick upp för trappan till tredje tyckte han att han hörde steg längre ner och stannade.
Lyssnade. Tystnad. Antingen hade det bara varit ett eko av hans egna steg han hört. Eller så
hade den andre också stannat.

Harry gick långsamt vidare. I korridoren ökade han farten, stack nyckeln i nyckelhålet och
öppnade. Såg tvärs genom det mörka rummet och in till det upplysta rummet hos kvinnan. Det
var ingen där. Ingen där, ingen här.

Han tände.

När ljuset kom såg han sin egen spegelbild i fönstret. Och att det stod en person bakom honom.
I samma ögonblick kände han en tung hand krama hans axel.

Bara ett spöke kan vara så snabbt och ljudlöst, tänkte Harry, for runt, men visste att det redan
var för sent.
 KAPITEL 27
”JAG SÅG DEM. En gång. Det var som ett begravningsfölje.”

Catos stora, smutsiga hand vilade fortfarande på Harrys axel.

Harry hörde sin egen väsande andning och kände lungorna pressa mot revbenens insidor.

”Vilka?”

”Jag stod och talade med en som sålde jävelskapet. Han kallas Bisken och hade ett halsband av
läder. Han sökte upp mig för att han var rädd. Polisen hade gripit honom med heroin, och han
hade talat om för Sixpence var Dubai bodde. Sixpence hade lovat honom beskydd och amnesti
om han vittnade i rätten. Men kvällen innan hade Sixpence drivit i land vid Operan, och ingen
inom polisen hade hört talas om någon deal. Och medan jag stod där, kom de i en svart bil.
Svarta kostymer, svarta handskar. Han var gammal. Brett ansikte. Han såg ut som en vit
aborigin.”

”Vem?”

”Han var osynlig. Jag såg honom, men … han var inte där. Som ett spöke. Och när Bisken fick syn
på honom stod han bara där, försökte inte fly eller göra motstånd när de tog honom med sig.
När de var borta, var det som om jag hade drömt alltihop.”

”Varför har du inte berättat detta tidigare?”

”Därför att jag är feg. Har du en cigg?”

Harry gav honom cigarettpaketet och Cato damp ner i stolen. ”Du jagar ett spöke och jag vill
inte bli inblandad.”

”Men nu?”

Cato ryckte på axlarna och höll fram handen. Harry gav honom tändaren.

”Jag är en gammal, döende man. Jag har ingenting att förlora.”

”Är du döende?”

Cato tände cigaretten. ”Inget akut, kanske, men vi är alla döende, Harry. Jag vill bara hjälpa
dig.”

”Med vad?”

”Vet inte. Hur ser din plan ut?”

”Du menar att jag kan lita på dig?”

”Nej, för fan, lita på mig kan du inte. Men jag är en schaman. Jag kan också göra mig osynlig. Jag
kan komma och gå utan att någon märker det.”

Harry gned hakan. ”Varför?”

”Jag sa ju det.”
”Jag hörde det, men jag frågar igen.”

Cato såg på Harry, först med en klandrande blick. Sedan, när det inte hjälpte, suckade han tungt
och irriterat. ”Kanske hade jag en son själv en gång. En som jag inte gjorde det jag borde för.
Kanske är det en ny chans. Tror du inte på nya chanser, Harry?”

Harry betraktade den gamle mannen. Fårorna i ansiktet såg ännu djupare ut i mörkret, som
dalgångar, som knivsår. Harry sträckte ut handen och motvilligt drog Cato upp cigarettpaketet
ur fickan och lämnade tillbaka det.

”Jag uppskattar det, Cato. Jag ska säga till om jag får användning för dig. Men det jag nu ska
göra är att länka Dubai till mordet på Gusto. Från det kommer spåren att peka direkt vidare till
brännaren hos polisen och till mordet på spanaren som dränktes hemma hos Dubai.”

Cato skakade långsamt på huvudet. ”Du har ett rent och modigt hjärta, Harry. Kanske kommer
du till himlen.”

Harry stack en cigarett mellan läpparna. ”Då blir det väl ett slags happy end trots allt.”

”Som måste firas. Kan jag bjuda på en drink, Harry Hole?”

”Vem betalar?”

”Jag, förstås. Om du lägger ut. Du får hälsa på din Jim, jag på min Johnny.”

”Vik hädan?”

”Kom igen. Jim är snäll innerst inne.”

”God natt, sov gott.”

”God natt. Och sov inte för gott, om …”

”God natt.”

Det hade funnits där hela tiden, men Harry hade lyckats förtränga det. Ända till nu, ända till
Catos drinkinbjudan. Det var nog, det var omöjligt att ignorera suget nu. Det hade börjat med
silen fiolin, det hade satt igång det, hade släppt lös hundarna igen. Och nu gläfste och klöste de,
ylade sig hesa och bet i inälvorna. Harry låg på sängen med slutna ögon, lyssnade till regnet och
hoppades att sömnen skulle komma och föra bort honom.

Det gjorde den inte.

Han hade ett telefonnummer bland kontakterna som han hade slösat två bokstäver på. AA.
Anonyma Alkoholister. Trygve, en AA-medlem och sponsor som han hade kontaktat några
gånger tidigare när det blev kritiskt. Tre år. Varför börja nu igen, nu när allt stod på spel och han
behövde vara nykter mer än någonsin? Det var galenskap. Han hörde ett skrik utanför. Följt av
ett skratt.

Klockan tio över elva reste han sig ur sängen och gick ut. Han registrerade knappt regnet som
plaskade mot hans skalle när han korsade gatan mot den öppna dörren. Och den här gången
hörde han inga steg bakom sig, för Kurt Cobains röst fyllde örongångarna, musiken var som en
omfamning, och han steg in, satte sig på stolen framför bardisken och hojtade till bartendern
medan han pekade:
”Whis–key. Jim–Beam.”

Bartendern slutade torka disken, la handduken bredvid korkskruven och lyfte ner flaskan från
spegelhyllan. Hällde upp. Ställde glaset på bardisken. Harry placerade underarmarna på var sida
om glaset och stirrade ner i den gyllene, bruna vätskan. Och inget annat existerade just då.

Inte Nirvana, inte Oleg, inte Rakel, inte Gusto, inte Dubai. Inte Tord Schultz ansikte. Och inte
heller figuren som smälte in i ljuden från gatan när den kom in. Eller att den rörde sig in bakom
honom. Eller den sjungande tonen från fjädern när knivbladet sköt ut. Eller den tunga
andhämtningen från Sergej Ivanov som stod en meter från honom med benen ihop och bägge
händerna lågt.

Sergej betraktade mannens rygg. Han hade placerat bägge armarna på bardisken. Det kunde
inte bli mer perfekt. Stunden var kommen. Hjärtat slog. Slog vilt och friskt, så som det hade
gjort den första tiden när han hämtade heroinpaket från cockpiten. All rädsla var borta. För han
kände det nu, han levde. Han levde och skulle döda mannen framför sig. Ta hans liv, göra det
till en del av sitt. Bara tanken fick honom att växa, det var som om han redan förtärde fiendens
hjärta. Nu. Rörelsen. Sergej andades in, steg fram och la vänster hand på Harrys huvud. Som för
en välsignelse. Som om han skulle döpa honom.
 KAPITEL 28
SERGEJ IVANOV FICK inget grepp. Han fick helt enkelt inget grepp. Det helvetes regnet hade gjort
mannens skalle och hår våta och de korta hårstråna bara gled under fingrarna så att han inte
lyckades rycka hans huvud bakåt. Sergejs vänstra hand sköt fram igen, placerades över
mannens panna och ryckte huvudet bakåt medan han sköt upp kniven framför hans hals.
Mannens kropp ryckte till. Sergej drog kniven åt sig, kände att den fick kontakt, kände den glida
genom hud. Där! Den varma blodstrålen mot tummen. Inte så kraftig som väntat, men tre
hjärtslag till och det skulle vara slut. Han höjde blicken mot spegeln för att se fontänen. Han såg
en blottad tandrad och under det ett gapande sår där blodet strömmade ut och nerför
skjortbröstet. Och mannens blick. Det var blicken – en iskall rasande rovdjursblick – som fick
honom att inse att jobbet inte var färdigt än.

När Harry kände handen på huvudet förstod han det instinktivt. Förstod att det inte var en full
bargäst eller en gammal bekant, utan att det var en av dem. Handen halkade och det gav Harry
en tiondels sekund att titta i spegeln, se skymten av stål. Han visste redan vart det var på väg.
Sedan var handen över hans panna och ryckte den bakåt. Det var för sent för att få in handen
mellan halsen och knivbladet så Harry pressade skorna mot fotstödet nedanför bardisken och
höjde överkroppen med ett ryck samtidigt som han klämde ner hakan mot bröstet. Han kände
ingen smärta när knivseggen snittade genom huden, kände det inte förrän den skar rakt in i
hakbenet och genom den känsliga benhinnan.

Sedan mötte han den andres blick i spegeln. Han hade dragit Harrys huvud ända intill sitt eget
så att de såg ut som två vänner som poserade för ett fotografi. Harry kände knivbladet pressas
mot hakan och bröstet, det försökte finna vägen in till en av de två halspulsådrorna och han
visste att om några sekunder skulle knivbladet ha lyckats.

Sergej la armen runt mannens panna och ryckte till av alla krafter. Mannens huvud vippade lite
bakåt, och i spegeln såg han knivbladet slutligen hitta den lilla öppningen mellan hakan och
bröstet och glida in. Stålet skar över strupen och fortsatte mot höger, mot carotis –
halspulsådern. Blin! Mannen hade hunnit lyfta höger hand och stuckit in ett finger mellan
knivbladet och pulsådern. Men Sergej visste att den sylvassa eggen skulle skära tvärs genom ett
finger. Det var bara att pressa på. Han drog till. Och drog till.

Harry kände trycket från knivbladet, men visste att det inte skulle komma igenom. Hårdaste
grundämnet i förhållande till vikt. Inget gick genom titan, made in Hongkong eller inte. Men
killen var stark, det var bara en tidsfråga innan han förstod att knivbladet inte bet på detta.

Han famlade framför sig på disken med den lediga handen, välte drinken, hittade något.

Det var en T-formad korkskruv. Av enklaste slag. Han tog handtaget så att spetsen pekade ut
mellan pekfinger och långfinger. Kände paniken komma när han hörde knivbladet glida längs
fingerprotesen. Han slog ner blicken så att han kunde se i spegeln. Se var han skulle träffa.
Höjde handen åt sidan och högg inåt, rakt bakom sitt eget huvud.

Han kände den andres kropp stelna till när korkskruvens spets perforerade huden på sidan av
hans hals. Men det var ett grunt, ofarligt sår och stoppade honom inte. Han började dra kniven
tillbaka mot vänster. Harry koncentrerade sig. Det var en korkskruv som krävde en stadig och
tränad hand. Men i gengäld bara behövde några vridningar för att tränga djupt in i korken.
Harry vred två gånger. Kände den glida genom köttet. Borra sig in. Kände den möta motstånd.
Matstrupen. Så ryckte han till.

Det var som att dra ut en kork ur sidan på en full rödvinstunna.

Sergej var vid fullt medvetande och såg allt i spegeln när det första hjärtslaget pumpade ut
blodstrålen till höger. Hans hjärna registrerade, analyserade och kom till en slutsats: mannen
han försökte skära av strupen på hade hittat hans huvudpulsåder med en korkskruv, dragit ut
ådern ur hans hals och nu pumpade livet ur honom. Sergej hann tänka ytterligare tre tankar
innan det andra hjärtslaget kom och medvetandet lämnade honom.

Att han hade svikit onkel.

Att han aldrig skulle se sitt kära Sibirien igen.

Att han skulle begravas med en lögn till tatuering.

Under det tredje hjärtslaget föll han. Och när Kurt Cobain skrek memoria, memoria och när
låten slutade var Sergej Ivanov död.

Harry reste sig ur stolen. I spegeln såg han såret som gick tvärs över hakan. Men det var inte det
som var farligt, det var värre med de djupa såren i halsen där blodet sipprade ut och redan
hade färgat hela skjortkragen röd.

De andra tre gästerna var redan ute ur lokalen. Han tittade ner på mannen som låg på golvet.
Det rann fortfarande blod ur hålet i halsen, men det pumpade inte. Vilket betydde att hjärtat
hade slutat slå och att han inte behövde bry sig om att väcka honom till liv. Och även om det
hade funnits något liv kvar, visste Harry att den här personen aldrig skulle avslöja något om vem
som hade skickat honom. För han såg tatueringen sticka upp ovanför skjortlinningen. Han
kände inte till symbolerna, men han visste att de var ryska. Svart Såkorn, kanske. Det var något
annat än den typiska västerländska igenkänningstatueringen hos bartendern som stod
upptryckt mot spegelhyllan och stirrade med chocksvarta pupiller som verkade täcka hela
ögonvitan. Nirvana hade tonat ut och det var mycket tyst. Harry tittade ner på det välta
whiskyglaset framför sig.

”Ursäkta sölet”, sa han.

Sedan plockade han upp handduken på bardisken, torkade först av disken där han hade haft
händerna, sedan glaset, så handtaget på korkskruven som han la tillbaka. Han kontrollerade att
inte något av hans eget blod hade hamnat på disken eller golvet. Så böjde han sig ner över den
döde och torkade av hans blodiga hand, det långa ebenholtssvarta knivskaftet och det tunna
bladet. Vapnet – för det var ett vapen och obrukbart till allt annat – var tyngre än någon annan
kniv han hade hållit i. Eggen vass som på en japansk sushikniv. Harry tvekade. Så vek han in
bladet i skaftet, hörde ett mjukt klick när det gick i lås, sköt upp säkringen och släppte ner
kniven i kavajfickan.

”Är det okej med dollar?” undrade Harry och använde handduken till att plocka ut en
tjugodollarssedel ur plånboken. ”Förenta staterna garanterar, påstås det.”

Det kom små gnällande ljud från bartendern som om han ville säga något men hade glömt
språket.

Harry skulle gå men hejdade sig. Vände sig om och tittade på flaskan på spegelhyllan. Fuktade
läpparna igen. Stod där orörlig en sekund. Sedan gick det en ryckning genom kroppen och han
lämnade stället.

Harry korsade gatan i hällande regn. De visste var han bodde. De kunde förstås ha skuggat
honom, men det kunde också vara grabben i receptionen. Eller brännaren som hade fått tag i
hans namn via den rutinmässiga hotellregistreringen av utländska gäster för Interpols räkning.
Harry skulle kunna ta sig obemärkt upp till rummet om han gick in via bakgården.

Porten mot gatan var låst. Harry svor.

Det var tomt i receptionen när han gick in.

I trappan och korridoren lämnade han efter sig ett spår som morsesignaler skrivna med röda
punkter på ljusblå linoleum.

Inne på rummet klädde han av sig och lutade sig över tvättstället som snabbt färgades rött av
blod. Han vätte en handduk och tvättade halsen och hakan, men såren på halsen fylldes snabbt
med mer blod. I det kalla, vita ljuset lyckades han trä tråden genom nålsögat och stack nålen
genom de vita hudlapparna på halsen, först på sårets undersida och sedan på dess översida.
Sydde på, hejdade sig för att torka bort blod, och fortsatte. Tråden gick av när han var nästan
klar. Han svor, drog ut stumparna och började på nytt med dubbel tråd. Efteråt sydde han igen
såret på hakan, som var lättare. Han tvättade bort blodet från överkroppen och hämtade den
rena skjortan ur väskan. Sedan satte han sig på sängen. Han var yr. Men det var bråttom, de var
knappast långt borta, han måste handla nu innan de fick veta att han var i livet. Han slog Hans
Christian Simonsens nummer och efter fjärde signalen hörde han ett sömndrucket: ”Hans
Christian.”

”Harry. Var ligger Gusto begravd?”

”Vestre gravlund.”

”Har du utrustningen redo?”

”Ja.”

”Vi gör det i natt. Möt mig på gångstigen på östsidan om en timme.”

”Nu?”

”Ja. och ta med plåster.”

”Plåster?”

”En tafflig barberare bara. Sextio minuter från nu, okej?”

En liten paus. En suck. Och sedan: ”Okej.”

När Harry skulle bryta förbindelsen tyckte han att han hörde en sömnig röst, en annan röst.
Men när han hade fått på sig kläderna hade han redan övertygat sig själv om att han hade fel.
 KAPITEL 29
en ensam gatlykta. Han hade väntat i tjugo minuter när Hans Christian, klädd i
HARRY STOD UNDER
svarta träningskläder, kom raskt gående längs stigen.

”Jag parkerade vid Monolittveien”, sa han andfått. ”Är linnekostym vanlig klädsel vid
gravskändning?”

Harry lyfte huvudet och Hans Christian spärrade upp ögonen. ”Fy tusan vad du ser ut. Den där
barberaren …”

”… rekommenderas inte”, sa Harry. ”Kom så går vi ut ur ljuset.”

När de hade kommit in i mörkret stannade Harry. ”Plåster?”

”Här.”

Hans Christian tittade på de mörka villorna på höjden bakom dem medan Harry försiktigt satte
fast plåstren över sytråden på halsen och på hakan.

”Slappna av, ingen kan se oss”, sa Harry, tog en av spadarna och började gå. Hans Christian kom
hastande efter, drog upp en ficklampa och tände den.

”Nu kan de se oss”, sa Harry.

Hans Christian släckte ficklampan.

De gick genom krigsminneslunden, förbi de brittiska krigssjömansgravarna och fortsatte in

bland grusgångarna. Harry la märke till att det inte var sant att döden utjämnade alla skillnader:
gravstenarna här i västkantens gravlund var större och mer glänsande än österut. Det krasade i
singel för varje steg de tog, de gick allt snabbare, och till slut lät det som ett jämnt sus.

De stannade vid zigenargraven.

”Det är andra gången till vänster”, viskade Hans Christian och försökte hålla kartan han hade
skrivit ut så att det gick att se i det sparsamma månljuset.

Harry stirrade ut i mörkret åt samma håll som de hade kommit.

”Något som är fel?” viskade Hans Christian.

”Tyckte bara jag hörde steg. De upphörde när vi stannade.” Harry lyfte på huvudet som om han
vädrade efter något i luften.

”Eko”, sa han. ”Kom.”

Två minuter senare stod de framför en beskedlig svart sten. Harry placerade ficklampan ända
intill stenen innan han tände den. Skriften var inhuggen med guldmålade bokstäver:

Gusto Hanssen
14.03.1991–12.07.2011
Vila i frid
”Bingo”, viskade Harry torrt.

”Hur gör …?” började Hans Christian men avbröts av det suckande ljudet när Harry körde ner
spadspetsen i den fuktiga jorden. Han tog sin egen spade och började.

Klockan var halv fyra och månen hade försvunnit bakom ett molntäcke när Harrys spadspets
stötte emot något hårt.

Femton minuter senare var den vita kistan avtäckt.

De tog var sin skruvmejsel, satte sig på knä ovanpå kistan och började lossa de sex skruvarna i
locket.

”Vi får inte av locket med bägge ovanpå”, sa Harry. ”En av oss måste gå upp så den andra kan
öppna. Någon frivillig?”

Hans Christian hade redan kravlat halvvägs upp.

Harry pressade ner en fot bredvid kistan, satte den andra mot jordväggen och pressade in
fingrarna under locket. Så lyfte han och började av gammal vana andas genom munnen. Redan
innan han tittade ner kände han värmen som slog upp från kistan. Han visste att det var
förruttnelsen som utvecklade energi, men det som fick hans nackhår att resa sig var ljudet.
Knastret från fluglarver i kött. Han pressade kistlocket mot jordväggen med knäet.

”Lys ner här”, sa han.

Det glänste i vita, böljande larvkroppar i och runt den dödes mun och näsa. Ögonlocken var
insjunkna eftersom ögonens glaskroppar var det första som åts upp. Lukten kändes inte som
gas utan något som närmade sig flytande eller fast form.

Harry stängde ute ljuden av Hans Christian som kräktes, och startade analysapparaten: Ansiktet
missfärgat mörkt, omöjligt att bestämma om vederbörande var Gusto Hanssen, men hårfärg
och ansiktsform tydde på det.

Men det var något annat som fångade Harrys uppmärksamhet och fick honom att sluta andas.

Gusto blödde.

På den vita likskjortan växte röda rosor, rosor av blod som bredde ut sig.

Det gick två sekunder innan Harry insåg att blodet kom från honom själv. Han tog sig om
halsen. Kände fingrarna bli sega av blod. Sytråden hade gått upp.

”Din t-shirt”, sa Harry.

”Va?”

”Jag måste få ett förband.”

Harry hörde det sjunga i ett blixtlås och några sekunder senare kom en t-shirt seglande ner och
in i ljuset. Han tog den, såg loggan. Radikala studenter. Herregud, en idealiststolle. Harry band
t-shirten runt halsen utan att veta om den gjorde någon nytta, men det var allt han kunde göra
nu. Sedan böjde han sig över Gusto, tog tag med bägge händerna i likskjortan och slet upp den.
Kroppen var mörk, något svullen, och larver kravlade ut ur skotthålen i bröstet.
Harry noterade att skottsåren stämde med rapporten.

”Skicka saxen.”

”Saxen?”

”Nagelsaxen.”

”Åh, fan också”, hostade Hans Christian. ”Det glömde jag. Kanske har jag en i bilen, ska jag …?”

”Behövs inte”, sa Harry och tog den långa springkniven ur kavajfickan. Lossade säkringen och
tryckte på utlösarknappen. Bladet for ut med brutal kraft, så hårt att det skakade i skaftet. Han
kände vapnets perfekta balans.

”Jag hör något”, sa Hans Christian.

”Det är en Slipknotlåt”, sa Harry. ”Pulse of the Maggots.” Han nynnade lågt.

”Nej, för fan. Någon kommer!”

”Ställ ficklampan så att jag får ljus och stick”, sa Harry och lyfte upp Gustos händer, studerade
naglarna på höger hand.

”Men du …”

”Stick”, sa Harry. ”Nu.”

Harry hörde Hans Christians springande steg försvinna. Gustos långfingernagel var kortklippt.
Han studerade pekfingret och ringfingret. Sa lugnt:

”Jag är från begravningsbyrån, vi gör lite efterarbete.”

Sedan vände han upp ansiktet mot den mycket unge uniformsklädde vakten som stod på
kanten och tittade ner på honom.

”Familjen var inte riktigt nöjd med manikyren.”

”Sluta!” befallde vakten med en lätt darrning på rösten.

”Varför?” sa Harry, tog ut en liten plastpåse ur kavajfickan och höll den under likets ringfinger
medan han mödosamt skar. Bladet gled genom nageln som om det varit smör. Ett verkligt
fantastiskt instrument. ”Tyvärr för dig säger din tjänstebeskrivning att du inte kan gripa in direkt
mot oönskade personer.”

Harry använde knivspetsen till att pilla ut torra blodrester från undersidan av den kortklippta
nageln.

”Om du gör det får du sparken och kommer inte in på Polishögskolan och får inte lov att bära
stora pistoler och skjuta någon i självförsvar.”

Harry fortsatte med pekfingret.

”Gör som reglementet säger, grabben, ring några vuxna poliser. Har du tur kommer de om en
halvtimme. Men ska vi vara realistiska måste vi nog vänta till kontorstid i morgon. Sådär!” Harry
stängde påsarna, stoppade dem i kavajfickan, fick på kistlocket och kravlade upp ur graven. Han
borstade jord från kostymen och böjde sig ner för att plocka upp spaden och ficklampan.
Såg lyktorna på en bil som svängde in mot kapellet.

”Faktiskt sa de att de skulle komma med en gång”, sa den unge vakten och backade tills han
stod på betryggande avstånd. ”Jag berättade nämligen att det var graven som tillhör han som
blev skjuten. Vem är du?”

Harry släckte ficklampan och det blev beckmörkt.

”Jag är han du ska heja på.”

Sedan började Harry springa.

Han sprang österut, bort från kapellet, åt samma håll som de hade kommit.

Han pejlade in en ljuspunkt som han antog var en lyktstolpe i Frognerparken. Kom han bara in i
parken visste han att han kunde springa ifrån de flesta i den form han var nu. Han hoppades
bara att de inte hade hundar. Han hatade hundar. Bäst att hålla sig till grusgångarna för att inte
snubbla på gravstenar och blomsterhälsningar, men knastrandet gjorde det svårt att höra
eventuella förföljare. Vid krigsminneslunden svängde Harry ut på gräset. Han hörde ingen
bakom sig. Men så såg han den. En svepande ljuskägla mot trädkronorna ovanför honom.
Någon sprang med ficklampa bakom honom.

Harry kom ut på gångvägen och sprang mot parken. Försökte stänga ute smärtan i halsen och
springa avslappnat och effektivt, koncentrera sig på teknik och andning. Sa till sig själv att han
drog ifrån. Han sprang mot Monoliten, visste att de skulle se honom under lyktorna på
gångvägen som gick över höjden, att det skulle se ut som om han sprang mot huvudingången in
till parken på östra sidan.

Harry väntade tills han hade kommit upp på toppen och utom synhåll innan han svängde av
mot sydväst, mot Madserud allé. Hittills hade adrenalinet stängt ute trötthetssignalerna, men
nu kunde han känna musklerna stelna. En sekund var det helt svart, och han trodde att han
förlorat medvetandet. Men så var han tillbaka och ett plötsligt illamående sköljde över honom,
följt av en övermannande yrsel. Han tittade ner. Blodet rann segt ur kavajärmen, och som
nylagad jordgubbssylt på brödskivan hos morfar rann det mellan fingrarna. Han skulle inte hålla
distansen ut.

Han vände sig om. Såg en figur passera genom ljuset under lyktan längst upp på höjden. En stor
man, men med lätta löpsteg. Åtsmitande svarta kläder. Inte polisuniform. Kunde det vara
Deltagruppen? Mitt i natten med så kort varsel? För att någon grävde på en kyrkogård?

Harry tog ett snedsteg. Han hade ingen chans att springa ifrån någon i det här tillståndet. Han
måste hitta ett ställe att gömma sig på.

Harry tog sikte på ett av husen vid Madserud allé. Vek av från gångvägen, spurtade ner för en
grässlänt, var tvungen att parera så att han inte föll, fortsatte över den asfalterade vägen,
hoppade över det låga staketet, fortsatte in bland äppelträden och runt på husets baksida. Där
slängde han sig ner i det fuktiga gräset. Andades, kände magen liksom dra ihop sig, ta sats för
att spy. Han koncentrerade sig på att andas medan han lyssnade.

Ingenting.

Men det var bara en tidsfråga innan de skulle vara här. Och han behövde ordentligt med tid för
att förbinda halsen. Harry kom på benen och gick upp på husets altan. Tittade in genom glaset i
altandörren. Mörkt vardagsrum.

Han sparkade in glaset och stack in handen. Goda, gamla naiva Norge. Nyckeln satt i dörren.
Han gled in i mörkret.

Höll andan. Sovrummet låg antagligen på andra våningen.

Han tände en bordslampa.

Plyschfåtöljer. Tjockteve. Konversationslexikon. Ett bord fullt med familjefotografier. Stickning.

Alltså äldre ägare. Och gamla människor sov gott. Eller var det tvärtom?

Harry hittade köket, tände. Letade igenom lådorna. Bestick, dukar. Försökte minnas var de hade
brukat förvara sådant när han var liten. Öppnade den nedersta lådan. Och där var det. Vanlig
tejp, kartongtejp, gaffatejp. Han tog rullen med gaffatejp och öppnade två dörrar innan han
hittade badrummet. Drog av sig kavajen och skjortan, stack huvudet ovanför badkaret och höll
handduschen mot halsen. Såg på den vita emaljen som på ett ögonblick fick ett rött filter.
Sedan använde han t-shirten att torka med och försökte klämma ihop sårkanterna med
fingrarna medan han surrade den silverfärgade gaffatejpen runt halsen flera varv. Försökte
känna efter om det var lagom stramt, han behövde trots allt lite blod till hjärnan. Tog på sig
skjortan. Ett nytt yrselanfall. Han satte sig på badkarskanten.

Han märkte en rörelse. Höjde på huvudet.

Från dörröppningen stirrade ett blekt, äldre kvinnoansikte på honom med vidöppna, rädda
ögon. Över nattlinnet hade hon en röd, tjock morgonrock. Den gav ifrån sig ett underligt sken
och knastrade elektriskt när hon rörde sig. Harry misstänkte att den var tillverkad av något
konstgjort material som inte fanns längre, som var förbjudet, cancerframkallande, asbest eller
något.

”Jag är polis”, sa Harry. Harklade sig. ”Före detta polis. Och har lite problem just nu.”

Hon sa inget, stod bara där.

”Jag ska naturligtvis betala för det krossade glaset.” Harry tog upp kavajen från badrumsgolvet
och plockade fram plånboken.

La några sedlar på handfatet. ”Hongkongdollar. Det är … bättre än det låter.”

Han försökte le mot henne och upptäckte två tårar rinna nerför var sin rynkad kind.

”Men snälla”, sa Harry och kände paniken, känslan av att glida, tappa fotfästet. ”Var inte rädd.
Jag ska verkligen inte göra dig något. Jag ska ge mig iväg på en gång, okej?”

Han tog på sig kavajen och gick mot henne. Hon ryggade undan med små, hasande steg, men
utan att släppa honom med blicken. Harry höll upp handflatorna och gick snabbt mot
altandörren.

”Tack”, sa han. ”Och förlåt.”

Sedan sköt han upp dörren och gick ut på altanen.

Kraften i smällen i väggen gjorde att han misstänkte ett grovkalibrigt vapen. Sedan kom ljudet
från själva avfyrandet, krutexplosionen, och bekräftade det. Harry föll ner på knä när nästa
skott splittrade ryggen på trädgårdsstolen bredvid honom.
Mycket grov kaliber.

Harry kravlade baklänges in i vardagsrummet.

”Lägg dig ner!” skrek han samtidigt som vardagsrumsfönstret exploderade. Glasskärvor singlade
mot parketten, teven och bordet med familjefotografierna.

Harry sprang hopkurad ut ur vardagsrummet, genom hallen och till ytterdörren mot gatan.
Öppnade. Såg mynningsflamman från den öppna dörren på en svart limousin som stod under
en av gatlyktorna. Han kände en svidande smärta i ansiktet, och det började ringa, ett högt,
skärande metalliskt ljud. Harry vände sig automatiskt om och såg att ringklockan var
sönderskjuten. Stora, vita träflisor stod ut från väggen.

Han backade in igen. La sig på golvet.

Grövre kaliber än polisen hade i något av sina vapen. Harry tänkte på den stora figuren han
hade sett springa över höjden. Det hade inte varit en polis.

”Du har något i kinden …”

Det var kvinnan, hon måste skrika för att överrösta det höga ljudet från dörrklockans
ringmekanism som hade låst sig. Hon stod bakom honom, längst in i hallen. Harry kände efter
med fingrarna. Det var en träflisa. Han drog ut den. Hann tänka att det lyckligtvis var på samma
sida som ärret, så det borde inte påverka hans marknadsvärde så dramatiskt. Sedan small det
igen. Den här gången var det köksfönstret som gick. Han höll på att få slut på Hongkongdollar.

Över ringandet kunde han höra sirener i fjärran. Harry lyfte på huvudet. Genom hallen och
vardagsrummet såg han att lampor hade tänts i husen runt altanen. Gatan på framsidan av
huset var upplyst som en julgran. Han skulle vara ett flyende villebråd i strålkastarljus oavsett
vilken väg han tog. Valet var att bli skjuten eller gripen. Nej, inte ens det. De hörde sirenen, de
också, och visste att tiden rann ut för dem. Och han hade inte besvarat elden, så de måste ha
kommit fram till att han antagligen var obeväpnad. De skulle följa efter honom. Han måste bort.
Han drog upp telefonen. Fan, varför hade han inte tagit tiden det tog att lägga in hans namn
under T? Det var inte så att kontaktlistan var full direkt.

”Vilket är numret till nummerupplysningen nu igen?” ropade han över ljudet från ringklockan.

”Numret … till … nummerupplysningen?”

”Ja.”

”Alltså.” Hon stack fundersamt ett finger i munnen, drog den röda asbestrocken in under sig
och satte sig på en pinnstol. ”Du har 1880. Men jag tycker de är mycket snällare på 1881. Där är
de inte så snabba och stressade, de tar tid på sig att prata om du har något …”

”Nummerupplysningen 1880”, sa en nasal röst i Harrys öra.

”Asbjørn Treschow”, sa Harry. ”Med c och h.”

”Då har vi en Asbjørn Berthold Treschow i Oppsal i Oslo och en Asbjø…”

”Det är han! Kan du koppla mig till mobilen?”

Tre sekunders evighet senare svarade en välbekant, ilsken röst.

”Jag ska inte ha något.”

”Tresko?”

Lång paus utan svar. Harry såg sin fete ungdomsväns förvånade ansikte framför sig.

”Harry? Long time.”

”Sex–sju år, max. Är du på jobbet?”

”Ja.” Tonfallet med det långdragna a:et tydde på misstänksamhet. Ingen ringde Tresko sådär
utan vidare.

”Jag behöver en snabb tjänst.”

”Ja, det gör du väl. Du, den där hundralappen du lånade? Du sa …”

”Jag vill att du slår av strömmen i området Frognerparken Madserud allé.”

”Du vill vad?”

”Vi har en polisaktion här med en kille som det har slagit runt för med skjutvapen. Vi måste ta
allt ljus ifrån honom. Du är fortfarande på driftcentralen i Montebello?”

Ny paus.

”På ett ungefär, men är du fortfarande snut då?”

”Klart. Du, det är faktiskt lite bråttom.”

”Skiter väl jag i. Jag är inte auktoriserad att göra något sådant. Du måste prata med Henmo, och
han …”

”Han sover. Och vi har inte tid!” skrek Harry. I samma ögonblick small ett nytt skott och
krossade skåpet i köket. Det rasslade om servisen som rasade ut och krossades mot golvet.

”Vad i helsike var det?” undrade Tresko.

”Vad tror du? Du kan välja mellan att ha ansvaret för ett fyrtio sekunders strömavbrott eller en
hög med människoliv.”

Det var tyst i andra änden ett par sekunder. Så kom det, långsamt:

”Tänk, Harry. Nu sitter jag här och bestämmer. Det hade du inte trott, va?”

Harry andades in. Såg en skugga glida över altanen där ute. ”Nej, Tresko, det hade jag inte trott.
Kan du …”

”Du och Øystein trodde inte jag skulle bli något, eller hur?”

”Nej, där tog vi banne mig fel, du.”

”Om du säger ’snälla’ …”

”Slå av den förbannade strömmen!” vrålade Harry. Och upptäckte att förbindelsen var bruten.
Han tog sig upp på benen, tog den gamla kvinnan under armen och halvt släpade in henne i
badrummet. ”Stanna här!” viskade han, slängde igen dörren bakom sig och sprang mot den
öppna ytterdörren. Han stormade ut mot ljuset, stålsatte sig mot kulsvärmen.

Och så blev det svart.

Så svart att han när han landade på stengången och rullade framåt i ett förvirrat ögonblick
tänkte att han var död. Innan han insåg att Asbjørn ”Tresko” Treschow hade slagit av
strömbrytaren, tryckt på tangentbordet eller vad fan de nu gjorde där borta på driftcentralen.
Och att han hade fyrtio sekunder på sig.

Harry sprang i blindo i det dova mörkret. Snubblade över staket, kom upp igen, fick asfalt under
fötterna och sprang vidare. Hörde ropande röster och sirener som kom närmare. Men också
brummandet från en stor bilmotor som startades. Harry höll till höger, såg till att hålla sig på
vägen. Han var söder om Frognerparken, det fanns en chans att han skulle klara det. Han
passerade mörka villor, träd, skog. Fortfarande låg området i mörker. Bilmotorn närmade sig.
Han tumlade in till vänster på parkeringsplatsen framför banorna. Ett hål efter en pöl i gruset
fick honom nästan att ramla, men han tog sig vidare. Det enda som reflekterade tillräckligt med
ljus i mörkret var de vita kalkstrecken på tennisbanorna bakom stängslet. Harry såg konturen av
Oslo tennisklubbs klubbhus. Han sprintade bort till muren framför dörren till
omklädningsrummet och hoppade samtidigt som ljuset från ett par billyktor svepte över
väggen. Han landade och rullade åt sidan på betongen. Det var en mjuk landning, ändå
svimmade han nästan.

Han låg kvar, tyst som en mus, och väntade.

Hörde inget.

Tittade upp i mörkret.

Så, utan förvarning, bländades han av ljus.

Utelampan på undersidan av verandan rakt ovanför honom. Strömmen var tillbaka.

Harry låg kvar i två minuter och lyssnade till sirener. Bilar kom och gick på vägen på andra sidan
klubbhuset. Skallgång. Området var ganska säkert omringat redan. Snart skulle de komma med
hundar.

Han kunde inte ta sig därifrån så han måste komma inomhus.

Han reste sig, kikade över kanten på muren.

Sedan på lådan med den röda lampan och knappsatsen bredvid dörren.

Året kungen föddes. Fan vet.

Han såg framför sig en skvallertidning och försökte med 1941. Det pep och han drog i
dörrhandtaget. Låst. Vänta, var inte kungen nyfödd när familjen stack till London 1940? 1939.
Lite äldre kanske. Harry fruktade att detta var en sådan där tre försök och du är ute. 1938. Drog
i dörrhandtaget. Fan. 1937? Det lyste grönt. Dörren gled upp.

Harry smet in och kände dörren gå i lås bakom sig.

Ljuden försvann. Trygg.

Han tände. Omklädningsrum. Smala träbänkar. Metallskåp.

Först nu kände han hur utmattad han var. Han kunde stanna här tills det blev ljust, tills jakten
var avblåst. Han inspekterade rummet. Ett tvättställ mitt på väggen med en spegel. Fyra
duschar. En toalett. Han öppnade en tung trädörr i änden av omklädningsrummet.

En bastu.

Han gick in och lät dörren glida igen bakom sig. Det luktade trä. Han la sig på en av de breda
lavarna framför det kalla aggregatet. Blundade.
 KAPITEL 30
DE VAR TRE. De sprang genom en korridor och höll varandra i händerna och Harry ropade att de
måste hålla i sig i varandra när lavinen kom så de inte kom ifrån varandra. Så hörde han
snölavinen komma bakom dem, först som ett muller, sedan som ett vrål. Så var det där, det vita
mörkret, det svarta kaoset. Han höll fast allt han kunde, ändå kände han deras händer glida ur
hans.

Harry vaknade med ett ryck. Tittade på klockan och såg att han hade sovit i tre timmar. Han
släppte ut luft i en lång väsning som om han hade hållit andan. Kroppen kändes mörbultad.
Nacken värkte. Huvudvärken var dånande. Och han svettades. Var så genomblöt att kavajen
hade svarta fläckar. Han behövde inte vända sig om för att se anledningen. Aggregatet. Någon
hade startat bastuaggregatet.

Han kom på benen och vacklade ut i omklädningsrummet. Det låg kläder på bänken och han
hörde ljudet av racketsträngar mot tennisboll utanför. Såg att strömbrytaren på bastuns utsida
hade slagits på. De skulle väl ha en varm bastu efter tennisen.

Harry gick bort till tvättstället. Såg sig i spegeln. Röda ögon, rött svullet ansikte. Det löjliga
halsbandet av silverfärgad gaffatejp, hur kanten hade grävt sig in i den mjuka halshuden. Han
skvätte vatten i ansiktet och gick ut i morgonsolen.

Tre män, alla pensionärsbruna och med tunna pensionärsben, upphörde med spelet och tittade
på honom. En av dem rättade till glasögonen:

”Vi saknar en man till dubbeln, unge man, lust att …”

Harry tittade rakt fram och koncentrerade sig på att prata lugnt.

”Sorry, grabbar. Tennisarmbåge.”

Harry kände deras blickar i ryggen medan han gick mot Skøyen. Det borde finnas en buss
någonstans.

Truls Berntsen knackade på sektionschefens dörr.

”Kom in!”

Bellman stod med en telefonlur mot örat. Han såg lugn ut, men Truls kände Mikael för väl.
Handen som hela tiden gick upp till det välklippta håret, det lite snabbare sättet att prata på,
den koncentrerade rynkan i pannan.

Bellman la på luren.

”Jobbig morgon?” sa Truls och gav Bellman en rykande kaffekopp.

Sektionschefen tittade förvånat på koppen men tog emot den.

”Polismästaren”, sa Bellman och nickade mot telefonen. ”Tidningarna är på honom om den här
gamla kvinnan vid Madserud allé. Huset sköts halvt i stycken och han vill att jag ska förklara vad
som hände.”
”Vad svarade du?”

”Att operationscentralen skickade en patrullbil dit efter att vakten på Vestre gravlund hört av
sig om att det var folk i Gusto Hanssens grav. Att gravskändarna hade kommit undan när
patrullbilen kom, men så började det smälla nere på Madserud allé. Någon sköt mot någon som
hade trängt sig in i huset. Kvinnan är i chock, hon säger bara att han som kom in var en artig,
ung man på två och en halv meter med ett ärr tvärs över ansiktet.”

”Menar du att skottlossningen har samband med gravskändningen?”

Bellman nickade. ”På hennes vardagsrumsgolv låg lera som ganska säkert kommer från graven.
Så nu undrar polismästaren om det är knarkrelaterat, om det är en ny gänguppgörelse på gång
här. Om jag har kontroll.” Bellman gick bort till fönstret och strök med pekfingret över den
smala näsryggen.

”Var det därför du bad mig komma?” frågade Truls och tog en försiktig klunk ur kaffekoppen.

”Nej”, sa Bellman med ryggen mot Truls. ”Jag funderar på den där kvällen när vi fick det
anonyma tipset att hela Los Lobos-gänget skulle vara samlat på McDonald’s. Du var inte med
om gripandet, eller hur?”

”Nej”, sa Berntsen och hostade. ”Jag kunde inte. Jag var sjuk den kvällen.”

”Samma sjukdom som du fick nu?” frågade Bellman utan att vända sig om.

”Va?”

”Några av poliserna tyckte det var märkligt att dörren till mc-klubben inte var låst när de kom
dit. Och undrade hur den här Tutu som enligt Odin skulle sitta vakt där lyckades smita undan.
Ingen visste ju att vi skulle komma. Eller?”

”Såvitt jag vet”, sa Truls, ”var det bara vi.”

Bellman tittade ut genom fönstret och vägde på hälarna. Händerna på ryggen. Vägde. Och
vägde.

Truls torkade överläppen. Hoppades att svetten inte syntes. ”Något mer?”

Vägde. Upp och ner. Som en pojke som försöker titta över kanten, men är precis lite för kort.

”Det var allt, Truls. Och … tack för kaffet.”

När Truls kom tillbaka till sitt eget kontor, gick han bort till fönstret. Såg det Bellman måste ha
sett där ute. Den röda affischen som hade fästs på trädet.

Klockan var tolv, och på trottoaren utanför restaurang Schrøder stod som vanligt några törstiga
själar och väntade när Nina öppnade för dagen.

”Usch då”, sa hon när hon fick syn på Harry.

”Slappna av, jag ska inte ha öl, bara lunch”, sa Harry. ”Och en tjänst.”

”Jag menar halsen”, sa Nina och höll upp dörren för honom. ”Den är ju helt blå. Och vad är det
…”

”Gaffatejp”, sa Harry.
Nina nickade och gick för att fixa beställningen. På Schrøder var policyn att utöver vanlig
omtanke höll man sig på sin kant.

Harry slog sig ner vid det vanliga bordet i hörnet vid fönstret och ringde Beate Lønn.

Hamnade i svararen. Vänta till pipet.

”Det är Harry. Jag träffade nyss en äldre kvinna jag möjligen gjorde ett visst intryck på, så jag
tror inte jag ska närma mig polisstationer och liknande på ett tag. Därför lämnar jag i stället två
påsar med blod här på Schrøder. Kom personligen och fråga efter Nina. Jag vill också be dig om
en annan tjänst. Bellman har satt igång en insamling av en del adresser i Blindern. Jag vill att du
så diskret som möjligt försöker få tag i kopior på listorna från varje enskilt team, alltså innan de
skickas vidare till Orgkrim.”

Harry la på. Sedan ringde han Rakel. Ny telefonsvarare.

”Hej, det är Harry. Jag behöver lite rena kläder som passar och det hängde ju kvar en del uppe
hos dig från … från tidigare. Jag uppgraderar lite och checkar in på Plaza, så om du kunde skicka
ner något i en taxi när du kommer hem hade det varit …” Han märkte att han automatiskt
letade efter ord som kunde tänkas få henne att le. Som ”finfint” eller ”perfa” eller ”sju-ukt bra”.
Men fick inte till det, och landade på ett vanligt ”… bra”.

Nina kom med kaffet och ett stekt ägg medan Harry slog numret till Hans Christian. Hon tittade
uppfordrande på honom. Schrøder hade mer eller mindre uttalade regler mot användning av
datorer, brädspel och mobiltelefoner. Detta var en plats där man drack, företrädesvis öl, åt,
snackade med varandra eller höll käften och möjligtvis läste tidningen. Bokläsning var
antagligen en gråzon.

Harry signalerade att detta bara skulle ta några sekunder, och Nina nickade nådigt.

Hans Christian lät både lättad och skräckslagen: ”Harry? Fy tusan, alltså. Gick det bra?”

”På en skala från ett till tio …”

”Ja?”

”Hörde du om skottlossningen vid Madserud allé?”

”Åh fan. Var det du?”

”Har du något vapen, Hans Christian?”

Harry tyckte att han kunde höra den andres svalg jobba.

”Behöver jag det, Harry?”

”Inte du. Jag.”

”Harry …”

”Bara till självförsvar. Omutifallatt.”

Paus. ”Jag har bara ett gammalt jaktgevär efter min far. Älgjakt.”

”Låter bra. Kan du hämta det, paketera det i något och leverera det till Schrøder inom tre
kvart?”
”Jag kan försöka. V… vad ska du göra?”

”Jag”, sa Harry och mötte Ninas varnande blick bortifrån disken, ”ska äta lunch.”

När Truls Berntsen närmade sig Gamlebyen gravlund såg han en svart limousin stå parkerad
utanför porten där han brukade gå in. Och när han närmade sig öppnades dörren på
passagerarsidan och en man klev ur. Han var klädd i en svart kostym och måste vara mer än två
meter lång. Kraftigt käkparti, slät lugg och något odefinierbart asiatiskt som Truls alltid hade
förknippat med samer, finnar och ryssar. Kavajen måste vara skräddarsydd, ändå verkade den
för liten över axlarna.

Han steg åt sidan och visade med en handrörelse att Truls skulle överta hans plats i
passagerarsätet.

Truls saktade farten. Om detta var Dubais män var det ett oväntat brott mot regeln om
direktkontakt. Han tittade sig omkring. Ingen annan syntes till.

Han tvekade.

Om de hade bestämt sig för att göra sig av med brännaren skulle detta vara sättet att göra det
på.

Han såg på den store mannen. Det var omöjligt att utläsa något av hans ansiktsuttryck och Truls
kunde heller inte avgöra om det var ett gott eller dåligt tecken att mannen inte hade gjort sig
omaket att ta på sig ett par solglasögon.

Han kunde förstås vända på klacken och sticka. Och sedan?

”Q5”, mumlade Truls lågt för sig själv. Sedan klev han in i bilen.

Dörren gick igen direkt bakom honom. Det blev märkligt mörkt, det måste vara det tonade
glaset. Och klimatanläggningen måste vara osedvanligt effektiv, det kändes som om det var
köldgrader där inne. I förarsätet satt en man med en järvs ansikte. Svart kostym också han. Slät
lugg. Säkert ryss.

”Bra att du kunde komma”, sa en röst bakom Truls. Han behövde inte vända sig om. Brytningen.
Det var han. Dubai. Mannen ingen visste vem det var. Inga andra visste vem det var. Men vad
hjälpte det Truls att känna till ett namn, att vara bekant med ett ansikte? Dessutom biter man
inte den hand som föder en.

”Jag vill att du ska leta upp en person åt oss.”

”Leta upp?”

”Hämta. Leverera honom till oss. Resten behöver du inte bekymra dig över.”

”Jag har sagt att jag inte vet var Oleg Fauke är.”

”Det är inte Oleg Fauke, Berntsen. Det är Harry Hole.”

Truls Berntsen trodde knappt sina öron. ”Harry Hole?”

”Vet du inte vem det är?”

”Jo, för fan. Var på våldsroteln. Skör som ett potatischips. Alkis. Löste några fall. Är han i
staden?”

”Han bor på Leons. Rum 301. Hämta honom där precis vid midnatt i kväll.”

”Och hur ska jag ’hämta’ honom?”

”Grip honom. Slå ner honom. Säg att du vill visa honom din båt. Gör vad du vill, bara få ner
honom till småbåtshamnen i Kongen. Därifrån tar vi över. Femtiotusen.”

Tar vi över. Han pratade om att döda Hole. Han pratade om mord. På en polis.

Truls öppnade munnen för att säga nej, men rösten i baksätet hann före.

”Euro.”

Truls Berntsens mun förblev öppen med ett havererat nej någonstans halvvägs mellan hjärnan
och stämbanden. I stället upprepade den orden han tyckte att han hade hört, men knappt
trodde på:

”Femtiotusen euro?”

”Nå?”

Truls tittade på klockan. Han hade lite över elva timmar på sig. Han harklade sig.

”Hur vet ni att han kommer att vara på sitt rum vid midnatt?”

”Eftersom han vet att vi kommer.”

”Va?” sa Truls. ”Du menar att han inte vet att vi kommer?”

Rösten bakom honom skrattade. Det lät som motorn på en träbåt. Dunk, dunk.
 KAPITEL 31
KLOCKAN VAR FYRA och Harry stod under en dusch på nittonde våningen på Radisson Plaza. Han
hoppades att gaffatejpen tålde varmvattnet, det dövade i alla fall smärtan en kort stund. Han
hade fått rum 1937 och det hade farit genom hans hjärna när han fick nyckeln. Kungens
födelseår, Koestler, synkronicitet och de där grejerna. Harry trodde inte på det. Det han trodde
på var den mänskliga hjärnans förmåga att se mönster. Också där inga egentliga mönster fanns.
Därför tvivlade han alltid som utredare. Tvivlade och letade, letade och tvivlade. Såg mönster
men tvivlade om skulden. Eller det omvända.

Harry hörde telefonen pipa. Hörbart men diskret och behagligt. Ljudet av ett dyrt hotell. Han
stängde av duschen och gick bort till sängen. Lyfte luren.

”Det är en kvinna här”, sa receptionisten. ”Rakel Fauske. Förlåt, Fauke säger hon. Hon har något
till dig som hon gärna vill komma upp med.”

”Ge henne en hissnyckel och skicka upp henne”, sa Harry. Han betraktade sin kostym som han
hade hängt i garderoben. Den såg ut att ha varit med om de två världskrigen. Han öppnade
dörren och virade ett par kvadratmeter stort badlakan runt kroppen. Satte sig på sängen och
lyssnade. Hörde ett pling från hissen och därefter hennes steg. Han kunde fortfarande känna
igen dem. Lite hårda, korta steg med hög frekvens, som om hon alltid gick i en snäv kjol. Han
blundade ett ögonblick och när han öppnade ögonen igen stod hon framför honom.

”Hej, nakne man”, log hon, släppte påsen på golvet och satte sig ner på sängen bredvid honom.
”Vad är det?” Hon strök med fingrarna över gaffatejpen.

”Bara ett improviserat plåster”, sa han. ”Du behövde inte komma själv.”

”Det fattade jag”, sa hon. ”Men jag hittade inga av dina kläder. De försvann nog under flytten
till Amsterdam.”

Kastades, tänkte Harry. Som det ska vara.

”Men så pratade jag med Hans Christian och han hade en garderob full med kläder han inte
använder. Inte riktigt din stil, men ni har ungefär samma storlek.”

Hon öppnade påsen och han tittade med bävan på när hon plockade upp en Lacosteskjorta,
fyra nystrukna kalsonger, ett par Armanijeans, en v-ringad tröja, en Timberlandjacka, två
skjortor med polospelare på och till och med ett par skor i brunt läder.

Hon började hänga in det i garderoben, och han reste sig och tog över. Hon betraktade honom
från sidan, log medan hon förde tillbaka en hårslinga bakom örat.

”Du skulle väl inte ha köpt nya kläder innan den där kostymen bokstavligen ramlade av dig?
Eller hur?”

”Tja”, sa Harry och flyttade på galgarna. Kläderna var främmande, men hade en svag, välbekant
doft. ”Jag måste erkänna att jag tänkte på en ny skjorta och möjligen ett par kalsonger.”

”Har du inga rena kalsonger?”

Harry såg på henne. ”Definiera rena.”

”Harry!” Hon slog honom skrattande på axeln.

Han log. Hennes hand stannade kvar på axeln.

”Du är varm”, sa hon. ”Febervarm. Är du säker på att det inte har blivit infekterat i det där du
har under ditt så kallade plåster?”

Han skakade leende på huvudet. Visste att såret blivit infekterat, kände det på den pulserande,
dova smärtan. Men med sin mångåriga erfarenhet från våldsroteln visste han också något
annat. Att polisen hade förhört bartendern och gästerna på Nirvanastället och fått veta att den
som hade dödat knivmannen hade lämnat platsen med djupa sår i halsen och nacken. Att
vårdcentraler i staden sedan länge var larmade och att akutmottagningen var bevakad. Och det
fanns ingen tid att bli satt i arresten nu.

Hon strök honom över axeln, upp mot halsen och tillbaka. Över hans bröst. Och han tänkte att
hon måste känna hans hjärta och att hon var som den där Pioneerteven de hade slutat
producera eftersom den var för bra och som du kunde se var bra eftersom det svarta i bilden
var så svart.

Han hade fått upp ett av fönstren på glänt, de ville inte ha några självmordshoppare på hotellet.
Och till och med uppe på nittonde våningen kunde de höra eftermiddagsrusningen, ibland en
tutande bil, och någonstans ifrån, kanske ett annat rum, en malplacerad försenad sommarsång
trevande glida förbi.

”Är du säker på att du vill detta?” sa han utan att försöka harkla bort hesheten. De stod så, hon
med en hand på hans axel, medan hennes blick höll fast hans som en koncentrerad
tangopartner.

Hon nickade.

Så kosmiskt och intensivt svart i det svarta att det drog in dig.

Han kände inte ens att hon höjde foten och satte den mot dörren. Hörde bara när den gled
igen, oändligt mjukt, ljudet av dyrt hotell, som en kyss.

Och medan de älskade, tänkte han bara på svärtan och doften. Hårets, ögonbrynens och
ögonens svärta. Och doften av parfymen han aldrig hade frågat henne vad den hette, som bara
var hon, som var i hennes kläder, i hennes garderob, som hade slunkit över till hans egna kläder
när de hängde i garderoben intill hennes. Och som nu var i garderoben här i rummet. Eftersom
hans, den andres kläder, också hade hängt i hennes garderob. Och det var därifrån hon hade
hämtat dem, inte hemma hos honom, kanske hade det inte ens varit hans, den andres, idé,
kanske hade hon bara tagit dem direkt ur garderoben och stuckit hit. Men Harry sa inget. För
han visste att han bara hade henne till låns. Han hade henne just nu, och han kunde vara
tacksam för det eller inte. Så han sa inget. Älskade henne så som han alltid hade älskat henne,
intensivt och långsamt. Lät sig inte påverkas av hennes glupskhet och otålighet, utan gjorde det
så långsamt och djupt att hon ömsom förbannade honom, ömsom flämtade. Inte för att det var
så han tänkte att hon ville ha det, utan för att det var så han ville ha det. För han hade henne
bara till låns. Han hade bara dessa få timmar.

Och när hon kom, stelnade till och stirrade på honom med den paradoxalt förorättade minen,
kom alla nätter de hade haft tillsammans tillbaka, och han hade mest lust att gråta.

Efteråt delade de en cigarett.

”Varför vill du inte berätta för mig att ni är ihop?” sa Harry, tog ett bloss och gav henne
cigaretten.

”Eftersom vi inte är det. Det är bara … en tillfällig nödhamn.” Hon skakade på huvudet. ”Jag vet
inte. Jag vet ingenting längre. Jag borde hålla mig undan allt och alla.”

”Han är en bra man.”

”Det är just det. Jag behöver en bra man, så varför vill jag inte ha en bra man? Varför är vi så
förbannat irrationella när vi egentligen vet vårt eget bästa?”

”Människan är en perverterad och skadad art”, sa Harry. ”Och det finns ingen bot, bara
lindring.”

Rakel la sig intill honom. ”Det är det jag tycker bäst om hos dig, den okuvliga optimismen.”

”Jag ser det som min uppgift att sprida solsken, älskling.”

”Harry?”

”Mm.”

”Finns det någon väg tillbaka? För oss?”

Harry blundade. Lyssnade till hjärtslagen. Sina egna och hennes.

”Inte tillbaka.” Han vände sig mot henne. ”Men om du tycker att du fortfarande har lite framtid
kvar i dig …”

”Menar du det?”

”Detta är bara sängkammarsnack, eller hur?”

”Dumbom.” Hon kysste honom på kinden, gav honom cigaretten och klev upp. Klädde på sig.

”Du kan bo uppe hos mig”, sa hon.

Han skakade på huvudet. ”Det är bäst så här just nu”, sa han.

”Kom ihåg att jag älskar dig”, sa hon. ”Glöm aldrig det. Vad som än händer. Lovar du?”

Han nickade. Blundade. Dörren gled igen lika mjukt den andra gången. Så öppnade han ögonen
igen. Tittade på klockan.

Det är bäst så här just nu.

Vad skulle han annars ha gjort? Följt med henne tillbaka till Holmenkollen, sett till så att Dubai
hade följt hans spår dit och dragit in Rakel i den här uppgörelsen, precis så som han hade gjort
med Snömannen? För han insåg det nu, insåg att de bevakat hans steg från första dagen, att
det hade varit onödigt att skicka inbjudan till Dubai via hans langare. De skulle hitta honom
innan han hittade dem. Och sedan skulle de hitta Oleg.

Så den enda fördelen han hade var att han kunde välja plats. Brottsplats. Och han hade valt.
Inte här på Plaza, detta var bara för att få en liten timeout, några timmars sömn och samla sig
lite. Platsen var Leons.
Harry hade övervägt att kontakta Hagen. Eller Bellman. Förklara situationen för dem. Men det
skulle inte ge dem något annat val än att gripa honom. Det var ändå bara en tidsfråga innan
polisen skulle koppla samman de tre signalementen som bartendern i Kvadraturen,
säkerhetsvakten på Vestre gravlund och den gamla kvinnan vid Madserud allé hade gett. En
man på en och nittiotre med linnekavaj, ärr på ena sidan av ansiktet och omplåstrad hals och
haka. De skulle snart efterlysa Harry Hole. Så det var bråttom.

Han reste sig med ett stön, öppnade garderoben.

Tog på sig ett par nystrukna kalsonger och en skjorta med polospelare. Funderade på
Armanibyxorna. Skakade småsvärande på huvudet och drog på sig linnekostymen i stället.

Sedan tog han ner tennisbagen som låg på hatthyllan. Hans Christian hade förklarat att det var
det enda han hade som geväret fick plats i.

Harry kastade den över axeln och gick ut. Dörren gled igen bakom honom med ett mjukt
smackande.
 KAPITEL 32
JAG VET INTE om det är möjligt att berätta exakt hur tronskiftet skedde. Exakt när fiolinet tog över
makten och började bestämma mer och mer över oss än det omvända. Allt hade skitit sig:
dealen jag hade försökt få till med Ibsen, kuppen i Alnabru. Och Oleg gick runt med sitt ryska
deppfejs och sa att livet utan Irene var meningslöst. Efter tre veckor tog vi mer än vi tjänade, vi
var höga på jobbet och visste att det höll på att gå åt helvete. Vilket redan då betydde mindre
än nästa spruta. Det låter som en fuckings kliché, det är en kliché, och det är just så det är. Så
jävla enkelt och så helt omöjligt. Jag kan med säkerhet säga att jag aldrig riktigt älskat någon
människa, jag menar verkligen älskat. Men jag var hopplöst förälskad i fiolin. För medan Oleg
använde fiolin som medicin för att döva sitt plågade hjärta, använde jag fiolin som det ska
användas. Det var bättre än mat, sex, sömn, ja, bättre än att andas.

Och det var därför ingen chock när Andrej en kväll efter betalningen tog mig åt sidan och sa att
gamlingen var bekymrad.

”It’s okay”, sa jag.

Han förklarade att om jag inte skärpte mig och kom till jobbet nykter varenda jävla dag från och
med nu hade gamlingen sagt att jag skulle tvångsskickas på rehab.

Jag skrattade. Sa att jag inte visste att det här jobbet hade anställningsförmåner, med
hälsokontroller och grejer. Fick Oleg och jag tandläkare och pension också?

”Not Oleg.”

Jag såg i hans blick ungefär vad det betydde.

Jag hade fan inga planer på att bli nykter riktigt än. Och det hade inte Oleg heller. Så vi gav fan i
det, och nästa kväll var vi höga som Postgirohuset, sålde hälften av lagret, tog med resten,
hyrde bil och körde till Kristiansand. Spelade fuckings Sinatra på högsta, ”I Got Plenty Of
Nothing” vilket var sant, vi hade fan inte ens körkort. Till slut sjöng Oleg också, men bara för att
överrösta Sinatra och moi, påstod han. Vi skrattade och drack avslagen öl, det var som förr. Vi
tog in på Ernst Hotell som inte var så knäppt som det lät, men när vi frågade i receptionen var
stadens knarkförsäljare höll till fick vi bara ett dumt ansiktsuttryck till svar. Oleg hade berättat
för mig om den festival staden hade haft som tvingats lägga ner på grund av att en idiot som
var så upptagen med att vara guru bokade band som var så coola att de inte hade råd med
dem. Hur som helst påstod de religiösa i staden att hälften av befolkningen mellan arton och
tjugofem hade blivit knarkkunder på grund av den festivalen. Men vi hittade inga knarkkunder
alltså, for bara omkring i kvällsmörkret på gågatan där det fanns en – en enda – full man och en
fjortonmannakör unga kristna som undrade om vi ville möta Jesus.

”Om han har fiolin”, sa jag.

Men Jesus ville visst inte det, så vi stack tillbaka till vårt hotellrum och satte en godnattsil. Jag
vet inte varför, men vi stannade i den lilla staden. Gjorde ingenting, blev bara höga och sjöng
Sinatra. En natt vaknade jag av att Oleg stod lutad över mig. Han höll en fuckings jycke i
armarna. Sa att han hade vaknat av bromsar som skrek utanför fönstret och när han tittade ut
låg den här hunden på gatan. Jag slängde ett öga på den. Såg inte bra ut. Oleg och jag var
överens, ryggen var bruten. Skabbig och många gamla sår också. Stackaren hade fått mycket
stryk, gudarna vet om det var av ägaren eller av andra hundar. Men jycken var fin. Bruna, lugna
ögon som tittade på mig som om den trodde att jag kunde fixa det som var fel. Så jag försökte.
Gav den mat och vatten, klappade den på huvudet och pratade med den. Oleg sa att vi måste ta
den till en veterinär, men jag visste vad de skulle göra, så vi behöll hunden på hotellrummet,
hängde DON’T DISTURB-skylten på dörren, lät den ligga i sängen. Vi turades om att vara vakna
och kontrollera att den andades. Den bara låg där, blev varmare och varmare och pulsen
svagare. Tredje dagen gav jag den ett namn. Rufus. Varför inte, va? Fint att ha ett namn när du
ska dö.

”Han lider”, sa Oleg. ”Veterinären avlivar honom med en spruta. Gör inte alls ont.”

”Ingen ska spruta något billigt djurknark i Rufus”, sa jag och knäppte med fingrarna på sprutan.

”Är du galen?” sa Oleg. ”Det där är fiolin för tusen spänn.”

Kanske det. Rufus lämnade i alla fall den här världen i fuckings business class.

Vill minnas att det var molnigt på vägen hem. I alla fall var det ingen Sinatra, ingen sång.

Åter i Oslo var Oleg livrädd för vad som skulle hända. Själv var jag märkligt nog helt lugn. Det
var som om jag visste att gamlingen inte skulle toucha oss. Vi var två harmlösa knarkare på väg
ner. Barskrapade, arbetslösa och så småningom tomma på fiolin. Oleg hade kommit på att
ordet ”junkie” var över hundra år gammalt, från när de första heroinisterna stal vrakmetall i
hamnen i Philadelphia och sålde det för att finansiera användandet. Och det var precis det Oleg
och jag gjorde. Vi började smyga in på byggarbetsplatserna nere vid hamnen i Bjørvika och
stjäla det vi kom över. Koppar och verktyg var guld värt. Kopparen sålde vi till en skrothandlare i
Kalbakken, verktygen till ett par hantverkare från Litauen.

Men allt eftersom fler anammade idén blev stängslen högre, nattvakterna fler, snuten kom in i
bilden, köparna försvann. Så där satt vi, med suget som piskade oss som en rabiat slavdrivare
dygnet runt. Och jag visste att jag måste få en riktigt bra idé, en Endlösung. Så då gjorde jag
det.

Jag sa naturligtvis inget till Oleg.

Jag förberedde talet en hel dag. Sedan ringde jag henne.

Irene hade precis kommit hem från träningen. Hon lät nästan glad över att höra min röst. Jag
talade oavbrutet i en timme. Hon grät när jag var klar.

Nästa kväll gick jag bort till Oslo S och stod på perrongen när tåget från Trondheim rullade in.

Tårarna rann när hon kramade mig.

Så ung. Så omhändertagande. Så dyrbar.

Jag har som sagt aldrig riktigt älskat någon, vad jag vet. Men jag måste ha varit nära, för jag
grät nästan själv.
 KAPITEL 33
GENOM FÖNSTERSPRINGAN I rum 301 hörde Harry en kyrkklocka slå elva slag någonstans ute i
skymningen. Värken i nacken och halsen hade den fördelen att den höll honom vaken. Han steg
upp ur sängen och satte sig på stolen, lutade den bakåt mot väggen bredvid fönstret så att han
satt vänd mot dörren, la geväret över knäna.

Han hade stannat i receptionen och bett att få en stark glödlampa till lampan som hade gått i
hans rum och en hammare att slå i ett par spikar som stod upp från dörrtröskeln. Sagt att han
fixade det själv. Sedan hade han bytt ut den svaga glödlampan i korridoren precis utanför sin
dörr och använt hammaren till att lossa och ta bort tröskeln.

Från där han satt skulle han se skuggan i öppningen under dörren när de kom.

Harry rökte lite till. Kontrollerade geväret. Rökte resten av paketet. Ute i mörkret slog
kyrkklockan tolv slag.

Telefonen ringde. Det var Beate. Hon berättade att hon hade fått kopior på fyra av fem listor
från patrullbilarna som hade sökt av Blindernområdet.

”Den sista patrullbilen hade redan levererat sin till Orgkrim”, sa hon.

”Tack”, sa Harry. ”Fick du påsarna av Nina på Schrøder?”

”Ja. Jag sa till Rättsmedicin att det måste prioriteras. De analyserar blodet nu.”

Paus.

”Och?” frågade Harry.

”Och vad?”

”Jag känner igen det där tonfallet, Beate. Det är något mer.”

”DNA-analyser görs inte på några timmar, Harry, det …”

”… kan ta dagar att få ett fullständigt resultat”, sa Harry.

”Ja. Så hittills är det ofullständigt.”

”Hur ofullständigt då?” Harry hörde fotsteg i korridoren.

”Tja, det är minst fem procents risk att det inte stämmer.”

”Du har fått en preliminär DNA-profil och fått träff i DNA-registret, eller hur?”

”Vi använder bara ofullständiga analyser för att utesluta den vi redan kan se att det inte är.”

”Vem har du fått träff på?”

”Jag vill inte säga något innan …”

”Kom igen.”
”Nej. Men jag kan säga att det inte är Gustos eget blod.”

”Och?”

”Och det är inte Olegs. Okej?”

”Väldigt okej”, sa Harry och kände att han hade hållit andan. ”Men …”

En skugga på golvet under dörren.

”Harry?”

Harry la på. Riktade geväret mot dörren. Väntade. Tre korta knackningar. Han väntade.
Lyssnade. Skuggan försvann inte. Han smög bort till dörren längs väggen, utanför en eventuell
skottlinje. La ögat mot tittögat mitt i dörren.

Han såg ryggen på en man.

Kavajen hängde rätt och var så kort att han såg byxlinningen. Det hängde ett svart tygstycke ur
hans bakficka, en mössa kanske. Men han bar inget bälte. Armarna nära sidorna. Om mannen
bar vapen, måste det vara ett axelhölster med hölstret framåt på bröstet eller på insidan av
byxbenen. Ingetdera särskilt vanligt.

Mannen vände sig mot dörren och knackade två gånger, hårdare nu. Harry höll andan medan
han studerade den förvrängda bilden av ett ansikte. Förvrängt, och ändå hade det något
omisskännligt. Ett utpräglat underbett. Och han hade kliat sig under hakan med ett kort han
hade hängande i ett snöre runt halsen. Så som poliser ibland hade legitimationen när de skulle
genomföra ett gripande. Fan! Polisen hade varit snabbare än Dubai.

Harry tvekade. Om killen hade ett beslut om gripande hade han också ett tillstånd för
husrannsakan som han redan hade visat receptionisten och fått huvudnyckeln. Harrys hjärna
räknade. Han smög tillbaka, pressade in geväret bakom garderoben. Gick tillbaka och öppnade
dörren. Frågade: ”Vad vill du och vem är du?” medan han kastade en blick upp och ner längs
korridoren.

Mannen stirrade på honom. ”Fan vad du ser ut, Hole. Kan jag komma in?” Han höll upp id-
kortet.

Harry läste. ”Truls Berntsen. Du jobbade för Bellman, eller hur?”

”Gör fortfarande det. Han hälsar.”

Harry klev åt sidan och lät Berntsen gå före.

”Mysigt”, sa Berntsen och såg sig omkring.

”Sätt dig”, sa Harry, slog ut med handen mot sängen och satte sig själv på stolen framför
fönstret.

”Tuggummi?” frågade Berntsen och räckte fram ett paket.

”Får hål i tänderna. Vad vill du?”

”Vänlig som vanligt?” Berntsen skrattade sitt grymtande skratt, rullade ihop ett tuggummi, la
ner det i lådan till underbett och satte sig.
Harrys hjärna registrerade tonfall, kroppsspråk, ögonrörelser, lukt. Mannen var avslappnad,
men ändå hotfull. Öppna handflator, inga hastiga rörelser, men ögon som inhämtade data,
läste av situationen, förberedde något. Harry ångrade redan att han hade lagt ifrån sig geväret.
Brist på vapenlicens var knappast hans största problem.

”Grejen är att vi fann blod på Gusto Hanssens skjorta i samband med en gravskändning i Vestre
gravlund i går kväll. Och DNA-analysen visar att det är ditt blod.”

Harry såg på medan Berntsen sirligt vek ihop folien som hade suttit runt tuggummit. Harry kom
ihåg honom bättre nu. De hade kallat honom Beavis. Bellmans springpojke. Rubbad och
intelligent. Och farlig. Forrest Gump gone bad.

”Jag vet inte vad du pratar om”, sa Harry.

”Jaså”, sa Berntsen och suckade. ”Ett fel i registret, kanske? Då får du slänga på dig trasorna så
kör jag bort dig till Polishuset så vi får ta nya blodprov.”

”Jag letar efter en tjej”, sa Harry. ”Irene Hanssen.”

”Ligger hon på Vestre gravlund?”

”Hon har i alla fall varit saknad sedan i somras. Hon är Gusto Hanssens fostersyster.”

”Nytt för mig. Du får ändå följa med mig till …”

”Det är flickan i mitten”, sa Harry. Han hade plockat fram fotografiet av familjen Hanssen ur
kavajfickan och räckte det till Berntsen. ”Jag behöver lite tid. Inte mycket. Efteråt kommer ni att
förstå varför jag måste göra det så här. Jag lovar att anmäla mig själv om fyrtioåtta timmar.”

”Fyrtioåtta timmar”, sa Berntsen och studerade bilden. ”Bra film. Nolte och den där negern.
McMurphy?”

”Murphy.”

”Precis. Slutade vara rolig, den där. Är inte det konstigt? Du hade något och så plötsligt en dag
har du bara förlorat det. Hur tror du det känns, Hole?”

Harry såg på Truls Berntsen. Han var inte så säker på detta med Forrest Gump längre. Berntsen
höll upp fotot mot ljuset. Kisade koncentrerat.

”Känner du igen henne?”

”Nej”, sa Berntsen och lämnade tillbaka bilden samtidigt som han vred på sig, det var tydligen
obehagligt att sitta på det där tygstycket han hade i bakfickan, för han flyttade snabbt över det
till jackfickan. ”Vi kör en sväng till polisstationen så tänker vi till om dina fyrtioåtta timmar där.”

Hans tonfall var lätt. För lätt. Och Harry hade redan tänkt tanken. Att Beate hade fått sin DNA-
analys prioriterad på Rättsmedicin och ändå inte hade något fullständigt resultat än. Så hur
kunde det komma sig att Berntsen redan hade fått blodet på Gustos likskjorta analyserat? Och
det var en sak till. Berntsen hade inte flyttat tygstycket snabbt nog. Det var inte en mössa utan
en rånarluva. En sådan som användes när Gusto avrättades.

Och nästa tanke följde hack i häl. Brännaren.

Var det ändå inte polisen som hade kommit först, utan Dubais lakej?
Harry tänkte på geväret bakom garderoben. Men det var för sent att röra sig nu, ute i
korridoren hörde han nya steg närma sig. Två personer. En av dem så stor att golvplankorna
knarrade. Stegen stannade utanför dörren. Skuggorna av två par ben, bredbenta, föll över
golvet under dörrspringan. Han kunde självklart hoppas att det var Berntsens poliskolleger, att
det verkligen var ett gripande. Men han hade hört golvet jämra sig. En stor man, förmodligen
lika stor som figuren som hade sprungit efter honom genom Frognerparken.

”Kom nu”, sa Berntsen, reste sig, ställde sig framför Harry. Kliade sig liksom av en slump på
bröstet innanför kavajslaget. ”En liten sväng, bara du och jag.”

”Vi blir visst fler”, sa Harry. ”Jag ser att du har backup.”

Han nickade mot skuggorna under dörren. Det hade kommit en femte skugga mellan två av
benen under dörren. En avlång, rak skugga. Truls följde hans blick. Och Harry såg det. Den
uppriktiga förvåningen i hans ansikte. Den sorts förvåning typer som Truls Berntsen inte kan
fejka. De var inte Berntsens mannar.

”Flytta dig från dörren”, viskade Harry.

Truls slutade bearbeta tuggummit och tittade ner på honom.

Truls Berntsen tyckte om att ha sin Steyrpistol i ett axelhölster med hölstret framdraget så att
pistolen låg platt mot bröstet. Det gjorde att pistolen blev svårare att se när man stod ansikte
mot ansikte med någon. Och eftersom han visste att Harry Hole var en rutinerad mordutredare,
utbildad hos FBI i Chicago och allt, visste han att Hole automatiskt skulle upptäcka utbuktningar
på kläderna på de vanliga ställena. Truls hade räknat med att han skulle få användning för sin
Steyr, men han hade vidtagit sina mått och steg. Om Harry gjorde motstånd skulle han föra ut
honom härifrån med Steyrpistolen diskret mot hans rygg, ta på sig rånarluvan så att eventuella
vittnen inte kunde säga vem det var de hade sett med Hole strax innan han försvann från
jordens yta. Saaben stod parkerad på en bakgata, han hade till och med krossat den enda
gatlyktan så att ingen skulle se någon registreringsskylt. Femtiotusen euro. Han skulle vara
tålmodig, lägga sten till sten. Skaffa ett hus lite högre upp än Høyenhall, med utsikt ner över
dem. Ner mot henne.

Harry Hole hade sett mindre ut än giganten han mindes. Och fulare. Blek, ful, smutsig och
sliten. Resignerad, okoncentrerad. Det skulle bli ett enklare jobb än han hade föreställt sig. Så
när Hole viskande bad honom flytta sig bort från dörren, var Truls Berntsens första reaktion
irritation. Skulle killen börja med barnsliga trick nu när allt såg så bra ut? Men hans andra
reaktion var att det var just det tonfallet de använde. Poliser i kritiska situationer. Ingen
färgläggning eller dramatisering, bara en neutral, kall röst som gav minsta möjliga risk för
missförstånd. Och största möjliga chans för att överleva.

Så Truls Berntsen tog – närmast utan att tänka – ett steg åt sidan.

I samma ögonblick kom överdelen av dörren infarande i rummet.

Samtidigt som Truls Berntsen for runt, förstod han instinktivt att pipan måste vara avsågad för
att hagelladdningen skulle få så stor spridning på så nära håll. Han hade redan handen innanför
jackan. Med axelhölstret i vanlig position och utan jacka skulle han ha dragit snabbare eftersom
kolven skulle ha pekat rakt ut. Men med jackan på var det lättare att få tag i pistolen som låg
platt närmare jacköppningen.

Truls Berntsen kastade sig bakåt mot sängen medan han fick loss pistolen och höll den redan
med rak arm när resten av dörren for upp med en smäll. Han hörde det krasa i glas bakom sig
innan allt dränktes i ett nytt skott.

Ljudet som följde täppte igen hans öron och det blev snöstorm i rummet.

Två män i silhuett stod i snöfallet i dörröppningen. Den störste av dem höjde pistolen. Huvudet
nådde nästan dörrkarmen, han måste vara mer än två meter. Truls tryckte av. Och tryckte av.
Kände den härliga rekylen och ännu härligare vissheten om att den här gången var det på
riktigt, skit samma vad som hände efteråt. Den store ryckte till, liksom slängde till med luggen
innan han backade och försvann. Truls flyttade pistolen och blicken. Den andre stod där utan
att röra sig. Vita fjädrar föll runt honom. Truls hade honom på kornet. Men tryckte inte av. Han
såg honom tydligare nu. Ansiktet som en järv. Ett sådant ansikte Truls förknippade med samer,
finnar och ryssar.

Och nu höjde killen lugnt pistolen, höll den framför sig. Fingret runt avtryckaren.

”Easy, Berntsen”, sa han.

Truls Berntsen skrek okontrollerat och utdraget.

Harry föll.

Han hade böjt på huvudet och ryggen och backat när den första hagelladdningen hade gått över
hans huvud. Backat dit han visste att fönstret fanns. Känt rutan liksom böja sig innan den kom
ihåg att den var av glas och gav efter.

Sedan var han i fritt fall.

Tiden hade snabbt bromsat in, som om han föll genom vatten. Händerna och armarna gick som
långsamma skovlar i ett automatiskt försök att hejda kroppens vridning som hade börjat på en
baklänges saltomortal. Halvtänkta tankar for mellan hjärnans synapser. Att han skulle landa
med huvudet och nacken först.

Att det var tur att han inte hade gardiner.

Den nakna kvinnan upp och ner i fönstret mittemot.

Så togs han emot av allt det mjuka. Tomma kartonger, gamla tidningar, använda blöjor,
mjölkkartonger och dagsgammalt bröd från hotellets kök, bryggkaffefilter.

Han låg på rygg i den öppna sopcontainern i ett regn av glasskärvor. Från fönstret ovanför
honom blinkade det som från stroboskop. Mynningsflammor. Men det var märkligt tyst, som
om skotten kom från en teve på låg volym. Han kände att gaffatejpen runt halsen hade gått
sönder. Att blodet rann ut. Och för ett ögonblick funderade han på att bara bli liggande. Att
blunda, sova, driva bort. Det var som om han såg sig själv resa sig upp, hoppa över kanten och
springa mot porten i änden av gården. Få upp den samtidigt som han hörde ett utdraget
brölande från fönstret, komma ut på gatan. Halka till på ett gatubrunnslock men ändå hålla sig
på fötterna. Se en svart kvinna i tajta jeans le automatiskt och pluta med munnen mot honom
innan hon omvärderade situationen och tittade åt ett annat håll.

Harry började springa.

Och bestämde sig för att den här gången skulle han bara springa.
Tills det inte gick mer.

Tills det var slut, tills de hade honom.

Han hoppades att det inte skulle dröja så länge.

Under tiden skulle han göra det bytesdjur är programmerade till: fly, försöka komma undan,
försöka överleva några timmar, några minuter, ytterligare några sekunder.

Hjärtat slog i protest och han började skratta när han korsade gatan framför en nattbuss och
fortsatte bort mot Oslo S.
 KAPITEL 34
HARRY VAR INSTÄNGD. Han hade precis vaknat och kommit fram till det. På väggen rakt ovanför honom
hängde en plansch som föreställde en flådd människokropp. Bredvid den en prydligt utskuren
träfigur som föreställde en korsfäst man i färd med att blöda ihjäl. Och bredvid den
medicinskåp efter medicinskåp.

Han vred sig runt på bänken. Försökte fortsätta där han slutade i går. Försökte se bilden. Den
hade många punkter, men han hade ännu inte lyckats dra strecket mellan dem. Och till och
med punkterna var hittills bara antaganden.

Antagande ett. Truls Berntsen var brännaren. Som anställd på Orgkrim var han antagligen
perfekt positionerad för att betjäna Dubai.

Antagande två. Det var Berntsen som Beate hade fått träff på i DNA-registret. Det var därför
hon inte ville säga något innan hon var hundra procent säker: analysen av blodet under Gustos
naglar pekade mot en av deras egna. Och stämde det hade Gusto klöst Truls Berntsen samma
dag som han dödades.

Men så kom det svåra. Om det var så att Berntsen jobbade för Dubai och hade fått i uppdrag att
expediera Harry, varför dök dessa Blues Brothers-grabbar upp och försökte blåsa huvudet av
dem båda? Och om de var Dubais pojkar, hur kunde det komma sig att de och brännaren hade
lyckats gå i vägen för varandra på det sättet? Var de inte på samma sida ändå, eller hade det
varit en illa koordinerad operation? Kanske var den inte koordinerad eftersom Truls Berntsen
hade handlat på egen hand för att hindra Harry från att lämna ifrån sig bevisen från Gustos grav
och avslöja honom?

Det rasslade av nycklar och dörren öppnades.

”God morgon”, kvittrade Martine. ”Hur känner du dig?”

”Bättre”, ljög Harry och tittade på klockan. Sex på morgonen. Han kastade av sig yllefilten och
svängde ner fötterna på golvet.

”Vår sjukstuga är inte tänkt för övernattning”, sa Martine. ”Ligg kvar så ska jag lägga på ett nytt
bandage på din hals.”

”Tack för att du tog emot mig i natt”, sa Harry. ”Men det är som sagt inte ofarligt att gömma
mig just nu, så jag tror jag ska ge mig av.”

”Lägg dig ner!”

Harry tittade på henne. Suckade och lydde. Blundade och lyssnade till Martine som drog ut och
stängde lådor, klirrandet av sax mot glas, ljudet av de första gästerna som kom för frukost i
Fyrlysets kafé på våningen under.

Medan Martine rullade av bandaget hon hade lagt på under natten, använde Harry den andra
handen till att ringa Beate och hamnade hos en svarare med ett minimalistiskt besked om att
fatta sig kort, pip.

”Jag vet att blodet kommer från en före detta mordutredare på Kripos”, sa Harry. ”Även om du
får det bekräftat på Rättsmedicin under dagen ska du vänta med att säga det till någon. I sig är
det inte underlag nog för ett gripande, och om vi skakar hans bur mer nu, riskerar vi att han
bränner ner hela det här fallet och försvinner. Därför ska vi gripa honom för något annat som
kan ge oss arbetsro. Inbrott och mord på mc-klubben i Alnabru. Om jag inte har fel är detta
samma person som Oleg försökte råna klubben med. Och han vill vittna. Därför vill jag att du
ska faxa en bild av Truls Berntsen, utredare på Orgkrim, till Hans Christian Simonsens
advokatkontor och be honom visa den för Oleg för identifiering.”

Harry la på, tog ett djupt andetag, kände att det kom snabbt och så starkt att han flämtade. Han
vände sig bort, kände maginnehållet överväga en tur uppåt.

”Gör det ont?” undrade Martine medan hon drog den spritindränkta bomullstussen längs
halsen och nacken. Harry skakade på huvudet och nickade mot den öppna spritflaskan.

”Just det”, sa Martine och skruvade på korken.

Harry log dumt och kände svetten sippra fram.

”Blir det aldrig bättre?” sa Martine lågt.

”Vilket då?” sa Harry hest.

Hon svarade inte.

Harrys blick hoppade mellan bänkarna för att bli distraherad, hitta något som kunde ta över
tankarna, vad som helst. Blicken fann guldringen som hon hade dragit av och lagt på bänken
innan hon började fixa med hans sår. Hon och Richard hade varit gifta i några år nu, ringen hade
repor och hack, var inte ny och med slät yta som den hos Torkildsen på Telenor. Harry kände en
hastig kyla och det började klia i hårbotten. Men det kunde förstås vara svetten.

”Äkta guld?” frågade han.

Martine började rulla på det nya bandaget. ”Det är en vigselring, Harry.”

”Och?”

”Så självklart är den av guld. Hur fattig eller snål du än är köper du inte en vigselring som inte är
av guld.”

Harry nickade. Det kliade och kliade, han kände nackhåren stå rakt upp. ”Jag gjorde det”, sa
han.

Hon skrattade. ”I så fall är du den ende i hela världen, Harry.”

Harry stirrade på ringen. Hon hade sagt det. ”Visst fan är jag den ende …”, sa han långsamt.
Nackhåren hade aldrig fel.

”Vänta, jag är inte klar!”

”Det är okej”, sa Harry som redan hade rest sig.

”Du borde i alla fall få lite nya rena kläder. Du stinker av sopor, svett och blod.”

”Mongolerna brukar smörja in sig i djurexkrementer inför stora strider”, sa Harry medan han
knäppte skjortan. ”Om du vill ge mig något jag behöver, skulle en kopp kaffe vara att …”
Hon tittade uppgivet på honom. Och gick skakande på huvudet ut genom dörren och ner för
trappan.

Harry skyndade sig att fiska upp mobiltelefonen.

”Ja?” Klaus Torkildsen lät som en zombie. Barnskrik i bakgrunden förklarade varför.

”Det är Harry Hå. Gör du detta för mig ska jag aldrig plåga dig igen, Torkildsen. Du måste
kontrollera några basstationer. Jag måste få veta alla platser Truls Berntsens
mobiltelefonnummer registrerats på, adress Manglerud någonstans, kvällen den tolfte juli.”

”Vi kan inte avgöra det på kvadratmetern eller kartlägga …”

”… rörelserna minut för minut. Jag känner till det där. Bara gör det bästa du kan.”

Paus.

”Var det allt?”

”Nej, ett namn till.” Harry blundade och memorerade. Såg framför sig bokstäverna på
dörrskylten på Radiumhospitalet. Mumlade det för sig själv. Sedan sa han namnet högt i
telefonen.

”Noterat. Och ’aldrig mer’ betyder?”

”Aldrig mer.”

”Jaha”, sa Torkildsen. ”En sak till.”

”Ja?”

”Polisen frågade efter ditt nummer i går. Du har inget nummer registrerat.”

”Jag har ett oregistrerat kinesiskt nummer. Hur så?”

”Det verkade nästan som om de var intresserade av att spåra det. Vad är det som händer?”

”Säker på att du vill veta det, Torkildsen?”

”Nej”, sa Torkildsen efter en ny paus. ”Jag ringer dig när jag har något.”

Harry bröt förbindelsen och funderade. Han var efterlyst. Även om polisen inte skulle hitta hans
namn på numret kunde de lägga ihop två och två om de kontrollerade samtal till och från Rakel
och såg ett kinesiskt nummer dyka upp. Telefonen var en pejlingssignal, han måste göra sig av
med den.

När Martine kom tillbaka med en kopp rykande kaffe tilllät sig Harry två klunkar och frågade
sedan rakt ut om han kunde få låna Martines telefon några dagar.

Hon tittade på honom med sin direkta, rena blick och sa ja, om han hade tänkt igenom det
noga.

Harry nickade, fick den lilla röda telefonen, kysste henne på kinden och tog med sig
kaffekoppen ner i kaféet. Fem av borden var redan upptagna, och nya morgontidiga var på väg
in. Harry satte sig vid ett ledigt bord och kopierade de viktigaste numren från sin egen kinesiska
iPhonekopia. Skickade dem ett kort mess om sitt nya tillfälliga nummer.
Knarkare är lika outgrundliga som andra människor, men på ett område är de ganska
förutsägbara, så när Harry la ifrån sig sin kinesiska telefon mitt på ett av de lediga borden och
gick på toaletten var han ganska säker på resultatet. När han kom tillbaka hade telefonen gått
upp i rök. Den hade påbörjat en resa som polisen skulle följa via basstationerna runt om i
staden.

Harry för sin del gick ut och nerför Tøyengata mot Grønland.

En polisbil kom rullande uppför backen mot honom. Han böjde automatiskt på huvudet, tog
fram Martines röda telefon och låtsades att han var mitt i ett samtal som en förevändning att
täcka det mesta av ansiktet med handen.

Bilen passerade. De kommande timmarna skulle handla om att hålla sig gömd.

Men det viktiga var att han visste något. Han visste var han skulle börja.

Truls Berntsen låg under två lager granbarr och frös som en hund.

Han hade spelat upp samma film hela natten, om och om igen. Järvansiktet som hade backat
försiktigt medan han upprepade detta ”easy”, som en bön om vapenvila, medan de siktade på
varandra med var sin pistol. Järvansiktet. Chauffören i limousinen utanför Gamlebyen gravlund.
Dubais man. När mannen hade böjt sig fram för att dra med sig den store kollegan som Truls
hade skjutit var han tvungen att sänka pistolen, och Truls hade förstått att killen var beredd att
riskera sitt liv för att få med sig sin kompis. Järvfejset måste vara före detta soldat, före detta
polis, någon sjuk grej om ära hur som helst. I samma ögonblick hade det kommit ett stön från
den store. Han levde. Truls kände lättnad och besvikelse på en och samma gång. Men han hade
låtit järvansiktet göra det, låtit honom få upp den store mannen på benen och hört det klucka
av blod i skorna medan de stapplade bort i korridoren mot bakdörren. När de var ute drog han
på sig rånarluvan och sprang ut, sprang genom receptionen, hämtade Saaben, körde direkt upp
hit, vågade inte sticka hem. För detta var den trygga platsen, den hemliga platsen. Platsen där
ingen kunde se honom, platsen bara han kände till och som han stack till när han ville se henne.

Platsen låg i Manglerud, i ett populärt friluftsområde, men de som gick här höll sig till stigarna
och kom aldrig upp hit på hans lilla bergknalle som dessutom omgavs av täta buskage och små
träd.

Mikael och Ulla Bellmans hus låg på åsen mittemot kullen, och han hade perfekt sikt mot
vardagsrumsfönstret där han hade sett henne sitta så många kvällar. Bara suttit i soffan med
sitt vackra ansikte, den lätta kroppen som nästan inte hade förändrats alls under årens lopp.
Hon var fortfarande Ulla – den vackraste tjejen i Manglerud. Några gånger satt Mikael där
också. Han hade sett dem kyssa och smeka varandra, men de hade alltid försvunnit in i
sovrummet innan något mer hände. Han visste inte om han hade velat se mer heller. För bäst
tyckte han om att se henne sitta där ensam. I soffan med en bok och fötterna uppdragna under
sig. Ibland kunde hon kasta en blick mot vardagsrumsfönstret som om hon kände att hon var
iakttagen. Och då kunde han känna att han blev upphetsad vid tanken på att hon kanske visste.
Visste att han fanns där ute någonstans.

Men nu var vardagsrumsfönstret mörkt. De hade flyttat. Hon hade flyttat. Och det fanns inga
säkra utkiksplatser över det nya huset. Han hade kollat det. Och så som saker och ting såg ut
var det inte säkert att han skulle få användning för det. Skulle få användning för något. Han var
en märkt man.
De hade lurat honom att söka upp Hole på Leons vid midnatt och sedan anfallit.

De hade försökt göra sig av med honom. Försökt bränna brännaren. Men varför? För att han
visste för mycket? Men han var ju brännare, en brännare vet för mycket, det ligger ju i sakens
natur. Han kunde inte förstå det. Helvete! Det kunde göra detsamma varför, han måste bara se
till att hålla sig vid liv.

Han var så kall och trött att det värkte i skelettet, men han vågade inte sticka hem förrän det
var ljust och han hade kontrollerat att kusten var klar. Kom han bara innanför dörren till sin
egen lägenhet, hade han tillräckligt med artilleri för att tåla en belägring. Han borde självklart
ha skjutit dem bägge när han hade chansen, men om de försökte igen skulle de fan i mig få se
att Truls Berntsen inte var att leka med.

Truls reste sig. Borstade nålvassa barr från kläderna, huttrade och slog åkarbrasor. Tittade upp
mot huset igen. Det höll på att ljusna. Han tänkte på de andra ullorna. Som den lilla, mörka på
Fyrlyset. Martine. Han hade faktiskt trott att han kunde få henne. Hon jobbade bland farliga
människor, och han var en som kunde beskydda henne. Men hon hade ignorerat honom, och
han hade som vanligt inte haft guts att gå bort till henne och få avslaget överståndet. Då var det
bättre att vänta och hoppas, dra ut på det, plåga sig själv, se en möjlig uppmuntran där mindre
desperata män bara såg vanlig vänlighet. Och så en dag hade han hört någon säga något till
henne, och han hade förstått att hon var gravid. Jävla hora. De är alla horor. Som den där tjejen
Gusto Hanssen hade använt som spanare. Hora, hora. Han hatade dessa kvinnor. Och männen
som visste hur man fick dessa kvinnor att älska dem.

Han hoppade och slog armarna runt sig, men visste att han aldrig skulle få tillbaka värmen.

Harry hade stuckit tillbaka till Kvadraturen. Satt sig på Postcafeen. Det var det som öppnade
tidigast, fyra timmar före Schrøder, och han måste stå i en kö av öltörstiga kunder innan han
kunde köpa något slags frukost.

Rakel var den första han ringde. Han bad henne kolla Olegs mejl.

”Ja”, sa hon. ”Det är från Bellman till dig. Det ser ut som en lista med adresser.”

”Okej”, sa Harry. ”Skicka den vidare till Beate Lønn.” Han gav henne mejladressen.

Sedan skickade han ett mess till Beate om att listan hade skickats och åt klart frukosten. Han
förflyttade sig till Stortorvets Gjæstgiveri, där han precis hade hunnit med ännu en kopp
välbryggt kaffe innan Beate ringde.

”Jag har alltså jämfört listorna jag kopierade direkt från patrullbilarna med den lista du skickade
vidare. Vad är det för lista?”

”Det är den lista Bellman har tagit emot och skickat vidare till mig. Jag vill bara se om han fått
en korrekt rapport eller om den har blivit justerad.”

”Jaha. Alla adresser jag hade sedan tidigare finns på den lista Bellman och du har tagit emot.”

”Mm”, sa Harry. ”Var det inte en av patrullbilarna du inte hade fått en lista ifrån?”

”Vad handlar det här om, Harry?”

”Det handlar om att jag försöker få brännaren att hjälpa oss.”

”Hjälpa oss med vad?”

”Att peka ut huset där Dubai bor.”

Paus.

”Jag ska se om jag kan få tag i den sista listan”, sa Beate.

”Tack. Hörs.”

”Vänta.”

”Ja?”

”Är du inte intresserad av resten av DNA-profilen på blodet under Gustos nagel?”

 KAPITEL 35
DET VAR SOMMAR och jag var kung av Oslo. Jag hade fått ett halvt kilo fiolin och sålt hälften på gatan.
Det skulle vara startkapitalet till något stort, en ny liga som svepte gamlingen från banan. Men
först skulle starten firas. Jag använde en del av försäljningssumman till att köpa kläder som
passade till skorna jag hade fått av Isabelle Skøyen. Jag såg ut som en miljon dollar och de höjde
inte på ett ögonbryn när jag gick in på fuckings Grand och bad att få hyra en svit. Vi stannade
där. Vi var tjugofyratimmarspartyfolket. Just vilka ”vi” var varierade lite, men det var sommar,
Oslo, tjejer, killar, det var som i gamla tider, bara med lite tyngre medicinering. Till och med
Oleg sken upp och blev sitt gamla jag för en tid. Det visade sig att jag hade fler vänner än jag
mindes, och tjacket gick snabbare än man kunde tro. Vi blev utsparkade från Grand och tog in
på Christiania. Sedan på Radisson, Holbergs plass.

Självklart kunde det inte vara för evigt, men vad fan varar?

En eller två gånger såg jag en svart limousin stå på andra sidan gatan när jag kom ut från
hotellet, men det finns flera sådana bilar. Den stod hur som helst bara där.

Och så kom alltså den oundvikliga dagen när pengarna hade tagit slut och jag måste sälja mer
av knarket. Jag hade fixat ett gömställe i en av städskrubbarna på våningen under, innanför de
lätta takplattorna, bakom ett gäng strömkablar. Men antingen måste jag ha pratat bredvid
mun eller så hade någon sett mig gå dit. För gömstället var tomt. Och jag hade inget
reservställe.

Vi var tillbaka på scratch. Förutom att det inte fanns något ”vi” längre. Det var dags att checka
ut. Och ta dagens första sil som nu måste skaffas på gatan. Men när jag skulle betala för
rummet som vi hade haft i över två veckor saknade jag femtontusen, vet du.

Jag gjorde det enda vettiga.

Jag sprang.

Sprang rakt genom vestibulen och ut på gatan, genom parken och mot vattnet. Ingen följde
efter mig.

Så spankulerade jag ner till Kvadraturen för att köpa. Det fanns inte en Arsenalspelare så långt
ögat nådde, bara hålögda desperata som hasade runt på jakt efter en säljare. Jag pratade med
en som ville sälja meth till mig. Han sa att man inte hade lyckats få tag i fiolin på flera dagar, att
det helt enkelt var stopp på leveranserna. Men det gick rykten om att några smarta pundare
sålde sina sista kvartingar med fiolin för femtusen kronor styck nere på Plata, så att de i stället
kunde köpa en veckas förbrukning av horse.

Jag hade ju fan inte femtusen, så jag förstod att jag hade problem. Tre alternativ. Pantsätta,
låna eller stjäla.

Pantsätta först. Men vad hade jag egentligen kvar, jag som till och med hade sålt min
fostersyster? Jag kom på det. Odessan. Den låg i replokalen, och packisarna i Kvadraturen skulle
garanterat punga ut med femtusen för en puffra som skjuter fuckings salvor. Så jag småsprang
norrut, förbi Operan och Oslo S. Men det måste ha varit inbrott där, för dörren hade nytt
hänglås och gitarrförstärkaren var borta, det var bara trumsetet kvar. Jag letade efter Odessan
men de hade förstås snott den också. Jävla tjuvar.
Låna next. Jag stoppade en taxi, dirigerade den vidare västerut, upp till Blindern. Chauffören
tjatade om pengar redan när jag satte mig så han fattade väl grejen. Jag bad honom stanna där
vägen slutar mot rälsen, hoppade ut och fintade bort chaffisen genom att springa över
gångbron. Jag sprang genom Forskningsparken, sprang trots att ingen var efter mig. Sprang för
att det var bråttom. Jag visste bara inte vad som var bråttom.

Jag öppnade grinden, sprang upp för grusgången till garaget. Tittade in genom springan vid
sidan om järngardinen. Limousinen stod där. Jag knackade på dörren till villan.

Andrej öppnade. Gamlingen var inte hemma, sa han. Jag pekade på grannhuset bakom
vattenmagasinet, sa att då måste han vara där, limousinen stod ju i garaget. Han upprepade att
ataman inte var hemma. Jag sa att jag behövde pengar. Han sa att han inte kunde hjälpa mig
och att jag aldrig kunde komma hit igen. Jag sa att jag behövde fiolin, bara denna enda gång.
Han sa att det inte fanns något just nu, att Ibsen saknade någon ingrediens, att jag måste vänta
några veckor. Jag sa att jag skulle vara död innan dess, att jag måste ha pengar eller fiolin.

Andrej tänkte stänga dörren, men jag hann sätta dit en fot.

Jag sa att om jag inte fick det skulle jag berätta var han bodde.

Andrej såg på mig.

”Are you trying to get yourself killed?” sa han med humorbrytningen. ”Remember Bisken?”

Jag räckte ut handen. Sa att snuten skulle betala bra för att få veta var Dubai och hans råttor
bodde. Plus lite till för att få veta vad som hade hänt med Bisken. Men mest skulle de betala när
jag berättade om den döde spanaren på källargolvet.

Andrej skakade långsamt på huvudet.

Så jag bad kosackfan ”passhol vchorte” som jag tror är ryska för dra åt helvete och gick.

Kände hans blick i ryggen hela vägen till grinden.

Jag visste inte varför gamlingen hade låtit mig komma undan med att sticka med knarket så
som Oleg och jag hade gjort, men jag visste att detta skulle jag inte komma undan med. Men
jag gav fan i det, var desperat, jag hörde bara en enda sak: blodådrornas hungriga skrik.

Jag gick upp till stigen bakom Vestre Aker kirke. Stod där och såg några gamla damer komma
och gå. Änkor på väg till graven, sin makes och sin egen, med väskor feta av stålar. Men jag
hade det fan inte i mig. Jag, Tjuven, stod helt stilla, men svettades som en gris, livrädd för
bensköra, åttioåriga kvinnor. Det var så man kunde gråta.

Det var lördag och jag gick igenom det jag hade av vänner som kunde tänkas låna mig pengar.
Det var snabbt gjort. Ingen.

Så jag kom på en som i alla fall borde låna mig pengar. Om han förstod sitt eget bästa.

Jag lurade mig på bussen, åkte österut på rätt sida staden igen, och klev av i Manglerud.

Den här gången var Truls Berntsen hemma.

Han stod i dörren på sjätte våningen i sitt hus och hörde mig ställa ungefär samma ultimatum
som jag hade gjort vid Blindernveien. Om han inte pungade ut med fem stora skulle jag tjalla
om att han dödat Tutu och gömt liket efteråt.
Berntsen såg helt lugn ut. Bad mig komma in i lägenheten. Så kunde vi säkert enas om något, sa
han.

Men det var något mycket konstigt med hans blick.

Så jag stod kvar och sa att det inte fanns något att diskutera, att antingen så betalade han eller
så gick jag och tjallade mot pengar. Han sa att polisen inte betalade folk för att tjalla på polisen.
Men att femtusen var okej, vi hade ju en historia ihop, var nästan kompisar så att säga. Sa att
han inte hade så mycket cash hemma, så vi måste köra bort till bankomaten, bilen stod nere i
garaget.

Jag funderade. Larmklockan ljöd, men suget var fan inte uthärdligt, det stängde ute alla
förnuftiga tankar. Så även om jag visste att det inte var bra nickade jag.

”Så du har resten av DNA-profilen?” sa Harry och studerade människorna omkring sig. Inga
misstänkta personer. Eller rättare sagt, en hög med misstänkta personer, men ingen som kunde
antas vara polis.

”Ja”, sa Beate.

Harry bytte grepp om telefonen. ”Jag tror redan jag vet vem Gusto rev, ska du veta.”

”Jaså?” sa Beate med tydlig förvåning i rösten.

”Jepp. En man i DNA-registret är antingen en misstänkt, en dömd eller en polis som kan tänkas
förorena en brottsplats. I det här fallet är det det sista. Han heter Truls Berntsen och är
inspektör på Orgkrim.”

”Hur vet du att det är han?”

”Tja, summan av saker som har hänt, kan man säga.”

”Okej”, sa Beate. ”Jag tvivlar inte på att det ligger ett bra resonemang bakom.”

”Tack”, sa Harry.

”Och ändå är det helt fel”, sa Beate.

”Igen?”

”Blodet från Gustos naglar kommer inte från någon Berntsen.”

Men medan jag stod där vid dörren till Truls Berntsen som nyss hade gått för att hämta
bilnycklarna tittade jag ner. Ner på mina skor. Jävligt fina skor. Så jag kom att tänka på Isabelle
Skøyen.

Hon var inte farlig som Berntsen. Och hon var galen i mig, eller var hon inte det, kanske?

Nästan galen.

Så innan Berntsen kom tillbaka tog jag sju steg i taget ner för trappan medan jag tryckte på
hissknappen på varje våning.

Jag hoppade på T-banan ner till Oslo S. Först tänkte jag att jag skulle ringa henne, men ångrade
mig. Hon kunde alltid komma med ett avslag på telefon, men inte om jag dök upp härligt livs
levande. Lördag betydde dessutom att hennes stallkarl var ledig. Vilket därmed – eftersom
hästar och svin är jävligt dåliga på att hämta mat i kylskåpet – betydde att hon var hemma. Så
på Oslo S satte jag mig i månadskortvagnen på Østfoldbanen eftersom resan till Rygge kostade
hundrafyrtiofyra spänn som jag fortfarande inte hade. Jag gick från stationen till gården. Det är
en bit. Särskilt om det börjar regna. Det började regna.

När jag kom in på gårdsplanen såg jag att hennes bil stod där, en sådan där fyrhjulsdriven som
folk använder för att forcera gatorna i centrum med. Jag knackade på i boningshuset som hon
hade lärt mig var namnet på det hus djuren inte bodde i. Men ingen kom ut. Jag ropade, ekot
skallade mellan husväggarna men ingen svarade. Hon kunde förstås ha stuckit ut på en ridtur.
Okej, jag visste ju var hon brukade ha kontanterna, och här på landet har de ännu inte börjat
låsa. Så jag tryckte ner handtaget, och det var öppet.

Jag var på väg upp till sovrummet när hon plötsligt stod där. Stor och bredbent längst upp i
trappan, klädd i morgonrock.

”Vad gör du här, Gusto?”

”Ville träffa dig”, sa jag och skruvade upp leendet. Skruvade upp det till max.

”Du behöver en tandläkare”, sa hon kallt.

Jag förstod vad hon menade, jag hade fått några bruna grejer i tandköttet. Det såg lite ruttet
ut, men var inget en stålborste inte kunde fixa.

”Vad gör du här?” upprepade hon. ”Pengar?”

Så var det mellan Isabelle och mig. Vi var lika, vi behövde inte låtsas.

”Fem lakan?” sa jag.

”Det går inte, Gusto, vi är färdiga med det där. Ska jag köra dig tillbaka till stationen?”

”Va? Kom igen, Isabelle. Knulla?”

”Sch!”

Det tog en sekund innan jag förstod situationen. Trögt av mig, får skylla på det fuckings suget.
Hon stod där mitt på dagen i morgonrock, men fullt sminkad.

”Väntar du någon?” frågade jag.

Hon svarade inte.

”Ny knullpojke?”

”Så går det när man uteblir, Gusto.”

”Jag är duktig på att göra comeback”, sa jag och var så snabb att hon tappade balansen när jag
fick tag i hennes handled och drog ner henne till mig.

”Du är blöt”, sa hon och kämpade emot, men inte mer än hon brukade när hon ville ha det hårt.

”Det regnar”, sa jag och bet henne i örsnibben. ”Vad har du för ursäkt?” Jag hade redan fått
upp en hand under morgonrocken.

”Och du stinker. Släpp mig!”

Min hand strök över den nyrakade fittan, hittade springan. Hon var blöt. Dyblöt. Jag kunde
använda två fingrar direkt. För blöt. Jag kände något segt. Drog åt mig handen. Höll upp den.
Fingrarna var täckta av något vitt och slemmigt. Jag tittade förvånat upp på henne. Sedan det
triumferande flinet när hon lutade sig mot mig och viskade:

”Som sagt. När man uteblir …”

Jag tappade fattningen, höjde handen för att slå, men hon tog den och hejdade mig. Stark bitch,
Skøyen.

”Gå nu, Gusto.”

Jag kände något i ögat. Hade jag inte vetat bättre skulle jag ha trott att det var tårar.

”Femtusen”, viskade jag med grötig röst.

”Nej”, sa hon. ”Då kommer du tillbaka. Och så kan vi inte ha det.”

”Helvetes fitta!” skrek jag. ”Du glömmer några jävligt viktiga saker. Betala, annars går jag till
tidningen med hela din plan. Och då tänker jag inte på vårt knullande, utan på att hela denna
rensa-upp-i-Oslo-grejen är gamlingens och ditt verk. Fuckings halvsocialister, knarkpengar och
politik i samma säng. Hur mycket tror du VG betalar?”

Jag hörde sovrumsdörren öppnas.

”Om jag var du skulle jag springa nu”, sa Isabelle.

Jag hörde det knarra i golvplankorna i mörkret bakom henne.

Jag ville springa, jag ville verkligen det. Ändå stod jag kvar.

Det kom närmare.

Jag tyckte att jag kunde se ränderna i hans ansikte lysa i mörkret. Knullpojke. Tigerpojke.

Han harklade sig.

Så kom han fram i ljuset helt och hållet.

Han var så underskön att till och med så sjuk jag var kunde jag känna igen den. Lusten att lägga
handen på hans bröst. Känna den solvarma, svettiga huden under fingertopparna. Känna
musklerna som automatiskt skulle spännas i chock över vad fan jag tillät mig.

”Vem sa du?” sa Harry.

Beate harklade sig och upprepade: ”Mikael Bellman.”

”Bellman?”

”Ja.”

”Gusto hade Mikael Bellmans blod under naglarna när han dog?”

”Det ser så ut.”

Harry la huvudet bakåt. Detta förändrade allt. Eller gjorde det det? Det behövde inte ha något
med mordet att göra. Men det hade med något att göra. Något som Bellman inte hade velat
tala högt om.

”Ut med dig”, sa Bellman med en röst som tack vare sin pondus inte behövde vara särskilt hög.

”Så det är du”, sa jag och släppte Isabelle. ”Jag trodde det var Truls Berntsen hon hade hyrt.
Smart att gå högre upp, Isabelle. Hur ser planen ut? Är Berntsen bara med som din slav,
Mikael?”

Jag mer smekte än sa hans förnamn. Det var trots allt så vi hade presenterat oss för varandra
på hans tomt den där dagen, Gusto och Mikael. Som två pojkar, två potentiella lekkamrater. Jag
såg hur det liksom tände något i hans blick, fick den att flamma upp. Bellman var helt naken,
kanske var det därför jag inbillade mig att han inte skulle anfalla. Han var för snabb för mig.
Innan jag hann släppa Isabelle var han på mig och hade mitt huvud i ett skruvstäd.

”Släpp!”

Han drog upp mig till trappans topp. Jag hade näsan klämd mellan bröstmuskeln och hans
armhåla och lukten av honom och henne. Och det var en enda tanke som fastnade: Om han vill
ha ut mig, varför drar han upp mig för trappan? Jag kunde inte slå mig lös, så i stället grävde
jag in naglarna i hans bröst och drog handen som en klo mot mig, kände att ena nageln fick tag
i hans bröstvårta. Han svor och lättade på greppet. Jag gled ur skruvstädet och hoppade.
Hamnade halvvägs ner i trappan, men lyckades hålla mig på benen. Sprang bort längs hallen,
slet åt mig hennes bilnycklar och sprang ut. Bilen var självklart lika olåst. Hjulen malde sig ner i
gruset när jag släppte kopplingen. I spegeln såg jag Mikael Bellman komma utspringande
genom dörren. Såg det blänka i något han höll i handen. Så fick hjulen fäste, jag trycktes mot
sätesryggen och bilen for iväg över gårdsplanen och ut på vägen.

”Det var Bellman som tog med sig Truls Berntsen över till Orgkrim”, sa Harry. ”Kan det tänkas
att Berntsen gjorde brännarejobbet på order av Bellman?”

”Du förstår väl vad vi ger oss in på nu, Harry?”

”Ja”, sa Harry. ”Och du ska slippa ha något med det att göra från och med nu, Beate.”

”Fan heller!” Det knastrade i luren. Harry kunde inte minnas att Beate Lønn hade svurit förr.
”Det är min kår, Harry. Jag vill inte att folk som Berntsen ska få dra ner den i skiten.”

”Okej”, sa Harry. ”Men låt oss inte dra förhastade slutsatser. Allt vi har bevis för är att Bellman
har träffat Gusto. Vi har inte ens något konkret på Truls Berntsen än.”

”Så vad vill du göra?”

”Jag vill börja i en annan ände. Och om det är som jag hoppas är detta ett dominospel där
brickorna står uppradade. Problemet är bara att hålla sig på fri fot länge nog för att få planen
sjösatt.”

”Menar du att du har en plan?”

”Självklart har jag en plan.”

”En bra plan?”

”Det sa jag inte.”

”Men en plan?”
”I högsta grad.”

”Du ljuger, eller hur?”

”Inte helt.”

Jag susade in mot Oslo på E18 när det gick upp för mig vilka slags problem jag hade hamnat i.

Bellman hade försökt släpa upp mig för trappan. Till sovrummet. Där han hade den där pistolen
han hade kommit springande efter mig med. Han var beredd att fuckings likvidera mig för att
jag skulle hålla käften. Vilket bara kunde betyda att han stod till knäna i skiten. Så vad skulle
han göra nu? Plocka in mig förstås. För bilstöld, langning, hotellräkningen, det fanns att välja
på. Sätta mig bakom lås och bom innan jag hann prata med någon. Och så fort jag var
inspärrad och satt med munkavle rådde det inget tvivel om vad som skulle ske, antingen skulle
de få det att se ut som ett självmord eller som att några andra intagna hade fixat mig. Det
dummaste jag kunde göra var alltså att köra runt i den här bilen som de antagligen redan höll
utkik efter. Så jag gasade. Platsen jag skulle till låg på östsidan, så jag slapp köra genom staden.
Jag körde upp på höjden, styrde in i lugna villaområden. Parkerade en bit bort och gick därifrån.

Solen hade kommit fram igen och folk var ute och rullade barnvagnar med engångsgrillar i
sådana där nätkorgar i handtaget. Flinade mot solen som om det var själva lyckan.

Jag slängde bilnycklarna i en trädgård och gick upp till lägenheten.

Hittade namnet på ringklockan framför ytterdörren och ringde på.

”Det är jag”, sa jag när han äntligen svarade.

”Jag är lite upptagen”, sa rösten i porttelefonen.

”Och jag är narkoman”, sa jag. Det var menat som ett skämt, men jag kände ordets verkan.
Oleg tyckte det var så roligt när jag ibland på skämt frågade kunder om de kanske led av
narkomani och ville ha lite fiolin.

”Vad vill du?” frågade rösten.

”Jag vill ha fiolin.”

Kundens replik hade blivit min.

Paus.

”Jag har inget. Jag är tom. Jag saknar underlag för att tillverka mer.”

”Underlag?”

”Levorfenolunderlag. Vill du ha formeln också?”

Jag visste att det var sant, men han måste ha något. Han måste. Jag tänkte. Jag kunde inte
sticka till replokalen, där väntade de säkert på mig. Oleg. Gode, gamle Oleg skulle släppa in mig.

”Du har två timmar på dig, Ibsen. Om du inte har kommit till Hausmanns gate med fyra
kvartingar går jag direkt till snuten och berättar allt. Jag har ingenting att förlora längre. Fattar
du? Hausmanns gate 92. Du går rakt in och upp på tredje.”

Jag försökte se hans ansikte framför mig. Vettskrämt, svettigt. Jävla ynklige pervo.
”Okej”, sa han.

Sådärja. Du måste bara få dem att förstå allvaret.

Harry hällde i sig resten av kaffet och tittade ut på gatan. Dags att byta plats.

På väg över Youngstorget mot kebabsjappen vid Torggata fick han ett samtal.

Det var Klaus Torkildsen.

”Goda nyheter”, sa han.

”Jaha?”

”Den aktuella tiden är Truls Berntsens telefon registrerad på fyra av basstationerna i centrum,
och det placerar hans telefon i samma område som Hausmanns gate 92.”

”Hur stort område talar vi om?”

”Tja. Ett sexkantigt område med en diameter på åttahundra meter.”

”Okej”, sa Harry och lät det sjunka in. ”Och den andre killen?”

”Jag fann inget direkt på namnet, men han hade en firmatelefon registrerad på
Radiumhospitalet.”

”Och?”

”Och det är som sagt goda nyheter. Också den telefonen befann sig i samma område vid
samma tid.”

”Okej.” Harry gick genom en dörr, förbi tre fulla bord och stannade framför en disk där fronten
visade ett urval onaturligt färgstarka kebaber. ”Har du hans adress?”

Klaus Torkildsen läste upp adressen och Harry skrev ner den på en servett.

”Har du något annat nummer på den adressen?”

”Vad menar du?”

”Jag bara undrar om han har en hustru eller sambo.”

Harry hörde Torkildsen knappa. Så kom svaret: ”Nej, inga andra på den adressen.”

”Tack.”

”Då har vi en överenskommelse? Om att aldrig talas vid igen?”

”Ja. Bortsett från en sista sak. Jag vill att du ska kolla Mikael Bellman. Vem han har talat med de
senaste månaderna, och var han befann sig vid tiden för mordet.”

Högt skratt. ”Orgkrimchefen? Glöm det. Jag kan gömma eller bortförklara en sökning på en
stackars inspektör, men det du ber om hade gett mig sparken direkt.”

Mer skratt, som om idén var mycket komisk.

”Jag räknar med att du håller din del av överenskommelsen, Hole.”

Förbindelsen bröts.

När taxin kom fram till adressen på servetten stod en man utanför och väntade.

Harry klev ur och gick bort till honom. ”Vaktmästare Ola Kvernberg?”

Mannen nickade.

”Kommissarie Hole. Det var jag som ringde.” Han såg vaktmästaren snegla mot taxin som stod
och väntade. ”Vi använder taxi när det inte finns några tjänstebilar inne.”

Kvernberg tittade på legitimationen som mannen höll upp framför honom. ”Jag har inte sett
något inbrott.”

”Men det är inringt så låt oss kontrollera. Du har en huvudnyckel eller hur?”

Kvernberg höll upp knippan.

Han låste upp huvuddörren medan polisen studerade ringklockan. ”Vittnet säger alltså att han
såg någon klättra upp för balkongerna och bryta sig in på tredje våningen.”

”Vem var det som ringde?” frågade vaktmästaren på väg upp.

”Där har jag nog tystnadsplikt, Kvernberg.”

”Du har något på byxorna.”

”Kebabsås. Överväger fortfarande tvätt. Kan du låsa upp den här dörren?”

”Farmaceuten?”

”Jaså, är han det.”

”Jobbar på Radiumhospitalet. Borde vi inte ringa honom på jobbet innan vi går in?”

”Jag vill helst se om inbrottstjuven är här och kan gripas, om du inte har något emot det.”

Vaktmästaren mumlade en ursäkt och skyndade sig att låsa upp.

Hole gick in i lägenheten.

Det var tydligt att det var en ungkarl som bodde där. Men en ungkarl som städade. Klassiska cd-
skivor i en egen cdhylla, alfabetiskt ordnade. Facktidskrifter om kemi och farmakologi i höga
men prydliga högar. I en bokhylla stod ett inramat fotografi av två vuxna och en pojke. Harry
kände igen pojken. Han stod lutad lite åt ena sidan med ett surt ansiktsuttryck. Han kunde inte
vara mycket mer än tolv–tretton. Vaktmästaren stod i ytterdörren och följde noga med, så
Harry kontrollerade för syns skull balkongdörren innan han började gå från rum till rum.
Öppnade lådor och skåp. Men det fanns inget komprometterande att hitta.

Misstänkt lite komprometterande, skulle några kolleger ha sagt.

Men Harry hade sett det tidigare: en del människor har inga hemligheter. Inte ofta, i och för sig,
men det hände. Han hörde vaktmästaren byta fot i sovrumsdörren bakom sig.

”Ser inga tecken på inbrott eller att något har stulits”, sa Harry, gick förbi honom mot
ytterdörren. ”Det händer att vi får falsklarm.”
”Jag förstår”, sa vaktmästaren. ”Vad hade du gjort om det var en tjuv där då? Tagit med honom
i taxin?”

”Då hade vi nog ringt en patrullbil”, log Harry, stannade till och tittade ner på kängorna som
stod på skohyllan vid dörren. ”Säg mig, har inte de två kängorna mycket olika storlekar?”

Kvernberg gned sig över hakan medan han tittade på Harry med fundersam blick.

”Jo, kanske. Han har klumpfot. Kan jag få se ditt leg en gång till?”

Harry gav det till honom.

”Utgångsdatumet …”

”Taxin väntar”, sa Harry, nappade åt sig kortet och började småspringa nerför trappan. ”Tack
för hjälpen, Kvernberg!”

Jag gick till Hausmanns gate och det var fortfarande ingen som hade fixat låset, så jag gick
direkt upp i lägenheten. Oleg var inte där. Ingen annan heller. De var ute och stressade. Skaffa,
skaffa. Fem knarkare som bodde tillsammans, och stället såg ut därefter. Men det fanns förstås
ingenting att hitta, bara tomflaskor, använda sprutor, blodiga bomullstussar och tomma
cigarettpaket. Fuckings bränd jord. Och det var medan jag satt där och svor på en smutsig
madrass som jag såg råttan. När folk ska beskriva råttor säger de alltid en stor råtta. Men råttor
är inte stora. De är ganska små. Det är bara det att svansen kan vara ganska lång. Okej, om de
känner sig hotade och reser sig på bakbenen kan de se större ut än de är. Förutom det är de
ganska ynkliga väsen som stressar med samma saker som vi. Att skaffa.

Jag hörde en kyrkklocka slå. Och jag sa till mig själv att Ibsen skulle komma.

Måste komma. Fan, så dålig jag var. Jag hade sett dem stå och vänta när vi kom till jobbet, så
glada att se oss att det var rörande. Darrande, med sedlarna redan framme, reducerade till
tiggande amatörer. Och nu var jag själv där. Jag längtade sjukt efter att höra Ibsens haltande i
trappan, att se hans idiotiska fejs.

Jag hade spelat mina kort som en idiot. Jag ville bara ha en sil, och det enda jag hade uppnått
var att hela gänget var ute efter mig. Gamlingen och hans kosacker. Truls Berntsen med borren
och sin sinnessjuka blick. Drottning Isabelle och hennes chefsknullpojke.

Råttan smög längs golvlisten. I ren desperation kollade jag under mattan och madrasserna.
Under ena madrassen hittade jag en bild och en bit ståltråd böjd till ett L med ett Y i änden.
Bilden var ett skrynkligt blekt passfoto av Irene, så jag förstod att det måste vara Olegs
madrass. Men ståltråden förstod jag inte. Ända tills det långsamt gick upp för mig. Och jag
kände att jag blev svettig i handflatorna och att hjärtat slog snabbare. Det var trots allt jag som
hade lärt Oleg att fixa ett gömställe.
 KAPITEL 36
HANS CHRISTIAN SIMONSEN kilade mellan turister upp för slänten av vit, italiensk marmor, den som fick
operahuset att se ut som ett isberg som låg och guppade längst in i fjorden. När han hade
kommit upp på taket såg han sig omkring och fick syn på Harry Hole som satt på en kant. Han
satt ganska ensam eftersom nästan alla turisterna gick över till den andra sidan för att njuta av
utsikten mot fjorden. Men Harry satt och tittade inåt mot de gamla fula stadsdelarna.

Hans Christian satte sig bredvid Harry.

”HC”, sa Harry utan att se upp från broschyren han läste. ”Visste du att den här marmorn är vit
carraramarmor och att Operan har kostat varje norrman över tvåtusen kronor?”

”Ja.”

”Känner du till Don Giovanni?”

”Mozart. Två akter. En ung, arrogant horbock som tror att han är Guds gåva till kvinnor och
män, som bedrar alla och får alla att hata honom. Han tror att han är odödlig, men till slut
kommer en mystisk staty och tar hans liv och de uppslukas bägge av jorden.”

”Mm. Det är premiär om några dagar. Det står här att operakören till slut sjunger ’Så dör en
ondskans man; en syndares död återspeglar alltid hans liv’. Tror du det är sant, HC?”

”Jag vet att det inte är sant. Döden är dessvärre inte mer rättvis än livet.”

”Visste du att det flöt i land en död polis här?”

”Ja.”

”Något du inte vet?”

”Vem som sköt Gusto Hanssen.”

”Åh, den mystiska statyn”, sa Harry och la ifrån sig broschyren. ”Vill du veta vem det är?”

”Vill inte du?”

”Inte nödvändigtvis. Det enda som är viktigt är att bevisa vem det inte är, att det inte är Oleg.”

”Håller med”, sa Hans Christian och såg granskande på Harry. ”Men att höra dig säga det
stämmer illa med allt jag har hört om den nitiske Harry Hole.”

”Folk kanske förändras trots allt.” Harry log snabbt. ”Kontrollerade du status på efterlysningen
med din kompis polisöverintendenten?”

”De har inte gått ut med ditt namn till media än, men det har skickats till alla flygplatser och
gränsövergångar. Ditt pass är inte mycket värt om jag säger så.”

”Där rök Mallorcaresan.”

”Du vet att du är efterlyst, ändå vill du att vi träffas på Oslos turistattraktion nummer ett?”

”Välbeprövad småfisklogik, Hans Christian, det är tryggare i stimmet.”

”Jag trodde att du tyckte ensamheten var tryggare.”

Harry tog fram cigarettpaketet, skakade till det och höll fram det. ”Har Rakel berättat det?”

Hans Christian nickade och tog en cigarett.

”Ni har träffats mycket?” sa Harry och grimaserade.

”En del. Gör det ont?”

”Halsen. Liten infektion, kanske.” Harry tände Hans Christians cigarett. ”Du älskar henne, eller
hur?”

Advokaten tog ett bloss som fick Harry att anta att han knappt hade gjort det sedan
juridikstudierna.

”Jo. Det gör jag.”

Harry nickade.

”Men du var alltid där”, sa Hans Christian och sög på cigaretten. ”I skuggan, i garderoben, under
sängen.”

”Låter som ett monster”, sa Harry.

”Ja, det gör väl det”, sa Hans Christian. ”Jag försökte mota bort dig, men det gick inte.”

”Du behöver inte röka hela den där cigaretten, Hans Christian.”

”Tack.” Advokaten kastade den ifrån sig. ”Vad vill du ha mig till den här gången?”

”Inbrott”, sa Harry.

De körde så fort mörkret föll.

Hans Christian plockade upp Harry på Bar Roca i Grünerløkka.

”Fin bil”, sa Harry. ”Familjebil.”

”Jag hade jakthund”, sa Hans Christian. ”Jakt. Stuga. Du vet.”

Harry nickade. ”Det goda livet.”

”Den trampades ihjäl av en älg. Jag har tröstat mig med att det måste vara ett bra sätt för en
jakthund att dö på. I tjänsten, typ.”

Harry nickade. De körde till Ryen och sedan upp längs kurvorna mot Oslos bästa utkikstomter i
öster.

”Det är till höger här”, sa Harry och pekade på en mörklagd villa. ”Parkera lite på snedden så att
framlysena pekar rakt mot fönstren.”

”Ska jag …?”

”Nej”, sa Harry. ”Du väntar här. Ha telefonen på och ring om det kommer någon.”

Harry tog med sig kofoten och gick upp för grusgången till huset. Höst, klar kvällsluft, doft av
äpplen. Han fick en déjà vu-känsla. Han och Øystein smög sig in i en trädgård med Tresko på
vakt utanför staketet. Och så plötsligt ur mörkret, en varelse som kom haltande mot dem med
indianfjäderskrud, skrikande som en gris.

Han ringde på.

Väntade.

Ingen kom.

Harry kände ändå att det var folk hemma.

Han satte kofoten i dörrspringan bredvid låset och tyngde försiktigt på det. Det var en gammal
dörr med mjukt fuktigt trä och ett gammaldags lås. När Harry hade bänt dörren tillräckligt
mycket bakåt, använde han andra handen och stack in sitt id-kort innanför det sneda
patentlåset. Tryckte till. Låset for upp. Harry gled in och stängde dörren bakom sig. Stod i
mörkret och höll andan. Kände en tunn tråd mot handen, antagligen rester av spindelväv. Det
luktade fuktigt och övergivet. Men också något annat, något stickande. Sjukdom, sjukhus.
Blöjor och mediciner.

Harry tände ficklampan. Såg en naken tamburmajor. Han fortsatte inåt.

Vardagsrummet såg ut som om det var pudrat, det var som om färgerna hade sugits ut ur
väggarna och möblerna. Ljusstrålen gled över rummet. Harrys hjärta stannade när ljuset
reflekterades i ett par ögon. Men fortsatte sedan slå. En uppstoppad uggla. Lika grå som resten
av rummet.

Harry fortsatte genom hela huset och kunde efteråt bara konstatera att det var som i
lägenheten. Ingenting utöver det vanliga.

Det vill säga, ända tills han kom till köket och upptäckte de två passen och flygbiljetterna på
köksbordet.

Trots att bilden i passet måste vara tio år gammal kände Harry igen mannen från besöket på
Radiumhospitalet. Hennes pass var splitter nytt. På bilden var hon nästan oigenkännlig, blek,
håret hängde. Biljetterna var till Bangkok, avresa om tio dagar.

Harry gick ner till första våningen igen. Gick bort till den enda dörren han inte hade tittat
bakom. Det satt en nyckel i låset. Han öppnade. Samma lukt som han hade känt när han stod i
hallen slog emot honom. Han vred om kontakten på insidan av dörren, och en naken glödlampa
lyste upp trappan som ledde ner till källaren. Känslan av att någon var hemma. Eller ”åh ja,
magkänsla”, som Bellman ironiskt hade sagt när Harry hade frågat om han hade kollat Martin
Prans förflutna. En känsla som Harry nu visste hade misslett honom.

Harry tänkte gå ner, men märkte att något höll honom tillbaka. Källaren. En sådan han själv
hade vuxit upp med. När mamma hade bett honom gå ner för att hämta potatis som de
förvarade mörkt i två stora säckar, hade Harry stormat ner och försökt att inte tänka. Att det
var för att det var bråttom att få middagen klar. Att det var för att han tyckte om att springa.
Att det inte hade något att göra med mannen som väntade där nere någonstans; en naken,
leende man med lång tunga som du kunde höra vissla in och ut ur hans mun. Men det var inte
det som hejdade honom. Det var något annat. Drömmen. Lavinen genom källarkorridoren.

Harry tvingade bort tanken och satte foten på det första steget. Det knarrade förvarnande. Han
tvingade sig själv att gå långsamt. Hade fortfarande kofoten i handen. När han var nere började
han gå inåt mellan skrubbarna. En glödlampa i taket kastade ett sparsamt ljus. Och skapade nya
skuggor. Harry la märke till att alla skrubbarna var låsta med hänglås. Vem låser skrubbar i sin
egen källare?

Harry stack in kofotens spetsiga ände under ett av gångjärnen. Tog ett djupt andetag, oroade
sig för ljudet. Bände snabbt kofoten bakåt och det hördes en kort smäll. Han höll andan,
lyssnade. Och det var som om huset också höll andan. Inte ett ljud.

Sedan öppnade han försiktigt dörren. Lukten stack i näsan. Fingrarna hittade en kontakt på
insidan, och i nästa ögonblick badade Harry i ljus. Lysrör.

Skrubben var mycket större än den hade sett ut utifrån. Han kände igen den. Det var en kopia
av ett rum han hade sett tidigare. Laboratoriet på Radiumhospitalet. Bänkar med glaskolvar och
stativ för reagensrör. Harry gick bort till bänken. Lyfte av locket på en stor plastlåda. Det vita
pulvret hade inslag av brunt. Harry slickade på pekfingertoppen, stack ner den i pulvret och
gned det mot gommen. Bittert. Fiolin.

Harry kröp ihop. Ett ljud. Han höll andan igen. Och där var det igen. Någon som snyftade.

Harry skyndade sig att släcka och kröp ihop i mörkret, var redo med kofoten.

En ny snyftning.

Harry väntade några sekunder. Sedan gick han med snabba och så ljudlösa steg som möjligt ut
ur skrubben och till vänster, varifrån ljudet kom. Det fanns bara en enda skrubb innan sista
väggen. Han flyttade över kofoten till höger hand. Smög fram mot dörren som hade en liten
nätförsedd lucköppning, precis som de hade haft hemma.

Med den skillnaden att den här dörren hade järnbeslag.

Harry gjorde ficklampan redo, ställde sig mot väggen bredvid dörren, räknade ner från tre,
tände och riktade ljuset in genom hålet.

Väntade.

När det hade gått tre sekunder och ingen vare sig hade skjutit eller slagit mot ljuset, satte han
huvudet mot nätet och tittade in. Ljuset flackade över stenväggar, reflekterades i en kedja, gled
över en madrass och fann sedan det den letade efter. Ett ansikte.

Ögonen var slutna. Hon satt mycket stilla. Som om hon var van vid detta. Att bli inspekterad av
ljuset.

”Irene?” frågade Harry försiktigt.

I samma ögonblick började telefonen i Harrys ficka vibrera.

 KAPITEL 37
JAG TITTADE PÅ klockan. Jag hade letat i hela lägenheten och ännu inte funnit Olegs gömställe. Och
Ibsen skulle ha varit här för tjugo minuter sedan. Han skulle bara våga att inte komma, pervot!
Det var livstid för frihetsberövande och våldtäkt. Den dagen Irene kom till Oslo S tog jag med
henne upp till replokalen där jag hade sagt att Oleg väntade på henne. Det gjorde han självklart
inte. Men det gjorde Ibsen. Han hade hållit henne medan jag satte sprutan. Jag tänkte på Rufus.
Att det var bäst så. Då hade hon lugnat ner sig, och det hade bara varit att släpa ut henne till
hans bil. Han hade haft mitt halvkilo i bagageutrymmet. Om jag ångrade mig? Ja, jag ångrade
att jag inte hade krävt ett kilo! Nej, för fan, det var klart att jag ångrade mig lite. Man är ju inte
helt känslokall heller. Men när det kom över mig att ”fan, detta skulle jag inte ha gjort” försökte
jag säga till mig själv att Ibsen säkert tog väl hand om henne. Han måste ju älska henne, på sitt
eget, lite skeva sätt. Men det var i vilket fall för sent, nu handlade det bara om att få i sig
medicinen så man blev frisk igen.

Det här var nytt territorium, att inte få det kroppen måste ha. Hade ju alltid fått det jag ville ha,
det förstod jag nu. Och om det var så det skulle vara från och med nu ville jag hellre dö på
fläcken. Dö ung och vacker med tänderna någorlunda i behåll. Ibsen skulle inte komma. Jag
visste det nu. Jag stod vid fönstret i köket och tittade ut på gatan, men den fuckings halte syntes
inte till. Varken han eller Oleg.

Jag hade försökt med alla. Det återstod bara en.

Jag hade stängt ute det alternativet i det längsta. Jag var rädd. Ja, det var jag. Men jag visste
att han var i staden, att han hade varit det sedan den dag han insåg att hon var försvunnen.
Stein. Min fosterbror.

Jag tittade ner på gatan igen.

Nej. Hellre dö än att ringa honom.

Sekunderna gick. Ibsen kom inte.

Helvete! Hellre dö än att vara sjuk.

Jag blundade hårt, men det kröp insekter ur mina ögonhålor, smet ut under ögonlocken,
kravlade över hela ansiktet.

Att dö hade förlorat mot både att ringa och att vara sjuk.

Finalen återstod.

Ringa honom eller vara så sjuk?

Helvete, helvete!

Harry släckte ficklampan när telefonen började ringa. Såg på numret att det var Hans Christian.

”Det kommer någon”, viskade hans röst i Harrys öra. Han var hes av nervositet. ”Han parkerade
precis utanför grinden och nu går han upp mot huset.”

”Okej”, sa Harry. ”Ta det lugnt. Messa om du ser att det händer något och stick om …”
”Stick?” Hans Christian lätt uppriktigt upprörd.

”Bara om du ser att det har gått åt helvete, okej?”

”Varför ska jag …?”

Harry bröt samtalet, tände ficklampan igen och riktade den mot nätet. ”Irene?”

Flickan blinkade storögt mot ljuset.

”Lyssna på mig. Jag heter Harry och är polis och jag har kommit för att hämta dig. Men någon
kommer och jag måste undersöka det. Om han kommer ner hit så låtsas som inget, okej? Jag
ska snart ta ut dig härifrån, Irene. Jag lovar.”

”Har du …?” mumlade hon, men Harry hörde inte resten.

”Vad sa du?”

”Har du … fiolin?”

Harry bet ihop hårt. ”Håll ut lite till”, viskade han.

Harry sprang upp till toppen av trappan och släckte lampan. Lät dörren stå på glänt och tittade
ut. Han hade fri sikt mot ytterdörren. Han hörde hasande steg i gruset. En fot som släpades
efter den andra. Klumpfot. Och så gick det i dörren.

Lampan tändes.

Och där stod han. Stor, rund och trivsam.

Stig Nybakk.

Avdelningschefen på Radiumhospitalet. Han som kom ihåg Harry från skolan. Som kände
Tresko. Som hade en vigselring med ett svart hack i. Som hade en ungkarlslägenhet där det inte
var möjligt att hitta något onormalt. Men också ett hus efter föräldrarna som han inte hade
sålt.

Han hängde rocken på tamburmajoren och gick mot Harry med handen framför sig. Stannade
abrupt. Viftade framför sig med handen. Han hade fått en djup rynka i pannan. Stod och
lyssnade. Och Harry förstod plötsligt varför. Tråden han hade känt mot ansiktet när han kom,
det han trodde var spindelväv, måste ha varit något annat. En osynlig tråd Nybakk spände över
hallen för att avslöja om han hade haft ovälkommet besök.

Nybakk rörde sig överraskande snabbt och smidigt tillbaka till garderoben i hallen. Stack in
handen. Drog ut något, och det blänkte svagt av metall. Hagel.

Fan, fan. Harry hatade hagelgevär.

Nybakk plockade ut en patronask som redan var öppen. Tog ut två stora, röda patroner, höll
dem mellan långfingret och pekfingret med tummen bak, på passande avstånd så att han kunde
trycka in dem i en enda rörelse.

Harrys hjärna snurrade och snurrade men kom inte på några bra idéer. Så han valde den dåliga.
Tog fram telefonen och började skriva.

T-u-t-a o-c-h v-ä-s-t

Fan! Fel!

Han hörde det metalliska klicket när Nybakk öppnade geväret.

Backa, var är du? Där. Bort med ”t” och ”s”. In med ”n” och ”t”.

Hörde honom sticka in patronerna.

… v-ä-n-t-a t-i-l-l-s h-a-n ä-r

Helvete små knappar! Kom igen!

Hörde hagelpipan klicka på plats.

… i f-ö-s-n

Fel! Harry hörde Nybakks släpande steg närma sig. För lite tid, måste lita på att Hans Christian
hade fantasi.

… L-y-s-!

Han tryckte på ”skicka”.

Inifrån mörkret kunde Harry se att Nybakk hade höjt geväret till axeln. Och han förstod att
chefsfarmaceuten hade sett att källardörren stod på glänt.

I samma ögonblick tutade det i ett signalhorn. Hårt och enträget. Nybakk ryckte till. Tittade mot
vardagsrummet som vette mot vägen där Hans Christian stod parkerad. Tvekade. Sedan vände
han sig om och gick in i vardagsrummet.

Bilhornet tutade igen och den här gången slutade det inte.

Harry öppnade källardörren och följde efter Nybakk, behövde inte smyga, visste att tutandet
dränkte stegen. Från vardagsrumsdörren såg han Stig Nybakks rygg när han drog isär
gardinerna. Rummet fylldes av ljuset från Xenonlamporna i Hans Christians familjebil.

Harry behövde fyra långa steg och Stig Nybakk varken såg eller hörde honom komma. Han höll
upp ena handen framför sitt ansikte för att skärma av ljuset när Harry sträckte armarna över
axlarna på var sida om hans huvud, tog hagelgeväret, ryckte det åt sig, pressade hagelpipan
mot Nybakks köttiga hals samtidigt som han drog honom bakåt ur balans. Satte sina knän mot
Nybakks knäveck så att bägge sjönk ner på knä medan Nybakk desperat kämpade för att få luft.

Hans Christian måste ha insett att tutandet hade gjort sitt jobb för det upphörde, men Harry
fortsatte trycka. Tills Nybakks rörelser blev långsammare, tappade kraften och han till slut
liksom vissnade.

Harry visste att Nybakk höll på att förlora medvetandet, att med några sekunder till utan syre så
skulle hjärnan skadas, och ytterligare några sekunder så skulle Stig Nybakk, kidnappare och
hjärnan bakom produkten fiolin, vara död.

Harry smakade på känslan. Räknade till tre och släppte taget om hagelgeväret med ena handen.
Nybakk gled ljudlöst ner på golvet.

Harry satte sig på en stol och andades. I takt med att adrenalinnivån i blodet sjönk kom
smärtorna från halsen och nacken. Det hade blivit värre för varje timme. Han försökte ignorera
det och skrev ”OK” till Hans Christian.

Nybakk började stöna lågt och kröp ihop i fosterställning.

Harry visiterade honom. La allt han hittade i fickorna på salongsbordet. Plånbok, mobiltelefon
och en tablettburk med Nybakks och läkarens namn på Zestril. Harry kom ihåg att hans morfar
hade fått det mot hjärtinfarkt. Harry la tablettburken i sin egen kavajficka, satte
gevärsmynningen mot Nybakks bleka panna och beordrade honom upp på benen.

Nybakk tittade upp på Harry. Skulle säga något, men ångrade sig. Tog sig bara mödosamt upp
och stod och svajade.

”Vart ska vi?” frågade han när Harry knuffade honom framför sig mot hallen.

”Källarrummet”, sa Harry.

Stig Nybakk var fortfarande ostadig, och Harry stöttade honom med en hand på axeln och
hagelgeväret i ryggen medan de gick ner för källartrappan. De stannade framför dörren där han
hade funnit Irene.

”Hur visste du att det var jag?”

”Ringen”, sa Harry. ”Lås upp.”

Nybakk plockade fram en nyckel och vred runt den i hänglåset. Innanför tände han. Irene hade
rest sig. Hon stod i hörnet längst bort från dem, darrande, med ena axeln höjd, som om hon var
rädd för att bli slagen. Runt vristen hade hon en fotboja med en kedja som gick upp i taket där
den var fäst runt en bjälke.

Harry la märke till att kedjan var tillräckligt lång för att hon skulle kunna röra sig i rummet. Lång
nog för henne att tända.

Att hon hade föredragit mörkret.

”Befria henne”, sa Harry. ”Och sätt fotbojan på dig själv.”

Nybakk hostade. Höll upp handflatorna. ”Harry …”

Harry slog. Tappade huvudet och slog. Hörde det döda ljudet av metall mot kött och såg sedan
den röda randen hagelgeväret hade skapat över Nybakks näsrygg.

”Säg mitt namn en gång till”, viskade Harry och kände att han måste pressa fram orden, ”och
jag kommer att klistra fast ditt huvud mot väggen med fel ände av geväret.”

Med darrande händer låste Nybakk upp fotbojans hänglås medan Irene stirrade stelt och
apatiskt framför sig, som om detta var något som inte angick henne.

”Irene”, sa Harry. ”Irene!”

Hon liksom vaknade upp och tittade på honom.

”Gå ut”, sa Harry.

Hon blundade som om det kostade all hennes koncentration att tolka ljuden han hade gjort, att
omsätta orden till mening. Och handling. Hon gick förbi honom ut i källargången med
långsamma, stela sömngångarsteg.
Nybakk hade satt sig på madrassen och dragit upp byxbenet. Han försökte pressa den smala
fotbojan runt sitt eget vita tjocka ben.

”Jag …”

”Runt handleden”, sa Harry.

Nybakk lydde, och Harry kontrollerade med ett ryck i kedjan att den satt spänt nog.

”Ta av dig ringen och ge den till mig.”

”Varför? Det är bara billig krimskrams …”

”För att den inte är din.”

Nybakk lirkade av sig ringen och gav den till Harry.

”Jag vet inget”, sa han.

”Om vad?” frågade Harry.

”Om det jag vet att du ska fråga mig om. Om Dubai. Jag har träffat honom två gånger, men
bägge gångerna hade jag bindel för ögonen, så jag vet inte var han är. Hans två ryssar kom hit
och hämtade varor två gånger i veckan, men jag hörde aldrig något namn. Du, om du vill ha
pengar, har jag …”

”Var det det?”

”Var vad?”

”Alltihop. Var det för pengarna?”

Nybakk blinkade några gånger. Ryckte på axlarna. Harry väntade. Och så gled ett slags trött
leende över Nybakks ansikte. ”Vad tror du, Harry?”

Han nickade ner mot foten.

Harry svarade inte. Behövde inte höra. Visste inte om han ville höra. Han kunde komma att
förstå. Och han ville inte förstå. Att för två killar uppvuxna i Oppsal, med samma förutsättningar
när det gäller det mesta, kan en till synes bagatellartad medfödd skada göra livet dramatiskt
annorlunda för den ene. Några ben i foten som växer annorlunda, som ger en inåtvriden fot
som är ett par skonummer mindre än den andra. Pes equinovarus. Hästfot. För att gången hos
en med klumpfot kan påminna om hästens tågång. En skada som ger dig den lite sämre
startpositionen, som du klarar eller inte klarar att kompensera för. Som gör att du måste
kompensera lite mer för att bli den attraktive, den de vill ha: pojken som tar ut klasslaget, den
häftige som vill ha häftiga kompisar, flickan i fönstret, hon med leendet som får ditt hjärta att
explodera trots att leendet inte är riktat mot dig. Stig Nybakk hade smugit obemärkt genom
livet på hästfoten. Så obemärkt att Harry inte kom ihåg honom. Och det hade gått ganska bra.
Han hade utbildat sig, hade jobbat hårt, fått en chefsställning, hade själv börjat ta ut klasslaget.
Men det viktigaste saknades. Flickan i fönstret. Hon log fortfarande mot de andra.

Rik. Han måste bli rik.

För pengar är som smink, de täcker över allt, de ger dig allt, även sådant de säger inte är till
salu: respekt, beundran, förälskelse. Det var bara att se sig omkring, skönhet gifter sig med
pengar varje gång. Så nu var det hans, Stig Nybakks, klumpfotens tur.

Han hade hittat på fiolin, och världen borde ligga för hans fötter. Så varför ville hon inte ha
honom, varför vände hon sig bort i illa dold avsky trots att hon visste – visste – att han redan
var en rik man och blev rikare för varje vecka som gick. Var det för att det fanns någon annan
hon tänkte på, han som hade gett henne den idiotiska tramsringen hon bar på fingret? Det var
orättvist, han hade jobbat hårt och outtröttligt för att uppfylla kriterierna för att bli älskad och
nu skulle hon minsann älska honom. Så han hade tagit henne. Slitit bort henne från fönstret.
Kedjat fast henne här, så att hon aldrig skulle försvinna igen. Och för att fullborda
tvångsäktenskapet hade han tagit ifrån henne ringen och satt den på sitt eget finger.

Den billiga ringen som Irene fått av Oleg, som i sin tur stulit den från sin mor, som i sin tur fått
den av Harry, som i sin tur köpt den på en loppmarknad, som i sin tur … det var som i sången:
”Ta en ring och låt den vandra, från den ena till den andra”. Harry strök med fingret över det
svarta hacket i ringens förgyllda yta. Han hade varit seende och ändå blind.

Seende första gången han träffade Stig Nybakk och sagt: ”Ringen. Jag hade en likadan.”

Och blind för att han inte hade tänkt på vari likheten bestod.

Hacket med kopparen som var ärgad svart.

Det var först när han sett Martines vigselring och hört henne säga att han var den ende i
världen som köpte en krimskramsring som han hade kopplat Oleg till Nybakk.

Harry hade inte tvivlat, trots att han inte hade hittat något misstänkt i Stig Nybakks lägenhet.
Tvärtom, den var så fullständigt tom på komprometterande saker att Harry automatiskt hade
tänkt att Nybakk måste ha sitt dåliga samvete någon annanstans. Föräldrarnas hus som stod
tomt och som han inte fick sålt. Det röda huset i backen ovanför familjen Holes.

”Dödade du Gusto?” frågade Harry.

Stig Nybakk skakade på huvudet. Tunga ögonlock, han verkade sömnig.

”Alibi?” sa Harry.

”Nej. Nej, jag har inte det.”

”Berätta.”

”Jag var där.”

”Var?”

”Vid Hausmanns gate. Jag skulle söka upp honom. Han hade hotat med att avslöja mig. Men när
jag kom till Hausmanns gate var polisbilarna redan där. Någon hade redan dödat Gusto.”

”Redan? Så du planerade att göra samma sak?”

”Inte samma sak. Jag har ingen pistol.”

”Vad har du då?”

Nybakk ryckte på axlarna. ”Kemiutbildning. Gusto hade abstinens. Han ville att jag skulle ta med
fiolin.”
Harry såg på Nybakks trötta leende och nickade. ”Så oavsett vad du hade med dig för vitt ämne,
visste du att Gusto skulle injicera det där och då.”

Det rasslade i kedjan när Nybakk höjde handen och pekade mot dörren. ”Irene. Kan jag få säga
några ord till henne innan …”

Harry såg på Stig Nybakk. Såg något han kände igen. En skadad människa, en färdig man. En
som hade gjort uppror mot de kort ödet hade delat ut till honom. Och förlorat.

”Jag ska fråga henne”, sa han.

Harry gick ut. Irene var borta.

Han hittade henne uppe i vardagsrummet. Hon satt i en stol med fötterna uppdragna under sig.
Harry hämtade en rock i garderoben i hallen, la den över hennes axlar. Han talade lågt och lugnt
till henne. Hon svarade med mycket liten röst, som om hon var rädd för ekot från de kalla
husväggarna.

Hon berättade att det var Gusto och Nybakk, eller Ibsen som de kallade honom, som hade
samarbetat om att fånga henne. Att betalningen hade varit ett halvt kilo fiolin. Att hon hade
varit inspärrad i fyra månader.

Harry lät henne tala färdigt. Väntade tills han visste att hon var tom innan han ställde nästa
fråga.

Hon visste inte mer om mordet på Gusto än det Ibsen hade berättat för henne. Eller vem Dubai
var, eller var han bodde. Gusto hade inte sagt något och Irene hade inte velat veta. Allt hon
hade hört om Dubai var samma rykten om att han gick runt i staden som ett slags spöke, att
ingen visste vem han var eller hur han såg ut och att han var som vinden, omöjlig att fånga.

Harry nickade. Han hade hört den bilden lite för ofta den senaste tiden.

”HC kör dig till polisen, han är advokat och hjälper dig med att anmäla det här. Sedan tar han
med dig till Olegs mor, du kan bo där så länge.”

Irene skakade på huvudet. ”Jag ringer Stein, min bror, jag kan bo hos honom. Och …”

”Ja?”

”Måste jag anmäla det?”

Harry tittade på henne. Hon var så ung. Så liten. Som en fågelunge. Det var omöjligt att se hur
mycket som hade gått sönder.

”Det kan vänta till i morgon”, sa Harry.

Han såg tårar stiga upp i hennes ögon. Och hans första tanke var: äntligen. Ville lägga en hand
på hennes axel men hann ändra sig. En främmande, vuxen mans hand var kanske inte det hon
behövde. Men i nästa ögonblick var hennes tårar borta.

”Finns … finns det något alternativ?” undrade hon.

”Som?” sa Harry.

”Som att jag slipper se honom igen.” Hennes blick fångade hans. ”Någonsin”, viskade hon med
den mycket lilla rösten.

Så kände han den. Hennes hand på sin. ”Snälla.”

Harry klappade handen, la tillbaka den i hennes knä och reste sig. ”Kom, så följer jag dig ut.”

När Harry såg bilen försvinna gick han tillbaka in i huset och ner i källaren. Han hittade inget
rep, men under trappan hängde en trädgårdsslang. Han tog med den in till Nybakk och slängde
den framför honom. Tittade upp på bjälken. Tillräckligt högt.

Harry tog fram tablettburken med Zestril som han hade funnit i Nybakks ficka, tömde ut
innehållet i handen. Sex tabletter.

”Har du problem med hjärtat?” undrade Harry.

Nybakk nickade.

”Hur många tabletter måste du ta per dygn?”

”Två.”

Harry la tabletterna i Nybakks hand och den tomma tablettburken i sin egen kavajficka.

”Jag kommer tillbaka om två dagar. Jag vet inte vad ett eftermäle är värt för dig, vanäran hade
säkert varit värre om dina föräldrar varit i livet, men du har säkert hört talas om hur medfångar
behandlar sådana som begått övergrepp som du. Om du inte längre skulle finnas när jag
kommer tillbaka, så är du glömd, du kommer aldrig mer att nämnas. Om du finns kommer jag
att ta dig med till polisen. Förstått?”

När Harry lämnade Stig Nybakk följde hans skrik honom hela vägen till ytterdörren. Skriken från
en som är mycket, mycket ensam med sin skuld, sina spöken, sin ensamhet, sina egna beslut.
Jo, visst var det något bekant med honom. Harry slog igen dörren hårt efter sig.

Harry vinkade till sig en taxi på Vetlandsveien och bad den köra till Urtegata.

Halsen värkte och dunkade som om den hade fått en egen puls, blivit något levande, ett
instängt inflammerat djur skapat av bakterier som ville ut. Harry frågade om chauffören hade
något smärtstillande i bilen, men han skakade på huvudet.

När de snirklade sig ner mot Bjørvika såg Harry raketer explodera på himlen ovanför Operan.
Någon firade något. Det slog honom att han borde fira själv. Han hade klarat det. Han hade
hittat Irene. Och Oleg var fri. Han hade gjort det han hade kommit för att göra. Så varför kände
han sig inte på festhumör?

”Varför?” frågade Harry.

”Åh, det är premiär på någon opera”, sa chauffören. ”Jag körde lite fint folk dit ner tidigare i
kväll.

”Don Giovanni”, sa Harry. ”Jag var bjuden.”

”Varför gick du inte? Den ska visst vara bra.”

”Jag blir så nedstämd av tragedier.”

Chauffören tittade förvånat på Harry i spegeln. Skrattade. Upprepade: ”Jag blir så nedstämd av
tragedier?”

Telefonen ringde. Det var Klaus Torkildsen.

”Trodde aldrig vi skulle talas vid igen”, sa Harry.

”Inte jag heller”, sa Torkildsen. ”Men jag … ja, jag kollade visst i alla fall.”

”Det är inte så viktigt längre”, sa Harry. ”För min del är fallet avslutat.”

”Okej, men då kan det ju vara bra att veta att strax före och efter tidpunkten för mordet var
Bellman – eller åtminstone hans mobiltelefon – nere i Østfold och han kan omöjligt ha hunnit
fram och tillbaka till mordplatsen.”

”Okej, Klaus. Tack.”

”Okej. Aldrig igen?”

”Aldrig igen. Jag håller mig borta nu.”

Harry bröt förbindelsen. Lutade huvudet mot nackstödet och blundade.

Nu skulle han bli glad.

Innanför ögonlocken kunde han se gnistor från fyrverkerierna.

DEL IV
 KAPITEL 38
”JAG FÖLJER MED DIG.”

Det var fullbordat.

Hon var hans igen.

Harry ryckte fram i incheckningskön i den stora avgångshallen på Oslo Lufthavn. Han hade
oväntat en plan, en plan för resten av livet. I alla fall en plan. Och han kände en berusande
känsla han inte hade något bättre ord för än lycklig.

På monitorn över incheckningsdisken stod det Thai Air, Business Class.

Det hade hänt så snabbt.

Han hade stuckit direkt från Nybakks hus till Martine på Fyrlyset för att lämna tillbaka
telefonen, men fått veta att han kunde behålla den tills han hade skaffat en ny. Han hade också
låtit sig övertalas att ta emot en rock som nästan inte var använd, så han såg någorlunda
presentabel ut. Plus tre värktabletter mot smärtan, men han hade vägrat att låta henne titta till
såret. Hon skulle bara kräva att binda om det, och det fanns inte tid. Han hade ringt Thai Air och
ordnat en biljett.

Så hade det hänt.

Han hade ringt Rakel, berättat för henne att Irene hade kommit till rätta och att med Oleg
frikänd var uppdraget fullbordat. Att nu måste han ta sig ut ur landet innan han själv blev
gripen.

Och det var då hon sa det.

Harry blundade och spelade upp Rakels ord ännu en gång:

”Jag följer med dig, Harry.” Jag följer med dig. Jag följer med dig.

Och: ”När?”

”När?”

Allra mest hade han lust att svara nu. Packa en väska och kom nu!

Men han hade lyckats tänka någorlunda rationellt.

”Rakel, jag är efterlyst, och polisen håller antagligen ett öga på dig för att se om du kan leda
dem till mig, okej? Jag sticker ensam i kväll. Så kommer du efter i morgon kväll med Thai Airs
kvällsplan. Jag väntar i Bangkok, så sticker vi vidare därifrån till Hongkong.”

”Hans Christian kan försvara dig om du blir gripen. Straffet blir nog inte …”

”Det är inte längden på fängelsestraffet som oroar mig”, sa Harry. ”Så länge jag är i Oslo kan
Dubai nå mig överallt. Du är säker på att Oleg är på ett tryggt ställe?”

”Ja. Men jag vill att han ska följa med oss, Harry. Jag kan inte resa …”
”Självklart ska han följa med.”

”Menar du det?” Han hörde lättnaden i hennes röst.

”Vi ska vara tillsammans och i Hongkong kan inte Dubai röra oss. Vi väntar några dagar på Oleg
så får jag ett par av Herman Kluits män att resa till Oslo och eskortera honom.”

”Jag ska säga till Hans Christian. Och så bokar jag biljett till planet i morgon, älskade.”

”Jag väntar i Bangkok.”

En liten paus.

”Men du är ju efterlyst, Harry. Hur tar du dig på planet utan att …?”

”Varsågod.” Varsågod.

Harry öppnade ögonen igen och såg att kvinnan bakom disken log mot honom.

Han gick fram till disken och gav henne biljett och pass. Såg henne skriva in namnet i passet.

”Jag hittar er inte, herr Nybakk …”

Harry försökte med ett lugnande leende. ”Jag var egentligen bokad på planet till Bangkok om
tio dagar, men jag ringde för en och en halv timme sedan och fick det ombokat till i kväll.”

Damen knappade lite till. Harry räknade sekunderna. Andades in. Ut. In.

”Där, ja. Sena beställningar kommer inte alltid upp med en gång. Men det står här att ni skulle
resa tillsammans med Irene Hanssen.”

”Hon reser som tidigare”, sa Harry.

”Jaha. Bagage som ska checkas in?”

”Nej.”

Mer knappande.

Så rynkade hon plötsligt pannan. Öppnade passet igen. Harry stålsatte sig. Hon la
boardingkortet i passet och gav dem till honom. ”Ni bör skynda er, Nybakk, jag ser att boarding
redan har startat. Trevlig resa.”

”Tack”, sa Harry med lite större hjärtlighet än han hade tänkt och sprang mot
säkerhetskontrollen.

Det var först på andra sidan röntgenapparaten, när han skulle plocka upp nycklarna och
Martines mobiltelefon, som han upptäckte att han fått ett mess. Han tänkte lagra det
tillsammans med Martines andra meddelande när han upptäckte att avsändaren hade ett kort
namn. B. Beate.

Han sprang mot gate 54, Bangkok, final call.

Läste.

HAR FÅTT TAG I SISTA LISTAN. DET ÄR EN ADRESS PÅ DEN SOM INTE FANNS PÅ DEN DU FICK
FRÅN BELLMAN. BLINDERNVEIEN 74.
Harry stoppade telefonen i fickan. Det var ingen kö vid passkontrollen. Han öppnade passet och
passkontrollanten kontrollerade boardingkortet och passet. Tittade på Harry.

”Ärret är färskare än bilden”, sa Harry.

Passkontrollanten tittade på honom. ”Fixa en ny bild, Nybakk”, sa han och lämnade tillbaka
dokumenten. Nickade åt personen bakom Harry att det var vederbörandes tur.

Harry var fri. Frälst. Ett helt nytt liv låg framför honom.

Framför disken vid gaten stod fortfarande fem eftersläntrare i kö.

Harry tittade på sitt boardingkort. Business Class. Han hade aldrig rest annat än ekonomiklass,
ens för Herman Kluit. Stig Nybakk hade gjort det bra. Dubai hade gjort det bra. Gjorde det bra.
Gör det bra. Nu, i kväll, i detta ögonblick, stod de där, en darrande, svulten flock och väntade på
att killen i Arsenaltröja skulle säga: ”Kom.”

Två i kö.

Blindernveien 74.

Jag följer med dig. Harry blundade för att höra Rakels röst igen. Och där var den: Är du polis?
Var det det du blev? En robot, en slav i myrstacken med tankar som andra har tänkt?

Var han det?

Det var hans tur. Kvinnan vid disken tittade uppfordrande på honom.

Nej, han var inte en slav.

Han gav henne boardingkortet.

Gick. Gick längs landgångsbron mot flygplanet. Genom glaset såg han ljusen från ett plan som
kom in för landning. Kom in över Tord Schultz hus.

Blindernveien 74.

Mikael Bellmans blod under Gustos nagel.

Fan, fan!

Harry gick ombord. Hittade sin plats och sjönk ner djupt i skinnsätet. Herregud så mjukt. Han
tryckte på en knapp och sätet lutade sig bakåt och bakåt och bakåt tills han låg horisontellt. Han
blundade igen, ville sova. Sova. Tills han en dag vaknade och var en annan och på en helt annan
plats. Han letade efter hennes röst. Men fann i stället en annan röst.

”Jag har en falsk prästkrage, du en falsk sheriffstjärna. Hur orubbligt är egentligen ditt
evangelium?”

Bellmans blod. ”Nere i Østfold, han kan omöjligt ha hunnit …”

Allt hänger ihop.

Harry kände en hand på sin arm och öppnade ögonen.

En flygvärdinna med thaikvinnans höga kindben tittade leende ner på honom:

”I’m sorry, sir, but you must raise your seat to an upright position before take-off.”

Upright position.

Harry tog ett djupt andetag och svängde ut benen från stolen. Tog fram mobiltelefonen. Tittade
på listan över de senaste samtalen.

”Sir, you have to turn off …”

Harry höll upp handen och tryckte på ”återuppringning”.

”Skulle inte vi aldrig talas vid igen?” svarade Klaus Torkildsen.

”Exakt var i Østfold.”

”Förlåt?”

”Bellman. Var i Østfold var Bellman när Gusto mördades?”

”Rygge, vid Moss…”

Harry stoppade ner telefonen i fickan och reste sig.

”Sir, the seat belt sign …”

”Sorry”, sa Harry. ”This is not my flight.”

”I’m sure it is, we have checked passenger numbers and …”

Harry gick snabbt bakåt i planet. Han hörde flygvärdinnans tassande steg bakom sig:

”Sir, we have already shut …”

”Then open it.”

En purser hade slutit upp: ”Sir, I’m afraid the rules don’t allow us to open …”

”I’m out of pills”, sa Harry och famlade i kavajfickan. Hittade den tomma tablettburken med
Zestriletiketten och höll upp den framför purserns ansikte. ”I’m mister Nybakk, see? Do you
want a heart attack on board when we are over … let’s say Afghanistan?”

Klockan hade passerat elva, och det var nästan tomt på flygtåget som susade in mot Oslo. Harry
tittade frånvarande på textnyheterna på skärmen som hängde uppe vid taket längst fram i
vagnen. Han hade haft en plan, en plan om ett nytt liv. Han hade tjugo minuter på sig att
komma på en ny. Det var idioti. Han kunde ha suttit på ett plan till Bangkok nu. Men det var just
det, han kunde inte ha suttit på ett plan till Bangkok nu. Han hade helt enkelt inte förmågan,
det var en brist, en funktionshämning, hans klumpfot var att han aldrig hade kunnat ge fan i
något, glömma, sticka. Han kunde dricka, men han blev nykter igen. Han kunde sticka till
Hongkong, men han kom tillbaka. Han var otvivelaktigt en mycket skadad människa. Och verkan
av tabletterna Martine hade gett honom höll på att ge med sig, han måste ha fler, smärtan
gjorde honom yr.

Harry fäste blicken på rubriker om kvartalssiffror och sportresultat när det slog honom: Tänk
om det var just det han gjorde nu? Stack. Fegade ur.

Nej. Det var annorlunda den här gången. Han hade ändrat datumet på biljetten till i morgon
kväll på samma flight som Rakel. Han hade till och med reserverat sätet bredvid sitt eget i
business class till henne och betalat för en uppgradering av hennes biljett. Han hade funderat
på att berätta för henne vad han skulle göra, men han visste vad hon skulle tänka. Att han inte
hade förändrats. Att det fortfarande var samma galenskap som drev honom. Att inget skulle bli
annorlunda, någonsin. Men när de satt där, tillsammans, och accelerationen tryckte dem bakåt
mot sätet och de sedan kände lyftet, lättheten, det oundvikliga, skulle hon äntligen få veta att
det gamla låg bakom dem, under dem, att deras resa hade börjat.

Harry blundade och mumlade flightnumret två gånger.

Harry gick från flygtåget, över gångbron till Operan, gick raskt över den italienska marmorn mot
huvudingången. Genom glaset kunde han se festklädda, konverserande människor med
plockmat och drinkar bakom repen i den påkostade foajén.

Utanför ingången stod en kostymklädd man med örsnäcka och händerna samlade framför
skrevet som om han hade placerats i en frisparksmur. Bredaxlad, men ingen biff. Tränad blick
som för länge sedan hade sett Harry, och nu tittade på det som fanns runt honom som
eventuellt kunde ha betydelse. Som bara kunde betyda att han var polis i PST, och att
kommunfullmäktiges ordförande eller någon i regeringen var på plats. Mannen tog två steg mot
Harry när han närmade sig.

”Beklagar, sluten premiärfest …”, började han, men slutade när han såg Harrys legitimation.

”Har ingenting med din ordförande att göra, kollega”, sa Harry. ”Måste bara byta några ord
med någon å ämbetets vägnar.”

Mannen nickade, talade i mikrofonen i kavajslaget och släppte förbi Harry.

Foajén var en jätteigloo som Harry noterade var befolkad av många ansikten han kände igen
trots sin långa exil: det tryckta medias posörer, teveskärmens talking heads,
underhållningsartister från idrotten och politiken plus kulturens mer eller mindre grå
eminenser. Och Harry förstod vad Isabelle Skøyen hade menat när hon sa att det var svårt att
hitta en dejt som var tillräckligt lång när hon tog på sig sina höga klackar. Hon var lätt att få syn
på där hon tornade upp sig över församlingen.

Harry klev över repet och banade sig väg med ett återkommande ”ursäkta” medan det vita
vinet skvalpade runt honom.

Isabelle talade med en man som var ett halvt huvud kortare än hon, men hennes entusiastiska,
insmickrande ansiktsuttryck gjorde att Harry antog att han var ett huvud högre än hon när det
kom till makt och status. Han hade kommit innanför radien på tre meter när en man plötsligt
stod framför honom.

”Polisen som precis talade med din kollega utanför”, sa Harry. ”Jag ska prata med henne.”

”Varsågod”, sa vakten, och Harry tyckte att han kunde höra en viss undermening.

Harry tog de sista stegen.

”Hej, Isabelle”, sa han och såg överraskningen i hennes ansikte. ”Hoppas att jag inte avbryter …
karriären?”

”Kommissarie Harry Hole”, svarade hon med ett gällt skratt som om han berättat en gammal
vits.
Mannen bredvid henne var snabbt ute med handen och uppgav – något överflödigt – sitt namn.
En lång karriär på översta våningen i stadshuset hade antagligen lärt honom att folklighet
belönas på valdagen. ”Tyckte du om föreställningen, kommissarien?”

”Både ja och nej”, sa Harry. ”Jag var först och främst glad att den var slut och var på väg hem
när jag kom på att det är några saker jag inte hade städat upp bland.”

”Som vad?”

”Tja. Eftersom Don Giovanni är en tjuv och kvinnotjusare är det väl bara rätt och rimligt att han
straffas där i sista akten. Jag tror att jag har förstått vem han är, den där statyn som kommer till
Don Giovanni och tar med honom ner i helvetet. Det jag däremot undrar är vem som berättade
för honom att han kunde hitta Don Giovanni just där och just då? Kan du svara på det …” Harry
vände sig om. ”Isabelle?”

Isabelle log stelt: ”Har du en konspirationsteori, är det ju alltid intressant att höra den. Men
kanske en annan gång, just nu talar jag med …”

”Jag behöver verkligen byta några ord med henne”, sa Harry vänd till samtalspartnern. ”Om ni
tillåter, förstås.”

Harry såg att Isabelle var på väg att protestera, men samtalspartnern hann före: ”Självklart.”
Han log, nickade och vände sig till ett äldre par som hade ställt sig i kö för audiens.

Harry tog Isabelle under armen och drog henne med sig mot toalettskylten.

”Du stinker”, fräste hon när han satte händerna mot hennes axlar och pressade henne mot
väggen bredvid ingången till herrtoaletten.

”Kostymen har varit i soporna några gånger”, sa Harry och såg att de fick några blickar från de
församlade. ”Lyssna nu, vi kan göra detta civiliserat eller brutalt. Hur ser ditt samarbete med
Mikael Bellman ut?”

”Va? Dra åt helvete, Hole.”

Harry sparkade upp dörren till toaletten och drog henne med sig in.

En smokingklädd man vid handfatet tittade storögt på dem i spegeln när Harry tryckte upp
Isabelle Skøyen mot dörren till ett av båsen och pressade underarmen mot hennes hals.

”Bellman var hos dig när Gusto dödades”, väste Harry. ”Gusto hade Bellmans blod under
naglarna. Dubais brännare är Bellmans närmaste medarbetare och betrodde barndomsvän. Om
du inte pratar nu, ringer jag min man på Aftenposten i kväll och har det i tryck i morgon. Och då
ligger redan allt jag har på allmänne åklagarens skrivbord. Så hur ska du ha det?”

”Förlåt.” Det var mannen i smoking. Han hade kommit närmare, men stod fortfarande på
respektfullt avstånd: ”Behöver ni hjälp?”

”Ut med dig, för helvete!”

Mannen såg förfärad ut, kanske inte så mycket på grund av orden som att det var Isabelle
Skøyen som hade sagt dem, och hasade ut.

”Vi knullade”, sa Isabelle halvkvävt.

Harry släppte henne och han kunde känna på hennes utandning att hon hade druckit
champagne.

”Du och Bellman knullade?”

”Jag vet att han är gift, och vi knullade, det är allt”, sa hon och gned halsen. ”Gusto dök upp och
rev Bellman när han kastade ut honom. Vill du sladdra för pressen om knullandet så varsågod.
Jag utgår ifrån att du aldrig har knullat en gift kvinna. Eller har någon tanke på vad rubrikerna
kommer att göra med Bellmans hustru och barn.”

”Och hur träffades du och Bellman? Försöker du slå i mig att den här trekanten med Gusto och
er två är en slump?”

”Hur tror du folk i kommande maktpositioner träffas, Harry? Titta dig omkring. Se vilka som är
på den här festen. Alla vet att Bellman ska bli Oslos nye polismästare.”

”Och att du ska få en av kommunfullmäktigestolarna i stadshuset?”

”Vi träffades på en utställning, en premiärvisning, en vernissage, jag minns inte längre. Det är
bara så det är. Du kan ringa och fråga Mikael när det var. Men inte i kväll, kanske, de har
myskväll med familjen. Det är bara … ja, så det är.”

Det är bara så det är. Harry stirrade på henne.

”Och Truls Berntsen?”

”Vem?”

”Han är deras brännare, eller hur? Vem var det som skickade honom till Leons för att ta hand
om mig? Var det du? Eller Dubai?”

”Vad i himlens namn snackar du om?”

Harry såg det. Hon visste verkligen inte vem Truls Berntsen var.

Isabelle Skøyen hade börjat skratta. ”Harry, se inte så moloken ut, va.”

Han kunde ha suttit på ett plan till Bangkok. Till ett annat liv.

Han var redan på väg mot dörren.

”Vänta, Harry.”

Han vände sig om. Hon stod lutad mot toalettdörren och hade dragit upp kjolen. Så högt att
han såg hyskorna som satt fast där strumporna slutade. En blond hårlock hade fallit fram i
hennes panna:

”När vi ändå har toaletten helt för oss själva …”

Harry mötte hennes blick. Den var beslöjad. Inte av alkohol, inte av kåthet, det var något annat.
Grät hon? Tuffa, ensamma, självföraktande Isabelle Skøyen? Och? Hon var bara ännu en bitter
människa som var beredd att ödelägga alla andras liv för att få det hon ansåg var hennes
födslorätt: att bli älskad.

Dörren fortsatte att slå åt bägge håll efter att Harry gått, slog mot gummilisten, snabbare och
snabbare, som en sista accelererande applåd.
Harry gick tillbaka över gångbron till Oslo S, ner för trappan mot Plata. Det låg ett
dygnetruntöppet apotek i andra änden, men det var alltid lång kö, och han visste att receptfria
tabletter inte hade muskler nog för att döva smärtan. Han fortsatte förbi Heroinparken. Det
hade börjat regna, och gatlyktorna sken mjukt i den våta spårvagnsrälsen på Prinsens gate. Han
funderade på det hela medan han gick. Nybakks hagelgevär i Oppsal var lättast att få tag i.
Hagelgeväret gav dessutom mer valfrihet. För att få tag i geväret bakom garderoben på rum
301 måste han ta sig in osedd på Leons, och han kunde inte ens vara säker på att de inte hade
hittat det. Men geväret var mer begränsat.

Låset på porten till Leons innergård var förstört. Nyligen uppbrutet. Harry utgick ifrån att det
var så de två kostymklädda hade tagit sig in den kvällen de kom på besök.

Harry gick in och mycket riktigt – låset till bakdörren var också förstört.

Harry gick upp för den smala trappan som fungerade som nödutgång. Ingen syntes till i
korridoren på tredje våningen. Harry knackade på 310 för att fråga Cato om polisen hade varit
där. Eller några andra. Vad de hade gjort. Vad de hade frågat om. Vad han möjligen hade
berättat för dem. Men ingen öppnade. Han la örat mot dörren. Tystnad.

Man hade inte reparerat dörren till hans eget rum så en nyckel var överflödig. Han stack in
handen och öppnade. La märke till blodet som sugits upp i den nakna betongen där han hade
plockat bort tröskeln.

Inget hade gjorts åt det krossade fönstret heller.

Harry tände inte, gick bara in, stack in handen bakom garderoben och insåg att de inte hade
hittat geväret. Samma med patronasken, den låg fortfarande vid bibeln i lådan i
nattduksbordet. Och Harry förstod att polisen inte hade varit där, att Leons, dess gäster och
grannar inte hade sett någon anledning att blanda in lagen på grund av några eländiga
hagelladdningar, åtminstone inte så länge ett lik saknades. Han öppnade garderoben. Till och
med hans kläder och läderväska var där, som om ingenting hade hänt.

Harry fick syn på kvinnan i rummet på andra sidan.

Hon satt på en stol framför en spegel med sin bara rygg vänd mot honom. Hon kammade håret
verkade det som. Hon bar en klänning som såg märkligt gammaldags ut. Inte gammal, bara
gammaldags, som en nysydd kostym från en annan tid. Utan att veta varför skrek Harry ut
genom det krossade fönstret. Ett kort skrik. Kvinnan reagerade inte.

När Harry stod ute på gatan igen, förstod han att han inte skulle klara det. Halsen kändes som
om den brann och värmen fick porerna att pumpa ut svett. Han var genomvåt och kände de
första tecknen på frossa.

Baren hade bytt låt. Från den öppna dörren hördes Van Morrisons ”And It Stoned Me”.

Smärtstillande.

Harry gick ut i gatan, hörde ett genomträngande, desperat ringande och i nästa ögonblick hade
en blåvit vägg fyllt synfältet. I fyra sekunder bara stod han helt stilla där mitt i gatan. Sedan
hade spårvagnen passerat och den öppna dörren till baren var där igen.

Bartendern ryckte till när han tittade upp från tidningen och fick syn på Harry.

”Jim Beam”, sa Harry.

Bartendern blinkade två gånger utan att röra sig. Tidningen gled ner på golvet.

Harry drog upp eurosedeln ur plånboken och la den på disken. ”Ge mig hela flaskan.”

Bartenderns mun hade öppnats på glänt. EAT-tatueringen hade en fettvalk över T:et.

”Nu”, sa Harry, ”ska jag försvinna.”

Bartendern tittade snabbt ner på sedeln. Sedan upp på Harry igen. Tog ner Jim Beam-flaskan
utan att släppa honom med blicken.

Harry suckade när han såg att flaskan bara var mindre än halvfull. Han lät den glida ner i
rockfickan, såg sig omkring, försökte komma på något minnesvärt ord till sorti, gav upp, nickade
kort och gick.

Harry stannade vid hörnet Prinsens och Dronningens gate. Först ringde han
nummerupplysningen. Sedan öppnade han flaskan. Lukten av bourbon fick magen att knyta sig.
Men han visste att han inte skulle klara av att genomföra det han skulle göra utan bedövning.
Det var tre år sedan senast. Kanske hade saker och ting blivit bättre. Han satte öppningen till
munnen. Lutade huvudet bakåt och vippade upp flaskan. Tre års nykterhet. Giftet träffade
systemet som en napalmbomb. Det hade inte blivit bättre, det var värre än någonsin.

Harry böjde sig fram, sträckte ut en arm och stöttade sig bredbent mot husväggen så att han
inte skulle träffa byxorna eller skorna.

Han hörde högklackade skor mot asfalten bakom sig. ”Hey, mister. Me beautiful?”

”Sure”, hann Harry säga innan halsen fylldes. Den gula strålen träffade trottoaren med
imponerande kraft och spridning, och han hörde de höga klackarna försvinna i kastanjettfart.
Han drog handryggen över munnen och försökte igen. Huvudet bak. Whisky och galla rann ner.
Och kom upp igen.

Den tredje satt. Med nöd och näppe.

Den fjärde satt som ett skott.

Harry vinkade till sig en taxi och gav chauffören adressen.

Truls Berntsen jäktade genom mörkret. Korsade parkeringsplatsen framför husen där det lyste
från trygga, trevliga hem där de hade hämtat fram fika, snacks och kanske till och med en öl och
slagit på teven nu när nyheterna var över och det fanns andra program som var mysigare att
titta på. Truls hade ringt Polishuset och sagt att han var sjuk. De hade inte frågat hur det var
med honom, bara undrat om han skulle vara sjuk i de tre sjukdagarna. Truls hade svarat hur fan
någon kunde veta om man skulle vara sjuk i exakt tre dagar? Helvetes smitland, helvetes
skenheliga politiker som påstod att folk egentligen ville arbeta om de kunde. Norrmän röstade
på Arbeiderpartiet för att Arbeiderpartiet gjorde det till en mänsklig rättighet att smita, och
vem fan röstar inte på ett parti som ger dig tre frånvarodagar, utan läkarintyg, som du själv
rapporterar in, carte blanche att sitta hemma och runka eller åka skidor eller ta igen sig efter
ett fylleslag? Arbeiderpartiet visste självklart mycket väl vilket slags godis detta var, men
försökte ändå framstå som ansvariga, smyckade sig med att ”ha tilltro till de flesta” och
menade att smiträtten var ett slags social reform. Då var det fan i mig ärligare med
Fremskrittspartiet som köpte röster med skattelättnader och knappt orkade dölja det.

Hela dagen hade han suttit och tänkt på detta, medan han gått igenom sina vapen, laddat,
kontrollerat, känt på den låsta dörren, kontrollerat alla bilar som kom in på parkeringsplatsen,
genom kikarsiktet på sitt Märklin, det stora attentatsgeväret från ett fall för över tio år sedan
och som ansvariga för vapenbeslagsrummet på K1 i Polishuset nog fortfarande trodde låg där.
Truls hade vetat att han förr eller senare måste ut och köpa mat, men väntade tills det blev
mörkt och inte så många människor var ute. När klockan var nästan elva, stängningsdags på
Rimi, hade han tagit med sig sin Steyr, smugit ut och småsprungit bort till affären. Gått längs
hyllorna med ett öga på matvarorna och ett på de få andra kunder som var där. Köpt en veckas
förbrukning av pannbiff av märket Fjordland. Små genomskinliga påsar med färdigskalad
potatis, pannbiff, ärtstuvning och sås. Bara att slänga i en kastrull med kokande vatten i några
minuter, klippa av påsarna och låta det rinna ner på tallriken med ett gurglande ljud och om du
blundade påminde det fan i mig om riktig mat.

Truls Berntsen var framme vid dörren till huset och satte nyckeln i låset när han hörde snabba
steg bakom sig i mörkret. Han virvlade desperat runt och handen låg redan på pistolkolven
innanför jackan när han stirrade in i det skrämda ansiktet hos Vigdis A.

”S… skrämde jag dig?” stammade hon.

”Nej”, sa Truls kort och gick in utan att hålla upp dörren för henne, men hörde att hon hann
pressa igenom fläsket innan den slog igen trots allt.

Han tryckte på hissknappen. Skrämd? Visst fan var han skrämd. Han hade sibiriska kosacker
efter sig, var det något i det som inte var skrämmande?

Vigdis A flåsade bakom honom. Hon var lika överviktig som de flesta av dem hade blivit. Inte för
att han hade tackat nej, men varför var det ingen som sa det rakt ut, att norska kvinnor hade
blivit så feta att de inte bara skulle stryka med i någon av de helvetes många sjukdomarna som
tog fetas liv, utan att de skulle hejda reproduktionen av rasen, avfolka landet. För till slut fanns
det inga män som skulle orka vada i så mycket fläsk. Förutom i sitt eget, förstås.

Hissen kom, de gick in, och vajern skrek av smärta.

Han hade läst att män hade ökat i vikt minst lika mycket, men det syntes liksom inte på samma
sätt. De fick mindre rumpa och såg bara större och starkare ut. Som han själv. Han såg fan i mig
bättre ut nu än för tio kilo sedan. Men kvinnor fick detta skvalpande, dallrande fett som gjorde
att han fick lust att sparka dem, bara för att se foten försvinna i allt det mjuka. Alla visste att
fett hade blivit den nya cancern, ändå protesterade de mot smalhetsidealet och hyllade den
”riktiga kvinnokroppen”. Som om det otränade och övergödda var ett slags oförgängligt ideal.
Se för helvete till att vara nöjd med den kropp du har, typ. Hellre hundra som dör av hjärt- och
kärlsjukdomar än en enda som dör av ätstörningar. Och nu såg till och med Martine ut så. Jodå,
hon var gravid, det visste han, men han kunde inte frigöra sig från tanken, att hon hade blivit en
av dem.

”Du ser kall ut”, sa Vigdis A och log.

Truls visste inte vad A stod för, men det var det som stod på hennes ringklocka, Vigdis A. Han
hade lust att klämma till henne, en rak höger, full kraft, behövde inte vara rädd om knogarna
med de jävla bullkinderna. Eller knulla henne. Eller bäggedera.

Truls visste varför han var så förbannad. Det var den jävla mobiltelefonen.

När de sent omsider hade fått driftcentralen på Telenor att spåra Holes telefon hade de sett att
den befann sig mitt i centrum, närmare bestämt runt Oslo S. Det finns väl ingen plats i Oslo som
det är så mycket människor på dygnet runt. Så ett dussin poliser hade gått igenom
folkmassorna på jakt efter Hole. De hade hållit på i flera timmar. Nada. Så till slut hade en
gröngöling kommit med den banala idén att de skulle synkronisera sina klockor, sprida ut sig i
området och så skulle en av dem ringa hans nummer på sekunden en gång i kvarten. Och om
någon hörde en telefon just då, eller såg någon ta fram en telefon, var det bara att slå till, den
måste ju finnas här någonstans. Sagt och gjort. Och de hittade telefonen. I fickan på en pundare
som satt och halvsov på trappan framför Jernbanetorget. Han berättade att han hade ”fått”
telefonen av en man på Fyrlyset.

Hissen stannade. ”God kväll”, mumlade Truls och gick ut.

Han hörde dörren glida igen bakom sig.

Pannbiff och en dvd nu. Den första Fast & Furious, kanske. En skitfilm, förstås, men den hade
vissa bra scener. Eller Transformers. Megan Fox och en lång härlig runk.

Han hörde henne andas. Hon hade klivit av hissen tillsammans med honom. Fitta. Truls
Berntsen skulle få knulla i kväll. Han log och vände på huvudet. Men det stannade mot något.
Något hårt. Och kallt. Truls Berntsen lyfte blicken. En gevärspipa.

”Ja tack”, sa en bekant röst. ”Jag följer gärna med in.”

Truls Berntsen satt i länstolen och stirrade in i sin egen pistolmynning.

Han hade hittat honom. Och omvänt.

”Vi kan inte fortsätta träffas på det här sättet”, sa Harry Hole. Han hade placerat cigaretten
ända ute i mungipan så att han inte skulle få rök i ögonen.

Truls svarade inte.

”Vet du varför jag hellre vill använda din pistol?” sa han och klappade jaktgeväret som han hade
lagt tvärs över knät.

Truls fortsatte vara tyst.

”För att jag hellre vill att kulan de hittar i dig ska spåras tillbaka till ditt vapen.”

Truls ryckte på axlarna.

Harry Hole lutade sig fram. Och Truls kände den nu: spritandedräkten. Helvete, killen var full.
Han hade hört historier om vad den mannen hade gjort i nyktert tillstånd och nu var han
påverkad.

”Du är en brännare, Truls Berntsen. Och här är beviset.”

Han höll upp legitimationen från plånboken som han hade tagit ifrån honom tillsammans med
pistolen. ”Thomas Lunder? Är inte det mannen som hämtade det där knarket på Gardermoen?”

”Vad vill du?” sa Truls, blundade och lutade sig tillbaka i stolen. Pannbiff och en dvd.

”Jag vill veta länken mellan dig, Dubai, Isabelle Skøyen och Mikael Bellman.”

Truls ryckte till i stolen. Mikael? Vad fan hade Mikael med detta att göra? Och Isabelle Skøyen,
var inte det den där politikerkvinnan?
”Jag vet inte …”

Han såg hanen på pistolen röra sig.

”Försiktigt, Hole! Avtryckaren är kortare än du tror, den …”

Hanen rörde sig ytterligare.

”Vänta! Vänta, för fan!” Truls Berntsen drog tungan runt i munnen på jakt efter fuktande saliv.
”Jag vet inget om Bellman eller Skøyen, men Dubai …”

”Skynda dig.”

”Jag kan berätta om honom …”

”Vad kan du berätta?”

Truls Berntsen tog ett djupt andetag, höll det. Innan han släppte ut det i ett stön: ”Allt.”
 KAPITEL 39
tillbaka på Truls Berntsen. Två med ljusblå spritrenade irisar. Och ett svart, runt
TRE ÖGON STIRRADE
som var pistolmynningen på hans egen Steyr. Mannen som höll pistolen mer låg än satt i
länstolen, och hans långa ben låg utsträckta på mattan. Och han sa med hes röst:

”Berätta, Berntsen. Berätta för mig om Dubai.”

Truls harklade sig två gånger. Helvetes torra hals.

”Det ringde på en kväll när jag var hemma. Jag svarade i porttelefonen och en röst sa att han
ville byta några ord med mig. Jag ville först inte släppa in honom, men så nämnde han ett namn
och … ja …”

Truls Berntsen drog tummen och långfingret längs käken.

Den andre väntade.

”Det var en olycklig sak som jag inte trodde någon kände till.”

”Vad?”

”En gripen. Han behövde lära sig lite folkvett. Jag trodde inte att någon visste att det var jag
som hade … lärt honom det.”

”Stora skador?”

”Föräldrarna ville anmäla, men grabben kunde inte peka ut mig på line-up. Jag hade visst skadat
hans synnerv. Tur i oturen, va?” Truls skrattade sitt nervösa grymtande skratt, men tystnade
snabbt. ”Och nu stod den här mannen utanför min dörr och visste. Han sa att jag hade viss
talang för att segla under radarn, och att han var beredd att betala mycket för en sådan som
jag. Han talade norska, så där elegant, typ. Men med en liten brytning. Jag släppte in honom.”

”Du träffade Dubai?”

”Bara denna enda gång. Efter det har jag bara skymtat honom två gånger. Han kom i alla fall
ensam. En gammal man i elegant, men gammaldags kostym. Väst. Hatt och handskar. Han
berättade vad han ville att jag skulle göra. Och vad han tänkte betala. Han var en försiktig man.
Sa att vi inte skulle ha direktkontakt igen efter det här mötet, inga telefonsamtal, inga mejl,
inget som kunde spåras. Och det var ju okej för mig, om jag säger så.”

”Så hur kom ni överens om brännarejobben?”

”Jag fick uppdragen skrivna på en gravsten han berättade om.”

”Var?”

”Gamlebyen gravlund. Det var där jag fick pengarna också.”

”Berätta för mig om Dubai. Vem är han?”

Truls Berntsen stirrade tyst framför sig. Försökte få överblick över matematiken. Över
konsekvenserna.
”Vad väntar du på, Berntsen? Du sa att du kunde berätta allt om Dubai för mig.”

”Inser du vad jag riskerar om jag …?”

”Senast jag såg dig försökte två av Dubais män skjuta hål i dig. Så även utan denna pistol som
pekar mot dig bär du redan hundhuvudet, Berntsen. Ut med det, vem är han?”

Harry Holes blick såg rakt på honom. Såg rakt igenom honom, tyckte Truls. Och nu rörde hanen
på pistolen sig igen och förenklade matematiken.

”Okej, okej”, sa Berntsen och höll avvärjande upp händerna. ”Han heter inte Dubai. De kallar
honom det för att hans säljare har fotbollströjor med reklam för ett flygbolag som flyger till
landen där nere. Arabien.”

”Du har tio sekunder på dig att berätta något för mig som jag inte har kommit på på egen
hand.”

”Vänta, vänta, det kommer! Han heter Rudolf Asajev. Han är ryss, föräldrarna var intellektuella
dissidenter och politiska flyktingar, åtminstone sa han det under rättegången. Han har bott i
många länder och talar visst sju språk ungefär. Kom till Norge på sjuttiotalet och var en av
pionjärerna i haschtrafiken om man säger så. Han höll låg profil, men angavs av en av sina män
1980. Det var på den tiden försäljning och innehav av hasch hade ungefär samma straffskala
som landsförräderi. Så han satt inne länge. Efter avtjänat straff flyttade han till Sverige och
bytte till heroin.”

”Ungefär samma straffskala som hasch, men mycket bättre vinst.”

”Säkert. Han byggde upp en liga i Göteborg, men efter att en polisspanare dödades var han
tvungen att gå under jorden. Han kom tillbaka till Oslo för ungefär två år sedan.”

”Och allt detta berättade han för dig?”

”Nej, nej, detta har jag tagit reda på själv.”

”Jaså? Hur då? Jag trodde att mannen var ett spöke ingen visste något om.”

Truls Berntsen tittade ner på sina händer. Sedan upp på Harry Hole igen. Var nästan tvungen att
le. För detta var något han många gånger haft lust att berätta. Men det hade inte funnits någon
att berätta det för. Hur han hade lurat självaste Dubai. Truls slickade sig snabbt om munnen.
”När han satt i stolen där du sitter nu satt han med armen på armstödet.”

”Och?”

”Skjortärmen gled upp och det blev en glipa mellan handsken och kavajärmen. Han hade några
vita ärr. Du vet, sådana man får när man har tagit bort en tatuering. Och när jag såg tatueringen
på handleden, tänkte jag …”

”Fängelse. Han satt med handskar på för att inte lämna fingeravtryck som du kunde kolla mot
registret efteråt.”

Truls nickade. Hole var ganska snabb, det måste han erkänna.

”Exakt. Men efter att jag hade gått med på villkoren verkade han lite mer avslappnad. Och när
jag räckte fram handen för att shake på överenskommelsen, tog han av sig ena handsken. Jag
kunde lyfta några halvfina fingeravtryck från handryggen efteråt. Datorn gjorde matchningen.”
”Rudolf Asajev. Dubai. Hur har han lyckats hålla sin identitet dold så länge?”

Truls Berntsen ryckte på axlarna. ”Vi ser det på Orgkrim hela tiden, det finns en sak som skiljer
männen bakom som inte fångas från dem som fångas. Liten organisation. Få led. Få betrodda.
Knarkkungar som tror att de är tryggast med en armé omkring sig blir alltid inplockade. Det
finns alltid någon illojal tjänare, någon som vill ta över eller tjalla mot straffrabatt.”

”Du sa att du kanske hade sett honom en gång till?”

Truls Berntsen nickade. ”Fyrlyset. Jag tror att det var han. Han såg mig, vände i dörren och
gick.”

”Så det är sant, det här ryktet att han går runt i staden som ett spöke?”

”Vem vet?”

”Vad gjorde du på Fyrlyset?”

”Jag?”

”Poliser får inte lov att jobba där inne.”

”Jag kände en tjej som jobbade där.”

”Mm. Martine?”

”Känner du henne?”

”Du brukade sitta där och titta på henne?”

Truls kände att blodet steg i ansiktet. ”Jag …”

”Slappna av, Berntsen. Du frikände just dig själv.”

”V-va?”

”Du är stalkern, han Martine trodde var spanare. Du satt på Fyrlyset när Gusto sköts, eller hur?”

”Stalker?”

”Glöm det och svara.”

”Vad i helvete, du trodde väl inte att jag …? Varför skulle jag ha expedierat Gusto Hanssen?”

”Du kunde ha fått det i uppdrag av Asajev”, sa Hole. ”Men du hade väl en god personlig
anledning. Gusto hade sett dig döda en man i Alnabru. Med en borr.”

Truls Berntsen funderade på det Hole sa. Funderade på det så som en polis som lever på lögner
hela tiden, varje dag, måste försöka skilja bluff från sanning.

”Ditt mord gav dig även motiv att döda Oleg Fauke som också var vittne. Den intagne som
försökte sticka ner Oleg …”

”Jobbade inte åt mig! Du måste tro mig, Hole, jag hade ingenting med det där att göra. Jag har
bara skaffat undan bevis, jag har inte dödat någon. Det i Alnabru var en ren olycka.”

Hole la huvudet på sned. ”Och när du kom till mig på Leons, var inte det för att göra dig av med
mig?”

Truls svalde. Holesnubben kunde komma att döda honom, visst fan kunde han det. Sätta en
kula i hans tinning, torka av fingeravtrycken och lägga pistolen i hans hand. Inga tecken på
inbrott, Vigdis A kunde berätta att hon sett Truls komma hem ensam, att han såg kall ut.
Ensam. Hade sjukanmält sig på jobbet. Deprimerad.

”Vilka var de andra två som dök upp? Rudolfs män?”

Truls nickade. ”De kom undan, men jag satte en kula i en av dem.”

”Vad hände?”

Truls ryckte på axlarna. ”Jag vet väl för mycket.” Han försökte sig på ett skratt, men det lät som
torrhosta.

De satt tysta och såg på varandra.

”Vad har du tänkt göra?” frågade Truls.

”Fånga honom”, sa Hole.

Fånga. Det var länge sedan Truls hört någon använda det ordet.

”Så du tycker att han har för få runt sig?”

”Max tre eller fyra”, sa Truls. ”Kanske bara de två.”

”Mm. Vad har du mer för järnvaror?”

”Järnvaror?”

”Bortsett från det där.” Hole nickade mot soffbordet där två av pistolerna och MP5-
maskinpistolen låg framme, laddade och redo. ”Jag kommer att kedja fast dig och söka igenom
lägenheten, så du kan lika gärna visa mig.”

Truls Berntsen tänkte. Sedan nickade han mot sovrummet.

Hole skakade på huvudet när Truls öppnade garderobsdörren i sovrummet och tände så att ett
lysrör kastade blått ljus över innehållet: sex pistoler, två stora knivar, en svart batong, ett
knogjärn, en gasmask och ett så kallat kravallgevär, ett kort klumpigt gevär med en cylinder på
mitten som innehöll stora patroner med tårgas. Truls hade fått tag i det mesta på polisens lager
där man alltid räknade med lite svinn.

”Du är helgalen, Berntsen.”

”Varför det?”

Hole pekade. Truls hade slagit i spikar i bakre väggen för att hänga upp vapnen på och ritat
konturerna av dem på väggen. Allt hade sin plast.

”Skottsäker väst på en klädhängare? Rädd att den ska skrynkla sig?”

Truls Berntsen svarade inte.

”Okej”, sa Hole och tog ner västen. ”Ge mig kravallgeväret, gasmasken och ammo till MP5:an i
vardagsrummet. Och en ryggsäck.”

Hole följde med medan Truls fyllde ryggsäcken. De gick tillbaka till vardagsrummet och Harry
plockade på sig MP5:an.

Efteråt stod de i dörren.

”Jag vet vad du tänker”, sa Harry. ”Men innan du ringer eller på något annat sätt försöker hejda
mig kan det vara bra för dig att veta att allt jag vet om dig och det här fallet förvaras hos en
advokat. Han är instruerad om hur han ska förhålla sig till det om något skulle hända mig.
Förstått?”

Lögn, tänkte Truls och nickade.

Hole skrattade kort. ”Du tror att jag ljuger, men du kan inte vara helt säker, va?”

Truls kände att han hatade Hole. Hatade hans nedlåtande likgiltiga flin.

”Och vad händer om du överlever, Hole?”

”Då är dina problem över. Jag försvinner, jag flyr till andra sidan jorden. Och jag kommer inte
tillbaka. En sista sak …” Hole knäppte den långa rocken över den skottsäkra västen. ”Det var du
som strök Blindernveien 74 från listan som Bellman och jag fick, eller hur?”

Truls Berntsen ville automatiskt svara nej. Men något – en ingivelse, en halvtänkt tanke –
hejdade honom. Sanningen var att han aldrig hade kommit på var Rudolf Asajev höll till.

”Ja”, sa Truls Berntsen medan hans hjärna arbetade med att bearbeta informationen. Försökte
analysera vad den betydde. Listan som Bellman och jag fick. Försökte dra slutsatser. Men han
tänkte inte tillräckligt snabbt, hade aldrig varit hans starka sida, han behövde lite mer tid.

”Ja”, upprepade han och hoppades att förvåningen inte syntes. ”Självklart, det var jag som strök
den adressen.”

”Jag lämnar kvar det här geväret”, sa Harry, öppnade kammaren och vippade ut patronen inuti.
”Om jag inte kommer tillbaka kan det levereras till advokatfirman Back & Simonsen.”

Hole smällde igen dörren och Truls hörde hans långa kliv i trappan. Väntade tills han var säker
på att de inte kom tillbaka. Och så reagerade han.

Hole hade inte upptäckt Märklingeväret som stod lutat mot väggen bakom gardinen bredvid
balkongdörren. Truls tog det stora, tunga attentatsgeväret, slet upp balkongdörren. La pipan
mot räcket. Det var kallt och regnade lätt, men viktigare, det var nästan vindstilla.

Han såg Hole komma ut ur huset där nere, såg rocken fladdra runt honom där han travade mot
den väntande taxin borta på parkeringsplatsen. Hittade honom genom det ljuskänsliga
kikarsiktet. Tysk optik och vapenkonst. Bilden var kornig, men i fokus. Han kunde utan problem
ta Hole härifrån, kulan skulle penetrera honom från hjässan till fotsulorna, eller ännu bättre –
ha sin exit där hans fortplantningsförmåga satt, vapnet var trots allt ursprungligen tillverkat för
elefantjakt. Men om han väntade tills Hole hade kommit under en av lamporna vid
parkeringsplatsen skulle han få ett ännu säkrare skott. Och det skulle vara jävligt praktiskt; det
var inga människor på parkeringsplatsen så sent och Truls ville ha kort väg när han skulle släpa
liket till bilen.
Instruerad advokat? Fan heller. Men han fick självklart fundera på om också han skulle
elimineras, för säkerhets skull. Hans Christian Simonsen.

Hole närmade sig. Nacken. Eller huvudet. Den skottsäkra västen var av den sort som gick ända
upp. Tung utav helvete. Han pressade tillbaka avtryckaren. En liten, knappt hörbar röst sa till
honom att han inte skulle göra det. Det var mord. Truls Berntsen hade aldrig mördat någon
tidigare. Inte direkt. Tord Schultz, det hade inte varit han, det hade varit Rudolf Asajevs galna
hundar. Och Gusto? Ja, vem fan hade knäppt Gusto? Inte han i alla fall. Mikael Bellman, Isabelle
Skøyen.

Den lilla rösten försvann och hårkorset satt som klistrat mot Holes bakhuvud. Kapoff! Han såg
redan fontänen framför sig. Pressade avtryckaren vidare. Om två sekunder var Hole i ljuset.
Synd att han inte kunde filma detta. Bränna det på en dvd. Skulle ha slagit Megan Fox både med
och utan pannbiff av märket Fjordland.
 KAPITEL 40
TRULS BERNTSEN ANDADES djupt och långsamt. Pulsen hade ökat, men var under kontroll.

Harry Hole var i ljuset. Och fyllde kikarsiktet.

Verkligen synd att man inte kunde filma …

Truls Berntsen tvekade.

Att tänka snabbt hade aldrig varit hans starka sida.

Inte för att han var dum, men ibland gick det bara lite långsamt.

När de växte upp var det alltid det som hade varit skillnaden mellan honom och Mikael: Mikael
var den som hade tänkt och pratat. Poängen var att Truls kom fram till slut, han också. Som nu.
Som detta med den saknade adressen i listan. Och som den lilla rösten som hade sagt att han
inte skulle döda Harry Hole, inte nu. Det var enkel matematik, skulle Mikael ha sagt. Hole var
ute efter Rudolf Asajev och Truls, lyckligtvis i den ordningen. Så om Hole knäppte Asajev skulle
han ha eliminerat i alla fall ett av Truls problem. Och samma sak om Asajev knäppte Hole. Å
andra sidan …

Harry Hole var fortfarande i ljuset.

Truls finger var stadigt. Han hade varit den näst bäste gevärsskytten i Kripos, den bäste på
pistol.

Han tömde lungorna. Kroppen var helt avslappnad, det skulle inte bli något okontrollerbart
ryck. Han andes in igen.

Och sänkte geväret.

Blindernveien låg upplyst framför Harry. Den löpte som en bergochdalbana genom ett backigt
landskap med äldre villor, stora trädgårdar, universitetsbyggnader och gräsmattor.

Han väntade tills han såg taxins lyse försvinna, sedan började han gå.

Klockan var fyra minuter i ett, och ingen människa syntes till. Han hade bett taxin stanna
utanför nummer sextioåtta.

Blindernveien 74 låg bakom ett tre meter högt staket, ungefär femtio meter från vägen. Bredvid
huset stod en cylinderformad stenbyggnad med höjd och diameter på runt fyra meter, som ett
vattentorn. Harry hade inte sett sådana torn i Norge tidigare, men la märke till att grannhuset
också hade ett. Det gick mycket riktigt en grusgång fram till trappan till den ruvande trävillan.
Huvudingången var upplyst av en enkel lampa ovanför en dörr i mörkt och säkert kraftigt trä.

Det lyste i två av fönstren på första våningen och ett på andra.

Harry stannade i skuggan under en ek på motsatta sidan av vägen. Tog av sig ryggsäcken och
öppnade den. Gjorde kravallgeväret redo och satte gasmasken på huvudet så att det bara var
att dra ner den över ansiktet.

Regnet skulle förhoppningsvis hjälpa honom att komma så nära som han behövde. Han
kontrollerade att MP5-maskinpistolen var laddad och osäkrad.

Tiden var inne.

Men bedövningen höll på att ebba ut.

Han tog fram Jim Beam-flaskan, skruvade av korken. Det fanns en nästan osynlig skvätt kvar på
botten. Han tittade bort mot villan igen. Sedan på flaskan. Om detta gick vägen skulle han
behöva en klunk efteråt. Han skruvade på korken och stack ner flaskan i innerfickan
tillsammans med extramagasinet till MP5:an. Kände efter att han andades ordentligt, att hjärna
och muskler fick syre. Tittade på klockan. En minut över ett. Om tjugotre timmar gick planet.
Hans och Rakels plan.

Han andades in djupt två gånger till. Antagligen gick det ett larm från grinden till huset, men
han var för tungt lastad för att kunna forcera staketet snabbt, och han hade inte lust att hänga
där som en levande måltavla så som han hade varit i Madserud allé.

Två och en halv, tänkte Harry. Tre.

Så gick han bort till grinden, tryckte ner handtaget, svängde upp den. Tog kravallgeväret i ena
handen, MP5:an i den andra och började springa. Inte på grusgången utan på gräset. Han
sprang mot vardagsrumsfönstret. Som polis hade han varit med på tillräckligt många
snabbgripanden för att veta vilken förvånande stor fördel överraskningsmomentet gav. Inte
bara fördelen av att skjuta först, chockeffekter i form av ljud och ljus kunde paralysera en
motståndare fullständigt. Men han visste också ungefär hur lång livstid överraskningsmomentet
hade. Därför började han räkna inom sig. Femton sekunder. Det var så lång tid han tänkt att
han hade på sig. Slog han inte ut dem på den tiden, skulle de hinna samla sig, omgruppera sig
och slå tillbaka. De kände huset, han hade inte ens sett en planritning.

Fjorton, tretton.

Från det ögonblick han sköt två gaspatroner mot fönstret som exploderade och blev till ett
skred av vitt, var det som om tiden saktade in och blev en hackig film där han registrerade att
han rörde sig, att kroppen gjorde det den skulle, medan hjärnan bara fick med sig brottstycken.

Tolv.

Han drog ner gasmasken, kastade in kravallgeväret i vardagsrummet, svepte bort glasskärvorna
som stod upp ur fönsterkarmen med MP5:an, la ryggsäcken över karmen och satte händerna
ovanpå den, fick upp en fot högt och svängde sig in medan den vita röken kom rullande mot
honom. Den skottsäkra västen gjorde det tyngre att röra sig, men när han kom in var det som
att flyga in i ett moln. Det begränsade synfältet genom gasmasken förstärkte känslan av att röra
sig i en film. Han hörde skott avfyras och kastade sig ner på golvet.

Åtta. Flera skott. Det torra ljudet från parkett som splittrades. De var inte paralyserade. Han
väntade. Så hörde han det. Hostningar. De du är chanslös att hålla tillbaka när tårgasen svider i
ögon, näsa, slemhinnor, lungor.

Fem.

Harry vippade upp MP5:an och sköt mot ljudet där inne i det gråvita. Hörde korta, tunga steg.
Springa-i-trappa-steg.

Tre.
Harry kom på benen och spurtade efter.

Två.

Uppe på andra våningen fanns ingen rök. Om den som flydde kom undan skulle Harrys odds
förvärras dramatiskt.

Ett, noll.

Harry skymtade konturen av sidan på en trappa, såg ett räcke med spjälor under. Han tryckte in
MP5:an mellan spjälorna, vred den åt sidan och uppåt. Tryckte in avtryckaren. Vapnet skakade i
hans hand, men han höll fast. Tömde magasinet. Drog maskinpistolen åt sig, lossade magasinet
medan den andra handen letade i rockfickan efter ett nytt. Hittade bara den tomma flaskan.
Han hade tappat extramagasinet när han låg på parkettgolvet! De andra magasinen låg
fortfarande i ryggsäcken på fönsterkarmen.

Harry visste att han var död när han hörde steg i trappan. På väg ner. De kom långsamt, liksom
tvekande. Sedan snabbare. Så ramlade de neråt. En raglande vålnad i vit skjorta och svart
kostym. Han träffade räcket, vek sig och gled livlös ner till ändstolpen. Harry såg de fransiga
hålen i kostymryggen, greppade luggen och drog upp huvudet. Fick kväljningskänslor och måste
bekämpa impulsen att dra av sig gasmasken.

En kula hade slitit av näsan till hälften på vägen ut. Ändå kände Harry igen honom. Den lille från
dörröppningen på Leons. Mannen som hade skjutit på honom från bilen på Madserud allé.

Harry lyssnade. Det var helt tyst förutom väsandet från tårgaspatronen där vit rök fortfarande
strömmade ut. Han drog sig tillbaka till vardagsrumsfönstret, fann ryggsäcken, satte i ett nytt
magasin och la ett i rockfickan. Kände först nu hur svetten rann innanför västen.

Var var den store? Och var var Dubai? Harry lyssnade igen. Gasväsande. Men hade han inte
hört steg mot golvet ovanför sig?

Genom gasen skymtade han ett stort rum till och en öppen dörr in till köket. Bara en enda
stängd dörr. Han ställde sig bredvid dörren, öppnade och stack in kravallgeväret och avfyrade
två patroner. Stängde dörren igen och väntade. Räknade till tio. Öppnade och gick in.

Tomt. Genom röken skymtade han bokhyllor, en länstol i svart skinn och en stor öppen spis.
Över spisen hängde en målning av en man i Gestapos svarta uniform. Var det en gammal
nazivilla? Harry visste att den norske nazisten och hirdchefen Karl Marthinsen hade bott i en
beslagtagen villa vid Blindernveien när han slutade sina dagar genomborrad av kulor utanför
realskolebyggnaden.

Harry gick tillbaka, genom ett kök, vidare in genom dörren till den tidstypiska jungfrukammaren
bakom köket och fann det han letade efter, baktrappan.

Vanligtvis hade dessa baktrappor också fungerat som brandtrappa, men den här ledde inte till
någon dörr ut, tvärtom fortsatte den bara ner till källaren, och det som en gång hade varit en
bakdörr var igenmurad.

Harry kontrollerade att det fortfarande fanns en gaspatron kvar i magasinet och tog sig upp för
trappan med långa, ljudlösa kliv. Avfyrade den sista patronen in i korridoren, räknade till tio och
gick efter. Sköt upp dörren, smärtan i halsen högg till, men han kunde fortsätta koncentrera sig.
Den första dörren var låst, alla andra rum tomma. Två av sovrummen verkade vara i bruk.
Sängen i ena rummet hade i och för sig inget lakan, och Harry kunde se att madrassen var mörk,
som om den var genomsur av blod. På nattduksbordet i det andra sovrummet låg en stor, tjock
bibel. Harry såg på den. Kyrilliska bokstäver. Rysk-ortodox. Bredvid låg en färdig zjuk. En röd
tegelsten med spikar i. Ganska exakt lika tjock som bibeln.

Harry gick tillbaka till den låsta dörren. Svetten innanför masken hade fått glaset att imma. Han
tryckte ryggen mot väggen på motsatta sidan, höjde foten och sparkade mot låset. Det gick
sönder på fjärde sparken. Harry hukade sig och fyrade av en salva in i rummet, hörde det klirra i
glas. Väntade tills röken från korridoren hade drivit in i rummet. Gick in. Fann kontakten på
insidan.

Rummet var större än de andra. Himmelssängen vid långväggen var obäddad. På

nattduksbordet blänkte en blå sten i en ring.

Harry kände under täcket. Fortfarande varmt.

Han såg sig omkring. Personen som nyss hade legat här kunde självklart ha tagit sig ut genom
dörren och låst efter sig. Om det inte hade varit för att nyckeln fortfarande satt i dörren på
insidan. Harry kontrollerade fönstret, stängt och låst. Han såg på det massiva klädskåpet vid
kortväggen. Öppnade.

Vid första anblicken var det ett vanligt klädskåp. Han knuffade till bakre väggen. Den gled upp.

En flyktväg. Tysk grundlighet.

Harry sköt skjortorna och kavajerna åt sidan och stack in huvudet innanför den falska bakre
väggen. Ett kallt vinddrag drog upp mot honom. Ett schakt. Harry kände sig fram med handen.
Järnsteg hade slagits in i väggen. Det såg ut som om det fanns flera steg längre ner, de måste
leda till en källare. En bild for förbi i hans huvud, en lösryckt bit av en dröm. Han sköt undan
bilden, drog av sig gasmasken och pressade sig in bakom den falska väggen. Fötterna hittade
steg och när han försiktigt gick ner och ansiktet var i höjd med botten på skåpet såg han något
ligga där. Det var u-format, ett stycke stärkt bomull. Harry tog det, la det i rockfickan och
fortsatte ner i mörkret. Han räknade stegen. Efter tjugotvå steg nådde fötterna fast mark. Men
precis när han skulle sätta ner andra foten rörde den inte längre så fasta marken på sig. Han
tappade balansen, men landade mjukt.

Misstänkt mjukt.

Harry låg kvar orörlig och lyssnade. Sedan tog han upp cigarettändaren ur byxfickan. Tände den,
lät den brinna i två sekunder. Släckte den. Han hade sett det han behövde.

Han låg ovanpå en människa.

En ovanligt stor och ovanligt naken människa. Med hud så kall som marmor och den typiska blå
blekheten hos dagsgamla lik.

Harry tog sig loss från liket och gick bort längs betonggolvet till bunkerdörren han hade sett.
Letade på väggen tills handen hittade strömbrytaren. Med en tändare var han en måltavla, med
mer ljus gick alla att träffa. Han höll MP5:an redo medan han tände med vänsterhanden.

En linje av ljus dök upp. Den sträckte sig in i en låg, smal gång.

Harry konstaterade att han var ensam. Han tittade ner på liket. Det låg på en matta på golvet
och hade ett blodigt bandage som gick runt magen. Från bröstet stirrade en tatuerad jungfru
Maria upp på honom. Som Harry visste symboliserade att bäraren hade varit kriminell sedan
barnsben. Eftersom liket inte hade andra synliga skador utgick Harry ifrån att det var såret
under bandaget som hade dödat honom, högst troligt förorsakat av en kula från Truls Berntsens
Steyr.

Harry kände på bunkerdörren. Låst. Kortväggen där gången slutade bestod av en metallplåt
som var infälld i stenen. Rudolf Asajev hade med andra ord bara haft en väg ut härifrån.
Tunneln. Och Harry visste varför han testade alla andra utvägar först. Drömmen.

Han tittade in i den smala gången.

Klaustrofobi är kontraproduktivt, falska farosignaler, något som ska bekämpas. Han

kontrollerade att magasinet satt fast i MP5:an. Fan heller. Spöken finns bara om du låter dem
finnas.

Så började han gå.

Tunneln var ännu smalare än han hade trott. Han måste huka sig ner och ändå strök huvudet
och axlarna mot det mossangripna taket och väggarna. Han försökte hålla hjärnan sysselsatt för
att inte ge utrymme åt klaustrofobin. Tänkte att detta måste vara en flyktväg tyskarna hade
använt, att det stämde med den igenmurade bakdörren. Av gammal vana hade han sett till att
hålla sig någorlunda riktningsorienterad, och om han inte hade fel var han på väg mot
grannhuset med den identiska cisternen. Gången var omsorgsfullt byggd, det fanns till och med
flera brunnar i golvet för eventuella läckor, konstigt att de autostradabyggande tyskarna hade
byggt tunneln så smal. När han tänkte ”smal” tog klaustrofobin strypgrepp. Han koncentrerade
sig på att räkna stegen, försökte visualisera var han kunde befinna sig i förhållande till det som
fanns ovan jord. Ovan jord, ute, fri, andas. Räkna, räkna, för helvete! När han hade kommit till
hundratio såg han ett vitt streck i marken under sig. Han kunde se ljusen sluta en bit framför sig
och när han vände sig om förstod han att strecket måste markera gångens mitt. Med så små
steg han var tvungen att ta, beräknade han avståndet han hade gått till mellan sextio och sjuttio
meter. Snart framme. Han försökte öka farten, drog benen under sig som en gamling. Hörde ett
klickande ljud och tittade ner. Det kom från en av brunnarna. De vassa räfflorna vände sig,
vände den breda, platta sidan upp så att de överlappade varandra, ungefär som när man
stänger fläktarna i en bil. Och i samma ögonblick hörde han ett annat ljud, ett djupt muller
bakom sig. Han vände sig om.

Han kunde se ljuset glänsa i metall. Det var metallplåten som var infälld i änden av korridoren,
den rörde sig. Gled ner i marken, det var det som hördes. Harry stannade och höll
maskinpistolen redo. Han kunde inte se vad som fanns bakom plåten, det var för mörkt. Men så
glittrade det i något, som solljus reflekteras i Oslofjorden en vacker hösteftermiddag. Det
uppstod ett ögonblicks total tystnad. Harrys hjärna jobbade febrilt. Den döde spanaren hade
legat mitt i tunneln och drunknat. Cisternerna såg ut som vattentorn. Den
underdimensionerade gången. Mossan i taket som inte var mossa utan alger. Så såg han väggen
komma. Grönsvart med vita kanter. Han vände sig om för att springa. Och såg en likadan vägg
komma mot sig från andra hållet.
 KAPITEL 41
DET VAR SOM att stå mellan två mötande tåg. Väggen av vatten framför honom träffade först.
Slängde honom bakåt, och han kände att han slog pannan mot golvet, plockades upp och
virvlade vidare. Han fäktade desperat, fingrarna och knäna skrapade mot sten, han försökte få
tag i något men var chanslös mot krafterna runt sig. Så, lika snabbt som det hade börjat, slutade
det. Han kände motvågen i vattnet när de två vattenkaskaderna tog ut varandra. Och sedan
något mot ryggen. Två vita, grönskimrande armar omfamnade Harry bakifrån, bleka fingrar
rörde sig upp mot hans ansikte. Harry sparkade ifrån, vred sig runt och såg liket med bandaget
runt magen röra sig i det mörka vattnet som en viktlös, naken astronaut. Öppen mun, långsamt
böljande hår och skägg. Harry satte benen i golvet och pressade upp huvudet mot taket. Det var
vatten till taket. Han kröp ihop, skymtade MP5:an och det vita strecket i golvet under sig när
han tog det första simtaget. Han hade tappat riktningen ända tills liket hade avslöjat för honom
vilken väg som måste leda tillbaka dit han kom ifrån. Harry simmade med kroppen diagonalt
mot väggen, så att han fick mesta möjliga kraft i armtagen, sköt ifrån, tillät sig inte att tänka den
andra tanken. Den uppåtriktade kraften var inget problem, tvärtom, den skottsäkra västen drog
ner honom för mycket. Den andra tanken kom i alla fall. Harry funderade på om han skulle ta
sig tid att få av sig rocken, den flöt upp ovanför honom och gjorde större motstånd. Harry
försökte koncentrera sig på det han måste göra, simma tillbaka till schaktet, inte räkna
sekunder, inte räkna meter. Men han kunde redan känna trycket i huvudet, som om det skulle
explodera. Och så kom tanken ändå. Sommar, femtiometers utomhusbassäng. Tidig morgon,
nästan inga människor, sol, Rakel i gul bikini. Oleg och Harry skulle avgöra vem som kunde
simma längst under vatten. Oleg var i form efter skridskosäsongen, men Harry hade bättre
simteknik. Rakel hejade på och skrattade sitt härliga skratt medan de värmde upp. De gjorde sig
till för henne båda två, hon var Frognerbadets drottning och Oleg och Harry undersåtar som
sökte nåd inför hennes blick. Så startade de. Och kom exakt lika långt. Efter fyrtio meter hade
de bägge brutit vattenytan, flämtande och säkra på seger. Fyrtio meter. Tio meter till kanten.
Med frånspark i bassängkanten och fritt armbågsrum. Lite mer än halva avståndet till schaktet.
Han var chanslös. Han skulle dö här. Dö nu, snart. Det kändes som om ögonen skulle pressas ut
ur huvudet. Planet gick vid midnatt. Gul bikini. Tio meter till kanten. Han tog ett simtag till.
Skulle klara ett till. Men sedan, sedan skulle han dö.

Klockan var halv fyra på natten. Truls Berntsen körde runt på Oslos gator i duggregnet som
tisslade och tasslade mot rutan. Han hade gjort det i två timmar. Inte för att han letade efter
något utan för att det gav honom ro. Ro att tänka och ro att inte tänka.

Någon hade strukit en adress från listan som Harry Hole hade fått. Och det hade inte varit han.

Kanske var inte allt så givet som han hade trott trots allt.

Han spelade upp mordkvällen en gång till.

Gusto hade ringt på hos honom, så knarksugen att han darrade, och hotat med att tjalla om
inte Truls gav honom pengar till fiolin. Av någon anledning hade det nästan inte funnits något
fiolin på flera veckor, det hade varit panic in needle park och tretusen spänn för en kvarting,
minst. Truls hade sagt att de skulle köra bort till bankomaten, skulle bara hämta bilnycklarna.
Han hade tagit med Steyrpistolen, det fanns liksom inget tvivel om vad som måste göras. Gusto
skulle använda samma hot gång på gång, pundare är ganska förutsägbara på det sättet. Men
när han kom tillbaka till dörren hade killen försvunnit. Antagligen hade han vädrat blod. Truls
hade tänkt att det var bra så: Gusto skulle inte tjalla så länge han inte hade något att vinna på
det, och han hade trots allt varit med på den där stöten själv. Det var lördag och Truls hade så
kallad reservtjänst som innebar att han skulle vara hemma men redo, så han hade stuckit till
Fyrlyset, läst lite, tittat på Martine Eckhoff, druckit kaffe. Så hade han hört sirenerna och några
sekunder senare hade telefonen ringt. Det var sambandscentralen. De hade fått in en anmälan
om skott vid Hausmanns gate 92 och de hade ingen från våldsroteln som var ledig. Truls hade
sprungit bort, det låg bara några hundra meter från Fyrlyset. Alla polisinstinkterna gick på
högvarv, han hade granskat människorna han såg på vägen, väl medveten om att det kunde visa
sig vara viktiga observationer. En av dem han såg var en ung man med yllemössa, han stod
lutad mot husväggen strax innan Truls kom fram. Den unges blick var riktad mot polisbilen som
hade parkerat framför porten till adressen för brottsplatsen. Truls hade lagt märke till killen
eftersom han inte gillade att han stod med händerna så djupt begravda i fickorna på North
Face-jackan. Jackan var för stor och tjock för årstiden och de där fickorna kunde dölja vad som
helst. Grabben hade haft ett så allvarligt ansiktsuttryck, men såg inte ut som en langare. När
polisen hade ledsagat Oleg Fauke från älven och in i polisbilen, hade killen snabbt vänt ryggen
till och gått bort längs Hausmanns gate. Nu kunde Truls säkert plocka fram tio andra personer
han hade observerat runt platsen och knutit liknande konspirationsteorier till dem.

Anledningen till att han mindes just den här killen, var att han hade sett honom en gång till. På
familjefotografiet Harry Hole hade visat upp på Leons.

Hole hade frågat om Truls kände igen Irene Hanssen, men han hade svarat – vilket var sant –
nej. Men han hade inte berättat för Hole vem han hade känt igen på bilden. Gusto, förstås, men
det hade funnits en till. Den andre killen. Fosterbrodern. Samma allvarliga ansiktsuttryck. Det
var killen han hade sett vid platsen.

Truls stannade på Prinsens gate nedanför Leons.

Han hade polisradion på och slutligen kom meddelandet till sambandscentralen han hade
väntat på:

”Till noll ett. Vi kollade den där anmälan om husbråk vid Blindernveien. Det ser ut som om det
har varit ett slag här. Tårgas och spår efter en jävla massa skjutande. Definitivt automatvapen.
En ihjälskjuten man. Vi gick ner i källaren, men den är full med vatten. Tror vi bör få hit Delta för
att kolla andra våningen.”

”Men kan ni i alla fall bekräfta om det fortfarande är någon där?”

”Kom och bekräfta själv! Hörde du inte vad jag sa? Gas och automatvapen!”

”Okej, okej. Vad vill ni ha?”

”Fyra patrullbilar för att säkra området. Delta, brottsplatsgruppen och … en rörmokare kanske.”

Truls Berntsen sänkte ljudet. Hörde en bil tvärbromsa, såg sedan en lång man korsa gatan mitt
framför bilen. Bilisten tutade ilsket, men mannen struntade i det, gick bara vidare i riktning mot
Leons.

Truls Berntsen kisade.

Kunde det verkligen vara han? Harry Hole?

Mannen hade huvudet nerdraget mellan axlarna på en luggsliten rock. Det var först när han
vred på huvudet och ansiktet lystes upp av gatlyktan som Truls såg att han hade tagit fel. Det
var något bekant över honom, men det var inte Hole.

Truls lutade sig bakåt i sätet. Han visste det nu. Vem som hade vunnit. Han tittade ut på sin
stad. För den var hans nu. Regnet mumlade mot biltaket att Harry Hole var död, och grät häftigt
nerför vindrutan.

De flesta hade i regel knullat av sig vid tiotiden och gått hem, och efter det blev det lugnare på
Leons. Killen i receptionen höjde knappt på huvudet när den långe mannen kom in. Regnet rann
från rocken och håret på pastorn. Ett tag hade han frågat Cato vad han hade gjort när han kom
så, mitt i natten efter att ha varit borta i flera dagar. Men svaren han fick var alltid så
utmattande långa, intensiva och detaljerade om främmande människors elände, att han hade
slutat. Men i natt såg Cato tröttare ut än vanligt.

”Jobbig natt?” frågade han bara och hoppades på ett ”ja” eller ”nej”.

”Åh du vet”, sa den gamle mannen och log lite blekt. ”Människorna. Människorna. Jag höll
förresten på att bli mördad.”

”Jaså?” sa grabben och ångrade sig i samma ögonblick. Nu kom det helt säkert en lång
utläggning.

”En bilist höll på att köra över mig precis nyss”, sa Cato och fortsatte gå mot trappan.

Grabben andades ut och koncentrerade sig på sin Fantomen igen.

Den långe, gamle mannen satte nyckeln i dörren till sitt rum och vred om. Men upptäckte till sin
förvåning att den redan var öppen.

Han gick in. Tände, men lampan i taket tändes inte. Tittade upp. Såg att lampan ovanför sängen
var tänd. Mannen som satt på sängen var lång, kutryggig och klädd i en lång rock, precis som
han själv. Det droppade vatten från rockskörten ner på golvet. De kunde inte ha varit mer olika,
ändå slog det den gamle nu för första gången: Det var som att titta in i en spegelbild.

”Vad gör du?” viskade han.

”Jag har förstås brutit mig in”, sa den andre. ”För att se om du hade något av värde.”

”Hittade du något?”

”Av värde? Nej. Men jag fann den här.”

Den gamle fångade det som den andre slängde till honom. Höll det mellan fingrarna. Nickade
långsamt. Det var ett stycke stärkt bomull, format som ett u. Inte så vitt som det borde vara.

”Så du hittade det hos mig?” frågade den gamle.

”Ja. I ditt sovrum i huset. I klädskåpet. Ta på den.”

”Varför det?”

”För att jag vill bekänna mina synder. Och för att du ser naken ut utan.”

Cato såg på den andre som satt på sängen, framåtlutad. Vattnet rann från håret, längs ärret,
nerför käkbenet och hakan. Därifrån droppade det ner på golvet. Han hade placerat rummets
enda stol mitt i rummet. Biktstolen. På bordet låg ett öppnat Camelpaket och bredvid det en
tändare och en genomblöt avbruten cigarett.

”Som du vill, Harry.”

Han satte sig och knäppte upp sin egen rock och satte den u-formade prästkragen på plats i
öppningarna i prästskjortan. Den andre ryckte till när han stack handen i fickan.

”Cigaretter”, sa den gamle. ”Till oss. Dina egna ser ut att ha drunknat.”

Polisen nickade och den gamle tog upp handen och höll fram ett öppnat cigarettpaket.

”Du pratar bra norska också.”

”Lite bättre än jag talar svenska. Som norrman hör du inte brytningen när jag talar svenska.”

Harry tog ut en av de svarta cigaretterna. Tittade på den.

”Den ryska brytningen, menar du?”

”Sobranie Black Russian”, sa den gamle. ”Enda bra cigaretterna som går att få i Ryssland.
Produceras visst i Ukraina nu. Jag brukar stjäla dem från Andrej. Apropå Andrej, hur är det med
honom?”

”Dåligt”, sa polisen och lät den gamle tända cigaretten åt honom.

”Det smärtar mig att höra. Apropå dåligt. Du borde vara död, Harry. Jag vet att du var i tunneln
när jag öppnade slussarna.”

”Det var jag.”

”Slussarna öppnades samtidigt och vattentornen var fulla. Du borde ha kastats in mot mitten.”

”Det gjorde jag.”

”Då förstår jag inte. De flesta hamnar i chock och drunknar där i mitten.”

Polisen släppte ut cigarettrök ur mungipan. ”Som motståndsmännen som letade efter

Gestapochefen?”

”Jag vet inte om de någonsin testade sin fälla under en riktig reträtt.”

”Men du fick göra det. Med polisspanaren.”

”Han var precis som du, Harry. Män som tror de har ett kall är farliga. Både för sig själva och
omgivningen. Du borde ha drunknat som han.”

”Men som du ser är jag fortfarande här.”

”Jag förstår ändå inte hur det är möjligt. Påstår du att du efter att ha blivit mörbultad av vattnet
hade tillräckligt med luft i lungorna för att simma åttio meter i iskallt vatten genom en smal
tunnel, fullt påklädd?”

”Nej.”

”Nej?” Den gamle log, verkade uppriktigt nyfiken.

”Nej, jag hade för lite luft i lungorna. Men jag hade tillräckligt för fyrtio meter.”

”Och sedan?”

”Sedan blev jag räddad.”

”Räddad? Av vem?”

”Av han som du sa var bra på botten.” Harry höll upp den tomma whiskyflaskan. ”Jim Beam.”

”Du blev räddad av whisky?”

”En whiskyflaska.”

”En tom whiskyflaska?”

”Tvärtom. Full.”

Harry satte cigaretten i mungipan, skruvade av korken, höll flaskan upp och ner ovanför
huvudet.

”Full av luft.”

Den gamle mannen tittade misstroget på honom. ”Du …?”

”Det största problemet efter att jag hade tömt lungorna på luft i vattnet var att sätta munnen
till flaskan, vända den upp och ner så att luften steg och sedan faktiskt andas in. Det är som när
du dyker första gången, kroppen protesterar. För kroppen har begränsad fysikkännedom och
tror att den kommer att suga in vatten och drunkna. Visste du att lungorna tar fyra liter luft?
Tja, en helflaska luft och lite vilja var tillräckligt för att simma fyrtio meter till.” Polisen ställde
ifrån sig flaskan, tog cigaretten ur mungipan, tittade skeptiskt på den. ”Tyskarna borde ha gjort
en lite längre tunnel.”

Harry såg på den gamle. Såg det fårade, gamla ansiktet spricka upp. Hörde honom skratta. Det
lät som en snipa.

”Jag visste att du var annorlunda, Harry. De berättade för mig att du skulle komma tillbaka till
Oslo när du fick höra om Oleg. Så jag förhörde mig om dig. Och jag förstår nu att ryktet inte
överdrev.”

”Jaha”, sa Harry och höll ett öga på de knäppta prästhänderna. Satt själv längst ut på
sängkanten med bägge benen i golvet, liksom på språng, med så mycket tyngd på tårna att han
kunde känna den tunna nylontråden mellan den ena skosulan och golvet. ”Och du, Rudolf.
Överdriver ryktena när det gäller dig?”

”Vilka av dem?”

”Tja. Till exempel det om att du ska ha haft en heroinliga i Göteborg och dödat en polis där.”

”Låter som att det är jag som ska bikta mig och inte du?”

”Tänkte det var bra att lyfta över bördan av synder på Jesus innan du ska dö.”

Nytt träbåtsskratt. ”Bra, Harry! Bra! Jodå, vi var tvungna att eliminera honom. Han var vår
brännare, och jag hade fått en känsla av att han inte var att lita på. Och jag kunde inte sitta i
fängelse igen. Det är en instängd fuktighet där som äter din själ, så som möglet äter väggen.
Varje dag gnager en ny bit av dig, människan i dig förtärs, Harry. Det är något jag bara unnar
min värsta fiende.” Han såg på Harry. ”En fiende jag hatar över allt annat.”

”Du vet varför jag kom tillbaka till Oslo. Vilken var din anledning? Jag trodde att Sverige var en
lika bra marknad som Norge.”

”Samma som du, Harry.”

”Samma?”

Rudolf Asajev tog ett bloss av den svarta cigaretten innan han svarade. ”Glöm det. Polisen var i
hälarna på mig efter mordet. Och det är märkligt hur långt bort från Sverige man kommer i
Norge trots allt.”

”Och när du kom tillbaka blev du den mystiske Dubai. Mannen som ingen hade sett. Men som
man trodde gick runt i staden nattetid. Gengångaren i Kvadraturen.”

”Jag var tvungen att hålla mig gömd. Inte bara på grund av affärerna, utan för att namnet
Rudolf Asajev skulle återuppväcka dåliga minnen hos polisen.”

”Sjuttio- och åttiotalet”, sa Harry. ”Heroinisterna dog som flugor. Men du tog kanske med dem i
dina böner, pastorn?”

Den gamle ryckte på axlarna. ”Man dömer inte folk som tillverkar sportbilar, basehoppskärmar,
handeldvapen eller andra saker folk köper för skojs skull och som skickar dem i döden. Jag
levererar något någon vill ha, med en kvalitet och till ett pris som gör mig konkurrenskraftig.
Vad kunderna gör med varorna är upp till dem. Du är väl medveten om att det finns
välfungerande samhällsmedborgare som använder opiater?”

”Ja. Jag var en av dem. Skillnaden mellan dig och en sportbilstillverkare är att det du gör är
förbjudet enligt lag.”

”Man bör vara försiktig med att blanda ihop lag med moral, Harry.”

”Så du räknar med att din gud kommer att fria dig från ansvar?”

Den gamle stöttade hakan i handen. Harry märkte hans utmattning men visste att den kunde
vara falsk och vaktade hans rörelser.

”Jag visste att du var en nitisk polis och moralist, Harry. Oleg pratade mycket om dig när han var
med Gusto, visste du det? Oleg älskade dig så som en far önskar att en son ska älska honom.
Plikttrogna moralister och kärlekshungrande fäder som vi är oerhört handlingskraftiga. Vår
svaghet är att vi är förutsägbara. Det var bara en tidsfråga innan du skulle komma. Vi har en
kontakt på Oslo Lufthavn som läser passagerarlistorna. Vi visste att du var på väg redan innan
du satte dig på planet i Hongkong.”

”Var det brännaren, Truls Berntsen?”

Den gamle log bara till svar.

”Och Isabelle Skøyen i kommunfullmäktige, samarbetar du med henne också?”

Den gamle suckade tungt. ”Du vet att jag tar med mig de svaren i graven. Jag dör gärna som en
hund, men inte som en tjallare.”
”Jaha”, sa Harry. ”Vad hände sedan?”

”Andrej följde efter dig från flygplatsen och till Leons. Jag bor på olika liknande hotell när jag är i
rörelse som Cato, och Leons är ett ställe jag hade bott mycket på. Så jag checkade in dagen
efter dig.”

”Varför?”

”För att hänga med i vad du gjorde. Jag ville se om du närmade dig oss.”

”Så som du gjorde när Sixpence bodde här?”

Den gamle nickade. ”Jag insåg att du kunde bli farlig, Harry. Men jag gillade dig. Så jag försökte
ge dig några vänliga varningar.” Han suckade. ”Men du lyssnade inte. Naturligtvis gjorde du inte
det. Folk som du och jag gör inte det, Harry. Det är därför vi lyckas. Och också därför vi till slut
alltid störtar.”

”Vad var det du var rädd att jag skulle göra? Få Oleg att tjalla?”

”Det också. Oleg hade aldrig sett mig, men jag kunde inte lita på vad Gusto hade berättat för
honom om mig. Gusto gick dessvärre inte att lita på, särskilt inte efter att han började använda
fiolin själv.” Det var något i den gamles blick som Harry plötsligt insåg inte berodde på trötthet.
Det var smärta. Ren, skär smärta.

”Så när du förstod att Oleg skulle prata med mig, försökte du få honom dödad. Och när det
misslyckades erbjöd du dig att hjälpa mig. För att jag skulle leda dig till stället där Oleg var
gömd.”

Den gamle nickade långsamt. ”Det är inte personligt, Harry. Det är bara affärsregler i den här
branschen. Tjallare elimineras. Men du visste det, eller hur?”

”Ja, det visste jag. Men det betyder inte att jag inte kommer att döda dig för att du har följt
dina regler.”

”Du fortsätter att säga det. Varför har du inte redan gjort det? Vågar du inte? Rädd för att du
ska brinna i helvetet, Harry?”

Harry fimpade cigaretten mot bordsskivan. ”För att jag vill veta några saker först. Varför dödade
du Gusto? Var du rädd att han skulle ange dig?”

Den gamle strök det vita håret bakåt, runt dumboöronen. ”Gusto hade dåliga människors blod i
ådrorna, precis som jag. Han var en angivare av naturen. Han skulle ha angett mig tidigare, allt
han saknade var något att vinna på det. Men så blev han desperat. Det var suget efter fiolin.
Det är ren kemi. Köttet är starkare än anden. Vi blir alla svikare när suget kommer.”

”Ja”, sa Harry. ”Vi blir alla svikare då.”

”Jag …” Den gamle var tvungen att harkla sig. ”Jag var tvungen att låta honom resa.”

”Resa?”

”Ja. Resa. Sjunka. Försvinna. Jag kunde inte låta honom ta över affärerna, det förstod jag ju.
Han var tillräckligt smart, det hade han efter sin far. Det var ryggrad han saknade. Den bristen
hade han efter sin mor. Jag försökte ge honom ansvar, men han klarade inte provet.” Den
gamle strök och strök håret bakåt, hårdare och hårdare, som om det var insmort med något
han försökte rensa det på. ”Klarade inte provet. Dåligt blod. Så jag bestämde mig för att det
måste bli en annan. Först tänkte jag på Andrej och Peter. Träffade du dem? Sibiriska kosacker
från Omsk. Kosack betyder ’fri man’, visste du det? Andrej och Peter var min armé, min
stanitsa. De är lojala mot sin ataman, trohet in i döden. Men Andrej och Peter var affärsfolk,
förstår du.” Harry registrerade hur den gamle gestikulerade framför sig, liksom hemfallen åt
sina egna grubblerier. ”Jag kunde inte lämna över butiken till dem. Så jag bestämde mig för att
det måste bli Sergej. Han var ung, hade framtiden för sig, kunde formas …”

”Du sa till mig att du själv kanske hade haft en son en gång.”

”Sergej hade kanske inte Gustos huvud för räkning, men han var disciplinerad. Ambitiös. Villig
att göra det som krävs för att vara ataman. Så jag gav honom kniven. Det var bara det sista
testet som återstod. För att en kosack skulle bli en ataman i gamla tider, krävdes det att man
stack ut ensam på tajgan och kom tillbaka med en bunden levande varg. Sergej var intresserad,
men jag måste se att han också kunde genomföra to sjto nuzhjo.”

”Förlåt?”

”Det nödvändiga.”

”Var den sonen Gusto?”

Den gamle drog håret så hårt bakåt att ögonen smalnade till streck.

”Gusto var sex månader när jag sattes i fängelse. Hans mor sökte tröst där hon kunde. I alla fall
för en kort stund. Hon kunde inte ta hand om honom.”

”Heroin?”

”Barnavårdsnämnden tog Gusto ifrån henne och gav honom fosterföräldrar. De var överens om
att jag, fången, inte existerade. Hon tog en överdos vintern nittioett. Hon borde ha gjort det
tidigare.”

”Du sa att du kom tillbaka till Oslo av samma anledning som jag. Din son.”

”Jag hade fått höra att han hade flyttat från sin fosterfamilj, att han var på glid. Jag hade ändå
tänkt lämna Sverige, och konkurrensen i Oslo var inte särskilt stor. Jag tog reda på var Gusto
fanns. Studerade honom på avstånd först. Han var så vacker. Så förbannat vacker. Som sin mor,
förstås. Jag kunde sitta och titta på honom. Titta och titta och tänka att han är min son, min
egen …” Den gamles röst tystnade.

Harry tittade ner, på nylontråden som han hade fått i stället för ny gardinstång, pressade den
mot golvet med skosulan.

”Och så fick du in honom i din butik. Och testade om han kunde ta över.”

Den gamle nickade. Viskade: ”Men jag sa aldrig något. När han dog visste han inte att jag var
hans far.”

”Varför blev det plötsligt så bråttom?”

”Bråttom?”

”Varför måste du ha någon som skulle ta över så snabbt? Först Gusto och sedan Sergej.”
Den gamle log matt. Lutade sig fram i stolen, in i ljuset från läslampan över sängen.

”Jag är sjuk.”

”Tänkte att det var något sådant. Cancer?”

”Läkaren gav mig ett år. Det är sex månader sedan. Den heliga kniven Sergej använde har legat
under min madrass. Känner du smärtan i ditt knivsår? Det är mitt lidande som kniven har fört
över till dig, Harry.”

Harry nickade långsamt. Det stämde. Och det stämde inte.

”Om du bara har ett halvår kvar att leva, varför är du då så rädd för att bli angiven att du dödar
din egen son? Hans långa liv mot ditt korta?”

Den gamle hostade dämpat. ”Urkas och kosacker är arméns enkla män, Harry. Vi svär vid en
regelsamling, och sedan följer vi den. Inte blint, utan seende. Vi är upplärda att tukta våra
känslor, det gör oss till mästare över vårt eget liv. Abraham sa ja till att offra sin egen son för att
…”

”… det var det Gud befallde. Jag fattar inte vilket slags regelsamling du talar om, men säger den
att det är okej att låta en artonåring som Oleg sona dina brott?”

”Harry, Harry, har du inte förstått? Jag dödade inte Gusto.”

Harry stirrade på den gamle. ”Sa du inte precis att det var din regelsamling? Att döda din egen
son om du måste?”

”Jo, men jag sa också att jag är född av dåliga människor. Jag älskar min son. Jag skulle aldrig ha
kunnat ta Gustos liv. Tvärtom. Jag säger fan ta Abraham och hans gud.” Den gamles skratt
övergick i hostningar. Han la händerna mot bröstet, böjde sig över knäna och hostade och
hostade.

Harry blinkade. ”Vem dödade honom då?”

Den gamle rätade på sig igen. I höger hand höll han en revolver. Det var en stor, ful sak och såg
ännu äldre ut än ägaren.

”Du borde veta bättre än att komma till mig utan vapen, Harry.”

Harry svarade inte. MP5:an låg på botten av en vattenfylld källargång, geväret stod kvar hos
Truls Berntsen.

”Vem dödade Gusto?” upprepade Harry.

”Det kan ha varit vem som helst.”

Harry tyckte att han kunde höra det knaka när den gamles finger böjde sig runt avtryckaren.

”Att döda är inte särskilt svårt, Harry. Håller du med?”

”Jag håller med”, sa Harry och lyfte foten. Det visslade under skosulan när den tunna
nylontråden for ut och upp mot gardinstångsfästet.

Harry såg frågan i den gamles ögon, såg hur hans hjärna blixtsnabbt arbetade med de
halvsmälta informationsbitarna.
Lampan som inte fungerade.

Stolen som stod exakt mitt i rummet.

Harry som inte hade visiterat honom.

Harry som inte hade flyttat sig alls från där han satt.

Och kanske såg han nu också nylontråden i halvmörkret där den löpte från under Harrys skosula
via gardinstångsfästet och vidare till rakt ovanför hans huvud, till taklampsfästet. Där det inte
längre hängde någon taklampa utan det enda Harry hade tagit med sig från Blindernveien
förutom prästkragen. Som var det enda som fanns i hans huvud när han låg i Rudolf Asajevs
himmelssäng, genomvåt, kippande efter andan medan svarta prickar hoppade fram och tillbaka
i hans synfält och han var säker på att han skulle förlora medvetandet vilken sekund som helst,
men kämpade för att hålla sig vaken, för att hålla sig på denna sidan mörkret. Sedan hade han
klivit upp, gått in i ett av de andra sovrummen, tagit med sig zjuken som låg bredvid bibeln.

Rudolf Asajev slängde sig åt vänster, precis i tid för att stålspikarna i tegelstenen inte skulle
träffa hans huvud, utan i stället huden mellan nyckelbenet och kappmuskeln, där den fortsatte i
nervkorsningen plexus cervico brachialis, med det resultatet att när han två hundradels sekund
senare tryckte av, var muskeln i överarmen förlamad så att skottarmen redan hade fallit sju
centimeter. Krutet fräste och brann under den tusendels sekund kulan tog på sig att lämna
pipan på den gamla Nagantrevolvern. Tre tusendels sekund senare borrade sig kulan in i
sängkarmen mellan Harrys ben.

Harry reste sig. Sköt säkringen åt sidan och tryckte på utlösaren. Det darrade lätt i skaftet när
knivbladet for ut. Harry svängde handen lågt förbi höften, med rak arm, och det långa, tunna
knivbladet gick in mitt mellan rockslagen, lågt på prästskjortan. Han kände ett fjädrande tryck i
tyg och hud när han träffade, sedan gled bladet motståndslöst in ända upp till skaftet. Harry
släppte kniven och visste att Rudolf Asajev var en döende man när stolen ramlade bakåt och
ryssen träffade golvet med ett stön. Han sparkade sig loss från stolen men låg kvar på golvet
där han kröp ihop som en skadad men fortfarande farlig geting. Harry ställde sig bredbent över
honom, böjde sig ner och drog ut kniven ur hans kropp. Tittade på blodets onormalt djupa
rödfärg. Från levern kanske. Den gamles vänsterhand kravlade över golvet runt den förlamade
högerarmen på jakt efter pistolen. Och för ett upphetsat ögonblick önskade Harry att handen
skulle finna pistolen, ge honom anledningen han behövde för att …

Harry sparkade undan pistolen, hörde den slå i väggen.

”Järnet”, viskade den gamle. ”Välsigna mig med mitt järn, min pojke. Det bränns. Få ett slut på
detta för bägges skull.”

Harry blundade ett kort ögonblick. Kände att han hade tappat det, att det var borta. Hatet. Det
härliga vita hatet som varit bränslet som hållit honom igång hade han inget kvar av längre.

”Nej tack”, sa Harry. Klev över och bort från den gamle. Knäppte den våta rocken. ”Jag går nu,
Rudolf Asajev. Jag ber grabben i receptionen att ringa ambulans. Så ringer jag min förre chef
och berättar var de kan hitta dig.”

Den gamle skrattade lågt och ljusröda luftbubblor bildades i mungipan. ”Kniven, Harry. Det är
inte mord, jag är redan död. Du hamnar inte i helvetet, jag lovar. Jag ska säga till i dörren att de
inte släpper in dig.”
”Det är inte helvetet jag är rädd för.” Harry stoppade ner det blöta Camelpaketet i rockfickan.
”Men jag är polis. Vårt jobb är att dra förmodade brottslingar inför domstolen.”

Luftbubblorna spräcktes när den gamle hostade. ”Kom igen, Harry, din sheriffstjärna är av plast.
Jag är sjuk, det enda en domare kan göra är att ge mig vård, puss, kram och morfin. Och jag
mördade så många. Konkurrenter, som jag hängde från broarna. Anställda, som den där piloten
vi använde tegelstenen på. Polis också. Sixpence. Jag skickade Andrej och Peter till ditt rum för
att skjuta dig. Dig och Truls Berntsen. Och vet du varför? För att få det att se ut som om du och
han hade dödat varandra. Vi skulle ha lämnat kvar vapnen som bevis. Kom igen nu, Harry.”

Harry torkade av knivbladet på lakanet på sängen. ”Varför ville ni döda Berntsen, han jobbade
ju för er?”

Asajev vände sig över på sidan och det verkade som om han kunde andas bättre. Han låg så ett
par sekunder innan han svarade: ”Summan av risker, Harry. Han rånade ett heroinlager i
Alnabru bakom min rygg. Det var inte mitt heroin, men när du får veta att din brännare är så
girig att du inte kan lita på honom, samtidigt som han vet tillräckligt om dig för att fälla dig, vet
du att summan av risker har blivit för hög. Och då gör affärsmän som jag sig av med riskerna,
Harry. Och vi såg en perfekt chans att göra oss av med två problem på en och samma gång. Dig
och Berntsen.” Han skrattade lågt. ”Så som jag försökte mörda din pojke i Botsfängelset. Hörde
du? Känn på hatet nu, Harry. Jag mördade nästan din pojke.”

Harry stannade framför dörren. ”Vem dödade Gusto?”

”Människorna lever efter hatets evangelium. Följ hatet, Harry.”

”Vem är din kontakt inom polisen och kommunfullmäktige?”

”Om jag säger det, hjälper du mig då att få ett slut på det här?”

Harry såg på honom. Nickade kort. Hoppades att lögnen inte syntes.

”Kom närmare”, viskade den gamle.

Harry böjde sig ner. Och plötsligt hade den gamles hand, som en stelnad klo, hakat sig fast i
rockslaget och dragit ner honom till sig. Slipstensrösten väste lågt i hans öra.

”Du vet att jag betalade en man för att erkänna mordet på Gusto, Harry. Men du trodde det var
för att jag inte kunde ta livet av Oleg så länge han avtjänade sitt straff på hemlig plats. Fel. Min
man inom polisen har tillgång till vittnesskyddsprogrammet. Jag kunde ha knivdödat Oleg lika
lätt där han var. Men jag hade ändrat mig, jag tänkte inte låta honom slippa undan så lätt …”

Harry försökte slita sig loss, men den gamle höll honom fast.

”Jag skulle ha hängt honom upp och ner och trätt på honom plastpåsen, Harry”, bullrade
rösten. ”Huvudet i en genomskinlig plastpåse. Hällt vatten på fotsulorna. Vattnet som följer
kroppen hela vägen ner och in i plastpåsen. Jag skulle ha filmat det. Med ljud så att du kunde
höra skriken. Och sedan skulle jag ha skickat filmen till dig. Och om du låter mig gå är det
fortfarande min plan. Du kommer att bli förvånad över hur snabbt de släpper mig på grund av
brist på bevis, Harry. Och då finner jag honom, Harry, jag svär, håll bara koll i din brevlåda när
dvd:n kommer.”

Harry handlade instinktivt, stötte bara till med handen. Kände bladet ta. Gå in. Han vred. Hörde
den gamle flämta. Fortsatte vrida. Blundade och kände inälvor och organ bukta sig, spricka,
slitas sönder. Och när han äntligen hörde den gamle skrika var det Harrys eget skrik.
 KAPITEL 42
HARRY VAKNADE AV att solen sken på ena sidan av hans ansikte. Eller var det ett ljud som hade väckt
honom?

Han öppnade försiktigt ett öga och kisade.

Såg ett vardagsrumsfönster och blå himmel. Inget ljud, inte nu i alla fall.

Han drog in lukten av inrökt sofftyg och lyfte på huvudet. Mindes var han befann sig.

Han hade gått från den gamles rum till sitt eget, lugnt packat läderväskan, lämnat hotellet via
baktrappan och tagit en taxi till det enda stället där han kunde räkna med att ingen skulle hitta
honom, Nybakks föräldrars hus i Oppsal. Det verkade inte som om någon hade varit där sedan
senast, och det första han hade gjort var att leta igenom lådorna i köket och badrummet tills
han fann en burk med smärtstillande. Han hade tagit fyra tabletter, tvättat den gamles blod
från händerna och gått ner i källaren för att se om Stig Nybakk hade bestämt sig.

Det hade han.

Harry hade gått upp, klätt av sig, hängt kläderna på tork i badrummet, hittat en yllefilt och
somnat i soffan innan han hann tänka mer.

Harry klev upp och gick ut i köket. Tog två smärtstillande tabletter och sköljde ner dem med ett
glas vatten. Öppnade kylskåpet och tittade in. Där fanns rikligt med dyr mat, han hade tydligen
utfodrat Irene väl. Illamåendet från i går kom tillbaka och han insåg att det skulle bli omöjligt att
få i sig något. Han återvände till vardagsrummet. Han hade sett barskåpet i går också. Hade gått
i en halvcirkel runt det innan han la sig.

Harry öppnade barskåpsdörren. Tomt. Han andades lättat ut. Kände i fickan. Den falska
vigselringen. Och hörde i samma ögonblick ett ljud.

Samma som han tyckt sig ha hört när han vaknade.

Han gick bort till den öppna källardörren. Lyssnade. Joe Zawinul? Han gick ner för trappan och
bort till dörren till skrubben. Tittade in genom nätet. Stig Nybakk rörde sig långsamt fram och
tillbaka, som en astronaut, viktlös i rymden. Harry undrade om det kunde vara den vibrerande
mobiltelefonen i byxfickan som fungerade som propeller. Ringsignalerna – de fyra, eller
egentligen tre, tonerna från ”Palladium” med Weather Report – lät som ett rop från dödsriket.
Och det var precis det Harry tänkte när han tog ut telefonen, att det var Stig Nybakk som ringde
och ville tala med honom.

Harry såg numret på displayen. Och tryckte på knappen. Han kände igen rösten hos
receptionisten på Radiumhospitalet: ”Stig! Hallå! Är du där? Hör du mig? Vi har försökt ringa,
Stig. Var är du? Du skulle ha varit på ett möte, flera möten, vi är oroliga. Martin var hemma hos
dig, men du var inte där heller, Stig?”

Harry bröt samtalet och stoppade telefonen i fickan. Han skulle få användning för den. Martines
hade blivit förstörd under simturen.

Från köket tog han med sig en stol och satte sig på verandan. Satt där med förmiddagssolen
rakt i ansiktet. Tog fram cigarettpaketet, stack en av de svarta, tillgjorda cigaretterna i munnen
och tände. Det fick duga. Han slog numret han kunde så väl.

”Rakel.”

”Hej, det är jag.”

”Harry? Jag kände inte igen numret.”

”Jag har fått ny telefon.”

”Åh, jag är glad att höra din röst. Har allt gått bra?”

”Ja”, sa Harry och var tvungen att le åt glädjen i hennes röst. ”Allt har gått bra.”

”Är det varmt?”

”Mycket varmt. Solen skiner och jag ska snart äta frukost.”

”Frukost? Är inte klockan hos dig fyra eller något sådant?”

”Jetlag”, sa Harry. ”Fick sova på planet. Jag har fått tag i ett fint hotell åt oss. Det ligger vid
Sukhumvit.”

”Du fattar inte hur mycket jag ser fram emot att se dig igen, Harry.”

”Jag …”

”Nej, vänta, Harry. Jag menar det. Jag har legat vaken hela natten och tänkt på det. Att det är
som det ska vara. Det vill säga, vi klarar ju det. Men det är det som är som det ska, att klara av
det. Åh, tänk om jag hade sagt nej, Harry.”

”Rakel …”

”Jag älskar dig, Harry. Älskar dig. Hör du? Hör du hur platt, konstigt och fantastiskt det ordet är?
Det är som en sådan där klarröd klänning du verkligen måste vilja bära. Älskar dig. Blir det för
mycket nu?”

Hon skrattade. Harry blundade och kände världens härligaste sol kyssa huden och världens
härligaste skratt kyssa trumhinnorna.

”Harry? Är du där?”

”Jadå.”

”Det är så konstigt, du låter så nära.”

”Mm. Snart ska jag vara väldigt nära, älskling.”

”Säg det en gång till.”

”Vad då?”

”Älskling.”

”Älskling.”
”Umm.”

Harry kände att han satt på något hårt. Något han hade i bakfickan. Han tog ut det. Solen fick
ringens beläggning att glänsa som guld.

”Du”, sa han och strök fingertoppen över det svarta hacket. ”Du har ju aldrig varit gift, eller
hur?”

Hon svarade inte.

”Hallå?” sa Harry.

”Hallå.”

”Hur tror du det skulle vara?”

”Harry, skämta inte.”

”Jag skämtar inte. Jag vet ju att du aldrig kunde tänka dig att gifta dig med en skuldindrivare i
Hongkong.”

”Nähä. Vem kunde jag tänka mig att gifta mig med då?”

”Jag vet inte. Vad sägs om en civilist och expolis som föreläser om mordutredningar på
Polishögskolan?”

”Verkar inte vara någon jag känner.”

”Kanske någon du kan lära känna. En som kan överraska dig. Underligare saker har hänt.”

”Det är du som alltid har sagt att människor inte förändras.”

”Så när jag nu har blivit en person som hävdar att människor kan förändras, bevisar väl det att
man kan förändras.”

”Lustigkurre.”

”Låt oss, hypotetiskt sett, säga att jag har rätt. Att människor kan förändras. Och att det är
möjligt att lägga saker bakom sig.”

”Att stirra ihjäl gengångarna?”

”Så vad säger du?”

”Om vad?”

”Om min hypotetiska fråga om att gifta sig.”

”Ska det där föreställa ett frieri? Hypotetiskt? På telefon?”

”Nu tar du det väl lite långt. Jag sitter bara i solen och småpratar med en ganska sjyst tjej.”

”Och jag lägger på!”

Hon bröt förbindelsen och Harry sjönk ner på köksstolen med slutna ögon och ett stort leende.
Solvarm och smärtfri. Om fjorton timmar skulle han se henne. Han såg Rakels ansiktsuttryck
framför sig när hon kom till gaten på Gardermoen och såg honom sitta och vänta på henne.
Hennes blick när Oslo försvann under dem. Hennes huvud som gled ner på hans axel när hon
somnade.

Han satt kvar tills temperaturen snabbt föll. Han öppnade ett öga till hälften. En molnkant hade
glidit framför solen, men den såg inte så farlig ut.

Blundade igen.

Följ hatet.

När den gamle hade sagt det hade Harry först tänkt att han menade att Harry skulle följa sitt
eget hat och ta hans liv. Men tänk om han hade menat något annat? Han hade sagt det direkt
efter att Harry frågat vem som hade dödat Gusto. Hade det varit ett svar? Menade han att
Harry skulle följa hatet, att det skulle leda honom till mördaren? I så fall fanns det många
kandidater. Men vem hade störst anledning att hata Gusto? Förutom Irene, förstås, hon hade ju
suttit inlåst när Gusto dödades.

Solen tittade fram igen och Harry bestämde sig för att han överanalyserade, att hans arbete var
färdigt, att han skulle slappna av, att han snart skulle behöva en tablett till och att han sedan
skulle ringa Hans Christian och berätta att Oleg äntligen var utom fara.

En tanke till slog Harry. Att Truls Berntsen, en usel inspektör vid Orgkrim, omöjligt kunde ha
tillgång till informationen i vittnesskyddsprogrammet. Att det måste ha varit någon annan.
Någon högre upp.

Sluta, tänkte han. Sluta för fan. Låt det gå åt helvete. Tänk på planen. Nightflight. Stjärnorna
över Ryssland.

Så gick han tillbaka till källaren, funderade på om han skulle skära ner Nybakk, slog det ifrån sig
och fann kofoten han letade efter.

Porten till Hausmanns gate 92 stod öppen, men dörren till lägenheten var förseglad på nytt och
låst. Kanske på grund av det nya erkännandet, tänkte Harry innan han körde in kofoten mellan
dörren och karmen.

Där inne verkade allt orört. Ljusränderna från förmiddagssolen låg som pianotangenter över
vardagsrumsgolvet.

Han placerade den lilla läderväskan vid ena väggen och satte sig på en av madrasserna. Kände
efter att han hade flygbiljetten i innerfickan. Tittade på klockan. Tretton timmar till avgång.

Såg sig omkring. Blundade. Försökte se det framför sig.

En person med rånarluva.

Som inte sa ett ord för att han visste att de skulle känna igen hans röst.

En person som hade sökt upp Gusto här. Som inte ville ta något ifrån honom, förutom livet. En
person som hatade.

Projektilen hade varit en 9x18 mm Malakov, mördaren hade alltså högst sannolikt skjutit med
en Malakov. Eller Fort-12. Till nöds en Odessa om det var så att de hade blivit vanligare i Oslo.
Han hade stått där. Tryckt av. Gått.

Harry lyssnade, hoppades att rummet skulle tala till honom.

Sekunderna tickade, blev minuter.

En kyrkklocka började slå.

Det fanns inget mer här.

Harry reste sig och gick.

Hade kommit till dörren när han hörde ett ljud mellan klockslagen. Han väntade tills nästa
klämtning var över. Där var det igen, ett försiktigt krafsande. Han backade två steg och tittade
in i vardagsrummet.

Den stod vid dörrlisten vänd från Harry. En råtta. Brun med glänsande blank svans, öron med
ljusröd insida och en och annan vit prick i pälsen precis ovanför svansen.

Harry visste inte varför han blev stående. En råtta här, det var ingenting annat än vad man
kunde förvänta sig.

Det var de vita prickarna.

Det var som om råttan hade badat i tvättmedel. Eller …

Harry såg sig omkring. Den stora askkoppen mellan madrasserna. Han visste att han bara skulle
få en enda chans, så han drog av sig skorna, gled in i vardagsrummet under nästa
klockklämtning, tog askkoppen och stod helt stilla, en och en halv meter från råttan som
fortfarande inte hade upptäckt honom. Beräknade och tajmade. När klockan slog föll han
framåt med askkoppen framför sig. Råttan hann inte reagera innan den var fångad i keramik.
Harry hörde den fräsa, kände den kasta sig fram och tillbaka där inne. Han drog askkoppen över
golvet mot fönstret där det låg en hög tidningar, och placerade dem ovanför askkoppen. Sedan
började han leta.

Efter att ha gått igenom samtliga lådor och skåp i lägenheten hade han fortfarande varken
snöre eller sytråd.

Han tog trasmattan på vardagsrumsgolvet och slet ut varpen. Det blev ett långt snöre som
borde räcka. Han gjorde en rännsnara i änden. Sedan tog han bort tidningarna och lyfte på
askkoppen, tillräckligt för att kunna pressa in handen. Stålsatte sig för det som måste komma.
När han kände råtttänderna sjunka in i det mjuka köttet mellan tumme och pekfinger, vippade
han bort askkoppen och grep djuret runt ryggen med andra handen. Det fräste medan Harry
plockade bort ett av de vita kornen som hade fastnat i pälshåren. La det på tungspetsen och
smakade. Bittert. Övermogen papaya. Fiolin. Någon hade ett gömställe i närheten.

Harry trädde rännsnaran över råttsvansen och drog åt tills den var ända inne vid roten. Satte
ner djuret på golvet och släppte. Råttan pilade iväg medan snöret gled genom Harrys hand.
Hem.

Harry följde efter. In i köket. Råttan smet in bakom en flottig spis. Harry vippade upp den
ålderstigna tungviktaren på bakhjulen och drog ut den. Där fanns ett knytnävsstort hål i väggen
som tråden försvann in i.

Tråden slutade löpa ut.

Harry stack in handen som redan hade fått ett bett i hålet. Kände på insidan av väggen.
Isoleringsmaterial till höger och vänster. Han kände på översidan av hålet. Ingenting.
Isoleringen var urgröpt. Harry la änden av tråden under ena spisfoten, gick in i badrummet,
häktade av spegeln som var fläckig av spott och slem, krossade den mot kanten på tvättstället
och tog med en lagom stor bit. Gick in i ena sovrummet, slet loss en läslampa som var
fastskruvad vid väggen och gick tillbaka till köket. Han la spegelbiten på golvet så att den stack
in lite innanför hålet. Sedan satte han kontakten till läslampan i eluttaget bredvid spisen och
riktade ljuset mot spegeln. Förde lampan mot väggen tills vinkeln blev rätt, och han såg det.

Gömstället.

Det var en tygpåse, den hängde från en krok på en ställning en halvmeter ovanför golvet.

Det var för trångt för att sticka in handen och samtidigt vrida upp underarmen mot påsen.
Harry försökte tänka. Vilket redskap hade ägaren använt för att komma åt sitt gömställe? Han
hade letat igenom samtliga lådor och skåp i lägenheten och gick igenom alla fakta.

Ståltråden.

Han gick in i vardagsrummet. Den låg där han hade sett den första gången han och Beate var
här. Stack fram under madrassen och var böjd i nittio grader. Ägaren till ståltråden var nog den
ende som visste vad den var till för. Harry tog med den tillbaka, stack in den i hålet och använde
y:et i änden av tråden att häkta ner påsen från kroken.

Påsen var tung. Precis så tung som han hade hoppats. Han var tvungen att lirka ut den ur hålet.

Påsen hade nog hängts så högt för att inte råttorna skulle komma åt den, men de hade ändå
lyckats göra ett hål i botten. Harry skakade på påsen och några korn från pulvret där inne föll
ut. Det förklarade pulverkornen i pälsen. Så öppnade han påsen. Plockade ut tre små påsar med
fiolin, antagligen kvartingar. Utrustningen var inte komplett, där låg bara en sked med böjt skaft
och en använd spruta.

Den låg i botten på påsen.

Harry använde en diskhandduk för att inte lämna fingeravtryck när han lyfte ut den.

Den var – som sagt – omöjlig att ta fel på. Klumpig, konstig, nästan komisk. Foo Fighters. Det var
en Odessa. Harry luktade på vapnet. Lukten av krut kan hänga kvar i månader efter att en pistol
avfyrats om den inte putsas och oljas under tiden. Den här hade avfyrats för inte alltför länge
sedan. Han kontrollerade magasinet. Arton. Det saknade två för att vara fullt. Harry tvivlade
inte.

Detta var mordvapnet.

När Harry gick in i leksaksaffären vid Storgata var det tolv timmar till planets avgång.

Butiken hade två olika sorters fingeravtrycksutrustning att välja mellan. Harry valde det dyraste
med förstoringsglas, LED-lampa, pensel med mjuk borste, pulver i tre färger, tejp för att lyfta
fingeravtryck och en katalog för att samla familjens fingeravtryck i.

”Till min son”, förklarade han när han betalade.

Tjejen bakom kassan log inövat.

Han gick tillbaka till Hausmanns gate och började arbeta. Använde den skrattretande lilla LED-
lampan att leta avtryck med och en miniatyrborste med pulver att strö över. Penseln var så
liten att han kände sig som jätten i Gullivers resor.

Det fanns fingeravtryck på pistolkolven.

Och ett tydligt avtryck, antagligen tummen, på bakre delen av kolven på sprutan där det också
fanns svarta prickar som kunde vara vad som helst, men Harry antog var krutpartiklar.

När han hade fått över alla fingeravtrycken på plastfolien, jämförde han dem. Det var samma
person som hade hållit i pistolen och sprutan. Harry kontrollerade väggen och golvet vid
madrassen och fann en del avtryck, men inget av dem matchade pistolens.

Han öppnade läderväskan och sedan sidofickan på insidan, tog ut det som låg där och placerade
det på köksbordet. Tände minilampan.

Tittade på klockan. Elva timmar kvar. En ocean av tid.

Klockan var två och Hans Christian Simonsen såg märkligt malplacerad ut när han kom in på
restaurang Schrøder.

Harry satt längst in vid fönstret, det gamla favoritbordet.

Hans Christian satte sig.

”Gott?” frågade han och nickade mot kannan med kaffe framför Harry.

Han skakade på huvudet.

”Tack för att du kom.”

”För all del, lördag är ledig dag. Ledig dag och ingenting att göra. Vad händer?”

”Oleg kan komma hem.”

Advokaten lyste upp. ”Betyder det …?”

”De som var en fara för Oleg är borta.”

”Borta?”

”Ja. Är han långt borta?”

”Nej. Tjugo minuter utanför stadsgränsen ungefär. Nittedal. Vad menar du med att de är
borta?”

Harry höjde kaffekoppen. ”Säker på att du vill veta, Hans Christian?”

Advokaten såg på Harry. ”Betyder detta att du har löst fallet också?”

Harry svarade inte.

Hans Christian lutade sig fram. ”Du vet vem som dödade Gusto, eller hur?”

”Mm.”

”Hur?”

”Några matchande fingeravtryck.”

”Och vem …?”

”Inte viktigt. Men jag sticker nu, så det skulle ha varit skönt att få berätta det för Oleg i dag.”

Hans Christian log. Plågat, men det var ett leende. ”Innan du och Rakel åker, menar du?”

Harry snurrade på kaffekoppen. ”Så hon har berättat för dig?”

”Vi åt lunch. Jag sa ja till att ta hand om Oleg några dagar. Jag förstod det som så att det skulle
komma någon från Hongkong och hämta honom, några av dina killar. Men jag måste ha
missförstått något, jag trodde nämligen att du redan var i Bangkok.”

”Jag blev försenad. Det är något jag vill be dig om …”

”Hon berättade mer. Hon sa att du hade friat.”

”Jaså?”

”Ja. På ditt sätt, förstås.”

”Jaha …”

”Och hon sa att hon hade tänkt över det.”

Harry höll upp en hand, han ville inte höra resten.

”Resultatet av tänkandet var ’nej’, Harry.”

Harry andades ut. ”Bra.”

”Så hon hade slutat tänka, sa hon. Och börjat känna.”

”Hans Christian …”

”Hennes svar är ja, Harry.”

”Lyssna på mig, Hans Christian …”

”Hörde du inte? Hon vill gifta sig med dig, Harry. Lucky bastard.” Hans Christians ansikte
strålade som av lycka, men Harry visste att det var förtvivlans strålglans. ”Hon sa att hon ville
vara tillsammans med dig tills ni dog.” Hans adamsäpple guppade upp och ner, och rösten
pendlade mellan falsett och gröt. ”Hon sa att hon skulle ha det bra och ha det sådär lagom bra
med dig. Hon skulle ha det trist och direkt katastrofalt illa med dig. Och att hon skulle ha det
fantastiskt med dig.”

Harry visste att den andre citerade henne ordagrant. Och varför han kunde göra det. För att
varje ord var inbränt i hans hjärta.

”Hur högt älskar du henne?” frågade Harry.

”Jag …”

”Älskar du henne tillräckligt för att ta hand om henne och Oleg resten av ditt liv?”

”Va …”

”Svara.”
”Ja, självklart, men …”

”Svär.”

”Harry.”

”Svär, säger jag.”

”Jag … jag svär. Men det förändrar ju ingenting.”

Harry log snett. ”Du har rätt. Ingenting förändras. Ingenting kan förändras. Det kunde aldrig
det. Älven rinner i samma förbannade fåra.”

”Detta är ju meningslöst. Jag förstår inte.”

”Du kommer att förstå”, sa Harry. ”Och det gör hon också.”

”Men … ni älskar ju varandra. Hon sa det rakt ut. Du är hennes livs kärlek, Harry.”

”Och hon är min. Har alltid varit det. Kommer alltid att vara det.”

Hans Christian tittade på Harry med en blandning av förvirring och något som liknade
medkänsla. ”Och ändå vill du inte ha henne?”

”Det är ingen jag hellre vill ha än henne. Men det är inte säkert att jag finns så mycket länge till.
Och om jag inte gör det, har du gett mig ett löfte.”

Hans Christian fnyste. Ӏr du inte lite melodramatisk nu, Harry? Jag vet ju inte ens om hon vill
ha mig.”

”Övertyga henne.” Det var som om smärtan i halsen gjorde det svårare att andas. ”Lovar du?”

Hans Christian nickade stumt. ”Jag ska försöka.”

Harry tvekade. Sedan räckte han fram handen.

Den andre tog den.

”Du är en bra man, Hans Christian. Jag har lagt in dig som HC.” Han lyfte mobiltelefonen. ”Även
om den platsen egentligen var upptagen av Halvorsen.”

”Vem?”

”Bara en gammal kollega jag hoppas få träffa igen. Jag måste gå nu.”

”Vart ska du?”

”Träffa Gustos mördare.”

Harry reste sig, vände sig mot disken och gjorde honnör mot Nina som vinkade tillbaka.

När han hade kommit ut och hastade mellan bilarna tvärs över gatan kände han reaktionen
komma. Det sprängde bakom ögonen och halsen kändes som om den skulle gå sönder. Och på
Dovregata kom gallan. Han stod dubbelvikt vid muren mitt på den lugna gatan och levererade
Ninas ägg, bacon och kaffe. Sedan rätade han på sig och gick vidare mot Hausmanns gate.

I slutänden hade det varit ett enkelt beslut, trots allt.

Jag satt på en av de skitiga madrasserna och kände mitt livrädda hjärta slå medan det ringde.
Jag både hoppades och inte hoppades att han skulle svara.

Jag tänkte lägga på när han svarade, och min fosterbrors röst hördes, död och tydlig:

”Stein.”

Jag har ibland tänkt på hur passande det namnet är. En ogenomtränglig yta över ett stenhårt
inre. Opåverkad, dyster, tung. Men också stenar har en öm punkt, en plats där till och med ett
enkelt släggslag får dem att spricka. I Steins fall var det enkelt.

Jag harklade mig. ”Det är Gusto. Jag vet var Irene är.”

Jag hörde hans lätta andning. Han andades alltid lätt, Stein. Han kunde springa och springa i
flera timmar, behövde nästan inget syre. Eller någon anledning att springa.

”Var?”

”Det är just det”, sa jag. ”Jag vet var, men det kostar pengar att få veta det.”

”Varför det?”

”För att jag behöver det.”

Det var som en varm våg. Nej, kyla. Jag kunde känna hans hat. Hörde honom svälja.

”Hur my…?”

”Femtusen.”

”Okej.”

”Jag menar tio.”

”Du sa fem.”

Fuck.

”Men det är bråttom”, sa jag, trots att jag visste att han redan var på benen.

”Okej. Var är du?”

”Hausmanns gate 92. Portlåset är trasigt. Tredje våningen.”

”Jag kommer. Gå ingenstans.”

Gå någonstans? Jag hittade en tändare, hämtade några av fimparna i askkoppen inne i

vardagsrummet och rökte dem i köket i den totala eftermiddagstystnaden. Fan, så varmt det
var här inne. Det rasslade. Jag tittade mot ljudet. Det var råttan igen, den pilade längs väggen.

Den kom från bakom spisen. Hade väl ett fint gömställe där.

Jag rökte fimp nummer två.

Sedan reste jag mig snabbt.

Spisen var så in i helvete tung, ända tills jag kom på att den hade två bakhjul.
Råtthålet på baksidan var större än det borde vara.

Oleg, Oleg, käre vännen min. Du är smart, men just detta har jag lärt dig.

Jag kastade mig ner på knä. Jag blev hög redan medan jag jobbade med ståltråden. Fingrarna
darrade så att jag hade lust att bita av dem. Jag kände att jag fick tag, men missade igen. Det
måste vara fiolin där. Måste!

Så äntligen fick jag napp, och det var en fisk på kroken. Jag drog in. En stor, tung tygpåse. Jag
öppnade den. Det måste vara, måste!

En gummirem, en sked, en spruta. Och tre små genomskinliga påsar. Det vita pulvret i påsarna
var brunspräckligt. Mitt hjärta sjöng. Jag var återförenad med den ende vännen och älskaren
jag alltid kunnat lita på.

Jag la två av påsarna i fickan och öppnade den tredje. Nu hade jag för en vecka om jag var
försiktig, det gällde bara att sätta denna och ge sig iväg innan Stein eller någon annan kom. Jag
fick över pulvret på skeden, tände tändaren. Jag brukade ha i några droppar citron, sådan man
köper på flaska och folk använder i te. Citrongrejen gjorde att knarket inte klumpade sig så lätt,
och man fick med sig allt upp i sprutan. Men jag hade varken citron eller tålamod, nu var det
bara en enda sak som gällde: att få in det i blodet.

Jag la gummiremmen runt överarmen, stack änden mellan tänderna och drog till. Fick fram en
stor blå åder. Placerade sprutan i rätt vinkel för att få större träffyta och mindre darr. För jag
darrade. Jag darrade så in i helvete.

Jag missade.

En gång. Två gånger. Tog ett djupt andetag. Inte tänka för mycket nu, inte för glad, inte få
panik.

Nålspetsen dansade. Jag högg efter den blå ormen.

Miss igen.

Jag kämpade mot hopplösheten. Tänkte att jag kunde röka lite av det först, för att lugna ner
mig. Men det var ju rushen jag ville åt, kicken när hela dosen går rakt in i blodet, rakt upp i
hjärnan, orgasmen, det fria fallet!

Det var värmen och solljuset, det skar i ögonen. Jag gick in i vardagsrummet, satte mig i
skuggan borta vid kortväggen. Fan, nu såg jag ju inte den helvetes blodådern! Lugn. Jag
väntade tills pupillerna hade vidgats. Lyckligtvis hade mina underarmar blivit vita som biodukar.
Blodådern såg ut som en flod på en karta över Grönland. Nu.

Miss.

Jag hade inte krafter till detta, kände gråten komma. Det knarrade i en skosula.

Jag hade varit så koncentrerad att jag inte hade hört honom komma. Och när jag tittade upp
var mina ögon så fulla med tårar att konturerna blev förvridna, som i en fuckings skrattspegel.

”Hej, Tjuven.”

Jag hade inte hört någon kalla mig det på länge.

Jag blinkade bort tårarna. Och konturerna blev bekanta. Ja, jag kände igen allt. Till och med
pistolen. Den hade inte blivit stulen av någon inbrottstjuv från replokalen, så som jag hade trott.

Det märkliga var att jag inte blev rädd. Tvärtom. Jag hade med ens blivit mycket lugn.

Jag tittade ner på min blodåder.

”Gör det inte”, sa rösten.

Jag såg på min hand, den var stadig som en ficktjuvs. Detta var min chans.

”Jag skjuter dig.”

”Det tror jag inte”, sa jag. ”För då får du aldrig veta var Irene är.”

”Gusto!”

”Jag bara gör det jag måste göra”, sa jag och stack. Träffade. Höjde tummen för att placera den
på toppen av kolven. ”Så kan du göra det du måste göra.”

Kyrkklockan började klämta igen.

Harry satt i skuggan vid kortväggen. Ljuset från gatlyktan utanför föll på madrassen. Han såg på
klockan. Nio. Tre timmar till Bangkokplanet. Smärtan i halsen hade hastigt blivit kraftigare. Som
värmen från solen strax innan den försvinner bakom ett moln. Men snart skulle solen försvinna,
snart skulle han vara smärtfri. Harry visste hur detta måste sluta, det var lika oundvikligt som
att han hade kommit tillbaka till Oslo. Precis som han visste att det var det mänskliga behovet
av ordning och sammanhang som gjorde att han manipulerade sig själv till att se ett slags logik i
det. För att tanken att allt bara är kaos, att det inte finns någon mening, är värre att stå ut med
än till och med den värsta, men förståeliga tragedin.

Han stack handen i kavajfickan på jakt efter cigarettpaketet och kände knivskaftet mot
fingertopparna. Hade en känsla av att han borde göra sig av med den, att det vilade en
förbannelse över den. Över honom. Men det skulle inte ha gjort någon skillnad; han hade varit
fördömd långt innan den kniven. Och den förbannelsen var värre än något knivblad, den
berättade att hans kärlek var en pest han bar med sig. Precis som Asajev hade sagt att kniven
överförde lidande och sjukdom från ägaren till den som fick knivbladet i sig, hade alla
människor som låtit sig älskas av Harry fått betala dyrt för det. Gått på grund, tagits ifrån
honom. Bara gengångarna var kvar. Alla. Och nu också Rakel och Oleg.

Han öppnade cigarettpaketet och tittade ner i det.

Vad hade han inbillat sig: Att han plötsligt kunde undslippa förbannelsen, att han kunde fly till
andra sidan jordklotet med dem och leva happy ever after? Han tänkte detta samtidigt som han
tittade på klockan igen och undrade vilket som var det absolut senaste klockslaget han kunde
sticka härifrån och ändå hinna med planet. Det var sitt eget glupska, egoistiska hjärta han
lyssnade till.

Han plockade fram det skrynkliga familjefotografiet och tittade på det igen. På Irene. Och på
brodern, Stein. Han med den grå blicken som Harry hade fått två träffar på i minnet när han
hade besökt honom. Den ena var från fotografiet. Den andra från den kvällen han kom till Oslo.
Han hade varit i Kvadraturen. Den granskande blicken han gett Harry gjorde att han tagit
honom för en polis först, men det var fel. Helt fel.
Så hörde han stegen i trappan.

Kyrkklockan började klämta. Det lät så tunt och ensamt.

Truls Berntsen stannade längst upp på trappan och tittade på dörren. Kände hjärtat slå. De
skulle ses igen. Han både gladde sig och var nervös. Andades in.

Och ringde på.

Rättade till slipsen. Han kände sig inte bekväm i kostym. Men han hade förstått att det var ett
måste när Mikael berättade vilka som skulle komma på festen. Allt med blänkande mässing,
från avgående polismästare och rotelchefer till deras gamle konkurrent från våldsroteln,
Gunnar Hagen. Det skulle komma politiker. Den foxy kommunkvinnan som han sett bilder på,
Isabelle Skøyen. Och det skulle också komma några tevekändisar som Truls inte visste hur
Mikael blivit bekant med.

Dörren öppnades.

Ulla.

”Så fin du är, Truls”, sa hon. Värdinneleende. Glittrande ögon. Men han förstod direkt att han
hade kommit för tidigt.

Han bara nickade och lyckades inte svara det han borde, att hon själv var väldigt vacker.

Hon gav honom en hastig kram, bad honom komma in och sa att de inte hade hällt upp
välkomstchampagnen än. Hon log, vred händerna och kastade halvt paniska blickar mot
trappan till andra våningen. Hoppades säkert att Mikael skulle komma, så att han kunde ta
över. Men Mikael klädde väl om, inspekterade spegelbilden, kontrollerade att håret låg exakt
som det skulle.

Ulla pratade lite för snabbt och hektiskt om folk från uppväxten i Manglerud, om Truls visste
vad de gjorde nu?

Det gjorde inte Truls.

”Har ingen kontakt med dem längre”, svarade han. Trots att han var tämligen säker på att hon
visste att han aldrig hade haft kontakt med dem. Ingen av dem. Goggen, Jimmy, Anders,
Krøkke. Truls hade haft en enda vän: Mikael. Och även han hade sett till att hålla Truls på
armlängds avstånd allt eftersom han dragit ifrån socialt och karriärmässigt.

De hade inget mer att prata om. Hon hade inget mer. Han hade inte haft något från början. Så
sa hon det:

”Tjej då, Truls? Något nytt på den fronten?”

”Inget nytt på den fronten.” Han försökte säga det lika glatt som hon. Han önskade verkligen att
han hade haft den där välkomstdrinken nu.

”Är det verkligen ingen som kan fånga ditt hjärta?”

Hon la huvudet på sned och blinkade leende med ett öga, men han kunde se att hon redan
ångrade att hon hade frågat. Kanske för att hon såg rodnaden i hans ansikte. Eller kanske för att
hon, trots att ingenting någonsin sagts, visste svaret. Att jo, du, du Ulla, kunde fånga mitt hjärta.
Att där han hade gått tre steg bakom superparet Mikael och Ulla i Manglerud, alltid redo, alltid
tjänstvillig, men det motsades av den sura, likgiltiga
”jag-har-tråkigt-men-jag-har-inget-bättre-för-mig”-minen. Medan hjärtat brann för henne,
medan han i ögonvrån registrerade hennes minsta rörelse eller ansiktsuttryck. Han kunde inte
få henne, visste att det var en omöjlighet. Men ändå hade han längtat, så som människan
längtar efter att fly.

Så kom Mikael äntligen skridande ner för trappan medan han drog fram skjortärmarna ur
smokingjackan så att manschettknapparna syntes.

”Truls!”

Det lät som den lätt överdrivna hjärtlighet som vanligtvis reserveras för folk man egentligen
inte känner. ”Varför så bister, gamle vän? Vi har ett palats att fira!”

”Jag trodde att det var polismästarjobbet som skulle firas”, sa Truls och såg sig omkring. ”Jag
såg det på nyheterna i dag.”

”En läcka, det är inte offentligt än. Men det är ju din altan som ska hyllas i dag, Truls! Hur går
det med champagnen, älskling?”

”Häller upp nu”, sa Ulla, borstade bort ett osynligt dammkorn från makens axel och försvann.

”Känner du Isabelle Skøyen?” frågade Truls.

”Ja”, sa Mikael, fortfarande leende. ”Hon kommer hit i kväll. Hur så?”

”Ingenting.” Truls andades in. Det måste ske nu, eller inte alls. ”Det är en annan sak jag
funderat på.”

”Ja?”

”För några dagar sedan skickades jag på ett jobb för att gripa en kille på Leons, hotellet du vet?”

”Jag tror att jag känner till det, ja.”

”Men medan jag höll på med gripandet, dök det upp två andra poliser jag inte känner och de
ville gripa oss bägge.”

”Dubbelbokning?” Mikael skrattade. ”Prata med Finn, det är han som koordinerar det
operativa.”

Truls skakade långsamt på huvudet. ”Jag tror inte det var någon dubbelbokning.”

”Inte?”

”Jag tror att någon skickade dit mig väldigt medvetet.”

”Du menar att någon skämtade med dig?”

”Någon skämtade med mig, ja”, sa Truls och letade i Mikaels blick, men hittade inga tecken på
att han förstod vad Truls egentligen talade om. Kunde han ha fel trots allt? Truls svalde:

”Så jag tänkte att det kunde vara något du kände till, något du var med på.”

”Jag?” Mikael la huvudet bakåt och skrattade högt. Och när Truls såg in i det gapet mindes han
att Mikael alltid hade kommit tillbaka från skoltandläkaren med noll hål. Inte ens Karius och
Baktus fick hål på honom.

”Om det ändå hade varit så”, skrattade Mikael. ”Säg mig, la de dig på golvet och satte
handklovar på dig också?”

Truls såg på Mikael. Så han hade haft fel. Därför skrattade han med. Lika mycket av lättnad som
av bilden av sig själv med två andra tjänstemän sittande ovanpå sig och Mikaels smittande
skratt, det som alltid inbjudit honom att skratta också. Nej, kommenderat honom att skratta
med. Men som också hade omslutit honom, värmt honom, gjort honom till en del av något,
medlem av något, en duo som var han och Mikael Bellman. Vänner. Hörde sitt eget grymtande
skratt medan Mikaels skratt dog ut och han fick ett fundersamt uttryck:

”Trodde du verkligen att jag var med på det, Truls?”

Truls tittade leende på honom. Tänkte på hur Dubai hade hittat fram till just honom, tänkte på
grabben som Truls hade spöat blind i arresten, vem som kunde ha berättat det för Dubai.
Tänkte på blodet brottsplatsgruppen hade hittat under Gustos nagel vid Hausmanns gate,
blodet som Truls hade förstört innan det blev DNA-analyserat. Men som han hade säkrat lite av
och sparat. Det var sådana bevis som kunde bli värdefulla en regnig dag. Och eftersom det
definitivt hade börjat regna hade han kört upp till Rättsmedicin i morse med blodet. Och fått
svar strax innan han stack hit i kväll. Att analysen hittills tydde på att det var samma blod och
nagelfragment som de hade fått från Beate Lønn för några dagar sedan, pratar ni inte med
varandra där nere? Trodde de inte att de hade tillräckligt att göra på Rättsmedicin? Truls hade
bett om ursäkt och lagt på. Och tänkt på svaret, att blodet tillsammans med Gustos
nagelfragment stammade från Mikael Bellman.

Mikael och Gusto.

Mikael och Rudolf Asajev.

Truls fingrar gled över slipsknuten. Det var inte hans far som hade lärt honom den, han kunde
inte ens knyta sin egen. Det var Mikael den gången de skulle på skolavslutningsfest. Han hade
visat Truls en enkel Windsorknut, och när Truls hade frågat varför Mikaels egen slipsknut såg så
mycket tjockare ut, hade Mikael svarat att det var för att det var en dubbel Windsorknut, men
att den knappast skulle klä Truls.

Mikaels blick vilade på honom. Han väntade fortfarande på svar på sin fråga. Varför Truls
trodde att Mikael hade varit med på skämtet.

Varit med på beslutet att slakta honom tillsammans med Harry Hole på Leons.

Det ringde på dörren, men Mikael rörde sig inte.

Truls låtsades klia sig i pannan medan han använde fingertopparna till att torka svetten.

”Nej, varför det?” sa han och hörde sitt eget nervösa grymtande skratt. ”Bara en tanke. Glöm
det.”

Trappan knarrade under Stein Hanssen. Han kände varje steg och kunde förutsäga varje
klagande knarrning. Han stannade längst upp. Knackade på dörren.

”Kom in”, hördes det inifrån.

Stein Hanssen gick in.

Det första han såg var väskan.

”Färdigpackad?” sa han.

Den andra nickade.

”Hittade du passet?”

”Ja.”

”Jag har beställt taxi till flygplatsen.”

”Jag kommer.”

”Okej.” Stein såg sig omkring. Så som han hade gjort i de andra rummen. Tagit farväl. Berättat
för dem att han inte skulle komma tillbaka. Och lyssnat till ekona från uppväxten. Faderns
uppmuntrande röst. Moderns trygga. Gustos entusiastiska. Irenes glada. Den enda rösten han
inte hörde var sin egen. Han hade varit tyst.

”Stein?” Irene höll en bild i handen. Stein visste vilken, hon hade satt upp den ovanför sängen
samma kväll som advokaten, Simonsen, hade kommit med henne. Fotografiet visade henne
själv tillsammans med Gusto och Oleg.

”Ja?”

”Kände du någon gång att du hade lust att ta livet av Gusto?”

Stein svarade inte. Tänkte bara på den kvällen.

Telefonsamtalet från Gusto som sa att han visste var Irene var. Hur han hade sprungit till
Hausmanns gate. Och när han kom fram: polisbilarna. Rösterna runt honom som sa att killen
där inne var död, skjuten. Och känslan av upphetsning. Ja, närmast glädje. Och efter det,
chocken. Sorgen. Ja, han hade på sätt och vis sörjt Gusto. Samtidigt som det hade gett honom
ett hopp om att Irene äntligen skulle komma tillrätta. Hoppet hade självklart försvunnit efter
hand som dagarna gick och han insåg att Gustos död tvärtom betydde att han hade förlorat en
chans att hitta henne.

Hon var blek. Abstinens. Det skulle bli tufft. Men de skulle klara det. Klara det tillsammans.

”Ska vi …?”

”Ja”, sa hon och öppnade lådan i nattduksbordet. Tittade på bilden. Tryckte snabbt läpparna
mot den och la den i lådan, med baksidan upp.

Harry hörde dörren öppnas.

Han satt i mörkret utan att röra sig. Lyssnade till den andres steg över vardagsrumsgolvet. Såg
rörelser vid madrasserna. Blänket i ståltråden när den fångade in ljuset från gatan utanför.
Stegen försvann ut i köket och ljuset tändes. Harry hörde spisen flyttas.

Han reste sig och gick efter.

Stannade i dörröppningen och såg den andre sitta på knä framför råtthålet och öppna påsen
med darrande händer. Lägga ut sakerna bredvid varandra. Spruta, gummirem, sked, tändare,
pistol. Påsarna med fiolin.
Tröskeln knarrade när Harry bytte fot, men den andre brydde sig inte om honom, fortsatte bara
med sin febrila aktivitet.

Harry visste att det var suget. Att hjärnan var fokuserad på en enda sak. Han harklade sig.

Den andre stelnade till. Axlarna sköt upp, men han vände sig inte om. Satt bara orörlig med böjt
huvud och stirrade ner på grejerna. Vände sig inte om.

”Jag räknade med det”, sa Harry. ”Att det var hit du skulle komma först. Du räknade med att
det var säkert nu.”

Den andre hade fortfarande inte rört sig.

”Hans Christian berättade för dig att vi hittade henne åt dig, eller hur? Ändå var det hit du
måste först.”

Den andre reste sig. Och återigen slog det Harry. Hur stor han hade blivit. En vuxen man,
nästan.

”Vad vill du, Harry?”

”Jag är här för att gripa dig, Oleg.”

Oleg rynkade pannan. ”För ett par påsar fiolin?”

”Inte för knarket, Oleg. För mordet på Gusto.”

”Inte!” upprepade han.

Men jag hade sprutspetsen djupt inne i en blodåder som darrade av förväntan.

”Jag trodde att det skulle vara Stein eller Ibsen som kom”, sa jag. ”Inte du.”

Jag såg inte hans fuckings fot komma. Den träffade sprutan som seglade genom luften och
hamnade längst in i köket, borta vid den överfyllda vasken.

”Fan, Oleg”, sa jag och tittade upp på honom.

Oleg tittade länge på Harry.

Det var en allvarlig, lugn blick. Inte särskilt överraskad verkade den snarare sondera terrängen,
försöka orientera sig.

Och när han äntligen talade, lät Oleg mer nyfiken än arg eller förvirrad.

”Men du trodde på mig, Harry. När jag berättade att det var en annan man, en med rånarluva,
så trodde du mig.”

”Ja”, sa Harry. ”Jag trodde på dig. För att jag så gärna ville tro på dig.”

”Men Harry.” Oleg talade lågt och tittade ner i påsen med pulver som han hade öppnat. ”Om
du inte kan tro på din bäste vän, vad ska du tro på då?”

”Bevis”, sa Harry och kände halsen tjockna.

”Vilka bevis? Vi fann ju förklaringar till bevisen, Harry. Du och jag, vi krossade bevisen
tillsammans.”
”De andra bevisen. De nya.”

”Vilka nya?”

Harry pekade på golvet framför Oleg. ”Pistolen där är en Odessa. Den tar samma kaliber som
Gusto blev skjuten med, Malakov 9x18 mm. I vilket fall kommer den ballistiska undersökningen
att slå fast med hundra procents säkerhet att den pistolen är mordvapnet, Oleg. Och den har
dina fingeravtryck. Bara dina fingeravtryck. Om någon annan hade använt den och sedan torkat
av den efteråt skulle dina fingeravtryck vara borta också.”

Oleg la ett finger på pistolen, för att liksom få bekräftat att det var den de talade om.

”Och så är det sprutan”, sa Harry. ”Den har flera avtryck, kanske från två personer. Men du är i
alla fall den som har tryckt din tumme mot kolven. Kolven som man trycker ner när man tar
silen. Och i det tumavtrycket finns det krutpartiklar, Oleg.”

Oleg la ett finger mot den använda sprutan. ”Varför är det ett nytt bevis mot mig?”

”För att du har berättat att du var hög när du kom in i rummet. Men krutpartiklarna bevisar att
du satte sprutan efter att du hade fått krutpartiklar på dig. Det bevisar att du sköt Gusto först
och satte sprutan efteråt. Du var inte påverkad i gärningsögonblicket, Oleg. Det var överlagt
mord.”

Oleg nickade långsamt. ”Och du har kollat mina fingeravtryck på pistolen och sprutan mot
polisens register. Så de vet redan att jag …”

Harry skakade på huvudet. ”Jag har inte varit i kontakt med polisen. Det är bara jag som känner
till det här.”

Oleg svalde. Harry såg de små rörelserna i halsen. ”Hur vet du att det är mina fingeravtryck om
du inte har kollat med polisen?”

”Jag hade avtryck jag kunde jämföra med.”

Harry tog ut handen ur rockfickan. La den vita Gameboyen på köksbordet.

Oleg stirrade på Gameboyen. Blinkade och blinkade som om han hade fått något i ögonen.

”Vad fick dig att misstänka mig?” nästan viskade han.

”Hatet”, sa Harry. ”Den gamle. Rudolf Asajev. Han sa att jag skulle följa hatet.”

”Vem är det?”

”Det är han ni kallade Dubai. Det tog lite tid innan jag förstod att det var sitt eget hat han
menade, hatet mot dig, hatet för att du hade dödat hans son.”

”Son?” Oleg höjde huvudet och tittade uttryckslöst på Harry.

”Ja. Gusto var hans son.”

Oleg lät huvudet sjunka igen, satt där på huk och stirrade i golvet. ”Om …” Han skakade på
huvudet. Började på nytt. ”Om det är sant att Dubai var Gustos far, och om han hatade mig så,
varför såg han inte till att döda mig i fängelset direkt?”

”För att det var just där han ville ha dig. För att fängelse för honom var värre än döden, fängelse
äter din själ, döden befriar den. Fängelse var något Rudolf Asajev bara unnade den han hatade
mest av alla. Dig, Oleg. Han hade naturligtvis full kontroll över vad du gjorde där.”

”Jag märkte det inte, men jag förstod det ju.”

”Han visste att du visste att om du tjallade på honom var du färdig. Det var först när du började
tala med mig som du började representera ett hot, och han måste nöja sig med att döda dig.
Men han klarade inte av det.”

Oleg blundade. Satt så, fortfarande på huk. Som om han hade ett viktigt lopp framför sig och de
nu bara skulle vara tysta tillsammans, koncentrera sig tillsammans.

Staden spelade sin musik utanför: bilarna, ett fjärran tutande från en båt, en halvhjärtad siren,
ljud som summan av mänsklig aktivitet, som stackens stadiga, evinnerliga frasande, monoton,
vaggande, trygg som ett varmt täcke.

Oleg böjde sig långsamt ner utan att ta blicken från Harry.

Harry skakade på huvudet.

Men Oleg grep pistolen. Försiktigt, som om han var rädd att den skulle explodera i hans hand.
 KAPITEL 43
TRULS HADE FLYTT till ensamheten på altanen.

Han hade ställt sig i utkanten av samtalet, smuttat på champagnen, ätit från tandpetarna och
försökt se ut som om han hörde till. Några av dessa väluppfostrade människor hade försökt
inkludera honom. Hälsat, frågat vem han var och vad han sysslade med. Truls hade svarat kort
och utan att det hade fallit honom in att ställa samma fråga tillbaka. Som om han inte hade
tillåtelse att göra det. Eller var rädd att han borde veta vilka de var och vilket slags jävligt viktigt
jobb de hade.

Ulla hade varit upptagen med att servera och le och prata med de här människorna som om de
var gamla bekanta, och Truls hade bara fått ögonkontakt med henne ett par gånger. Och då
hade hon leende mimat något som han förstod skulle betyda att hon gärna ville prata med
honom, men att värdinneplikterna kallade. Det visade sig att ingen av de andra grabbarna i
gänget i huset hade haft anledning att komma, och varken rotelcheferna eller polismästaren
hade känt igen Truls. Truls fick nästan lust att berätta för dem att han var inspektören som hade
bankat synen ur den där pojken.

Men altanen var fin. Oslo låg och glittrade som ett smycke under honom.

Höstkylan hade kommit med högtrycket. Det hade talats om nattemperaturer ner mot noll. Han
hörde fjärran sirener. En ambulans. Och minst en polisbil. Det kom nerifrån centrum
någonstans. Truls hade mest lust att smita iväg, slå på polisradion. Höra vad som hände. Känna
sin stad på pulsen. Känna att han hörde till.

Det gick i altandörren och Truls backade automatiskt två steg, in i skuggan, för att slippa dras in
i ett samtal där han skulle krympa ännu lite till.

Det var Mikael. Och politikerkvinnan. Isabelle Skøyen.

Hon var tydligen berusad, Mikael stöttade henne i alla fall. Stor kvinna, hon tornade upp sig
ovanför honom. De ställde sig vid räcket med ryggen åt Truls, framför det fönsterlösa
burspråket där de var dolda för gästerna inne i vardagsrummet.

Mikael stod bakom henne och Truls väntade sig halvt om halvt att få se en tändare tända en
cigarett, men det hände inte. Och när han hörde fraset från klänningstyg och Isabelle Skøyens
låga, protesterande skratt, hade det redan blivit för sent att ge sig tillkänna. Han såg det lysa
vitt i kvinnolår innan klänningskanten bestämt drogs ner igen. I stället vände hon sig mot
honom, och hennes och Mikaels huvud smälte samman i en enda silhuett mot staden där nere.
Truls kunde höra de blöta tungljuden. Han vände sig mot vardagsrummet. Såg Ulla leende
springa mellan gästerna med brickor med nytt att ta för sig av. Truls förstod det inte. Förstod
det fan inte. Det var inte det att han var chockad, det var inte första gången Mikael hade en
annan kvinna, men han förstod inte hur Mikael hade mage till det. Hjärta till det. När man har
en kvinna som Ulla, när man haft en sådan orimlig tur, håvat in den stora vinsten, hur kan man
vara beredd att riskera allt för ett knull vid sidan om? Är det för att när Gud eller vem fan det nu
är har gett dig de saker kvinnor vill ha – utseende, framåtanda, en snabb tunga som vet vad den
ska säga – så känner du dig förpliktigad att utnyttja din potential, typ. Så där som att typer på
två och tjugo tycker att de måste spela basket. Han visste inte. Visste bara att Ulla förtjänade
bättre. Någon som älskade henne. Som älskade henne så som han alltid hade älskat henne. Och
alltid skulle älska henne. Det där med Martine hade varit ett tanklöst äventyr, inget allvarligt,
och det skulle ändå inte upprepas. Han hade ibland tänkt tanken att han på något sätt skulle
låta Ulla få veta att om hon på något sätt förlorade Mikael så skulle han, Truls, finnas där för
henne. Men han hade aldrig funnit det rätta sättet att göra det på. Truls spetsade öronen. De
pratade.

”Jag vet bara att han är borta”, sa Mikael, och Truls kunde höra på den lätt slirande rösten att
han inte var helt nykter, han heller. ”Men de hittade de andra två.”

”Hans kosacker?”

”Jag tror fortfarande att det där med att de skulle vara kosacker är skryt. Gunnar Hagen på
våldsroteln kontaktade mig i alla fall och undrade om jag kunde hjälpa till. Man hade använt
tårgas och automatvapen, så de har som teori att det kan ha varit en gänguppgörelse. Undrade
om Orgkrim hade några kandidater. Själva famlar de helt i blindo.”

”Och du svarade?”

”Jag svarade som sant är att jag inte vet vem det kunde vara. Om det är ett gäng, har de lyckats
röra sig under radarn.”

”Tror du att gamlingen kan ha sluppit undan?”

”Nej.”

”Nej?”

”Jag tror att hans lik ligger och ruttnar där nere någonstans.” Truls såg den pekande handen
mot stjärnhimlen. ”Kanske hittar vi det väldigt snart, kanske finner vi det aldrig.”

”Lik dyker alltid upp, eller hur?”

Nej, tänkte Truls. Han stod med tyngden jämnt fördelad, kände fötterna trycka mot altanen och
vice versa. De gör inte det.

”I alla fall”, sa Mikael. ”Någon har gjort det, och han är ny. Det kommer snart att visa sig vem
som är knark-Oslos nye herre på täppan.”

”Och vad tror du det kommer att innebära för oss?”

”Ingenting, älskling.” Truls kunde se Mikael Bellman placera handen bakom Isabelle Skøyens
nacke. I silhuett såg det ut som om han tog stryptag på henne. Ett vingligt steg. ”Vi har kommit
dit vi ska, vi hoppar av här. Det kunde faktiskt inte ha slutat bättre. Vi hade ingen användning
för den gamle längre, och med tanke på allt han hade på dig och mig under … vårt samarbete,
så …”

”Så?”

”Så …”

”Bort med den där handen, Mikael.”

Sammetslent alkoholskratt. ”Om inte den nye kungen hade gjort jobbet åt oss så hade jag
kanske tvingats göra det själv.”
”Låtit Beavis göra det, menar du?”

Truls ryckte till vid ljudet av det hatade öknamnet. Det var Mikael som först hade använt det
medan de gick på gymnasiet i Manglerud. Och det hade fastnat, folk hade förstått det där med
underbettet och det grymtande skrattet. Mikael hade en gång under gymnasietiden tröstat
honom med att han tänkt mer på den ”anarkistiska verklighetsuppfattningen” och
”antikonforma moraltänkandet” hos den tecknade figuren på MTV. Hade fått det att låta som
om han gett Truls en jävla hederstitel.

”Nix. Jag hade nog aldrig låtit Truls få veta om min roll.”

”Jag tycker fortfarande det är konstigt att du inte litar på honom. Är ni inte barndomsvänner?
Göt han inte den här altanen åt dig?”

”Det gjorde han. Mitt i natten och mol allena. Fattar du? Vi snackar om en man som inte är
hundra procent tillräknelig. Han kan hitta på vad som helst.”

”Ändå tipsade du den gamle om att han skulle rekrytera Beavis som brännare?”

”Det är för att jag har känt Truls sedan barndomen och vet att han är rakt igenom korrupt och
till salu.”

Isabelle Skøyen skrattade högt och Mikael hyssjade på henne.

Truls hade slutat andas. Halsen snördes samman, och det var som om han fått ett djur i magen.
Ett flackande litet djur som letade efter vägen ut. Det kittlade och skälvde. Det försökte hitta
vägen upp. Det pressade på i bröstet.

”Du har förresten aldrig berättat för mig varför du valde mig som samarbetspartner”, sa Mikael.

”För att du har så fin kuk, förstås.”

”Nej, allvarligt talat. Om jag inte hade godtagit ditt förslag om att samarbeta med dig och
gamlingen, hade jag ju varit tvungen att gripa dig.”

”Gripa?” Hon fnös. ”Allt jag gjorde var för stadens bästa. Man legaliserar marijuana, delar ut
metadon, finansierar sprutrum. Eller lämnar vägen fri för ämnen som ger färre överdosdödsfall.
Vad är skillnaden? Narkotikapolitik är pragmatism, Mikael.”

”Slappna av, jag håller med förstås. Vi gjorde Oslo till en bättre stad. Skål för det.”

Hon la inte märke till hans höjda glas. ”Du hade ändå aldrig gripit mig. För då hade jag berättat
för alla som ville höra att jag knullade dig bakom ryggen på din lilla, söta hustru.” Fniss. ”Precis
bakom ryggen, till och med. Kommer du ihåg första gången jag träffade dig på den där
premiärfesten och sa att du kunde få knulla mig? Din hustru stod rakt bakom dig, knappt utom
hörhåll, men du blinkade inte ens. Bad bara om femton minuter för att skicka hem henne.”

”Sch, du är full”, sa Mikael och la en hand mot hennes korsrygg.

”Det var då jag insåg att du var en man i min smak. Så när gamlingen sa att jag borde söka en
allierad med lika höga ambitioner som jag, visste jag exakt vem jag skulle gå till. Skål, Mikael.”

”Apropå det, vi har inget i glaset, kanske vi skulle gå tillbaka och …”

”Stryk det jag sa om att vara en man i min smak. Det finns inga män i min smak, bara för min …”
Djupt, mullrande skratt. Hennes.

”Kom så går vi.”

”Harry Hole!”

”Sch.”

”Där hade du en man i min smak. Lite dum, naturligtvis, men … nåja. Var är han, tror du?”

”Eftersom vi har letat efter honom så länge utan resultat, antar jag att han har tagit sig ut ur
landet, han fick Oleg frikänd, han kommer inte tillbaka.”

Isabelle vacklade till, men Mikael fångade upp henne.

”Du är en jävel, Mikael, och vi jävlar förtjänar varandra.”

”Kanske det, men vi bör gå in igen”, sa Mikael och tittade på klockan.

”Stressa inte så, friskus, jag har tränat på att vara full. Fattar du?”

”Jag fattar, men gå in först, så ser det inte så …”

”Svinigt ut?”

”Något åt det hållet.”

Truls hörde hennes hårda skratt och sedan ännu hårdare klackar slå mot altanen.

Hon var borta och Mikael stod kvar, lutad mot räcket.

Truls väntade några sekunder. Sedan gick han fram.

”Hej, Mikael.”

Barndomsvännen vände sig om. Blicken var dimmig, ansiktet något svullet. Truls utgick ifrån att
reaktionstiden innan han lyste upp berodde på spriten.

”Där är du, Truls. Jag hörde dig inte komma. Är det något liv där inne?”

”Ja, verkligen.”

De tittade på varandra. Och Truls undrade exakt var och när det hade hänt, att de glömt hur de
skulle prata med varandra, det där bekymmerslösa samtalet, dagdrömmandet de gjorde
tillsammans, då de kunde tala om allt. Då de två var som en. Som tidigt i karriären när de hade
slagit till den där snubben som hade varit på Ulla. Eller den jävla bögen som jobbade på Kripos
och hade varit på Mikael och som de sedan hade tagit hand om i pannrummet i Bryn några
dagar senare. Killen hade gråtit och ursäktat sig med att han bara hade misstolkat Mikael. De
hade undvikit ansiktet så att det inte skulle bli så uppenbart, men det jävla gråtandet hade gjort
Truls så förbannad att han hade använt batongen hårdare än han tänkt sig, och det var nog i
sista stund som Mikael stoppat honom. Det var inte vad man kallade goda minnen kanske, men
det var ändå upplevelser som binder samman människor.

”Ja, jag står här och beundrar altanen”, sa Mikael.

”Tack.”
”Jag har förresten kommit på en sak. Den där natten när du göt …”

”Ja?”

”Du sa ju att du var rastlös och inte kunde sova. Men jag har kommit på att det var samma natt
som vi grep Odin och slog till mot Alnabru efteråt. Och han var borta, han …”

”Tutu.”

”Tutu, ja. Du skulle ju ha varit med på gripandet, men du kunde inte för att du var sjuk, sa du till
mig. Och så gjuter du altanen i stället?”

Truls log lite. Tittade på Mikael. Äntligen kunde han fånga hans blick och hålla fast den.

”Okej, Mikael. Vill du höra sanningen?”

Mikael såg ut att tveka innan han svarade. ”Gärna.”

”Jag smet.”

Det var tyst på altanen några sekunder, allt som hördes var det fjärran bullret från staden.

”Smet?” Mikael började skratta. Misstroget men godlynt. Truls tyckte om det skrattet. Alla
gjorde det, kvinna som man. Det var ett skratt som sa att du-är-skoj-och-sympatisk-och-säkert-
smart-och-väl-värd-att-offra-ett-godlynt-skratt-på.

”Smet du? Du som aldrig smiter. Och som älskar att plocka in folk?”

”Ja”, sa Truls. ”Jag kunde helt enkelt inte. Jag hade lovat att knulla lite.”

Det blev tyst igen.

Så brast Mikael ut i ett vrålande skratt. Han lutade huvudet bakåt och flämtade. Noll hål. Böjde
sig fram igen och dunkade Truls i ryggen. Det var ett så glatt och befriande skratt att efter några
sekunder kunde Truls helt enkelt inte hålla sig. Han skrattade också.

”Knulla och gjuta”, flämtade Mikael Bellman. ”Du är fan i mig en karl du, Truls. En riktig karl.”

Truls kände hur berömmet fick honom att växa lite. Och ett ögonblick var det nästan som förr.
Nej, inte nästan, det var som förr.

”Du vet”, grymtskrattade Truls. ”Ibland måste man göra saker och ting själv. Det är liksom bara
då det kan bli ordentligt gjort.”

”Sant”, sa Mikael, la en arm runt Truls axlar och stampade med bägge fötterna på altangolvet.
”Men det här, Truls, det här är mycket betong för en enda man.”

Ja, tänkte Truls och kände skrattet bubbla härligt i bröstet. Det är mycket betong för en enda
man.

”Jag borde ha behållit den där Gameboyen när du kom med den”, sa Oleg.

”Det borde du”, sa Harry och stöttade sig mot köksdörrkarmen. ”Putsat till tetristekniken.”

”Och du borde ha plockat ut magasinet ur den här pistolen innan du la tillbaka den.”

”Kanske.” Harry försökte att inte titta på Odessan som pekade halvt mot golvet, halvt mot
honom.

Oleg log blekt. ”Vi har visst gjort en del fel, bägge två. Eller vad tycker du?”

Harry nickade.

Oleg hade rest sig och stod bredvid spisen. ”Men jag gjorde inte bara fel, eller hur?”

”Nejdå. Du gjorde mycket rätt också.”

”Som vad?”

Harry ryckte på axlarna. ”Som att påstå att du kastade dig fram mot pistolen hos den här fiktive
mördaren. Att han hade rånarluva och inte sa ett ord, men använde teckenspråk. Du överlät till
mig att dra de uppenbara slutsatserna. Att det förklarade krutpartiklarna på din hud. Och att
mördaren inte talade för att han var rädd att du skulle känna igen rösten, alltså att han var
någon med koppling till knarkhandeln eller polisen. Jag antar att du kom på det där med
rånarluvan för att du såg att polisen som var med er i Alnabru hade en. I din historia placerade
du honom på grannkontoret här för att det var plundrat och stod öppet så att alla kunde
komma och gå därifrån mot älven. Du hintade åt mig att jag kunde skapa min egen passande
förklaring till hur du inte hade dödat Gusto. En förklaring du visste att min hjärna skulle hitta.
För våra hjärnor är alltid villiga att låta känslorna bestämma. Alltid redo att finna de tröstande
svaren vårt hjärta behöver.”

Oleg nickade långsamt. ”Men nu har du alla de andra svaren. De sanna.”

”Förutom ett”, sa Harry. ”Varför?”

Oleg svarade inte. Harry höll upp höger hand medan han långsamt stack ner vänster i byxfickan
och drog upp ett skrynkligt cigarettpaket och en tändare.

”Varför, Oleg?”

”Vad tror du?”

”Jag tänkte ett tag att det handlade om Irene. Svartsjuka. Eller att du visste att han hade sålt
henne till någon. Men om han var den ende som visste var hon var, kunde du ju inte döda
honom innan han berättade det för dig. Så det måste handla om något annat. Något som var
minst lika starkt som kärleken till en kvinna. För du är ju egentligen ingen mördare, eller hur?”

”You tell me.”

”Du är en man med ett klassiskt motiv som har drivit goda män till förfärliga gärningar, inklusive
undertecknad. Utredningen har gått i cirklar. Fram och tillbaka är lika långt. Jag är tillbaka där vi
började. Med en förälskelse. Den värsta förälskelsen.”

”Vad vet du om det?”

”För att jag har varit förälskad i samma kvinna. Eller hennes syster. Hon är oerhört vacker om
kvällen, och undergångsful när du vaknar nästa morgon.” Harry tände den svarta cigaretten
med guldfiltret och den ryska riksörnen. ”Men när kvällen kommer har du glömt det, och du är
lika förälskad igen. Och den förälskelsen kan ingenting konkurrera med, inte ens Irene. Har jag
fel?”

Harry tog ett bloss på cigaretten och tittade på Oleg.

”Vad behöver du mig till?” undrade Oleg. ”Du vet ju allt.”

”För att jag vill höra dig säga det.”

”Varför?”

”För att jag vill att du ska höra dig själv säga det. Så du kan höra hur sjukt och meningslöst det
är.”

”Vilket? Att det är så sjukt att skjuta någon för att de försöker stjäla ditt tjack? Tjacket du har
kämpat med att skrapa ihop till?”

”Hör du inte hur banalt och tråkigt det låter?”

”Säger du det!”

”Ja, det säger jag. Jag förlorade den bästa kvinnan i mitt liv för att jag inte klarade av att stå
emot. Och du har dödat din bäste vän, Oleg. Säg hans namn.”

”Varför?”

”Säg hans namn.”

”Det är jag som har pistolen.”

”Säg hans namn.”

Oleg flinade. ”Gusto. Vad ska …?”

”En gång till.”

Oleg la huvudet på sned och tittade på Harry. ”Gusto.”

”En gång till!” skrek Harry.

”Gusto!” skrek Oleg tillbaka.

”En gång t…”

”Gusto!” Oleg andades in. ”Gusto! Gusto …” Hans röst hade börjat darra. ”Gusto!” Den sprack i
kanterna. ”Gusto. Gus…” En hulkning kom i vägen. ”…to.” Tårarna kom när han blundade och
viskade: ”Gusto. Gusto Hanssen …”

Harry tog ett steg fram, men Oleg höjde pistolen.

”Du är ung, Oleg. Du kan fortfarande ändra på dig.”

”Och du, Harry? Kan inte du ändra på dig?”

”Jag önskar att jag kunde, Oleg. Jag önskar att jag kunnat göra det så att jag kunnat ta bättre
hand om er. Men det var för sent för mig. Jag förblev den jag är.”

”Som är? Alkis? Svikare?”

”Polis.”

Oleg skrattade. ”Bara det? Polis? Inte människa?”

”Mest polis.”

”Mest polis”, upprepade Oleg och nickade. ”Är inte det banalt och tråkigt?”

”Banalt och tråkigt”, sa Harry, tog den halvrökta cigaretten och tittade missnöjt på den, som om
den inte fungerade som den skulle. ”För det betyder att jag inte har något val, Oleg.”

”Val?”

”Jag måste se till att du tar ditt straff.”

”Du jobbar inte som polis längre, Harry. Du står här utan vapen. Och inga andra vet ännu vad du
vet eller att du är här. Tänk på mamma. Tänk på mig! För en gångs skull, tänk på oss, oss tre.”
Hans ögon fylldes av tårar, och det fanns en skrikande metallisk ton av desperation i hans röst.
”Varför kan du inte bara gå härifrån nu, och så glömmer vi allt, så säger vi att detta inte har
hänt?”

”Det skulle jag önska att jag kunde”, sa Harry. ”Men du har fångat mig. Jag vet vad som har
hänt, och jag måste hindra dig.”

”Så varför lät du mig ta pistolen?”

Harry ryckte på axlarna. ”Jag kan inte gripa dig. Du måste ange dig själv. Det är ditt lopp.”

”Ange mig själv? Varför skulle jag det? Jag har nyss blivit frikänd!”

”Griper jag dig, förlorar jag både din mor och dig. Och utan er är jag ingenting. Jag kan inte leva
utan er. Förstår du, Oleg? Jag är en råtta som är utestängd och bara har en enda väg in. Och
den går genom dig.”

”Så låt mig gå! Låt oss glömma hela den här grejen och börja om på nytt!”

Harry skakade på huvudet. ”Överlagt mord, Oleg. Jag kan inte. Det är du som har nyckeln och
pistolen. Det är du som måste tänka på oss alla tre. Går vi till Hans Christian, så kan han ordna
allt, du kan anmäla dig själv och straffet kommer att bli betydligt reducerat.”

”Men tillräckligt långt för att jag ska förlora Irene. Ingen väntar så länge.”

”Kanske, kanske inte. Kanske har du redan förlorat henne.”

”Du ljuger, du ljuger alltid!” Harry såg Oleg blinka och blinka bort tårar ur ögonen. ”Vad gör du
om jag säger nej till att ange mig själv?”

”Då måste jag gripa dig nu.”

Det kom ett stönande ljud från Oleg, ett mellanting mellan en snyftning och ett misstroget
skratt.

”Du är galen, Harry.”

”Det är så jag fungerar, Oleg. Jag gör bara det jag måste. Så som du måste göra det du måste
göra.”

”Måste? Du får det att låta som en jävla förbannelse.”

”Kanske.”
”Bullshit!”

”Så bryt förbannelsen, Oleg. För du har väl inte lust att döda igen?”

”Gå!” skrek Oleg. Pistolen darrade i hans hand. ”Gör det! Du jobbar inte som polis längre!”

”Korrekt”, sa Harry. ”Men jag är, som sagt …” Han pressade läpparna runt den svarta cigaretten
och andades in djupt. Blundade, och i två sekunder stod han bara där och såg ut som om han
njöt. Sedan lät han andning och rök väsa ut ur lungorna igen. ”… polis.” Han släppte cigaretten
på golvet framför sig. Trampade på den när han gick fram mot Oleg. Höjt huvud. Oleg var
nästan lika lång som han. Harry mötte pojkens blick bakom kornet på den höjda pistolen. Såg
att hanen höjdes. Visste redan hur det skulle gå. Han stod i vägen, pojken hade inget val han
heller, de var två främlingar i en formel utan lösning, två himlakroppar på oundviklig
kollisionskurs, en tetristävling bara en av dem kunde vinna. Bara en av dem ville vinna. Han
hoppades att Oleg skulle ha vett att göra sig av med pistolen efteråt, att han skulle ta det där
planet till Bangkok, att han aldrig skulle berätta något för Rakel, att han inte skulle vakna upp
mitt i natten, skrikande med rummet fyllt av vålnader, att han skulle klara av att skaffa sig ett liv
värt att leva. För hans eget var det inte. Inte nu längre. Han stålsatte sig och fortsatte framåt,
kände tyngden i kroppen, pistolmynningens svarta öga växte. En höstdag. Oleg, tio år, vinden
som rufsade till hans hår, Rakel, Harry, apelsinfärgade löv, medan de tittade in i kameran och
väntade på klicket från självutlösaren. Bildbeviset på att de hade kommit ända upp, varit där,
nått fram till höjden av lycka. Olegs pekfinger vitt runt den yttersta leden där den förde
avtryckaren bakåt. Det fanns ingen väg tillbaka dit där de hade varit. Det hade aldrig funnits
någon tid att hinna med det där planet. Aldrig funnits något plan, inget Hongkong, bara en idé
om ett liv ingen av dem klarat av att leva. Harry kände ingen rädsla. Bara sorg. Den korta salvan
lät som ett skott och fick fönsterrutan att skaka. Han kände det fysiska trycket från kulorna som
träffade honom mitt i bröstet. Rekylen fick pipan att höja sig en smula så att den tredje kulan
träffade honom i huvudet. Han föll. Det var mörkt under honom. Och ner i det mörkret föll han.
Tills det uppslukade honom och svepte in honom i ett svalt smärtlöst ingenting. Äntligen, tänkte
han. Och det var Harry Holes sista tanke. Att äntligen, äntligen var han fri.

Råttmor lyssnade. Ungarnas skrik hördes ännu tydligare nu när kyrkklockan slagit sina tio slag
och tystnat och polissirenen som ett tag närmat sig, försvunnit bort igen. Bara de svaga
hjärtslagen var kvar. Någonstans i råttminnet låg ett minne lagrat om krutdoft och en annan,
yngre människokropp som hade legat här och blött på samma köksgolv. Men det hade varit i
somras, långt innan ungarna fötts. Och den kroppen hade dessutom inte legat och spärrat
vägen för hålet till boet.

Hon hade upptäckt att mannens mage var svårare än hon trodde att ta sig igenom, att hon
måste hitta en annan väg. Så hon återvände dit där hon hade börjat.

Bet ännu en gång i läderskon.

Slickade på metallen igen, den salta metallen som stack upp mellan två av fingrarna på höger
hand.

Tassade över kavajen som luktade svett, blod och mat, så många sorters mat att tyget måste ha
legat i soporna.

Och där var det igen, några molekyler av den underliga, starka röklukten som inte var helt
borttvättad. Och till och med de få luktmolekylerna sved i ögonen, fick tårarna att rinna och
gjorde det svårt att andas.
Hon sprang upp på armen, över axeln, fann ett blodigt bandage runt halsen som ett ögonblick
distraherade henne. Så hörde hon ungarnas skrik igen och sprang upp på bröstet. Det luktade
starkt från de två runda hålen. Svavel, krut. Ena hålet gick in där hjärtat fanns, råttan kunde i
alla fall känna de nästan omärkliga vibrationerna när det slog. Knappt slog. Hon fortsatte upp
till pannan, slickade i sig blodet som rann i en ensam, tunn rännil från det ljusa hårfästet.
Fortsatte ner till de köttiga delarna: läpparna, näsborrarna, ögonlocken. Det gick ett ärr över
kinden. Råtthjärnan jobbade som råtthjärnor jobbar i labyrintexperiment: märkligt rationellt
och effektivt. Kinden. Munhålan. Nacken precis under bakhuvudet. Då skulle den vara på
baksidan. Råttlivet var hårt och enkelt. Man gör det man måste göra.
DEL V
 KAPITEL 44
MÅNSKENET FICK AKERSELVA att glittra, fick den lilla, smutsiga älven att rinna som en guldkedja genom
staden. Det var inte många kvinnor som valde att gå på de folktomma stigarna längs vattnet,
men Martine gjorde det. Det hade varit en lång dag på Fyrlyset, och hon var trött. Men på ett
bra sätt. En lång, bra dag hade det varit. En kille kom emot henne ur skuggorna, såg hennes
ansikte i lyktskenet, mumlade ett lågmält ”hej” och drog sig tillbaka.

Richard har några gånger frågat om hon inte, nu när hon var gravid, borde ta en annan väg
hem, men då hade hon svarat att detta var kortaste vägen till Grünerløkka. Och att hon vägrade
låta någon ta ifrån henne staden. Dessutom kände hon så många av dem som höll till under
broarna att hon kände sig tryggare här än på en hipp bar på västkanten. Hon hade passerat
akuten, Schous plass och närmade sig Blå när hon hörde det smälla i asfalten, korta, hårda
smällar av skosulor mot asfalten. En lång, ung man kom springande mot henne. Gled genom de
mörka och upplysta fälten på gångstigen. Hon skymtade hans ansikte innan han passerade, och
hörde hans flämtande andetag försvinna bakom sig. Det var ett av de bekanta ansiktena, ett av
dem hon hade sett på Fyrlyset. Men de hade blivit så många, och ibland tyckte hon att hon
hade sett människor som kollegerna nästa dag kunde berätta varit döda i månader, till och med
år. Men ansiktet fick henne av någon anledning att tänka på Harry igen. Hon pratade aldrig om
honom med någon, allra minst med Richard, naturligtvis, men han hade skaffat sig en pytteliten
plats där inne, ett litet rum där hon ibland kunde gå och besöka honom. Kunde det ha varit
Oleg, var det därför hon tänkte på Harry nu? Hon vände sig om. Såg ryggen på pojken som
sprang. Som om han hade djävulen i hälarna, som om han försökte springa ifrån någon. Men
ingen verkade följa efter honom. Så blev han mindre. Och så försvann han helt i mörkret.

Irene tittade på klockan. Fem över elva. Hon lutade sig tillbaka i sätet och tittade upp på
monitorn ovanför boardingdisken. Om några minuter skulle de börja släppa ombord folk. Pappa
hade messat att han skulle träffa dem på flygplatsen i Frankfurt. Hon svettades och kroppen
värkte. Det skulle inte bli lätt. Men det skulle gå.

Stein tryckte hennes hand hårdare.

”Hur går det, lillis?”

Irene log. Tryckte tillbaka.

Det skulle gå.

”Känner vi hon som sitter där borta?” viskade Irene.

”Vem?”

”Hon den mörka som sitter ensam.”

Hon hade suttit där när de kom också, på ett av sätena vid gaten mittemot dem. Hon läste en
Lonely Planet-bok om Thailand. Hon var vacker, en sådan där skönhet som åldern inte biter på.
Och hon utstrålade något, ett slags rofylld glädje, som om hon skrattade inom sig trots att hon
satt där ensam.

”Inte jag. Vem är det?”

”Jag vet inte. Hon liknar någon.”

”Vem?”

”Jag vet inte.”

Stein skrattade. Det där trygga, lugna storebrorsskrattet. Tryckte hennes hand igen.

Ett långdraget pling hördes, och en metallisk röst annonserade att planet till Frankfurt var klart
för ombordstigning. Folk reste sig och skyndade mot disken. Irene höll kvar Stein som också
ville resa sig.

”Vad är det, lillis?”

”Vi väntar tills kön är slut.”

”Men det …”

”Jag orkar inte stå så … nära folk.”

”Okej. Dumt av mig. Hur går det?”

”Fortfarande bra.”

”Bra.”

”Hon ser så ensam ut.”

”Ensam?” sa Stein och tittade bort mot kvinnan. ”Håller inte med. Hon ser glad ut.”

”Ja, men ensam.”

”Glad och ensam?”

Irene skrattade. ”Nej, jag tar väl fel. Det är kanske han hon liknar som är det.”

”Irene?”

”Ja?”

”Minns du vad vi kom överens om? Bara glada tankar.”

”Jadå. Vi två är ju inte ensamma.”

”Nej, för vi finns där för varandra. Alltid, eller hur?”

”Alltid.”

Irene stack in handen under sin brors arm, och lutade huvudet mot hans axel. Tänkte på polisen
som hade hittat henne. Harry, hade han sagt att han hette. Hon hade först tänkt på den där
Harry som Oleg brukade prata om, också han polis. Men som Oleg hade berättat hade hon alltid
sett honom som längre, yngre, kanske snyggare än den ganska fule mannen som hade befriat
henne. Men han hade besökt Stein också, och nu visste hon att det var han. Harry Hole. Och
visste att hon skulle minnas honom resten av livet. Minnas hans ärrade ansikte, med såret tvärs
över hakan och det stora bandaget runt halsen. Och rösten. Oleg hade inte berättat att han
hade en så behaglig röst. Och plötsligt kände hon att hon var säker, det var en visshet hon inte
visste varifrån den kom, den bara fanns där:
Det skulle gå bra.

När hon nu reste från Oslo skulle hon lägga allt bakom sig. Hon kunde inte röra något, vare sig
alkohol eller knark, det hade både pappa och läkaren hon talat med förklarat för henne. Fiolin
skulle finnas där för alltid, men hon skulle hålla det på avstånd. Precis som Gustos gengångare
skulle besöka henne. Ibsens gengångare. Och alla de stackars människorna hon hade varit med
om att sälja pulverdöden till. De fick komma när de kom. Och om några år skulle de kanske
blekna. Och hon skulle komma tillbaka till Oslo. Eller kanske inte komma till Oslo. Det viktiga var
att det skulle gå bra. Att hon skulle lyckas skaffa sig ett liv som var värt att leva.

Hon såg på den läsande kvinnan. Och plötsligt tittade kvinnan upp, som om hon hade känt
hennes blick. Gav henne ett snabbt men gnistrande leende, så var hon tillbaka i reseguiden.

”Då drar vi”, sa Stein.

”Då drar vi”, upprepade Irene.

Truls Berntsen körde genom Kvadraturen. Rullade längs Tollbugata. Uppför Prinsens gate.
Nerför Rådhusgata. Han hade lämnat festen tidigt, satt sig i bilen och börjat köra runt på måfå.
Det var kallt och klart och Kvadraturen levde i kväll. Hororna ropade efter honom, de vädrade
väl testosteron. Knarklangarna bjöd under varandra. Från en parkerad Corvette dunkade basen,
umpf, umpf. Ett par stod och kysstes vid en spårvagnshållplats. En man sprang leende längs
gatan med kavajen fladdrade öppen och en annan man i en likadan kostym springande efter. I
hörnet av Dronningens gate stod en ensam Arsenaltröja. Ingen Truls hade sett tidigare, han var
väl ny. Det knastrade i hans polisradio. Och Truls kunde känna ett märkligt välbefinnande:
Blodet som strömmade i ådrorna, basen, rytmen i allt som hände, att sitta här och se, se på alla
de små kugghjulen som inte kände till varandra men ändå fick de andra att gå runt. Det var bara
han som såg det, såg helheten. Och det var just så det skulle vara. För detta var hans stad nu.

Prästen i Gamlebyen kirke stängde efter sig. Lyssnade till suset i trädkronorna på kyrkogården.
Tittade upp på månen. En vacker kväll. Konserten hade varit lyckad och uppslutningen bra.
Bättre än den skulle vara på gudstjänsten tidigt i morgon. Han suckade. Predikan han skulle
hålla för de tomma bänkarna skulle handla om syndernas förlåtelse. Han gick ner för trappan,
fortsatte genom kyrkogården. Han hade bestämt sig för att hålla samma predikan som han
hade hållit vid begravningen i fredags. Den döde hade enligt närmaste anhörig – hans frånskilda
hustru – varit involverad i kriminalitet mot slutet och hade innan dess levt ett så syndigt liv att
det skulle bli pinsamt för alla som eventuellt slöt upp. De hade inte behövt oroa sig, de enda
som hade kommit var exhustrun med sina barn, plus en kollega som hade snyftat högljutt.
Exhustrun hade anförtrott honom att kollegan antagligen var den enda flygvärdinnan i
flygbolaget som den döde inte hade legat med.

Prästen passerade en av gravstenarna, såg i månskenet att den bar spår av något vitt, som om
någon hade skrivit på den med krita och torkat bort det igen. Det var Askild Cato Ruds sten.
Även kallad Askild Øregod. Det var en regel sedan gammalt att gravar var föråldrade efter en
generation om man inte betalade för dem – ett privilegium förbehållet de rika. Men av okänd
anledning hade fattiglusen Askild Cato Ruds grav behållits. Och när den hade blivit riktigt
gammal: fredats. De hade kanske hyst ett optimistiskt hopp om att det kunde bli en sevärdhet
för särskilt intresserade: en gravsten från Oslos fattigaste östkant där de stackars anhöriga bara
hade råd med en liten sten och – eftersom stenhuggaren tog betalt per bokstav – initialerna
framför efternamnet och årtalet – inget datum eller text under. En antikvarie hade till och med
påstått att korrekt efternamn var Ruud, att de hade sparat en slant där också. Så var det ju den
där myten att Askild Øregod gick igen. Men det hade aldrig tagit fart ordentligt. Askild Øregod
var glömd och fick – bokstavligt talat – vila i frid.

När prästen stängde grinden till kyrkogården bakom sig, gled en figur ut ur skuggorna vid
muren. Prästen stelnade automatiskt till.

”Visa medlidande”, sa en raspig röst. Och en stor öppen hand sträcktes fram.

Prästen såg in i ansiktet under hatten. Det var ett gammalt ansikte med ett fårigt landskap, en
kraftig näsa, stora öron och ett par överraskande rena, blå, oskyldiga ögon. Ja, oskyldiga. Det
var precis det prästen tänkte efter att ha gett stackaren en tjugokrona och fortsatt hemåt. De
oskyldiga blå ögonen hos en nyfödd som ännu inte behöver syndernas förlåtelse. Han skulle ta
med något om det i predikan i morgon.

Jag har kommit till slutet nu, pappa.

Jag sitter där, Oleg står över mig. Han håller Odessapuffran med bägge händerna som om det
är något han håller sig fast i, en gren över ett stup. Håller och skriker, har blivit helknäpp. ”Var
är hon? Var är Irene? Säg det, annars … annars …”

”Annars vad då, tjackis? Du kan inte använda den där pistolen i alla fall. Du har det inte i dig,
Oleg. Du är en av the good guys. Slappna av nu, så delar vi den här silen. Okej?”

”Så fan heller, inte förrän du har sagt var hon är.”

”Får jag hela silen då?”

”Halva. Det är det sista jag har.”

”Deal. Lägg ifrån dig pistolen först.”

Idioten gjorde som jag sa. Helt plan inlärningskurva. Lika lättlurad som första gången på väg ut
från Judaskonserten. Böjde sig fram, la den konstiga pistolen på golvet framför sig. Jag såg att
vändaren på sidan stod på C, som visade att den sköt salvor. Bara en lätt tryckning på
avtryckaren och …”

”Så var är hon?” sa han och reste sig.

Och nu, när jag inte hade den där mynningen pekande mot mig längre kände jag det komma.
Raseriet. Han hade hotat mig. Precis som min fosterfar. Och är det en sak jag inte tål, så är det
att bli hotad. Så i stället för att dra den snälla versionen om att hon var på ett hemligt
avgiftningsställe i Danmark, isolerad, inte fick kontaktas av vänner som kunde få henne på glid
igen bla-bla-bla, körde jag runt kniven. Måste köra runt kniven. Det rinner dåligt blod i mina
ådror, pappa, så håll käften. Det som är kvar av blod då, för nu har det mesta runnit ut på
köksgolvet. Men jag vred alltså runt kniven, som den idiot jag är.

”Jag sålde henne”, sa jag. ”För några gram fiolin.”

”Va?”

”Jag sålde henne till en tysk på Oslo S. Jag vet inte vad han heter eller var han bor, München
kanske. Kanske sitter han just nu i en lägenhet i München tillsammans med en kompis och
bägge blir avsugna av Irenes lilla mun, och hon är hög som en skorsten och vet inte vilken kuk
som är vems för allt hon kan tänka på är den hon älskar. Och han heter …”
Oleg stod med öppen mun och blinkade och blinkade. Lika dum som när han gav mig femhundra
spänn på kebabhaket den där gången. Jag slog ut med händerna som en fuckings trollkonstnär:

”… fiolin!”

Oleg blinkade fortfarande, så i chock att han inte reagerade när jag kastade mig mot pistolen.

Trodde jag.

För jag hade glömt något.

Att han hade följt efter mig från kebabhaket den där gången, att han hade förstått att han inte
skulle få smaka något meth. Att han kunde ett och annat. Att han kunde läsa folk också.
Åtminstone en tjuv.

Jag borde ha vetat. Jag borde ha nöjt mig med halva silen.

Han hann fram till pistolen före mig. Kom kanske bara åt avtryckaren. Stod på C. Jag såg hans
chockade ansikte innan jag gick i golvet. Hörde hur tyst det blev. Hörde honom böja sig över
mig. Hörde ett lågt spinnande tjut, som något på tomgång, som om han ville gråta, men inte
kunde. Så gick han långsamt bort till änden av köket. En ordentlig narkoman gör saker och ting i
prioriterad ordning. Han satte sprutan där bredvid mig. Frågade till och med om vi skulle dela.
Visst, men jag kunde inte prata längre. Bara höra. Och jag hörde hans tunga, långsamma steg i
trappan när han gick. Och jag var ensam. Mer ensam än jag någonsin har varit.

Kyrkklockan har slutat klämta.

Jag hann visst berätta historien.

Inte gör det så ont längre heller.

Är du där, pappa?

Är du där, Rufus? Har du väntat på mig?

Minns förresten något gamlingen sa. Att döden släpper själen fri. Släpper själen fuckings fri. Fan
vet. Vi får se.
 KÄLLOR, HJÄLP OCH TACK TILL:
Audun Beckstrøm och Curt A. Lier angående generellt polisarbete, Torgeir Eira, EB Marine
angående dykning, Are Myklebust och Orgkrim i Oslo angående narkotikahandel, Pål Kolstø
Russland, Ole Thomas Bjerknes och Ann Kristin Hoff Johansen Etterforskningsmetoder, Nicolai
Lilin Sibirsk oppdragelse, Berit Nøkleby Politigeneral og hirdsjef, Dag Fjeldstad angående ryska,
Eva Stenlund angående svenska, Lars Peter Sveen angående frændialekt, Kjell Erik Strømskag
angående farmakologi, Tor Honningsvåg angående luftfart, Jørgen Vik angående gravar, Morten
Gåskjønli angående anatomi, Øystein Eikeland och Thomas Helle-Valle angående medicin,
Birgitta Blomen angående psykologi, Odd Cato Kristiansen angående Oslos nattsidor, Kristin
Clemet angående kommunfullmäktige och kommunpolitik, Kristin Gjerde angående hästar, Julie
Simonsen för skrivarbete. Tack till alla på Aschehoug forlag och Salomonsson Agency.
 Table of Contents
Titel

Copyright

Del I

Kapitel 1Kapitel 2Kapitel 3Kapitel 4Kapitel 5Kapitel 6Kapitel 7Kapitel 8Kapitel 9Kapitel 10Kapitel
11Kapitel 12Kapitel 13Kapitel 14Kapitel 15

Del II

Kapitel 16Kapitel 17Kapitel 18Kapitel 19Kapitel 20Kapitel 21Kapitel 22Kapitel 23Kapitel

24Kapitel 25

Del III

Kapitel 26Kapitel 27Kapitel 28Kapitel 29Kapitel 30Kapitel 31Kapitel 32Kapitel 33Kapitel

34Kapitel 35Kapitel 36Kapitel 37

Del IV

Kapitel 38Kapitel 39Kapitel 40Kapitel 41Kapitel 42Kapitel 43

Del V

Kapitel 44Källor, hjälp och tack till: