Rädslans Politik - Våld Och Sexualitet I Den Svenska Demokratin (NCK)

Denna digitala kopia är tillgängliggjord av Stockholms
universitetsbibliotek enligt avtal med avtalslicensverkan som

ingåtts med upphovsrättsorganisation.
Får användas i enlighet med gällande lagstiftning.
This digital copy is provided by Stockholm University Library by

extended collective licence in agreement with a Reproduction
Rights Organization.
May be used according to current laws.
Maria Wendt Höjer
Rädslans
politik
Våld och sexualitet

i den svenska demokratin
Liber
Rädslans Politik
Våld och sexualitet i den svenska demokratin
% ;^
Akademisk avhandling som för avläggande av filosofie doktorsexamen vid Stockholms universitet
offentligen försvaras i Nordenskiöldsalen, Geovetenskapens hus, Frescati.
Fredagen den 1 november 2002 klockan 10.00.
av
Maria Wendt Höjer
Statsvetenskapliga institutionen Stockholm 2002

S-106 91 Stockholm ISBN 91-47-06585-0
Abstract
This thesis argues that men’s violence, and women’s fear of that violence, constitute a central problem for
democracy. Women’s possibilities of participating in society are drastically limited by their bodily integrity
being threatened, both in public and in the home. As long as women lack the fundamental right to their
own bodies, it makes no sense to speak of a functioning democratic order or equal citizenship for women
and men.
The thesis seeks to investigate how men’s violence against women has been dealt with in Swedish poli
tics from the 1930s to the 1990s. The raw material consists in the Swedish public record - public inquiries,
parliamentary bills, reports and parliamentary debates - from the period in question. The issue of violence
against women is limited to two phenomena: physical assaults on women, and rape.
An important question concerns what sort of representations of violence and sexuality, of gender and
gender relations, dominate political life; and what sort of political measures these representations make
possible. The thesis also presents, in terms of power analysis, an interpretation of public policy dealing with
violence against women.
The thesis claims that it is possible to interpret public policy as partly challenging the gender order. In
different ways political barriers are challenged, both in terms of what can be brought into the public arena
as a political problem, and the way a problem so flagged comes to be framed. Bit by bit the naturalness and
banality of violence is eroded. Violence against women becomes a question on its own terms and demands
a direct public answer.
But the analysis also shows that public policy to a large extent is characterized by continuity. Two pro
cesses that reinforce the existing order are identified. The first process deals with how men’s violence against
women is depoliticized. If the problem of violence is to win legitimacy as a political issue, it has to be defin
ed and understood as something other than as part of a gendered order of domination and subordination.
The second process that reinforces established gender power concerns how men's political primacy is upheld
in the public treatment of violence. The content and ambit of politics tends to be determined in relation to
a male subject. When the male subject symptomatically becomes the departure point and central figure in
political discourse - when it is he who sees and defines issues - women are constructed as the other, as the
exceptional (even deviant) case.
The analysis shows that political discourse to a large extent rejects both the definition of violence in
terms of gender power and measures based on that understanding. From the viewpoint that citizenship
means equal possibilities to politicize one’s life conditions and situation, women’s citizenship under present
conditions must, the thesis suggests, be assessed as highly conditional. In political life women’s practical
possibilities are circumscribed by the continuing règle du jeu that their experiences must be capable of for
mulation as the same as men’s in order to gain political legitimacy.
Maria Wendt Höjer
Rädslans
politik
Våld och sexualitet
i den svenska demokratin
Liber
Rädslans politik
Rädslans politik. Våld och sexualitet i den svenska demokratin
ISBN 91-47-06585-0
© 2002 Författaren och Liber AB
Redaktör: Hanna Wettermark

Form: Fredrik Elvander
Omslag: Fredrik Elvander
Bilder: Norbert Roblès
Översättning Summary: Winton Higgins
Upplaga 1:1
Tryckt på miljövänligt papper
Typsnitt: Minion 10,5/14,5, Rubriker: BellGothic. FaktorsTjänst AB

Printed in Sweden by
Wallin & Dalholm Boktryckeri AB, Lund 2002
Kopieringsforbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt
kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli
skyldig erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.
Liber Ekonomi, Baltzarsgatan 4, 205 10 Malmö

tfn 040-25 86 00, fax 040-97 05 50
www-adress: http://liber.se
Kundtjänst tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01
Tack!
Den här boken är resultatet av mänga års arbete i universitetsmiljö. Åtminstone två
- något motstridiga, skall medges - insikter har detta givit mig. Den första gäller
den utsatthet det innebär att arbeta inom ett område så präglat av hierakisering
och maktutövning som akademin.
Den andra insikten är att samma akademiska värld också kan inrymma den
starka solidaritet som krävs för att man skall våga tänka sina egna tankar, utveckla
dem - och uttrycka dem så att det hörs. Ett häpnadsväckande antal människor har
under åren givit mitt arbete detta stöd, i form av uppmuntran, kritik, idéer och för
slag.
Tack, alla deltagare i seminariet Politik och Kön på Statsvetenskapliga institutio
nen i Stockholm, som tålmodigt har tagit sig an alla mina kapitelutkast som flore
rat i åratal, och tack Göran Bergström, Drude Dahlerup, Lenita Freidenvall, Bo
Lindensjö, Susanna Rabow-Edling, Jouni Reinikainen, Malin Rönnblom, Diane
Sainsbury, Yvonne Svanström och Katharina Toliin för att ni i olika skeden av ar
betets gång tagit er tid att läsa, kritisera och ge nya infallsvinklar på olika problem.
Jag vill också tacka Eva Lundgren och medlemmarna i forskarnätverket ”Från
ohälsa till hälsa - Om kvinnor, våld och förändrade könsrelationer” för viktiga
kommentarer och givande diskussioner. Björn Beckman och Alexandra Segerberg
- stort tack för den stimulerande och seriösa granskning ni gjorde av mitt råma
nus.
Många, varma tack till Malin Henriksson, Maria Jansson, Ulf Mörkenstam, Pe
ter Strandbrink, Ulrika Thomsson och Cecilia Åse för oräkneliga inspirerande text
läsningar, och för att ni fyllt min vardag med intellektuella kickar, politiska analy
ser, vass humor och stor omtanke.
Till min handledare, Maud Eduards, vill jag rikta ett innerligt tack för de många
spännande samtal vi fört - men också för det intellektuella och politiska mod du
förmår visa i både text och handling.
Norbert Roblès - tack för de fantastiska bilder du gjort till min bok. Tack Han
na Wettermark, för ditt engagemang i bokprojektet. Och tack, Winton Higgins, för
inspirerande samtal och översättningshjälp vid flera tillfällen.
Till sist, tack Christianne Eberstein, Ci Holmgren, Mattias Höjer och persona
len på förskolan Äventyret på Emblavägen - på sinsemellan mycket olika, men full
komligt avgörande sätt, har ni möjliggjort mitt tänkande och skrivande om kvin
nor och män, om rädsla, våld och politik.
Stockholm i september, 2002
Maria Wendt Höjer

Innehåll
1. Rädslans politik 7
Rädsla som livsvillkor 8
Våld som livsvillkor 11
Våld i analytiskt fokus 14
Våld i offentlig politik 20
2. Våld i teori och empiri 23

Kroppslig sårbarhet 27
Våld, sexualitet och objektifiering 29
Våld, sexualitet och medborgarskap 32
Förstå och kritisera - metodologiska utgångspunkter 38
Det emancipatoriska projektet 43
Rekonstruktion och maktanalys 45
Föreställningar och åtgärder 49
3. Det normala våldet 52

Problem eller ickeproblem 55
Samhälle, individ eller kön 62
Sex eller våld 69
Hur våldet förklaras 76
Maktordning i normalitetens namn 78
Kontextualiseringens problem 83
4. Det sociala våldet 89

Individ eller kön 92
Generellt eller specifikt 97
Socialt eller politiskt 100
Maktordning i kärlekens namn 111
Likhetens problem 116
Innehåll 5
5. Det neutrala våldet 120

Sex eller våld 130
Maktordning i likhetens namn 139
Likagörandets problem 147
6. Det manliga våldet 155

Sex eller våld 172
Maktordning i allmänintressets namn 177
Benämnandets problem 181
7. Våld och sexualitet i svensk demokrati 190

Avpolitisering av våld 191
Mäns politiska primat 196
Att utmana ordningen 199
Ett vi II ko rat medborgarskap 205
Summary 209
Käll- och litteraturförteckning 216

1. Rädslans politik
Om någon skulle ha kommit på tanken att fråga vad som hände skulle jag sä
kert ha svarat: ingenting särskilt. Nästan alltid beskrivs händelser som denna på
detta sätt: Jag tog tåget hem från stan en vanlig kväll. Ingenting hände.
Men en annan berättelse är också möjlig.I
I tågvagnen sitter jag, en man och en kvinna. Klockan närmar sig midnatt. Det
är vardagskväll och få människor är i rörelse. Kvinnan går av första gången tå
get stannar. Omedelbart blir jag medveten om mannen, om att det bara är vi
två kvar i vagnen. Jag studerar honom uppmärksamt för att se om han visar
några tecken på att gå av vid nästa hållplats.
Han lägger inte märke till mig. Jag har lång träning i att betrakta män i
smyg. Återhållsamma rörelser, inga plötsliga förflyttningar, aldrig ögonkon
takt. Val av kläder helt centralt. Inga skärningar som i onödan drar blickar till
sig, inga skor med alltför smattrigt avslöjande klackar. Att se utan att bli sedd -
en konst som genom åren övats till fulländning.
Tåget bromsar in, dörrarna öppnas med en smäll. Mannen sitter kvar. Han
tänker alltså åka till slutstationen. Min kropp förvandlas till en hårt spänd
muskel. Långsamt drivs pulsen upp. Slutstationen ligger öde så här dags och jag
vet hur gången mellan stationen och parkeringen ser ut. Den är lång, smal och
mörk och dessutom passerar den under en bro.
Vi är framme. Avstigning för samtliga. Mannen reser sig. Jag låtsas fixa med
min väska för att han ska komma av först. Att befinna sig bakom är en
grundregel: det ger överblick och en känsla av kontroll. Man kan hålla ett visst
avstånd och får ett naturligt försprång. Om han plötsligt skulle vända sig om.
Jag går 20 meter bakom mannen. Jag sätter ner fotterna försiktigt för att inte
ljudet av mina fotsteg mot perrongen ska göra honom uppmärksam på mig. Fort
farande finns chansen att han ska svänga åt vänster mot sjukhuset, där jag kom
mer att ta av åt höger mot parkeringsplatsen. Han kliver av rulltrappan och sväng
er - till vänster. För en sekund är lättnaden så stark att jag känner en lätt yrsel.
Då hör jag steg bakom mig, vänder mig häftigt om. En ung man, nästan en
pojke, kommer släntrande bakom mig. Han måste ha suttit i en annan vagn
och jag har inte sett honom förut. Jag börjar gå fortare trots att jag vet att jag
inte borde, att denna blottade rädsla bara gör mig än mer sårbar.
Jag svänger ut mot den mörka, tomma gångstigen där rader av cyklar står
parkerade. Mannen, pojk-mannen, följer efter. Jag håller hårt om mina nycklar
i jackfickan, håller dem - och gömmer dem - som ett vapen. De glider runt i
mina svettiga handflator. Jag försöker hålla paniken på avstånd genom att inta
la mig själv att nyckeln är tillräckligt vass för att göra ett ordentligt sår i den
unge mannens skrev.
Gången till parkeringen vill aldrig ta slut. Alltjämt är han några steg bakom
mig. Jag förbannar mig själv. Det här är inte sant, nu kommer han, nu händer
det, jag har ju vetat att det ska hända, varför, varför, varför tog jag inte en taxi,
hur kan jag vara så idiotisk...
Parkeringsplatsen öppnar sig bakom kröken och nu halvspringer jag mot
räddningen: bilen. Då märker jag plötsligt: Han är inte bakom mig längre. I
maklig takt cyklar han iväg i mörkret. Förmodligen har han inte ens reflekterat
över att jag finns till.
Rädsla som livsvillkor

Mäns våld mot kvinnor, och kvinnors rädsla för detta våld, spelar en viktig roll
i upprätthållandet av en ojämlik könsordning. Det är utgångspunkten i denna
text. Våldet påverkar även kvinnor som inte själva utsätts för eller har utsatts
för våld. Det finns, skriver Maud Eduards, ”en tanke - men kanske bara en -
som jag vågar påstå förenar alla kvinnor: ’Tänk om jag blir våldtagen’.”1 1
1 Eduards 1997a:21.
Många kvinnor uttrycker obehag inför att vistas i det offentliga rummet. Kvin
nor är rädda för sexuella övergrepp, för våld och för sexuella trakasserier.2 I en
stor svensk omfångsundersökning uppgav två tredjedelar av de tillfrågade
kvinnorna att de kände sig oroliga för att utsättas för våld.3 En kvinna som
möter en ensam man i ett folktomt område, eller blir ensam med en man i en
hiss, blir ofta rädd.4 Den enskilde man som väcker denna rädsla må vara hur
snäll och harmlös som helst. Det är det faktum att han är av manligt kön som
skrämmer. Mannen såsom varandes man upplevs som potentiellt kapabel till
att begå ett övergrepp. Kvinnor är rädda i egenskap av sin könstillhörighet, av
att de som kvinnor riskerar att utsättas för mäns sexuella våldshandlingar.5
Rädsla för mäns våld gör att kvinnor ägnar mycket energi åt att finna stra
tegier för att känna sig trygga.6 Det kan handla om att noga planera sin färd
väg, att se till att alltid ha sällskap eller att ha vassa nycklar, ett paraply, en pep
parburk, tårgas eller andra ting som kan fungera som vapen, lätt åtkomligt.
Eller att klä sig i könsneutrala, döljande kläder och uppföra sig på ett sätt som
inte väcker uppmärksamhet. Att undvika ögonkontakt, eller att anta ett man
ligt kroppspråk: ”[...] händerna i fickorna, gömma håret innanför jackan, öka
på stegen, lunka [... ] .”7
Ofta hanteras rädsla helt enkelt genom att avstå. Att låta bli att gå ut vid vis
sa tidpunkter, att undvika vissa ställen eller att strunta i att göra somliga saker.
Det handlar om att undvika platser eller tillfällen där man uppfattar sig som
särskilt utsatt för våld, men också om att undvika situationer där man vet att
man brukar bli rädd - eller där man riskerar att bli rädd. Undvikandet av det
ta obehag, själva rädsloupplevelsen, eller annorlunda uttryckt, rädslan för att
bli rädd8, kan därigenom också tolkas som en känsla som strukturerar och sät
ter gränser för kvinnors liv.
Kvinnor tvingas leva med sina rädslor i vardagen, att acceptera dem som
2 Green, Hebron & Woodward 1987, Stanko 1990, Grahn 1999. Wera Grahn, som intervjuat kvinnor om
deras resande, skriver att kvinnor ”uttrycker en rädsla för att vistas i det offentliga rummet, speciellt ef
ter mörkrets inbrott” (Grahn 1999:29). I Eliasson (1997:6Iff) finns en genomgång av några olika inter
nationella undersökningar som bekräftar att kvinnors rädsla är utbredd. Kanadensiska motsvarigheten
till SCB visar exempelvis att 60 procent av alla kvinnor är rädda för att gå ut i sitt eget bostadsområde
när det blivit mörkt. 73 procent undvek olika platser eller gator och var fjärde kvinna bar alltid med sig
något att försvara sig med.
3 Lundgren m fl 2001:43.
4 ”Att vara tillsammans med en okänd man är värre än att vara helt ensam”, konstaterar Birgitta An
dersson, som intervjuat kvinnor om deras rädsla i offentliga miljöer (Andersson 2001:49).
5 Grahn 1999.
6 Grahn 1999, Listerborn 2001, Stanko 1990.
7 Andersson 2001:57.
8 För denna formulering tackar jag Cecilia Åse.
ofrånkomliga delar av livet.9 Detta innebär emellertid inte att kvinnor ständigt
och jämt tänker på sin rädsla och medvetet planerar efter den. Elizabeth Stan
ko poängterar att kvinnors säkerhetsbeteende till stor del sker automatiskt,
med ryggmärgen.10 Utan att närmare reflektera över det undviker kvinnor
självmant en mängd situationer eller platser.11
Dessa inskränkningar i vardagslivet uppfattas dock i stor utsträckning som
något naturligt: ”[M]ale social control of women is unexceptional; a part of
normal, everyday life. [... ] It is widely accepted that women should live under
threat of male violence.”12 13
Våld och rädsla för våld är en central aspekt av hur
relationen mellan könen formeras, menar Karin Widerberg: ”Att göra kvinnor
rädda, och att vi blir rädda, tycks [...] vara en del av det heterosexuella spelet
[... ] [G] atan, lokalerna, ja världen är ett mansrum som vi beträder på egen risk
Den kroppsliga utsattheten begränsar kvinnors möjligheter och är också av

görande för deras position i förhållande till män. I det enskilda misshandels
förhållandet tydliggörs hur mannen skapar kontroll och handlingsutrymme
med hjälp av våld. Kvinnans rädsla för våld tvingar henne att anpassa sig till
mannens behov, ibland så till den grad att hon internaliserar hans normer och
värderingar. Mannen blir ”dominerende og stor og utvide sitt livsrom, mens
kvinnen på sin side krymper og forsvinner mer og mer, med et stadig formins-
ket livsrom”, som Eva Lundgren beskriver misshandelsprocessen.14
Men även på en mer generell nivå fungerar våld och hot om våld som en be-
gränsing av kvinnors handlingsmöjligheter och livsutrymme. Kvinnors frihet
att röra sig i det offentliga rummet inskränks och deras handlingsalternativ be
skärs genom mäns våld. Rädsla får påtagliga konskevenser för kvinnors möjlig
het att leva självständigt. Kvinnor vågar kanske inte ta vissa arbeten på grund
av sena arbetstider eller geografisk placering.15 Somliga är för rädda för att bo
ensamma, andra vågar inte delta i det sociala livet utan sällskap. Kvinnors be
roende av enskilda män kan därför bli stort: inte sällan tvingas de söka skydd
av en enskild man gentemot kollektivet män.
Rädsla handlar också om anpassning - om att kvinnor måste lära sig att
9 Barry 1979:127.
10 De vardagliga försiktighetsåtgärder kvinnor ägnar sig åt tolkar hon som ett uttryck för ett tyst för
tryck: ”a silent oppression, an unspoken expectation of being a woman” (Stanko 1990:11).
11 Andersson 2001.
12 Green, Hebron & Woodward 1987:91.
13 Widerberg 1995:117.
14 Lundgren 1993:201.
15 Valentine 1989.
uppföra sig enligt mäns regler, både socialt och rent fysiskt. De tvingas ständigt
att fråga sig hur män ser dem. Vilka signaler sänder jag ut? Är jag för utma
nande? Kan min blick eller mina rörelser missuppfattas? Rädsla för våld förstås
således i detta arbete inte bara som uttryck för enskilda kvinnors upplevelser
eller känslor, utan som övergripande, samhälleliga maktmekanismer, mekanis
mer som produceras och reproduceras i den könsmaktordning vi lever i.
Alla män slår inte, alla män våldtar inte. Ändå erhåller män kollektiva för
delar gentemot kvinnor genom själva förekomsten av detta våld. ”[T]he use of
rape as a warning to women ultimately benefits all men”, skriver Anna Clark.16
Man kan uttrycka det som att män, som grupp, delvis genom detta våld kan
vidmakthålla en överordnad position gentemot kvinnor. Det är också denna
tanke som genomsyrar Susan Brownmillers välkända definition av våldtäkt: ”It
is nothing more or less than a conscious process of intimidation by which all
men keep all women in a state of fear.”17 Denna tanke tolkar jag som att män
som grupp, direkt eller indirekt, erhåller utrymme och handlingsmöjligheter
på bekostnad av kvinnors trygghet och kroppsliga autonomi.
Våld som livsvillkor

Mäns våld mot kvinnor är ett globalt fenomen. I FN-rapporten The World’s
Women 1995 konstateras att våld mot kvinnor skär igenom kulturella, religiö
sa och regionala gränser. Våldet beskrivs som ”a major problem in every
country in which it has been studied”.18 Även Världsbankens globala hälsoun
dersökningar lyfter fram våldets spridning i alla kulturer, klasser och regio
ner.19 I Human Development Report 1995 konstateras att ”the most painful de
valuation of women is the physical and psychological violence that stalks them
from cradle to grave”.20
Våld och sexuella övegrepp mot kvinnor sker framför allt i hemmet, av män
som kvinnorna har en nära relation till. Världshälsoorganisatonen (WHO)
konstaterar att åtminstone var femte kvinna någon gång i livet blir utsatt för
våldtäkt eller våldtäktsförsök och, beroende på vilket land som studeras, att
mellan 16 procent och 52 procent av världens kvinnor har utsatts för våld av
16 Clark 1987:5. Kursivering i originalet.

17 Brownmiller 1975:15. Kursiveringar i originalet.
18 The World's Women 1995:158.
19 World Development Report 1993:50.
20 Human Development Report 1995:7.
sin partner.211 The World’s Women 1995 redovisas siffror från 25 länder där an
delen kvinnor som blivit slagna av en närstående man varierar mellan 17 pro
cent och 67 procent.22 I USA är våld i hemmet den främsta enskilda skadeor
saken för kvinnor i reproduktiv ålder. Mellan 22 procent och 35 procent av alla
kvinnor som söker akut sjukvård gör det på grund av misshandelsskador.23
Omfångsundersökningar gällande mäns våld mot kvinnor ger emellertid
olika svar på frågan hur vanligt förekommande detta våld är, delvis på grund
av skillnader i definitioner - framför allt gällande vilka handlingar som skall
klassificeras som ”våld” - och olika mätmetoder. Den senaste svenska om-
fångsundersökningen visade att var tredje vuxen kvinna någon gång har utsatts
för sexuellt våld av en man.24 I en av de kanske mest omfattande studier som
gjorts över detta problem, en kanadensisk undersökning, uppgav var fjärde
kvinna att hon utsatts för fysiskt eller sexuellt våld från en närstående man. I
en mindre svensk undersökning var motsvarande siffra 14 procent.25 Men även
de lägsta siffrorna är ”av den storleken att man kan tala om ett folkhälsopro
blem”, konstaterar läkaren och forskaren Gunilla Risberg.26 Världsbankens rap
port lyfter fram våldet som en av de stora globala hälsofarorna för kvinnor,
med följder som ökad dödlighet, invalidisering, könssjukdomar, depressioner,
kronisk smärta, drogberoende och självmord.27 År 2001 polisanmäldes i Sveri
ge 20 481 fall av kvinnomisshandel.28 Drygt 130 kvinnojourer arbetar, i stor ut
sträckning på ideell basis, med att på olika sätt bistå tusentals kvinnor som ut
satts för våld i Sverige.
I denna avhandling betraktas kvinnors rädsla som grundad i erfarenheter av
att vara kroppsligt och sexuellt sårbar. Denna utsatthet är inte begränsad till
mörka nätter och ödsliga gator, utan innefattar relationer till män i hemmet så
väl som på arbetsplatsen. Kvinnor utsätts för våld och hot om våld i både pri
vata och offentliga miljöer. Även om merparten av våld mot kvinnor tycks äga
rum inom ramen för nära eller tidigare nära relationer, uppger nästan en tred
jedel av kvinnorna i den svenska omfångsundersökningen att de någon gång
blivit utsatta för våld från män de inte haft en sexuell relation till.29 Det tycks,
21 The World Health Report 1998:98.

22 The World’s Women 1995:160.
24 Lundgren m fl 2001. Medräknas hot om våld, har närmare varannan kvinna varit utsatt.
25 Risberg, Lundgren & Westman 1999.
26 Risberg 1994:4770.
28 Brottsförebyggande rådet 2002.
29 Lundgren m fl 2001:39. Till största delen utgörs våldet i denna kategori av sexuellt våld. 25 % av kvin
norna uppger att de utsatts för sexuellt våld utanför en relation.
sammanfattar undersökningen, ”inte finnas några frizoner; våldet utövas såväl
i kvinnans hem som ute på offentliga lokaler, på gator eller i parker”.30
Våld är i denna bemärkelse en realitet som påverkar alla kvinnor, en ofrån
komlig del av vad det betyder att vara kvinna. Den rädsla som kvinnor känner
förstås som en följd av vetskapen att livet som kvinna innebär en risk att bli ut
satt för våld. En rädsla, skriver Widerberg, ”vars rimlighet och riktighet be
kräftas av fysiska övergrepp som formas till en erfarenhetsmassa som styr min
rörelsefrihet och mina relationer till män över huvud taget”.31
Detta innebär att kvinnor ständigt tvingas förhandla med sin trygghet och
kroppsliga och sexuella integritet. Genom våld och hot om våld, och även ge
nom olika former av sexuella övergrepp och trakasserier placeras kvinnor i en
position av kroppslig utsatthet såväl i det offentliga som i det privata. Kate
Painter menar att trakasserier utgör en av de mest effektiva mekanismer man
kan tänka sig för social kontroll.32 Män som förföljer, som tafsar, gör obscena
gester eller ropar nedsättande ord - alla dessa handlingar fungerar som en
ständig påminnelse om kvinnors sexuella utsatthet och om att kvinnor befin
ner sig i det offentliga rummet på mäns villkor. För män saknas ett motsva
rande, överhängande, hot mot den kroppsliga och sexuella integriteten.
Women experience a wide range of offensive behaviour directed at their

sexuality, which they may perceive as victimization but which would not
necessarily be deemed criminal’ which, nevertheless, profoundly shapes
women’s lives creating a very different social reality for women than for
men.33
Män upplever sig därför som betydligt tryggare i det offentliga rummet och
vidtar inte heller tillnärmelsevis så många försiktighetsåtgärder som kvinnor
gör.34
30 Lundgren m fl 2001:43.
31 Widerberg 1995:161-162.
32 Painter 1992:176.
33 Painter 1992:168-169.
34 Day 2001. Utifrån sin forskning hävdar Stanko att den största skillnaden mellan hur människor upp
lever sin säkerhet går just mellan könen (Stanko 1990:84). Även Wera Grahn påpekar att män ofta ”läg
ger [...] över rädslan på andra än sig själva, främst på sina fruar” (Grahn 1999:29). Män utsätts natur
ligtvis också för våld. Det finns undersökningar som visar att män råkar ut för mer våld i offentligheten
än kvinnor, och att kvinnors rädsla inte korresponderar med den reella risken för att utsättas för våld
(se t ex SCB 1998). På senare tid har emellertid sådana resultat ifrågasatts, bland annat på grundval av
att mätmetoder och definitioner av våld och brott tenderar att utesluta kvinnors erfarenheter av olika
slags övergrepp. Slutsatsen av dessa studier är att kvinnors rädsla varken är ogrundad eller irrationell.
För en vidare diskussion om detta, se Painter 1992 eller Eliasson 1997.
Våld i analytiskt fokus
Kvinnors rädsla för, och erfarenheter av, mäns våld är ett problem som inte
bara bör formuleras i folkhälsotermer, utan också som ett grundläggande de
mokratiproblem. Ytterst är våldet ett underkännande av rätten till den egna
kroppen. Utan denna grundläggande rätt är det svårt att se hur ett jämlikt med
borgarskap skall kunna formas:
Without such rights women cannot take control of their bodies or their
lives; their agency, and hence their citizenship, is profoundly compromi
sed.35
Det demokratiska medborgarskapet bör inte bara ses i termer av formella rät
tigheter, utan måste också inkludera möjligheter till jämlikt deltagande, menar
Ruth Lister.36 En avgörande fråga blir då vilka villkor för deltagande som ska
pas i samhället. Ojämlikheter mellan medborgarna när det gäller materiella och
ekonomiska resurser uppfattas ofta utifrån ett deltagarorienterat perspektiv
som problematiska.37 På samma sätt som ekonomisk utsatthet kan emellertid
kroppslig utsatthet förstås som ett undergrävande av medborgarbegreppets
jämlikhetstanke. Kvinnors möjlighet att delta i samhället på jämlika villkor be
gränsas kraftigt genom att den kroppsliga och sexuella integriteten är hotad, så
väl i hemmet som i offentligheten.38 Rädsla för fysiskt och sexuellt våld för
brukar också kvinnors kraft, tid och självkänsla - vilket reducerar kvinnors
möjligheter att agera i allmänhet, och kanske agera för förändring av en ojäm
lik samhällsordning i synnerhet.
Den normativa utgångspunkten i denna text är att jämlikhet inte är möjlig
så länge kvinnor på detta sätt förnekas kroppslig integritet. Så länge rädsla för
sexuella övergrepp begränsar kvinnors liv är det inte rimligt att tala om en god
demokratisk ordning och ett jämlikt medborgarskap för kvinnor och män,
skriver Maud Eduards:
35 Lister 1997:126.
36 Lister 1997.
37 Held 1987, James 1992. Se även Kessler-Harris (1996) för en diskussion om kön och ekonomiskt
medborgarskap. Med ekonomiskt medborgarskap menar Kessler-Harris i första hand rätten att arbeta
och att vara ekonomiskt oberoende. Ekonomiskt medborgarskap förstår hon som nödvändigt för kvin
nors politiska deltagande: ”Fundamentally rooted in the opportunity not merely to earn a living but to
aspire to the benefits of success, economic citizenship provides the surest path to full participation in
the polity and to political power” (1996:415).
38 Jfr Susan James resonemang om oberoende (independendce) som en grundläggande förutsättning
för medborgarskap. Kvinnor är inte garanterade ett fysiskt oberoende på samma sätt som män, hävdar
hon, vilket på olika sätt inverkar på deras möjligheter att delta i politiken (James 1992:52ff).
[OJnly when women are spared (the fear of) being exploited and made
into objects, and of being subjected to serious physical assaults - that is to
say, only when they can decide over their own bodies - will the prerequi
sites exist for citizenship on equal, democratic terms.39
Våld mot kvinnor har emellertid inte prioriterats varken på den dagspolitiska
eller på den politik- och demokratiteoretiska dagordningen. I själva verket är
våld mot kvinnor - i synnerhet våld i hemmet - en relativt ”ny” politisk fråga.40
I slutet av sjuttiotalet saknade fenomenet kvinnomisshandel fortfarande en egen
beteckning. I en uppsats från Socialhögskolan 1977 konstateras att det inte ex
isterar någon litteratur om ämnet i Sverige och att myndigheterna inte vet hur
de skall besvara frågor om kvinnomisshandel. En socialassistent säger: ”Jag har
aldrig i något sammanhang i socialarbetarkretsar hört att man tagit upp detta
som ett speciellt problem.”41 Först 1982 kom vad som i dag oftast avses med be
greppet kvinnomisshandel - en man som misshandlar en närstående eller tidi
gare närstående kvinna på enskild plats - att falla under allmänt åtal.
Den parlamentariska arenans långvariga tystnad om våld mot kvinnor av
speglar sig även i statsvetenskapliga studier av politik, där områden som våld
och sexualitet sällan utgjort grund för analys. I könsteoretiska diskussioner om
demokrati och medborgarskap utgör ofta frågor om arbetsmarknad och poli
tisk representation grundbulten. Analyser av relationen mellan stat och kön
centreras i stor utsträckning kring sociala reformer och olika slags välfärdsmo-
deller.42 Det råder brist på undersökningar som problematiserar ”the state’s
role in encouraging or mitigating the violence and sexualized force male citi
zens direct against females”, skriver Amy Elman.43 Den bärande idén i denna
undersökning är att ställa mäns våld mot kvinnor i fokus för den statsveten
39 Eduards 1997b: 123.

40 Med ”politisk fråga” menar jag här en fråga som är satt på dagordningen, i betydelsen föremål för dis
kussion på den parlamentariska arenan. Politiska frågor är i denna mening ”akseptert som politiska
problem, dvs som problem det offentlige skal engasjeres i” (van der Ros 1996:244). På ett liknande sätt
använder jag beteckningen ”politiska åtgärder” för att åsyfta beslut som fattas på den parlamentariska
arenan. Detta skall emellertid inte tolkas som att våld mot kvinnor enbart kan förstås som politik i den
utsträckning det hanteras av formella politiska institutioner. I en vidare bemärkelse har politik att göra
med maktrelationer mellan människor: hur maktrelationer kan upprätthållas och utmanas. (Jfr Millet
1971. För en diskussion om politikbegreppets olika dimensioner, se Dahl 1968, Lundquist 1993, Enroth
2002, van der Ros 1996:244 ff, Statsvetenskapligt lexikon 1997:206-207.) Eftersom maktrelationer mel
lan människor givetvis skapas på en mängd andra platser än inom de formella politiska institutionerna,
har jag valt att beteckna det empiriska material jag studerar för offentlig politik. Resonemangen om po
litikbegreppet utvecklas även i kapitel 7.
41 Citerad i Bertman m fl 1977:25.
42 Se t ex Wängnerud 1998, Bergqvist 1994, Bergqvist m fl (red) 1999, Sainsbury 1994.
43 Elman 1996:2.
skapliga analysen. Den offentliga politiken studeras på så vis utifrån en förbi
sedd analytisk position: kvinnors kroppsliga och sexuella integritet. I centrum
står alltså våldsutövning: mäns ”privata” våld och statens ”offentliga” motvåld,
eller reaktion på detta våld.
Ett första syfte med avhandlingen kan därigenom uttryckas som att under
söka hur mäns våld mot kvinnor har hanterats i svensk offentlig politik under
perioden 1930-tal till 1990-tal. Problemområdet våld mot kvinnor innefattar
här två frågor: kvinnomisshandel och våldtäkt.44 I arbetet försöker jag förstå
vilka idéer och föreställningar om kön, könsrelationer och våld som domine
rar den offentliga diskussionen samt vilka politiska åtgärder som dessa före
ställningar möjliggör. Utgångspunkten i denna analys är tanken att olika idé
system och föreställningsvärldar kommer att vara avgörande för vilka åtgärder
som är möjliga att föreslå och genomföra.45
Ett andra syfte med avhandlingen är att diskutera på vilket sätt offentlig po
litik kring våld mot kvinnor kan sägas upprätthålla och/eller utmana en
könsmaktordning. Tidsperspektivet är viktigt i denna analys såtillvida att jag
också ställer frågan om, och i så fall på vilket sätt, den politiska hanteringen för
ändras, och i vilken utsträckning den präglas av kontinuitet, under perioden.
Mitt angreppssätt kan uttryckas som att jag vill presentera en tolkning i
könsmakttermer av den offentliga politiken kring våld, och av de förändring
ar/den stabilitet som framkommer.
Att denna politik förändras innebär givetvis inte med nödvändighet att det
kan sägas ske en utmaning av könsmaktrelationerna, även om begreppet för
ändring i feminism tenderar att betyda förbättring av kvinnors villkor - i rikt
ning mot kvinnounderordningens försvinnande.46 Relationen mellan föränd
44 Begreppet våld kan i olika sammanhang och hos olika forskare betyda olika saker. Dobash & Dobash
skiljer mellan en smalare användning, som tar sikte på kroppsliga kränkningar som misshandel och oli
ka former av sexuella övergrepp, och en bredare definition som inkluderar betydligt fler handlingar, från
olika typer av trakasserier (även muntliga) till mordförsök eller mord, sk femicide (Dobash & Dobash
1998:5). När jag skriver om våld avser jag i första hand kroppsliga kränkningar, vilket också utgör av-
gränsningen av mitt empiriska material i den meningen att den offentlig-politiska hanteringen av våld
täkt och misshandel studeras (och en fråga som sexuella trakasserier utelämnats). Detta skall emellertid
inte tolkas som ett ställningstagande att olika former av trakasserier eller hot är oviktiga för, eller fri-
kopplade från, det fysiska våldet. Kvinnomisshandel som fenomen utmärks tvärtom av att fysiskt och
sexuellt våld åtföljs av olika former av trakasserier, hot och förnedrande beteende (Hilton 1993:6, Lund
gren m fl 2001). Kvinnors rädsla, som jag förstår som central för könsmaktordningens upprätthållande,
vidmakthålls givetvis genom både fysiskt och ickefysiskt våld, inte minst genom olika former av objek-
tifiering och sexualisering (se vidare diskussionen om relationen mellan sexualitet, våld och objektifier-
ing i kap 2).
45 Ett mer utvecklat resonemang om relationen mellan föreställningar och politiska åtgärder finns i ka
pitel 2.
46 Eduards 2002:120.
ring och förbättring är långt ifrån given. Förändring skulle också kunna ses
som en nödvändighet för att ordning skall kunna upprätthållas.47 En ordning
utan förmåga att förändras och anpassas kan tänkas vara betydligt mindre sta
bil än en som byter skepnad.48 Förändringsfrågan måste därför kompliceras yt
terligare. Det blir viktigt att fråga om förändringar i den offentliga politiken
kan tolkas som en utmaning mot rådande könsmaktordning - och i så fall, på
vilket sätt.
En utgångspunkt för arbetet är således att könsmaktordningen inte kan för
stås som statisk eller oföränderlig. Gränserna mellan normalt och onormalt
flyttas, förståelsen av vad som är och bör vara offentligt eller privat förändras,
vilket också innebär att könsrelationer kan omformuleras och maktrelationer
utmanas. R W Connell argumenterar för att en förståelse av könsmaktord
ningen som i grunden underordnande kvinnor, bör sammanfogas med en in
sikt att ”the scope or reach of gender relations changes historically”.49 Mitt ar
bete ligger i linje med Connells på det sättet att jag utgår ifrån att ordningen är
föränderlig, den såväl omstöps som utmanas. Könsmaktordningen ses som en
process där förhållandet mellan könen oupphörligen konstrueras och rekon
strueras.
Offentlig politik förstår jag som merverkande i denna process, som både ett
uttryck för en könsmaktordning och som delaktig i själva könsmaktrelationens
formering. Offentlig politik kan i denna mening varken betraktas som en ”ren”
avspegling av de könsmaktrelationer som råder i övriga samhället, eller som
helt fristående från dessa. Politiken måste förstås som både skapande och åter
skapande av könsrelationer.50
Detta anknyter till den ivrigt diskuterade frågan i feministisk teoribildning
om offentlig politik över huvud taget är möjlig att förstå som utmanande av
könsrelationer. Här förs sedan länge en diskussion om huruvida staten skall
förstås som en i grunden patriarkal institution som blockerar kvinnors frigö
relse, eller om statlig politik, åtminstone i vissa sammanhang, bör kunna tolkas
som ett sätt att förstärka kvinnors position i relation till män.51 Wendy Brown
47 Eduards 2002, kap 7, jfr Lindgren 1999.

48 Eva Lundgren påpekar också att även de mest stabila samhällsnormer och fenomen, det som hon kal
lar för samhällets konstitutiva regler, aldrig är helt statiska. Det är också därför de är så starka: ”Selv om
det er seigt og tregt og motstandsdyktig, er det til en viss grad tilpasningsdyktig; nettop deri ligger den
konstitusjonelle styrken” (Lundgren 1993:177).
49 Connell 1997:704, Jfr Connell 1987.
50 Jfr Connell 1994 och Brown 1992 som båda betonar denna dubbelriktade process.
51 Se t ex MacKinnon 1989, Dahlerup 1994, Borchorst & Siim 1987. För en kort översikt över feminis
tiska idéer om staten, se Wendt Höjer & Åse 1999.
pekar på det i grunden paradoxala i att kvinnor söker beskydd från män genom
att vända sig till patriarkala institutioner:
Indeed, to be “protected” by the same power whose violation one fears

perpetuates the very modality of dependence and powerlessness marking
much of women’s experience across widely diverse cultures and epochs.52
En sådan analys sätter onekligen fingret på den problematik som innebär att
kvinnor agerar för förändring genom institutioner som i någon mening är
konstruerade av män utifrån mäns intressen.53 Utgångspunkten för min tolk
ning är emellertid tanken att ”staten”, eller offentlig politik, inte kan ses som så
sammanhängande och entydig, och därigenom inte heller som en enhet som i
sig kan uppfattas som varken förtryckande eller frigörande. Den offentliga po
litiken förstår jag snarare som ett forum där kön och könsrelationer oupphör
ligen konstitueras, och som också kan innehålla motstridiga idéer och före
ställningar om kön.54 Offentlig politik bör därför kunna förstås som såväl
upprätthållande av könsmaktrelationer, som potentiellt sett utmanande av des
sa. Eller, mer specificerat i relation till denna avhandling: som mer eller mindre
legitimerande eller delegitimerande av mäns våld mot kvinnor. Som Brown på
pekar, har staten inte bara ”the power to violate, but also the power to pro
tect”.55 Genom lagstiftning och andra administrativa arrangemang definieras
gränser för tillåtet respektive icke-tillåtet våld bland medborgarna.56 Det blir
därför viktigt att undersöka vem det är som skyddas, från vilket slags våld och
på vilket sätt.
When states inervene to assuage the physical and sexual abuse of women,
they can, in effect, delegitimize male force and violence against women.
State intervention, therefore, has the potential to radically alter some of
the most concrete expressions of gender inequality.57
52 Brown 1995:170.
53 Jfr MacKinnon 1989.
54 Många feministiska forskare värjer sig också för att tvingas in i en ofruktbar kategorisering av staten
som ”ond” eller ”god”. Det går inte att på något enkelt sätt kategorisera staten som frigörande eller för
tryckande av kvinnor, hävdas exempelvis i Watson 1990.1 van der Ros 1996 och Dahlerup 1994 betonas
att staten i vissa sammanhang kan tolkas som patriarkal, i andra som ”kvinnovänlig”. Relationen mel
lan kön och stat måste därför studeras utifrån konkreta fall, påpekar Dahlerup.
55 Brown 1992:26.
56 Connell 1994:148.
57 Elman 1996:3. Kursivering i original.
Jag är alltså intresserad av hur en maktordning som underordnar kvinnor kan
upprätthållas eller utmanas genom offentlig politik.58 En viktig utgångspunkt
för studien är att fenomenet våld mot kvinnor konfronterar centrala maktdi
mensioner som inte på samma sätt fångas när frågor om arbete, representation
eller fördelning är i fokus. Kvinnomisshandel och våldtäkt är problem som
svårligen kan sorteras in i - och som därmed också potentiellt sett utmanar -
politikens traditionella, könlösa tankesystem och modeller. Våld mot kvinnor
sker i stor utsträckning i hemmet, utanför det offentliga rummet. Det är obe
stridligen en könsspecifik fråga, inte bara för att våldet riktas mot kvinnor,
utan för att det förövas av män, oavsett härkomst och socioekonomisk ställ
ning.59
En statsvetenskaplig analys av våld mot kvinnor innebär således med nöd
vändighet att en könsneutral, abstrakt individ, eller medborgare, får sin köns
liga förankring. När detta våld hanteras måste samtidigt relationer mellan kö
nen definieras och på olika sätt legitimeras eller underkännas. Genom att
fokusera kön, våld och makt utmanas grundläggande könsneutrala definitio
ner av politik, demokrati och medborgarskap. Jag menar därför att analyser av
hur det offentliga ”svarar” på kvinnors erfarenhet av - och rädsla för - sexua-
liserat våld, kan avtäcka och tydliggöra centrala underordnande praktiker och
könsförtryckande strukturer. I linje med Carole Pateman menar jag att förstå
else av den politiska ordningen kräver en problematisering av mäns tillgång till
och kontroll över kvinnors kroppar.60 Genom den starka kopplingen till sexu
alitet, kropp och kön utmanar våld mot kvinnor gränsen mellan offentligt och
privat, mellan rättvisa och kärlek. När våld mot kvinnor sätts på dagordning
en ifrågasätts gränsdragningar mellan det generella/könsneutrala och det spe
58 Jag har emellertid inte några ambitioner att i strikt mening ”förklara” det skeende som studeras. Jag
söker inte kausala samband eller regelrätta orsaker till förändring/stabilitet i den offentliga politiken
kring våld, exempelvis i termer av förändrade historiska/ekonomiska/sociala realiteter. (Förklaringspro-
blematiken, och relationen mellan att förklara, förstå och att tolka, utvecklas i kapitel 2. Inte heller stu
deras hur det politiska spelet bedrivs eller vilka aktörer som är involverade. Detta betyder att jag inte ut
talar mig om vem eller vilka som arbetat för att få frågan på dagordningen, och inte heller om vem eller
vilka som har drivit frågan i olika riktningar. Detta kan förstås uppfattas som en brist i min undersök
ning, inte minst för att kvinnor som politiska aktörer osynliggörs, trots att deras agerande förmodligen
varit av avgörande betydelse för när och hur frågan har kunnat föras fram. Forskningen på detta fält är
dessvärre knapphändig, men betydelsen av kvinnors organisering för politiken kring våld diskuteras
dock i Thomsson 2000 samt i Elman 2001.1 en kommande statsvetenskaplig avhandling resonerar Ul
rika Thomsson om betydelsen av kvinnors organisering i tre politikområden: våldtäkt, sex timmars ar
betsdag och kvinnorepresentation.
59 Elman 1996. Se även Lundgren 2001; där det utifrån en omfångsundersökning argumenteras för att
varken härkomst, inkomstnivå eller missbruk har avgörande betydelse för vilka män som slår vilka
kvinnor (Lundgren m fl 2001:72).
60 Pätemän 1988.
cifika/könsspecifika, kärleksrelationer och våldsrelationer, normalt och onor
malt, de nära/kära och de brottsliga, de goda och de onda. Det framtvingar en
omförhandling av hur problemet skall definieras och var gränserna skall dras.
Våld i offentlig politik

Avhandlingen bygger på ett empiriskt material bestående av offentligt tryck
som behandlar frågor om våldtäkt och kvinnomisshandel under perioden
1930-tal till 1990-tal.61 Tyngdpunken ligger på utredningar och propositioner,
men även riksdagsdebatter, departementsserier och utskottsbetänkanden in
går.62 Jag har låtit allt material som i det offentliga trycket behandlar mina pro
blemområden under perioden ingå i analysen.63 Materialet indelas i tre olika
tidsperioder där diskussionen kan sägas ändra karaktär på ett betydelsefullt
sätt. Det är således materialet, och analysen av materialet, som varit vägledan
de för min periodisering.
Den första perioden inbegriper 1930-tal till 1960-tal. Denna period behand
lar jag i avhandlingens kapitel tre. Analysen inleds närmare bestämt år 1938, då
våld mot kvinnor i hemmet för första gången under detta sekel diskuteras i riks
dagen som en egen fråga.64 Här framträder hustrumisshandelsdebatterna 1938
och 1943 och den stora diskussionen om kriminalisering av våldtäkt inom äk
tenskapet 1962 som mest centrala. Under denna period uppfattas våld mot
kvinnor i nära relationer till stor del som en privat och naturlig aspekt av sexu-
61 Detta innebär att jag med begreppet ”offentlig politik” avser den politik som uttrycks och gestaltas i
det offentliga trycket.
62 Jag har dock valt att utesluta partimotioner, delvis av omfångsmässiga orsaker, men också för att mo
tioner i första hand är viktiga om ett politiskt partis ståndpunkt skall undersökas. Jag är inte primärt in
tresserad av att kartlägga enskilda aktörers - individers, partiers eller institutioners - handlingar eller
åsikter. Mitt fokus ligger istället på den övergripande offentlig-politiska hanteringen och de föreställ
ningar som den baseras på. Jag gör emellertid ett undantag. I den första tidsperioden låter jag två mo
tioner få viss betydelse i analysen, eftersom det är i dessa dokument som problemet våld mot kvinnor i
hemmet först artikuleras på den parlamentariska arenan. I övrigt får motionerna enbart betydelse ge
nom hur de hanteras i det övriga materialet (t ex när motionerna diskuteras av utskotten eller i riksda-
gen).
63 Jag har spårat materialet på två olika sätt. Jag har konsekvent följt materialhänvisningar bakåt i tiden,
dvs tagit fram de offentliga dokument som argumentationen i materialet åberopar och som berör pro
blematiken. Jag har också via riksdagstryckets register för varje år sökt på nyckelord, som misshandel,
hustrumisshandel, kvinnomisshandel, våldtäkt, våldförande, våld mot kvinnor för att hitta de relevan
ta dokumenten.
64 Jag kan dock inte vara säker på att problemet inte har berörts i andra sammanhang, t ex i samband
med diskussioner kring alkoholproblematiken.
ell samvaro. I den mån våldet uppfattas som ett problem, formuleras detta sna
rare som ett problem för barnen, för samhällsutvecklingen eller för den allmän
na samhällsmoralen. I den avslutande analysen fokuserar jag hur detta sätt att
förstå problemet kan tolkas ur ett könsmaktperspektiv, samt resonerar om vil
ken betydelse som kan tillskrivas de gränsdragningar mellan privat och poli
tiskt, mellan normalt och onormalt våld som görs under perioden.
Den andra tidsperioden behandlar 1970- och 1980-talen. Problemet våld
formuleras under denna period i större utsträckning än i föregående period i
individuella likhetstermer: som en fråga om individers lika rätt till kroppslig
och sexuell integritet. Våld mot kvinnor etableras på den offentlig-politiska da
gordningen i meningen att frågan regelbundet återkommer i debatten. Flera
olika reformer och åtgärdspaket föreslås. Materialet överstiger här vida de
andra perioderna, varför jag har valt att behandla det i två kapitel, kapitel fyra
och kapitel fem.
I det fjärde kapitlet har jag samlat diskussionen om kvinnomisshandel. Un
der åttiotalet etableras och utvecklas diskussionen om misshandel i hemmet, i
termer av våldet som både ett socialt och ett juridiskt problem. En viktig fråga
gäller huruvida denna misshandel bör falla under allmänt åtal eller inte. Nu tar
också debatter om besöksförbud och målsägandebiträde fart. I den avslutande
analysen tolkar jag innebörden av att våldet formuleras som ett socialt pro
blem, som en fråga om omsorg, vård och behandling. Jag resonerar även om
hur det likhetsperspektiv (det principiella ställningstagandet att våld mot kvin
nor skall behandlas på samma sätt som annat våld) som etableras parallellt kan
förstås - på vilket sätt det kan tolkas som en utmaning, eller som ett upprätt
hållande av könsmaktrelationerna.
I det femte kapitlet fokuseras våldtäktsfrågan under samma tidsperiod. I
centrum står två utredningar: Sexualbrottsutredningen från 1976, en utred
ning som begravs efter stora protester framför allt från olika kvinnoorganisa
tioner, och Sexualbrottskommitténs betänkande, som presenteras 1982. Den
avslutande analysen i detta kapitel centreras kring frågan om, och i så fall på
vilket sätt, det framträdande individperspektivet kan tolkas som ett uttryck för,
eller ett upprätthållande av, en manlig norm. Utifrån feministisk kritik av indi
viden såsom modellerad efter ett manligt subjekt, försöker jag visa hur en
sammanlänkning mellan kategorin individ och kategorin man rent konkret
kan gå till.
Den tredje perioden behandlar diskussionen på 1990-talet, där den kontro
versiella statliga utredningen Kvinnofrid från 1995 står i fokus. Denna period
diskuterar jag i kapitel sex. Ett av de viktigaste förslagen som läggs fram är in
förandet av ett nytt kvinnofridsbrott. Utredningen förankrar ett tydligt kvin
noperspektiv i debatten och formulerar problemet i termer av kön och makt.
Den avslutande diskussionen ägnar jag framför allt åt att diskutera hur detta
benämnande kan tolkas. Jag diskuterar frågan om huruvida ett ständigt fram
hållande av kvinnoförtryck riskerar att befästa maktrelationerna mellan könen
snarare än att utmana dem. Utifrån en tanke om att politisering är av avgöran
de betydelse för att maktrelationer mellan könen skall kunna förändras, argu
menterar jag här för att ett offentligt formulerat könsmaktperspektiv bör ses
som en utmanande handling.
Ett skäl för min periodisering är att en förskjutning i diskussionen kan
spåras från den första periodens mer gemenskaps- eller samhällsorienterade
perspektiv, över den andra periodens betydligt större centrering kring indivi
duella rättigheter, till nittiotalets mer utbredda problematisering av förhållan
det mellan kön och makt.65 Dessa förskjutningar i ideologisk förståelse av sam
hällets grundvalar (gemenskap - individ - kön) innebär också viktiga föränd
ringar i hur våldsproblematiken hanteras. De olika tidsperioderna präglas av
olika förståelser av våld. Synen på könsrelationer och på förhållandet mellan
sexualitet och våld förändras. På samma gång kommer gränserna mellan of
fentligt och privat, politiskt och icke-politiskt att utmanas.
I det avslutande kapitlet, kapitel sju, lyfter jag fram några centrala aspekter
av den offentliga hanteringen av våldet som jag menar återkommit genom
mina tidsperioder: hur våld mot kvinnor på olika sätt avpolitiseras i den of
fentliga politiken, och hur mäns politiska primat upprättas i och genom denna
hantering. Den övergripande tanken med kapitlet är att diskutera avhandling
ens empiriska resultat i termer av upprätthållande respektive utmaning av en
maktordning mellan könen: Vad kan en analys av den offentliga politiken kring
våld säga oss om den demokratiska ordning vi lever i? Vilken slags offentlig po
litik är möjlig att föra, och på vilka villkor? Och vad betyder detta för hur makt
relationerna mellan män och kvinnor kan upprätthållas eller utmanas?
65 Detta skall inte förstås som att ett tankesystem ”tar över” ett annat, t ex att individfokuseringen helt
överges i och med nittiotalets mer feministiskt orienterade diskussion. Men tyngdpunkten förskjuts,
menar jag, i de olika tidsperioderna. Problemet blir därmed möjligt att formulera på nya sätt, och andra
lösningar/förslag blir också möjliga att framföra.
2. Våld i teori och
empiri
I den feministiska förståelse som denna text utgår ifrån tolkas inte våldtäkt eller
kvinnomisshandel som enstaka, avvikande händelser. Våldet härleds inte i förs
ta hand till de inblandade individernas sociala och ekonomiska omständigheter
eller psykologiska dispositioner.11 stället ses våld mot kvinnor som både ett ut
tryck för, och ett upprätthållande av, ojämlik fördelning av makt. Iris Marion
Young beskriver våld som ett centralt uttryck för förtryck av olika grupper av
människor.2 Våld mot underordnade grupper utmärks av att våldet riktas mot
1 Eftersom det redan existerar flera utförliga redogörelser för skilda teoretiska perspektiv på våld mot
kvinnor, lyfter jag här fram de feministiskt orienterade utgångspunkter som är viktiga för resonemang
et och analyserna i denna avhandling. Jag redogör således inte närmare för de perspektiv som inte an
vänds. För en genomgång av forskning om våld mot kvinnor, se t ex kunskapsöversikter av Eliasson
1997, Lövkrona 2001 eller Böasdöttir 1998.1 den senare presenteras ett feministiskt perspektiv på våld
som kontrasteras mot ett psykologiskt perspektiv och ett familjevåldsperspektiv. Det psykologiska per
spektivet placerar problemet i relation till individernas, såväl de misshandlande männens som de miss
handlade kvinnornas, personlighet och bakgrund. Ofta lokaliseras problemet till erfarenheter och upp
levelser i de tidiga barnaåren. Familjevåldsperspektivet driver tanken att orsaker till våld framför allt kan
relateras till de normer som strukturerar familjen som social organisation. Våldet förstås som ett
könsneutralt fenomen, utövat av och riktat mot såväl män som kvinnor beroende på vem som råkar in
neha störst maktresurser. Våldet relateras på så sätt till samhällssystemets inbyggda ”violent culture”.
Den feministiska kritiken av dessa båda angreppssätt sammanfattas av Böasdöttir som att det psykolo
giska perspektivet underlåter att problematisera ”the social, economic, power-and culture-related issues
surrounding this problem” (Böasdöttir 1998:53). Det familjeorienterade perspektivet relaterar förvisso
problemet till samhällsordningar, men ignorerar könsdimensionen. Man förutsätter på ett problema
tiskt sätt ”that all family members, adult and children, have almost equal resources of power” (Böas
döttir 1998:54).
2 Young 1990.
medlemmarna i gruppen enbart av det skälet att de tillhör denna grupp.
”Those who have the least privileges, it seems, are also burdened with the addi
tional task of worrying about their own security”, konstaterar Elisabeth Stanko.3
Våldet förstås alltså i denna text som relaterat till en maktordning, som
både gör våldet möjligt och i viss utsträckning även legitimerar det. När män
utövar våld mot kvinnor kan detta ses som en manifestation av mäns överord
ning och kvinnors underordning.4 Detta betyder att tillgången till våld som
maktmedel är viktig att problematisera när könsmaktrelationer skall studeras.5
Våld mot kvinnor ses emellertid inte bara som ett tecken, ett symptom eller ett
”bevis” på en snedvriden maktfördelning mellan könen, utan som ett avgöran
de ordningsupprätthållande fenomen.6 Våldsutövning är central för patriarka
tets maktbevarande, både i krissituationer och som ett ständigt närvarande hot
mot kvinnor, hävdar exempelvis Kate Millet.7 Detta innebär inte att våldet all
tid måste vara verksamt. Det explicita eller implicita hotet om våld, blotta vet
skapen om att våld är en ständig möjlighet, har djupgående konsekvenser för
kvinnors relation till män.8
[T]he ultimate effect of rape upon the woman’s mental and emotional he
alth has been accomplished even without the act. For to accept a special
burden of self-protection is to reinforce the concept that women must live
and move about in fear and can never expect to achieve the personal free
dom, independence and self-assurance of men.9
3 Stanko 1990:6. Stanko uppmärksammar att de grupper som uttrycker störst rädsla för våld på olika
sätt är underordnade grupper: kvinnor, färgade, homosexuella, äldre.
4 Eliasson 1997.
5 Se tex Millet 1971, Brownmiller 1975, MacCannell & MacCannell 1993. Detta ställningstagande inne
bär emellertid inte att könsrelationer reduceras till en fråga som handlar om våld. Mäns makt över kvin
nor upprätthålls givetvis på en mängd olika sätt. Green, Hebron & Woodward lyfter fram betydelsen av
olika normer för kön, exempelvis föreställningar om vad som utgör en ”god hustru” eller en ”god mor”.
Men de påpekar samtidigt att om dessa kontrollsystem visar sig vara otillräckliga, har män ”a range of
more directly coercive methods available for regulating women’s behaviour both inside and outside the
home” (Green, Hebron & Woodward 1987:91).
6 Olika feministiska inriktningar skiljer sig betydligt åt när det gäller synen på hur viktigt våld är i upp
rätthållandet av kvinnors underordning. I marxistisk inspirerad teori fokuseras exempelvis arbete och ar
betsdelning, och en postmodernt influerad feminism lyfter fram språkliga identitetsformeringar. Denna
text delar en radikalfeministisk traditions fokus på sexualiserat våld som centralt för könsrelationernas
formering (vilket naturligtvis inte innebär ett förnekande av att könsmakt upprätthålls på en mängd skil
da sätt). För en översikt över olika feministiska politikteoretiska perspektiv, se Wendt Höjer & Åse 1999.
7 Millet 1971. En liknande tanke formuleras hos MacCannell & MacCannell i deras polemik mot ett
starkt språkorienterat feministiskt perspektiv där benämningarnas makt ställs i centrum. Språkliga be
nämningar är framför allt verksamma då de kan hämta kraft ur och stödja sig på möjlighet till våld, häv
dar de: ”[Tjhreats and the actual use of force and violence remain essential to the exercise of power”
(MacCannell & MacCannell 1993:205). Diskussionen om benämningars makt eller vanmakt och rela
tionen mellan språk, våld och frigörelse utvecklas vidare i kapitel 6.
8 Jfr Green, Hebron & Woodward 1987.
9 Brownmiller 1975:400. Kursiveringar i originalet.
Jag menar också att våld bör förstås som centralt i konstitueringen av kön -
som en del i själva innebörden av att vara man eller kvinna, där våld och över
ordning formeras som ett tecken på manlighet, medan rädsla och underkastel
se sammanlänkas med kvinnlighet.10 När kvinnor genom våld och hot om våld
görs till sexualiserade objekt blir män överordnade, kontrollerande, sexuella
subjekt. Dessa processer är sammanflätade, då mäns könsidentitet kräver att
bekräftas och förstärkas i förhållande till kvinnor, då manlighet med nödvän
dighet är icke-kvinnlighet.11
I en intervjustudie om trygghet visar Kristen Day hur män tenderar att lyf
ta fram kvinnors rädsla och sårbarhet i det offentliga rummet. Platser i staden
som de själva känner sig trygga på, uppfattas som otrygga för kvinnorna. Hon
tolkar detta som att sammankopplingen mellan kvinnlighet och rädsla är
central för mäns skapande av maskulinitet.12 För att en önskvärd, överordnad
maskulinitet - präglad av mod, styrka och kontroll - skall kunna upprätthållas
krävs att kvinnlighet konstrueras i termer av svaghet och rädsla. Ett sådant per
spektiv innebär emellertid inte med nödvändighet att kvinnors rädsla för mäns
våld tolkas som ”enbart” ideologiska konstruktioner. Jag vill snarare hävda att
den rädsla som härrör från de faktiska, reella erfarenheter kvinnor har, under
byggs och förstärks i detta diskursiva skapande av könsidentiteter.13 Medan
kvinnors rädsla och skyddsbehov görs till en central del av kvinnligheten, for
meras mäns brist på rädsla och våldskapacitet - en förmåga som kan användas
såväl till att skrämma som till att skydda - till ett manlighetstecken.
Detta understryks också av det faktum att våldsutövning i stor utsträckning
är ett manligt privilegium. Utmärkande för statliga befattningar som är kopp
lade till utövande av våld är att de innehas av en överväldigande majoritet
män.14 De intrikata problem som uppstår när kvinnor blir militärer eller poli
ser är tydliga illustrationer till den starka kopplingen mellan manlighet, aukto
ritet och våldsutövande. Cynthia Enloe, som studerat kvinnors närvaro i det
militära, beskriver arméns grundläggande könskonflikt som frågan om hur
10 Lundgren 1990.1 en senare text (1993) beskriver Lundgren det centrala i konstitueringen av manlig
het snarast i termer av växlingen mellan våld och värme, mellan slag och tröst. Här är det själva kon
trollen - möjligheten att välja våld eller inte välja våld - som är det centrala. Grundtanken, och som är
betydelsefull för denna avhandling, är emellertid att tillgången till våld som maktmedel är central i upp
rätthållande av en könsmaktordning.
11 Lundgren 1993.
12 Day 2001.
13 Se även Mehta & Bondi 1999, som resonerar om hur könsskapande diskurser länkar kvinnlighet till
passivitet, sårbarhet och rädsla, medan manlighet skapas kring kontroll och kring själva bristen på räds
la.
14 Connell 1994, Brownmiller 1975.
kvinnor skall kunna användas i armén utan att begreppen ”soldat”, ”kvinna”
och ”man” i grunden utmanas och förändras.15 Hon visar hur den militära or
ganisationen på olika sätt strävar efter att hålla isär könen, en skiljelinje vars
viktigaste markering gäller just själva utövandet av våld. Genom att ständigt
omdefiniera begreppet ”strid” så att det undflyr kvinnornas positioner inom
militären kan dess könsbestämmande kärna, våldsutövandet eller striden, hål
las intakt och reserveras för män. Den skyddas både från faktiska kvinnor och
från att bli besmittad med kvinnlighet, och på så sätt blir det möjligt att ”[...]
hindra kvinnors närvaro i armén från att undergräva militärens legitimerade
manlighetsuppfattning”.16 För att krigets maskulinitet skall kunna bevaras
krävs att kvinnor fortsätter att vara riktiga kvinnor, sådana som blir beskydda
de, så att män skall kunna vara riktiga män, sådana som med våldets makt be
skyddar. En marinkårsgeneral formulerar dilemmat som soldaterna skulle ut
sättas för om de beblandades med kvinnliga stridande soldater:
Det skulle [...] förorsaka stor psykologisk skada för män, som vill före
ställa sig att de kämpar för en speciell kvinna någonstans därhemma, inte
för en kvinna som befinner sig i samma råtthål som de själva. Det skulle
skada den manliga självkänslan. Det är rent ut sagt fråga om att skydda
krigets maskulina karaktär.17
Den grundläggande tanken är att våldets betydelse för konstruktionen av mas

kulinitet svårligen kan vidmakthållas om även kvinnor utövar våld. ”[Violen
ce is so fundamentally embedded in the male social order that for women to
use it, it cannot retain old patriarchal meanings”, som Harris och Baker ut
trycker problematiken.18 I sin analys av polisväsendet konstaterar Cecilia Åse
att kvinnliga poliser konstrueras som icke fullvärdiga poliser just genom att de
görs oförmögna både att avskräcka från våld och att utöva det. Det ”görs till en
omöjlighet att utöva legitimt våld och samtidigt vara kvinna”.19 Detta kan ut
tryckas som att kvinnlighet i stor utsträckning utgörs av vad den inte är och vad
kvinnor inte kan: utöva våld.
15 Enloe 1990:112.
16 Enloe 1990:128.
17 Citerad i Enloe 1990:142.
18 Harris 8< Baker 1995:601.
19 Åse 2000:86.
Kroppslig sårbarhet
Avsaknaden av förmåga att utöva våld hör samman med att kvinnor i en
könsmaktordning, som Karin Widerberg uttrycker det, är positionerade som
sexuellt, fysiskt och psykiskt sårbara.20 Till dimensionen sexuell sårbarhet -
som handlar om att kvinnors kroppar är hotade av sexuellt övervåld - lägger
alltså Widerberg kvinnors rent fysiska sårbarhet och menar att underlägsenhet
i fysisk bemärkelse måste problematiseras. Hon understryker dock att vad som
står på spel inte är fysisk styrka i sig - styrka som en naturgiven manlig egen
skap - utan hur kvinnor och män positioneras i förhållande till styrka. Män
posititioneras som starka och kvinnor som svaga. Kvinnor växer upp med en
bild av sig själva som tillhörande det svagare könet, medan män tvärtom lär sig
att det är med fysisk styrka som de mäts i förhållande till varandra.21
Beskrivningen av hur kvinnor positioneras som fysiskt och sexuellt sårbara
fångar en viktig dimension i betydelsen av att vara kvinna. Catharine A Mac
Kinnon argumenterar emellertid för att fysiskt och sexualiserat våld riktat mot
kvinnor inte går att skilja åt. Misshandel i hemmet åtföljs ofta av våldtäkt och
kvinnomisshandel sker i över hälften av fallen i sovrumet, påpekar hon. 1 en
kultur där mäns våld mot kvinnor ständigt erotiseras år kvinnovåldet sexuali
serat:
[I]t is very difficult to say that there is a major distinction in the level of
sex involved between being assaulted by a penis and being assaulted by a
fist, especially when the perpetrator is a man.22
Ur ett sådant perspektiv blir det inte fruktbart att betrakta kvinnor som an
tingen sexuellt eller fysiskt utsatta: den fysiska utsattheten är på olika sätt re
dan sexualiserad. Genom att använda ett begrepp som ”sexualiserat våld” för
söker flera feministiska teoretiker ringa in, inte bara att olika former av
övergrepp mot kvinnor hänger samman, utan också att det finns kopplingar
mellan våld och sexualitet: ”ft is also a recognition that violence from men to
20 Widerberg 1995.
21 Själva förmågan att slåss har mindre att göra med outvecklad styrka än med det tabu mot våldsutöv
ning som kvinnor lärt sig, en lärdom som uttrycks i en extrem motvilja mot att slå, observerar Brown-
miller: ”Indeed, the inhibition against striking out proved to be a greater hindrance to our becoming
fighting women than our pathetic underdeveloped muscles” (Brownmiller 1975:403). För en kritik av
Brownmiller, som visar hur hennes argumentering också innehåller biologistiskt tänkande, se Jeffner
1997.
22 MacKinnon 1995:34.
women is likely to be sexual, as in rape or sexual assault, or sexualized, that is
a power ‘turn on’ for men.”23 Den lätthet varmed våld och övergrepp mot
kvinnor förvandlas till sex, och den dimension av maktutövning som sexuali
teten inrymmer, gestaltar Kate Millet tydligt i Sexualpolitiken.24 Hennes över
gripande argumentering går ut på att patriarkalt våld bygger på en ”speciell
typ av våld som är sexuell till själva sin karaktär och når sin mest fulländade
form i våldtäkten”.25 Det som utmärker ett patriarkalt samhälle är just sam
manlänkningen mellan makt och sexualitet; dvs att det som uppfattas som
sexuellt upphetsande i hög utsträckning handlar om manlig dominans och
kvinnlig underkastelse.
Ojämlikhet sexualiseras i sådan utsträckning att dominansrelationen i sig
uppfattas som sexuell, eller med MacKinnons ord, ”as sex itself”.26 Kopplingar
na mellan sexualitet, makt och våld - både att våld sexualiseras och att sexua
litet inrymmer makt- och våldsdimensioner - gör att våldtäkt inte kan ses som
något artskilt från ”normala” heterosexuella relationer. Det finns, menar Stevi
Jackson, ”a close relationship [...] between rape and more conventional modes
of sexual expression”.27 Våldtäkt är ett uttryck för närheten mellan sexualitet
och våld, ett övergrepp som inte skulle existera om inte sexualitet och våld
hängde samman. Ett exempel på en helt explicit koppling mellan våld och sex
ualitet är stridspiloter som laddas upp med pornografi innan de går ut i strid.28
Erotik, kvinnoförtryck och våldsutövning kopplas här samman på ett påtagligt
sätt. Samma fenomen uppenbaras även i krigsretorik, en retorik fylld av sexu-
aliserade symboler där potens, styrka, manlighet, virilitet och våld vävs sam
man. I konstruktionen av den egna nationens (maskulina) identitet, fungerar
motståndaren som motparten som blir det feminina, svaga, stundtals homo
sexuella som ska erövras, ”tas” (penetreras). I botten ligger oavlåtligt denna
koppling mellan erotik och våld, eller ”the sexual nature of coercion”. 29
Denna sammanflätning mellan makt, våld och sexualitet gör, menar jag, att
det blir problematiskt att göra åtskillnad mellan kvinnors fysiska och sexuella
sårbarhet. Våld mot kvinnor är sexualiserat, samtidigt som sexualitet på olika
sätt sammanflätas med våld, vilket innebär att denna uppdelning riskerar att
23 Radford, Kelly & Hester 1996:3. Jfr Eliasson 1997:49ff.

24 Millet 1971.
23 Millet 1971:51.
27 Jackson 1995:17.
28 Enloe 1990.
29 Cooper 1995:74.
dölja mer än den tydliggör.30 Jag väljer därför att i detta arbete ta fasta på en
tanke om kvinnors kroppsliga sårbarhet som ett grundläggande livsvillkor för
kvinnor. Med detta menar jag kvinnors ständiga, reella och potentiella, utsatt
het för våld - en kroppslig utsatthet som inte går att skilja från en sexuell ut
satthet.
Våld, sexualitet och objektitiering

Kvinnors kroppsliga sårbarhet, utsatthet och rädsla för sexualiserat våld upp
fattas i detta arbete som ett grundläggande politiskt och demokratiskt problem.
Det faktum att kvinnor systematiskt begränsas i sin rörelsefrihet och fråntas
handlingsutrymme tydliggör i sig den centrala relationen mellan våld, sexuali
tet och politik. När rätten till den egna kroppen är hotad, när kroppslig och
sexuell integritet i så stor utsträckning förnekas kvinnor, är idealet om ett jäm
likt medborgarskap avlägset. Kvinnors utsatthet för sexualiserat våld kan också
formuleras som ett demokratiproblem på en annan nivå: Hur kvinnors möj
ligheter att delta i samhället som självständiga politiska subjekt motverkas av
de samhälleliga praktiker som på olika sätt förnekar detta subjektskap - prak
tiker som gör kvinnor till sexualiserade objekt.
Objektifiering, orörlighet och passivitet lyfts ofta fram som centrala element
i konstruktioner av kvinnlighet. I feministisk teori knyts det centrala i kon
struktionen av kvinnor varken till moderskap, kropp, natur eller till någon spe
cificerad egenskap, utan just till objektifiering, argumenterar Maud Eduards.
Hon tolkar objektifieringens yttersta betydelse som ett fråntagande av hand
ling. Medan män och manlighet kopplas till handlingskraft, betraktas kvinnor
som ”oförmögna att handla”.31
30 Detta ställningstagande skall emellertid inte förstås som ett likställande av alla olika slags sexuella er
farenheter och relationer som kvinnor har. Inte minst vore ett sådant ställningstagande etiskt tveksamt
då det kan framstå som en trivialisering av kvinnors traumatiska minnen av övergrepp. Att relationen
mellan våld och sexualitet är problematisk innebär dock inte med nödvändighet att begreppen likställs
- att alla skillnader mellan sexuella erfarenheter och relationer suddas ut. Här är jag enig med Böasdot-
tir när hon skriver att det är möjligt att hävda att heterosexuella relationer har ”commonalities in struc
ture” även om de skiljer sig åt beroende på om misshandel och sexuella övergrepp präglar relationen el
ler inte (Böasdöttir 1998:73). Stina Jeffner uttrycker det som att feminister som studerat sexualiserat
våld har sökt ”förstå de mönster som binder samman det ’normala’ med det ’extrema”’ (Jeffner 1997:221.
Kursivering i originalet). Detta förstår jag som att just relationen mellan de olika uttrycken för sexuali
tet fokuseras, inte som att alla dessa uttryck likställs.
31 Eduards 2002:146.
Förnekandet av kvinnors subjektsstatus, det fråntagande av handling som ob-
jektifiering innebär, sker givetvis på olika sätt och nivåer. Här vill jag framför
allt lyfta fram tanken att det finns en stark koppling mellan objektifiering, sex
ualitet och våld. I feministisk teori påtalas ofta hur kvinnor objektifieras och
underordnas i och genom konstruktionen av heterosexualitet. Utgångspunkten
för dessa resonemang är en förståelse av sexualitet som såväl socialt konstrue
rad som socialt konstruerande. Sexualitet är alltså inte bara något som har bli
vit gjort, utan en praktik som i sin tur också gör - framför allt gör kön.32 Kon
struktionen av heterosexualitet vävs på så sätt intimt samman med normer för
maskulinitet och feminitet, normer baserade på åtskillnad och hierarki.
Denna skillnadsnormering föreskriver könsimpregnerade dikotomier som
aktiv/passiv, subjekt/objekt, den som tar och den som blir tagen.33 Sheila
Jeffreys lyfter fram hur den heterosexuella attraktionen bygger på skillnader
mellan könen - män och kvinnor ska tända på varandras olikheter - skillnader
som uppfattas som naturliga och positiva, trots att det som egentligen står på
spel är etablering av maktskillnader.34 Mäns sexualitet länkas till aktivitet, över
ordning och subjektsskap. Den sexuella erövringen framstår som ett accepterat
sätt att mäta och bedöma manlighet. Man kan uttrycka det som att mäns
sexualitet, just genom att den konstrueras kring överordning, kan bli ett sätt på
vilket manlighet kan manifesteras. Samtidigt görs kvinnan till objektet som
skall erövras, till den icke-handlande och passiva.
Dessa objektifierande praktiker framkommer kanske allra tydligast i feno
men som pornografi och prostitution, där kvinnan görs till ett köp- och sälj
bart objekt som är till för ett konsumerande subjekt - mannen. Görandet av
kvinnan till ett ting, eller, som Amy Elman uttrycker det, erotiseringen av kvin
nors orörlighet, utgör grunden i pornografin.35 Kvinnors förnedring, ofrihet
och brist på handlingsförmåga erotiseras samtidigt som kvinnors politiska och
sociala aktivitet förlöjligas. Kvinnor som tar eller kräver makt kan inte samti
digt vara sexuellt attraktiva, utan framstår som manliga, manhaftiga eller på
annat sätt abnorma när de spränger gränserna för den förväntade kvinnlig
32 ”[T]he erotization of dominance and submission creates gender, creates women and man in the so
cial form in which we know them”, skriver MacKinnon (1987:50). Synen på heterosexualitet som kon
struerad och underordnande är gemensam för flera olika feministiska teoretiska perspektiv, från radi
kalfeminism till queer teori. Mitt fokus är emellertid inte sexualitet i sig. Syftet med detta avsnitt är
därför inte att redogöra för sexualitetsteori i allmänhet. Eftersom våld och rädsla står i centrum i min
avhandling, vill jag i stället diskutera hur relationen mellan våld, rädsla och sexualitet kan förstås.
33 Jackson 1995.
34 Jeffreys 1994, MacKinnon 1987.
35 Elman 1995:25.
heten. På ett liknande sätt lyfter flera historiker fram hur kvinnor, som agerat i
offentligheten, har beskrivits som onaturliga kvinnor, som ”det tredje könet”.36
När kvinnor velat ta plats i det offentliga rummet, har de således anklagats
för att deformera, eller överge, sin kvinnlighet. Deras brott kanske kan uttryck
as som att de är ”för lite” kön. Samtidigt har kvinnor i offentligheten också
uppfattats som ”för mycket” kön: kvinnor i offentligheten har en lång historia
av att associeras med sexualitet och sexuell tillgänglighet för män. Medan of
fentlig man på 1800-talet betydde politisk man, innebar offentlig kvinna en
prostituerad.37 Yvonne Svanström påpekar i sin avhandling om reglemente
ringen av prostituerade i Stockholm, hur problematiskt det var för kvinnor att
agera politiskt gentemot detta kontrollsystem. Att över huvud taget tala offent
ligt innebar en sexualisering, och att dessutom tala i de ”offentliga kvinnornas”
sak sexualiserade kvinnorna ytterligare.38
Utifrån en analys av 1800-talets England hävdar Leonore Davidoff att kvin
nors offentliga framträdanden alltid hotades av sexualisering.39 Hennes tolk
ning är att kategorin kvinna kommit att länkas så tätt samman med det sexu
ella, att själva hennes uppenbarelse i det offentliga rummet ges en sexuell
innebörd. Den sexualisering som så lätt drabbar kvinnor när de agerar i det of
fentliga kan också ses som en form av bestraffning av kvinnor som försöker
agera för förändring. Kvinnors politiska agerande undermineras av det ständigt
överhängande hotet att förvandlas till sexualiserade objekt. Den politiska im
plikationen av detta är givetvis inte mindre giltig i dag: kvinnors status som
självständiga, politiska subjekt undergrävs genom processer av objektifiering
och sexualisering. Genom att reduceras till könsvarelser och objekt för mäns
sexualitet, fråntas kvinnor politiskt handlingsutrymme. Sexualitet vävs på så
sätt samman med underordning och objektifiering av kvinnor, där kvinnor i
offentligheten riskeras att kopplas samman med sexuell tillgänglighet.
Jag vill också argumentera för att våld och rädsla utgör viktiga dimensioner
av detta förtingligande. Kvinnor som utsätts för objektifiering och sexualise
ring i form av vardagstrakasserier, som kränkande kommentarer eller gester,
vittnar ofta om rädsla. Det starka obehag som kvinnor kan känna även inför till
synes banala händelser - en grupp män som ropar nedsättande ord om ens
kropp, en tunnelbaneresenär som i rusningstrafikens trängsel trycker sig
36 Björkenlid 1982, Landes 1988.

37 Johannisson 1994, Svanström 2000.
38 Svanström 2000:6.
39 Davidoff 2001.
onödigt tätt intill - blir begripligt i ljuset av den koppling som finns mellan ob-
jektifiering och sexualisering av kvinnors kroppar och det våld kvinnor utsätts
för. Kvinnors rädsla bottnar i att de sammankopplar trakasserier med risken att
utsättas för mer ”allvarligt” våld.40 Samtidigt som kvinnor tenderar att förmins
ka sådana upplevelser (ingenting har ju ”egentligen” hänt, de har ju inte blivit
våldtagna) finns känslan av ett näraliggande samband mellan att bli behandlad
som ett objekt och risken att bli fysiskt attackerad: slagen eller våldtagen.
Problematiken kan uttryckas som att utsatthet för våld går hand i hand med
objektifiering, eller rent av som att objektifiering är grundförutsättningen för
våld: Genom att kvinnor görs till ting, blir de också möjliga att (mer legitimt)
bruka och kränka. ”För att ta till våld mot en annan person måste våldsverka-
ren objektifiera den andra och då blir våldet möjligt, eftersom den andra bara
är en sak, ett objekt”, skriver Kathleen Barry.41 Att bli objektifierad är förned
rande, men också ytterst skräckinjagande, eftersom att bli ett ting oundvikligen
innebär att bli kroppsligt sårbar. Utifrån en sådan tanke kan man förstå det
starka obehag som ligger i upplevelsen av att bli sexualiserad och objektifierad.
Genom till synes små och oskyldiga händelser - det kan räcka med ett ord, en
blick eller en gest - tydliggörs risken att utsättas för ett fysiskt övergrepp.42
Våld, sexualitet och objektifiering är således livsvillkor som för kvinnor hör
samman, som bekräftar och understödjer varandra. Objektifiering möjliggör
sexualiserat våld, men samtidigt kan kvinnor också sägas göras till objekt ge
nom detta våld. Att bli slagen kan förstås som att bli gjord till ett ting, till ett
objekt någon annan kontrollerar. Samtidigt konstrueras sexualitet i olika ut
sträckning kring (mäns) överordning och våld, och kvinnors tillgänglighet och
passivitet, en objektifiering som i sin tur både kan ses som möjliggörande och
legitimerande av våld mot kvinnor.
Våld, sexualitet och medborgarskap

I min förståelse är detta perspektiv - sammanlänkningen mellan våld, sexuali
tet och makt - också nödvändigt för en djupare förståelse av på vilket sätt
40 Kelly & Radford 1996:26.

41 Barry 1995:46.
42 Susan Brownmiller gör en liknande koppling mellan objektifiering och våld när hon lyfter fram hur
våldtäktens filosofi liknar pornografins. I båda fallen, menar hon, hänger den sexuella kicken samman
med känslan av makt; makten att avhumanisera och objektifiera kvinnor, att förvandla dem till ting att
använda och att förnedra (Brownmiller 1975:394).
konstruktioner av medborgarskap och demokratiska medborgarideal är
könspräglade. Feministisk forskning lyfter ofta fram hur kvinnor - i teorin så
väl som i praktiken - uteslutits från konstruktioner av medborgarskap. Med
borgerliga rättigheter reserverades länge för män; det var män som sinsemellan
gjorde upp hur rättigheter och skyldigheter skulle fördelas.43 Kvinnor, och det
arbete som sammankopplades med kvinnor, ansågs inte på samma sätt som
män och mäns arbete utgöra ett viktigt bidrag till nationen, vilket fick legiti
mera kvinnors bristande medborgerliga rättigheter.44
I stället för att se detta demokratiska underskott som ett beklagligt, men i
grunden reparabelt misstag, tolkas kvinnors underordnade position av flera
teoretiker som en central beståndsdel i formerandet av ett manligt medborgar
skap och upprättandet av politisk ordning. I Ngaire Naffines tolkning handlar
kvinnors uteslutning ur kontraktet om en funktionell arbetsdelning. För att
den frie mannen skulle kunna vara fri, såsom endast en abstrakt och avskuren
individ kan, krävdes att någon hanterade vårdandet och omsorgandet.
”[Sjomeone had to look after the human needs of the family and help the free
standing legal man stand freely.”45 Mäns medborgerliga fri- och rättigheter vi
lar i denna tolkning tungt på kvinnors faktiska, konkreta och ständiga omsorgs-
arbete.
Andra teoretiker betonar hur medborgarskapskonstruktioner givit män till
gång till kvinnors kropp och sexualitet. Carole Pateman argumenterar för att
kontrollen över kvinnors kropp ligger till grund för ett manligt definierat med
borgarskap. De offentliga, politiska rättigheterna förutsatte en ”privat” och sex
uell rättighet: mäns rätt till kvinnans sexualitet. Den ursprungliga politiska rät
tigheten är ”a man’s right to have sexual access to a woman’s body so that he
could become a father”.46 I lagens mening, konstaterar Iris Marion Young, har
i själva verket äktenskapet alltid fungerat såsom ”male sexual rights over wo
men, the private rights of a particular man over the sexual behaviour of a par
ticular woman”.47
Denna omsorg om mäns sexuella rättigheter blir också tydlig i den tidiga
lagregleringen av sexualbrotten i många länder. Flera forskare har lyft fram att
våldtäktslagstiftningen historiskt sett varit mer inriktad på att skydda mannens
43 Pätemän 1988, Vogel 1991.

44 Pateman 1992:22ff. Jfr James 1992.
45 Naffine 1990:61.
46 Pätemän 1988:95.
47 Young 1997:102.
egendom och äganderätt än på att tillförsäkra kvinnor sexuell integritet.48
Oskuld och dygd förstods ofta som ett slags egendom som kunde tillskrivas ett
visst värde. Blev oskulden tagen, sänktes värdet på egendomen/kvinnan.49
Våldtäkt blev på detta sätt en kränkning av mannens rättighet, ”an act of un
lawful possession, a trespass against his tribal right to control vaginal access to
all women who belonged to him and his kin”.50
Kopplingen mellan ett manligt definierat medborgarskap och kontroll över
kvinnokroppen, framträder med särskild skärpa i de återkommande rappor
terna om massvåldtäkter i krig. Erövringen av fiendernas kvinnor har genom
historien fått fungera som krigstroféer, påpekar Susan Brownmiller.51 När na
tionens egna kvinnors kroppar skändas, framstår våldtäkterna som den ulti
mata förnedringen. Den sexuella erövringen berövar den besegrade den sista
resten av manlighet och får samtidigt utgöra kronan på verket för segrarens
etablerade manlighet. Fiendens kontroll över kvinnokroppen formeras till ett
bevis för att makten över territoriet, eller nationen, gått förlorad. Tillgången
till, och kontrollen över, kvinnokroppen skär här rakt in i medborgarbegrep-
pets kärna.
Trots detta har dessa krigshandlingar sällan givits politisk status. Våldtäkter
och andra sexuella kränkningar har uppfattats som ”privata” och därmed inte
relevanta för deklarationer av mänskliga rättigheter i det ”offentliga”.52 Kon
trollen över kvinnors kropp och sexualitet har i stor utsträckning kunnat upp
rätthållas just genom sådana konstruktioner av den offentliga sfären som sepa
rerad från den privata. Samtidigt som de offentliga relationerna är så intimt
sammanlänkande med de privata, vidmakthålls således föreställningen att des
sa relationer är artskilda, eller, i Patemans termer, att det sociala kontraktet och
det sexuella kontraktet saknar beröringspunkter.53 Utifrån ett sådant perspek
tiv kan statens hantering av våld mot kvinnor förstås som djupt problematiskt,
då kvinnors krav på kroppslig integritet inte bara konfronterar centrala kom
ponenter av (mäns) medborgerliga fri- och rättigheter, utan också utmanar
48 Dahlberg 1990:230, Brownmiller 1975, Clark 1987. Karin Jansson argumenterar för att kvinnofrids-
lagarna under 16- och 1700-talen framför allt handlade om att skydda samhälleliga regler för äktenskap
och familjeliv, samt att tillförsäkra husfaderns kontroll över den kvinnliga sexualiteten (Jansson
1996:89). Eric Reitan menar att våldtäkt förstods som ett slags territoriella overskridelser: en kvinna är
våldtagen ”when a man who has no legitimate sexual access to her forces sex upon her” (Reitan
2001:51).
49 Brownmiller 1975, Lacey 1998:106.
50 Brownmiller 1975:376.
51 Brownmiller 1975, Höglund 2001.
52 Höglund 2001:245.
53 Pateman 1988, 1989.
etablerade gränser mellan offentligt och privat, mellan politiskt och personligt.
Dessa krav blir ytterligare utmanande om de ställs i relation till etablerade
föreställningar om förhållandet mellan kön, sexualitet och politisk ordning.
Genom den politiska idéhistorien har mäns kontroll över kvinnokroppen och
avkomman ansetts nödvändig för att garantera samhällelig stabilitet. Medbor
garen förutsattes inte bara representera sin familj, utan också sörja för denna
den lilla världens skötsamhet och ordningssamhet, något som tolkades som
viktiga förutsättningar för den offentliga dygden.54 Kvinnors underordning
kunde på detta sätt legitimeras genom att formuleras som avgörande för sam
hällelig ordning och reda, stabilitet och hög moral:
First, to be a ruler over his wife is a necessary attribute to a man’s status

as citizen. Second, marital power serves, above all, the purpose of en
suring a husband’s control over his wife’s body and of safeguarding the
legitimacy of his offspring. Third, the purpose is justified by distinctly
political reasons which link women’s subordination to the common
good, the interests of the state, the moral vigour of the republican citi
zenship.55
Kvinnor kopplades så hårt till livets omedelbara materialitet: till sexualitet, fö
dande och död, att de uppfattades som oförmögna att frigöra sig från naturen
och bli politiska subjekt. De antogs vara fångar i emotionens partikularitet, vil
ket innebar en oförmåga att utveckla ett sinne för rationalitet och opartisk rätt
visa.56 Kvinnlighet länkades också till omsorg om nära och kära, dvs till priva
ta och specifika relationer.57 Detta sattes i skarp kontrast till en manligt
rationalistisk och universell politik. Man kan uttrycka det som att kvinnokrop
pen på ett tydligt sätt manifesterade civilisationens antites, ett slags urtill
ståndets kaos. Föreställningar om politisk och social ordning vilade på så sätt
på en skuggbild - ett kvinnligt markerat tillstånd av anarki som ett ständigt
närvarande hot mot det moderna, ordnade samhället.
Denna hotbild, där kvinnor framstår som ett slags civilisationens riskpro
jekt, är fortfarande verksam, argumenterar Iris Marion Young i sin analys av
samhällets fördömande av ensamma mödrar, homosexuella och andra grupper
som underlåter att underställa sig kärnfamiljens primat.58 Den heterosexuella
54 Vogel 1991, jfr Pätemän 1988, kap 4. Se även Coole 1993, särskilt analysen av Hegel.
55 Vogel 1991:68.
56 Pateman 1989, 1988 särskilt s 96 ff.
57 James 1992:55.
58 Young 1997, kap 5.
familjen står ännu som den kanske främsta symbolen för respektabilitet och
moral. Denna institution antas garantera ordning och stabilitet, vilket sam
manfaller med att män tillförsäkras sexuella rättigheter. När denna samhällets
naturliga basenhet ifrågasätts och utmanas, uppfattas följdriktigt hela samhälls
ordningen vara i gungning. De orättvisor som drabbar människor som lever i
strid mot etablerade familjenormer kan därigenom förstås mot bakgrund av
kopplingen mellan samhällsordning och den institutionaliserade kontroll över
kvinnokroppen som utgörs av familjen.
Kvinnors rätt till kroppslig integritet handlar i en sådan tolkningsram sålun
da inte bara om att frånta män ett sexuellt privilegium, utan också på en mer
generell nivå om ett hot mot föreställningar om samhällelig och politisk ord
ning och stabilitet. Kvinnors sexuella och kroppsliga frihet innebär då ett un
derkännande av de naturliga hierarkier i det ”privata” som förstås som en ga
ranti för kontrollen av kvinnlig sexualitet. På så sätt hotar, i Patemans termer,
det sexuella kontraktet - som det sociala kontraktet bygger på och förutsätter
- att undermineras.
Unlimited feminine desire must always be contained by patriarchal right.

Women’s relations to the social world must always be mediated through
men’s reason: women’s bodies must always be subject to men’s reason and
judgements if order is not to be threatened.59
Utifrån ett sådant perspektiv hamnar politiskt ställda krav på kvinnors kropps
liga och sexuella integritet i konflikt med bärande element i den politiska ord
ningen.60 De ”krockar” med föreställningar om medborgarskap såsom grundat
på mäns tillgång till kvinnors kroppar och kontroll av avkomman. Kraven på
kroppslig integritet för kvinnor är i detta perspektiv en utmaning inte minst för
att de gör en manlig norm uppenbar: hur det officiella samtalets förespråkan
det av medborgerlig jämlikhet, inte bara döljer, utan även vilar på könsojäm-
likhet.
Denna problematik kommer till tydligt uttryck i historikern Anna Clarks
analys av den prekära situation som engelska lagstiftare konfronterade när
misshandlade och våldtagna kvinnor under 1700- och 1800-talen ställde sina
59 Pätemän 1988:100-101.
60 Detta skulle kunna vara ett sätt att tolka det motstånd som mobiliserats mot dessa frågor. Den ame
rikanska forskaren N Zoe Hilton kan, efter en genomgång av det amerikanska rättssystemets hantering
av kvinnomisshandel, konstatera att avsevärda förändringar har skett genom årtiondena, men också att
”none of these changes has occurred without controversy” (Hilton 1993:4).
män inför rätta, åberopande lockeanska kontraktsteoretiska idéer om likhet.61
Kvinnornas krav placerade lagstiftarna i ett dilemma: Hur skulle det sociala
kontraktets legitimitet bibehållas, utan att de könsmässiga hierarkier på vilka
samfundet vilade ifrågasattes? Med andra ord, hur kombinera tanken om alla
medborgares lika rättigheter med den ”naturliga” underordningen av kvinnor?
En lösning blev att definiera hustrumisshandel som ”omänskligt uppträdande”
istället för som en kränkning av rättigheter. Slog mannen sin fru på ett sätt som
uppfattades som överdrivet, kunde detta definieras som brist på vett och eti
kett: ”a violation of chivalrous politesse, rather than as violation of women’s
rights [... ] .”62 På så sätt utdefinierades kvinnors rättigheter från de medborger
liga rättigheterna. Den individ som kunde åberopa rättigheter var fortfarande
man. Eftersom hustrumisshandel inte formulerades som en offentlig angelägen
het, och inte som ett fenomen som i egentlig mening hotade den samhälleliga
ordningen, ansågs inte staten ha någon direkt skyldighet att ingripa.
Sexualiserat våld drabbar kvinnor såväl i det offentliga rummet som i det
privata; ofta sker detta våld inom familjen och i andra kärleksrelationer. Kra
ven på att dessa övergrepp skall stävjas med hjälp av offentlighetens opartiska
rättviseregler blir svårhanterliga genom att de relationer som övergreppen be
gås inom förstås och konstrueras som relationer av ”kärlek”. För dessa relatio
ner, påpekar Pätemän, gäller helt andra - i själva verket motsatta - regler än de
som ordnar förhållandet mellan medborgare.63
Jag menar därför att krav på kvinnors kroppsliga integritet är särskilt ange
lägna att studera. Dessa krav konfronterar den demokratiska ordningens kon
struktioner genom att explicitgöra och utmana naturliggjorda gränsdragning
ar mellan privat och offentligt, mellan naturligt och politiskt, mellan kärlek och
rättvisa. I denna fråga möts också samhälleliga normsystem som framstår som
oförenliga: å ena sidan liberala medborgarideal om jämlikhet och alla indivi
ders rätt till kroppslig integritet, å andra sidan könsnormer som definierar
kvinnor som underordnade och kvinnors kroppar och sexualitet som under
ställda mäns kontroll.64
61 Clark 1992.
62 Clark 1992:195.
63 Pätemän 1989.
64 Jfr Höglund 2001.
Förstå och kritisera - metodologiska utgångspunkter
Min avhandling kan formuleras både som ett slags förståelseprojekt och som
ett kritiskt tolkningsprojekt. För det första försöker jag förstå vilka idéer och fö
reställningar om kön, könsrelationer och våld som präglar den offentliga poli
tiken kring våld, och vad det innebär för vilka politiska åtgärder som blir möj
liga. För det andra vill jag göra en tolkning i makttermer av politiken och dess
förändring. Vad kan den offentliga politiken sägas betyda i termer av en utma
nad eller upprättad könsmaktordning?
Följande avsnitt vill jag ägna åt några av de frågor av metodologisk karaktär
ett sådant syfte för med sig. Vad betyder det att försöka förstå sitt empiriska ma
terial? Betyder sökande efter förståelse något annat än att tolka i makttermer?
Finns det rent av en motsättning mellan förståelse och kritik/kritisk tolkning?
Genom att använda begreppet ”förstå” skrivs man på ett eller annat sätt in i
en tolkningstradition eller en hermeneutisk tradition. Samtidigt signaleras en
form av ställningstagande i en diskussion mellan positionerna ”förklara” och
”förstå”. Ofta uppfattas dessa positioner bygga på fundamentalt olika syn på
verklighetens vara, kunskapens natur och möjligheter att nå kunskap.65 Den
förklarande sidan länkas till en i grunden naturvetenskaplig modell. Verklig
heten finns där ute och kan i princip sannfärdigt avbildas, därtill förklaras med
generella, universella regler och lagar.66 Metodologiskt föreskriver förhåll
ningssättet en neutral betraktare som observerar ”utifrån”, som upprätthåller
ett behörigt avstånd mellan sig själv och forskningsobjektet. Att avvisa, eller åt
minstone kritisera och avsevärt modifiera, denna hållning är väl snarare regel
än undantag i modernare samhällsvetenskaplig teoribildning. Föreställningar
om vetenskapens objektivitet, verklighetens genomskinliga vara och funktio
nalistisk reduktionism har varit måltavlor under en längre tid, inom såväl fe
ministisk som mer traditionell teoribildning.67
65 Denna grundsyn, att förklara och förstå utgör varandras motpoler, är varken ovanlig eller kontrover
siell i vetenskapsteori-introducerande verk, utan tycks utgöra den stabila grund på vilken man senare
låter mer sofistikerade teoretiska resonemang utvecklas och finförgrenas (se t ex Hollis 1994, Alvesson
& Sköldberg 1994, Lindholm 1980, Lundquist 1993). En kombination av dessa ansatser skulle då vara
omöjlig, eller i alla fall högst inkonsistent på väsentliga punkter. När Martin Hollis summerar sin ge
nomgång av samhällsvetenskapernas filosofiska bas, är det just denna slutsats som dras: ”The stubborn
contrast is still that between Explanation and Understanding, with naturalism and hermeneutics still in
dispute over ontology, methodology and epistemology” (Hollis 1994:257).
66 Samma slags modeller som fimgerar i naturvetenskapliga sammanhang förväntas också fungera när
samhällsvetenskapliga fenomen analyseras. Detta innebär t ex att handlingar inte bara kan förklaras
kausalt, utan i någon mening också förutses.
67 Hollis (1994) riktar framför allt kritik mot att modellen - på aktörsnivå - laborerar med tämligen en-
dimensionella och ahistoriska figurer, dvs i grunden förutsätter att samma slags tankevärld präglar alla
Förståelseparadigmet, å andra sidan, bygger ontologiskt på att verkligheten
kontinuerligt skapas.68 Tillvaron har ingen betydelse utanför den mening som
aktörer tilldelar den. Givet detta antagande studeras i första hand motiv, inten
tioner och meningsskapande. I detta perspektiv existerar en mångfald av me
ningar, vilket är en följd av utgångspunkten att det saknas oberoende kriterier
om vad som är ”rationellt” eller ”meningsfullt” utanför en historisk eller kultu
rell situering.69
Variationerna mellan olika teoretiker inom detta perspektiv är stora, inte
minst när det gäller vad det är man egentligen skall förstå och hur man gör för
att bäst förstå.70 I en hermeneutisk tradition förknippas emellertid förståelse
ofta med empati eller inkännande, dvs förmågan att sätta sig in i en (talande,
handlande eller skrivande) aktörs situation - eller i en texts innebörd.71 Hans-
Georg Gadamer talar exempelvis om ett ”förståelsens under” som ett deltagan
de i gemensam mening, ett under som svårligen kan formaliseras eller fångas i
en uppsättning formella metodregler. Viktigt i detta perspektiv är emellertid
tanken att samhället måste studeras ”inifrån”. Det existerar inte några absoluta
externa kriterier mot vilka vi kan mäta (som t ex naturlagar). Detta innebär att
intersubjektivitet snarare än objektivitet blir det vetenskapliga riktmärket. Den
människor. På strukturnivån förutsätts existensen av en uppsättning ”mål” eller ”behov” som är mer el
ler mindre stabila och statiska hos det system som studeras. För en feministisk kritisk diskussion av tra
ditionella, positivistiskt präglade vetenskapsideal, se t ex Smith (1987), Keller (1985), Keränen (1993),
Widerberg (1995). En kort genomgång av feministisk vetenskapskritik finns också i Wendt Höjer 8c Åse
(1999).
68 Härigenom skiljer man drastiskt mellan natur och kultur/samhälle. Humanvetenskaperna kan alltså
inte reduceras till naturvetenskap. Tvärtom framhävs de senares egenart (Ricoeur 1988).
69 Här skall påpekas att hermeneutiker förhåller sig på olika sätt även till de ideal som brukar tillskrivas
positivismen (Furberg 1981). I den ”äldre” hermeneutiken hävdas ofta kulturvetenskapens likvärdighet
med naturvetenskapen. Somliga av de mer traditionella vetenskapliga idealen behålls, t ex eftersträvan
av en viss objektivitet (om än begränsad) och nödvändigheten av en klar åtskillnad mellan forskaren
och det forskaren studerar, mellan subjekt och objekt. Dessa ideal delas i föga utsträckning av ”nyare”
hermeneutiker (se Alvesson 8c Sköldberg 1994 för en genomgång, även Gadamer 1997). Mats Furberg
menar att det utmärkande för hermeneutiken inte i första hand är ”antipositivismen”, utan ett intresse
för människan och hennes uttryckssätt, ett intresse för hur människor förstår och tolkar sig själva och
sin situation samt hur människors tolkningar och självförståelse ”karakteriserar dem som varelser i
historien” (Furberg 1981:13).
70 Medan en hermeneutiker som Schleiermacher betonade vikten av att förstå författarens intention,
problematiserar Hans-Georg Gadamer tanken att det är möjligt att förstå en texts eller ett konstverks
ursprungliga betydelse genom att rekonstruera författarens produktion. Att försöka återskapa en svun
nen tid och förflytta sig till författarens position är, hävdar han, ett tämligen lönlöst projekt. En läsning
är med nödvändighet ett möte mellan nu och då, vilket innebär att varje tid måste förstå en text utifrån
sina specifika förutsättningar. ”Textens mening överskrider alltid, och inte bara tillfälligtvis, upphovs
mannen. Därför är förståelse aldrig bara ett reproduktivt utan alltid också ett produktivt förhållnings
sätt” (Gadamer 1997:143). För en nyare översikt över hermeneutikens olika uttryck, se inledningskapit
let i Bruns 1992.
71 Flera teoretiker avvisar dock att förståelse måste vara baserad på empati. Radnitzky, påpekar Lind
holm, hävdar att förståelse baseras på begripande - ett slags förståndsmässig och logisk procedur där
det sakliga innehållet och de historiska förutsättningarna lyfts fram (Lindholm 1980, kap 6).
innanförståendes förståelse av vad en handling betyder ställs här mot en utom
stående betraktares orsaksförklaringar.72
Det feministiska perspektiv denna text utgår ifrån ser jag som ett kritiskt
projekt som i grunden måste vara obekvämt i en positivistiskt influerad ”för-
klara”-modell, grundad på just de föreställningar om en positionslös och ”ne
utral” vetenskap som feminismen ständigt problematiserar. Feminismen ut
märks just av en mer eller mindre explicit koppling mellan vetenskap och
politik, mellan rörelse, ideologi och teori.73 Men samtidigt menar jag att det
kan finnas en problematik i att behålla en kritisk/emancipatorisk ambition i en
förståelseansats. Finns här utrymme för att formulera kritik, och kan kritik for
muleras ”inifrån”?
Ett uppenbart problem gäller inifrånperspektivets själva möjlighet. Kan
man över huvud taget anta ett ”inifrånperspektiv” på den verklighet man stu
derar? På en banal nivå är det givet att vi i våra analyser måste välja vem vi lyss
nar på och vilken berättelse vi skall tro på. Hur hävdar man då en berättelses
giltighet över en annan? Annorlunda uttryckt: hur legitimerar man den berät
telse man väljer att berätta? I vad grundas valet? Om berättelsen skall kunna
säga något utöver sig själv, eller med andra ord, om den skall kunna generali
seras, krävs en kvalificerad tolkning. Och denna tolkning är svår att föreställa
sig utan teoretiska antaganden om - exempelvis - hur samhällsordning upp
rätthålls, vilken ordnande princip som har företräde i denna ordning eller vil
ka konfliktlinjer som är centrala. Om inte ett inifrånperspektiv ska reduceras
till avläsarens, blir det problematiskt att hävda en tolkning som inte i åt
minstone denna mening grundas i en utifrånposition.
Paul Ricoeur menar att det hermeneutiska perspektivet hemsöks av en in
neboende spänning mellan ”dess psykologiserande tendens och dess sökande
efter en logik för tolkningen [... ] ”.74 Själva tolkningen, eller innebörden av den
tolkande processen, riskerar i sig själv att upplösa den allmänna uppfattningen
om förståelse, dvs förståelse som en intuitiv, empatisk och omedelbar tillägnel-
se av texten.
Just denna motsättning använder Ricoeur för att ifrågasätta uppdelningen
mellan förståelse och förklaring och efterlysa en slags sammanlänkning. Detta
kräver emellertid att den tolkande processen fokuserar ”textens sak”, det som
72 Även om en förståelseansats kan innesluta system i analysen, kan dessa system bara förstås genom de
människor som bär upp systemen. System kan alltså inte - som hävdas i forklaringsansatsen - studeras
och observeras utifrån, dvs utanför människors medvetande.
73 Eduards 2002, särsk kap 1 och kap 8, se även Halsaa 1996.
74 Ricoeur 1988:41.
finns ”framför” texten istället för att försöka nå det som finns ”bakom” texten,
dvs något slags sökande efter författarens eller aktörens intentioner.75 Detta be
skriver Ricoeur som den ”verklighet” som texten förhåller sig till och talar om.
Texten skiljs alltså här radikalt från författarintentionen. Att tolka är att utsät
ta sig för texten, och att samtidigt följa med i den riktning texten utpekar.76 Ge
nom att på detta sätt omdefiniera förståelsens syfte - från förståelsen av den
andres intentioner till förståelsen av textens riktning - behöver förklaringen
inte uppfattas som ett hot mot förståelsen, utan snarare som en nödvändig del
av denna.
Ricoeur väljer att se förståelse som förverkligande av förmågan att följa med
i en berättelse, där förklaringen är en naturlig förlängning av förståelsen. ”För
klaring” ses då som en utsträckning av ”förståelsen”, ett slags varför som spring
er ur ett vad, ett sätt att följa berättelsen när den spontana förståelsen inte läng
re räcker till. Förståelsen innesluter på så vis förklaringen, men i gengäld
”utvecklar förklaringen förståelsen analytiskt”.77 Ricoeur talar om en her
meneutisk båge där förståelse och förklaring kompletterar varandra, och där en
intuitiv tillägnelse - omedelbar förståelse - i tolkningen också kombineras med
förklaring.78 I tolkningen av texter innesluter en förståelse av texten också tex
tens betydelser: vi kan med detta perspektiv inte egentligen ”förstå” texten om
vi inte i någon mening också ”förklarar” vad texten betyder. Texten betyder
knappast något i sig själv, utan en slags förklaring, och utan de teoretiska verk
tyg med vilka man avvinner textens betydelse. Att tolka är för Ricoeur att sam
manlänka textens diskurs med en annan, en ny, diskurs. Tolkningens huvud
sakliga element består just i denna sammanlänkning, man kan sålunda inte
tänka sig en läsning som inte är ett möte mellan diskurser.
Om Ricoeur söker utarbeta en kritisk hermeneutik utifrån ett i grunden fi
losofiskt argument om vad en text är och i vad en tolkning består, talar Eva
Lundgren om en ”dubbel hermeneutik” utifrån ett mer metodologiskt/sociolog
75 Ricoeur 1988:77.
76 Ricoeur 1988:60.
77 Ricoeur 1988:96.
78 Furberg argumenterar på ett liknande sätt när han avvisar tanken att förklara och förstå är varandras
motsatser, eller i alla fall konkurrenter. Förståelse handlar om att ”under det empatiska villkoret ha x för
enat med sin kunskapsvärld på sånt sätt att man inte längre är brydd”, medan en förklaring är en liknande
”oförbryllande och överblickande förening men inte nödvändigtvis under det empatiska villkoret” (Fur
berg 1981:41-42). Furberg definierar alltså förklaringen som en aktivitet - något man faktiskt gör och
kan bestämma sig för att göra - medan förståelse snarare är ett tillstånd. Förståelse kan uppnås utan för
klaring, men en förklaring som inte leder till förståelse är i själva verket ingen förklaring, hävdar han. Så
ledes strävar all vetenskap efter förståelse - och element av att förstå och förklara finns därmed såväl
inom naturvetenskap som humaniora. På samma sätt som Ricoeur argumenterar Furberg således för att
förklaring och förståelse är praktiker som snarare kompletterar än konkurrerar med varandra.
iskt angreppssätt.79 Jag tolkar hennes arbete som ytterligare ett försök att finna
ett slags upplösning av positionerna förklara och förstå, även om denna håll
ning har sin upprinnelse i den forskningsmässiga praktikens problem och
uttrycks i andra termer. Dilemmat för Lundgren handlar på en konkret meto
dologisk nivå om hur forskaren ska förhålla sig till sina informanters beskriv
ningar av verkligheten.80
I förhållande till detta problem kan den klassiska sociologin delas in i två
traditioner, hävdar hon. Den första ger forskaren ett i princip obegränsat spel
rum för tolkningar. Aktörers uppfattningar kan aldrig vara en tillräcklig grund
för vetenskaplig analys. Individers erfarenheter har föga betydelse för teore
tiskt tänkande eller begreppsutveckling, eftersom vanliga människors kunskap
är ”besmittad” av känslor och liknande ovetenskapliga fenomen. Den andra
traditionen bygger tvärtom på aktörernas beskrivningar, utifrån föreställning
en att det är aktörernas tolkningar som skapar mening. Här ställs återigen den
utomstående betraktaren som ”förklarar” skeenden mot den innanförstående
forskaren som ”förstår” skeenden utifrån individernas meningsskapande.
Båda positionerna är enligt Lundgren otillfredsställande. Feministisk forsk
ning påpekar hon, har av tradition lutat sig tungt mot erfarenhetsbegreppet
och hävdat att kvinnors erfarenheter av förtryck måste utgöra grund för ana
lys. Detta skulle diskvalificera den första traditionen. Men problemen med ett
okritiskt återgivande av erfarenhet, eller annorlunda uttryckt, en renodlad in-
ifrånförståelse av aktörers meningsskapande, är att varken missuppfattningar
eller osynliga maktförhållanden kan komma fram i analysen. Även om synlig
görande av kvinnor och framhållande av kvinnors erfarenheter är oundgäng
liga för feminismen, utesluter inte det forskarens rätt att göra andra - och tid
vis motstridiga - tolkningar i förhållande till det som framkommer i empirin.
Detta betyder också att forskaren inte kan avhända sig ansvaret för tolkning
en.
Jag bortser inte från informanternas beskrivningar, utan Jag förhåller mig
till dem och försöker förstå deras tolkningar. Jag försöker också förstå me
79 Lundgren 1996.
80 Man kan ställa sig frågan om det är relevant att jämföra Lundgrens problematik, som rör relationen
mellan forskare och informant, med Ricoeur som specifikt behandlar tolkning av text. Är det samma
sak att förstå en text som att förstå en människas utsagor eller handlingar - och i grunden samma sak
som att analysera ett ”samhällssystem”? Jag vill dock hävda att man metodologiskt konfronterar samma
slags problem oavsett om det är texter eller intervjuer man arbetar med. Hur skall man förhålla sig till
texten/utsagan? På vilket sätt skall den förstås eller tolkas? Inifrån/utifrånproblematiken bör, menar jag,
vara densamma oavsett empiriskt material.
ningen med det de t ex gör och det som de säger att de gör, tänker och
upplever. Som ett nästa steg försöker jag dekonstruera eller rekonstruera
deras tolkningar med hjälp av teoretiska begrepp inom ett vetenskapligt
språk. Här kan jag i både språk och förståelse komma att gå längre och i
andra riktningar än informanternas egna tolkningar och ibland även fjär
ma mig från dessa.81
Tolkningsprocessen beskrivs på ett liknande sätt som hos Ricoeur som ett slags
tvåstegsraket: ”förståelsen” föregår i någon mening ”förklaringen”, men båda
momenten ses som helt centrala i forskningsprocessen.
Det emancipatoriska projektet
Om nu på detta sätt förståelse och förklaring tillåts närma sig varandra, hur
skall då det kritiska projektet hanteras vetenskapligt? Vilka är de metodologis
ka implikationerna av att arbeta utifrån ett perspektiv som i grunden är en kri
tik, och i förlängningen en önskan om förändring, av rådande ordning? John
son och Maiguashca definierar feminism som en kritisk teori, där maktrela
tioner fokuseras utifrån förtryckta gruppers perspektiv.82 Feministiska teorier
söker att förstå olika förtrycksmekanismer genom att dekonstruera rådande
sanningar och ifrågasätta vardagliga föreställningar och praktiker. Samman
länkningen mellan teori och praktik, mellan vetenskap och politik betonas
starkt.
För ett emancipatoriskt projekt är den hermeneutiska ansatsens grundläg
gande antagande om den ”goda” traditionen problematisk, hävdar Ricoeur. Det
är i själva verket just i tolkningen av traditionen som den grundläggande kon
flikten mellan ett kritiskt och ett hermeneutiskt perspektiv bottnar. Och onek
ligen kan man misstänka att den syn på tillvaron som i botten harmonisk och
konsensuell, som framträder i exempelvis den gadamerska hermeneutiken, är
svårhanterlig för ett kritiskt projekt. Gadamer beskriver förståelse som delta
gande i gemensam mening och målet för hermeneutiken som, ytterst, samför
stånd och sämja i sak. Delaktighet, gemenskap och samhörighet lyfts fram, lik
som hur vår förståelse är baserad på fördomar. Tanken är att vi aldrig helt kan
komma utanför dessa fördomar, för att ”vara i historien betyder att aldrig kunna
81 Lundgren 1996:80.
82 Johnson och Maiguashca 1997.
bli helt självmedveten”.83 Reflektion må vara önskvärd - dock inte alltid: Ty då
hotas den moraliska förpliktelsen: ”Just så förstörs traditionens sanna inne
börd av den som reflekterar sig bort från sitt levande förhållande till traditio
nen.”84
Beskrivningen av tillvarons i grunden harmoniska karaktär och betoningen
av traditionen är utgångspunkter som kan bli svårhanterliga i ett feministiskt
perspektiv, där kritiken av en kvinnoförtryckande, patriarkal tradition är
central. Utgångspunkten är i en mening den motsatta, här ses tillvaron snarare
i termer av konflikt och motstridiga intressen än i termer av en harmonisk hel
het.
Detta innebär emellertid inte att en kritisk position skulle kräva förklaring
ar i termer av enkel kausalitet, eller objektivitet i positivistisk mening. Ricoeur
argumenterar för att historien i någon mening föregår självet, att jaget och för
nuftet är inskrivna i en historisk kontext. Det finns inget absolut utifrånper-
spektiv, ingen kliniskt ren plats varifrån man kan tala. Även kritiken är en tra
dition: den emancipatoriska traditionen träder i kraft som en utmaning, men
likväl rör det sig om en tradition. Detta påpekande är knappast revolutione
rande i feministisk mening, där medvetenheten om feminismen som teoretisk
tradition, framvuxen ur kvinnors praktiker, är levande. Feminism uppfattar jag
som en tradition mindre grundad i anspråk på förnuft eller sanning än i kvin
nors artikulerade erfarenheter av förtryck. Dessa är ”legitima” framför allt i me
ningen att de är upplevda och formulerade av kvinnor. ”Thus, rather than
speak from an ‘objective’ understanding of what constitutes oppression, the
theorist seeks to critically interpret the experiences and struggles of her addres
see.”85 Hur vi väljer att studera verkligheten, vad vi väljer att uppmärksamma
och på vilket sätt, är i detta perspektiv ett politiskt såväl som ett moraliskt åta
gande och ställningstagande. Det är utifrån kvinnors erfarenheter, och med den
yttersta målsättningen frigörelse från förtryck, som en feministisk position
utarbetas.
Denna position innebär i min tolkning ett förståelsearbete: uppgiften blir
att förstå hur kvinnors erfarenheter möjliggörs, men det är också ett projekt
som explicit kritiserar en förtryckande ordning. Det är ett perspektiv som le
vererar olika tolkningar och teorier om hur maktordningen produceras, repro
duceras eller utmanas. Och jag tolkar det som att det är detta kritiska arbete
83 Gadamer 1997:149.
84 Gadamer 1997:171.
85 Johnson & Maiguashca 1997:28.
som Eva Lundgren åsyftar när hon förbehåller sig rätten att ”tolka tolkningen”,
dvs att utifrån teoretiska verktyg säga något som går utöver den förståelse som
finns uttryckt i ett empiriskt material. Om teorin ges ett ansvar för förändring,
om tanken är att teori och praktik i växelverkan skall förflytta kvinnors posi
tioner, blir det givetvis också väsentligt att den teoretiska kritiken har visst spel
rum. ”This relationship implies that the theorist takes a supportive, but at least
partially autonomous and critical approach vis-a-vis her addressee.”86
Väsentlig här är tanken om avstånd till traditionen, och möjlighet till kritik
av denna ordning, en tanke nödvändig för detta projekt, och naturligtvis för
feministisk teori över huvud taget. På ett mer övergripande metodologiskt plan
kan man hävda att ett sådant ”avstånd” eller ”glapp” är centralt för att kunna
legitimera vetenskaplig verksamhet. Forskare sitter inte helt och hållet fast i
strukturer eller traditioner. Det finns ett litet, men avgörande glapp mellan tol
karen och ordningen. Utan detta glapp skulle vi vara oförmögna att säga något
nytt - eller åtminstone kritiskt - om den.
Ricoeurs arbete med att utarbeta en kritisk hermeneutik bygger på ett beva
rande av en kritisk instans, en möjlighet hos uttolkaren att distansera sig från -
eller åtminstone förskjuta - traditionen.
Det finns ingen dold intention att söka bakom texten, men en värld som
öppnar sig framför texten. Men denna textens förmåga att öppna en verk-
lighetsdimension medför i sig själv en kritik mot all given verklighet och
därmed erbjuder den en möjlighet till kritik av det verkliga.87
Texten öppnar möjligheter, olika sätt att vara i världen. Texten relaterar till en
värld omkring den, men är samtidigt också en nyckel till en möjlig verklighet
som inte är förutbestämd. Det är i bevarandet av texttolkningens emancipato
riska och kritiska potential - en nödvändig distansering som emellertid måste
bygga på en inlevelsefull förståelse - som en kritisk hermeneutik kan utvecklas.
Rekonstruktion och maktanalys
I detta arbete har jag inspirerats av Eva Lundgrens avvisande av de två sociolo
giska traditionerna i renodlad form och Ricoeurs ifrågasättande av distinktio
86 Johnson &Maiguashca 1997:29.

87 Ricoeur 1988:153-154.
nen mellan att förklara och förstå. Angreppssättet rymmer dock inneboende
svårigheter. Samtidigt som dikotomisering på ett analytiskt plan förkastas, hålls
”förstå” och ”förklara” metodologiskt i sär. Metodologiskt tycks förståelsen hos
Ricoeur komma ”före” förklaringen, dvs först skall texten tillägnas, därefter, när
förståelsen inte längre räcker till, vänder uttolkaren sig till förklaringen. På ett
liknande sätt menar Eva Lundgren att ”meningsskapandet” föregår dekon
struktionen. Man kan fundera över om den tolkande processen så tydligt kan
delas in i olika faser, i ett slags först och sedan. En ”ren” förståelse i den första
fasen kan knappast vara obesmittad av teoretiska och ideologiska perspektiv.
Och de teoretiska, dekonstruerande verktygen kan inte nå särskilt långt utan att
förståelsen finns både som gräns och som grund för att ompröva och modifi
era teoretiska antaganden.
Ändå menar jag att det kan finnas ett värde i detta förhållningssätt. Tanken
att ”utsätta” sig för texten, kan ses som en ambition att låta texten tala, att åt
minstone sträva efter en förståelse som inte är helt styrd av teoretiska utgångs
punkter. En tolkning bör kunna överraska, i meningen att den inte är förutbe
stämd av den teoretiska ramen. Samtidigt måste ansvaret för tolkningen i sista
hand falla på forskaren, materialet talar inte för sig självt och kan inte få en in
nebörd av egen kraft. Det är givetvis här som de teoretiska redskapen har sin
plats.
Mitt tillvägagångssätt i analysen av det empiriska materialet kan ses som en
följd av denna ambition. Jag gör analysen i två led, eller på två olika nivåer. I det
första ledet stannar läsningen på en relativt textnära nivå. Syftet är att rekon
struera de system av idéer och föreställningar som präglar hanteringen av våld
sproblematiken. De frågor jag ställer har karaktären av hur - hur formuleras
problemet? Under varje tidsperiod ägnar jag också ett särskilt avsnitt åt att dis
kutera vilka förklaringsmodeller som används på våldsproblematiken. Här
handlar det om att undersöka hur våldet begripliggörs, eller förklaras under
perioden. Vad tros ligga bakom mäns våld mot kvinnor? Förändras dessa för
klaringsmodeller, och vad får det för betydelse för vilka åtgärder som blir möj
liga att föreslå?
Analysen struktureras i denna första analysdel i stor utsträckning efter ett
antal dimensioner som visat sig vara fruktbara.88 Dimensionerna är valda både
för att diskussionen ständigt relaterar till dem, och för att de rymmer intres
santa konflikter. Genom att analysera materialet utifrån dessa dimensioner
88 Jfr Bergström & Boréus beskrivning av dimensioner som analysverktyg, 2000:162-165.

menar jag att centrala ambivalenser och motsägelser framkommer på ett tyd
ligt sätt. Jag undersöker exempelvis i vilken utsträckning våldet formuleras som
ett problem i första hand utifrån analyskategorierna samhälle/gemenskap, indi
vid eller kön. Det centrala här är således vilken grundläggande kategori som ges
företräde i problemformuleringen, och hur de olika kategorierna förhåller sig
till varandra. En annan återkommande dimension gäller huruvida problemet
formuleras som generellt eller specifikt - som ett problem för vilket det krävs,
eller inte krävs, särskilda politiska åtgärder. Helt central är också den dimen
sion som gäller huruvida problemet skall formeras i termer av sexualitet eller
våld. Hur våldet hanteras handlar i stor utsträckning om på vilket sätt det ille
gitima våldet kan skiljas från kärlek och normal sexualitet, och hur gränserna
kan dras mellan våldtäkt och samlag.
Dessa dimensioner kan naturligtvis förstås både i relation till avhandlingens
empiriska material och till dess teoretiska utgångspunkter. Dimensionernas
empiriska relevans har emellertid varit avgörande. Även om ingen studie görs
utan teoretisk förförståelse är det, menar jag, först vid läsningen av empirin
som det är möjligt att se vilka kategorier, eller analysredskap om man så vill,
som visar sig vara användbara, i meningen att de förmår utvinna något relevant
och intressant ur materialet. Dimensionerna är i den meningen härledda ur det
empiriska materialet. Exempelvis fångar dimensionen sexualitet eller våld in en
problematik som är ständigt närvarande i materialet. Detta är i en mening
oundvikligt: På det ena eller andra sättet måste samtalet kretsa kring gränsen
mellan normal sexualitet och oaccepterat våld för att man skall kunna fastslå
när det offentliga skall ingripa. Likaså är dimensionen individ och kön oupp
hörligen central. Våldet äger rum inom en könsrelation som på något sätt mås
te hanteras. Samtidigt hamnar denna beköning i konflikt med de liberala, ab
strakta likhetsprinciper som skall vara medborgarskapets grund - alla skall
behandlas lika. Idéer och föreställningar om kön/olikhet konfronterar därige
nom ständigt idéer och föreställningar om individ/likhet.89
89 I stort sett genomgående har jag låtit dessa dimensioner strukturera det empiriska materialet. Men jag
har också stött på spännande dimensioner av problemformuleringen som framstår som centrala i en tids
period, men som inte är lika framträdande (eller alls framträdande) i de andra perioderna. Detta har att
göra med att diskussionen ändrar karaktär över tid. Under 1970- och 1980-talen formeras exempelvis en
diskussion om huruvida problemet våld bör ses som en i första hand social fråga, i meningen att begrepp
som vård och behandling ställs i fokus, eller som en politisk/juridisk fråga om makt och rättvisa. Under
den första tidsperioden kretsar en stor del av diskussionen kring frågan om våld över huvud taget bör ses
som ett problem eller inte. Detta sätt att formulera problemet våld får inte samma centrala plats i senare
diskussion. Eftersom dessa båda dimensioner (socialt/politiskt, problem/ickeproblem) trots detta
framstod som så betydelsefulla och intressanta i sina respektive tidsperioder, valde jag att ge dem utrym
me i analysen, trots att jag inte kunnat motivera att de lyfts fram i alla perioder.
Samtidigt pekar dessa dimensioner också ut problem och relationer som teo-
retiseras och diskuteras i det feministiska teoretiska perspektiv jag presenterat
ovan. Här fokuseras just relationen mellan sexualitet, makt och våld som
central för kvinnors underordning. Hur den relationen hanteras i offentlig po
litik, hur gränser dras mellan normalt och onormalt sex, mellan legitimt och il
legitimt våld, är i detta perspektiv frågor som är avgörande för upprätthållan
de eller förändring av kvinnors underordnade position. Även relationen mellan
individ och kön är naturligtvis lätt att se i ljuset av den feministiska politikteo
retiska diskussionen. Här är en viktig fråga hur liberaldemokratiska teoriers ut
gångspunkt, den abstrakta individen, kan förstås som könad, och hur denne in
divid kan sägas upprätthålla en manlig norm.90 Det handlar också om att se
hur kategorin individ förhåller sig till kategorin kvinna och studera processer
av assimilering och uteslutning ur kategorin.91 Frågan som ställs här är: Finns
det något sätt att undkomma det klassiska wollestonecraftska dilemmat, varvid
kvinnor antingen görs lika, och därmed underordnade en manlig norm eller
definition, eller olika, och därmed avvikande?92
I den andra delen av analysen driver jag min tolkning ett steg till. Göran
Bergström och Kristina Boréus använder begreppet tolkning dels för att be
teckna den praktik som innebär att avvinna texter mening eller betydelser, dels
som det steg i forskningsprocessen som innebär att ”resultatens betydelse för
de studerade samhällsvetenskapliga problemen skall begripas”.93 På ett liknan
de sätt ser jag mitt arbete, där den första undersökningsdelen riktar in sig på att
avvinna texterna mening, och den andra delen mer explicit relaterar dessa me
ningar till den samhälleliga könsmaktproblematik som intresserar mig. I den
na del ställer jag alltså frågor om hur materialets idéer och föreställningar kan
tolkas i termer av kön och makt: vad det kan sägas betyda i termer av en beva
rad eller utmanad könsmaktordning. Här konfronterar jag de empiriska resul
taten mer explicit med feministisk-teoretiska resonemang än i den första delen.
Detta tillvägagångssätt betyder emellertid inte att analysens första del kan
ses som helt ”ren” eller ”opåverkad” av teoretiska och normativa ställningsta
ganden. Både valet av material och mina frågor till materialet hänger samman
med olika teoretiska ställningstagande: att sexualiserat våld är en central del i
kvinnors liv, att våld mot kvinnor bör förstås i demokratitermer, att sättet att
90 Se t ex Phillips 1993, Young 1990, Pateman 1988.

91 Cavarero 1992, Eisenstein 1988.
92 Pateman 1988, Scott 1996.
93 Bergström & Boreus 2000:24.
formulera problemet är viktigt, etc. Poängen är snarare att angreppssättet till
låter mig att laborera med två olika analysnivåer, där närheten till det empiris
ka materialet är större i den första omgången, medan tolkningarna tillåts, med
förankring och stöd i teori, att gå ett steg längre i den andra.
Föreställningar och åtgärder
En viktig tanke i denna text är att de föreställningar som etableras på den of-
fentlig-politiska arenan spelar avgörande roll för vilka politiska handlingsalter
nativ som blir möjliga. Särskild vikt läggs i tolkningsarbetet vid att diskutera
det sätt som själva problemet våld formuleras på. Genom problemformuler
ingen etableras vilka handlingar som kan rättfärdigas eller inte. Om mäns våld
mot kvinnor formuleras som naturligt eller onaturligt, som privat eller offent
ligt, som normalt eller onormalt, som sexualitet eller som övergrepp, har en av
görande betydelse för om handlingen/våldet är att betrakta som legitim/t eller
inte, och därmed för om politiska åtgärder mot problemet över huvud taget blir
möjliga att vidta. Därmed, menar jag, kan de föreställningar om våld som eta
bleras på den offentliga arenan uppfattas som centrala för hur en könsmakt-
ordning kan upprätthållas, eller utmanas.
Problemformuleringen är också betydelsefull för vilka slags politiska åtgär
der som kan komma ifråga. Gillian A Walker skriver att själva terminologin,
vårt sätt att beskriva och fånga ett fenomen, också styr på vilka sätt problemet
kan hanteras. ”In themselves, concepts provide for particular courses of ac
tion.”94 Vilka begrepp som används för att beskriva ett fenomen, kan varken ses
som ett resultat av slumpen eller som en oskyldig avspegling av verkligheten,
menar Walker. I sin undersökning fokuserar hon hur kvinnors erfarenheter av
våld begreppsliggörs. Om problemet formuleras som ”family violence”, som
”wife abuse”, eller som ”assault” får betydande konsekvenser för hur frågan
omhändertas av det offentliga, i vilka institutionella miljöer det placeras och
vilka konkreta åtgärder mot våldet som blir möjliga. Genom att begrepp stäng
er eller öppnar för olika slags handlingar är formerandet av dem också ett slags
handling i sig, och en viktig del i hur sociala relationer upprättas.
På liknande sätt argumenterar Ulf Mörkenstam i sin avhandling om svensk
samepolitik för att de verklighetsbeskrivningar som får fäste inom ett politik
94 Walker 1990:11.
område ”stödjer och rättfärdigar vissa politiska handlingsalternativ och aktö
rer, medan andra avfärdas, eller utdefmieras frän den politiska dagordning
en”.95 Politiska åtgärder måste passa ihop med rådande föreställningar för att
kunna uppfattas som legitima.96
Samtidigt som föreställningar och tankesystem är att betrakta som centra
la i den offentliga politiken, och därmed för min analys, blir därmed de ”re
sultat” eller utfall av debatten som utkristalliseras också viktiga. Detta betyder
att jag i min analys inte bara avtäcker tankemönster, utan också gör en poäng
av att se vilka idéer/föreställningar som förankras i diskussionen, och vilka
som stöts bort. Vilka idéer fångas upp och läggs exempelvis till grund för re
former och lagstiftning, och vilka idéer får inte fäste i debatten? Och hur skall
detta tolkas?
Genom att skeendet på detta sätt ges viss betydelse i analysen får jag ytterli
gare förståelse för den offentliga politikens gränser: Vad som över huvud taget
kan formuleras på den offentlig-politiska arenan tydliggör ett slags gräns, hur
detta fenomen kan beskrivas en annan, och i vilken utsträckning formulering
en förankras i diskussionen, exempelvis genom konkreta politiska åtgärder, kan
tänkas innebära åter en. Med andra ord vill jag behålla möjligheten att fånga
upp intressanta förändringar över tid i en politisk process, där betydelser och
innebörder kan förskjutas, där problemformuleringar och åtgärdsförslag kan
vridas i olika riktningar.
En grundläggande tanke är således att centrala underordningsmekanismer
kan avtäckas både genom en analys av hur själva våldet (problemet) beskrivs
och formuleras och genom de åtgärder som föreslås. När det onormala avskiljs,
fastställs samtidigt vad som är normalt. Hanteringen av våldet kommer genom
själva definitionen av problemet (avvikelsen) också att konstruera dess motsats,
det normala: den normala mannen, den normala kvinnan och det normala
sexuella förhållandet. En central tolkningsproblematik kommer därmed att
gälla på vilket sätt det onormala skiljs från det normala (övergrepp från kärlek,
våld från sexualitet) och hur definitioner och gränsdragningar kan sägas upp
rätthålla eller förändra en maktordning mellan könen.
Denna könsmaktordning legitimeras dock i stor utsträckning genom att
framställas som naturlig. Måns överordning uppfattas därigenom ofta som så
självklar att den inte behöver försvaras: ”Den manliga ordningens styrka märks
95 Mörkenstam 1999:42.
96 Mörkenstam 1999:49.
på att den inte behöver rättfärdigas, det androcentriska synsättet etableras som
neutralt och behöver inte utsägas i legitimerande diskurser”, skriver Pierre
Bourdieu.97 En viktig del av tolkningsarbetet gäller därför att försöka komma
bakom denna skenbara neutralitet och resonera kring huruvida en manlig
norm kan sägas upprätthållas och befästas i offentlig politik.
97 Bourdieu 1999:21.
3. Det normala våldet
År 1938 väcker några kvinnor en ovanlig motion i Sveriges riksdag. Frågan de

aktualiserar anses förvisso på sin sina håll behjärtansvärd, men den framkallar
också förvåning och kritik. Detta var inte en fråga som man väntade sig: inte
här, inte ställd på detta sätt. De kvinnliga motionärerna blir tillrättavisade:
Jag är alldeles övertygad om, att om ni kvinnliga motionärer tänkt er litet

för, hade ni inte kommit med detta förslag.1
Förslaget som de kvinnliga motionärerna dristat sig att ställa handlade om åt
gärder mot hustrumisshandel: om ”beredande av ökad trygghet för hustru mot
misshandel i hemmet”.2 Enligt då gällande rätt föll enbart svår misshandel i
hemmet under allmänt åtal. Med detta menades misshandel som förorsakade
svår kroppskada: förlust av tal, syn, hörsel eller annat svårt lyte. Vid medelsvår
eller ringa misshandel krävdes att offret självt angav brottet till åtal, om inte
misshandeln slutade med döden. Endast då kunde allmän åklagare väcka åtal.3
1 Andra kammarens protokoll 1938:39 s 60.1 fortsättningen använder jag förkortningen AK protokoll
respektive FK protokoll (när första kammarens protokoll avses). Jag använder genomgående kolonteck-
en för att markera dokumentets nummer. Så betyder t ex Prop 1937:187 att det är proposition nr 187 år
1937 som avses.
2 Motion 1938 11:208.
3 SFS 1937:242. Se även Prop 1937:187 s 60ff, där denna lagstiftning diskuteras.
Motionärerna vill nu undersöka möjligheterna att ändra dessa åtalsregler. De
vill också inrätta särskilda socialkuratorer för att hjälpa de våldsdrabbade fa
miljerna. Dessa kuratorer skulle ”genom råd, medling eller varning söka hjälpa
parterna tillrätta utan polisingripande”.4 Motionärerna är noga med att påpe
ka att båda makarna skall ha rätt att påkalla kuratorns medling. Både mannen
och kvinnan förstås som ansvariga för våldet, och båda anses behöva hjälp.
Trots detta uppfattas frågan som alltför partisk och kvinnoorienterad.5 I riks
dagen kritiseras motionärerna för att de överdrivit kvinnans utsatthet och för
bisett mannens problem. Debatten uppfattas som:
[...] tämligen enkelriktad, om jag så får säga. Motionärerna tala bara om

hustrumisshandel, men man kan naturligtvis också tänka sig misshandel
av mannen, utövad av hustrun. [...] Men då det, som jag hoppas, förr eller
senare skall bli en utredning på detta område, önskar jag att denna skall
taga sikte på misshandel inom familjen över huvud taget och således inte
bara rikta sig mot den ena parten.6
Motionen avslås i sin helhet av första lagutskottet.7 Frågan faller efter debatt i
riksdagen eftersom kamrarna fattar olika beslut.8
Detta kapitel handlar om offentlig politik kring våld mot kvinnor under pe
rioden 1930-tal till 1960-tal. Under 30- och 40-talen diskuteras problemet föga,
men vid ett par tillfällen ventileras dock åtalsregler för misshandel och påfölj
der för våldtäkt. 1937 sker en del ändringar, framför allt mildringar, i straffla
garna, varav de förslag som berör misshandel och våldtäkt kommer att analy
seras i detta kapitel. Diskussionen om åtalsregler väcks åter till liv 1942, vilket
resulterar i en utökad möjlighet att åtala för misshandel i hemmet. Den stora
4 Motion 1938 11:208 s 9.

5 I första kammaren läggs en parallellmotion fram, där formuleringarna är snudd på identiska: Motion
1938 1:170. Denna motion, skriven av två män, skiljer sig dock från kvinnornas genom att en slutpara
graf har tillfogats som förtydligar att frågan inte enbart är en kvinnofråga. Även barnen måste skyddas
från våld - ett våld som för övrigt även kvinnor kan vara skyldiga till: ”1 den utredning, vi begära, böra
ej heller barnens rätt till skydd förglömmas. Genom lagstiftningen om samhällets barnavård har visser
ligen på papperet detta intresse tillvaratagits. I många kommuner arbeta också barnavårdsnämnderna
effektivt och i samförstånd med nykterhetsnämnderna att skydda barnen mot olämpliga fäder och - vil
ket icke får glömmas - mödrar. I andra kommuner äro fortfarande barnen lämnade tämligen skyddslö-
sa mot den brutalitet, som stundom visas från faderns, moderns eller båda föräldrarnas sida” (Motion
1938 1:170 s 8).
6 FK protokoll 1938:38 s 84.
7 Första lagutskottets utlåtande 1938:52.
8 AK protokoll 1938:39 s 63.1 andra kammaren avslogs motionen. I första kammaren tillstyrktes en re
servation till lagutskottets utlåtande, där man föreslog bifall till motionen och alltså att en utredning om
ändring av åtalsreglerna tillsätts (FK protokoll 1938:38 s 89-90, Första lagutskottets utlåtande 1938:52,
s 7).
diskussionen under perioden centreras emellertid kring den nya Brottsbalken
som 1965, efter mer än 50 års utredande, ersatte 1864 års strafflag.9
Ett av de mest omdiskuterade förslag som lades fram här är kriminalisering
av våldtäkt inom äktenskapet. Detta uppfattades som en stor principiell nyhet.
I riksdagens andra kammare gavs justitieministern beröm för att han ”vågat
framföra nyheter som vid första påseende kan te sig nog så chockerande. Jag
tänker närmast på förslaget att bestraffa våldtäkt inom äktenskapet”.10
De fåtal förslag om åtgärder mot våldet som väcktes under denna period
uppfattades som upprörande och vållade hetsig debatt. Frågan om våld mot
kvinnor, särskilt när det ägde rum i hemmet, var kontroversiell, vilket även tyd
liggörs av att riksdagskamrarna fattade olika beslut både i frågan om åtalsreg-
lerna 1938 och i frågan om våldtäktslagstiftningen vid införandet av nya
Brottsbalken 1962.11
Under perioden präglas diskussionen av frågan om huruvida våld mot kvin
nor, framför allt i hemmet, över huvud taget skall ses som ett problem, eller
som en mer eller mindre naturlig del av den äktenskapliga relationen. Även om
våldet definieras som problematiskt i något avseende, är det långt ifrån själv
klart att våldet bör hanteras med offentliga ingripanden. Frågan gäller också på
vilket sätt, och för vem, våldet kan tolkas som ett problem. Formuleras proble
met utifrån de slagna kvinnornas situation eller snarare som ett övergripande
samhällsproblem? En central fråga är också vilka handlingar som uppfattas
som problematiska. Avgörande i denna diskussion är hur och när illegitimt
våld kan skiljas från normal sexualitet. Hur dras gränsen mellan våld och sex,
mellan våldtäkt och samlag? Jag undersöker också hur våldet förklaras under
perioden. Vilka orsaker till våld finner man, och hur kan man utifrån dessa för
klaringsmodeller åtgärda problemet?
I detta offentliga samtal tydliggörs föreställningar om våld i könsrelationer
och idéer om hur den offentliga politiken bör förhålla sig till denna problema
tik. På samma gång framträder också föreställningar om kön och om hur köns-
relationerna ser ut - och bör se ut. I en avslutande del diskuterar jag hur de oli
ka sätten att förstå problemet våld kan tolkas. Vilka innebörder har det när
9 Lagen antogs 1962 och trädde i kraft 1965 (SFS 1962:700).

10 AK protokoll 1962:33 s 40. Detta förslag beskrevs också som en nyhet som ”väckt stor tveksamhet, och
det har rent av framkommit förslag om avslag hos en rad remissinstanser” (FK protokoll 1962:32 s 84).
nAK protokoll 1962:33 s 107. Andra kammaren godtog en reservation till utskottets utlåtande, medan
första kammaren godkände utlåtandet i sin helhet. Reservationen krävde inga förändringar av paragra
fernas utformning, utan inriktades på att lagrummet borde ”givas en mycket restriktiv tillämpning”
(Första lagutskottets utlåtande 1962:42 s 198).
våldsproblematiken formuleras som en övergripande samhällsfara, eller i ter
mer av individuell kränkning? Hur upprättas gränser mellan privat och offent
ligt, mellan naturligt och onaturligt, mellan kärlek/sexualitet och våld? I fokus
står frågan hur upprättandet av dessa gränser kan tolkas i termer av utmaning
eller upprätthållande av ojämlika könsrelationer.
Problem eller ickeproblem

I inledningen på denna period kan misshandel, såvida den inte var svår eller
hade dödlig utgång, främst sägas vara problematisk om den på något sätt
kränkte den allmänna moralen eller utmanade samhällsordningen. Detta kan
illustreras av att lindrig misshandel och misshandel av normalgraden föll un
der allmänt åtal enbart om misshandeln förövats under sabbat, dvs på sönda
gen, om misshandeln skett på allmän plats eller vid offentlig sammankomst.12
Vid dessa omständigheter kunde åklagaren åtala utan målsägandens angivan
de, eftersom det då uppfattades ligga i det allmännas intresse.13 Det våld som
skedde i hemmet var därigenom så gott som undantaget från ingripande från
statsmaktens sida. Våld som inte var grovt, och som inte störde allmänheten,
var i stor utsträckning en privatsak. Att det förekom våld i hemmet, och att
många hustrur blev slagna av sina män, betvivlades dock i allmänhet inte.14
Ofta uppfattades emellertid detta våld som en personlig angelägenhet makar
emellan. Detta tydliggörs i den diskussion som initieras genom förslaget att låta
utreda åtalsreglerna. Det våld mannen utövar mot kvinnan formuleras här sna
rast som ett gräl, som en del av en ordinär äktenskaplig relation.
Det är klart, att vi alla äro överens därom, att mannen skall vara vänlig och
hygglig mot hustrun och inte slå henne, men det inträffar gunås så visst
12 SFS 1937:242.
131 45 § 14 kap strafflagen stadgades: ”Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka,
styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan förman, så
ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal an
giver, eller det blivit förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort som i 11 kap 9 eller
15 § omförmäles. Utan hinder av vad nu är sagt må, där misshandel varom i 12 eller 13 § formales med
fört döden, brottet åtalas av allmän åklagare” (SFS 1937:242 s 473).
14 Så skriver t ex Första lagutskottet: ”Att åtskilliga opåtalade fall av hustrumisshandel förekomma i vårt
land lärer icke kunna förnekas och bestyrkes jämväl av de i förevarande ärende avgivna
yttringarna”(Första lagutskottets utlåtande 1938:52 s 3-4). Se även de olika yttranden över motioner
gällande ökat skydd för hustrumisshandel i samma utlåtande, s 8-27.
ganska ofta i denna världen att det sker så. Hur går det till, när något så
dant sker? Jo, det vanliga är att makarna komma ihop sig om en bagatell.
Det blir en ordstrid, och eftersom kvinnan har rörligare tankegång och
kvickare tunga än mannen, så hinner hon säga tio ord medan mannen sä
ger ett, och sedan, rätt som det är, innan han vet ordet av, smäller en örfil
på kvinnans kind. Ja det blir tyst med ens och de skämmas bägge. Hon re
ser till polisen och gör anmälan. Så går man där och ser ledsamma och trå
kiga ut kanske en dag, kanske två. Till slut kan hustrun inte låta bli att tit
ta på mannen och märker, att han ser sorgsen ut. Då tittar hon vänligt på
honom, och så är det stora famnen igen. Hustrun smyger sig till polisen
och tar tillbaka sin anmälan, och allt är gott och väl igen. Så är det nu. Men
om ni motionärer får er vilja igenom, hur blir det då? Då hjälper ingen för
soning, då skall allmänna åklagaren taga saken om hand och mannen skall
sitta i fängelse för denna sak. Men på det sättet spolieras äktenskapet, ty en
hustruplågare, som suttit i fängelse, är inte värd mycket. Både hustru och
man och barn äro utskämda.15
Våldshandlingen beskrivs här som en visserligen beklaglig, men ändå i grun

den förståelig händelse i familjegrälet. Kvinnan och mannen framställs som
jämstarka parter, som i sitt dagliga stret gnabbas med varandra - låt vara att de
begagnar sig av olika medel. Om kvinnan har ordet i sin makt har mannen i
stället muskelkraften. I beskrivningen av detta våld finns ingen förövare och
inget offer, ingen som är skyldig till något ont. Därigenom har inget brott be
gåtts som kan legitimera ett offentligt ingripande. Mäns våld uppfattas som en
i stort sett normal del av kärleksrelationen mellan könen som det, genom sin
normalitet, skulle bli orimligt att ingripa emot.
Våldet formuleras på detta sätt som ett icke-problem - inte för att det inte
förekommer, snarast tvärtom. Det är genom dess själva vanlighet, dess vardag
lighet, som våldsutövningen kan förstås som normal. Våldet utlöses av petites
ser, dvs vardagliga små händelser, och det är en situation som båda parter är
delaktiga i och som båda sedan skäms för. Våldet framstår som bagatellartat,
oviktigt, och motionärernas krav på åtgärder uppfattas som mycket väsen för
ingenting. I riksdagen ställs så den retoriska frågan om ”denna lilla rest, som är
kvar av motionen, nämligen den om utvidgning av åtalsreglerna ifråga om
misshandel av maka, är av tillräckligt stor betydelse för att riksdagen just nu
skall skriva till Kungl. Maj:t”.16
15 AK protokoll 1938:39 s 60.

Problemet våld ställs i diskussionen emot ett annat, mer väsentligt värde: pri
vatlivets helgd. I diskussionen formuleras ett ingripande också som ett hot mot
familjens integritet. En återkommande tanke är att lagen skyddar både mannen
och kvinnan, ett skydd som skulle upphöra om misshandel i hemmet blev åtal
bart.
De åtalsregler vi ha, ha tillkommit i familjens och hemmets intresse. Det

är faktiskt ofta så, att hustrun inte vill, att det skall tillgripas åtgärder, inte
därför att hon är rädd för följderna, utan därför att hon ser, att det skulle
göra saken betydligt värre.17
Såväl mannen som kvinnan antas ha samma intresse av att värna familjelivets
integritet. Ett eventuellt ingripande skulle bara göra mannen bittrare och hust
run fattigare. Det ”kunde leda till mycket tråkiga trakasserier och förhållanden,
som båda makarna skulle önska inte skulle inträffa”.18 Således förstås lagstift
ningen som ett uttryck för respekt för såväl hela familjen som för kvinnans för
måga att fatta sina egna, rationella beslut.
Man måste i många fall ställa sig tveksam, vilket intresse som här är vik
tigast att bevaka, nämligen statens intresse att straffa misshandel eller
hustruns efter moget övervägande intagna ståndpunkt att avböja in
blandning i familjens interna förhållanden. 19
I denna förståelse är misshandel något som staten i och för sig kunde ha in
tresse av att stävja. Men ändå blir inte våldet ett problem som är tillräckligt pro
blematiskt för att man skall kräva offentligt ingripande. Misshandel i hemmet
sätts i relation till problemet med att bevara privatlivets helgd - vilket till sist
befinns vara det överordnade värdet. Denna slutsats blir också möjlig genom
att kvinnans och familjens intressen fås att harmoniera med varandra. På så
sätt finns inte längre någon egentlig konflikt att ta hänsyn till. Argumentet för
statligt ingripande löses upp, utom i termer av ett abstrakt ”statens intresse” att
stävja misshandel. Detta skäl väger dock lätt jämfört med familjens behov av
integritet, formulerat som hustruns eftertänksamma avböjande om inbland
ning i det privata.
Men det finns också en annan, konkurrerande förståelse artikulerad i

diskussionen. I en reservation till Första lagutskottets utlåtande framhålls att
”starka skäl föreligga för ett ingripande i sådana fall av upprepad misshandel,
där hustrun eller annan familjemedlem endast av rädsla för repressalier från
mannens sida icke vågar angiva misshandeln till åtal”.20 Det betonas att lagen
bör skydda hemmets samtliga medlemmar, vilket anses kunna rättfärdiga stat
liga ingripanden mot hustrumisshandel. Här framskymtar således en beskriv
ning av familjen som en möjlig plats för motstridiga intressen. Det är inte givet
att hustruns intresse alltid sammanfaller med ”familjens”. Här kan också anas
en kritik av den dåvarande situationen - inklusive lagrummet - såsom gynn
sam för män. I debatten påtalas att argumentet att undvika ingrepp i familjeli
vets område, i själva verket skyddar våld mot kvinnor.
Man har alltså velat bygga en mur till skydd för familjelivets helgd. Men
det är ju i alla fall något ganska paradoxalt, åtminstone enligt min syn, att
man just i detta sammanhang vill ”skydda familjelivets helgd” när det i
själva verket inte gäller någonting annat än att skydda hustrumisshan
del.21
Lagutskottet avslår emellertid motionerna med argumenten att ändrade åtals-

regler inte har stora utsikter att förbättra situtationen för den slagna hustrun.
Dessutom anförs att en ”viss försiktighet [måste] iakttagas då det gäller det all
männas ingripande i hemlivets förhållanden”.·22 Denna gång avslutas diskus
sionen med att kamrarna, som en följd av reservationen till utskottets avslag,
fattar skilda beslut. Därigenom faller frågan.
Fem år senare tas diskussionen åter upp. 1942 besvaras en interpellation rö
rande åtalsreglerna för misshandel.23 Samma år skickar också Fredrika Bre-
merförbundet och Sveriges husmodersföreningars riksförbund en skrivelse till
justitiedepartementet.24 Här föreslås att åtalsreglerna vidgas så att det under
vissa omständigheter blir möjligt att åtala för misshandel i hemmet. Förslaget
ledde till en omskrivning av lagen så att åtal blev möjligt om målsägande an
mälde brottet ”[...] eller ock landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen
finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat”.25 En möjlighet öppnas på detta
20 Reservation till Första lagutskottets utlåtande, i Första lagutskottets utlåtande 1938:52 s 6.

22 Första lagutskottets utlåtande 1938:52 s 4.
23 AK protokoll 1942:21 s 1-3.
24 Prop 1943:81 s 4.
23 SFS 1943:277 s 469.
sätt för överåklagaren att väcka åtal, men detta blir fortfarande inte möjligt för
den allmänne åklagaren. Brottet kommer alltså inte att falla under åtalsplikten.
Lagändringen uppfattas som en mellanväg och tycks inte ses som lika kontro
versiell som förslagen i motionerna från 1938. Den nya lösningen anses inne
bära att farhågor för att ”fall där ett dylikt ingripande i hemlivets förhållanden
icke bort komma till stånd”26 inte längre har fog för sig. Att åtalet måste vara
påkallat ur ”allmän synpunkt” tolkas således som en garant för att inga oegent-
ligheter skall ske gentemot familjen.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget, om än med viss tvekan. Det förut
sätts att polisen kommer att ingripa med stor försiktighet så att ”menliga verk
ningar för hemlivet i möjligaste mån undviks”.27 I debatten uttrycks tillfreds
ställelse med att förslaget lyckas förena en lagändring med ett bevarande av
familjens och hemmets intresse:
Det synes mig vara en bra lösning av ett kvistigt och ömtåligt problem,
om man kan ge polismyndighet vidgad rätt att ingripa mot en hustruplå
gare utan att man därmed äventyrar familjens och hemmets intressen ge
nom åtal i alldeles oträngt mål.28
I somliga fall uppfattas det således som legitimt att ingripa. Samtidigt anses det
nödvändigt att konstruera lagen så att man inte riskerar åtal alldeles i onödan.
Tanken att hustrumisshandel som regel bör falla under allmänt åtal, uppfattas
fortfarande som orimlig.
Denna lösning kom i princip att bestå när brottsbalken omarbetas på 60-ta-
let, med den skillnaden att brotten nu kan åtalas även av den allmänne åklaga
ren. Vissa remissinstanser argumenterar dock emot vad de anser vara en alltför
vidlyftig utvidgning av åtalsrätten, vilket skulle medföra en för stor arbetsbör
da för myndigheterna. Att ge åklagaren möjlighet att åtalspröva skulle innebära
att åklagarnas och polisens resurser ”beträffande relativt lindrig brottslighet ta
gas i anspråk i en utsträckning, som skulle inverka menligt på deras verksam
het i övrigt”.29 Dessa lindriga brott, som därtill beskrivs som tämligen frekven-
ta, utgörs bland annat av kvinnomisshandel och våldtäkt inom hemmets
väggar. Ett omfattande arbete med dessa problem befaras försämra kvaliteten
av utredandet av den allvarliga brottsligheten, och därmed impliceras att
rättsväsendet skulle kunna försättas i fara.
26 Prop 1943:81 s 9.
27 Prop 1943:81 s 7.
29 Prop 1962:10 s C 151.
Våld mot kvinnor i hemmet förstås således fortfarande som tämligen bagatellar-
tat i relation till den ”riktiga” brottsligheten. Våldet formuleras som ett vanligt fö
rekommande, vardagligt fenomen som balanserar på gränsen mellan att vara
icke-problem och problem, normalt och avvikande, tillåtet och otillåtet.
Med hänvisning till remissvaren slår så departementschefen fast att både
misshandel av normalgraden och av ringa grad om den förövats på enskild
plats, enbart får åtalas om målsäganden angiver brottet eller om det är påkallat
ur allmän synpunkt.30 Med allmän synpunkt menas att hänsyn skall tas såväl
[... ] till brottets art och straffets syfte som till omständigheterna vid brot
tets begående. Det har också betonats att sociala hänsyn, exempelvis till
målsäganden, bör tagas. Om åklagaren överväger att väcka åtal för angi
velsebrott utan att angivelse har skett, bör uppenbarligen skälen för att
målsäganden ej angivit brottet till åtal beaktas.31
Formuleringen om allmän synpunkt skall förstås som en garanti för att staten
inte skall blanda sig i privata familj estrider. Det finns, klarläggs nu, särskilda
”omständigheter” då åtal inte bör ske. Dessa omständigheter uppfattas framför
allt gälla kvinnomisshandel.
Härvidlag åsyftas i första hand åtskilliga fall av misshandel mot maka. Ett
ingripande med åtal i sådana fall kan ej sällan leda till, att äktenskapet helt
spolieras eller att i varje fall hustruns situation blir ännu svårare än
förut.32
I diskussioner om att straffbelägga våldtäkt och annat tilltvingat könsligt um

gänge inom äktenskapet, förekommer liknande föreställningar. Även här befa
ras otillbörlig inblandning i det privata, och våldet formuleras på samma sätt
som en personlig relationskonflikt, en konflikt som det offentliga bör hålla sig
utanför. Våldsproblematiken förläggs till den ”oerhört ömtåliga, intrikata och
komplicerade samvaro”33 som den äktenskapliga relationen innebär. Det slås
fast att dylika ”komplicerade handlingsmönster är föga ägnade att göras till
föremål för polismyndigheter och domstolars bedömande”.34 I reservationen
30 Prop 1962:10 s C 178.

31 Prop 1962:10 s C 153.
32 Prop 1962:10 s C 177.
till lagutskottets yttrande definieras våldet som privat och komplicerat, ett
känslomässigt problem av den karaktären att det bör lösas inom hemmets väg
gar:
Genom att understryka integritetsprincipen, särskilt och nästan enbart

för kvinnan, har man alltså med rättskipningens hjälp velat lösa en rad av
de personliga, psykologiska konflikter som kan uppkomma i den intrika
ta, ytterligt komplicerade och ytterligt mångskiftande från dag till dag
mellan två individer ständigt växlande problematik som ligger i sexuell
samvaro.35
Våldet beskrivs som en del av svårbedömda, personliga konflikter av psykolo

gisk (till skillnad från juridisk) natur.36 Därigenom förstås juridiska ingripan
den som förfelade. Liksom vid misshandel i hemmet blir våldtäkt möjlig att
åtala ”allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt”.37 Våldtäkt och våldförande blir fortsatt angivelsebrott.38
Med denna lydelse ansåg man sig ha uppnått syftet att förhindra opåkallad in
blandning i privata förhållanden.
Privatlivets helgd är ett centralt värde även i de motioner som 1938 föreslår
en utredning av förändrade åtalsregler. Det är inte tal om att utmana lagens an
demening, som förstås som att ”bevara hemmet och makarnas inbördes för
hållanden okränkta av utomstående”.39 Ändå ifrågasätts om det pris som den
slagna hustrun får betala för denna princips upprätthållande är rimligt. Här ar
gumenteras för att hustrumisshandel är ett samhälleligt problem som det är le
gitimt att ingripa emot med statliga medel, trots att det sker i den privata sfä
ren. De ingripanden i familjelivet som förslagen innebär, skriver de, kan
nämligen numer rättfärdigas. Tidigare må hemmet ha varit den enskildes
ensak, men tiderna har förändrats. Nu har ”ökad upplysning, större social sam
hörighet och omsorg om ett kommande släkte krävt vittgående sociala åtgär
der till släktets skydd”.40 Att statsmakterna nu på flera olika sätt intervenerar i
hemmet och förbättrar bostäder, hygien och barnavård, betecknas som ett
”glädjande tecken på kultur och framåtskridande”.41 Familjens rätt till inte

37 SFS 1962:700 s 1844.
38 Se remissvaren och departementschefens argumentering i Prop 1962:10 s C 191 ff.
39 Motion 1938 11:208 s 7.
40 Motion 1938 11:208 s 7.
41 Motion 1938 11:208 s 8.
gritet sätts på detta sätt i direkt relation till samhällets (legitima) intressen. In
gripande i familjelivet skall emellertid inte i första hand ses som en fara, utan
tvärtom som modern politik: som en förutsättning för samhälleliga framsteg.
Samhälle, individ eller kön

Under denna period formuleras våldet ofta som en överhängande fara för na
tionens framtida väl och ve. I riksdagsdebatten vädjas att man inte må överge
”de uppväxande barnen, det släkte, som skall taga vid när vi sluta, och som skall
föra ett älskat fosterland framåt mot en ljusare framtid”.42 Hustrumisshandel
borde, menar en debattör, vara en viktig fråga för alla som har ”intresse för
folkstammens sundhet och för vad som i det avseendet kan åstadkommas på
folkuppfostrans väg”.43
Våldet framstår snarare som ett hot mot nationens och släktets fortlevnad -
ett hot som ett modernt, ordnat samhälle har som plikt att ingripa emot - än
som ett problem för de slagna kvinnorna. En riksdagsledamot påpekar att
kammarens ledamöter ”underskattat de missförhållanden som förekomma. [...]
Man vill göra gällande, att det hela endast är en speciell kvinnofråga.”I stället
borde ledamöterna inse att ”spörsmålet är mycket, mycket allvarligt”.44 I själva
verket är här argumentet för att våldet verkligen är ett problem, att det inte är
en snäv, specifik kvinnofråga, vilket ställs i kontrast mot det allvarliga och ge
nerella, dvs samhällsfrågan. När våld mot kvinnor i hemmet på detta sätt for
muleras som ett centralt samhälleligt intresse, kan också politiska ingripanden
framstå som legitima. Samma slags formulering av våldsproblemet i termer av
samhällsintresse återfinns i diskussionerna 1937 om förändring av strafflagen
gällande otukt med sinnessjuk eller sinnesslö kvinna. Vid denna tid fanns ett
förbud för sinnesslöa att gifta sig. Men det uppfattades som en besvärande om
ständighet att det saknades juridiska hinder mot att en man
[...jutan straffpåföljd öppet [kan] underhålla sexuell förbindelse och avla

barn med en notoriskt sinnessjuk eller sinnesslö kvinna. Ännu mer otill
fredsställande är att särskilt på landsbygden boende psykiskt defekta

kvinnor nu ej sällan systematiskt utnyttjas till otukt så att deras hem rent
av utvecklas till ett slags otuktsnästen [...]45
Utredningen föreslår därför att otukt med sinnessjuk kvinna kriminaliseras.

Detta motiveras med att dessa sjuka kvinnor måste beredas skydd mot sexuellt
utnyttjande i ett ”ordnat samhälle”.46 Även ”eugeniska skäl”47 är tungt vägan
de. En kriminalisering skulle ”erbjuda beaktansvärda fördelar ur rasbiologiska
och socialhygieniska synpunkter samt stå i god samklang med de moderna
strävanden, som bl a kommit till uttryck i den nya steriliseringslagen”.481 pro
positionen konstateras att steriliseringslagen kan användas för att förebygga
följderna av dessa förbindelser. Men även om oönskad avkomma kan hindras
med gällande lagstiftning, anses det ändå ligga i ”samhällets intresse att kraftigt
inskrida redan mot att dylika förbindelser överhuvud uppstå”.49 Problemet for
muleras som en fara för infektering av det goda hemmet och det sunda barna-
födandet. Det är samhällets fortbestånd som står på spel, ett fortbestånd som
är hotat såväl av defekta barn som av förekomsten av lantliga otuktsnästen.
Problemet konstrueras sålunda som ett övergripande samhällsproblem, där
ordning, moral och befolkningshygien bör värnas med lagstiftningens hjälp. 50
Stora delar av lagstiftningen kring misshandel och våldtäkt under denna pe
riod är präglade av omsorg om samhällsordning och samhällsmoral. Så hand
lar frågan om misshandel inte bara om hur mycket våld som utövats, utan ock
så om vem som slår vem. Fram till 1937 ansågs det som så illa att slå någon
”under vars lydnad man står”,51 t ex föräldrar, maka, husbonde eller förmyn
dare, att det lindrigaste straffet var fängelsestraff. Mindre allvarligt var att miss
handla en jämlike eller en underlydande. Från och med 1937 blir påföljden
ovillkorligt fängelse enbart vid misshandel av ”skyldeman i rätt uppstigande
led”, dvs föräldrar. Det anses emellertid fortfarande som synnerligen försvåran
de om gärningsmannen misshandlat en individ tillhörig någon av de andra ka
45 SOU 1935:68 s 71.

46 SOU 1935:68 s 72.
47 SOU 1935:68 s 38.
48 SOU 1935:68 s 72.
49 Prop 1937:187 s 85.
50 På liknande sätt diskuteras när en ny bestämmelse, otukt med kvinna mellan 15 och 18 år, föreslås.
”Då det regelmässigt föreligger stor skillnad mellan kroppslig och andlig mognad i dessa år, kunna de
då lätt bliva föremål för sexuellt utnyttjande, vilket, särskilt om därav föranledes graviditet, ofta nog får
beklagliga följder för deras återstående liv. Det måste därför anses som ett samhällsintresse av vikt att
såvitt möjligt förebygga ett sådant utnyttjande” (SOU 1935:68 s 68). Det handlar här förvisso om att ge
ökat skydd åt minderåriga, men det övergripande samhällsproblemet med oäkta barn, och ogifta möd
rar, framhålls också som ett starkt argument och som ett viktigt samhällsintresse.
51 Prop 1937:187 s 61.
tegorierna.52 Det är således värre att slå en överordnad än en underordnad.
Ur detta perspektiv blir det också begripligt att misshandel under sabbat och
på allmän plats faller under allmänt åtal. Det är en kränkning av den allmänna
samhällsmoralen att inte helga vilodagen eller att misshandla i offentligheten,
medan att misshandla i hemmet i avskildhet, en vardag, är den enskildes ensak.
På liknande sätt formeras otuktslagstiftning inte enbart som ett skydd för indi
vider, utan också som ett sätt att bevara en bestämd samhällsmoral. Den äk
tenskapliga troheten skall värnas och den allmänna sexualmoralen upprätthål
las: ”Strafflagen anknyter ju även i övrigt i väsentlig grad till äktenskapshindren
och söker genom straffbestämmelser garantera deras behöriga iakttagande.”53
Så fokuseras inte enbart den kränkning (vad) en individ utsatts för, utan även
de inblandades samhälleliga position (vem). I linje med detta formuleras det
som straffbart om t ex två syskon utövar otukt med varandra, om lärare har
otukt med elev, om make har otukt med andre makens föräldrar eller avkom
ma - även om det sker utan tvång och parterna är vuxna. Homosexuell otukt
anses på samma sätt mer straffvärdig än heterosexuell.54 En gift kvinna kan
däremot inte våldtas av sin man.55 Otukt kan i denna lagstiftning per definition
inte förekomma inom äktenskapet. Frågan om individuell kränkning under
ställs här tydligt frågan om sexualmoral och samhällsordning.
Samtidigt med denna övergripande fokusering på det samhälleliga bästa, fö
rekommer emellertid också, såväl i misshandels- som i våldtäktsdiskussioner-
na, föreställningar om att lagstiftningen skall fungera som ett skydd för enskil
da individer, inberäknat kvinnor, och att våld är problematiskt just ur
individuell integritetssynpunkt. Redan under 30-talets diskussioner om otukts-
brott anses samhället ha en uppgift i att skydda kvinnans könsliga integritet.56
I diskussionen kring åtgärder mot hustrumisshandel framförs också tanken att
de enskilda individerna i hemmet måste tillförsäkras integritet. Alla i hemmet
skall kunna räkna med samma skydd. ”Vi vilja utöka hemmets okränkbarhet
till att omfatta hemmets samtliga medlemmar.”57 Men det är först i och med
diskussionerna om den nya brottsbalken som tanken på individuell skada
52 Prop 1937:187 s 4, s 61, SFS 1937:242.

53 SOU 1935:68 s 71.
54 Prop 1937:187 s 5-6.
55 Prop 1937:187 s 5-6, s 65- 69.
56 SOU 1935:68. Lagstiftningen har, när denna utredning kommer, i princip varit densamma för våld-
täktsbrotten sedan 1864, med den stora skillnaden att dödsstraffet för våldtäkt försvann i samband med
dödsstraffets generella avskaffande 1921 (SOU 1935:68 s 25).
framträder på ett tydligare sätt i våldsdiskussionerna. Ett exempel är när straff-
rättskommittén vill ersätta den gamla sedlighetslagens formulering ”fram
tvingande av otukt” med ”framtvingande av samlag”.58 Otukt anses som en
olämplig term, dels för att dess innebörd är oklar, dels för att ordet uttrycker en
värdering som ”i och för sig bör undvikas i en objektiv brottsbeskrivning”.59
Införandet av begreppet samlag formulerar brottet i högre grad som riktat
mot en enskild person än begreppet otukt, som snarast var riktat mot samhäl
let (och som alltså bara omfattade ogifta). Avsikten med våldtäktslagstiftning-
en i den nya brottsbalken beskrivs följdriktigt som att ”bereda straffrättsligt
skydd för kvinnans integritet i sexuellt hänseende mot vissa grövre angrepp”.60
Förslaget förstås som en följd av principen att varje människa själv skall få av
göra ”om hon skall acceptera sexuellt umgänge”.61 Det framstår också som
orättvist, och stötande, att en samboende kvinna skall ha ett starkare skydd mot
övergrepp än en gift. Alla bör ha samma rättigheter, man ”bör bereda en gift
kvinna samma skydd som en ogift kvinna har”. 62
Den framväxande fokuseringen på individens sexuella integritet innebär att
det framträder ett nytt kraftfullt sätt att argumentera för ingripande mot våld
i det privata som inte hänvisar till övergripande samhällsnytta. Om en individ
lider skada kan det vara legitimt att ingripa, även om våldet äger rum inom fa
miljen. Ett större fokus på våld som ett hot mot kroppslig integritet blir också
tydlig i argumenteringen för varför förgripelser av homosexuell natur skall
vara mer straffvärda än förgripelser av heterosexuell natur. Nu lyfter man inte
längre fram samhällets allmänna ogillande lika starkt som i tidigare diskussio
ner av samma problematik, utan hänvisar enbart till individuell skada: till att
”sådana förgripelser ofta innebär större risker för skador av psykisk och social
natur än vad som är fallet vid heterosexuella handlingar”.63 Men även om en
sådan lag formuleras som ett skydd för en individ mot utnyttjande, och inte i
termer av moraliskt ogillande, visar formuleringen hur allmän samhällsmoral
är avgörande för vad som förstås som skadligt och för vem. Homosexuella
handlingar formuleras som i sig mer skadliga än heterosexuella.
Och när turen kommer till blodskamsbrotten, har helt tydligt ett slags gräns
nått. Här lämnas argumenteringen om skydd för sexuell integritet, och
58 SOU 1953:14.
59 SOU 1953:14 s 231.
60 SOU 1953:14 s 231.
63 Prop 1962:10 s B 173.
blodskamsbrottet anses böra bibehållas för att ”giva uttryck åt samhällets ogil
lande av förfarandet även när det sker fullt frivilligt mellan vuxna rättskapabla
personer”.64 Idéer och föreställningar om kroppslig integritet samsas så i
lagstiftningen med föreställningar om att lagen också är allmänt normerande
och har som uppgift att upprätthålla en stabil moralisk ordning och en god
tagbar sexualmoral.
Det blir också tydligt att rättssubjektet långt ifrån är en könsneutral lika-in
divid. Det finns klart avgränsade kvinno-individer och mans-individer, och så
väl misshandel som våldtäkt formuleras under perioden som könsrelaterade
problem. Våldet/brottet förstås i en specifik, bekönad kontext, som har att göra
med relationer mellan män och kvinnor och som formuleras kring föreställ
ningar om mäns och kvinnors olikheter. Lagen om otukt med sinnesslö skyd
dar exempelvis enbart kvinnor från att utnyttjas, liksom våldtäktsbrotten en
bart kan begås av män mot kvinnor. Kvinnor som begår otukt med abnorma
män uppfattas inte som ett lagstiftarproblem. När en kvinna har sexuell för
bindelse med en sinnesslö man beror detta antingen på att hon själv är ”hög
gradigt psykiskt defekt”65 och därför per definition straffri, eller på att förbin
delsen inte är frivillig. Visserligen anses det förekomma sällsynta fall där en
erotoman kvinna utnyttjar en sinnesslö man, men detta, hävdar utredarna, tor
de vara alltför sällsynt för att motivera en allmän straffbestämmelse. Otukt
med sinnesslöa uppfattas dock inte som ett grovt brott utan bedöms relativt
milt, på grund av de förmildrande omständigheter som tenderar att finnas:
Med hänsyn till att kvinnor varom nu är fråga - särskilt de sinnesslöa -

ofta i sexuellt avseende äro synnerligen aktiva, kan mången gång straff
arbete för den manlige kontrahenten framstå som ett alltför strängt
straff.66
Argumentet för lindrigare straff baseras på en föreställning om att de utnyttja

de kvinnorna är mycket sexuellt aktiva. Detta förhållande ökar förståelsen för
mannens agerande och förflyttar delar av skulden för den otillbörliga relatio
nen från mannen till kvinnan. Reglerna för kvinnors och mäns sexuella bete
ende konstrueras olika. Mannen förväntas vilja ha sex med kvinnor, sinnesslöa
eller ej. I själva verket utgör det faktum att kvinnorna är sinnesslöa, och där
64 Prop 1962:10 s B 182. Bestämmelsen begränsas dock nu till att enbart gälla syskon och föräldra-barn-
relationer. Andra släktingrelationer avkriminaliseras.
65 SOU 1935:68 s 72.
66 Prop 1937:187 s 85.
med sexuellt överaktiva, en omständighet som gör det än mer förståeligt att
mannen vill ha sex. En kvinna som vill ha sex med en sinnesslö man, är där
emot själv - per definition - sinnesslö eller mer eller mindre tvingad därtill. I
undantagsfall betecknas hon som erotoman, dvs med ett sjukligt erotiskt begär.
Det upprättas en nära koppling mellan sexuellt aktiv och sinnesslö, i varje fall
när det gäller kvinnor. Mannens sexuella agerande sjukförklaras inte på samma
sätt, utan normaliseras i ljuset av hur sinnesslöa/sexuellt aktiva kvinnor beter
sig. Så kan slutsatsen formuleras: otukt med sinnesslöa bör bedömas milt.
Även när förslagen om att kriminalisera våldtäkt och andra former av till-
tvingat sexuellt umgänge inom äktenskapet diskuteras i samband med den nya
brottsbalken,67 formuleras problemet utifrån föreställningar om kön och om
hur relationen mellan män och kvinnor är och bör vara. Detta lagförslag upp
fattas reglera förhållandet mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Inter
vention tolkas som ett sätt att förändra denna relation - också i makttermer.
Framför allt tolkas förslaget som en metod att ge kvinnor övertag, då man ”har
glömt att häfta integritet kring mannen”.68 Förändringar betecknas, liksom då
hustrumisshandel diskuteras 1938, som ensidiga, och som mer eller mindre
orättvisa övergrepp mot män. Att män kommer att riskera skandalisering, tra
kasserier och utpressning är ett ofta artikulerat bekymmer. Man oroar sig för
att ”bestämmelsen kommer att användas i utpressningssyfte - särskilt i de fall,
då söndring uppkommit mellan makarna, och de med alla medel söka skada
varandra”.69 I debatten i andra kammaren befaras att de nya paragraferna kom
mer att ”ge oss utpressningssituationer, där skandaliseringshotet utnyttjas”.70
Fagändringen skulle utan tvivel, menar en ledamot, öka tragedierna, samt
medföra ”offentlig skandalisering av många gånger helt oförvitliga männi
skor”.71 Problemet med utvidgningen av straffrätten skulle innebära att ”kvin
nan finge ett övertag som inte på något sätt är lyckligt”.72 Tolkningsproblemen
befaras bli avsevärda och därmed hotas rättssäkerheten:
67 Förutom en ny våldtäktsparagraf, föreslås också brottsrubriceringen frihetskränkande otukt, för de fall

av övergrepp då någon tilltvingar sig könsligt umgänge ”medelst olaga tvång eller genom grovt miss
bruk av dennes beroende ställning eller övar könsligt umgänge med någon under otillbörligt utnyttjan
de av att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller är sinnessjuk eller sinnesslö
[...]” (SFS 1962:700 s 1873). Denna paragraf skall, liksom våldtäktsparagrafen, kunna tillämpas såväl
utom som inom äktenskapet.
69 Motion 1962 11:650, i Första lagutskottets utlåtande 1962:42 s 42.
Den tidigare tämligen restriktiva tolkningen av begreppet otukt har inne
burit en viss garanti för rättssäkerhet för den misstänkte. I fortsättningen
blir det emellertid betydligt lösligare och, enligt mitt förmenande innebär
denna löslighet ett visst mått av rättsosäkerhet.73
Lagändringen uppfattas som ett olyckligt slagträ som sätts i händerna på kvin
norna, ett slagträ som borgar för utpressning och trakasseri. Vid våldsbrott i
hemmet uppfattas sålunda finnas särskilt stora risker för att brottsoffren ut
nyttjar rättssystemet för egen vinning. Samma slags argumentering återkom
mer vid diskussionerna kring preskriptionstiden för våldtäktsbrottet. Remiss
instanserna anför att det redan med nuvarande lagstiftning förekommer ett
stort antal obehövliga anmälningar om våldtäkt. ”Hot om anmälan för våldtäkt
begagnas vidare ej sällan i utpressningssyfte.”74 Det anses inte ovanligt att en
kvinna hämnas att mannen avbrutit en intim förbindelse genom att anmäla
honom för våldtäkt. Särskilt giltig är denna analys om kvinnan blivit gravid,
menar man. Att kvinnan tvingas anmäla brottet inom sex månader är därför ett
rimligt krav. Riskerna för hämndaktioner anses således vara så mycket större
vid dessa brott än vid andra att särskilda regler krävs. Utpressningsrisken lyfts
också fram som ett argument för att att förlägga våldtäktsbrottet under allmänt
åtal. Kvinnan kan då inte tvinga mannen att betala henne pengar i utbyte mot
ett återtagande av anmälan, resonerar man.751 propositionen dras dock en an
nan slutsats. Mycket talar visserligen för att lägga brottet under allmänt åtal:
Kvinnan har då ej möjlighet att utnyttja situationen för att pressa gär
ningsmannen till ekonomisk gottgörelse. Å andra sidan måste hänsyn ta
gas till att kvinnan i vissa fall kan utsättas för mycket svårt lidande, om
åtal äger rum mot hennes vilja. I detta sammanhang bör även beaktas, att
enligt förslaget ifrågavarande brott inbegriper även det fall att en man för
griper sig mot den, med vilken han är gift.76
Möjlighet för åklagare att åtala utan angivelse beskrivs som ett skydd för man
nen, medan den föreslagna ordningen, att brottet förblir ett angivelsebrott, for
muleras som ett skydd för den våldtagna kvinnan. Hennes önskan respekteras,
och hänsyn tas till hennes specifika omständigheter och önskemål. Att våldtäkt

74 Prop 1962:10 sC193.
75 Prop 1962:10 s C 192.
76 Prop 1962:10 s C 195.
inom äktenskapet nu straffbeläggs lyfts också fram som ett starkt skäl för att
kravet på angivelse skall behållas. Här är det samma slags föreställningar som
kommer till uttryck som i misshandelsdiskussionen: att skydd mot oönskat åtal
är långt mer centralt än skydd mot våld inom familjen. Och på samma sätt for
muleras möjlighet till statligt ingripande som ett hot eller en fara, inte bara för
familjen, utan också för kvinnan själv.77
Samtidigt som våldet allt tydligare formuleras som ett könsneutralt pro
blem, i meningen att våld framstår som ett hot mot individens kroppsliga in
tegritet, är det också tydligt hur misshandel och våldtäkt uppfattas som pro
blem som har att göra med kön. Individer förvandlas raskt till kvinnor och
män, och könens olikheter och olika positioner präglar problemformulering
en. Särskilda villkor är häftade till just dessa brott. Kränkningar definieras
fortfarande utifrån hur könsrelationen ser ut (gifta eller inte, tidigare bekan
ta eller inte) och föreställningar om könens sexuella och sociala olikheter
präglar förståelsen av brotten. Kränkningen förstås som mindre allvarlig om
den sker i familjen eller om kvinnan betett sig sexuellt utmanande. Brotten
skall inte heller falla under allmänt åtal. Dessutom krävs en särskild pre
skriptionstid för våldtäktsbrotten för att skydda män mot utpressningsbe-
nägna kvinnor.
Sex eller våld

Lika central som frågan om för vem våldet är ett problem, och på vilka grun
der ett statligt ingripande kan legitimeras, är frågan om när staten skall ingri
pa. Vilka slags handlingar definieras som tillräckligt problematiska för att för
anleda åtgärder? I diskussionen om våldtäkt centreras denna fråga kring
relationen mellan sexualitet och våld, och var gränsen skall gå mellan normala
77 I remissvaren betonas också ”vikten av att den våldförda kvinnan icke mot sin vilja tvingas att un
derkasta sig de påfrestningar, som rättegångsförfarandet kan medföra för henne” (Prop 1962:10 s C
195). I riksdagen formuleras på liknande sätt förslagen som skadliga för kvinnor. Den nya möjlighet
som öppnats för kvinnor att kalla sina män våldtäktsmän kan såra männen så till den grad att det kan
vara farligt för kvinnorna själva. Det kommer att leda till fler alkoholistmord eftersom männen vid åhö
randet av skällsorden hotar att ”explodera i en våldshandling” (AK protokoll 1962:33 s 61). I en motion
till lagutskottet anses också lagändringen öka riskerna för mord och mordförsök. Eftersom brutala
handlingar utförs av ”aggressiva, hänsynslösa män eller allvarligt alkoholiserade män” innebär en an
mälan av hustrun om våldtäkt att ”redan föreliggande risker för våldsbrott” ökar. I själva verket innebär
förslaget ”så allvarliga risker för kvinnorna att det bör avslås” (Motion 1962 11:654, i Första lagutskot
tets utlåtande 1962:42 s 45-46).
samlag och våldtäkt. När blir sex till övergrepp? Hur mycket våld skall mannen
ha använt? Och vilken roll skall omständigheterna spela?
När våldtäktslagstiftningen förändras 1937 är en av huvudtankarna att man
skall kunna skilja mellan olika slags övergrepp, mellan våldtäkt och våldtäkt.
Som exempel på lindrigare fall där påföljden bör kunna sänkas nämns att
[...] kvinnan notoriskt för ett sedeslöst liv och kanske tidigare tillåtit gär
ningsmannen könsumgänge samt om hon tidigare under längre tid stått
i könsförhållande med honom (t ex i ett äktenskap). Har sedan kvinnan
vid brottstillfället frivilligt inlåtit sig ganska nära med gärningsmannen -
visserligen utan att vilja tillåta könsumgänge - måste förvisso, om åtal
kommer till stånd, ett minimistraff av straffarbete i sex år anses otillbör
ligt strängt, åtminstone om gärningen icke medfört särskilda följder för
kvinnan (t ex graviditet eller könssjukdom).78
Har kvinnan ett aktivt sexualliv utanför äktenskapet uppfattas gränserna mel
lan våldtäkt och samlag som svårare att urskilja. Särskilt svårt blir det om inga
påtagliga följder av övergreppet kan konstateras, såsom avkomma eller sjuk
dom. En mängd förmildrande omständigheter uppfattas omgärda brottet. Des
sa omständigheter centreras kring kvinnans beteende, hur ”nära” hon tillåtit
mannen att komma. En antal regler för kvinnans sexuella beteende sätts här
med upp, regler som om de bryts innebär att brottet kan omdefinieras.
Diskussionen om vad som skall räknas som våldtäkt och hur mycket våld
våldtäkt kräver, är emellertid en fråga som inte så lätt låter sig besvaras. Den
kommer hela tiden tillbaka, och den tycks aldrig få en tillfredsställande lösning.
Det var också den frågan som stod i fokus för den omfattande och animerade
diskussionen om begreppet våldtäkt i övergången från gamla sedlighetslagen
till den nya brottsbalken. Den stora stötestenen här gällde huruvida våldtäkt
kan ske även inom äktenskapet. Diskussionen var delvis en följd av de kompli
kationer som tillstötte när otuktstermen ersattes med samlagstermen. Rent ju-
ridiskt-tekniskt blev det problematiskt att avgränsa våldtäktstermen till att bara
gälla ogifta. Även gifta, resonerade man, hade ju samlag. Det blev därmed svårt
att argumentera för att ett tilltvingande av samlag inte skulle kunna ske inom
äktenskapet.79
78 SOU 1935:68 s 30.

79 Med definitionen tilltvingande av samlag menas dock inte, påpekas i propositionen, att samlaget mås
te ha varit fullbordat. Det anses ”tillfyllest att könsdelarna berört varandra” (Prop 1962:10 B 158).
Dock, tillfogade utredningen, kan ”tydligen bedömandet av vad som skall an
ses utgöra ett övergrepp utfalla olika med hänsyn till om gärningen skett inom
eller utom äktenskap”.80 Övergreppsgränserna bör således uppfattas olika inom
och utom äktenskapet. Om gärningsmannen står eller har stått i förbindelse
med kvinnan, om hon underlåtit att tillkalla hjälp eller om hon ”föranlett eller
tillåtit vissa närmanden från mannens sida”81 så bör brottet bedömas mildare.
Olika slags våldtäkter formuleras som olika straffbara beroende på omständig
heterna. Brottet bedöms sålunda explicit utifrån kontexten, och formuleras på
olika sätt beroende på hur relationen ser ut mellan mannen och kvinnan och
hur situationen som föregick våldtäkten såg ut. I propositionen som följer ut
redningen behåller man tanken på att kriminalisera våldtäkt av maka, men väl
jer att rubricera brottet ”våldförande”. Man skiljer således inte bara på straff
satserna, utan avskiljer även rent språkligt ”riktiga” våldtäkter från övergrepp
inom äktenskapet. Lagutskottet påpekar att våldförande - inte våldtäkt - bör
bli den regelmässigt brukade rubriken även i de fall då ”kvinnan föranlett eller
tillåtit vissa närmanden från mannens sida”.82 Även andra omständigheter,
som att kvinnan haft kontakt med mannen förut, omöjliggör brottsrubricer
ingen våldtäkt. Denna reserveras således till att, i princip, gälla grova övergrepp
av främling.83
Den andra stora diskussionen kring lagförslaget gällde omformuleringen av
sedlighetslagens krav på så kallat absolut våld. Med absolut våld avsågs att ”vål
det skall ha brutit ett till det yttersta gjort motstånd eller på annat sätt full
ständigt betvingat kvinnan, t ex så att hon genom misshandel omedelbart satts
ur stånd att bjuda effektivt motstånd”.84 Med denna formulering ställdes sålun
da kravet att det skulle vara ställt utom allt tvivel att kvinnan gjort allt som stod
i hennes makt för att undkomma övergreppet; ingen misstanke skulle kunna
kvarstå att hon, egentligen, ville ha samlag. Detta krav på absolut våld skiljde
bestämmelserna från rånvåld, där det talades om ”våld å person” med vilket
menades en avsevärt mildare grad av våld.85 Kommittén föreslog att samma
80 SOU 1953:14 s 229.

81 SOU 1953:14 s 234.
83 ”Tvingar man kvinna till samlag genom våld å henne eller genom hot som innebär trängande fara,
domes för våldtäkt till fängelse, lägst två och högst tio år. Lika med våld anses att försätta kvinnan i van
makt eller annat sådant tillstånd. Är brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller el
jest att anse som mindre grovt, dömes för våldförande till fängelse i högst fyra år” (SFS 1962, Nr 700 s
1843).
84 SOU 1953:14 s 232.
85 Detta våld beskrivs som ”fysisk kraftansträngning som direkt träffar en person och som utgör an
tingen misshandel eller betvingande av den anfallnes kroppsliga rörelsefrihet” (SOU 1953:14 s 232).
princip bör gälla vid rån som vid våldtäkt. Skälet var i huvudsak av praktisk art
och man uppgav problem med gränsdragningar och svårigheter i rättstillämp
ningen.
Huvudfrågan i debatten blev hur man skulle kunna avgränsa normala sam
lag från våldtäkter när mannen och kvinnan var gifta och när dessutom vålds-
begreppet så drastiskt utvidgats. I flera remissvar framkom kritik mot denna
nya förståelse av grad av våld som krävs för brottsrubriceringen våldtäkt. Man
befarade att det ”erhåller en med det allmänna föreställningssättet icke över
ensstämmande innebörd”.86 Gränsdragningsproblemen sades bli avsevärda. Ett
fall där en kvinna försökte värja sig från mannen genom att knipa ihop benen,
togs som exempel. Om våldet från mannens sida ”allenast består däri, att gär
ningsmannen med sina kroppskrafter skiljer kvinnans ben åt”87 - hur skall det
tolkas, frågde man sig. Slutsatsen blev dock att kommitténs syn på våld i övrigt
inte kunde sägas tala för att sådana gärningar åsyftades. Själva utövandet av
våld i samband med den sexuella akten ses således fortfarande i diskussionen
som något relativt oproblematiskt, förutsatt att våldet inte är alltför grovt.
Första lagutskottet beslutar att tillstyrka propositionen, men det sker inte
utan reservationer. Två motioner invänder mot förslaget att våldtäkt inom äk
tenskapet skall bli straffbar handling.88 Frågan om hur man skall betrakta våld
mot kvinnor är här åter i fokus. Motionärerna vill att kravet om absolut våld
som medel för våldtäkt behålles. I motionen refereras engelsk forskning om en
ny typ av våldtäktsmål som skiljer sig från de tidigare kända, dvs övergrepp av
okänd man på mörk gata. I dessa nya typer av brott är det fråga om att kvin
nan haft en personlig kontakt med mannen och tillåtit eller tom tagit initiativ
till avancerad erotisk kontakt. Det påpekas också att dessa kvinnor tidigare haft
sexuella erfarenheter. I sina kontakter med männen är det inte ovanligt att
kvinnorna klär av sig. Men just när genomförandet av samlaget är nära reser
hon ett plötsligt starkt och ”för mannen många gånger obegripligt motstånd”
varpå han genomför samlaget med ”mer eller mindre brutalt våld”.891 dessa fall
är avvägnings-, bedömnings- och bevissvårigheterna avsevärda, påpekar man.
Motionären skriver:
86 Prop 1962:10 s 156 B.

87 Prop 1962:10 s 156 B.
88 Motion 1962 11:650 och Motion 1962 11:654, i Första lagutskottets utlåtande 1962:42 s 43. Det som
framkommer i motionerna refereras i den reservation som ligger till grund för andra kammarens be
slut.
Ett normalt samlag, även mellan människor som håller av varandra, ge
nomföres ofta av mannen med ett visst mått av våld, därför att kvinnans
hämningar är så avsevärt starkare förankrade än mannens.90
Eftersom även ett normalt samlag anses kräva visst våld blir det problematiskt
att avgränsa detta från våldtäkt. Med hänsyn till ”vanligheten i dessa handling
ar” bör således kravet på absolut våld behållas, förtydligar motionären.91 Des
sa idéer ger återklang i reservationen till lagutskottets utlåtande, som sedan ut
gör grund för andra kammarens röstning. Här talas om fall som ur ”allmän
mänsklig beteendesynpunkt är svårbedömda”92 och med en referens till mo
tionen hävdar man att den utvidgning av brottsbegreppet som föreslås kan ris
kera att fall som ”knappast kan anses straffvärda likväl blir straffbara”.93 Liksom
hustrumisshandeln formuleras detta våld som, åtminstone delvis, alltför van
ligt och alltför normalt för att vara straffbart. 1 debatten i andra kammaren på
pekades också svårigheterna med att rätt bedöma kvinnans motstånd:
Det sexuella förhållandet mellan man och kvinna i ett äktenskap är ju

mångfacetterat. Handlingar som i ett äktenskap i en viss situation förefal
ler helt naturliga kan av andra äkta makar betraktas som osmakliga, ona
turliga eller kanske till och med abnorma. Kvinnan har ju alltid större
hämningar inför sexuella handlingar än mannen, och det medför att
hennes reaktion även inom äktenskapet kan ta sig sådana uttryck, som i
vissa lägen kan te sig som motstånd men egentligen inte innebär detta.94
I grunden formuleras här kvinnan själv som som problemet. Liksom mannens
våld kan förklaras med kvinnans ”kvickare tunga” under misshandelsdebatten,
kan våldet här förklaras med kvinnans problematiska, erotiska beteende. Den
kvinnliga sexualitetens natur ställer också till problem i ett annat avseende. Kvin
nans starka hämningar kan få henne att uppvisa ett beteende som skulle kunna
tolkas som motstånd, men som egentligen inte är det. Egentligen kan hon vilja ha
samlag, trots att hon säger nej. Med denna förståelse av hur ett normalt samlag
kan se ut, blir den nya lagstiftningen problematisk. Hur skall samlag avgränsas
från våldtäkt om själva definitionen, tilltvingande av samlag, är normalt?
90 Motion 1962 11:654 i Första lagutskottets utlåtande 1962:42 s 43.

93 Första lagutskottets utlåtande 1962:42 s 199, se äv FK protokoll 1962:32 s 85.
Hennes skuldkänslor efter ett enligt gängse betraktelsesätt normalt sam
lag skulle lätt få henne att tänka på maken som en förbrytare. Och hennes
känsliga samvete skulle sedan tvinga henne att anmäla en oförvitlig man
för polisen.95
Samtidigt blir det också problematiskt att upprätthålla gränserna mellan

brottslingen och den vanlige mannen: hur skall den ”oförvitlige” kunna särskil
jas från förbrytaren? Här får både kvinnan och mannen det besvärligt: kvin
nan, eftersom det är hon som ges det tunga ansvaret att benämna sin man våld
täktsman; och mannen, eftersom han när som helst riskerar att bli förklarad
som brottsling. Därtill kan vilken man som helst komma att råka ut för denna
beskyllning:
Och det gäller inte bara de brutala, aggressiva männen. Det gäller kanske
också den trötte, sensible, sensitive mannen som hustrun nekat samlag
och som tar henne med visst mått av våld.96
I denna förståelse gör inte enbart ett visst mått av våld mannen aggressiv eller
brutal. Utövandet av ett ”normalvåld” kan väl samsas med en föreställning om
en känslig (om än trött) man. Den nya lagstiftningens övergång från otukt till
brott mot person uppfattas också av flera i debatten som djupt olycklig. Till och
med själva uppdelningen i brottsling och offer ifrågasätts eftersom sexual-
handlingen:
[...] kräver två för att det skall vara någon mening med den och det gam
la begreppet att man tillsammans förövade den är långt mer realistisk än
att det är fråga om ett personbrott förövat av en person, brottslingen, mot
en annan, offret.97
På detta sätt utplånas övergreppet och ersätts av sexualhandling. Det går inte
längre att se skillnad mellan våldtäkt och samlag, helt enkelt för att det - inom
äktenskapet åtminstone - inte existerar en sådan skillnad. Män kan i denna för
ståelse inte klassas som brottslingar, utan som äkta män som utövar sina rät
tigheter, som använder normalvåld mot sina ibland alltför sexuellt hämmade
fruar. Lagen uppfattas därtill på ett olyckligt sätt ge kvinnan en favör framför

mannen; då integritetsprincipen ”särskilt och nästan enbart”98 gäller för kvin
nan. Mäns integritet har således glömts bort. Den manliga integriteten, som nu
upplevs som hotad, kopplas således till mannens rätt att, med ett visst mått av
våld om så krävs, genomföra samlag med sin hustru. Handlingen - att ha sam
lag trots kvinnans motstånd - formuleras på detta sätt inte bara som normal
och naturlig, utan även som en rättighet. Så kan en riksdagsledamot hävda att
den nya brottsbalken inför ett nytt kulturellt begrepp, ett begrepp som ”ändrar
ett mänskligt kulturmönster som funnits till dags dato: mannens rätt att begä
ra sexuell samvaro av den kvinna han är gift med”.99
I argumenten för reformen nedtonas emellertid de eventuella effekter som
lagen kan komma att få. Det antas inte bli så många fler anmälningar om våld
täkt efter lagens ikraftträdande.1001 andra kammarens debatt framhålls att ”det
knappast är fråga om att straffbelägga gärningar som för närvarande skulle
vara straffria. Misshandel och rättsstridigt tvång genom hot och våld - moment
som ingår i våldtäktsbrottet - är straffbara redan nu.”101 Det betonas att det
inte är fråga om normala misshälligheter mellan makar, utan om våld eller hot
som innebär trängande fara. Lagen skall inte ses som ”någon nyskapelse”, utan
bara som en utsträckning av den rätt som redan alla kvinnor har som inte är
gifta.102 Även utredningen konstaterar att reformen troligen blir utan större
praktisk betydelse, framför allt på grund av bevissvårigheter. Utredningen skri
ver:
Då fråga är om makar som sammanleva torde dock stadgandet om våld

täkt bliva utan större praktisk betydelse på grund av att en dylik gärning
endast sällan lär komma till åklagarens kännedom samt med hänsyn till
de särskilda bevissvårigheterna i sådana fall.103
Argumenten för lagändringen går följaktligen ut på att de nya lagarna inte

kommer att innebära någon praktisk skillnad, och att det enbart är det grova
våldet som avses - ett våld som i praktiken redan är straffbart. Man lyfter såle
des snarast fram de förändringar som inte sker med reformen än de eventuella
förbättringar de innebär. Inte heller försvararna av lagändringen ifrågasätter i

100 AK protokoll 1962:33 s 101.
102 AK protokoll 1962:33 s 106.
103 SOU 1953:14 s 233.
grunden själva beskrivningen av ett visst mått av våld som en naturlig och le
gitim del i den sexuella relationen mellan män och kvinnor. Liksom i misshan-
delsdiskussionerna på 1930- och 1940-talen uttrycks en utbredd acceptans för
någon form av ”normalvåld” inom det äktenskapliga samlivet, både vid samlag
och under ett gräl.
Hur våldet förklaras

I stor utsträckning framställs alltså våld mot kvinnor, framför allt i hemmet,
som bagatellartat, som en normal följd av ett gräl, eller som en naturlig del av
könsrelationerna, även vid samlag. Det grova, upprepade våldet kan dock inte
hanteras på riktigt samma sätt. Detta våld uppfattas som mer problematiskt
och kräver andra förklaringsmodeller. De förklaringar till våldet som framma
nas kan i stor utsträckning sammanfattas i ett ord: alkoholism. Lagutskottet
hävdar att man ”synes kunna utgå ifrån, att det i flertalet fall, då misshandel å
hustru sker, är fråga om alkoholmissbrukande män”.104 Efter att ha tagit del av
utlåtanden kring förslaget att ändra åtalsreglerna vid misshandel, konstaterar
departementschefen att det viktigaste sättet att komma åt problemet är att ar
beta med alkoholistlagstiftningen i dessa frågor, då ”misshandel av mera allvar
ligt slag i flertalet fall lär härröra från alkoholmissbrukande män”.105 Den mest
förekommande bilden som frammanas av hustrumisshandlaren är den alko-
holpåverkade mannen som slår både hustru och barn. Hustrumisshandel kan
dock inte enbart sägas ske i de lägsta klasserna, utan utövas tvärtom av ”i van
lig mening respektabla familjeförsörjare i synnerhet under rusets inflytan
de”.106 Även om det är män från olika samhällsklasser som slår så har de det ge
mensamt att de slår när de är berusade.
Det finns bara ett verksamt botemedel, påtalar en ledamot i första kamma
rens debatt, att ”ordna så att människorna i så liten utsträckning som möjligt
komma åt spritdrycker. Det är det enda sätt, som verkligen hjälper”.107 Ett ef
fektivt utnyttjande av alkoholistlagen anses följaktligen vara det bästa sättet att
komma åt våldsproblematiken. När åtalsreglerna för misshandel justeras 1942

105 Prop 1943:81 s 9.
106 Motion 1938 1:170, 1938 11:208.
påpekas också från flera håll att de mest ändamålsenliga ingripandena torde
göras genom alkoholistlagen, eftersom de flesta misshandlare är alkoholister.108
Alkoholistförklaringen är dock inte allenarådande i diskussionen. Våldet
förklaras också med hänvisning till sinnessjukdom. I ett remissvar fastslås att
misshandel inom familjen med säkerhet kan ”hänföras till endera av kategori
erna alkoholmissbrukare och psykiskt icke normala personer”.109 Den sinnes
sjuke existerar här parallellt med alkoholisten som den mest framträdande
våldsverkaren. Förslaget blir att rådande lagstiftning om omhändertagande av
sinnessjuka borde kunna utnyttjas.110 Även våldtäktsproblematiken diskuteras
utifrån föreställningen att våldsverkarna är sinnessjuka.111 Här finns i princip
två grupper av våldtäktsmän, de i stort sett normala, som under rusets infly
tande begår handlingar som de inte annars skulle ha gjort, och de intellektuellt
undermåliga män som våldtar på grund av sin bristande psykiska kapacitet.
Denna mentala brist, och den ”därav följande lägre ekonomiska och sociala
nivå”112 som dessa män befinner sig på, beskrivs som orsak till att de har svårt
att etablera normala relationer till kvinnor. På grund av sin intellektuella un
dermålighet ”sakna de i stor utsträckning förmåga av sublimering. Eftersom de
ej kunna leda över den uppdämda energin på andra intresse- och verksam
hetsområden lida de ofta av en sexualdrift som ej får sin utlösning.”113 När så
tillfället visar sig - kanske under påverkan av alkohol - är olyckan skedd. Pro
blemets rot är således i denna modell en onormal psykisk utveckling, något
som leder till låg socioekonomisk status, med brist på kvinnor som följd, och
till oförmåga att hålla den sexuella energin i schack. Lösningen blir framför allt
en psykiatrisk behandling. För männen utan större defekter, som begår våld
täkt under rus, anses dock fängelsestraff som en lämplig metod.
Fokuseringen på alkoholism och sinnessjukdom förklarar problemet våld
mot kvinnor som en följd av, eller ett symptom på, andra övergripande pro
blem som hotar samhället. Mot bakgrund av detta synsätt blir det mer legitimt
att använda samhällets resurser för att råda bot på problematiken. Alkoholism
förstås som ett otvetydigt ont som det offentliga bör mobiliseras emot - inte
minst för att samhället självt är drabbat genom de faror som det uppväxande
släktet, samhällets framtid, utsätts för. Sinnessjukdom kan på liknande sätt
108 Prop 1943:81 s 9.

109 Första lagutskottets utlåtande 1938:52, bilaga A, s 8.
111 Synsättet utvecklas tydligast i SOU 1953:14.
112 SOU 1953:14 s 549.
113 SOU 1953:14 s 549.
aktivt hanteras av myndigheterna. Inte heller här är frågan om statliga ingri
panden särskilt kontroversiell. Om mannen super, eller är sinnessjuk, kan och
bör samhället ingripa med lagstiftning.
När våldet definieras som (redan existerande och samhälleligt omhänderta
gen) anomali blir emellertid också slutsatsen att det inte behövs några särskil
da reformer eller åtgärder. Frågan kan hanteras utifrån befintliga strukturer.
Problemet är ju välkänt och etablerat, och samhälleliga institutioner existerar
redan för att ta hand om alkoholismproblematiken.114 Alkoholistlagen kan an
vändas för att råda bot på de våldsamma alkoholisterna, sinnessjuklagen kan
tillämpas på de tokiga. Det är varken möjligt eller önskvärt att inrätta en
särskild slags yrkesgrupp enbart för detta problem. Man kan helt enkelt ”inte
tänka sig att över hela vårt land inrätta en organisation med sociala kuratorer.
[...] Vi ha ju tjänstemän hos nykterhetsnämnderna, och vi ha tjänstemän hos
barnavårdsnämnderna [...]”115 Därigenom försvinner behoven av nya lös
ningar eller utvidgad åtalsrätt.
Maktordning i normalitetens namn

De konkreta åtgärder som diskussionerna under denna period resulterar i är ett
antal förändringar i lagstiftningen om misshandel och våldtäkt. Åtalsreglerna
för misshandel ändras så att åtal för våld i hemmet underlättas, och våldtäkt
och andra former av sexuella övergrepp blir straffbara även inom äktenskapet.
Kvinnor får på detta sätt ett ökat rättsskydd mot det våld som drabbar dem i
hemmet. Viktigt är också att våldet formuleras som ett problem på den politis
ka dagordningen. Därigenom kan våldet inte längre sägas vara självklart eller
oproblematiskt. Kvinnors situation i hemmet, och deras skyddslöshet mot
mäns våld, uppmärksammas och krav reses på statliga ingripanden mot detta
problem. Detta kan i sig tolkas som en utmaning av en hierarkisk könsordning
baserad på mäns tillgång till, och kontroll över, kvinnors kroppar. Samtidigt ar
tikuleras ett starkt motstånd mot att över huvud taget definiera våldet som ett
problem för det offentliga. I stor utsträckning formuleras våldet som en privat
angelägenhet, en normal och naturlig aspekt av samvaron mellan makar.

En central tanke i feministisk politisk teori är att själva gränsdragningen mel
lan vad som anses politiskt och vad som anses icke-politiskt på olika sätt kan
fungera som upprätthållande av kvinnors underordning. Kritiken formuleras
ofta kring att vissa sfärer, som av hävd är starkt knutna till kvinnor (såsom fa
milj, sexualitet och reproduktion), definieras som stående utanför det politis
ka. Detta innebär att kvinnor fråntas möjlighet att politisera frågor och områ
den som är viktiga för dem. Det betyder också att maktrelationer som
upprätthålls och kommer till uttryck inom dessa områden lämnas utanför en
politisk diskussion.116 Genom avskiljandet av en privat sfär, en familje-och kär-
lekssfär, där andra regler gäller än i det offentliga, kan mäns kontroll över, och
tillgång till, kvinnors kroppar och sexualitet skyddas och legitimeras.117 Valet
att inte ingripa i vissa relationer, kan därigenom sägas uttrycka ett aktivt, poli
tiskt ställningstagande på samma sätt som valet att faktiskt ingripa.
Flera teoretiker har också påpekat att innebörden av ”det privata” i själva
verket är mycket tänjbart. Paradoxalt nog är familjesfären - den sfär som bru
kar lyftas fram som själva sinnebilden för det privata - ofta synnerligen
styrd.118 Områden som äktenskapsbildning och relationer mellan barn och
föräldrar (t ex adoptionsregler eller arvsregler) är ofta reglerade i detalj. I grund
och botten kan därför gränserna mellan privat och offentligt sägas handla om
vilka relationer och förhållanden som anses legitima och vilka som inte gör det:
”[L]aw in fact keeps out only where it is satisfied to leave in place the social ar
rangements and power relations which characterise the unregulated situation”,
som Nicola Lacey formulerar saken.119
De könspolitiska innebörderna av gränsdragningen mellan offentligt och
privat framstår med särskild tydlighet när den offentliga politiken kring våld
mot kvinnor studeras. När familjens integritet skyddas, sker det på bekostnad av
kvinnors kroppsliga integritet. Motståndet mot ”ingipande i familjelivet” kan
tolkas i detta ljus; som en form av legitimering av mäns rätt att utöva åtminsto
ne ett visst mått av våld mot ”sina” kvinnor, under ett gräl, eller som medel för
samlag. Elizabeth M Schneider menar att själva begreppet privat; ”the concept
of privacy”, formulerar frågan om våld såsom en individuell fråga, och såsom
liggande utanför ett samhälleligt ansvar. ”By seeing woman abuse as ’private’, we
affirm it as a problem that is individual, that only involves a particular male-fe
116 Lacey 1998:58, Wendt Höjer 8t Åse 1999, särskilt kap 4.

117 Se t ex Pateman 1988, 1989, Schneider 1994, Phillips 1991.
118 Se t ex Okin 1989, Balbo 1987, Lacey 1998. Jfr Keränen 1996.
119 Lacey 1998:29.
male relationship, and for which there is no social responsibility to remedy.”120
När problemet förläggs till en enskild relation, till ett särfall, innebär detta inte
bara att kollektiva lösningar formuleras som illegitima ingrepp i privatsfären,
utan också att sådana lösningar framstår som onödiga och verkningslösa.
Samtidigt med denna ”privatisering” av problemet kan man under perioden
urskilja processer där våldet görs till ett icke-problem. Våldet formuleras som en
självklar aspekt av den heterosexuella relationen, vilket gör att hänvisningar till
familjelivets helgd, till privatlivet, egentligen blir överflödiga. Det våld som man
nen utövar mot hustrun formuleras som bagatellartat, normalt och följaktligen
inte åtalbart. Även om det under tidsperioden också formuleras en kritik mot
dessa föreställningar, uppfattas därigenom våldet i stor utsträckning som något
naturligt, såväl i gräl mellan makar som i det sexuella samlivet, där kvinnors
hämningar kan fungera som ett sätt att rättfärdiga mäns våldsutövande.
Det dras förvisso gränser mellan accepterat och icke-accepterat våld. Grovt
och upprepat våld fördöms. Men ett visst mått av våld är fullt normalt. I sin un
dersökning av den rättsliga hanteringen av våldtäktsbrottet under 40-talet, fin
ner Simon Ekström att ett begränsat mått av våld uppfattades ligga inom ra
men för ett normalt samlag: ”Rättsapparaten ifrågasatte inte att det ibland
kunde krävas våld för att ett samlag skulle bli av - man vände sig inte mot män
nens bruk av fysisk övertalning - utan man ville veta om det förekommit allt
för mycket våld.”121
Hur våldet tolkas beror emellertid till stor del på den kontext som det utförs
i. Det handlar med andra ord inte bara om hur mycket våld som utövas, utan
också om vem som slår vem, och var. Inom familjen är våld i stor utsträckning
ett icke-problem - tills dess att kroppsligt lyte uppkommer. Våld är också del
vis oproblematiskt inom det äktenskapliga samlivet. Det är en normal aspekt av
sexuell samvaro och våld uppstår naturligt som en följd av familjegräl. Även
utom äktenskapet uppfattas våldtäkter som olika allvarliga beroende på rela
tionen mellan mannen och kvinnan. Känner de varandra sedan tidigare, eller
om de tidigare haft samlag, är brottet mindre allvarligt. I alkohol- eller sinnes-
sjukdomskontexten, eller i våldtäktsfallet där övergreppet utförs av en främ
ling, är våldet inte på samma sätt naturligt eller försvarbart. De förståelser av
våldet som frammanas pendlar på så sätt mellan våld som normalt och våld
som anomali. Mannen som slår och våldtar kan antingen förstås som en avvi
kare, alkoholist eller sinnessjuk, eller som en helt normal äkta man.
120 Schneider 1994:42.

121 Ekström 2002:152. Kursivering i originalet.
När våldet förstås som orsakat av faktorer som sprit eller sjukdom, är det inte
lika tolererat. Behovet av särskilda åtgärder ses emellertid inte som akut, då re
dan existerande samhälleliga institutioner kan användas för att råda bot på
problematiken. Om våldet definieras som välbekanta samhällsproblem (sin
nessjukdom, alkoholism) blir frågan inte nödvändig för staten att hantera på
ett nytt eller annorlunda sätt - behovet av någon form av förändring eller för
bättring av kvinnors situation försvinner.
Såväl förståelsen av våld som alkoholistfråga, som ett sjukligt awikarbete-
ende, eller tvärtom som den normale mannens beteende, kan därför tolkas som
sätt att avföra problemet från en politisk dagordning. Övergreppen i sig utgör
inte det egentliga problemet och formuleras heller inte som en legitim politisk
fråga. Genom omformuleringen av mäns våld mot kvinnor till ett vedertaget
och institutionaliserat socialt problem som alkoholism, kan den rådande köns-
ordningen legitimeras. Såväl awikardefinitionen som normaldefinitionen av
våldet osynliggör på så sätt mäns överordning och kvinnors underordning.
Den kritik av våldet som ändock uttrycks, tar inte i första hand form som en
kritik av relationerna mellan könen. I stället formuleras problemet på ett så
dant sätt att insatser mot våld mot kvinnor kan harmoniera med andra, över
ordnade värden. I början av perioden formuleras detta värde som ett övergri
pande samhällsintresse. Det gäller att stävja våldet med tanke på barnen - de
framtida medborgarna, det uppväxande släktet. Det är på liknande sätt den sta
bila samhällsordningen, snarare än kvinnors kroppsliga integritet, som står på
spel när otukt utövas med sinnesslöa. Idéer om det goda hemmet och den sun
da folkstammen förs fram som ett sätt att legitimera statliga ingripanden i pri
vatsfären. Genom att beskriva problemet i termer av ett vitalt samhälleligt in
tresse, kan alltså statliga ingripanden, som förbättrar skyddet, eller villkoren för
kvinnor legitimeras.
Synen på statens roll förändrades på ett avgörande sätt under 1900-talets
första decennier, hävdar Roger Qvarsell. När idéer etablerades om att staten,
förutom att garantera den enskildes liv och egendom, även borde garantera
medborgarnas sociala och politiska rättigheter, fick detta till konsekvens att
mer omfattande statliga ingripanden i den enskildes liv uppfattades som legiti
ma. Qvarsell uttrycker det som att tanken om samhällsnytta blev ett ”överord
nat värde som den enskildes intressen ibland kunde få stå tillbaka för”.122
Att sätta samhällsnyttan i förgrunden kan möjliggöra åtgärder som förbätt
122 Qvarsell 1991:202.

rar, men ett sådant förhållningssätt kan givetvis också problematiseras. Utifrån
detta perspektiv kan åtgärder som snarare kontrollerar och underordnar kvin
nor än förbättrar för dem legitimeras - reglementeringslagar och steriliser
ingslagar är tydliga exempel på detta.123 Materialet jag har studerat visar också
hur övergrepp mot kvinnor som inte uppfattas som liggande i kollektivets in
tresse att stävja, legitimeras av denna slags argumentering. I en sådan förståel
se är otukt ett mer relevant brott än våldtäkt, då otukt, till skillnad från våld
täkt, hotar en sedlig, på äktenskapet grundad, samhällsordning. Kvinnans
skyddslöshet inom äktenskapet blir här oproblematisk. I denna förståelseram -
där gemenskapen tydligt föregår individen - blir det inte möjligt att driva frå
gor som rör kvinnor, eller förbättrar för kvinnor, om inte dessa kan omformu
leras i det allmännas intresse.
Även om det övergripande samhällsperspektivet är centralt under tidsperi
oden, bör det påpekas att problemet våld allt mer formuleras som en fråga om
individens rätt till kroppslig och sexuell integritet.124 När individargumenter
ingen framträder, formuleras också en starkare formulerad tanke om rättvisa
som likabehandling; alla individer skall behandlas lika. Betydelsen av kontex
ten: av vem och var, tonas ner. Det framförs som orättvist att individer skall ha
olika rättsskydd beroende på om de är gifta eller inte. Betoningen av individens
rättigheter kan på detta sätt legitimera ingripanden, även då ett tydligt sam
hällsintresse saknas, t ex vid våldtäkt inom äktenskapet. Såväl med en gemen-
skapsorienterad som med en individcentrerad förståelseram kan således, vilket
också framgår av exemplen i detta kapitel, ingripanden mot våld i hemmet le
gitimeras. Samtidigt blir det uppenbart hur fast förankrad 1960-talsindividen
ändå är i sin samhälleliga kontext - inte minst genom de särskilda preskrip
tionsregler som gäller för just sexualbrott; hur olika sexuella övergrepp ännu
tolkas och värderas beroende på ”omständigheterna” - med vem och var brot
tet sker - och hur våldtäkt och misshandel inte anses böra falla under allmänt
åtal.
123 Se Svanström 2000, Runcis 1998.1 sin avhandling om steriliseringen i Sverige, beskriver Maija Run
ds hur frågor om sexualitet och barnalstrande under 1920- och 1930-talen allt starkare kom att formu
leras som samhälleliga angelägenheter, och som därför kunde motivera långtgående statlig intervention:
”Med den allmänna folkhälsan som mål skulle samhällsintresset sättas före individintresset och som ett
led i denna strävan måste även folkets fortplantning underställas medicinsk övervakning genom rashy
gien och sterilisering” (Runcis 1998:47).
124 1953 års utredning beskrivs av Simon Ekström (2002) som en nyorientering av förhållningssättet till
våldtäkt, eftersom sedlighetsbrotten formulerades starkare i termer av kränkning av individers sexuali
tet än i termer av allmänt sedlighetssårande.
Kontextualiseringens problem
Feministisk kritik mot den juridiska hanteringen av våld formuleras - ofta som
att lagen konstruerar våldet kontextlöst - som ett brott utan relationer, utan
förhistoria och efterhistoria.125 Att straffrätten är dekontextualiserad innebär
att ingen hänsyn tas till den omgivande verkligheten när man bedömer om en
gärning är brottslig eller inte, skriver Petter Asp.126 Skälen för detta är för det
första att det är gärningen, inte gärningsmannen, som skall granskas. Det är
vad som har gjorts, inte hur någon är, som är det viktiga. För det andra lyfter
Asp fram dekontextualisering som ett slags garanti för att rätten inte skall ta
ställning i kontroversiella politiska och sociala frågor. Det är enbart ett frag
ment i människors liv, en liten skärva av verkligheten, som hanteras i det juri
diska systemet.127
I feministisk kritik är det just detta att våld formuleras som ett avgränsat
problem, utan koppling till övergripande strukturer eller maktförhållanden,
som problematiseras. I en könsneutral lagdiskurs förvandlas därigenom kvin
noförtryck till en fråga om oaccepterat våld mot individen. Våld mot kvinnor
likställs med våld mot andra individer, och den övergripande maktrelationen
försvinner. ”The insistently individualized construction of our lives in law de
nied the multifaceted experience of much of our existence as women.”128 Fo
kuseringen på klart avgränsade brott utförda av avgränsade individer och la
gens strävan att abstrahera bort all form av samhällelig kontext döljer de
systematiska övergrepp kvinnor utsätts för enbart för att de är kvinnor. Ab
straktionerna innebär både att den verklighet som kvinnor lever i döljs, och att
det strukturella förtrycket raderas ut. Våldets specifika karaktär och dess över
gripande funktion och betydelse osynliggörs.
De feministiska kraven på ”rekontextualisering” av lagen som följer på en
sådan kritik kan emellertid också ses som problematisk. Som Nicola Lacey på
pekar döljer sådana krav det faktum att lagstiftningen redan på flera sätt är
kontextualiserad - ofta på ett sätt som är ofördelaktigt för kvinnor. På en mer
övergripande nivå är givetvis de normer om tillåtet och otillåtet som uttrycks i
lagstiftningen djupt förankrade i samtidens moraliska och politiska system.
125 Se t ex Mahoney 1994:60-61.

126 Asp 1999:89 ff.
127 Asp påpekar att denna beskrivning av straffrätten bör nyanseras något. När det t ex gäller val av på
följd, har man ofta varit mycket noga med att undersöka gärningsmannens sociala omständigheter (Asp
1999:91). Han gör här en åtskillnad mellan ansvarsfrågan, där man ofta enbart försöker konstatera vad
som har hänt, och påföljdsbestämningen, som i högre grad är kontextualiserad.
128 Mahoney 1994:64-65.
När dessa normer sedan skall tolkas, vägs olika slags omständigheter in för att
en helhetsbild av brottet och dess påföljder skall erhållas.129 Detta konstateran
de betyder dock inte att man förnekar att lagstiftningen ofta utesluter viktiga
aspekter av kvinnors liv och verklighet. Men i stället för att formulera en gene
rell kritik av lagstiftningens abstraktioner, verkar det rimligare att betrakta
lagstiftningen som ”a specific and politically problematic contextualisation; ab
straction is an ideology as much as a fact, and what matters is what gets ab
stracted and how”.130 Lacey pekar också på de likheter som finns mellan den fe
ministiska kritiken av lagstiftningens liberala ideal - objektivitet, neutralitet
och likhet - och en kommunitära teoretisk tradition. Här finns samma beto
ning av det samhälleliga framom det individuella, av det relationella framom
det autonoma, av kropp/känslodimensionen framom det ensidigt rationalistis
ka. Men samtidigt blir det tydigt hur reaktionärt ett sådant tänkande kan vara
om det underlåter att problematisera maktrelationerna i den samhällskultur
som är resonemangets utgångspunkt.131 Kontextualisering kan inte i sig förstås
som progressiv.
Detta framstår också som uppenbart i den tidiga lagstiftning jag analyserat
ovan. Här råder en sällsam kontextkänslighet. Det är i själva verket just i den
na kontext som det till stor del avgörs om det våld mannen utövat mot kvin
nan över huvud taget är ett brott eller inte, och i så fall hur allvarligt det brot
tet är.132 De specifika omständigheter - i hemmet, i den heterosexuella
relationen - som våldet utförs i, integreras relativt oproblematiskt såväl i de-
129 Lacey 1998:198-199. Kontext förstås här alltså på olika nivåer: en övergripande, politisk/normativ
nivå, som handlar om att lagstiftningen alltid är inbäddad i samhälleliga föreställningar om vilka hand
lingar som är legitima och vilka som inte är det, och en konkret nivå där det enskilda rättssubjektet kon-
textualiseras i rättsordningen, både när man skall utreda vad som har inträffat, och när påföljd skall be
stämmas. Udden i Laceys resonemang är riktad mot föreställningar om rättssystemet — på alla nivåer -
som relativt sett fristående från subjektiva värderingar, känslor och politik. Det feministiska kravet på
kontext innebär olika slags krav på att könsdimensionen skall beaktas i rättssystemet. Ofta handlar det
om att den ojämlika könsrelationen skall erkännas: det faktum att det inte är abstrakta individer som
begår brott mot varandra, utan män och kvinnor, som innehar har olika samhälleliga positioner. Ibland
handlar det också om att det enskilda brottet skall sättas in i en kontext som ger bättre rättvisa åt kvin
nors upplevelser, t ex vid våldtäktsbrott eller misshandelsbrott. Lacey diskuterar hur kvinnors upplevel
se vid våldtäkt, och särskilt de aspekter som har att göra med kroppslig kränkning, känslor av skam och
förnedring, skulle kunna inrymmas i en våldtäktslagstiftning. Här handlar ”kontext” om bortträngda
aspekter av kroppslighet och känslor/ relationer (Lacey 1998 kap 4).
130 Lacey 1998:200.
131 Jfr Åse 1996.
132 Soile Pohjonen, som analyserat straffrätten i Finland, påpekar att straffrätten kritiserats utifrån att
den riktar uppmärksamheten mot den enskilda, individuella gärningen utan att ta hänsyn till ”växel
verkan och socialt ansvar”. Detta mönster avviker man dock ifrån när det gäller våldtäkt och kvinno
misshandel, slår hon fast. ”En man som handlar i enlighet med samhällets sexistiska attityder behöver
inte alltid bära ett individuellt ansvar och orsakerna till gärningen söks även i offrets handlande” (Po
hjonen 1995:204).
batten som i själva lagen (bland annat genom åtalsunderlåtelse och lägre
straffvärde allt utifrån omständigheterna). Och det är just framhållandet av de
diffusa gränserna mellan våld och sexualitet, mellan övergrepp och samlag,
mellan misshandel och normalt gräl, som används som legitimeringsgrund för
statens passiva, tillåtande hållning. Förståelsen av misshandel och våldtäkt
förankras tydligt i könsrelationen och tolkas enligt föreställningar om könens
olikheter och relationer - inte minst vilka rättigheter män har i förhållande till
kvinnor, i äktenskapet och i andra sexuella relationer.
I feministisk teori kan kraven på ”sammanhang” fungera som kritik mot en
ordning som är tyst om vissa upplevelser, företeelser eller relationer men sam
tidigt kan en kontextualisering av brottet i tid och rum, i normer om sexualitet
och kön, fungera befästande av rådande ordning. På samma sätt har jag försökt
visa att ”samhällsargumenteringen” - gemenskap före individ-perspektivet -
under denna period kan borga både för åtgärder som kan ses som stärkande av
kvinnors position, och för åtgärder (eller underlåtelse att åtgärda) som snarare
kan ses som ett upprätthållande av kvinnors underordning. Den viktiga frågan
tycks inte handla om begreppsparet abstraktion - kontextualisering, utan sna
rare om att undersöka på vilket sätt problem kontextualiseras; och vilka kon
texter som definieras ut som irrelevanta.
Samtidigt som viktiga reformer tillkommer under denna period, menar jag
att hanteringen av våld på många sätt uttrycker och upprätthåller en manlig
norm. Krav på förändring av den rådande ordningen utlöser stor oro för att
mäns rättssäkerhet och integritet skall komma att kränkas. Fokuseringen på
kvinnor anses som ensidig och som något som tar resurser från bekämpandet
av den allmänna brottsligheten. De ”riktiga” brotten hotar därigenom att inte
kunna utredas på ett tillfredsställande sätt. Kraven uppfattas som både orättvisa
och potentiellt omstörtande av rättssäkerheten. Den ”allmänna” synpunkten,
eller rättsmedvetandet, ställs mot ”snäv” fokusering på kvinnan, den ”grova”,
vanliga brottsligheten ställs mot de ”lindriga”, specifika, privata kvinnobrotten.
På samma sätt kan de särskilda regler kring brotten förstås, där den korta pre
skriptionstiden och åtalsreglerna framstår som ett skydd för män att utöva ett
visst mått av våld mot kvinnor utan att riskera utpressning och skandalisering.
Detta uttrycker, i min tolkning, att rättssubjektet i första hand är modelle
rat efter ett manligt subjekt. Att det allmännas perspektiv sammanfaller med
det manliga perspektivet är själva förutsättningen för att krav på åtgärder som
stärker kvinnors position formuleras som ett hot mot det allmänna. Den indi
vid och samhällsmedborgare som lagen framför allt skyddar visar sig vara man.
De brott som staten i främsta rummet bör ingripa emot visar sig vara brott be
gångna mot män, eller brott som uppfattas hota samhällets existens och fram
tid. Därigenom minskas legitimiteten för argumentet att det är statens ansvar
att hindra män från att utöva våld mot kvinnor. Även våldtäktsdiskussionerna
formeras utifrån e:n manlig position: utgångspunkten är mannens rätt till sam
lag. I debatten tydliggörs att föreställningen om mannens rätt till samliv med
sin hustru, trots att hon nekar eller gör motstånd, är långt ifrån utraderad i och
med den nya lagstiftningen 1965. Själva lagens formulering präglas också av
detta tänkande. Har kvinnan gift sig med mannen - eller föranlett honom att
tro att sex även på annat sätt är tillgängligt - kan övergreppet följdriktigt inte
kallas våldtäkt. Mannen har således genom giftermål, eller tidigare erotisk kon
takt, fortfarande ett slags rätt till kvinnans kropp. Kvinnors rätt till kroppslig
integritet är i denna mening villkorad.
Veena Das lyfter fram att sexualitet tenderar att förvandlas till övergrepp
först när män som makar eller fäder skadas. Hon skriver att ”...a slippage occurs
in which an offence of the body and will of the woman becomes transformed
into an offence against the rules of alliance”.133 Att våldtäkt inom äktenskapet
inte kriminaliseras förrän 1965, och då först efter hård debatt, och att kvinnans
beteende och sexuella historia är avgörande för om en våldtäkt är en våldtäkt,
kan i detta perspektiv tolkas som att lagstiftningen inte i första rummet utgår
från att skydda kvinnors rätt till sexuell integritet.134 När kvinnor i större ut
sträckning än tidigare formuleras som sexuella och rättsliga subjekt, formeras
också våldtäkt som ett mindre allvarligt brott. Minimistraffet, sex års fängelse,
upplevs i slutet av 1930-talet som orimligt strängt och utredningen önskar en
”differentiering mellan svårare och lindrigare fall”.135 Den gryende förståelsen
att kvinnor har en sexualitet som de i någon mening bör styra över, och en
kropp som inte enbart kan betraktas som mannens ägodel, sammanfaller
sålunda med ett uttalat behov av mer differentierade straffskalor, av olika slags
våldtäkter.
Liksom det enbart är utifrån en manlig norm som kvinnor framstår som
särfall, som avvikande, så är det utifrån mannen som självklar utgångspunkt,
som kvinnan kan formuleras som problemet i våldtäktsfrågan. Oavsett om hon
beskrivs som för lösaktig, eller tvärtom för sexuellt hämmad, är det kvinnan
133 Das 1996:2416.

134 Här ligger alltså det mönster fast som utmärker äldre tiders våldtäktslagstiftning: våldtäkt som i förs
ta hand en kränkning av mäns rättigheter, jfr diskussionen i kap 2, s 33-34.
135 SOU 1935:68 s 30.
som framstår som den som framkallar övergreppet. De sinnesslöa kvinnorna
formeras som översexuella och okontrollerbara, och det är deras kroppar som
till slut framstår som den fara mot vilket samhället måste skyddas. De måste
kontrolleras så att de inte frestar män att begå otukt och hemmen förvandlas
till otuktsnästen. Även när situationen är den omvända, i de fall då kvinnor har
otukt med sinnesslöa män, är det kvinnans kropp/sexualitet som ställs till
svars. Medan mannens sexuella förbindelse med en sinnesslö är normal, är
kvinnans sexuella förbindelse med sinnesslö i sig ett bevis på att hon själv är
onormal, sinnesslö eller erotoman. Låter hon honom komma för nära, eller
tvärtom inte vill ha honom nära alls, så är det ändå hennes kropp som utlöser
hans handlingar, oavsett om det är en kropp som ses som erotoman eller frigid.
Lite tillspetsat kan det uttryckas som att det grundläggade problemet i våld-
täktsdiskussionen inte är att mannen kräver och tilltvingar sig samlag, utan att
kvinnan inte alltid vill. Det är hennes beteende och kropp som sätter igång pro
cessen. Bara genom att tillåta mannen ”ganska nära”136 sin inbjudande kropp,
eller om hon tidigare tillåtit honom att komma nära, kan hon uppfattas som
delaktig i att våldtäkten inträffar. Mäns sexualitet och manskroppen konstrue
ras inte på samma sätt som problematisk. Simon Ekström lyfter också fram hur
rättsapparaten under 1940-talet betonar kvinnors eget agerande som bidra
gande orsak till mäns övergrepp, vilket leder till slutsatsen att mannen inte en
sam kan hållas ansvarig. Genomgående är det kvinnors sexualitet som nagel
fars. Mäns sexualitet blir intressant först när det fanns misstanke om sexuell
anomali, och problemet överläts till rättspsykiatrin.137
Den offentliga politiken kring våld mot kvinnor under denna period kan
tolkas som både utmanande och befästande av ordningen. Utmaningen ligger
i att våld mot kvinnor i hemmet förs upp på dagordningen, vilket också resul
terar i ett visst konkret förbättrat skydd för kvinnor i hemmet. På detta sätt kan
man säga att våld mot kvinnor mist något av sin tidigare självklarhet, sin tysta,
naturliga legitimitet. Men samtidigt sker en omformulering av problemet, som
i min tolkning verkar som ett befästande av en könsmaktordning. När våldet
görs normalt, eller privat, eller avförs från den politiska dagordningen genom
att omformuleras till andra, könsneutrala problem, osynliggörs våldet som ett
könspolitiskt problem och kan därmed inte heller åtgärdas som sådant. Detta
kan tolkas som att den offentliga politiken under perioden inte bara undviker
136 SOU 1935:68 s 30.

137 Ekström 2002:135.
att agera gentemot problemet, utan också på en nivå legitimerar det. Rättssub
jektet är och förblir i första hand en man. Poblemet våld uppfattas och uttrycks
utifrån en norm som kan betecknas som manlig. Det är utifrån denna norm
som kvinnor konstrueras som särintresse, som avvikande och hotfulla, och det
är också utifrån denna norm som kvinnor kan göras medansvariga för det våld
som män utsätter dem för.
ψ[
4. Det sociala våldet
Efter kontroverserna kring brottsbalken lägrar sig en 15-årig tystnad kring frå
gan om hustrumisshandel i den offentliga politiken. Till skillnad från våld-
täktsproblematiken, som redan i början av sjuttiotalet åter diskuteras och ut
reds1, tycks denna fråga så bortglömd, att den måste upptäckas på nytt. En
högljudd mediadebatt kring våldsutsatta kvinnor i hemmet överraskar i slutet
av sjuttiotalet de något yrvakna politikerna. Snart konstateras att ”det i en ut
sträckning som tidigare inte har varit allmänt känd förekommer att kvinnor
utsätts för våld i hemmen”.2 När frågor och motioner börjar ställas kring kvin
nomisshandel, visar det sig att problemet befinner sig som i ett svart hål. Vid
denna tidpunkt existerar ingen svensk forskning i frågan. Inte ens statistik över
fenomenet går att uppbringa, då misshandelsbrott fram till 1980 inte redovisa
des könsuppdelat.3
Det dröjer inte länge förrän det uppmärksammas att varken rättsväsende,
sjukvård eller sociala myndigheter är utformade för att hantera våldet. Detta
förklaras med att ”kvinnomisshandel är ett relativt ’nyupptäckt’ problem, som
11971 får sexualbrottsutredningen sina direktiv, vilket resulterar i utredningen SOU 1976:9. Tidsperio
dens våldtäktsdiskussion diskuterar jag i nästa kapitel.
2 Ds Ju 1981:8 s 3.
3 Ds Ju 1981:8 s 34. Här konstateras att det inte finns ”något aktuellt svenskt vetenskapligt arbete där
man speciellt har studerat denna fråga” (Ds Ju 1981:8 s 67).
först under senare år definierats som ett socialt problem av betydande omfatt
ning”.4 Som en följd av debatten får sittande sexualbrottskommitté 1977 ett
tilläggsdirektiv att göra en översyn av reglerna om åtal för misshandel. I direk
tivet antas att ”olika former av kurativt och socialt stöd till kvinnor i utsatt
ställning kommer i blickpunkten”5 men en möjlig åtgärd anses också vara att
låta misshandel i hemmet falla under allmänt åtal. En reservation tillfogas
dock:
Tänkbart är sålunda att behålla en prövning om åtal är påkallat från all

män synpunkt för vissa grupper av lindriga misshandelsbrott på enskilt
område. Även andra lösningar kan komma i fråga.6
Problemet våld mot kvinnor förstås här i första hand som ett socialt problem,
i betydelsen ett behandlingsproblem. Vård, omsorg och kurativt stöd skall pri
oriteras. Först i andra hand uppfattas våld som en fråga för lagstiftarna. Den
avslutande reservationen i direktiven, att vissa lindriga misshandelsbrott på en
skilt område inte nödvändigtvis måste falla under allmänt åtal, tyder på en fö
reställning att våld i hemmet kan förstås som kvalitativt annorlunda än miss
handel i det offentliga rummet (som regelmässigt faller under allmänt åtal).
Det finns en ambivalens gällande hur våld mot kvinnor skall förstås - är det ett
särskilt slags våld eller inte? Bör det hanteras på samma sätt som annat våld?
Och vilken betydelse har egentligen kön?
Detta kapitel handlar om den diskussion som förs i offentligt tryck under
1970-tal och 1980-tal om problemet kvinnomisshandel. Kapitlet lyfter i första
hand fram den lagreform som innebar att våld i hemmet kom att falla under
allmänt åtal. En viktig fråga är också lagen om besöksförbud, som införs under
perioden. Med denna lag blev det möjligt att hindra män från att uppsöka el
ler kontakta kvinnor de tidigare misshandlat. Jag följer även diskussionerna om
gränsdragningar mellan ringa, normal och grov misshandel. Under perioden
formeras också en betydande socialpolitisk diskussion kring våldet. Inte enbart
juridiska åtgärder behövs, menar man, utan även andra insatser krävs; framför
allt praktiska och vårdande.
Liksom i föregående kapitel står frågan om hur problemet våld formuleras i
fokus. Till skillnad från föregående period är emellertid den mest framträdande
4 Ds S 1983:2 s 107.
5 Ds Ju 1981:8 s 3.
6 Ds Ju 1981:8 s 3.
skärningspunkten inte längre den mellan det individuella och det samhälleliga.
Den förståelse som baseras på en prioritering av gemenskapen är inte längre
lika betydelsefull i diskussionen. Tanken om våld som i första hand ett hot mot
individens integritet framträder nu tydligare. Med denna föreställningsram,
som har den enskilde individen som utgångspunkt, uppstår tydligare problem,
eller spänningar, i relation till kön. Jag fokuserar därför vilken betydelse di
mensionen kön ges i diskussionen, i vilken utsträckning problemet formuleras
som könsneutralt eller könsspecifikt. En fråga handlar också om huruvida våld
mot kvinnor ses som ett särskilt problem eller om det förstås som i grunden
samma problem som annan brottslighet/annat våld. När våldet hanteras inom
ramen för en socialpolitisk kontext uppstår också nya, intressanta skärnings
punkter. Hur formuleras frågan som ett socialt problem, som en fråga om vård
och behandling, till skillnad från ett juridiskt rättviseproblem, eller från ett po
litiskt/ideologiskt problem, som utgår ifrån konflikt och maktrelationer?7 Och
hur hanteras spänningen mellan en etablerad socialpolitisk ”helhetssyn”, eller
familjecentrering å ena sidan, och kraven på kvinnospecifika åtgärder å den
andra?
Jag undersöker också vilka förklaringar till våldet som diskuteras. Uppkom
mer nya sätt att förklara våld mot kvinnor under perioden? Vad innebär detta
för vilka politiska åtgärder som kan föreslås? Avslutningsvis resonerar jag om
hur dessa tankemönster har förändrats i jämförelse med tidigare period och
hur detta kan tolkas i termer av kön och makt. Vad innebär den större foku
seringen på individen för möjligheter att agera emot problemet våld mot kvin
nor? Hur kan den framväxande socialpolitiska formuleringen av problemati
ken tolkas? På vilket sätt kan de ”nya” förklaringsmodeller som uppstår kring
problemet tolkas i termer av en utmaning - eller ett upprätthållande - av en
könsmaktordning?
7 Begreppet ”social” kan givetvis ha många skiftande innebörder. Ofta menas med socialpolitik åtgärder
riktade mot att möta ”the social needs of the population (social needs usually being interpreted as wel
fare needs), with the list including policies concerning social security, health, housing, education and
(sometimes) law and order” (A Dictionary of Sociology 1994:619). Den användning av begreppet social
som förekommer i detta kapitel länkar begreppet just till föreställningar om att staten bör ingripa mot
problemet våld genom olika former av vårdande och stödjande insatser gentemot familjer där våld fö
rekommer.
Individ eller kön
När sexualbrottskommittén lägger fram sitt delbetänkande om ätalsregler för
misshandel konstateras, med hjälp av statistik, att offren för familjevåld oftast
är kvinnor, och att våldet förövas av män som står eller har stått i en nära
känslomässig relation till kvinnan.8 I såväl betänkandet som propositionen
konstateras att förslaget främst kommer att få betydelse för fall av kvinnomiss
handel.9 Våldet situeras stundtals i en könsmässig kontext: här talas om man
nen, kvinnan och relationen. Att relationen mellan förövare och offer varken är
jämlik eller könsneutral uppmärksammas. Problemet med gällande åtalsregler
beskrivs som att män kan utöva påtryckningar för att hindra kvinnor från att
”ge uttryck för sin uppfattning i åtalsfrågan”.10 I riksdagen hävdas att situa
tionen för misshandlade kvinnor visar den ”brist på rättssäkerhet som kvinnor
drabbas av”.11
Om frågan på detta sätt formuleras i könsspecifika termer, påpekas emeller
tid i diskussionen att misshandel i hemmet inte bara drabbar kvinnor. Det fö
rekommer ”självfallet även mot andra än kvinnor och barn”.12 Även om bris
tande jämställdhet definieras som ett av problemen bakom misshandel, kan
misshandel av barn diskuteras och behandlas på samma gång som misshandel
av kvinnor.13 Mycket av det kommittén diskuterar gäller också, påpekar man,
utanför den egentliga kvinnomisshandeln.14 Även syskon kan slå varandra,
och det förekommer också fall av misshandel i hemmet då de inblandade inte
har någon personlig relation. Alla dessa exempel omfattas av de nya reglerna.
”Detta krav har nämligen inte gjorts beroende av vem som är offer för miss
handeln.”15 I princip omfattar förslaget således alla människor. Kommitténs
betänkande döps följdriktigt till det könsneutrala ”Åtalsregler vid misshandel”.
I diskussionen formeras kvinnomisshandel också som en generell fråga om
våld och attityder till våld i samhället i stort. Ett argument som förs fram för en
8 Ds Ju 1981:8 s 38.
9 Ds Ju 1981:8 s 2, Prop 1981/82:43 s 1.
10 JuU 1980/81:29. Samma argumentering finns även i JuU 1981/82:18, då utskottet tar ställning för att
åtalsreglerna skall ändras.
II Riksdagens protokoll 1979/80:17 s 116.
12 Ds Ju 1981:8 s 13.
131 propositionen sammankopplas våld mot kvinnor med våld mot barn eller ungdom under samlings
namnet misshandel inom familjen (Prop 1981/82:43 s 10). Se även t ex JuU 1979/80:41.1 ett senare ut
skottsbetänkande slås också fast att många av de skäl som anförts gäller även i fråga om misshandel mot
barn. Dessutom påpekas att åtalsbestämmelserna även gäller ”andra fall av misshandel på enskild plats
än kvinnomisshandel och barnmisshandel” (JuU 1981/82:18 s 3).
14 Ds Ju 1981:8 s 45.
15 Ds Ju 1981:8 s 13. Lagtexten hålls könsneutral, se SFS 1981:1313.
lagändring är att ”den allmänna synen på våldsbrottslighet torde vara stränga
re nu än vad fallet var vid tillkomsten av [Brottsbalken]”.16 Lagstiftningens
främsta uppgift i denna fråga uttrycks som att vara normbildande; att ”ge ut
tryck för att samhället ogillar våld”.17 Kommittén framhåller också ”intresset av
att allt våld förhindras i största möjliga utsträckning”.18 Problemet formuleras
på detta sätt som könsneutralt; det handlar om att markera att samhället ogil
lar allt våld, inklusive det som drabbar kvinnor.
Från flera håll betonas uttryckligen att en ändring av åtalsreglerna inte skall
tolkas som en specifik kvinnoreform. Alla former av misshandel på enskilt om
råde bör falla under allmänt åtal. ”Anledning föreligger ej att särbehandla kvin
nomisshandel på ett sådant sätt att åtalsregeln bibehålies beträffande andra ka
tegorier av våldsoffer.”19 Det poängteras att detta inte är fråga om
särbehandling.20 I själva verket förhåller det sig tvärtom; en tidigare särbe
handling på grund av kön kan förpassas till historiens skräphög. Misshandlade
kvinnor anses ha blivit felaktigt - könsspecifikt - behandlade i det förflutna,
vilket en justering av det juridiska systemet skall rätta till. Från och med nu
skall allt våld behandlas lika. Argumenten för nya åtalsregler grundar sig fram
för allt i principen att ingen individ skall behöva bli misshandlad. Misshandel
”inom familjen är ett brott som är minst lika straffvärt som andra former av
misshandel”.21 Individers kroppsliga integritet bör ges samma status på enskild
och allmän plats.
Indirekt argumenteras emot äldre tiders accepterande av ett visst mått av
våld i det äktenskapliga samlivet. Synen på äktenskapet har förändrats, vilket
gör ändrade åtalsregler önskvärda: ”Man skulle därmed hjälpa den utsatta
kvinnan att få åtminstone något stöd för den syn som präglar den moderna fa-
miljerättsliga lagstiftningen, nämligen att äktenskapet är en form av frivillig
samlevnad mellan två självständiga personer.”22 Äktenskapet formuleras här
inte längre som en specifik relation, där särskilda regler gäller, utan som en fri
sammanslutning mellan två likställda individer. En sådan syn kräver lika be
handling och samma regler.
Även i diskussionen om vad som skall krävas för att ett misshandelsbrott
16 Ds Ju 1981:8 s 4.
17 Prop 1981/82:43 s 11.
18 JuU 1980/81:29 s 5.
19 Prop 1981/82:43 s 16.
20 Prop 1981/82:43 s 17.
21 Prop 1981/82:43 s 11.
22 Ds Ju 1981:8 s 48-49.
skall räknas som grovt, formuleras våldet som en del av en övergripande pro
blematik som rör kränkning av enskilda människors integritet. Straffvärdet för
sådana brott föreslås höjas. Våldsbrottslighet och förmögenhetsbrott pekas ut
såsom särskilt kränkande.23 Argumentationen rör sig kring tematiken rättsvä
sendets förslappning. Eftersom en allt mildare straffmätning anses ha praktise
rats sedan sjuttiotalet, anses det nu vara dags att skärpa straffen.
Tre huvudsakliga kategorier av våldsbrott pekas ut såsom särskilt brutala:
när flera misshandlar en person, när misshandel fortsätter även sedan offret är
försvarslöst och slutligen ”våldshandlingar mot den som är fysiskt väsentligt
svagare - t ex ett litet barn eller en äldre person”.24 Även vid kvinnomisshan
del, som också drabbar en i regel fysiskt svagare individ, bör våldshandlingen
ofta bedömas som grov, särskilt om den är långvarig eller oprovocerad.25 Kvin
nomisshandel sorteras här in under överrubriken brott mot personlig integri
tet - som kan vara antingen av ekonomisk eller fysisk art - och därtill i under
kategorin våld mot svagare person. Dimensionen kön blir här likställd med
dimensionen fysisk underlägsenhet; en egenskap som inte är könsspecifik, utan
som kvinnor delar med andra svaga grupper: som äldre, eller barn. I justitieut-
skottes kommentar till propositionen har kvinnomisshandel som begrepp för
svunnit. Här diskuteras fysisk svaghet, våld som pågått under längre tid och va
rit integritetskränkande, men dimensionen kön är borta. Problemet våld mot
kvinnor finns inte kvar som kategori och inte heller som exempel.26
Hanteringen av frågan om besöksförbud visar upp ett likartat mönster. I ju
stitiedepartementets promemoria, som ligger som underlag för propositionen,
påpekas att fokus ligger på kvinnomisshandel och ”de särskilda problem som
uppstår vid denna typ av brott”.27 Propositionen synes försöka förena ett
könsneutralt brottsofferperspektiv med ett kvinnoperspektiv när man konsta
terar att lagen syftar till att ge ”bättre skydd för dem som förföljs och trakasse
ras och är ett led i strävandena att förbättra skyddet framför allt för kvinnor
som utsätts för misshandel och andra övergrepp”.28 Reformen förväntas ge
23 Ds Ju 1986:11, Prop 1987/88:14, JuU 1987/88:16.

24 Prop 1987/88:14 s 5-6. Jfr SFS 1988:2.
25 Ds Ju 1986:11 s 37.
26 JuU 1987/88:16. Ett parallellfall är den ändring i brottsbalken som gäller straffskärpning för ringa
misshandel. Det blir nu möjligt - men inte nödvändigt - att döma till fängelse i högst sex månader även
vid ringa misshandel (SFS 1993:207). Detta gäller fall av ”upprepade brott som gränsar mot normal
graden av misshandel eller massiva återfall i ringa brott” (Prop 1992/93:141 s 29). Upprepat våld karak
täriserar just kvinnomisshandel, men själva begreppet kvinnomisshandel eller dimensionen kön
nämns varken i propositionen eller i lagutskottets utlåtande (1992/93:JuU16).
27 Ds Ju 1987:13 s 5.
28 Prop 1987/88:137 s 1.
ökad trygghet för den utsatta personen samt större möjligheter för polisen att
ingripa och förebygga farliga situationer.29 Ett besöksförbud skulle således
uppfylla två syften, dels ge ett bättre skydd för kvinnors fysiska och psykiska in
tegritet, dels ge ”en allmänt brottsförebyggande effekt som är önskvärd”.30 Lagen
beskrivs också med en könsneutral terminologi; det är en metod att hindra en
våldsbenägen ”person” från att utsätta ”en annan person” för förföljelser och
trakasserier.31 Reformen riktas således inte enbart till kvinnor. Även män och
barn kommer att kunna nyttja reformen. Kvinnor kan också vara förövare:
Det förekommer sålunda också att en kvinna som har en känslomässig re
lation till en viss man förföljer denne även om handgripligheter av natur
liga skäl är ovanliga i dessa situationer. Vidare kan behov av besöksförbud
tänkas föreligga i fall där någon gjort sig skyldig till övergrepp mot barn.
Exemplen kan göras många.32
Även trakasserier av åldringar inryms i förslaget, liksom homosexuella par och

parter som inte haft någon tidigare förbindelse.33 Slutsatsen är entydig; lagen
skall inte gälla enbart för kvinnor, utan måste ges en ”generell utformning”.34
Våld är lika straffvärt vem det än drabbar, och alla individer skall beredas
skydd. Våld mot kvinnor framstår som i princip likställt med annat våld. Det
bör därför inte särbehandlas. Våld mot kvinnor frikopplas på detta sätt från
kön och könsrelationer och infogas i kategorierna ”vanligt” eller ”allmänt”
(könsneutralt) våld, som liksom varje våldshandling i statens ögon är förkast
lig. Våldet formuleras också som ett ”större” problem än könsproblemet. I riks
dagen beskrivs våld mot kvinnor som en del av en övergripande problematik,
som rör ”den svenska andliga fattigdomen”.35 Våldet kan inte behandlas som
enbart en jämställdhetsfråga, utan som en fråga om ”en människosyn som är
absolut och ger alla ett okränkbart värde oberoende av kön, ras, ålder, intellekt
osv”.36
Debatten visar emellertid att detta sätt att formulera problemet inte får fullt
29 Prop 1987/88:137 s 13, se även JuU 1987/88:6 s 9.

30 Prop 1987/88:137 s 11 (min kursivering).
31 Propositionens förslag lyder: ”Genom besöksförbud skall en person kunna förbjudas att besöka eller
på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denne [...]” (Prop 1987/88:137 s 14).
Jfr SFS 1988:688.
32 Ds Ju 1987:13 s 24.
33 Ds Ju 1987:13 s 34.
34 Ds Ju 1987:13 s 24, Prop 1987/88:137 s 13.
35 Riksdagens protokoll 1986/87:49 s 14.
genomslag. Det formuleras en explicit kritik mot en könsneutralisering av pro
blemet våld mot kvinnor. I en riksdagsdebatt kritiseras lagstiftningen för att
”man fortfarande döljer och osynliggör arten och graden av det sexualiserade
våldet mot kvinnor”.37 En motion argumenterar på samma sätt för att begrep
pet kvinnomisshandel skall införas i juridisk terminologi och i lagstiftning. På
så sätt skulle det tydliggöras att det handlar om övergrepp mot kvinnor. Detta
förslag vinner dock inget gehör:
Härutöver vill utskottet tillägga att reglerna i brottsbalken är köns-

neutrala och att gärningsmannen resp. offrets kön sålunda saknar bety
delse för bedömningen av en gärning. Enligt utskottets bedömning är det
ta en ändamålsenlig ordning som inte bör överges - detta skulle för övrigt
kunna medföra gränsdragningsproblem, t ex när det gäller att bestämma
om ett misshandelsoffer är barn eller kvinna.38
Att införa kön i lagstiftningen uppfattas som problematiskt på olika sätt. För
utom att det anses svårt att definiera könstillhörighet; vem som egentligen är
kvinna (och inte ett barn), skulle en viktig princip överges: den om att alla in
divider skall behandlas lika. Könet uppfattas sakna betydelse i rättsordningen,
något som framställs som både självklart och ändamålsenligt. Grundtanken är
att kön inte spelar roll för bedömningen och att denna könsneutralitet funge
rar som garant för rättvisa.
I diskussionen finns alltså en formulerad kritik mot det könsneutrala rätts
systemet, men det är en utmaning som inte får genomslag i debatten under pe
rioden och som heller inte slår igenom i förslagen. I debatten uttrycks även ett
motstånd mot att över huvud taget diskutera problemet i könsrelaterade termer:
Man kan väl åtminstone försiktigtvis ställa sig frågan om det omvända
förhållandet, nämligen att kvinnan ger sin man en örfil av inte särskilt
stark karaktär, omedelbart skall leda till åtal, eller om man kan tänka sig
att andra former av resonemang kan föras.[...] Men vi har inte misshan-
delsrubriceringar som bara gäller kvinnor eller som bara gäller män.
Misshandelsbrottet omfattar trots allt båda parter. Vi kan inte konstruera
en brottsbeskrivning som bara gäller den ena parten i förhållande till den
andra, utan den måste gälla generellt.39

38 1 989/90: JuU5 s 8.
Eftersom det inte går att skriva in kön i lagen, kan inte heller problematiken
diskuteras i termer av kön, lyder logiken. Detta innebär en tydlig gräns för hur
problem kan hanteras inom ramen för juridiken. Eftersom lagen skall gälla lika
för alla, måste också problemet formuleras i könlösa termer. Lagstiftningen ska
vara tillämplig för, och fungera lika för alla, oavsett kön.
Generellt eller specifikt

Sexualbrottskommittén kommer i sitt delbetänkande fram till att det särskilda
kravet på angivelse för åtal vid misshandel på enskild plats skall upphävas. Tre
skäl anförs för detta. Det första är allmänt normerande: ”att inskärpa att miss
handel mot kvinnor eller barn i hemmen är ett allvarligt brott som är lika
straffvärt som misshandel i andra sammanhang.”40 Det andra skälet beskrivs
som praktiskt; det handlar om att underlätta för misshandlade kvinnor att få
hjälp. För det tredje hoppas man att antalet fall av kvinnomisshandel på sikt
kommer att minska.
Kommittén deklarerar tydligt att våld i hemmet är lika allvarligt som annat
våld. ”Misshandel är ett brott”, heter det, kort och koncist.41 Argumenteringen
återkommer i justitieutskottet där man ”bestämt slå[r] fast att misshandel i
hemmet är ett brott som är minst lika straffvärt som de former av misshandel
beträffande vilka ingen särskild åtalsbegränsning gäller”.42 Även i propositio
nen, som ligger i linje med kommitténs förslag, återkommer en snudd på iden
tisk formulering.43
Detta kan tolkas som en markering gentemot föreställningen att våld i
hemmet är av en speciell - och mindre straffvärdig - natur. Nu förnekas att det
våld som kvinnor och barn utsätts för i hemmet är kvalitativt annorlunda än
det våld som utövas på gator och torg. ”Det är ingen som helst skillnad mellan
att slå någon på gatan eller att slå någon hemma i köket. Båda sakerna är lika
avskyvärda”, som en riksdagsledamot uttrycker det.44
Att åtalsreglerna på detta sätt kan tolkas som missgynnande för kvinnor
40 Ds Ju 1981:8 s 2 (min kursivering).

41 Ds Ju 1981:8 s 47.
42 JuU 1981/82: 18 s 2.
43 ”Misshandel inom familjen är ett brott som är minst lika straffvärt som andra former av misshandel”
(Prop 1981/82:43 s 11).
leder emellertid inte till slutsatsen att rättssystemet kan förstås som kønsdis
kriminerende, snarast tvärtom. Man får inte glömma bort att åtalsreglerna har
”sin bakgrund i en hänsyn till kvinnan”, påpekar sexualbrottskommittén.45
Även i riksdagsdebatten förekommer samma argumentering. ”Man bör kanske
säga att de nuvarande reglerna en gång tillkommit för att bl a söka skydda just
kvinnan.”46 Det påpekas att åsikterna har förändrats och att ”den fördel man en
gång ville ge [kvinnan] med de här reglerna har kanske i själva verket visat sig
vara en ytterligare belastning”.47 En gång i tiden var lagens intentioner förståe
liga, särskilt ur en kvinnas synvinkel. Regelsystemet framställs som i grunden
tillfredsställande, trots att det här och var finns misstag att rätta till. Tanken är
att lagen inte varit tillräckligt neutral och generell. Lagen bör därför korrigeras
genom ett likställande av de övergrepp som sker i hemmet (framför allt mot
kvinnor) och de övergrepp som sker i offentligheten.
Argumenteringen i fråga om besöksförbudslagen visar på liknande sätt hur
könsproblematiken löses upp i en könsneutral brottsofferterminologi. Lagför
slaget presenteras som en del i det prioriterade arbetet för att stärka
brottsoffrens ställning.48 Problemet infogas i en övergripande ram där syftet
med åtgärderna formuleras som att främja ”bekämpningen av våldsbrottslig-
heten”.49 I det digra åtgärdspaketet ingår såväl ändring av besöksförbudslagen
som utvidgning av målsäganderätten, strängare straff för inbrott, förbud av
knivinnehav, förbättrat stöd till brottsoffer samt bidrag till Non-Fighting Ge
neration och Svenska Fotbollförbundet.50 Sambandet mellan våld och droger
lyfts fram, liksom behovet av att föräldrar, dagispersonal och andra skapar rätt
sorts attityder till våld bland barnen.51 En återkommande tanke är att våld mot
kvinnor uttrycker en allmän brutalisering av samhället. Våldet har totalt sett
ökat, och människor håller på att bli avtrubbade. Våld mot kvinnor blir här en
del av en ”skrämmande våldsspiral”52 som tar sig diverse olika uttryck: ”Mord,
rån, dråp, kvinnomisshandel [,..].”53 För att stävja denna oönskade tendens
45 Ds Ju 1981:8 s 47.
48 I propositionen skriver justitieministern: ”1 1987 års regeringsförklaring angavs att ett särskilt pro
gram för att stärka brottsoffrens ställning skulle läggas fram. I min anmälan till 1988 års budgetpropo
sition [...] presenterade jag ett sådant program. Jag redogjorde där för olika åtgärder som särskilt tar sik
te på dem som utsatts för brott. Av redogörelsen framgår att en rad åtgärder har vidtagits eller kommer
att vidtas för att ge ökat stöd åt brottsoffer” (Prop 1987/88:137 s 7).
49 1989/90: JuU5 s 4.
50 1989/90:JuU5 s 7-9.
51 1989/90:JuU5 s 9.
formeras förslag av vitt skiftande karaktär: åtgärder mot videovåld, fler poliser
och införandet av ett vårdnadsbidrag.54
Samtidigt som våld mot kvinnor på detta sätt kan konstrueras i allmänna,
generella termer förekommer också uppfattningar om det specifika i brottets
karaktär. ”Kvinnomisshandel är mycket speciell - den förekommer i känslo
mässiga relationer”55, menar en riksdagsledamot. Föreställningar om brottets
specificitet kommer också att prägla hur åtgärderna formuleras. Besöksförbu-
det faller inte från början under den allmänna åtalsplikten, även om åklagaren
ges möjlighet att åtala om det är ”påkallat ur allmän synpunkt”.56 Det förutsätts
att lagen kommer att användas restriktivt. Besöksförbudet får inte meddelas
om ”syftet med förbudet kan uppnås genom någon annan, mindre ingripande
åtgärd”.57 I de fall domstolen har att ta ställning till förbudet åläggs den ha par
ternas ”konflikt” i åtanke - en konflikt som inte i första hand är en fråga för ju
ridiken:
Den beslutande myndigheten måste också alltid hålla i minnet att det
bakom en begäran om besöksförbud kan ligga en konflikt mellan parter
na, vilken i första hand hör lösas på annat sätt än genom ett besöks
förbud.58
Här uttrycks således en föreställning att våld i hemmet är av en särskild karak

tär just för att det äger rum inom den privata relationen. Denna syn på brottet
medför att man tvekar inför juridiska ingripanden och kan komma till slutsat
sen att lagen bör användas enbart om inget annat sätt visar sig möjligt. Rela
tionen uppfattas som privat, och därigenom i grunden inte en fråga om lagar
och rättvisa. På samma sätt som i föregående period uttrycks här föreställning
ar om brottets specifika, privata, och därigenom för statliga ingripanden skyd
dande karaktär.
Under riksdagsdebatten om besöksförbudslagens införande framförs emel
lertid kritik mot att överträdelse av förbudet inte faller under allmänt åtal. Ar
gumentet är detsamma som under åtalsregelsdebatten, dvs att kvinnor kan ut
sättas för starka påtryckningar att inte anmäla brottet.59 Det dröjer inte länge
54 Riksdagens protokoll 1986/87:49.

56 Se 25 § i Prop 1987/88:137 s 52.
57 Prop 1987/88:137 s 20.
58 Prop 1987/88:137 s 20 (min kursivering).
förrän justitieutskottet föreslår att den särskilda åtalsregeln tas bort, samtidigt
som straffet skärps, tidigare sex månaders fängelse blir nu till ett års fängelse.60
Även här dras en parallell till åtalsregler i fråga om misshandel. Om denna för
satte kvinnor i en orimligt svår valsituation borde samma gälla vid överträdel
se av besöksförbudslagen, argumenterar utskottet. Den principiella likheten
med åtalsregler vid misshandel är här ett viktigt argument. Liksom i åtalsre-
gelsdebatten blir det tydligt att det snarare handlar om att undanröja de särskil
da regler som begränsade möjligheten för samhället att ingripa mot vissa typer
av brott, än att fokusera och åtgärda det specifika. De ”privata” brotten var i
denna debatt undantagen som bekräftade regeln, de som krävde särskild angi
velse, och som därigenom inte med automatik blev en allmän angelägenhet för
rättsapparaten. Argumenteringen för brottens principiella likställande låg i
botten för åtalsregelns avskaffande, ett argument som alltså upprepas i försla
get till slopad angivelse för överträdelse av besöksförbud.
Socialt eller politiskt

Under perioden formuleras problemet kvinnomisshandel också som ett ”soci
alt” problem, vilket i diskussionen framför allt betyder att våld görs till en frå
ga om omsorg, vård och behandling. I samband med åtalsregelsdiskussionen
kommer en mängd motioner som påpekar att problemet inte är löst enbart
med juridikens hjälp. Misshandeln måste angripas även på andra sätt. Ekono
miska, sociala och medicinska åtgärder efterlyses. Diskussionerna rör sig ofta
på ett konkret plan, hur socialpolitiska åtgärder skall utformas på bästa sätt.61
60 1989/90:JuU5 s 17, SFS 1989:1075.

61 Under perioden producerar Socialdepartementet ett flertal utredningar och manualer och flera för
söksverksamheter dras i gång. En arbetsgrupp tillsätts för akuta hjälpinsatser till kvinnorna, vilket re
sulterar i den omfattande rapporten Kvinnomisshandel. Kartläggning och överväganden (Ds S 1983:2).
Socialstyrelsen får en miljon kronor för utbildning och information. Regeringen satsar också 2,4 miljo
ner på försöksverksamheter: information, utbildning och forskning (Prop 1983/84:100, Bil 7 s 157).
Bland annat prioriteras fortbildning av poliser och anställda inom domstolsväsendet (SoU 1983/84:20).
Vidare avsätts pengar från anslaget Utveckling och försök med vissa vårdformer, till information om kvin
nomisshandel, fortbildning för personal inom nykterhetsvårds-och narkomanvårdsområdet och
behandlingsinsatser för kvinnliga alkoholmissbrukare (Se SoU 1983/84:20 s 34-35). Socialstyrelsen ger
ut en informationsskrift, På kurs mot kvinnomisshandel, ordnar konferenser och seminarier (SoU
1984/85:14). Vidare initieras ett regionalt utvecklingsprojekt i fem län med syftet att öka samarbetet
mellan olika myndigheter. Under budgetåret 1991 avsattes fem miljoner kronor för larmutrustning till
misshandlade kvinnor. Sammanlagt avsattes detta år 17,5 miljoner för olika försöksverksamheter om
våld mot kvinnor (Prop 1991/92:100 Bilaga 6 s 197, Bilaga 3 s 50). Livvaktsskydd för hotade kvinnor
prövas (Rikspolisstyrelsen 1993:6). En professur i sociologi med inriktning på våld mot kvinnor inrättas
i Uppsala (1994/95 SoU26).
När socialutskottet initierar en översyn av stöd- och hjälpinsatser till miss
handlade kvinnor är utgångspunkten att kvinnomisshandel måste förebyggas
och förhindras och att offren för våldet, dvs kvinnorna, måste ges stöd.62 Ge
nom att problemet formuleras på detta sätt hamnar frågan dock i ett svårlös-
ligt dilemma. Åtgärder som prioriterar enbart kvinnor krockar med en grund
läggande socialpolitisk princip, den om ”helhetssyn”. Helhetssyn innebär att
familjen sätts i centrum. Åtgärder riktade mot enbart en del av denna helhet
blir därigenom defmitionsmässigt en anomali. Att denna ordning är fast eta
blerad blir tydligt genom att förslag som begränsas till att gälla kvinnor kräver
särskild motivation:
Den helhetssyn som präglar nutida socialvård och som kommit till ut
tryck i socialtjänstlagen innebär vid fall av misshandel inom familjen att
stöd och hjälpinsatser inte bör begränsas till att avse den drabbade, i regel
kvinnan, utan de bör avse hela familjen. Det sagda hindrar inte att det kan
vara motiverat med särskilda insatser för att ge hjälp och stöd åt den som
utsätts för misshandel och åt barnen i familjen.63
Ett av de viktigare socialpolitiska dokumenten under perioden - socialdeparte

mentets översikt Kvinnomisshandel. Kartläggning och överväganden 64 - förhål
ler sig också explicit till denna helhetssyn. Här vidhålls att den slagna kvinnan
bör prioriteras, det är hon som är den hjälpsökande. Skydd och stöd för kvin
nan definieras som ett första steg i kampen mot misshandel, och åtgärderna fo
kuserar hur olika myndigheter på ett bättre sätt kan hjälpa kvinnorna.65 Män
nen skall dock inte åsidosättas: i nästa steg bör man försöka finna sätt att nå
även dem.66
Detta förhållningssätt, som lyfter fram insatser för kvinnor, möter emeller
tid motstånd. Det faktum att översikten om kvinnomisshandel publiceras näs
tan samtidigt som 1977 års sexualbrottskommitté lägger fram sitt slutbetän
kande, leder till en reaktion. I socialutskottets betänkande följande år diskute
ras en motion som påpekar att det nu förekommer utredningar på flera olika
håll om kvinnor som brottsoffer, och att det därför vore lämpligt att se över
62 Se SoU 1980/81:8.
63 SoU 1980/81:8 s 5.
64 Ds S 1983:2.
65 De åtgärder som föreslås innebär bl a logi till kvinnor i krissituationer, tillgång till kurator och bätt
re information. Samtidigt föreslås utbildning och information till sjukvårdspersonal och sociala myn
digheter och mer forskning om problemet våld mot kvinnor (Ds S 1983:2).
66 Ds S 1983:2 s 101.
vilken situation offren för annan våldsbrottslighet befinner sig i. Utskottet hål
ler med:
Det är emellertid, som påpekats i motion 1981/82:655, i huvudsak endast

situationen för kvinnor som utsatts för misshandel eller sexualbrott som
belyses i de båda utredningarna. Det lämnas inte någon belysning av frå
gan om det allmänna behovet av hjälp och stöd till människor som varit
utsatta för våldsbrott och till följd därav fått olika problem, bl a av psykisk
art. Det våld som förekommer vid t ex rån är av ett annat slag och har en
annan karaktär än det ofta mera personligt färgade våldet mot kvinnor.
Enligt utskottets mening finns det anledning att överväga om man inte
generellt bör kunna erbjuda offer för våldsbrott särskild hjälp och stöd.
Särskilt gäller detta i de fall offret måste framträda som målsägande i en
rättegång mot gärningsmannen. Utskottet anser därför i likhet med mo
tionärerna att behovet av och rutiner för hjälp till offer för våldsbrott bör
utredas från mer allmänna utgångspunkter. 67
Att kvinnors situation uppmärksammas särskilt formuleras i termer av brist;

det är endast kvinnor som får hjälp. Kvinnors behov ställs explicit mot det all
männa behovet av hjälp. Utskottet tillägger att problematiken bör utredas från
mer ”allmänna utgångspunkter”. Kvinnors erfarenheter är i denna förståelse
inte bara särskilda och specifika, utan också mer ”personligt färgade” än andra
människors erfarenheter. Att kvinnors erfarenheter framställs som just person
liga fungerar i sammanhanget som ett argument för att de inte är allmängilti
ga. Dessa (kvinnliga, personliga) erfarenheter, ställs mot erfarenheter av rån,
dvs i första hand erfarenheter av våld i det offentliga rummet. Det är också det
ta (manliga, offentliga) våld som får stå modell för det allmänmänskliga våldet,
det generella våldet.
När socialstyrelsen får i uppdrag av regeringen att föreslå försöksverksam
heter, har man sett till att bredda sig. Dessa projekt uppges avse ”såväl de miss
handlade kvinnorna som männen. Även barnens och invandrarkvinnornas si
tuation skall beaktas i sammanhanget.”68 I god demokratisk anda lyfts så fram
att insatserna åtminstone inom några områden spritts jämnt: försöksverksam
heterna mot familjevåldet uppges bedriva två mansprojekt, två kvinnoprojekt
och ett barnprojekt. 69
67 SoU 1982/83:16 s 16 (mina kursiveringar).

68 SoU 1983/84:20 s 35.
69 SoU 1986/87:27 s 9.
Diskussionen gäller emellertid inte bara vem som i första hand skall komma i
fråga för åtgärderna, utan också i vilken utsträckning våld mot kvinnor över
huvud taget är en fråga för staten. Samtidigt som våld otvetydigt är satt på den
offentliga socialpolitiska dagordningen präglas hanteringen av en tydlig ambi
valens. Våld mot kvinnor är både en viktig statlig angelägenhet - och samtidigt
något som egentligen inte är statens uppgift. I socialutskottet är man oklar över
kvinnomisshandelns status. ”Det är i första hand en angelägenhet för kommu
nen och dess socialtjänst att se till att erforderlig hjälp erbjuds utsatta kvin
nor.”70 Socialtjänstlagen citeras, där det slås fast att kommunen har det ytters
ta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och hjälp de
behöver.71 Det finns en slitning i dokumenten mellan att lyfta fram våld mot
kvinnor som en viktig statlig angelägenhet, och därigenom fokusera hur myck
et som görs från statligt håll i frågan, och hållningen att våldet primärt är kom
munernas ansvar. 72 Samma konflikt avspeglas också i diskussionerna om stöd
till kvinnojourerna. Under flera år hävdar socialutskottet att kommunerna
måste ta det övergripande ansvaret för misshandlade kvinnor. Socialutskottet
avstyrker bland annat med hjälp av dessa argument ett flertal motioner som fö
reslår stöd till kvinnohus/kvinnojourer.
Enligt utskottets uppfattning finns det skäl att stödja utvecklings- och för
söksverksamhet som syftar till att ge hjälp åt t ex misshandlade kvinnor
och deras barn och annan liknande social verksamhet. [...] Däremot kan
det enligt utskottets uppfattning inte komma ifråga att använda föreva
rande anslag för bidrag till sådan verksamhet hos kvinnohusen som inte
kan sägas ha anknytning till socialt behandlingsarbete. Mera permanent
stöd kan inte heller ges från förevarande anslag. Sådant stöd får i första
hand anses vara en angelägenhet för resp kommun genom dess social
nämnd.73
Det råder en viss osäkerhet om huruvida det arbete som utförs av jourer och
hus kan kallas för socialt behandlingsarbete, vilket tycks vara ett avgörande kri
terium för ekonomiskt stöd.74 Om kvinnohusen inte behandlar problemet som
70 1988/89:SoU20 s 7.
71 3 § 1980:620, cit i SoU 1982/83:16 s 2.
72 SoU 1986/87:27 s 1.
73 SoU1985/86:17 s 14.
741 socialdepartementets utredning om kvinnomisshandel avfärdas ett statligt stöd till jourerna med ar-
gumentet att inte alla misshandlade kvinnor får hjälp där. De mest utsatta och resurssvaga kvinnorna
söker inte hjälp hos jourer, utan inom de reguljära samhälleliga hjälporganen. Slutsatsen som dras av
detta är att jourerna ligger inom kommunernas ansvarsområde (Ds 1983:2 s 10).
ett socialt problem, eller om aktiviteten som äger rum där inte kan beskrivas i
termer av behandling, vård och omsorg, kan utskottet inte acceptera stöd till
jourerna. En liknande tanke formuleras när sexualbrottskommitténs krimino
logiska undersökning föreslår åtgärder mot våldet. Bidrag till kvinnohus bör
ges, men enbart under vissa villkor: ”förutsatt att tillräckliga garantier kan ska
pas för att arbetet inom dessa kvinnohus sker i enlighet med ’kunskap och be
prövad erfarenhet på det sociala området’.”75
Så småningom slås det dock fast att det verkligen är socialt arbete det hand
lar om. Socialutskottet påtalar att ”kvinnojourerna utför ett angeläget socialt
arbete genom att bistå kvinnor som utsätts för övergrepp i hemmet”.76 Och
med denna definition föreslår utskottet att regeringen överväger att perma
nenta bidraget till jourerna.77 Det tillfälliga försöksanslaget övergår så små
ningom till det mer stabila organisationsanslaget.78 Det statliga stödet till kvin
nojourerna etableras härmed. Samtidigt som detta sker, lyfts också mansjour-
erna fram. Även de, påtalar utskottet, gör en viktig insats för att hjälpa män till
rätta med sin aggressivitet. Också män som offer behöver stöd, män som utsatts
för övergrepp och män som har behov ”av någon att anförtro sig åt i samband
med en uppslitande separation från sin familj”. 79
Denna omvandling av stödet till kvinnojourerna sker ungefär samtidigt som
socialutskottet accepterar att staten har ett ansvar för frågan. Det framhålls inte
längre att våldet enbart är en kommunal angelägenhet, utan i stället att flera
olika myndigheter har ansvar för att hjälpa och skydda kvinnor - även om hu
vudansvaret fortfarande ses som kommunernas. Våld mot kvinnor är enligt ut
skottet ett allvarligt ”allmänmänskligt och samhälleligt problem som måste be
kämpas”.80 Det läggs åter fast att det arbete som kvinnojourerna gör är ett
socialt arbete, därtill framstår kvinno- och mansjourer som likvärdiga. Även
män är utsatta och kan ses som offer. Stöd till kvinnornas organisationer kan
således utgå på premissen att det är socialarbete/vård, inte politiskt/ideologiskt
arbete som jourerna utför, och att även män får stöd. Problemet våld mot kvin
nor formuleras således inom denna socialpolitiska diskussion som en fråga
som rör båda könen; både män och kvinnor behöver hjälp. Och denna hjälp
formuleras i första hand som en fråga om behandling och vård.
75 SOU 1981:64 s 248.

76 1989/90:SoU17 s 88.
77 1989/90:SoU17 s 88.
78 Se Prop 1990/91:100 Bil 7 s 167.
79 1989/90:SoU17 s 89.
80 1994/95:SoU26 s 34.
Under föregående period framträdde alkoholismen som det generella, allmänt
accepterade sättet att förklara våld mot kvinnor, tillsammans med den para
doxala pendlingen mellan en uppfattning om våldet som å ena sidan sjuklig
anomali, å andra sidan som en naturlig del av en familjerelation. Hur ser då
förklaringsmodellerna ut under denna tidsperiod? I utredningen om åtalsreg-
ler görs ett försök att förklara kvinnomisshandeln:
I fall av misshandel inom familjen är dock vanligt att parterna har svårt
att hantera sina privata relationer. Svårigheterna ligger ofta på det psyko
logiska och emotionella planet. Sociala och ekonomiska svårigheter kan
också bidra till oförmåga att hantera problem även i privata relationer.
Detta sammantaget kan i sin tur leda till våld i hemmet. Alkohol kan ock
så i många fall vara en utlösande faktor.81
Förklaringar i termer av alkoholmissbruk och allmän social misär lever kvar,

men de läggs nu nära en psykologiserande förståelseram. Det är, föreställer man
sig, framför allt i det privata, i känslornas värld, som kvinnomisshandel har sitt
egentliga ursprung. Såväl den misshandlade kvinnan som den misshandlande
mannen granskas och förklaras i psykologiska termer, och en rad psykoanaly
tiker och psykiatriker citeras. Det handlar om ”tidigt grundlagda problem”.82
De misshandlande männen karaktäriseras av dåliga uppväxtförhållanden och
en i övrigt svår social situation. Misshandlande män har som barn upplevt en
rad kränkningar, separationer och en - i deras ögon - opålitlig mor. Grund
tanken är att mannen aldrig har kommit över moderns svek.83 Känslor av
övergivenhet följer honom genom livet och kan utlösa våld när han etablerar
en relation till en vuxen kvinna. Bakgrunden till våldet förstås i termer av
maktlöshet och brist på kontroll:
81 Ds Ju 1981:8 s 45.
82 Ds S 1983:2 s 61.
83 Detta perspektiv, som kopplar våldet till mannens relation till modern, uttrycks så här i socialdepar
tementets utredning: ”Ett annat förhållande i barndomen som kan ha betydelse är den lilla pojkens re
lation till modern. Om han varit mycket beroende av modern och upplevt att hon svikit honom kan
konsekvenserna bli svåra. Hos barn med denna bakgrund kan finnas ett instängt raseri, som kan utlö
sas i vuxen ålder i situationer som påminner om tidiga känslor av övergivenhet och maktlöshet. Män
med denna bakgrund har ett starkt behov av att äga och kontrollera sin hustru, fästmö etc. Om man
nen upplever att han håller på att förlora henne eller på annat sätt förlora kontrollen över henne aktua
liseras hans instängda och tidigt grundlagda raseri” (Ds S 1983:2 s 4).
Barndomens känslor av maktlöshet väller över honom och får honom att
regrediera både känslomässigt och intellektuellt. Det är alltså barnets
ångest för maktlöshet som väcks hos honomj...]84
När mannen slår befinner han sig i ett aggressionsrus. Han slår i raseri. Man
nen är på en ”primitiv och barnslig nivå” - han regredierar. Den misshandlan
de mannen beskrivs som en förlorare, ett offer, ett barn.
Mannen som misshandlar, vem är han? En förlorare beroende av sin hust

ru som om hon vore hans mamma, rädd att bli övergiven, sårbar i sin
manliga värdighet. Det är bilden som växer fram ur undersökningar som
har gjorts. Johan Cullberg, psykiater, ser i misshandlaren det övergivna
barnet som alltför hårt bitit ihop om sin ilska och förtvivlan och som
kanske inför hotet att förlora sin fru tappar kontrollen över sig själv. Man
nen behöver också hjälp att komma till rätta med sig själv.85
Psykoterapeutisk behandling, både av våldtäktsmän och av kvinnomisshandla-

re, förs fram som en bra lösning, och olika slags terapeutiska och vårdande in
satser diskuteras.86 Även kvinnor som blir slagna karaktäriseras ofta som präg
lade av någon slags psykologisk defekt. Misshandlade kvinnor skiljer sig från
icke misshandlade kvinnor i första hand genom bristande självförtroende, häv
das i socialdepartementets utredning. Identitetsstarka kvinnor antas inte stan
na kvar i ett förhållande präglat av våld.87
I debatten är det växelvis de enskilda aktörerna i våldsdramat som har psy
kologiska problem och relationerna inom familjen som är problematiska.
Misshandeln anses bottna i ”komplicerade känslomässiga relationer mellan
parterna”.88 De två parterna är neurotiskt bundna till varandra, och båda är lika
okänsliga för varandras behov.89 Våld förstås här som ett uttryck för samman
brott i parternas kommunikation, en nödutgång när orden har trutit.
I dessa förhållanden projicerar man sina känslor och sina upplevelser av

otillräcklighet på varandra. Båda känner till den andres svaga punkter och
vet hur man skall såra. Ibland slår mannen hustrun i desperation.90
84 Ds S 1983:2 s 65.
85 Riksdagens protokoll 1980/81:117 s 119-120.
86 Riksdagens protokoll 1983/84 116 s 67.
87 Ds S 1983:2 s 53.
89 Ds S 1983:2 s 69.
90 Ds S 1983:2 s 69.
Mannen och kvinnan ses som sammantvinnade i en skadlig symbios. De tillfo
gar varandra smärtsamma sår och våldet blir en slags logisk slutpunkt; något
som båda är med och frammanar. Oftast är ”misshandeln ett uttryck för att de
båda parterna av olika orsaker inte kan leva tillsammans eller - i vissa fall - för
att mannen inte kan klara de krav på hänsynstagande som varje form av sam
levnad kräver”.91 Problemen ses som relationella i den meningen att båda par
ter har del i dem. Misshandelsproblemet är både mannens och kvinnans,
ibland uttryckt som familjens.
Under perioden används begreppen ”kvinnomisshandel” och ”familjevåld”
omväxlande. Kvinnomisshandel beskrivs ofta som en form av familjevåld. I
denna förståelse uppfattas barnmisshandel och kvinnomisshandel på ett själv
klart sätt vara del av samma problematik: ”våld inom familjen som tar sig ut
tryck i misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn.”92 När det
gäller åtgärder mot våld, beskrivs dessa som tudelade; det gäller både generella
insatser för att stödja familjer och särskilda åtgärder för ”familjer i utsatta situa
tioner”.93 När en riksdagsledamot kräver mer satsningar på familjevården, ef
tersom ”[hjela familjen måste läkas och vårdas, inte enbart brottslingen”94, in
stämmer justitieministern:
Naturligtvis är hemmet, familjen, av en oerhört stor betydelse. Det är där

det skall skapas en sådan atmosfär att man inte slåss. När det har gått snett
är det också oerhört viktigt att hela familjen tas in i bilden. En del av de
projekt som jag har redovisat har tillkommit just för att belysa hur det
lämpligen kan gå till att stimulera en sådan bredare syn.95
Själva familjesituationen förstås på detta sätt som orsak till våldet, ett våld som
sedan uttrycks i övergrepp på antingen barn eller kvinnor. En viktig utgångs
punkt i dessa resonemang är att våldet inte förekommer i normala familjerela
tioner, utan i onormala eller ”störda” sådana. Våldet uttrycker undantaget som
91 Ds lu 1981:8 s 50.
92 1 989/90:SoU 5 s 27. För samma formulering av våld mot kvinnor som ett familjevåld, se tex SoU
1987/88:22, Riksdagens protokoll 1987/88:31 s 98. Denna problemformulering framtonar även i bud
getpropositionen. Motiveringen för det statliga stödet lyder som följer: ”Förutom samhällets generella
insatser för att stödja familjerna krävs särskilda åtgärder för familjer i utsatta situationer där olika for
mer av våld som kvinnomisshandel, barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn förekommer.
Dessa former av våld utspelas ofta mellan människor som har nära känslomässiga relationer till var
andra vilket gör frågorna komplicerade att arbeta med” (Prop 1988/89:100 s 148). Kursivering i origi
nal.
93 1 988/89:SoU20 s 6.
bekräftar normalitetsregeln. Misshandeln blir mindre ett problem i sig, och
mer ett symptom på en sjukdom, vilken har sin grund i relationerna mellan fa
miljemedlemmarna. Det är därför viktigt att ”familjerna får hjälp att reda upp
sin situation”.96 Bäst hjälper man med familjeterapi.
Jag vill erinra om att behovet av en ändamålsenlig organisation för famil

jerådgivning liksom för familjeterapi och andra psykosociala insatser för
bearbetning av relationsstörningar betonas i den nyligen framlagda pro
positionen om socialtjänsten.97
I linje med denna förklaringsmodell framställs frågan som ytterligt komplex i

relation till statliga ingripanden, särskilt polisiära. I en laddad känslomässig
relation är det svårt att bedöma vems felet är, eller vem som har skulden. I sex-
ualbrottsutredningens kriminologiska beskrivning av misshandelsbrotten
konstateras att ”en polisutredning sällan är ett särskilt verksamt medel att reda
ut tilltrasslade mänskliga relationer”.98 Ingripanden mot misshandelsfall upp
fattas som särskilt besvärliga och känsliga även genom sin ”privata” karaktär.
I riksdagsdebatten konstateras att åtalsbegränsning brukar försvaras ”med in
tresset av att hindra opåkallade ingrepp i enskilda människors förhållanden”.99
Lagen har tillkommit för att skydda målsäganden, eller i varje fall utifrån hän
syn till målsäganden. Vill hon inte åtala, skall hennes önskan respekteras. Det
kan också vara för kvinnans eget bästa som staten inte skall ingripa vid miss
handel:
Man har velat gå ett slags balansgång mellan att alltid ingripa med straff,
och vad det för med sig för de kommande relationerna mellan de parter
som det gäller, och andra åtgärder som skulle kunna göra att i och för sig
från början goda relationer kan behållas. Den kvinna som har utsatts för
misshandel är därför inte alltid hjälpt av att mannen döms till ett fängel
sestraff - ett fängelsestraff som kanske är tämligen kortvarigt.100
Vid somliga omständigheter uppfattas det som förståeligt att hustrumisshan

del inte faller under allmänt åtal, exempelvis vid ”misshandel i affekttillstånd

97 Riksdagens protokoll 1979/80:31 s 114. I Socialutskottets yttrande (SoU 1980/81:8) är också denna
familjesyn, den s k helhetssynen, framträdande.
98 Ds Ju 1981:8 s 74.
där parterna försonas omedelbart efter misshandeln”.101 I dessa resonemang
ligger inte fokus pä själva handlingen: mannens övergrepp mot kvinnan, utan
på relationen. En relation kan i denna förståelseram vara i grunden god, även
om den utmynnar i våld mot kvinnan. Det finns ett intresse av att en sådan re
lation inte spolieras. När misshandel diskuteras utifrån ett psykologiserande fa-
miljeorienterat perspektiv hamnar det faktum att mannen fysiskt misshandlar
kvinnan utanför diskussionens fokus. Sker försoning är inget brott begånget.
Det väsentliga blir de ”kommande” relationerna mellan man och kvinna. Sta
tens roll blir i denna föreståelseram snarare familjeterapeutens än rättskipa-
rens.
Den psykologiserande synen på misshandel är emellertid under perioden
ofta kombinerad med ett socioekonomiskt präglat förhållningssätt. Sexual-
brottskommittén anför att sociala och ekonomiska svårigheter kan leda till
problem i de privata relationerna.102 Alkoholen anses fortfarande ha betydelse.
”Klart är att alkohol ofta förekommer i samband med kvinnomisshandel lik
som i samband med all annan våldsbrottslighet.”103 I riksdagsdebatten fram
hålls att de män som slår, och de kvinnor som blir slagna, inte är vanliga, sköt
samma svenskar:
Jag vill också stryka under att kvinnomisshandel ofta är ett tecken på so
ciala missförhållanden eller störda relationer inom familjen. Man kan
sannolikt utgå ifrån att misshandeln tämligen ofta har samband med
alkoholmissbruk.104
Men till skillnad från tidigare debatter behandlas alkoholen mindre som grund
problemet än som en ”utlösande faktor”.105 Ofta kombineras ekonomiska och
psykologiska förklaringsmodeller: ”[sjannolikheten för kvinnomisshandel är
större inom de grupper i samhället som befinner sig i en mer utsatt social och
psykologisk situation.”106
Nytt är emellertid det feministiskt orienterade perspektiv som under denna
period också framträder i debatten, ett perspektiv som länkar problemet våld
till mäns och kvinnors ojämlika maktpositioner i samhället. Kvinnomisshandel
101 Dessa skäl, konstaterar samme talare lite senare i debatten, ”torde åtminstone delvis fortfarande vara
bärkraftiga” (Riksdagens protokoll 1979/80:31 s 114).
102 Ds Ju 1981:8 s 45.
103 Ds S 1983:2 s 79.
105 Ds Ju 1981:8 s 49. Se även Ds S 1983:2 s 78, där alkoholen beskrivs som en ”utlösande effekt”.
>06 Ds Ju 1981:8 s 71.
betecknas av en debattör som en del av kvinnoförtrycket. Våld mot kvinnor be
skrivs som förekommande i hela samhället. Sexuella övergrepp, olaga hot och
hemfridsbrott pekas ut som andra våldshandlingar som drabbar just kvin
nor.107 Den viktigaste åtgärden mot våldet formuleras som att ”fortsätta strä
vandena mot jämställdhet mellan kvinnor och män”.108 I diskussionen konsta
teras också betydelsen av att kvinnor har ”betydligt mindre formell makt än
män”.109 I riksdagen beskrivs problematiken explicit som en fråga som rör
motsättningar mellan könen. Kvinnorna söker systerskap och ställer upp för
varandra ”men samhället tar inget ansvar”.110 Så reses också krav på fler kvin
nohus och på att mansrollen bättre borde utredas.111
Den ojämlika könsrelationen relateras emellertid under perioden starkt till
en social och ekonomisk problematik. Sexualbrottskommittén anser att de ”so
ciala och ekonomiska orättvisorna mellan könen och de strukturella spänning
ar som de ger upphov till är en förutsättning för våld”.112 Kön blir här inte ett
överordnat perspektiv - detta markeras genom understrykningen - utan ges
snarare status som en forklaringsfaktor bland andra. Det är viktigt att kvinnans
ställning stärks, påpekar man. Som exempel nämns förbättrade möjligheter till
förvärvsarbete, bostad och barnomsorg.113 De svårigheter som kvinnor har att
avsluta misshandelsförhållanden anses delvis bero på att de saknar ”ekonomisk
och social självständighet gentemot mannen”.114
En grundläggande tanke är att motsättningarna mellan könen är en konse
kvens av hur arbete är organiserat i samhället. Arbetsvillkoren anses få stora
konsekvenser för privatlivet. Utan förvärvsarbete blir självkänslan knäckt. Med
ett arbete som är tungt, stressigt och monotont, påverkas livet i övrigt nega
tivt.115 Förklaringsmodellen utgår ifrån att arbetet kommer först - könsojäm-
likheten och våldet mot kvinnorna därefter. Aggressioner anses ha sitt ur
sprung ”i samhället” men levs ut i det privata:

108 JuU 1981/82:18 s 2-3.
109 Ds S 1983:2 s 41.
112 Ds Ju 1981:8 s 45-46. Understrykning i originalet.
113 Samma recept förekommer i remissvaren. En radikal minskning av antalet övergrepp mot kvinnor,
anser jämställdhetskommittén, kräver att kvinnor och män kan förbättra sin sociala och ekonomiska
position, varvid särskilt tillgången på barnomsorgsplatser för att möjliggöra kvinnors förvärvsarbete
nämns (Prop 1981/82:43 s 27).
114 Ds Ju 1981:8 s 48.
115 ”Eftersom arbetet är en viktig källa för identitetsuppfattning och självkänsla får dåliga arbetsvillkor
och bristande arbetsstillfredsställelse negativa effekter också på privatlivet” (Ds S 1983:2 s 43).
Relationen mellan man och kvinna blir härigenom laddad av fientlighet,
en fientlighet som egentligen borde riktas åt annat håll. Motsättningarna
mellan könen finns inbyggda i samhället, i första hand genom arbetsdel
ningen.116
Relationen mellan könen fogas in i motsättningen mellan arbete och kapital.

Våld mot kvinnor uttrycker här inte primärt en könskonflikt, utan en klass
konflikt. Den aggression som riktas mot kvinnor, förstås som en aggression
som egentligen borde riktas mot produktionsförhållandena - eller helt enkelt
mot kapitalismen. Sambandet mellan låg socioekonomisk status och familje
våld lyfts också fram.117 Även om misshandlare antas återfinnas i alla social
grupper, hävdas de vara ojämnt spridda. Fortfarande gäller den generella regeln
att ”underprivilegierade grupper i högre utsträckning än andra använder våld
för att lösa sina konflikter”.118 Kvinnoförtryck relateras så till ett socialt och
ekonomiskt förtryck, dvs till något som kvinnor kan sägas dela med andra
grupper i samhället (och med en klassproblematik). Det är frågan om arbete
som ställs i centrum. Tanken är att förbättrade villkor på arbetsmarknaden -
såsom bättre löner, heltidsarbete, mer inflytande - kan undergräva kvinnoför
tryck och i förlängningen minska misshandeln.
Våld mot kvinnor formuleras sålunda delvis som en fråga som har att göra
med kön, och även som en fråga om mäns större makt över ekonomiska och
sociala resurser. Störningar i det känslomässiga och könsliga livet kopplas dock
nära till den ekonomiska situationen. Om kvinnan därvidlag stärker sin ställ
ning, minskar riskerna för att hon utsätts för våld. Dessutom ökar chanserna
att hon kan lämna den man som börjat slå henne.
Maktordning i kärlekens namn

Under denna period kan man säga att problemet ”kvinnomisshandel” etable
ras på den offentlig-politiska arenan. Till skillnad från föregående period, då
problemet enbart diskuteras vid ett fåtal tillfällen, återkommer nu frågan re
gelbundet. Flera juridiska reformer genomförs. De särskilda åtalsreglerna för
116 Ds S:1983:2 s 42-43.

117 Ds S:1983:2 s 53.
118 Ds S: 1983:2 s 57.
misshandelsbrott på enskild plats avskaffas och besöksförbud införs. Även oli
ka former av socialpolitiska åtgärder initieras. Själva problemet våld mot kvin
nor diskuteras och formuleras nu på olika sätt. Föregående periods formuler
ingar och förklaringsmodeller lever delvis kvar, men utmanas också av andra
sätt att förstå våld. Motsättningen och ambivalensen mellan könsneutralt och
könsspecifikt finns som en återkommande, underliggande problematik.
Under perioden slår ett liberalt, individorienterat perspektiv igenom - en
förståelse som långsamt etablerats redan under föregående tidsperiod. Åter
kommande beskrivs kvinnomisshandel som ett problem för den våldsutsatta
personen, ett våld som rättsväsendet både kan och bör ta itu med. Detta bety
der att den mer samhällsorienterade förståelse av våldet som så tydligt ut
märkte tidigare diskussioner, trängs tillbaka. Samtidigt lever detta förhåll
ningssätt delvis kvar. Liksom de tidigare debatterna formulerade våld mot
kvinnor mindre som ett problem för kvinnorna själva, och mer som en fara för
det uppväxande släktet - för nationens framtid - finns formuleringar som pla
cerar kvinnomisshandel framför allt i relation till samhällsutvecklingen i stort.
Grundproblemet uppfattas då som ett ökande samhällsvåld. Våld mot kvinnor
analyseras i ljuset av allt starkare våldstendenser som brutaliserar samhället
som sådant. Kvinnomisshandel blir ett symptom på en övergripande moral
uppluckring och en värdeförskjutning som uppfattas som hotande.
Under denna tidsperiod formuleras också våldet inom en socialpolitisk dis
kussion. Det sociala problemet våld uppfattas här inte enbart kunna lösas med
hjälp av regler och lagar. Våldet formuleras mindre som en rättvisefråga och
mer som en fråga om hjälp, vård och stöd. I denna förståelseram är familjen,
snarare än den abstrakta individen, utgångspunkten. Upprättandet av den sun
da familjen är också målet. I grund och botten finns ingen intressemotsättning
mellan familjemedlemmarna. Frågan om våld blir till en fråga om att hjälpa in
divider och familjer till rätta.
Formuleringar av våld mot kvinnor som ett ”familjevåldsproblem” är ur ett
feministiskt perspektiv problematiska då de underlåter att problematisera både
mäns överordning i samhället i stort och mäns överordning inom själva famil
jestrukturen. Det är först när män uppenbart missbrukar sin makt som pro
blem uppkommer i detta tänkande, menar Gillian Walker. Familjestrukturen
som sådan tas för given och uppmuntras: ”[Rjemedies must be formulated
with the intention of strengthening the family unit against breakdown.”119
119 Walker 1990:158.

När våld formuleras i termer av socialt problem, där botemedlen heter omsorg
och terapi för alla familjens medlemmar, blir det problematiskt att tolka våldet
som uttryck för en motsättning mellan könen. I själva verket är en sådan för
ståelse, som kopplar våld till kön, makt och politik, explicit avvisad när kvin
nojourerna först måste visa att de gör socialt arbete, dvs ger vård/omsorg, och
inte bedriver politik, för att få ekonomiskt stöd för sin verksamhet.
På ett liknande sätt kan det psykologiserande perspektivet på våldet, som
slår igenom under perioden, tolkas. Här är omväxlande den enskilde och fa
miljen i centrum. Individerna förstås som agerande i en familjekontext som till
mångt och mycket är bestämmande för vad som sker. Det är relationerna mel
lan människor i familjen som fokuseras, till skillnad från ett individorienterat
perspektivs betoning av abstrakta rättigheter. Här kan ofta kön vara relevant:
män och kvinnor antas utvecklas psykologiskt på olika sätt, vilket ger skilda
villkor, problem och möjligheter. I denna kontext agerar mödrar, fäder, söner
och döttrar. Det är emellertid dessa individers personliga förhållanden - inte
övergripande sociala, politiska eller ekonomiska strukturer - som primärt får
förklara människors beteenden. Det är således också individuella metoder, t ex
olika former av terapi, som framhålls som väsentliga, terapi som botemedel för
våldsamhetens avvikelse och terapi som möjlighet att förbättra mäns och kvin
nors parrelationer.
Den psykologiserande förståelseram som kvinnomisshandeln fogas in i ger
på detta sätt våldet karaktär av en personlig, icke-politisk och icke-juridisk
angelägenhet. Eftersom relationen förstås som problemet finns varken någon
tydlig förövare eller ett tydligt offer. En relationsstörning har sin grund hos
båda parter. Därigenom förskjuts skuldbördan till att inkludera även den slag
na kvinnan. Våld mot kvinnor tycks på detta sätt förlora karaktären av brott.
Begrepp som ”rätt” och ”fel”, ”skyldig” och ”oskyldig”, ”brott” och ”straff” för
lorar sin omedelbara tillämpbarhet när båda kan ses som delaktiga. I denna
diskussion är det inte brottet/våldet som sätts i centrum, utan kärlek, familj och
relationer; i grunden goda sådana, som skall restaureras. Polisingripanden ses
som ineffektiva då det handlar om privata relationer och om känslor. Att föra
in begrepp som ”känslomässig relation” försätter därmed våldet i en proble
matisk ställning i förhållande till statliga ingripanden. I denna förklaringsmo
dell förflyttas sålunda diskussionen från övergripande värden som politisk
jämlikhet och rättvisa till andra, ”icke-politiska” värden såsom familjeliv och
kärlek.
Formuleringen av våldet som ett relationsproblem, ett privat problem, eller
ett familjeproblem, innebär att frågans könsmaktdimensioner osynliggörs. Ge
nom att relationen beskrivs som i grunden jämlik och problemet båda parters,
blir familjen en (könlös) enhet där det inte förekommer maktrelationer mellan
parterna.120 Med detta perspektiv fokuseras inte i första hand kvinnans
kroppsliga integritet, hennes rätt att inte bli slagen. Målet formuleras inte hel
ler som att hjälpa kvinnan bort från den man som trakasserar henne. Snarare
handlar det om att restaurera relationer.
Problemet våld begränsas i dessa förklaringar till att gälla enstaka, klart av
gränsade fall. Det blir ett resultat av enskilda individers olyckliga omständighe
ter och inbördes personliga relationer. I dessa fall kan också ansvaret för våldet
förskjutas från mannen till kvinnan.121 Hon blir delaktig i, och ansvarig för,
våldet när det görs till en relationskonflikt. I själva verket finns här ett potenti
ellt skuldbeläggande av kvinnan då mannen beskrivs som den i grunden makt
löse, i desperation agerande; som det skuldlösa ”barnet” i relation till den
omnipotenta kvinnan/modern. Mer explicit skuldbeläggs kvinnan då våldet
förklaras med hänvisning till hennes inadekvata personlighet. Våldet tolkas
som ett uttryck för den enskilda kvinnans misslyckande, inte som en del av en
övergripande könsordning. Relationen mellan kön och makt osynliggörs:
What individual psychological theories most apparentley lack is an un

derstanding of the asymmetry of power in intimate relationships as well
as a linkage between the violence that occurs in intimate relationships and
the asymmetrical power structures between the sexes in society.122
Under perioden formeras emellertid också en förståelse av våld, där kön är den
övergripande analytiska kategorin. I detta feministiskt orienterade perspektiv
ses våldet både som en följd av, och som en förutsättning för, den ojämlika
maktrelationen mellan könen. Till skillnad från det psykologiska perspektivet
beskrivs problemet här som en fråga om rättvisa och jämställdhet mellan
120 Solveig Anna Bôasdôttir skiljer i sin avhandling (1998) mellan förklaringsmodeller baserade på in-
dividualpsykologisk grund och på mer sociologiskt orienterade familjevåldsmodeller, där våldet inom
familjen fokuseras, oavsett vem det drabbar. Familjevåldsmodellen kritiseras av Bôasdôttir för att igno
rera att det framför allt är kvinnor som drabbas av våldet i familjen och för att maktrelationen mellan
könen negligeras. I den offentlig-politiska diskussion jag studerar är dessa modeller svåra att urskilja
som distinkta typer, snarare kombineras dessa perspektiv.
121 Genom att betrakta både den som slår och den som blir slagen som psykologiskt avvikande, sker en
ansvarsförskjutning från mannen till kvinnan, påpekar Stina Jeffner. Hon menar också att det bland an
nat är denna förskjutning som ligger bakom föreställningar att kvinnor får ”skylla sig själva” om de blir
utsatta för sexualiserat våld (Jeffner 1997:198).
122 Bôasdôttir 1998:45.
könen. Kopplingen mellan kön och makt fokuseras. Denna förståelse förblir
emellertid marginaliserad i diskussionen. I stället kopplas problematiken tätt
samman med en klassproblematik, där våld mot kvinnorna snarare blir ett
symptom på en ekonomiskt ojämlik ordning än ett problem i sig. Lite tillspet
sat kan det uttryckas som att det psykologiskt orienterade perspektivet talar om
kön, men inte om övergripande maktrelationer, medan det klassorienterade
perspektivet utgår från strukturella maktrelationer, men inte från kön. Här ex
isterar förvisso stundom kategorierna kvinnor och män, men alltjämt i skug
gan av kategorin klass: kvinnors underordnade position är framför allt relate
rad till ojämlika villkor i arbetslivet och våldet ses som ett uttryck för detta.
En möjlig slutsats är att frågor om rättvisa och jämlikhet, om brott och
straff, företrädesvis kan diskuteras utifrån de könsneutrala analyskategorierna
individ, samhälle eller klass.123 När kön förs in i samtalet tycks dessa övergri
pande värden försvinna ur diskussionen. Kärlek och kön länkas samman, lik
som rättvisa och individ. När våldet formuleras som könsspecifikt formuleras
detta specifika framför allt i ”privata termer” som något som hamnar utanför
statsmakternas kontroll. Staten förutsätts hålla sig neutral och bör undvika att
ingripa i känslolivet.124 Formuleras problemet som något generellt, som ett
könsneutralt och allmänt problem - oavsett om det är individ, klass eller mer
övergripande samhällsgemenskap som står i fokus - tycks våldet kunna vara ett
hanterbart och legitimt politiskt fält. Men samtidigt försvinner kvinnors pro
blem ur fokus.
Kvinnors problem tycks enbart förstås som ”politik” i den utsträckning som
de kan formuleras inom ramen för ideologiska dimensioner som redan är kän
da och accepterade (exempelvis relationen mellan individ och stat, eller mellan
olika klasser) - dimensioner som i sig själva tenderar att marginalisera och
osynliggöra kvinnors problem som just kvinnors problem i samma stund som
de inkluderas.
123 Maud Eduards påpekar att det politiska systemet som sådant är format kring två dimensioner: indi
vid och klass. Höger-vänstertänkandet präglar politiken, men ”för intressemotsättningen mellan könen
finns inga särskilda procedurer eller strukturer. Kvinnors intressen är underordnade såväl frågan om in
dividens rättigheter som kraven från arbetsmarknaden och produktionen” (1990:7).
124 Eva Maria Svensson skiver att rätten präglas av föreställningen att det som regleras i första hand är
den publika sfären, medan det privata skall skyddas från statlig insyn. ”Den privata sfären skall hållas
undan, där gäller inte samma lagar som i samhället i övrigt. Där härskar en aura av emotioner, omsorg,
harmoni, trygghet m m” (Svensson 1997:320).
Likhetens problem
Parallellt med de förståelser som i första hand kopplar samman våld med vård,
omsorg och familjerelationer, formuleras, som tidigare nämnts, våld mot kvin
nor under perioden i stor utsträckning som en individuell rättvisefråga. Ut
gångspunkten här är att kvinnor ska ha samma rättigheter som män att inte bli
slagna. De förändringar som sker i lagstiftningen under perioden bygger på den
normativa utgångspunkten att allt våld är förkastligt - sålunda även våld mot
kvinnor. Det betonas att åtgärderna inte är en fråga om särbehandling. Det är
våldets principiella likhet med andra brott som lyfts fram. Samtliga lagar ges en
könsneutral utformning och lagarnas generella tillämpbarhet betonas. De re
former som genomförs bygger på argumenteringen att alla individer är inklu
derade. Kön skall sakna betydelse i rättsordningen.
Våld mot kvinnor diskuteras och införlivas på så sätt i en könsneutral juri
disk kontext som inte tar hänsyn till kön. En tolkning av detta är att genomfö
randet av statliga åtgärder mot våldet kräver att problemet formuleras som ge
nerellt, som ”allmänmänskligt”. Att genomföra en reform specifikt riktad mot
kvinnor är inte gångbart; frågan måste könsneutraliseras för att få genomslag.
Argumenten i debatten bygger på likhet: all särbehandling måste bort. I den so
cialpolitiska diskussionen kan samma fenomen avläsas när åtgärder riktade till
kvinnor definieras som alltför specifika, och när stöd till kvinnor (t ex kvinno
jourer eller projekt för att stödja misshandlade kvinnor) kräver att män också
ges stöd.
I feministisk forskning lyfts ofta fram hur kön osynliggörs i och genom
lagstiftning. Den samtida rättsliga föreställningen karaktäriseras av en närmast
total avsaknad av genus, konstaterar Eva-Maria Svensson i sin avhandling: ”Alla
olika grunder för att förklara könens olikhet och dess hierarkisering i varie
rande grad som tidigare förekommit genom historien, har under 1900-talet
upphört i likhetens namn.”125 Hållningen har varit att kvinnor och män skall
vara jämlika, en jämlikhet som anses garanterad genom könsneutral lagstift
ning och formell likhet inför lagen.126 Om genusordningen tidigare legitime-
125 Svensson 1997:221.

126 Under 70-talet ersätts de könsspecifika lagarna på många områden med könsneutral lagstiftning: t ex
avskaffas sambeskattningen och den könsneutrala föräldraledighetslagen införs. En nästintill ”fullstän
dig formell likhet” uppnås under denna period (Widerberg 1980:148). Anita Dahlberg skriver att av
skaffandet av de könsspecifika rättsreglerna blev den framväxande jämställdhetsideologins främsta me
tod att lagstiftningsvägen förändra könsrollerna. Strävan var att uppnå jämställdhet genom att ”avskaffa
manscentrerade formuleringar i lagreglerna” (Dahlberg 1995:25).
rades med könens olikhet, legitimeras den nu med hänvisning till dess irrele
vans, konstaterar Svensson. Den grundläggande föreställningen kan uttryckas
som att likhet garanterar opartiskhet, medan framhävande eller synliggörande
av kön - olikhet - hotar rättvisan. Först när olikhet/kön har tagits bort, kan
rättvisa upprättas.
Utifrån detta likhetsperspektiv blir också flera reformer möjliga under peri
oden. Rätten att inte bli slagen och våldtagen tillkommer alla individer, även
kvinnor, även i det egna hemmet, vilket innebär att lagstiftning som syftar till
att motverka detta våld kan drivas igenom. Det liberala likhetstänkandet, den
na generaliserande abstraktion, ger i denna mening utrymme för ett påvisande
av mäns och kvinnors olika villkor och rättigheter och kan därmed fungera
som en radikal kritik av orättvisor mellan könen.127
Konstruktionen av kvinnor som i grunden lika män - och därmed de brott
som kvinnor drabbas av som likadana som de brott män drabbas av - kan
emellertid problematiseras på flera olika nivåer. En återkommande feministisk
kritik mot könsneutralt formulerade reformer är att de är politiskt ineffektiva
och tandlösa vapen mot kvinnors ojämlika villkor. Genom ett individbaserat
likhetsperspektiv osynliggörs kvinnors erfarenheter och villkor. Därigenom
kan kvinnors behov inte tillgodoses på ett adekvat sätt. Formell likhet ställs här
mot reell olikhet; könsneutrala angreppssätt fungerar helt enkelt dåligt på
könsspecifika problem.128 Problemet med könsneutralitet uttrycks också som
att idealet stämmer dåligt med en bekönad verklighet. I själva verket är idealet
just bara ett ideal. I praktiken tillämpas styrande, ofta sexistiska konventioner
som på olika sätt begränsar och underordnar kvinnor.129 Könsneutralitet för
stås då som ett slags läpparnas bekännelse, som samsas med en politisk praktik
präglad av idéer och föreställningar om kön.
I mitt material blir det också tydligt att en könad förståelse av våldet kvar
står trots den explicita individargumenteringen, en uppfattning om att det är
något särskilt med brottet på grund av var det äger rum (i hemmet, det priva
ta) och mellan vilka det sker (i parrelationen). Detta särskildgörande fungerar
som argument för att staten inte skall ingripa, eller ingripa med särskild stor
försiktighet. Detta hör också samman med att det könsspecifika ständigt län-
127 Jfr Eisenstein 1988, särskilt kap 2 och 6.

128 Se t ex Svensson 1997, Pylkkänen 1995. Jämför också Ngaire Naffine, som menar att förvandlingen
av konkreta människor till lagstiftningens abstrakta individer innebär att lagen ”fails to address the real
needs and priorities of those people who least fit the legal notion of the abstracted person [...]”
(1990:80).
129 Se t ex Naffine 1990, särskilt kap 6 och kap 7, även Pohjonen 1995 och Svensson 1997.
kas samman med det avvikande. Kvinnor och kvinnors erfarenheter blir syno
nyma med det specifika och det personliga. Detta ställs mot det allmänna, ge
nerella och politiska. På så sätt blir det ”riktiga” våldet det våld som drabbar in
divider på gator och torg. Det är detta våld, som framför allt män utsätts för,
som framstår som det ”allmänmänskliga” våldet, medan kvinnomisshandeln
formuleras som det särskilda och det personliga. På så sätt kan skapandet av
könsneutralitet ses som en process där det manliga sammanlänkas med det ge
nerella, det som utgör normen. Utifrån denna norm blir kvinnors erfarenheter
av våld avvikande. Under det förment universella idealet skönjs således en be-
könad maktordning.
Könsneutralitet kan således kritiseras både i termer av politisk ineffektivitet
och i termer av att idealet inte tenderar att uppfyllas. Men kritiken kan också
formuleras som att det finns ett problem med könsneutralitet som sådant; att
detta ideal tenderar att bevara eller upprätta en maktordning mellan könen.
Ngaire Naffine påpekar att den föreskrivna, ”objektiva”, neutraliteten bygger på
premissen att alla individer är lika och skall behandlas lika. Detta betyder att
skillnader mellan människor måste abstraheras bort - de är helt enkelt irrele
vanta. Genom denna abstraherande manöver fungerar lagstiftningen såsom
bevarande av maktrelationerna, då ”it irons out inconvenient social differences
between people, deeming them to be generally irrelevant for legal purposes”.130
Diskussionen om våld mot kvinnor kan utifrån en sådan tanke tolkas som
en process där en potentiell utmaning av könsrelationerna avvärjs. När frågan
om kvinnomisshandel görs till en fråga om oacceptabelt våld mot individen, el
ler till en fråga om att stärka brottsoffrens ställning, placeras problemet i en
könsneutral samtalsordning där huvudfrågan handlar om att stärka individens
rättsliga ställning. Problematiken formuleras i linje med en central, etablerad
ideologisk dimension i det politiska tänkandet - relationen mellan individ och
stat. Denna dimension utesluter emellertid formuleringar i termer av kön som
relevant politisk/juridisk kategori.
En explicit individbaserad likhetsideologi fungerar på detta sätt som ett
osynliggörande av könsdimensionen och av kvinnors erfarenheter av våld. När
våld mot kvinnor förstås som något som utspelar sig mellan könsneutrala in
divider förminskas övergreppens innebörd. Systematiska maktförhållanden
mellan könen reduceras till klart av- och urskiljbara anomalier som kan rättas
till genom en tillfällig korrigering av abnorma individer.131 När strukturella
130 Naffine 1990:53.

131 Jfr Walker 1990. Se även Lacey 1998, särskilt kap 1.
skillnader förklaras på individnivå, betyder det alltså att maktaspekterna osyn-
liggörs. Detta innebär också att det blir problematiskt att hantera skillnader
och ojämlikheter mellan könen. Utifrån en sådan tanke kan en offentlig politik
som konstrueras kring likhet och individualitet tolkas som delaktig i att förne
ka, och i förlängningen också upprätthålla, en maktordning mellan könen.
Sammanfattningsvis kan man säga att misshandelsdiskussionen utvecklas i
två riktningar under perioden. Antingen förpassas kön från politikarenan, eller
så försvinner övergreppet/våldet/maktrelationen ur fokus. Beskrivs problema
tiken i terner av våld kan det inte samtidigt handla om kön. Då beskrivs det som
social misär i största allmänhet. Ses frågan i könstermer, kan det emellertid inte
samtidigt handla om övergrepp/våld/maktrelationer. Då kommer problemet i
stället att förläggas till det icke-politiskas sfär av känslor, kärleksrelationer och
privatliv.
I materialet tydliggörs hur kvinnors problem omformuleras till andra sam
hällsproblem, eller till ickeproblem. Åtgärder legitimeras inte i första hand ge
nom en hänvisning till kvinnor som underordnad grupp. Politiken/juridiken
framstår som neutral, samtidigt som relationerna mellan könen i grund och
botten görs icke-politiska. De formuleras i termer av kärlek, inte i termer av
makt eller politisk rättvisa.132 På så vis kan den offentliga politiken kring våld
mot kvinnor under denna period ses som ett osynliggörande av maktrelatio
nen mellan könen. Därigenom kan politiken också tolkas som ett sätt att han
tera krav på reformer utan att den ordning som baseras på mäns tillgång till
kvinnors kroppar på allvar utmanas.
132 Jfr Pätemän 1989, som diskuterar just hur kärlek och rättvisa görs till varandras motsatser.
5. Det neutrala våldet
Under senare delen av sjuttiotalet är våldtäktsdebatten i Sverige inflammerad
och intensiv. Sexualbrottsutredningens betänkande (SOU 1976:9) blir start
punkten för en långvarig diskussion om våld och sex, om kvinnors och mäns
sexuella roller och om mäns makt över kvinnor.1 Utredningen får i uppdrag att
se över brottsbalkens bestämmelser om sedlighet redan år 1971. Det tar alltså
inte mer än sex år förrän den nya brottsbalken från 1965 upplevs som förlegad
- ja till och med reaktionär. I direktiven till utredningen hävdas att fördomar
och tabuföreställningar länge ”hämmat en naturlig och öppen syn på sexualli
vet och dess yttringar. En radikal förändring i synsättet har emellertid inträtt
under senare tid”.2 Därför anses det dags att göra en översyn av sedlighetsla-
garna i sin helhet.
Efter fem års arbete presenterar utredningen sitt slutbetänkande. Reaktio
nerna låter inte vänta på sig. 13 kvinnoorganisationer går samman och prote
sterar mot utredningen, och kvinnoförbunden riktar skarp kritik mot flera for
muleringar i betänkandet.3 Många remissinstanser reagerar kraftigt; särskilt
mot den betydelse som tillmäts kvinnans agerande före våldtäkten.4 Det utbry
1 Se Elman 1996 för en översikt av denna debatt.

1 SOU 1976:9 s 25.
3 Clayhills 1991:442, Kvinnobulletinen Nr 2-3/76, Elman 1996:71, Thomsson 2000.
4 En genomgång av remissvaren finns i SOU 1982:61 s 41-47.
ter ”en veritabel stormeld i den offentliga debatten”, som en utredning beskriver
händelserna några år senare.5 Till slut tvingas justitieministern konstatera att ut
redningen blivit politiskt omöjlig, varpå han meddelar att en ny utredning skall
tillsättas.6 Denna utredning, utförd av 1977 års sexualbrottskommitté (SOU
1982:61), resulterar i en revidering av brottsbalkens kapitel om sexualbrotten.
Det är således två utredningar som står i centrum i detta kapitel, den kon
troversiella sexualbrottsutredningen från 1976 och sexualbrottskommitténs
betänkande från 1982, samt efterföljande riksdagsdebatter, utskottsbetänkan-
den och propositioner. I ett särskilt avsnitt analyserar jag målsägandebiträdes-
reformen - en reform som när den införs 1988 framför allt riktas till våldtag
na kvinnor. Reformen diskuteras livligt och modifieras flera gånger under
perioden.
Tidsmässigt sammanfaller detta kapitel med det föregående, men här är frå
gan om våldtäkt, inte misshandel, i fokus. På samma sätt som i misshandels
diskussionen står den normativa föreställningen om individens kroppsliga in
tegritet i centrum. Möjligen kan argumenteringen i våldtäktsfrågan ses som en
ännu tydligare reaktion gentemot den gemenskapsorienterade, uttalat sexual-
moraliserande förståelse som anses ha präglat tidigare lagstiftning om sexual
brott. Även här finns dock en stark spänning mellan individ och kön; mellan
att förstå brottet våldtäkt i könsneutrala termer och som ett könsspecifikt pro
blem. Jag undersöker således på vilket sätt våldtäkt formuleras som ett indivi
duellt eller könat problem. Förstås det som en generell fråga om våld, eller som
ett specifikt brott? En viktig fråga, som också stod i fokus under första perio
dens våldtäktsdiskussion, handlar om hur brottet skall avgränsas. Hur skall nu
gränserna dras mellan våldtäkt och ”normala” samlag, mellan våld och sex? Jag
undersöker också hur våldet förklaras under denna period. Vad ses som de
grundläggande orsakerna till våldtäkterna?
På samma sätt som i tidigare kapitel diskuterar jag avslutningsvis dessa tan
kemönster i ett könsmaktperspektiv. Den centrala frågan är hur hanteringen av
våldtäkt kan tolkas när den formuleras i termer av individuell kränkning. Vil
ka möjligheter till förändring och utmaning av ordningen för ett sådant indi
vidperspektiv med sig, och vilka begränsningar följer av samma perspektiv?
Här diskuteras den i feminismen så ofta påvisade problematik som innebär att
det ”neutrala” individperspektivet baseras på en manlig norm. Men hur
5 SOU 1981:64 s 9.
upprättas ett manligt perspektiv genom konstruktionen av individen? På vilket
sätt blir det neutrala och det manliga ett och samma? Och hur kan det tolkas
när brottet trots denna individcentrering också bekönas - och görs specifikt?
Individ eller kön

I sexualbrottsutredningen (1976:9) beskrivs sexualitet genomgående som en
positiv kraft, därtill jämställd. Sexualitet försiggår ”mellan människor som
upplever sig som likar med känslomässig gemenskap”.7 Enligt utredningen är
den moderna synen på sexualitet, till skillnad från gångna tiders fördomsfulla
föreställningar, saklig och grundad på fakta. Forskningens landvinningar häv
das ha givit ökad förståelse för sexualitetens varierande yttringar, och Sigmund
Freud nämns som en portalfigur i detta avseende. Förståelsen för avvikelser och
toleransen för människor med sexuella problem har ökat. Det finns inte läng
re anledning att döma människors sexuella handlingar.8 Staten skall därför inte
lägga sig i enskilda individers göranden utan överge forna tiders missriktade
strävanden att styra människors sexualliv. Straffbestämmelserna bör i högre
grad rikta in sig på övergreppssituationer och ”begränsa straffrättens betydelse
som medel för social kontroll och koncentrera de rättsvårdande myndigheter
nas insatser på allvarlig brottslighet.”9
Lagen skall värna om människors integritet genom att bestraffa sexuella
övergrepp. I enlighet med detta perspektiv föreslår utredningen att beteck
ningen sedlighetsbrott avskaffas och ersätts med termen sexuella övergrepp.
Lagen bör inte innehålla ord eller uttryck som är moraliserande eller som hän
visar till ”ett annat normsystem än lagens”.10 Sedlighet som begrepp anses
olämpligt, eftersom det implicerar en viss moraluppfattning på sexuallivets
område. Och lagens uppgift är att skydda mot brott - inte att moralisera över
människors sexuella handlingar och preferenser, anser utredningen. I enlighet
med detta perspektiv föreslås att en rad handlingar avkriminaliseras. Särbe
handlingen av homosexuella handlingar tas bort. Otukt med en sinnessjuk el
ler efterbliven människa, mellan lärare och elev, mellan syskon eller mellan för-
7 SOU 1976:9 s 52.

8 SOU 1976:9 s 52.
9 SOU 1976:9 s 54.
10 SOU 1976:9 s 55.
äldrar och vuxna barn, skall inte längre vara straffbart, så länge inget övergrepp
eller otillbörligt utnyttjande har skett. ”Att vissa sexuella relationer uppfattas
som stötande är inte idag ett bärkraftigt argument för kriminalisering.”11 12
Den betydelse som tidigare tillmättes brottets vem - som innebar att sexu
ella handlingar bedömdes olika beroende på vem som utförde dem gentemot
vem - är nu så gott som ersatt av en betoning av själva handlingen, brottets
vad.u För att statens ingripande skall vara legitimt krävs ett tydligt urskiljbart
offer, en skadad individ. Med denna fokusering på individens integritet följer
också en föreställning om att de skador individer åsamkas är möjliga att objek
tivt fastställa, att mäta. Moral och allmänna uppfattningar om människors sex
uella beteende skall inte spela någon roll. Den underliggande premissen för ut
redningen är att övergrepp är möjliga att definiera neutralt, utanför en
samhällelig och moralisk kontext.
Förståelsen har således förflyttat sig från tanken att staten bör bestraffa synd
(och bevara sedlighet) till att statens uppgift är att bestraffa övergrepp. Detta
kan uttryckas som att individen på ett mer explicit sätt än i tidigare utredning
ar sätts före gemenskapen. Det är snarare individens rättigheter - den negativt
formulerade rätten att inte utsättas för övergrepp samt den positivt formulera
de rätten att välja sitt sexualliv - än samhällets moral som skall skyddas genom
lagstiftning. I denna individbaserade föreställningsram beskrivs den sexuella
samvaron i avkönade, neutrala, konfliktfria termer. Det är människor som har
sexuella relationer och övergreppen är likaledes könsneutrala. I de föreslagna
lagtexterna är kön borttaget. Samtliga brottstyper föreslås utformas så att gär
ningsman och offer kan vara både man och kvinna. I lagen skall nu bara indi
vider förekomma.13
1977 års sexualbrottskommitté (1982:61) följer i flera avseenden sin före
gångare. Inte heller här är man intresserad av att påverka frivillig sexualitet mel
lan vuxna, så länge beteendet inte skadar någon. Med den grundsynen föreslås
en rad avkriminaliseringar, exempelvis av incestbrotten (mellan vuxna). Detta
visar sig dock vara kontroversiellt. Remissinstansernas starka protester leder till
att bestämmelserna kvarstår: samlag mellan syskon och mellan föräldrar och
avkomma bibehålls i propositionen som ett brott.14 Argumenteringen för detta
avviker dock påtagligt från det övriga sättet att resonera i förslaget. Den starka
11 SOU 1976:9 s 109.

12 Det uppenbara undantaget är sexualbrott mot barn, här gäller fortfarande särskilda bestämmelser.
13 SOU 1976:9 s 18.
14 Prop 1983/84:105 s 33.
betoningen av brottets karaktär av övergrepp mot enskilda individer ersätts av
en argumentering utifrån etiska och arvsbiologiska synpunkter. Liksom när
brottsbalken omarbetas på sextiotalet finns en tydlig gräns: i princip bör lagen
inrikta sig på att bestraffa övergrepp, men somliga handlingar anses ändock så
moraliskt förkastliga att denna princip kan åsidosättas.
Den tanke som genomsyrar 1977 års kommitté är emellertid ”att varje män
niska har rätt till sexuell integritet och att man måste respektera när en annan
människa avböjer sexuella inviter”.15 Begreppet sedlighetsbrott försvinner och
ersätts av begreppet sexuella övergrepp. Brottsbalkens brott görs genomgående
könsneutrala på samma sätt som föregående utredning föreslog. ”Tvingar man
kvinna till samlag genom våld å henne [...]” ändras därigenom till: ”Den som
tvingar annan till samlag [,..]”16 Även homosexuella övergrepp kan nu betrak
tas som våldtäkter liksom de fall då en kvinna tvingar en man till samlag.17 Kön
skall vara irrelevant, även om man tror att det kommer att bli ”mycket sällsynt
med fall då en kvinna är gärningsman och offret man eller kvinna”.18 Tanken att
kön inte har, och inte heller bör ha, någon betydelse genomsyrar diskussionen.
”[Ljagstiftaren har rensat bort ur brottsbeskrivningen faktorer som inte bör ha
någon betydelse [...] En sådan faktor är offrets och gärningsmannens kön.”19
Detta individperspektiv existerar emellertid i en könad kontext. Även om
brottet är könsneutralt utformas, för enkelhetens skull, som kommittén skriver,
betänkandets text ibland med utgångspunkt i det vanligaste fallet, där mannen
är gärningsman och kvinnan offret.20 Den könsneutrala beskrivningen överges
också när brottets karaktär och straffvärde diskuteras. Nu könas subjekten åter.
I sexualbrottsutredningens förslag (1976:9) blir detta tydligt när man uppehål
ler sig vid de individuella omständigheter som föregår sexuella övergrepp. Des
sa kan vara av så olika karaktär att straffskalorna måste differentieras, menar
utredningen. Fängelsestraff anses därför vara ett alltför hårt straff vid de lind
rigaste fallen. Det bör nu också vara möjligt att döma en gärningsman till bö
ter. De omständigheter som skall vara vägledande vid bedömningen fokuserar
offrets, dvs kvinnans, relation till mannen och hennes ”handlande före över
greppet”.21 Utredningen citerar en undersökning från Danmark, som tyder på
15 SOU 1982:61 s 62.

16 SOU 1982:61 s 9, Prop 1983/84:105 s 3, SFS 1984:399.
17 SOU 1982:61 s 148.
18 SOU 1982:61 s 70.
20 SOU 1982:61 s 69.
21 SOU 1976:9 s 136.
att ”flertalet människor upplever kvinnan som medansvarig för den uppkom
na situationen och att hon därför själv får ta konsekvenserna av att hennes
handlande lett till ett övergrepp”.22 Behovet av att kunna döma till lindrigare
straff befinns därigenom motiverat:
Den sociala kontrollen, utövad med andra medel än straffrättskipning är

stark och sexuella övergrepp är relativt ovanliga. Sexuella övergrepp kan i
det enskilda fallet te sig så allvarliga att ett strängt straff är motiverat men
behöver inte alltid vara det. Framför allt då övergreppet framstår som en
engångsföreteelse där offret får anses ha del i ansvaret för händelseförlop
pets utveckling bör påföljden för gärningsmannen kunna bestämmas till
villkorlig dom eller skyddstillsyn. Detta gäller även om brottet inte hän
förs till den lindrigaste brottstypen. Bedöms gärningen som våldtäkt kan
p g a det höga straffminimum för detta brott villkorlig dom eller
skyddstillsyn komma ifråga endast i rena undantagsfall. I lagtexten har
särskilt angivits att den tvingandes handlande före övergreppet kan moti
vera att gärningen hänförs till den lindrigaste brottstypen. Här åsyftas fall
där den som blivit föremål för övergrepp mer eller mindre medvetet upp
muntrat till sexuella närmanden.23
I denna specialmotivering framkommer att offret får sägas ha del i ansvaret när
hon uppmuntrat till sexuella närmanden. Många kvinnor, konstaterar utred
ningen, tycks själva ”medverka till att bygga upp den sexuella atmosfär som ut
löser den brottsliga handlingen”.24 När ”omständigheterna” skall redas ut är det
alltså kvinnan som hamnar i centrum för intresset. Hennes sexualitet proble-
matiseras och utreds. Hur har hon betett sig och vilka sexuella signaler har hon
egentligen sänt ut? Utredningen poängterar också svårigheten att veta om
kvinnan ville, om hon ”verkligen motsatt sig det sexuella umgänget eller om
mannen insett detta”.25 Mannen bör ”givetvis inte dömas” om det föreligger
tveksamheter på någon av dessa punkter.26 För att undanröja sådana tvivel
måste således en noggrann undersökning göras av kvinnans agerande. Ett pro
blem som framkommer i utredningen är att kvinnans kropp kan signalera att
hon vill ha sex även om hon själv inte uttrycker denna vilja muntligen. I ut
redningens förståelse kan kvinnan ha uppmuntrat mannen utan att själv vara
22 SOU 1976:9 s 60.

23 SOU 1976:9 s 135-136, mina kursiveringar.
24 SOU 1976:9 s 187.
25 SOU 1976:9 s 60.
26 SOU 1976:9 s 60.
medveten om det. Kvinnans kropp kan alltså skicka signaler som inte är i sam
klang med, eller som till och med står i konflikt med, hennes vilja och medve
tande. Samtidigt framkommer det att kvinnans kroppsliga signaler inte alltid är
tillräckliga eller tillförlitliga. Utredningen håller inte för självklart att händelsen
är att betrakta som våldtäkt även om det går att bevisa - med kvinnans kropp
som bevismaterial - att kraftigt tvång utövats. Det kan finnas andra faktorer
som talar för en mild bedömning, menar utredningen, och hänsyn till ”samtli
ga föreliggande omständigheter”27 måste tas. Grovt tvång kan därigenom be
dömas som mindre allvarligt och på så vis delvis rättfärdigas med att kvinnan
betett sig tvivelaktigt i ett kritiskt skede.
Föreställningar om vilka beteenden som lämpar sig för kvinnor respektive
män, och i vilka situationer, blir här av stor betydelse för hur händelsen tolkas.
Föreställningar om kön, om hur män och kvinnor ”är”, byggs därmed in i den
förment könsneutrala diskussionen om våldtäkt. Under beskrivningen av
sexualitet som ”gemenskap mellan likar” figurerar ett annat mönster, där olika
normer och regler gäller för kvinnor och män. Kvinnan beskrivs som medage-
rande i situationen. Hon bygger upp en sexuell stämning, hon uppmuntrar
mannen och görs därmed också delvis ansvarig för våldtäkten. Detta ansvar
kvarstår även om hon själv inte är medveten om att hon sänt sexuella signaler
till mannen. Mannens ansvarstagande konstrueras på ett annorlunda vis. Som
handlande subjekt tycks han försvinna i själva övergreppssituationen. Det är
snarare situationen än mannen som gör våldtäkten. Våldtäkten beskrivs som
ett övergrepp som utlöses av en sexualiserad situation som kvinnan själv har
försatt sig i eller en sexualiserad situation som kvinnan medverkat till att byg
ga upp.
Sexualbrottsutredningens resonemang om kvinnans medagerande och del
aktighet i våldtäktsfall tar sig uttryck i att kvinnans beteende före övergreppet
tillmäts avgörande betydelse vid både brottsrubricering och val av påföljd. I
nästkommande utredning (1982:61) vänder man sig emellertid emot ett sådant
synsätt. I direktiven till den nya utredningen betonas att ansvariggörandet av
kvinnan ”med rätta uppfattas som stötande ur kvinnosynpunkt”.28 Kommittén
driver i stället tanken att parternas relation skall sakna betydelse. Ingen straff-
rättslig betydelse skall ges hur offret betett sig före övergreppet. Det är gär
ningsmannens handling och inte offrets agerande som skall fokuseras. Brotts
27 SOU 1976:9 s 61.

28 Dir 1977:7, cit i SOU 1982:61 s 29.
rubriceringen våldförande, som tillämpades när kvinnans förhållande till man
nen sågs som förmildrande omständighet, slopas. Så gott som alltid skall nu
detaljerade frågor till offret om hennes handlande och relation till mannen
kunna undvikas. Därigenom signaleras att något av ett perspektivskifte införts
i lagstiftningen.
[D]et [utgör] i princip inte någon förmildrande omständighet att parter

na är gifta med varandra eller att kvinnan tillåtit vissa närmanden från
mannens sida. På denna punkt innebär förslaget en ändring av gällande
rätt.29
Samtidigt pekar formuleringar i betänkandet i en annan riktning där just kvin

nans förhållande till mannen och hennes agerande före övergreppet fortfaran
de ges stor betydelse. Detta blir synligt både i diskussionerna om val av påföljd
för brottet och i frågan om uppsåt. Även om beteckningen våldförande slopas
- vilket innebär att även våldtäkter inom familjen kan rubriceras som våldtäk
ter - vill utredningen bibehålla möjligheten att döma till kortare fängelsestraff
i vissa fall. Minimistraffet vid mindre allvarliga brott skall sänkas från två till ett
år. I diskussionen kring vilka slags våldtäkter som förtjänar lägre straff åter
kommer just relationen mellan kvinnan och gärningsmannen. Utredningen
väljer ett exempel. En kvinna vill skiljas. Mannen blir förtvivlad. Så förtvivlad
att han begår ett övergrepp mot kvinnan, ”helt i strid med hur han under andra
förhållanden kan tänkas reagera”.30 Relationen mellan de båda kan i sådana fall,
menar kommittén, få betydelse för påföljden, liksom mannens sinnestillstånd
och allmänna situation. Här visar sig den omständighet som innebär att en
kvinna vill lämna sin man, och hans förtvivlan över detta, fungera som straff-
lindrande. Såväl hennes agerande som relationen dem emellan hamnar då, åte
rigen, i blickpunkten.
I regeringens proposition påpekas att många remissinstanser kritiserat sex-
ualbrottskommitténs ståndpunkt att offrets handlande och relation till gär
ningsmannen skall sakna betydelse.31 Förekommer motstridiga uppgifter står
det klart att en ”förhållandevis ingående undersökning ofta blir nödvändig. Här
vid kan man inte undgå att även komma in på förhållanden som ligger före det
misstänkta övergreppet.”32 Propositionens förslag innebär att minimistraffet
29 SOU 1982:61 s 150.

30 SOU 1982:61 s 69.
31 Prop 1983/84:105 s 21.
32 Prop 1983/84:105 s 21.
två år för våldtäkt behålls medan maximistraffet blir sex år.33 Men en tilläggspa-
ragraf införs: ”Är brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständig
heterna i övrigt att anse som mindre allvarligt, döms till fängelse i högst fyra
år.”34 Ingen lägsta fängelsegräns sätts här. Huvudargumentet för denna särskilda
bestämmelse är att fängelse i två år är ”uppenbart [...] en alltför sträng påföljd”
för vissa fall som nu kommer att rubriceras som våldtäkt.35 Samtliga aspekter
av övergreppet måste vägas in:
Därvidlag kan man självfallet inte bortse från de omständigheter som har
föregått ett övergrepp eller som anknyter till parternas personliga relatio
ner; sådana faktorer ingår alltid som en del i helhetsbilden när en dom
stol skall bestämma påföljd i ett brottmål.36
Utskottet menar också att tanken att det inte skulle spela någon roll om över
greppet föregåtts av ”samvaro mellan kontrahenterna” är alltför onyanserat.
”[Fjörhållandet mellan offret och gärningsmannen liksom vad som föregått
övergreppet [... ] ”37 är alltid betydelsefullt vid en helhetsbedömning av brottet.
Till sist kvarstår således mannens och kvinnans förhållande som viktigt att ut
reda. Även omständigheter före övergreppet visar sig vara betydelsefulla - om
än inte längre för själva brottsrubriceringen så för diskussionen om påföljd.
Om offret och förövaren känner varandra leder detta emellertid inte automa
tiskt till mildare bedömning. I vissa fall kan det rent av vara en försvårande om
ständighet, t ex om övergreppen varit många och förnedrande. Men om par
terna sammanlever och övergreppet är av engångskaraktär, eller om ”kvinnan
grovt förödmjukat mannen med den följden att han förlorat besinningen”38
kan saken te sig annorlunda. Förutom att kvinnans agerande sätts i fokus, visas
här hur föreställningar om ett accepterat beteende för kvinnor vägs in i reso
nemangen. En kvinna som beter sig ”felaktigt” - som lämnar eller provocerar
sin man - får räkna med att gärningsmannen får ett lindrigare straff.
I diskussionen om gärningsmannens uppsåt återkommer betydelsen av
kvinnans agerande. För att mannen skall dömas för våldtäkt måste det både
33 Möjlighet att döma till längre straff finns. Om våldet varit ”livsfarligt eller om den som begått gär
ningen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild råhet” döms för grov
våldtäkt, lägst fyra och högst tio års fängelse (Prop 1983/84:105 s 3-4).
34 Prop 1983/84:105 s 3.
35 Prop 1983/84:105 s 23.
36 Prop 1983/84:105 s 23.
37 JuU 1983/84:25 s 17.
38 Prop 1983/84:105 s 24.
bevisas att mannen har begått övergreppet samt att han varit medveten om att
kvinnan inte velat ha samlag. I de flesta fall, menar kommittén, är det inte svårt
att avgöra mannens uppsåt. I princip skall inte kvinnans beteende spela någon
roll för uppsåtsbestämningen. Men problem uppstår om t ex mannens våld
bara består i att han tvingar isär kvinnans ben och han därtill uppger att han
trodde att kvinnan gick med på hans övertalningsförsök. ”Mot bakgrund av det
ringa våld som använts kan kanske en sådan invändning inte lämnas utan av
seende.”39 För att bedöma mannens uppsåt nödgas man forska närmare i vad
som skedde omedelbart före övergreppet. Kvinnans handlande kan i denna för
ståelse vara avgörande för att klargöra mannens uppsåt. Förutsättningen för att
en våldtäkt skall vara en våldtäkt är, som kommittén uttrycker det, ”givetvis att
gärningsmannen haft klart för sig hur kvinnan uppfattade situationen”.401 vis
sa fall, förtydligar man i en not, betyder detta att gärningsmannen ”hade an
ledning att förstå” hur kvinnan uppfattade situationen:
Gärningsmannen var t ex osäker på om kvinnan uppfattade situationen

som hotfull och omständigheterna var sådana att man kan hålla för visst
att gärningsmannen skulle ha gjort övergreppet även om han faktiskt
hade förstått att kvinnan kände sig hotad.41
Eftersom det handlar om att utreda vad mannen förstod, blir gärningsmannens
perspektiv på vad som skall förstås som våldtäkt överordnat. Detta perspektiv
legitimerar en undersökning av kvinnans beteende före övergreppet och hen
nes relation till mannen. För att rätten skall kunna avgöra vad mannen egent
ligen förstod, krävs således en utredning av kvinnan. Detta innebär att kvin
nans relation till mannen och vad hon gjort före övergreppet tillmäts betydelse
för hur han uppfattar situationen. Hennes agerande i situationen - hennes ja
eller nej - blir således inte tillräckligt. Den principiella skillnaden mellan den
gamla och den nya rättsordningen kan i denna mening knappast betecknas
som ett perspektivskifte. Detta är också något som uppmärksammas i diskus
sionen kring utredningen. ”Det är ju samma gamla visa som förut. Kvinnans
beteende före våldtäkten kommer alltså att ha betydelse för hur brottet skall be
dömas”, som en riksdagsledamot formulerar saken.42
39 SOU 1982:61 s 68.

40 SOU 1982:61 s 146.
41 SOU 1982:61 s 146.
Redan efter några år blir det uppenbart att kvinnors behov av rättshjälp i våld-
täktsmål inte minskat - trots den nya lagen.43 Därigenom faller också det hu
vudargument för att avvisa rättshjälp åt våldtäktsoffer som framfördes vid
brottsbalkens reformering 1982; att den nya lagen skulle minska de påfrest
ningar kvinnor utsattes för i rätten.44 Insikten om lagreformens marginella ef
fekter leder nu till att målsägandefrågan åter tas upp till diskussion.45 Våld-
täktslagstiftningen som sådan föranleder dock ingen ny problematisering eller
några nya åtgärder. 1986 kommenterar rättshjälpskommittén våldtäktslagstift-
ningens kvarvarande fokusering på offrets beteende på detta sätt:
[Ujtredningen av brottet kräver att man noga analyserar både händelse

förloppet och relationen mellan offer och gärningsman. Dessa omstän
digheter är fakta som ingår i en fullständig brottsutredning och som inte
generellt kan frånkännas betydelse.46
För att bedöma brottets svårighetsgrad och påföljd - och för att avgöra uppså
tet - riktas blickarna mot kvinnan. Ännu är det hon som granskas och utreds.
Sex eller våld

För att en händelse skall betraktas som våldtäkt förutsätts alltså att mannen
förstod att kvinnan inte ville ha samlag. En särskild form av kvalificerat tvång
skall också ha förekommit, något som i juridiska termer betecknas råntvång.
Om våld har brukats, eller om offret uppfattat att hon befinner sig i ”trängan
de fara”; om gärningsmannen har hotat henne med våld eller medvetet försatt
henne i s k hjälplöst tillstånd, då anses rekvisitet råntvång vara uppfyllt. I
sexualbrottsutredningens förslag (1976:9) lyfts våldsmomentet i våldtäktsbrot-
tet fram. Här föreslås normalbrottet inte längre heta våldtäkt, utan sexuellt
tvång. Enbart om gärningsmannen brukat mycket våld, visat ”synnerlig hän
synslöshet eller råhet” bör händelsen betraktas som våldtäkt.47
« SOU 1986:49.
44 SOU 1982:61 s 133.
45 Rättshjälpskommittén ges nu tilläggsdirektiv att åter se över frågan om rättshjälp till våldtagna kvin
nor vilket resulterar i ny lag om målsägandebiträde (SOU 1986:49, Prop 1987/88:107, JuU 1987/88:33,
SFS 1988:609).
46 SOU 1986:49 s 84.
47 SOU 1976:9 s 11.
Sexualbrottskommittén (1982:61 ) väljer dock att behålla beteckningen våldtäkt
för normalbrottet. Men även här sätts gränser för hur mycket eller vilket slags
våld som skall ha förekommit för att det skall vara fråga om våldtäkt. Som våld
täkt räknas exempelvis inte om en kvinna redan befinner sig i ett hjälplöst till
stånd och en man utnyttjar hennes belägenhet. Typfallet är kvinnan som
druckit sig redlös, vilket en man utnyttjar för samlag. En sådan handling döms
som sexuellt utnyttjande. Eftersom mannen inte använt våld eller tvång för att
genomföra samlaget kan händelsen inte betraktas som våldtäkt. Förståelsen av
våldtäktsbrottet kräver ”ett moment av våld, hot eller tvång. Vidare finns ett
sexuellt inslag och slutligen ett frihetsberövande.”48 Saknas det första elemen
tet handlar det inte om våldtäkt. Med denna logik kan det inte bli fråga om
våldtäkt då övergrepp begås mot någon som är medvetslös eller redlös, någon
som ”inte kan bjuda motstånd eller inte förmår uppfatta gärningens inne
börd”.49 Följden blir också lägre straffsats, fängelse i högst fyra år. Ingen lägsta
gräns sätts, förutom allmänt fängelseminimum på 14 dagar. Det är således
tvånget - våldet eller hotet om våld - som fäller avgörandet. Våldet prioriteras
på så sätt framför den sexuella gärningen. Graden av tvång som gärningsman
nen använt sig av är det som avgör gränsen mellan våldtäkt och sexuellt ut
nyttjande. Detta tvång kan också direkt överföras till andra typer av brott - be
teckningen ”råntvång” är belysande. Utifrån en sådan förståelse av brottet kan
en kvinna inte bli våldtagen om hon inte är vid medvetande, eller om hon av
annan anledning är förhindrad att göra motstånd.50
Förutom att råntvångsrekvisitet måste vara uppfyllt, krävs för rubricering
en våldtäkt att den sexuella handlingen skall utgöra ett samlag eller vara av
samlagsliknande karaktär. Till sådana handlingar hör om gärningsmannen
”med våld för in främmande föremål i kvinnans slida”.51 I de flesta fall anses
man kunna säkerställa gärningsmannens sexuella syfte samt offrets känsla av
48 SOU 1982:61 s 65.

49 SOU 1982:61 s 102.
50 Gränsen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande tas upp till diskussion flera gånger under perioden
(se t ex Riksdagens protokoll 1985/86:16 s 80-83, JuU 1986/87:3). Samma argument, att en våldtäkt
förutsätter ”ett aktivt handlande i form av brukande av våld, framställande av hot eller försättande i van
makt eller liknande tillstånd” anförs för att behålla bestämmelserna om våldtäkt (Ds 1989:6 s 33). En
smärre förändring införs dock 1992 gällande brotten sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande. Brottet
sexuellt utnyttjande indelas i två svårighetsgrader, sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande. I
det förra brottet sätts maxstraffet till två års fängelse, i det senare blir straffet fängelse lägst sex månader
och högst fyra år. I förening med misshandel eller vållande till kroppsskada kan dock straffet bli lika
strängt som för våldtäkt (Prop 1991/92:35, 1991/92:JuU7, SFS 1992:147). Liksom i de båda utredning
arna om våldtäkt som diskuteras ovan är det således även här förekomsten av våld som är centralt; utan
detta våldsinslag kan det inte bli fråga om våldtäkt.
51 SOU 1982:61 s 71.
sexuell kränkning. Saken ser dock annorlunda ut om ”handlingen utförs utan
något som helst sexuellt syfte; den ingick t ex som ett inslag i en långvarig och
svår misshandel som hade karaktär av tortyr”.52 Huruvida kränkningen är sex
uell eller inte bestäms inte utifrån kvinnans upplevelse av händelsen. Det är ur
gärningsmannens perspektiv detta avgörs. Det är gärningens syfte som avgör
handlingens status.
Denna argumentation möter emellertid också visst motstånd. Att skilja mel
lan sexuellt umgänge som är jämförligt med samlag och sådant som inte är det,
uppfattas ge upphov till gränsdragningsproblem. I stället för att lyfta fram hand
lingen som sådan bör man inrikta sig på kränkningens natur, anser lagrådet.53
Det avgörande för att bestämma huruvida en våldtäkt är en våldtäkt bör enligt
rådet handla om att utreda huruvida övergreppet ”med hänsyn till kränkning
ens art och omständigheterna i övrigt är jämförligt med påtvingat samlag”.54
I propositionen som följer sexualbrottskommitténs förslag tas emellertid
ingen hänsyn till denna invändning. Avsikten är inte att jämställa alla över
grepp med sexuell anknytning med våldtäkt, påpekar man. Tanken är snarare
att sexuella handlingar som till sin natur är likartade skall behandlas på likar
tat sätt. Att ställa kränkningens natur i centrum skulle ”ge alltför stort utrym
me för subjektiva bedömningar”55 vilket skulle medföra ett rättsosäkert läge.
Vad som menas med rättsosäkerhet utreds inte närmare. Men uppenbart är att
rättssäkerheten kräver ett fastställande av vilka slags sexuella handlingar som
kan leda till bedömningen våldtäkt. Det uppfattas som mer objektivt att fast
ställa huruvida en handling liknar ett samlag eller inte, än att fastställa vad som
är en kränkning. Övergrepp skall således ha haft klart samlagsliknande karak
tär för att bedömas som våldtäkt. Men innebörden av begreppet samlagslik-
nande tycks inte heller helt klar. Ett övergrepp som består i att ett främmande
föremål förs in i kvinnan skall inte nödvändigtvis förstås som våldtäkt. Detta
skall snarare ses som övergrepp av sadistiskt slag med sexuell anknytning. Dock
kan sådana gärningar bedömas som våldtäkt med hänsyn till handlingens syf
te och omständigheterna i övrigt. Här handlar det återigen om att utreda hand
lingens syfte - vilket sammanfaller med gärningsmannens syfte. Det blir där
igenom i stor utsträckning denne som avgör handlingens status; om det
handlar om sex eller inte, om det är en våldtäkt eller inte.
52 SOU 1982:61 s 71.

53 Prop 1983/84:105 s 68.
54 Prop 1983/84:105 s 68.
55 Prop 1983/84:105 s 76.
I sexualbrottsutredningens betänkande (1976:9) argumenteras för att sexuella
övergrepp inte är väsensskilda från andra typer av övergrepp. Det anses därför
tveksamt att tala om sexualbrott som en egen kategori brott:
Med den syn på sexualbrotten som utredningen företräder är det inte

självklart att bestämmelserna därom bör behållas som en särskild katego
ri brott. Det ger nämligen intryck av att det finns en speciell sexuell in
tegritet som är väsensskild från annan integritet.56
I linje med denna förståelse argumenterar utredningen för en mildring i synen

på sexuella övergrepp. Våldtäkt och misshandel beskrivs som i princip likvär
diga intrång i den personliga integriteten. Det strängare straffet för våldtäkt be
finns därigenom omotiverat, särskilt om kvinnan ”av allt att döma endast er
hållit obetydliga fysiska eller psykiska skador”.57 Den övergripande förståelsen
innebär att sexuella övergrepp är könsneutrala och universella, dvs i en djupa
re mening samma slags fenomen som exempelvis misshandel.
Samtidigt häftar sexualbrottsutredningen specifika villkor till de sexuella
övergreppen. Dessa anses, till skillnad från de flesta andra brott, inte böra falla
under allmänt åtal. Argumentet är att en rättegång ”i många fall innebär ett
svårt lidande för brottsoffret (i praktiken en kvinna)”.58 Hennes önskan att slip
pa en sådan påfrestning bör respekteras. Åtalsreglerna motiveras också av att
”parterna har kanske försonats eller har det rent av aldrig inträffat ett över
grepp”.59 Endast när ”åtal är påkallat ur allmän synpunkt såsom när det rör sig
om en farlig gärningsman”60 finns det anledning att driva rättegång om kvin
nan inte vill. Övergreppet kan här förvandlas från ett brott till ett gräl. Samma
förskjutning som i diskussionen om misshandel återkommer i denna diskus
sion: När hon förlåter honom är handlingen inte längre att betrakta som ett
övergrepp. Åter en reservation infogas: Det var kanske aldrig fråga om ett över
grepp?
På olika sätt konstrueras här brottet som för ”specifikt” för att ”allmänt” åtal
skall vara önskvärt. Våldtäktsbrotten är helt enkelt inte som andra brott. Är
56 SOU 1976:9 s 54-55.

57 SOU 1976:9 s 135.
58 SOU 1976:9 s 61.
59 SOU 1976:9 s 61.
60 SOU 1976:9 s 61.
brottet en engångsföreteelse skall det också kunna bedömas lindrigare. En gång
är, om inte ingen gång, så i alla fall en gång som inte är så allvarlig. Utredning
en behåller dessutom gällande rätts särskilt korta preskriptionstid på sex må
nader för sexualbrotten, vilket motiveras med att detta förhindrar kvinnan att
hålla åtalsfrågan öppen under lång tid.61 En eventuell gärningsman skall såle
des inte behöva riskera åtal under längre tid än sex månader. Samtidigt som
brottet inte ses som väsensskilt i integritetshänseende, uppfattas det sålunda fö
religga ett behov av särskilda åtalsregler. Brottet är i denna mening både likt
och olikt andra brott.
Om sexualbrottsutredningen på ett principiellt plan starkt poängterade
våldtäktsbrottets likhet med andra former av våldsbrott framhåller 1977 års
sexualbrottskommitté däremot att våldtäkt är ett allvarligt övergrepp som är
”särskilt kränkande för den personliga integriteten”.62 Straffmildringar kan
därför inte komma ifråga. Ett sexuellt övergrepp anses innebära större påfrest
ningar för offret än andra typer av brott.63 I riksdagsdebatten framhålls på
samma sätt att våldtäkt måste ses som ”en alldeles särskild sorts brott där skug
gan faller minst lika mycket över offret som över förövaren och där den som
påtalar ett brott får finna sig i att själv försvara sig mot pinsamma anklagel
ser”.64 Till skillnad från föregående utredning likställer sexualbrottskommittén
inte på samma sätt ett ordinärt våldsbrott med våldtäktsbrott, och man likstäl
ler inte heller kroppslig integritet med sexuell integritet. Men förhållningssät
tet är inte entydigt. Våldtäktsbrott konstrueras som omväxlande generellt, om
växlande specifikt. Man avfärdar exempelvis att brottet skulle vara av en sådan
karaktär att det krävs särskilda åtalsregler eller kortare preskriptionstid. Nu vill
man istället låta de generella reglerna gälla även för dessa brott. Det finns ing
en anledning att tro att risken för utpressning skulle vara större vid sexualbrott
än vid andra brott, lyder argumentet.65 I själva verket innebar dessa regler en
”fördel som inte gäller gärningsmän vid annan brottslighet”.66
När frågan om juridiskt biträde diskuteras i sexualbrottskommitténs betän
kande avfärdas också brottets specifika karaktär. Den nya lagstiftningen antas
ha åtgärdat den speciella påfrestning som våldtäktsoffer möter i rättsapparaten.
Därför saknas anledning att utforma särskilda bestämmelser för våldsutsatta
61 SOU 1976:9 s 61.

62 SOU 1982:61 s 62.
« SOU 1981:64 s 210.
65 SOU 1982:61 s 77.
66 SOU 1982:61 s 30.
kvinnor; dvs att i rättegång få tillgång till juridiskt biträde. Istället införs en ny
paragraf i rättegångsbalken som stadgar att målsägande ”med hänsyn till brot
tets art eller annars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegång
en, får åtföljas av lämplig person som sådant stöd”.67 I propositionen under
stryks brottets principiella likhet med andra brott. Detta framhävs paradoxalt
nog genom att argumentera för olikhet. Eftersom alla kvinnor - och även män
och barn som utsatts för sexuella övergrepp - har olika behov av vård och stöd,
finns inget sätt att tillgodose deras behov genom någon form av särbehandling.
Samhällets reguljära organ bör därför användas. Kvinnor är individer, i me
ningen mer olika än lika varandra, men deras olikhet sinsemellan bör hanteras
av samhällets etablerade institutioner: den rättshjälp som redan finns, famil
jerådgivningen och socialtjänsten. Socialtjänsten är till för alla medborgare och
har ett generellt uppdrag.68 I riksdagsdebatten formuleras denna ståndpunkt
på ett tydligt sätt:
Att endast ge dem som utsätts för sexualbrott generell rättighet att få kost
nadsfritt juridiskt biträde framstår säkerligen som orättvist för dem som
utsätts för exempelvis ett rånöverfall eller grov misshandel, bl a kvinno
misshandel. Likställighet inför lagen fordrar en annan lösning av frågan
om juridiskt biträde [... ]69
Principen om likhet inför lagen innebär i denna tolkning att alla individer och
alla brott skall behandlas lika. En bestämmelse för just offer för sexualbrott be
tecknas som potentiellt orättvist. Formuleringar om det särskilda med våld-
täktsbrotten har alltså en tydlig gräns. Särskilda åtgärder eller särskilt utforma
de samhällsorgan för att hjälpa våldtäktsoffer kan därför inte komma ifråga. I
denna mening är den diskussion som utgår ifrån sexualbrottskommittén mer
konsekvent likhetsorienterad än föregående utredning, där den än mer explici
ta likhetsideologin samsades med specifika regleringar för just sexualbrotten.
Likhetsperspektivet kan nu användas för att utmönstra dessa specifika regler
ingar och därmed motverka viss diskriminering av våldtäktsoffren. Däremot
kan inte särskilda åtgärder för just dessa brottsoffer komma ifråga. Det skulle
krocka med principen om rättvisa som alla individers lika behandling.
67 Prop 1983/84:105 s 8.
68 Prop 1983/84:105 s 46.
I sexualbrottsutredningens vetenskapliga del, där rättspsykiatriska synpunkter
på brottsligheten ges, betonas att våldtäktsbrotten är en heterogen samling
brott som inte låter sig förklaras på samma sätt. Våldtäkter begås av olika typer
av män. En grupp utgörs av psykiskt avvikande män med sexuella perversioner
av olika slag. Perversionerna förklaras med ”tidig ångestinmängning hos bar
net kring det sexuella”.70 Alltför starka sexualtabun ses som en grundläggande
problematik. Men våldtäkter begås även av ”sexuellt sett helt vanligt folk” som
begår brottet ”vid avhållsamhet, dålig kondition (rus etc) eller speciella situa
tioner”.71 I den kriminologiska delen av utredningen stannar man vid detta se
nare, mindre psykiatriorienterade och mer vardagsbetonade tema. Här ges föl
jande förklaring till varför kvinnor mellan 18 och 30 blir mest utsatta för
övergrepp:
Att just denna åldersgrupp av kvinnor blir utsatt för övergrepp som är
sexuellt motiverade, är mycket lätt förståeligt. De är i allmänhet ensam
stående, förvärvsarbetande och ute för ”att roa sig och träffa en karl”. Helt
naturligt söker de sig då till dansrestauranger, diskotek, folkparker o dyl.
Familjesociologiska undersökningar har visat att en betydande del av alla
bekantskaper mellan könen som sedan leder till familjebildning inleds på
detta sätt. Många såväl män som kvinnor är beredda att inleda sexuellt
umgänge efter en kort bekantskap, ofta är detta säkerligen enda avsikten
med kontaktsökandet. I allmänhet avlöper det hela utan större komplika
tioner. I de fall som leder till övergrepp mot kvinnan har parterna på nå
got sätt missuppfattat varandras intentioner. Det sexuella spelets regler har
inte följts.72
De kvinnor som riskerar att våldtas tillhör den kategori kvinnor, ensamståen
de och förvärvsarbetande och i lämplig ålder, som är ute efter manligt sällskap.
När sådana kvinnor söker kontakt med män kan man, enligt utredningen, på
goda grunder (bl a på familjesociologiska vetenskapliga grunder) anta att kvin
norna faktiskt vill ha sex, även efter bara en kort tids bekantskap. Detta anta
gande framstår som en central del i det som utredningen definierar som de sex
uella spelreglerna. När kvinnor och män följer dessa regler avlöper umgänget
70 SOU 1976:9 s 197.

71 SOU 1976:9 s 201.
72 SOU 1976:9 s 184. Min kursivering.
friktionsfritt. Det är först när reglerna bryts som problem uppstår. Då missup
pfattar parterna varandra och övergrepp kan bli följden. Den situation som
målas upp - att våldtäktsoffret är ogift och går på restaurang - fungerar både
som en förklaring till att våldtäkten kunnat ske och som en sätt att göra kvin
nan ansvarig för händelsen. Visserligen missuppfattar han hennes intentioner,
liksom hon hans, men det är kvinnan som avviker från det förväntade, som
bryter det normala mönstret. Genom att agera kontaktsökande i offentliga mil
jöer utan att vilja ha sex har hon inte följt spelreglerna. Därigenom kan våld
täkten tolkas som ett ”missförstånd” och ansvaret för detta missförstånd för
skjutas till kvinnan.
När sexualbrottskommitténs betänkande resonerar om olika förklaringar
till våldtäkten polemiserar man dock indirekt mot delar av den syn som före
gångaren sexualbrottsutredningen ger uttryck för. Föreställningar om att kvin
nan tillhör mannen måste man nu enligt kommittén göra upp med. I proposi
tionen framhålls också att bestämmelserna om sedlighetsbrott måste ändras
eftersom de bygger på en diskriminerande kvinnosyn som står i ”direkt strid
med strävandena efter jämställdhet mellan kvinnor och män”.731 sexualbrotts
kommitténs kriminologiska undersökning av våldtäktsbrotten klargörs emel
lertid att våldtäkterna inte bör förklaras i termer av kön och makt. Här kon
trasteras explicit den egna vetenskapliga analysen av våldtäkter mot vad man
betraktar som kvinnorörelsens politiskt färgade diskussion och kritik av sam
hällets hantering i våldtäktsfrågan. Mot kvinnoforskningens ideologiska för
klaringar till våldtäkten, ”våldtäktsforskningen som en spjutspets i kvinno
kampen”74 ställs en kriminologisk analys som undersöker vem som är offer och
vem som är förövare och som därtill fokuserar den brottsliga gärningens för
lopp. När resultaten av undersökningen skall sammanfattas konstaterar utre
daren att de ”gamla klassiska sambanden mellan våldsrisk och social nöd hål
ler streck”.75
Om social utslagning är den övergripande förklaringsmodellen betonar
emellertid utredaren att det existerar olika kategorier av våldtäkter som måste
förklaras på olika sätt. En grupp utgörs exempelvis av ”stollebrotten”, våldtäk
ter som begås av ”huvudlösa” män, män som är starkt berusade eller på något
sätt sinnessjuka.76 Här gäller den traditionella ansatsen att undersöka gär
73 Prop 1983/84:105 s 15.

74 SOU 1981:64 s 19.
75 SOU 1981:64 s 229.
76 SOU 1981:64 s 66.
ningsmannens psyke, konstaterar utredaren. För andra grupper av övergrepp
krävs emellertid ett annat angreppssätt. Våldtäkter förstås, på ett liknande sätt
som i sexualbrottsutredningen, som starkt situationsbetingade, de är ”utlösta
av en mängd omständigheter i en emotionell situation som i sin tur i hög grad
bestäms av parternas tidigare relationer”.77 För att kunna förklara brottet mås
te således själva situationen undersökas, och inte enbart gärningsmannens psy
ke. Någon omständighet utlöser brottet, och denna omständighet måste analy
seras. I övergreppsgruppen ”nära relationer i kris” ses våldtäkten som ett
uttryck för en äktenskaplig konflikt. Mannen har visserligen ofta ett ekono
miskt och socialt övertag, medan kvinnan är i en överordnad position emotio
nellt sett.
[D]en manliga parten upplever ett känslomässigt underläge som han tar
igen genom våldshandlingar mot kvinnan. Svartsjuka, emotionella, soci
ala och rent praktiska beroenden utgör orsak till de brott som begås.78
Stark betoning läggs också på så kallade kritiska situationer. Våldtäkt förstås

som en följd av att män med svår bakgrund (socialt och/eller psykologiskt) be
finner sig i en besvärlig situation. När bakgrundsvariablerna och den kritiska
situationen sammanfaller utlöses våldtäkten, skriver utredningen. Våldtäkt för
stås som en följd av en allmän frustration över dåliga sociala villkor, en fru
stration som blir ”logisk och tom naturlig”.79 Våldet är således ett uttryck för
allmänna misslyckanden och har i grunden inte med relationen till kvinnor el
ler sexualitet att göra. ”Makt, våld och självkompensation snarare än sexualitet”,
sammanfattar utredningen.80
Samtidigt som våldet ses som en naturlig reaktion på den sociala situation
mannen befinner sig i, har denna naturlighet en tydlig gräns. Det är inte fråga
om att göra våldtäktsmannen till en vanlig man. Våldtäktsmannen är ingen Me-
delsvensson, han tillhör en utpräglad lågstatusgrupp. Våldtäktsmän skiljer sig ”i
väsentliga avseenden markant från den manliga normalbefolkningen”.81 Inte
heller de utsatta kvinnorna är vilka som helst. Kvinnor med svår social situation
är överrepresenterade bland offren, även om det inte är ovanligt att, som utred
ningen skriver, ”helt fläckfria” kvinnor blir våldtagna. Även om sannolikheten är
77 SOU 1981:64 s 66.

78 SOU 1981:64 s 222.
79 SOU 1981:64 s 141.
80 SOU 1981:64 s 142.
81 SOU 1981:64 s 250.
större att de fläckfria inte våldtas, kan utredningen emellertid konstatera att vis
sa kvinnor tar stora risker, befinner sig på ”‘fel’ platser vid ‘fel’ tillfällen”.82
Män som våldtar och kvinnor som blir våldtagna avviker alltså på olika sätt
från normalmallen. Mannens avvikelse är framför allt en följd av ekonomisk
och social utslagning. Kvinnans avvikelse är delvis av samma socioekonomiska
natur. Men hon kan också avvika genom att göra fel och vara fel. Hon kan ut
mana ödet genom att röra sig på fel sätt, vara på fel ställe och genom att vara
smutsig, fläckad. Hon kan avvika från kvinnor som är ofläckade och som är på
rätt platser vid rätt tid. Implikationen är här - precis som i sexualbrottsutred-
ningens spelregelresonemang - att kvinnor genom att agera ”fel” kan förstås
som delaktiga i att våldtäkten inträffar.
Även om den senare utredningen inte på ett lika tydligt sätt förlägger skul
den för våldtäkterna på kvinnan, utan snarare betonar kombinationen av socio
ekonomiska förhållanden och specifika omständigheter, finns således delvis
samma tankemönster kvar. Våldtäkter är å ena sidan psykopatbrott, å den
andra sidan vardagsnära brott som kan begås av betydligt vanligare och nor
malare män - om särskilda situationer uppkommer.
I denna mening upprättas alltså här det mönster som tydliggjordes i analy
sen av 1930-tal till 1960-tal, pendlingen mellan att förklara våldtäkten som ano
mali (”stollebrotten”) och naturlighet (den konfliktlösning som står den emo
tionellt underlägsne mannen till buds, eller den frustration som är en naturlig
följd av dåliga villkor). Förklaringen till de senare våldtäkterna centreras dock i
båda utredningarna kring situationen; den omständighet som kvinnan befinner
sig i när hon blir våldtagen, hur hon har betett sig och hur hennes relation till
mannen ser ut. Rättssystemets kvarvarande fokusering på kvinnans relation till
mannen och hennes agerande före övergreppet sammanfaller på ett tydligt sätt
med denna förklaringsmodell. Här legitimeras således, på vetenskaplig grund,
ett behov av att utreda situationen, ”omständigheterna”, före övergreppet.
Maktordning i likhetens namn

Liksom i diskussionen kring kvinnomisshandel under samma tidsperiod präg
las våldtäktsfrågan av ett individperspektiv på våld. Brottet våldtäkt formuleras
82 SOU 1981:64 s 161.

framför allt i termer av kränkning av individens kroppsliga integritet. Lagens
roll i samhällsordnandet nedtonas: lagstiftning skall inte användas som mora-
liskt-politiskt instrument. I viss utsträckning sker denna förskjutning redan ti
digare, framför allt genom brottsbalkens reformering 1965 där betoningen av
den enskilde individens rättigheter delvis ersätter förståelsen av våldtäktsbrot-
ten som sedlighetssårande.83 Förskjutningen från att betrakta våldtäkter
mindre som brott mot den allmänna moralen och mer som en kränkning av
den enskilde individen kan ses som en betydelsefull förändring av hanteringen
av våldet. Denna förändring kan också tolkas som en utmaning av patriarkala
normer: Även kvinnor blir personer som, även i det egna hemmet, kan hävda
kroppslig integritet med hänvisning till individuella rättigheter. En explicit lik
hetsargumentering ligger till grund för den förändrade lagstiftningen under
den period jag studerat, avskaffandet av de regler som kringgärdade våldtäkts-
brotten och som på olika sätt privilegierade förövarna, de särskilda åtalsregler-
na och den korta preskriptionstiden. Våldtäktsbrottet skall nu inte längre
särskiljas. Det skall behandlas som andra brott - falla under allmänt åtal och ha
lika lång preskriptionstid som t ex misshandelsbrott.
I de båda föregående kapitlen diskuterades hur detta likhetstänkande kan
tolkas både som en utmaning av förtryckande arrangemang baserade på idéer
om könsolikheter, och som ett sätt att avvärja en grundläggande utmaning av
könsrelationerna. Liknande analys kan göras utifrån det empiriska materialet i
detta kapitel. När frågan om individens integritet fokuseras tenderar våldet
som könsspecifik fråga att suddas ut ur diskussionen. I de forklaringsperspek
tiv som dominerar försvinner kön och könsrelationer. Tydligt sker detta i den
mer individorienterade modellen, där våldsutövarna på olika sätt är avvikelser,
sjukliga undantag, och våldtäktsbrotten följaktligen ”stollebrott”. Även när
brottet ses ur ett mer samhällsorienterat perspektiv och våldet förklaras med
övergripande sociala problem och strukturer, osynliggörs kön. Våldet kopplas
loss från kön och sexualitet och ses som en följd av socioekonomiska problem.
De åtgärder som föreslås på samhällsnivå för att minska våldet handlar följakt
ligen om en mer restriktiv alkoholpolitik, samt om åtgärder för att minska so
cial utslagning och kriminalitet.84
Längst drivs emellertid det individualistiska likhetsperspektivet i sexual-
brottsutredningen (1976:9), där våldtäktsbrott förstås som i grunden lika
83 Se analysen av denna reform i kapitel tre.

84 SOU 1981:64 s 238.
andra våldsbrott, så lika att själva beteckningen sexuella övergrepp ifrågasätts.
I följande analys vill jag emellertid vrida fokus från osynliggörande till en dis
kussion om hur individperspektivet uttrycker och upprätthåller en manlig
norm eller ett manligt perspektiv i förhållningssättet till våld mot kvinnor.85
Även om inte könsskillnader är explicitgjorda, skriver Zillah Eisenstein, ut
trycker till synes neutrala kategorier som ”individ” eller ”anställd” en specifik
position: mannens. Problemet med ett liberalt likhetstänkande i lagstiftningen
är att det upprätthåller ”the core of meaning that makes law’s normative stan
dard the ’rational man’.”86 I sin avhandling uttrycker Eva-Maria Svensson en
liknande tanke som att det neutrala perspektivet är skenbart: i själva verket ut
trycker rätten mäns förståelse och erfarenhet.87 Rättssystemet är ursprungligen
uppbyggt för ”fria, jämlika män som huvudsakligen agerar i den publika sfä
ren”.88 Kvinnors erfarenheter - och relationen mellan könen - har därmed i
stor utsträckning uteslutits från det rättsliga området. I första hand regleras
förhållandet mellan staten och individen och mellan individer i den offentliga
sfären, något som ännu präglar föreställningen om rätten och sätter ramar för
vad rätten kan hantera. I detta normsystem har kvinnor införlivats under
förutsättningen att deras erfarenheter är likadana som mäns. Det faktum att
rättsubjektet är modellerat efter en vit heterosexuell medelklassman blir upp
enbart då grupper som avviker från denna norm har betydligt svårare att få ge
hör för sina krav. Deras perspektiv eller argument uppfattas inte sällan som ir
relevanta och omöjliga att hantera.89
I min studie blir denna problematik som flera feministiska teoretiker pekar
på - sammanlänkningen av kategorin ”individ” med kategorin ”man” - tydlig
på flera sätt. När könsrelationen suddas ut upprättas samtidigt en manlig
norm. Så kan sexualbrottsutredningens förståelse av våldtäkt som i grunden
samma sak som misshandel (som en man kan råka ut för) tolkas. Våldet förstås
här helt enkelt som ett könsneutralt fenomen och den sexuella kränkningen
85 Här närmar jag mig den stora teoretiska diskussion som förs både inom feminism och i politisk teo
ri i övrigt om problematiken med den abstrakta individen: den liberala föreställningsvärldens utgångs
punkt. I vilken mån är det fruktbart och rimligt att teoretiskt utgå ifrån individer som inte är situerade
i en specifik samhällskontext (se t ex Young 1990, Phillips 1991, 1993, Eisenstein 1988, Cavarero 1992)?
Mitt syfte här är dock inte att diskutera de teoretiska implikationerna av individbegreppet i sig. Jag är
mer intresserad av hur, på vilket sätt, ”individen” kan sägas upprätta ett manligt perspektiv eller en man
lig norm. Detta betyder att jag försöker fånga och förstå hur detta rent konkret går till; hur individen
faktiskt blir en man.
86 Eisenstein 1988:69, jfr Svensson 1997.
87 Svensson 1997:306.
88 Svensson 1997:235.
89 Lacey 1998:28.
fogas in i denna övergripande föreställningsram. I sexualbrottskommitténs be
tänkande hävdas visserligen - som en slags kommentar till föregående utred
ning - att våldtäkt är ett särskilt kränkande övergrepp. Men jag vill hävda att
grundföreställningen är snarlik; våldtäkt är ett brott som i grund och botten
definieras utifrån det våld som använts och inte primärt utifrån den sexuella
kränkning som ägt rum. Denna prioritering av abstrakt och könsneutralt våld
kan tolkas som att definitionerna av vad som utgör ett brott formulerats
utifrån ett manligt subjekt. Robin West argumenterar för att synen på vad som
betraktas som skada (harm) definieras utifrån mäns verklighet och erfarenhe
ter. Detta kan, menar hon, tydligt avläsas i lagstiftning kring sexuella övergrepp
mot kvinnor. Dessa brott framstår som brott först när de kan formuleras om
och likställas med brott som män kan råka ut för:
Neither sexual nor fetal invasion of the self by the other is recognized as
harm worth bothering with. Sexual invasion through rape is understood
to be a harm, and is criminalized as such, only when it involves some
other harm: today, when it is accompanied by violence that appears in a
form men understand (meaning a plausible threat of annihilation); in ear
lier times, when it was understood as theft of another man’s property.90
Även Nicola Lacey lyfter fram den snäva förståelse av våldtäkt som uttrycks i
lagstiftningen. Beskrivningarna av vad som utgör brottet förmår inte fånga
centrala dimensioner av hur våldtäkt kan upplevas, menar hon. ” [Violation of
trust, infliction of shame and humiliation, objectification and exploitation find
no expression in the legal framework [_].”91 Det finns i detta regelverk inget
språk för smärta, skam eller förnedring, ingen möjlighet för kvinnor att på ett
rimligt sätt föra fram sina upplevelser och erfarenheter.92
När våldsanvändningen och inte den sexuella kränkningen fokuseras kan
det tolkas som att lagstiftningen uttrycker ett manligt impregnerat perspektiv
på vad som kan uppfattas som ett övergrepp. Denna uppfattning av vad som
utgör en våldtäkt tar inte någon hänsyn till att kvinnor kan känna sig lika
kränkta av sexuella angrepp som saknar direkt våld. I denna mening utesluts
kvinnors perspektiv ur definitionen av våldtäkt.93
90 West 1988:59.
91 Lacey 1998:106.
92 Lacey anser att detta är en följd av att våldtäkter antingen ses som en slags stöld av egendomen den
egna kroppen, eller som ett övergrepp gentemot den andres fria vilja. Denna grundföreställning sätter
på så vis tankar om ägande, och förnuft/vilja i centrum, medan de kroppsliga, känslomässiga, relatio
nella aspekterna av brottet definieras ut (Lacey 1998).
93 Jfr Reitan 2001:51.
När så lagrådet föreslår att kränkningen skall lyftas fram, tolkar jag det som ett
sätt att söka vrida perspektivet från gärningsmannens definition i riktning mot
offrets upplevelse. Att prioritera kränkningen skulle vara att, åtminstone po
tentiellt, flytta något av definitionsrätten till den våldtagna kvinnan. Men att på
detta sätt låta kvinnans upplevelse av kränkning få betydelse tolkas omedelbart
i diskussionen i termer av rättsosäkerhet och subjektivitet. Gärningsmannens
perspektiv framstår som det objektiva och neutrala, det som är lätt att faststäl
la och därtill det som ger rättstrygghet. Samtidigt uppfattas den våldtagnas per
spektiv som avvikande och subjektivt. Det manliga perspektivet och lagstifta
rens, gärningsmannens förståelse och det ”neutrala” flätas in i varandra, blir ett
och samma.
På ett liknande sätt kan diskussionen om uppsåt tolkas. Det är utifrån gär
ningsmannens perspektiv som en våldtäkt de facto kan bli en våldtäkt. Enbart
om mannen förstår att kvinnan inte vill och med berått mod bestämmer sig för
att trots denna insikt tilltvinga sig sex, kan det vara fråga om våldtäkt. Denna
fokusering på gärningsmannens intention innebär att bedömningen av kvin
nans medgivande görs ur mannens perspektiv.94 Kvinnans upplevelse av sexu
ell kränkning underordnas på så sätt gärningsmannens syfte. Hennes perspek
tiv på händelsen ogiltigförklaras. Man kan uttrycka detta som att brottet
framför allt blir till i gärningsmannens förståelse. ”If he didn’t mean it to be
sexual, it’s not sexual. If he didn’t see it as forced, it wasn’t forced. Which is to
say, only male sexual violations, that is, only male ideas of what sexuality vio
lates us as women, are illegal.”95
På samma sätt får ett manligt perspektiv på kvinnors sexualitet fungera som
normerande. Om kvinnan uppger att hon inte har samtyckt, men mannen tol
kat hennes agerande som samtycke till samlag - och en normal man i hans si
tuation skulle göra samma bedömning - har inget övergrepp skett.96 Det är
därigenom mäns föreställningar om kvinnor som blir normerande, mäns för
ståelse av hur kvinnor brukar uppföra sig - hur de bör uppföra sig - sexuellt.
94 Jfr MacKinnon 1989:180. Som Amy Elman påpekar innebär detta perspektiv att medgivande oftast
uppfattas föreligga. Att en kvinna säger ”nej” räcker varken som bevis för att hon inte ville, eller som be
vis för att mannen förstod att hon inte ville: ”Unless extreme levels of violence accompany the rape, it
is even doubtful that the courts will consider a violation to have occured” (Elman 1996:87).
96 Jfr Wendt Höjer & Åse 1999:23. Kvinnors möjlighet att få gehör för sin berättelse, sin tolkning av ske
endet, blir ytterligare problematisk om man tar hänsyn till samhälleliga normer och föreställningar om
kvinnors sexualitet, menar Stevi Jackson. Kvinnor förväntas vara motsträviga till sex - åtminstone in
ledningsvis. Män förväntas förföra kvinnor, överkomma deras motstånd eller likgiltighet för att till slut
få den respons de förtjänar. ”They [women] will say ’no’ but mean ’yes’, since they ultimately consent,
or rather relent” (Jackson 1995:21).
Det är utifrån detta perspektiv som kvinnors beteende tolkas och bedöms: om
de är på rätt eller fel plats eller om de skickar missvisande signaler. I en analys
av samtida svenska våldtäktsmål, uttrycker Helena Sutorius det som att kvin
nors sexuella självbestämmanderätt i praktiken upphör i rättssalen. Kvinnors
egna tolkningsramar negligeras, då situationen ständigt uttolkas av någon an
nan. Kvinnornas handlingar betraktas utifrån det förhärskande tolkningsper
spektivet, där normer för kön och sexualitet underordnar kvinnor och forme
rar dem som tillgängliga för män, menar Sutorius: ”Någonstans på vägen
transformeras den kroppsliga integriteten till offentlig tillgänglighet.”97 På
samma sätt kan sexualbrottsutredningens beskrivning av ”det sexuella spelets
regler”98 tolkas som ett uttryck för en maktordning, där kvinnor i offentlighe
ten definieras som mer eller mindre sexuellt tillgängliga för män.
För att en våldtäkt skall vara en våldtäkt måste kvinnor bevisa att de tydligt
demonstrerat att de inte har samtyckt. Misslyckas kvinnor med att göra troligt
att de gjort motstånd - att tvång har förekommit - och att mannen uppfattat
detta, har inget övergrepp skett. Män har däremot inte någon skyldighet att ut
röna om kvinnor vill ha samlag. Grundförutsättningen blir därigenom att
kvinnor i normalfallet är redo för sex. Om de avviker från detta tillstånd är de
skyldiga att bevisa det.99 ”Den outtalade utgångspunkten i rättstillämpningen
är den gränslösa, i bemärkelsen sexuellt tillgängliga, kvinnliga kroppen [...]”,
som Ulrika Andersson skriver.100
Det explicita, manifesta individperspektiv som präglar diskussionen om
våldtäkt samsas således med en mer fördold, latent förståelse som sipprar ige
nom den könsneutrala retoriken. Föreställningar om manligt och kvinnligt och
normer om mäns och kvinnors sexualitet visar sig spela en avgörande roll.
Trots ambitionen att, med riksdagsmannens ord, ”rensa bort”101 könsdimen-
sionen blir våldtäktsmannen en man och offret en kvinna, och våldtäkten för
stås i ljuset av föreställningar om kön, inte minst föreställningar om mäns och
kvinnors sexualitet. Även i utredningen från 1976, som i mångt och mycket
drar individperspektivet till sin spets, bestäms brottet i en specifik (köns)mo-
ralisk kontext. Kvinnors beteende och relation till gärningsmannen står stadigt
i centrum. Hennes agerande ska granskas, utredas och bedömas. Trots att kvin-
97 Sutorius 1999:66.
98 SOU 1976:9 s 184.
99 Wendt Höjer 8; Åse 1999:23.
100 Andersson 2001:175.
nans förhållande till mannen primärt skall frånkännas betydelse visar fortfa
rande lagstiftningen från 1984 att såväl kvinnans agerande före övergreppet
som hennes relation till mannen spelar en central roll för föreställningen om
brottet.102
Närhet, fysisk såväl som känslomässig, kan användas som ett slags ifrågasät
tande av våldtäkten - att händelsen över huvud taget har ägt rum och om det
ta som har ägt rum kan förstås som ”riktig” våldtäkt. Catharine MacKinnon
menar att denna föreställning skall förstås som ett uttryck för hur mäns erfa
renheter präglat lagens hantering av våldtäktsbrotten. ” [ W] omen they know do
meaningfully consent to sex with them. That cannot be rape; rape must be by
someone else, someone unknown.”103
Föreställningar om kvinnor och kvinnlig sexualitet får också avgörande be
tydelse för förståelsen av brottet i den diskussion som här undersökts. Det vi
sar sig vara genom kvinnans kropp som situationen sexualiseras. Det är ur hen
ne den sexuella atmosfären emanerar, en atmosfär som ”utlöser” övergreppet,
en beskrivning som återfinns såväl i sexualbrottskommittén som i sexualbrotts-
utredningen. Kvinnokroppen blir den skyldiga, den farliga, den kropp som
måste kontrolleras för att ordning skall kunna upprätthållas. Utifrån kvinno
kroppen strömmar lockelser och farligheter, skriver Carol Smart: ”It is the na
ture of women’s bodies to invite trouble.”104
Ändå lämnas ansvaret för att sätta gränser för den sexuella aktiviteten över
till kvinnan. Det sexuella samspelet mellan män och kvinnor konstrueras så att
det är kvinnan som måste se till att mannens sexualitet inte väcks vid fel tillfäl
le: ”She must take care not to arouse him too much lest she fails to control the
powerful forces she has unleashed.”105 Samtidigt som hon beläggs med detta
ansvar kan hennes kropp, henne själv ovetandes, skicka sexuella budskap om
att hon vill ha sex - egentligen. I sexualbrottsutredningen är det denna före-
ställningsram som ligger bakom påståendet att kvinnan, utan att själv vara
medveten om det, kan ha uppmuntrat mannen sexuellt. Även om kvinnan age
rar på ett avvisande sätt kan således hennes kropp förråda henne och ogiltig-
102 Trots att relationen mellan kvinnan och förövaren inte bör ges betydelse, innebär detta att skillna
den i påföljd mellan känd och okänd förövare bibehålls, menar Amy Elman (1996:91). Hon påpekar
också att man faktiskt aldrig uttryckligen förbjudit att kvinnans sexuella förflutna används emot henne
i domstolen. Även Helena Sutorius visar att faktorer som kvinnans beteende och relation till mannen
fortfarande spelar roll både när det gäller att bedöma mannens uppsåt och vid bedömningen av våldets
allvarlighetsgrad (Sutorius 1999:65).
103 MacKinnon 1989:176. Kursivering i originalet.
104 Smart 1995:225.
105 Jackson 1995:19.
förklara hennes handlande. Detta kan i sin tur sägas bygga på en föreställning
om att kvinnans kropp och förnuft är i konflikt med varandra:
It is understood that while a woman’s reason may say ‘no’ her body (ap
parently) can be saying ‘yes’ and it is this discontinuity between reason
and undreason that needs to be investigated. It is this body which is
beyond reason which is seen as inviting the ‘desire’ which was enacted
upon it.106
Det är emellertid kvinnans kropp som avslöjar hennes innersta väsen; förnuftet
underordnas kroppen. ”[T]he woman’s body is made to confess against her ex
plicit speech: subjugation is read as pleasure.”107 Samtidigt kan hennes kropps
liga uttryck vara lika otillförlitliga som hennes utsagor. Om kvinnans kropp vi
sar skador, kan hennes agerande före övergreppet frånta henne möjlighet att
använda kroppen som argument. Därav följer sexualbrottsutredningens slutsats
att kroppsliga bevis på grovt våld inte nödvändigtvis måste leda till slutsatsen att
en våldtäkt faktiskt har inträffat. Avgörande här är hur relationen mellan man
nen och kvinnan ser ut och hur kvinnan har betett sig.108 Kvinnans ord, hand
lingar och kropp kan följaktligen användas för att ifrågasätta eller omdefiniera
våldtäkten och därtill att förlägga åtminstone delar av skulden för det inträffa
de på henne själv. Det sker en slags skuldtransferering: hans skuld kan föras över
till henne och hans agerande kan därmed i viss utsträckning rättfärdigas.
Trots den nyare lagstiftningens ambitioner är det framför allt kvinnans och
inte mannens kropp, sexualitet och beteende som utreds. Vem hon är, vad hon
har gjort och hur hennes kropp skall tolkas kan dock inte kontrolleras av hen
ne själv. Tolkningsföreträdet är mannens. Hennes agerande definieras som sex
uell invit om mannen ser det som en sådan. Oavsett om hon egentligen ville,
eller om hon faktiskt inte ville, men det var omöjligt för mannen att förstå det
ta, är det emellertid ytterst på kvinnan ansvaret ligger: både för att förstå hans
avsikter och för att han förstår henne. Detta försätter kvinnan i en situation där
hon är ansvarig för att kommunikationen fungerar (och övergrepp inte inträf
far) - samtidigt som hennes ord och hennes handlingar inte är pålitliga utsa
gor utan kan tolkas till hennes nackdel.
106 Smart 1995:224.

107 Das 1996:2411.
108 SOU 1976:9 s 61.
Likagörandets problem
Min tolkning av den offentliga politikens hantering av våldtäkt under denna

period visar att såväl det manifesta individperspektivet som det latenta bekö-
nade perspektivet kan problematiseras i könsmakttermer. Jag har i detta kapi
tel försökt att visa hur båda dessa ansatser - likhet och olikhet - utgår från en
manlig norm och upprätthåller ett manligt perspektiv i lagstiftningen. Kvinnor
kan på så vis välja mellan att söka likna eller att avvika från mannen, men i
båda fallen utgör mannen referenspunkten. Catharine A MacKinnon skriver:
Under the sameness standard, women are measured according to our cor
respondence with man, our equality judged by our proximity to his mea
sure. Under the difference standard, we are measured according to our
lack of correspondence with him, our womanhood judged by our distance
from his measure [...] Masculinity, or maleness, is the referent for
both.109
Ur ett sådant perspektiv kan kvinnors möjligheter att få igenom politiska re
former utan att anpassa sig till en manlig norm framstå som begränsad. Un
der denna period formuleras emellertid i diskussionen om rätten till måls-
ägandebiträde, förslag om åtgärder som innebär en potentiell utmaning av
den könsneutrala förståelse diskussionen bygger på. Här formuleras önskemål
om en specifik reform riktad till gruppen våldtagna kvinnor, där det ”specifi
ka” åtminstone delvis baseras på en förståelse av gruppens utsatta position i
samhället. Ett särskilt juridiskt biträde skulle i ett sådant perspektiv kunna ses
som ett sätt att kompensera denna utsatthet, att ge särskilt stöd till gruppen
kvinnor.
Jag har valt att behandla denna reform separat i det avsnitt som följer. Tan
ken med detta är att tydliggöra vissa aspekter av den offentliga politiken genom
att analysera den typ av process som denna reforms utveckling innebär. Måls-
ägandereformen förtjänar också att lyftas fram särskilt: den är intressant både
genom sitt anslag, som går på tvärs mot periodens manifesta individorienter
ing, och genom sin märkliga utveckling. Inte mindre än tre olika förslag utar
betas under en period på drygt fem år. Lagen från 1988 skrivs om både 1991
och 1993. Hur handskas då det politiska systemet med detta tydligt könsspeci-
fika reformförslag? Hur hanteras konflikten mellan idealet om allas lika

behandling och de krav som reses på särskild lagstiftning för våldtagna kvin
nor? Och hur kan frågans utveckling genom dessa år tolkas?
När det blir uppenbart att den nya våldtäktslagstiftningen inte minskat på
frestningarna för kvinnor i våldtäktsmål, tas frågan om målsägandebiträde på
nytt upp till diskussion. Sittande rättshjälpskommitté får som tilläggsdirektiv
att se över frågan om rättshjälp åt ”i första hand kvinnor som har utsatts för
sexualbrott eller vissa andra våldsbrott”.110 Det poängteras dock att rättigheten
endast bör gälla offer för sexuellt våld.111 Motiveringen är att sexuella över
grepp ”har en speciellt integritetskränkande karaktär som i förening med de ta
bun som omgärdar sexualiteten väcker starka känslor”.112 I regeringens propo
sition påtalas sexualbrottens känsliga natur och nödvändigheten av att gå in på
”förhållanden som normalt hör till den strängt personliga sfären”.113 Det spe
cifika formuleras sålunda i termer av brottets intima, känslomässiga och priva
ta karaktär, den närmast skamfyllda situation som en våldtagen kvinna befin
ner sig i.114 Behovet av hjälp anses vara särskilt stort i våldtäktsmålen också för
att brottsoffrets trovärdighet är mer avgörande vid dessa brott än vid andra. Ef
tersom det ofta saknas bevis utsätts kvinnan för långa och svåra förhör.115 Ett
målsägandebiträde skulle minska risken för ovidkommande frågor och för att
brottsoffret utsätts för onödigt pressande förhör.116
Huvudsyftet med reformen formuleras emellertid i könsneutrala termer. I
propositionen beskrivs reformen inte som ett särfall, utan tvärtom som ett led
i ett pågående arbete där man ”genomför [... ] steg för steg ett omfattande pro
110 Dir 1984:43, cit i SOU 1986:49, Bilaga 1.

111 ”Det är emellertid enligt vår mening svårt att hävda att det bland dessa brott just vid kvinnomiss
handel skulle finnas ett särskilt stort behov av juridisk hjälp när det gäller frågor som direkt berör brott
målet” (SOU 1986:49 s 13). Skiljelinjen dras alltså här mellan våld med sexuellt inslag och våld utan sex
uellt inslag. Ytterligare ett argument är strikt ekonomiskt. Det skulle helt enkelt bli för dyrt att utvidga
reformen till fler brottsoffer (SOU 1986:49 s 13).
112 SOU 1986:49 s 82.
113 Prop 1987/88:107 s 17.
114 Under perioden diskuteras ett näraliggande problem i justitieutskottet med anledning av en motion
som begär att både kvinnliga och manliga nämndemän skall ingå i rätten vid handläggning av brottmål.
Utskottet avslår motionen med argumentet att kvoteringssystem beskär valförsamlingarnas suveränitet
men medger att det är eftersträvansvärt att både män och kvinnor ingår i rätten. ”1 sammanhanget an
ser utskottet sig böra peka på att både kvinnor och män kan finna det kränkande att behöva redogöra
för detaljer ur sitt privatliv för en domstol som är sammansatt enbart av det motsatta könet” (JuU
1986/87:25 s 8). Problemet är här återigen de intima och strängt personliga dimensionerna i sexual
brotten. Dock tycks inte heller denna intimitet vara könsspecifik: intimiteten förstås som lika besväran
de för kvinnor som för män. Framför allt rör det obehaget att prata om privata, könsliga detaljer inför
det motsatta könet. Det framställs som lika problematiskt - känsligt, skamfyllt - för kvinnor som för
män.
115 SOU 1986:49 s 12.
116 Prop 1987/88:107 s 21.
gram för brottsoffren”.117 Det handlar alltså om att förbättra ”brottsoffrens
många gånger besvärliga situation”.1181 kommitténs betänkande beskrivs re
formen som en fråga av allmänmänsklig kaliber, en fråga bortom kön. Rätten
till målsägande omfattar alla som utsatts för sexuella övergrepp, oavsett kön
och ålder.119 ”[A]v rent humanitära skäl [är det] viktigt att alla brottsoffer, oav
sett vilket brott de utsatts för, känner samhällets stöd.”120
Reformen anses också ha ett starkt rättspolitiskt syfte. Samhället har ett all
mänt intresse av att brott utreds och gärningsmän lagfors. Detta är en förut
sättning ”om respekten för och efterlevnaden av lagarna skall kunna upprätt
hållas”.121 Offrets medverkan behövs för att samhället skall fungera och för att
individens rättssäkerhet skall kunna säkras. Det anses viktigt att kvinnan når en
”insikt om att det är i hennes eget intresse att lämna fullständiga och san
ningsenliga uppgifter”.122 Ett målsägandebiträde skulle på detta sätt vara till
nytta för rättssystemet i stort. Kvinnan kan fås att samarbeta och tala sanning,
vilket är själva förutsättningen för en rättvis process, något som i sin tur är
förutsättningen för rättssystemets legitimitet. På så sätt kan målsägandebiträ-
det sägas ligga i alla medborgares intresse. Det påpekas också särskilt att refor
men inte kommer att innebära att den opartiskhet och jämvikt som utmärker
det juridiska systemet rubbas:
Att stärka brottsoffrets ställning genom att ge henne stöd och hjälp är inte
detsamma som att ta hennes parti i saken och det får självfallet inte med
föra att den misstänktes möjligheter att utforma sitt försvar försämras.123
Varje risk att reformen på ett otillbörligt sätt skulle gynna kvinnor - och miss
gynna förövarna - bör härmed vara eliminerad. Denna risk uppfattas som
högst reell: i propositionen anförs att det kan vara ”svårt för rättsväsendets
företrädare att tillgodose målsägandens behov av personligt stöd utan att sam
117 Prop 1987/88:107 s 6.

118 Prop 1987/88:107 s 16.1 ett tidigare utskottsbetänkande sägs explicit att frågan om juridisk hjälp åt
våldtäktsoffer ”endast utgör en del av ett större område inom straffrätten, nämligen frågan om
brottsoffrens ställning över huvud taget” (JuU 1985/86:3 s 19).
119 ”Även män kan utsättas för sexualbrott och har då behov av stöd och hjälp på samma sätt som kvin
nor och barn”, skriver utredningen (SOU 1986:49 s 93). Sexuell utsatthet har i denna förståelse inget
med könstillhörighet att göra. Kvinnor, män och barn anses lika utsatta.
120 SOU 1986:49 s 29.
121 SOU 1986:49 s 30. Målsägandebiträdets uppgifter formuleras framför allt som att tillvarata måls
ägandens intressen, ge hjälp och stöd och förklara hur den juridiska processen går till (SOU 1986:49 s
14).
122 Prop 1987/88:107 s 18.
123 SOU 1986:49 s 31.
tidigt riskera myndigheternas anseende för objektivitet och opartiskhet”.124
Dock försäkras att förändringen inte innebär ändrade styrkeförhållanden mel
lan målsägande och misstänkt. På så sätt kan det slås fast att rättssystemets
grundvalar förblir ohotade. Liksom vid den stora förändringen i brottsbalken
1965, som kriminaliserade våldtäkt inom äktenskapet, befinner sig förslagsstäl
larna i en situation där de försvarar och argumenterar för en förändring, sam
tidigt som de lyfter fram de förändringar som inte skall ske. Reformen ändrar
inte några väsentliga förhållanden. Den skall heller inte ses som en kvinnopo-
litisk reform utan som ett sätt att förbättra det allmänna rättspolitiska klima
tet. Om kvinnor kan fås att samarbeta med rättssystemet är detta till alla med
borgares fromma. På detta sätt motverkas risken att reformen skall uppfattas
som särskilt gynnande kvinnor, vilket framstår som närmast ett definitions-
mässigt hot mot rättssystemets trovärdighet. Opartiskhet och objektivitet -
dessa grundvalar som propositionen hävdar att myndigheternas anseende vilar
på - står på spel om denna grupp gynnas.
I regeringens proposition vidgas också tolkningen av vem som skall få rätt
till målsägandebiträde. Kommitténs avgränsning till de grövre sexualbrotten
finner inte nåd. Propositionen lyfter visserligen fram våldtäkt och kvinnomiss
handel som sina främsta exempel, men menar samtidigt att det ”knappast [är]
befogat att särbehandla just de nu angivna fallen [...]”.125 Även vid andra brott
som inneburit en svår integritetskränkning av offret, exempelvis vid koppleri,
misshandel, mordförsök eller olaga frihetsberövande, skall biträde kunna
förordas under vissa omständigheter.126
Denna lösning blir emellertid inte långvarig. Rätten till målsägande utvid
gas i två omgångar på relativt kort tid. I den första omgången mildras kraven
för att få ett biträde i samband med de mindre grova sexualbrotten och bl a
misshandelsbrotten. Det skall inte längre krävas ett särskilt starkt behov av bi
träde. Vid sexualbrott skall nu regelmässigt, om det inte är uppenbart att skäl
saknas, målsägandebiträde förordas.127 Vid misshandelsbrott skall bedömning
124 Prop 1987/88:107 s 18.

125 Prop 1987/88:107 s 21. Se även SFS 1988:609.
126 Dock särskiljs de grova sexualbrotten genom regeln om stark presumtion. Denna regel innebär att
målsägande regelmässigt skall förordnas vid dessa brott om det inte finns starka skäl att inte göra det.
För de andra brotten gäller inte samma automatik, i stället uttrycks det som att målsägandebiträde kan
förordnas ”om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter
kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde” (Prop 1987/88:107 s 37). Också rån-
offer skall kunna få målsägandebiträde, även om man skall vara restriktiv vid dessa brott. Ömmande fall
utgörs av psykiskt känsliga personer, mycket unga och mycket gamla människor (Prop 1987/88:107 s
38).
en bli mindre restriktiv. I riksdagsdebatten i samband med denna reform är
kvinnoperspektivet närvarande. Ordförande i justitieutskottet anför att miss
handlade kvinnor är en stor eftersatt grupp och menar att det framför allt är
med tanke på dessa som lagen ändras.127
128 I propositionen lyfts kvinno- och
barnmisshandel särskilt fram. Man diskuterar ”de fall där parterna har eller har
haft en nära relation med varandra eller där målsäganden av något skäl befin
ner sig i underläge gentemot den misstänkte”.129
Här diskuteras alltså frågor om parternas ojämlika förhållande. I centrum
står brottsoffrets utsatta läge. De argument som betonar reformens samhälls-
nyttiga karaktär i termer av ett mer väloljat rättsväsende är nedtonade. Utsatt
heten formuleras emellertid inte i termer av kön och könsrelationer. Proposi
tionen lyfter fram andra omständigheter som kan ha avgörande betydelse. Här
finner man många exempel: ”[...] förståndshandikapp, sjuklighet, depressio
ner till följd av brottet, beroende ställning i t ex arbetslivet eller som i förhål
landet mellan elev och lärare eller att målsäganden är gammal eller ett barn.”130
Våldtäktsmålens särställning ifrågasätts också. Det anses inte motiverat att be
gränsa reformen till enbart sådana mål. Att införa målsägandebiträde vid brott
som försök till mord eller dråp, olaga hot eller olaga frihetsberövande beskrivs
som minst lika angeläget. Även olika former av rån, som butiks- eller bankrån,
bör kunna motivera målsägandebiträde.131
När målsägandefrågan för tredje gången tas upp till diskussion vidgas re
formen än mer. I departementspromemorian, som ligger till grund för försla
get, poängteras att även brottstyper utan sexuellt eller annat våld kan vara
mycket integritetskränkande. Som exempel ges utpressningsbrott, bedrä
geribrott, övergrepp i rättssak, våld och hot mot tjänsteman, stöldbrott och
skadeståndsbrott.132 Preciseringen till vissa mål uppfattas i dessa resonemang
som en olycklig begränsning. Detta innebär att den integritetskränkning som
lyftes fram när frågan väcktes, liksom fokuseringen på parternas ojämlika för
hållande, har suddats ut. Detta innebär att man inte skiljer mellan sexualiserat
våld och annat våld. Inte heller åtskiljs på ett principiellt plan våldsbrottens in
tegritetskränkande karaktär från den integritetskränkning som kan bli följden
av diverse andra brott, som rån eller stöld. Nu lämnar man slutgiltigt föreställ
127 Prop 1989/90:158 s 4-6, 1990/91:JuU4, SFS 1990:999.

128 Riksdagens protokoll 1990/91:19 s 32ff.
129 Prop 1989/90:158 s 7.
no Prop 1989/90:158 s 11.
131 Prop 1989/90:158 s 7.
132 Ds 1992:24 s 34.
ningen om sexualbrottens särställning och argumenterar för att offer för samt
liga brott i brottsbalken som ger fängelsestraff skall kunna få målsägandebiträ-
de.133
I reformernas olika stadier tydliggörs den politiska ordningens gränser i fle
ra avseenden. Det visar sig inte vara möjligt att driva frågan som en kvinnofrå
ga. Det blir på samma sätt omöjligt att avgränsa reformen ”enbart” till brott
som så gott som uteslutande drabbar kvinnor. Om problemet till en början
formuleras som specifikt för våldtagna kvinnor, så hanteras detta av
rättshjälpskommittén inom ramen för en könsneutral diskussion där det över
gripande samhällsperspektivet är framträdande. Samtidigt som våld mot kvin
nor är frågans raison d’être präglas argumentationen av en önskan att så långt
som möjligt minska, eller till och med osynliggöra, betydelsen av könsdimen-
sionen.
Lagstiftningens könsneutrala utformning och dess explicit könsawärjande
argumentering, i form av förnekandet av reformens könsspecifika karaktär, vi
sar sig snart skava mot det mer könsspecifika innehållet, fokuseringen i lagstift
ningen på just kvinnor utsatta för våldtäkt. Den vidare utvecklingen av refor
men kan tolkas som att denna inneboende motsättning, denna könsmässiga
anomali, löses upp. Frågan anpassas till det könsneutrala rättssystemet. En ar
gumentering för dessa brotts särställning är allt för svår att upprätthålla. Den
särskilda integritetskränkning som kopplades samman med våldtäktsmålen
ifrågasätts successivt, först genom ett utvidgande till misshandelsmål och sedan
till allt fler brott. I reformens sista stadium framstår också samtliga brott i
brottsbalken, från våldtäkt till stöld och bedrägeribrott, som potentiellt lika in-
tegritetskränkande. Könsdimensionen är nu principiellt utsuddad, olika kate
gorier av brottsoffer är likställda och det specifika har blivit generellt. I detta fall
tycks det inte vara tillräckligt att argumenteringen för den könsspecifika refor
men är könsneutral. Den könsspecifika fokuseringen fungerar inte. Gränserna
mellan det specifika, särskilda, och det allmänna attackeras från olika håll, och
till sist går de inte längre att upprätthålla.
Denna process tolkar jag som ett uttryck för att argument som lyfter fram
kvinnors villkor och som förespråkar reformer för kvinnors egen skull inte är
03 Ds 1992:24, Prop 1993/94:26, 1993/94 JuU12, SFS 1994:59. Dock kvarstår den tidigare införda skill
naden i presumtionshänseende, i mål om sexualbrott skall biträde förordnas, om det inte är uppenbart
att behov saknas, i de andra fallen kan biträde förordnas, om ”det med hänsyn till målsägandens per
sonliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av
sådant biträde” (Ds 1992:24 s 8).
gångbara.134 Sådana krav uppfattas inte som legitima utan måste formuleras
om i andra, förment könsneutrala termer. Den manliga normen verkar här ge
nom att ogiltigförklara kvinnors erfarenheter och krav och genom att åter
sammanlänka mäns intressen med allmänintresset - det neutrala perspektivet.
I föreställningen om att lagen är neutral och rättvis ingår en förväntan att la
gen skall vara neutral - och även könsneutral. Rättens legitimitet bygger på att
lagen gäller lika för alla.135 Lika fall skall helt enkelt behandlas lika. Ngaire Naf-
fine uttrycker det som att den essentiella likheten mellan människor är själva
grunden för lagstyrets legitimitet:
For the law to be regarded as a fair, impartial, non-arbitrary and univer

sal system, it is essential that it be seen to invoke a universal person. The
fiction of the equality and essential sameness of all before the law, the idea
that the man of law is in fact a human prototype, is thus the very basis of
the ideal of the Rule of Law.136
Eftersom den universella individen står som garant för systemets opartiskhet
blir varje ifrågasättande av denna mänskliga prototyp också ett ifrågasättande
av systemets yttersta grund: rättvisan. En eftergift åt det som avviker blir där
med en eftergift åt ”särintressen” - vilket undergräver systemets mest grund
läggande rättviseprinciper och därigenom dess trovärdighet. Dessa föreställ
ningar visar sig sätta rigida ramar för hanteringen av våld mot kvinnor. I den
mån åtgärder skall vidtas, krävs en likhetsargumentering.137 Om, och bara om,
kvinnors erfarenheter och krav kan formuleras i termer av analogi; av likhet
med dessa prototypiska erfarenheter uppfattas rättvisekraven som legitima.
Kvinnor står inför den grannlaga uppgiften att hitta ”a male with whom to
compare themselves”138 för att förändring skall vara möjlig.
I den mån problemets (köns)specifika karaktär diskuteras i målsägandedis-
kussionen formuleras detta framför allt kring de särskilt intima och personliga
dimensionerna i våldtäktsoffrets situation. Konstruktionen av brottet i specifika
134 Jämför analysen av åtalsregelsdebatten i föregående kapitel. Även här krävs en explicit likhetsargu
mentering för reformens genomförande.
05 Svensson 1997:34.
06 Naffine 1990:123.
07 Eva Maria Svensson påpekar att ojämlika maktförhållanden förvisso kan hanteras av rätten. T ex re
gleras relationen mellan arbetsgivare — arbetstagare, näringsidkare - konsument, hyresgäst-hyresvärd.
Att reglera kön som strukturellt ojämlik maktrelation är dock inte legitimt (1997:233. Se även Naffine
1990:72).
o» Naffine 1990:146.
termer kopplas till skam och skuld, till den känsliga, privata och intima sfären.
Rättvisefrågorna, de juridiska frågorna om brott och straff, rätt och fel, for
muleras samtidigt i en retorik av allmänmänsklighet, humanitet och genera-
litet. Om dessa specifika förhållanden skall åtgärdas på den offentliga arenan
krävs att de omformuleras i könsneutrala, generella termer. Eva-Maria Svens
son formulerar det som två möjliga utfall: antingen ges könet ingen betydelse
alls, det förklaras såsom varandes irrelevant, eller så formuleras könet som en
avvikelse.139 Men själva föreställningen om neutralitet bygger på att olikheter
faktiskt finns. Dessa olikheter fungerar emellertid som förstärkande av nor
men. De blir partikulariteter, avvikelser, som befäster och bekräftar normens
giltighet. Det som ifrågasätter likhetens ideologi avfärdas som antingen av
vikande eller irrelevant, i enlighet med vad hon kallar ”avskiljandets logik.”
Normen framstår som ”allmängiltig, som universell, till skillnad från den
andra, avvikaren”.140
Målsägandereformerna illustrerar hur kvinnors krav och behov införlivas i
en könsneutral och ”allmän” diskussion där traditionella konfliktlinjer (såsom
den mellan individ och stat) ånyo institutionaliseras. På samma gång befästs
rättssystemets ställning som neutral, opartisk och rättvis. I förhållande till den
na norm blir kvinnors krav och villkor partiska och subjektiva.141 De blir avvi
kelsen som bekräftar normen. Det underförstås, och upprättas, nära koppling
ar mellan individer - neutralitet - humanitet - objektivitet samtidigt som
kvinnor - subjektivitet - särintresse - normativitet länkas samman. På så sätt
etableras individen som man, mannen som individ, bakvägen. Det som sker
handlar emellertid mindre om att individen definieras som man, utan mer om
att kvinnor definieras som icke-individer. Genom att kvinnor görs till det som
avviker från individen, genom att kategorin kvinnor skiljs ut från kategorin ne
utral individ, blir individen per implikation en man, utan att detta öppet be
höver artikuleras.
139 ”Rätten anses vara könsneutral, om kön uppenbarligen har betydelse är det för att det avviker (kvin
nan som gravid, födande, ammande, omsorgsansvarig) eller så bortförklaras det som irrelevant (att en
man har högre lön än en kvinna kan bero på att han är bättre eller engagerar sig mer i arbetet eller på
att han har ett arbete där lönerna är högre)” (Svensson 1997:55, not 78).
140 Svensson 1997:307.
141 Kommittén påpekar att såväl polis, åklagare som domare tycker att det är svårt att aktivt stödja
målsäganden på grund av just kravet på objektivitet (SOU 1986:49 s 57, s 89).
6. Det manliga våldet
År 1990 beskrivs för första gången våld mot kvinnor som en jämställdhetsfrå-
ga i regeringens jämställdhetspolitiska proposition.1 I propositionen läggs fast
att ” [v] åldtäkt, misshandel och andra övergrepp mot kvinnor är allvarliga ut
tryck för bristande jämställdhet och därmed också för den obalans som råder i
maktförhållandet mellan könen”.2 Ett par år senare definieras frihet från sexu-
aliserat våld som ett av jämställdhetspolitikens mål.3
Nu formuleras som regeringens officiella hållning en förståelse av proble
met våld mot kvinnor som kopplat till maktrelationer mellan könen. Denna
förståelse är visserligen redan artikulerad under föregående period, men den
blir aldrig mer än marginell i diskussionen. Detta sätt att formulera problemet
kan tolkas som en radikalisering av den offentliga politiken kring våld, men
också som en radikalisering av jämställdhetspolitiken, ett politikområde som
dittills definierat könsmaktrelationer som i grunden ett arbetsmarknadspro-
blem, och kvinnors förvärvsarbete — på lika villkor - som i stor utsträckning
lösningen på ojämlikheten.4 Med problemet våld mot kvinnor kommer frågor
om kropp och sexualitet in på den jämställdhetspolitiska dagordningen, och
jämställdhetsproblemet får, åtminstone delvis, formuleras på andra sätt.
1 Prop 1990/91:113 s 48.

2 Prop 1990/91:113 s 48.
3 Prop 1993/94:147 s 17.
4 Jfr SOU 1990:41. För en analys av svensk jämställdhetspolitik, se Lindvert 2002. Jfr Eduards 1997c.
Under perioden är våld mot kvinnor en återkommande fråga i svensk offentlig
politik. Såväl lagstiftningsreformer som förebyggande/vårdande insatser före
slås. I budgetpropositionerna reserveras särskilda medel för detta problem.
Från och med decenniets början utgår särskilt organisationsstod till kvinno
jourer och medel anslås för diverse olika åtgärder för att motverka eller före
bygga våld mot kvinnor.5 Under perioden lägger också kvinnovåldskommis-
sionen fram sina förslag. Huvudbetänkandet Kvinnofrid (SOU 1995:60) före
slår utifrån ett uttalat kvinnoperspektiv ett brett spektrum av åtgärder mot våld
mot kvinnor. Härigenom får diskussionen om våld en given, och omstridd,
centralpunkt.
Våld mot kvinnor är således relativt etablerat som politiskt problem i me
ningen accepterat som en offentlig angelägenhet, som något staten bör hante
ra. Samtidigt är det en fråga som på olika sätt ständigt definieras som ”opoli
tisk”, i meningen stående över den vanliga politikens käbbel, ideologiska
låsningar och meningsmotsättningar. När riksdagen 1992 diskuterar ett ut
skottsbetänkande om övergrepp mot kvinnor,6 är debattörerna helt överens
om att de är överens i denna sakfråga. Ett slags försoningens anda råder i kam
maren. Riksdagsledamöter talar vid upprepade tillfällen om vikten av att hjäl
pas åt över partigränserna och slår fast att ”man från samtliga politiska partiers
sida är beredd att med mycket stort allvar beakta sexualbrotten”.7 Även i de
batterna som följer på Kvinnofrid försäkras att alla, egentligen, tycker lika. Från
både höger och vänster påpekas att stort samförstånd råder i dessa frågor.8
Trots att det kan ”låta som om vi inte skulle vara överens” gäller i själva verket
motsatsen: ”det finns en oerhört bred enighet i riksdagen”.9
Samsynen uppfattas även sträcka sig över könsgränserna. Utredningens för
slag beskrivs som ”könsneutralt på det sättet att de flesta män också ställer upp
på tankarna bakom propositionen”.10 På så sätt definieras problemet som stå
ende utanför relevanta intressemotsättningar, såväl traditionella partipolitis
ka/ideologiska som könsmässiga. Frågan får rent av en metafysisk karaktär; då
den kräver att ”alla goda krafter” samarbetar.11 Men trots detta framhållande av
politisk enighet, präglas debatten av motsättningar och skilda uppfattningar
5 Se t ex Prop 1988/89:100, Bilaga 7, Prop 1990/91:100 Bilaga 7, Prop 1991/92:100, Bilaga 6.

6 1992/93:JuU7.
8 Riksdagens protokoll 1997/98:114, se t ex s 16 där det talas om en ”oerhörd samsyn” s 53 där det på
talas att man är ”överens om mycket” eller s 55 där det läggs fast att det ”finns säkert en samsyn”.
om hur våldet skall hanteras. Oenigheten finns inte bara mellan partierna, utan
också delvis inom partierna, vilket även kan avläsas av röstresultaten. Av 14 vo
teringar kring kvinnofridspropositionen följdes partilinjen fullt ut enbart i en
enda.12
Samtidigt som en förståelse som kopplar våld mot kvinnor till maktrelatio
nen mellan könen får en mer framträdande plats i diskussionen, formuleras
också ett motstånd mot en analys av problemet i termer av kön och makt. De
föreställningar om våldets karaktär och orsaker som präglade föregående peri
od är fortfarande framträdande. Även om 1990 års jämställdhetspolitiska pro
position beskriver våld mot kvinnor som relaterat till kvinnors underordning,
är detta förhållningssätt inte entydigt i propositionen. Våldet kopplas också till
våldstendenser i samhället i stort, tendenser som skall motverkas på alla plan.13
I efterföljande jämställdhetspolitiska regeringsdokument under perioden ned
tonas dock den könsneutrala brottsofferretorik som var utmärkande för åttio
talet. Våld mot kvinnor relateras allt tydligare till frågor om kön, makt och sex
ualitet.14 Det i feministisk teoribildning centrala begreppet sexualiserat våld
introduceras i diskussionen, ett begrepp som relaterar misshandel och våldtäkt
till andra kvinnoexploaterande fenomen som prostitution, pornografi och sex
uella trakasserier.15 Detta sätt att beskriva problemet existerar emellertid i dis
kussionen parallellt med en helt annan terminologi, där mäns våld mot kvin
nor, liksom under föregående period, fogas in under det könsneutrala
begreppet familjevåld, eller beskrivs som lägenhetsbråk.16
Jag vill således hävda att det är i en kontext av konkurrerande förståelser
som kvinnovåldskommissionen får sina direktiv 1993. Jag kommer i detta ka
pitel att fokusera utredningen Kvinnofrid, samt efterföljande proposition, be-
tänkanden och debatt. Diskussionen tas till ett slags slutpunkt under våren
1998, där en omfattande debatt slutligen leder fram till ny lagstiftning. Redan

13 I direkt anslutning till könsmaktresonemangen framhålls att ”[kjampen mot våldsbrottsligheten är
en viktig samhällelig uppgift [...]” och att ett flertal åtgärder under senare år har vidtagits för att ”mot
verka våldet i samhället och för att skydda dem som utsatts för våld” (Prop 1990/91:113 s 48). Även om
misshandelns maktdimension lyfts fram och kvinnors situation fokuseras, överges inte den etablerade
könsneutrala brottsoffer- och vålddiskussion som präglar politiken (jfr kap 4 och 5). Diskussioner om
åtgärder kopplade till jämställdhet och problematik kring kön och makt varvas med diskussioner om de
åtgärder statsmakten redan vidtagit för att stärka individers och brottsoffers rättigheter och förebygga
det som uppfattas som ett ökat våld i samhället som helhet.
14 Detta blir också tydligt i kvinnofridspropositionen (Prop 1997/98:55) där problem som misshandel,
våldtäkt, sexuella trakasserier och prostitution hanteras i samma dokument och behandlas som relate
rade problem.
15 Se Prop 1993/94:147 s 17.
16 Se t ex 1994/95: JuU13, SOU 1990:92 eller Ds 1990:3.
efter ett år visar det sig emellertid att en viktig del av lagstiftningen - kon
struktionen av ett nytt fridskränkningsbrott - inte fungerat som avsett, varpå
lagen snabbt justeras.17
Jag följer här den övergripande analysram som utarbetats i de föregående
kapitlen och undersöker hur problemet formuleras och vilka orsaker till våldet
som läggs fram. Analysen centreras kring frågan hur den etablerade offentliga
politiken kring våld handskas med det perspektiv som förs fram med Kvinno
frid. Det handlar således framför allt om hur spänningen, eller konflikten, mel
lan ett etablerat individperspektiv och ett könsmaktperspektiv hanteras. I vil
ken utsträckning formuleras våldet som en köns- eller individfråga, som ett
specifikt eller generellt problem? Hur förstås och hanteras nu relationen mel
lan sexualitet, våld och makt, mellan det normala och det onormala? Vilka oli
ka förklaringsmodeller dominerar i denna period? I en avslutande del diskute
rar jag i vilken utsträckning man kan tala om förändring av den offentliga
politiken kring våld mot kvinnor under perioden, och hur förändring kan tol
kas i termer av kön och makt. Här fokuserar jag frågan på vilket sätt ett
könsmaktorienterat förhållningssätt får genomslag i politiken, och hur detta
kan tolkas och problematiseras.
Individ eller kön

När kvinnovåldskommissionen får sina direktiv är utgångspunkten tydligt for
mulerad. Våld mot kvinnor skall stå i fokus för utredningen. Arbetet skall be
drivas utifrån ett kvinnoperspektiv: ”[...] det perspektiv som tar sin utgångs
punkt i de utsatta kvinnornas situation.”18 Våldet förstås som en särskild
könsproblematik; det rör sig om kvinnospecifika övergrepp. Direktiven slår
också fast att kunskaper bör inhämtas såväl från kvinnojourer som från kvin
noforskning. Det är kvinnors erfarenheter av, och perspektiv på, våld och den
forskning som utgått från kvinnors erfarenheter, som skall utgöra utredningens
kunskapsgrund. Expertisen på området definieras på detta sätt i termer av kön
- kunskapen förstås som könsrelaterad.
När kvinnovåldskommissionen två år senare lägger fram sina båda betän-
17 Denna fråga hanteras i Prop 1998/99:145, 1999/2000:JuU3, Riksdagens protokoll 1999/2000:24, SFS
1999:845.
18 Dir 1993:88, cit i SOU 1995:60 s 49.
kanden präglas dessa av resonemang hämtade från kvinnoforskning och femi
nistisk forskning. Detta skiljer utredningen radikalt från tidigare betänkanden
gällande frågan om våld, vilka lutat sig tungt på allmän psykiatrisk, kriminolo
gisk och sociologisk expertis.19 Direktivens uppmaning att utredningen skall
bedrivas utifrån ett kvinnoperspektiv har kommissionen tolkat som att
[...] det perspektiv som hittills haft företräde är det manliga och att vi
därför skall utgå från kvinnors verklighet och kvinnors erfarenheter, vil
ka allmänt sett skiljer sig från mäns. Det är alltså våldet och dess effekter
så som det framstår för kvinnor som bör beaktas, och det är framför allt
åtgärder som kan gagna kvinnor som utsätts för våld som skall över
vägas.20
Att utgå från ett kvinnoperspektiv har flera innebörder i utredningen. Det be
tyder både att åtgärder som förbättrar för kvinnor skall prioriteras, och att det
är kvinnors erfarenheter och upplevelser av våld som skall vara utgångspunk
ten. Utredningen konstaterar att det hittills är mäns erfarenheter som har do
minerat, vilket gör att det är dags att ställa kvinnors perspektiv och behov i fo
kus. Kön framstår som den primära analyskategorin, vilket också markeras av
utredningens sätt att beskriva problemet som just ”mäns våld mot kvinnor”.21
Våldet kopplas till kön, inte bara på det sättet att offren för våld pekas ut som
kvinnor, utan även genom att förövarna, männen, förses med könsbestämning.
Utredningen formulerar dock inte enbart problemet våld som könsspeci-
fikt, utan kvinnors och mäns erfarenheter antas ”allmänt sett”22 vara olika.
Denna olikhet ses i princip som socialt konstruerad. På ett ställe i betänkandet
hävdas dock, i övrigt okommenterat, att en grundförutsättning för våld mot
kvinnor är ”mäns biologiskt givna övertag vad gäller fysisk styrka”.23 Könsspe-
cifika erfarenheter kopplas annars till ojämlika maktförhållanden. Att utgå
ifrån ett kvinnoperspektiv betyder således i utredningen också att utgå ifrån en
maktanalys: ”våldtäkt är ett extremt exempel på den obalans som råder i makt
förhållandet mellan könen.”24 Även om kvinnor på detta sätt görs till en grupp
med könsspecifika erfarenheter, lägger utredningen fast att olika grupper av
kvinnor kan vara sårbara på olika sätt. Unga kvinnor, kvinnor med invandrar
19 Se SOU 1953:14, SOU 1976:9, SOU 1981:64, SOU 1982:61, SOU 1990:92.
20 SOU 1995:60 s 52.
21 Se t ex SOU 1995:60 s 51, 52. Min kursivering.
22 SOU 1995:60 s 52.
23 SOU 1995:60 s 106.
24 SOU 1995:60 s 51.
bakgrund eller missbruksproblem, äldre och handikappade kvinnor diskuteras
i separata avsnitt, då de anses särskilt sårbara. De konkreta förslagen här är
emellertid få och handlar framför allt om behovet av mer utredning.25 Kom
missionen betonar dock att uppmärksammandet av särskilda kvinnogrupper
inte skall tolkas som att våldet bara drabbar vissa kvinnor. Våldet är utbrett och
”inte begränsat till särskilda grupper i samhället”. 26
I Kvinnofrid anläggs alltså medvetet ett perspektiv eller förhållningssätt till
problemet. Det är kvinnors verklighet, eller rättare, hur kvinnor upplever sin
verklighet i en samhällsstruktur baserad på mäns överordning, som skall utgö
ra utgångspunkt. Även därigenom skiljer sig utredningen från tidigare utred
ningar som präglas av en självklar och oproblematiserad föreställning att vad
som presenteras är ett neutralt och objektivt förhållningssätt.27 På flera sätt
bryter alltså denna utredning mot det etablerade sättet att hantera frågan. Ra
dikaliteten ligger både i det tydliga perspektivet och i några av de konkreta åt-
gärdsförslag som baseras på detta perspektiv. Reaktionerna på betänkandet
blev också kraftfulla, särskilt från de juridiska instanserna. I remissamman
ställningen framkommer ett tydligt motstånd mot utredningens problemfor
mulering i termer av kön och makt. Såväl kvinnoperspektivet som de könsspe-
cifika åtgärderna får mothugg.28
Det tar tre år för regeringen att färdigställa propositionen. När den slutligen
kommer, försöker den ta hänsyn till både utredningen och dess kritiker. Propo
sitionen väljer att balansera mellan två konkurrerande perspektiv; det explicita
könsperspektivet (som genomsyrar Kvinnofrid) och det etablerade, individori-
enterade perspektivet (som får ett tydligt uttryck i remissvaren). Den övergri
pande problemformuleringen i propositionen ligger dock i stort sett i linje med
utredningens. Våldet kopplas ihop med bristande jämställdhet och beskrivs som
”det mest extrema exemplet”29 på obalans i maktförhållandena mellan könen.
Våld mot kvinnor sätts också i samband med frågor om sexuella trakasserier
och prostitution, vilket understryks av att propositionen behandlar såväl kvin-
novåldskommissionens som prostitutionsutredningens förslag. Dessa frågor
förstås båda som relaterade till en jämställdhetsproblematik. 30
25 SOU 1995:60 s 358.

26 SOU 1995:60 s 358.
27 Se t ex analysen av SOU 1976:9, eller SOU 1981:64, i kap 5.
28 Könsperspektivet uppfattas bl a av Stockholms tingsrätt som endimensionellt och av Domstolsverket
som förlegat. Att synliggöra kön i lagtexten tolkas av juridiska fakulteten i Uppsala som diskrimine
rande (Ds 1996:28 s 7, s 10 resp s 240). En analys av remissvaren finns i Pikkarainen 1997.
29 Prop 1997/98:55 s 20.
30 Prop 1997/98:55 s 22.
Propositionens text är dock djupt ambivalent. Samtidigt som den ”manliga
kulturens kopplingar till våld mot kvinnor”31 problematiseras, påpekas att kri
tiken inte drabbar särskilt många män: ”1 ett svenskt perspektiv är det angelä
get att understryka att de flesta män inte utövar våld mot kvinnor.”32 Och det
bör ”självfallet betonas att omfattningen av våldet mot kvinnor, såvitt känt, är
mindre i Sverige än i många andra länder”.33 Propositionen lyfter fram att även
män kan vara offer för ojämställdhet och att kvinnor trakasserar ”män i deras
egenskap av män”.34 Man inskärper att jämställdhet inbegriper ”ömsesidig re
spekt, hänsyn och tolerans”.35 På så sätt formuleras en motbild till det tydliga
könsmaktperspektivet i utredningen, en motbild där problemet inte gäller alla
män, där även män kan diskrimineras av kvinnor och där Sverige är bättre än
andra länder.
I de debatter som följer påpekas också att det inte bara är kvinnor som vill
ha kvinnofrid, utan ”[d]en allra största delen av den manliga befolkningen har
samma innerliga önskan och inriktning av samhällsarbetet”.36 Man bör således
vara uppmärksam på ”vilka män det är som slår”.37 Problemet är inte mäns för
hållande till kvinnor i allmänhet, utan det förhållande till kvinnor som just de
män som slår kvinnor har, instämmer en annan ledamot. Någon poängterar att
det ”för mig som man [är] obegripligt att förstå vad detta skulle ha med att vara
man att göra”.38 Själva utpekandet av manligheten, av män som grupp, utlöser
reaktioner, detta trots de tydliga reservationer på denna punkt (det gäller inte
alla män, färre i Sverige än i andra länder) som förs fram i propositionen.
Utredningen stannar emellertid inte vid att föra fram en övergripande
könsmaktförståelse, utan försöker också konkretisera denna i åtgärdsförslagen.
Tydligast kommer det till uttryck i de förslag som på olika sätt syftar till att syn-
liggöra kön; att skriva in kategorierna män och kvinnor i lagen. Detta åstad
koms bland annat genom konstruktionen av ett nytt brott - kvinnofridsbrot-
tet. Utredningens grundläggande synsätt är att kvinnomisshandel är ett
könsspecifikt brott. Detta uppfattas inte bara handla om att det är män som
slår kvinnor, utan också om att våldet kan relateras till maktförhållandena mel
lan könen: ”det innefattar en kränkning av en annan person på grund av kön
31 Prop 1997/98:55 s 23.

32 Prop 1997/98:55 s 21.
33 Prop 1997/98:55 s 22.
34 Prop 1997/98:55 s 22.
35 Prop 1997/98:55 s 22.
och har sin grund i föreställningar om kvinnors lägre värde i förhållande till
män.”39 I enlighet med detta perspektiv utformas brottet lagtekniskt så att kön
synliggörs genom rubriceringen kvinnofridsbrott. Även i förslaget till själva
lagtexten framgår att det handlar om män som förgriper sig på kvinnor:
En man som mot en närstående eller tidigare närstående kvinna använder

våld eller hot om våld eller utsätter henne för annan fysisk eller psykisk
påverkan, ägnad att varaktigt kränka kvinnans integritet och skada hen
nes självkänsla, döms för kvinnofridsbrott till fängelse i lägst ett och högst
sex år.40
För sällsynta men dock tänkbara fall förses paragrafen med ett andra stycke där
samma brott, om det begås av en man mot en annan man, eller om en kvinna
handlar så mot en annan kvinna eller man, döms för fridsbrott.
Utredningen vill också föra in och tydliggöra kön i andra bestämmelser.
Förolämpning på grund av kön föreslås vara åtalbart på samma sätt som för
olämpning på grund av ras eller hudfärg. Och motivet att kränka på grund av
kön bör beaktas vid bedömning av ett brott på samma sätt som kränkning på
grund av ras, hudfärg eller tro.41 Även i våldtäktslagstiftningen skall kön syn-
liggöras. Såväl män som kvinnor skall kunna dömas för våldtäkt av såväl män
som kvinnor, men det första stycket i paragrafen skall tydliggöra det vanliga
fallet, dvs en man som tilltvingar sig samlag eller på annat sätt sexuellt utnytt
jar en kvinna. Argumentet är att denna formulering bättre speglar den verklig
het vi lever i: ”Den s k könsneutrala utformning som våldtäktsparagrafen för
närvarande har döljer det faktum att våldtäkt så gott som uteslutande begås av
en man mot en kvinna.”42
Kvinnofrids könsperspektiv och den koppling som görs mellan manlig makt
och våldsutövning, utgör alltså en grund för olika konkreta förslag som lyfter
fram kön som kategori. På detta sätt förs nu kvinnor och män, könsrelationer
och maktordningar in på ett nytt sätt i det individbaserade rättssystemet. Det
ta visar sig vara särskilt problematiskt i den fortsatta hanteringen av frågan.
Även om propositionen delvis argumenterar utifrån ett könsmaktperspektiv
möter flera av utredningens konkreta förslag, baserade på ett sådant perspek
tiv, motstånd. Det formuleras en gräns för perspektivets räckvidd. Varken
39 SOU 1995:60 s 306-307.

40 SOU 1995:60 s 36. Mina kursiveringar.
41 SOU 1995:60 s s 293-295.
42 SOU 1995:60 s 279.
kränkning på grund av kön eller förolämpning på grund av kön anses behöva
särskild reglering.43 Åtalsregeln uppfattas syfta till att ge skydd åt grupper som
är särskilt utsatta i samhället på grund av ras, hudfärg, ursprung, trosbekän
nelse eller sexuell läggning. Kön anses emellertid inte vara en ”egenskap” av så
dan karaktär att lagen behöver kompletteras. Risken för att lagen skulle förlora
sin mening anses också stor, eftersom den skulle komma att omfatta såväl män
som kvinnor:
Det är enligt regeringens mening tveksamt om kvinnor - eller män - i just

denna egenskap har behov av ett sådant generellt skydd som en sådan
ändring av åtalsregeln skulle innebära. Bestämmelser av denna karaktär
riskerar att förlora sin mening om de utvidgas till att omfatta i stort sett
hela befolkningen.44
Detta kan tolkas som att kön inte i samma utsträckning anses utgöra grund för
diskriminering som t ex tro eller sexuell läggning. I fråga om kön kan man där
till notera att det argumenteras på ett säreget sätt: paragrafen anses förlora sin
mening eftersom även män skulle skyddas - och därigenom alltså ”i stort sett”
hela befolkningen (dvs alla utom de som varken är män eller kvinnor). Denna
invändning visar sig emellertid gälla enbart kategorin kön, trots att den princi
piellt sett torde vara tillämplig även på lagstiftningens andra kategorier, då
medborgare i allmänhet har, inte bara ett kön, utan också en hudfärg, en tro
och en sexuell läggning.
Även förslaget att skriva in kvinnor och män i våldtäktsparagrafen avvisas i
propositionen. Vikten av att följa brottsbalkens könsneutrala systematik fram
hålls här, liksom när kvinnofridsbrottet diskuteras. Argumentet att utredning
ens förslag bättre skulle avspegla verkligheten - att brottet förövas av män och
riktas mot kvinnor i egenskap av att de är just kvinnor - avvisas. Det anses ”i
det närmaste ogörligt” att skriva om alla de straffrättsliga lagarna utifrån ett så
dant perspektiv.45 I stället infogas det nya brottet i existerande lagsystematik
och benämns grov fridskränkning. I propositionens argumentation lämnas nu
det tydliga kvinnoperspektivet och man diskuterar gärningar av och mot nära
anhöriga: föräldrar, syskon och andra släktingar. Handlingarnas specificitet
formuleras i termer av att de utövas av nära och kära, inte i termer av kön. Dis
43 Prop 1997/98:55 s 86-87.

44 Prop 1997/98: 55 s 86.
45 Prop 1997/98:55 s 83.
kussionen rör gärningar som ”typiskt sett kan ingå i en kränkning av en när
stående person”.46 Men detta resonemang är inte heller konsekvent. För samti
digt anses det viktigt att skilja ut den ”särskilda form av kränkning som brott
av förevarande slag mot en närstående kvinna utgör”.47 Därför införs en
särskild brottsrubricering i ett andra stycke: grov kvinnofridskränkning. Man
vänder helt enkelt på utredningens förslag, som definierade huvudbrottet som
kvinnofridsbrott och tillägget, undantaget, som fridsbrottet. När en motionär
anser att lagen borde inledas med det brott som faktiskt åsyftas; dvs kvinno
misshandel, avslås det av justitieutskottet med följande motivering:
Utskottet delar regeringens uppfattning om att den nya bestämmelsen

bör följa brottsbalkens nuvarande könsneutrala systematik och utform
ning. Det nya brottet bör därför enligt utskottets mening rubriceras grov
fridskränkning. Inte minst av pedagogiska skäl bör det emellertid finnas
en särskild form av kränkning för de fall som avser mäns kränkningar av
kvinnor i nära relationer. Denna bestämmelse bör tas in som ett andra
stycke i den nya paragrafen.48
Denna lösning får emellertid visst mothugg. Lagrådet konstaterar det ologiska
i att konstruera två brottsbenämningar för ett och samma brott, vilket dess
utom sker i strid mot förslaget i övrigt; att texten i brottsbalken skall göras
könsneutral.49 Argumentet biter dock inte på regeringen, som med denna kon
struktion menar sig ha lyckats förena brottsbalkens könsneutrala systematik
med kravet på könsspecificitet.
Vad som händer är således att ett nytt brott införs, som ”främst tar sikte på
upprepade straffbara kränkningar som riktas mot närstående kvinnor men
omfattar även barn och andra närstående personer”.50 Samtidigt inrymmer det
”allmänna” brottet, den generella och könsneutrala formuleringen, inte kvin
nor som misshandlats av sina män. Detta brott åsyftar i stället andra anhö
rigrelationer mellan män, barn och kvinnor som utsätts för brott av män de
inte har en äktenskapsliknande relation till. Paragrafen är könsneutralt formu
lerad. Här är det personer som förgriper sig på andra personer:
46 Prop 1997/98:55 s 79.

47 Prop 1997/98:55 s 83.
48 1 997/98:JuU13 s 17. Min kursivering.
49 Prop 1997/98:55 s 208.
50 Prop 1997/98:55 s 74. Se äv SFS 1998:393.
Den som begår brottsliga gärningar [... ] mot en närstående eller tidigare
närstående person, döms, om gärningarna varit ett led i en upprepad
kränkning av personens integritet och varit ägnade att allvarligt skada per
sonens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex månader
och högst sex år.51
Inte förrän i andra paragrafen, i tillägget, synliggörs könet i lagtexten, när gär
ningar som ”begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift
med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapslik-
nande förhållanden [... ] ”52 åsyftas. Tvärtemot Kvinnofrids intention formule
ras således undantagen som det primära, medan det brott man från början vil
le komma åt - våld mot kvinnor - formuleras som undantaget. Här sker
förvisso en form av synliggörande av kön. Paragrafens första del refererar till
individer, dess andra del till kvinnor. Då tillägget refererar till kvinnor och det
särskilda slags våld som kvinnor blir utsatta för i egenskap av att vara just kvin
nor, blir det tydligt att det generella, primära brottet framför allt refererar till
män, medan kvinnor blir avvikelsen, tillägget till det normala brottet.
När det uppfattas som nödvändigt att justera och förtydliga fridskränk-
ningslagen efter bara ett år har en förskjutning skett i resonemangen. Även om
riksdagsdebatten fortfarande centreras kring våld mot kvinnor, har könet prak
tiskt taget försvunnit ur de centrala dokumenten.53 Det tydliga könsperspektiv
som den nya lagen grundades i, och också motiverades utifrån i utredningen
och (delvis) i propositionen, är nu borta. Det handlar inte längre om slagna
kvinnor, utan om att värna ”personer som befinner sig i en utomordentligt ut
satt position”.54 Under rubriken ”Motiv till införandet av fridskränkningsbrot-
ten”55 diskuteras inte kön över huvud taget. Införandet av lagen beskrivs som
ett sätt att ”ytterligare understryka allvaret i sådan brottslighet som riktar sig
mot personer i nära relationer och som präglas av att den sammantaget är äg
nad att systematiskt kränka den utsatta personen”.56
Kön diskuteras inte heller när utskottsbetänkandet beskriver förarbetena till
fridskränkningslagstiftningen. Förarbetenas motiveringar i termer av köns-
maktproblematik förbises. Man nöjer sig med att konstatera att det ”framgår”
51 Prop 1997/98:55 s 10. Mina kursiveringar.

52 Prop 1997/98:55 s 10.
53 Prop 1998/99:145, 1999/2000: JuU3, SFS 1999:845.
54 Prop 1998/99:145 s 11. Min kursivering.
55 Prop 1998/99:145 s 6.
att ett huvudsakligt motiv varit att införa ett nytt brott som markerar det
särskilt straffvärda i upprepade kränkningar ”av en annan person”, kränkning
ar som varit ”ägnade att skada brottsoffrets självkänsla”.57 I omarbetningen av
lagen förändras således inte bara lagtexten, utan också själva problemformule
ringen. Nu handlar våldet inte längre om kön och könsrelationer. På samma
sätt försvinner kön i diskussionen om lagens förhistoria och motivering. I själ
va verket har den könsmaktorienterade kontext inom vilken fridslagstiftning-
en arbetades fram, osynliggjorts. Om kvinnofridspropositionen i stor utsträck
ning ”avkönade” förslagen och fogade in dem i en individorienterad, genera
liserad systematik, formulerades dock problemet delvis i termer av kön, makt
och särskildhet. Den spänning mellan olika förhållningssätt som på så sätt
byggdes in i hanteringen kan nu sägas ha upplösts. Problemet avkönas och in
dividualiseras återigen och kan på så sätt fås att bättre harmoniera med den rå
dande lagstiftningens systematik.

Trots den kvinnospecifika fokusering som präglar Kvinnofrid, framhålls även
det allmänna intresset av att åtgärda våld mot kvinnor. Här återkommer den
gemenskapsorienterade argumentering som framträdde så starkt i undersök
ningens första tidsperiod, där åtgärder mot våldet i första hand sågs ur ett sam
hälleligt nyttoperspektiv. Våld formuleras i utredningen inte bara som ett pro
blem för kvinnor, utan som ett problem för hela samhällsorganisationen. I
argumentationen för att lätta upp sekretessreglerna så att vårdpersonal får öka
de möjligheter att polisanmäla våldsbrottslighet, anförs ”ett mycket starkt sam
hällsintresse att allvarliga brott beivras”.581 utskottets kommentar till Kvinno
frid beskrivs våldet som ett allvarligt samhällsproblem eftersom det utgör ett
hinder för att nå jämställdhet.59 Eftersom staten har ett särskilt ansvar för att
arbeta för jämställdhet bör staten också motverka våld mot kvinnor, menar ut
redningen.60 Även samhällsekonomiska argument framförs. För såväl lands
ting som kommuner innebär våldet stora kostnader, något som framställs som
57 1999/2000:JuU3 s 3. Mina kursiveringar.

58 SOU 1995:60 s 243.
59 1997/98:JuU13 s 14.
80 SOU 1994:56 s 44.
särskilt problematiskt mot bakgrund av samhällets allt knappare resurser och
allt större besparingsbehov.61 ”Framför allt humanitära, men även samhälls
ekonomiska, skäl talar starkt för att hälso- och sjukvården bör utveckla sina
metoder för att förbättra insatserna för kvinnor som utsatts för våld.”62
Utredningen formulerar också syftet med ett särskilt centrum för kvinnor
i allmänna termer: målet är ”en god vård och omsorg på lika villkor för hela
befolkningen”.63 Förslagen kan därigenom också förstås i termer av likhet,
generalitet och allmänintresse. Så inleds även kvinnovåldskommissionens
huvudbetänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60) med att placera våld mot kvin
nor i en etablerad, könsneutral förståelseram. Den första meningen i betän
kandet lyder: ”Olika åtgärder har vidtagits under senare år för att öka stödet
till brottsoffer.”64 I riksdagsdebatten ges tydliga uttryck för föreställningar
om brottets principiella likhet med andra våldsbrott när man påtalar att
”[kjvinnomisshandel, liksom all annan form av misshandel, i grunden [är]
ett brott mot alla människors lika värde”.65 Att slå en kvinna är samma sak
som annan misshandel, och lika kränkande. I linje med den argumentering
en hävdas att även gruppen ungdomar skulle behöva en fridslag, då de som
utsätts för mest våld är unga män. ”Även här är grunden densamma som vid
kvinnofridsbrotten, en syn på medmänniskan som något mindre värd än en
själv.”66 Föregående periods så starkt artikulerade tankar om likhet och ge
neralitet - att våld mot kvinnor i grunden är lika andra brott, och att åtgär
der mot detta våld i grunden gynnar alla medborgare - är fortfarande fram
trädande.
I utredningens delbetänkande67 hävdas emellertid starkt att våld mot kvin
nor är ett särskilt slags problem som har särskilda orsaker. Utifrån föreställ
ningen att misshandlade och våldtagna kvinnor har en speciell situation och
behöver specifik hjälp, föreslås inrättandet av ett särskilt centrum för kvinnor
som våldtagits och misshandlats. Detta centrum skall inte ses som en tillfällig
lösning: ”Grundtanken är i stället att det inom hälso- och sjukvården för lång
tid framöver kommer att behövas en specialiserad verksamhet för kvinnor som
61 SOU 1995:60 s 137.

62 SOU 1994:56 s 35. Se även propositionen, där det läggs fast att våldet är både ett individuellt problem
och ett samhällsproblem: ”[...] ett hinder för den enskilda kvinnans rättstrygghet liksom det är ett hin
der för den fortsatta utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män” (prop 1997/98:55 s 21).
63 SOU 1994:56 s 34.
64 SOU 1995:60 s 13.
67 SOU 1994:56.
utsätts för våld.”68 Kunskaper om våld formuleras som ett eget kompetensom
råde, som också kräver särskilt medicinskt kunnande.
När huvudbetänkandet presenteras genomsyras det av liknande tankar om
särskildhet. Om föregående tidsperiod utmärktes av könsneutralitet - det stän
diga upprepandet av likhet och generalitet - kan detta sägas karaktäriseras av
rakt motsatt förhållningssätt. Att synliggöra det specifika med mäns våld mot
kvinnor, och våldets koppling till maktrelationer mellan könen, är en viktig del
av utredningens strategi. Tystnaden om våldet måste brytas, medvetenheten
hos allmänheten öka och frågan placeras högt på den politiska dagordningen.69
I riksdagen uttrycks det som att ”synliggöra det här maktperspektivet är en av
de allra viktigaste uppgifterna i kampen mot det sexualiserade våldet”.70 Ge
nom ett ständigt benämnande av könsmaktrelationen, genom särskiljandet av
problematiken från andra problem och genom olika former av särlösningar
skall våldet bekämpas.
Som ett slags mantra går så begreppen ”specifik” och ”särskild” genom be
tänkandet. Inte bara i beskrivningarna av problemet som en ”särskild proble
matik”71 utan också i betänkandets förslag. Våld mot kvinnor skall ”uppmärk
sammas särskilt” i nya socialtjänstlagen.72 Personalen i socialtjänsten skall få
”särskild fortbildning”, kommunerna skall avkrävas ”särskilda handlingspla
ner” och socialsekreterare med ”särskilt ansvar” för våld mot kvinnor skall in
rättas.73 ” [S] ärskilda samtalsgrupper”74 och ”särskilda behandlingsmodeller”75
skall utarbetas för våldet. Polisen skall utforma ”särskilda åtgärdsprogram”,
”särskilda informationsbroschyrer” och modeller för ”särskilt kvalificerat be
mötande”.76 Poliser bör ges ”specialutbildning”77 och i varje landsting bör det
finnas en ”specialiserad resurs” för våldsproblematiken.78
Förslaget att inrätta fler specialiserade centra inom sjukvården för kvinnor
som utsatts för våld, vinner inte gehör. I propositionen refereras en av remiss
instansernas invändning att det är mer stigmatiserande för kvinnor att söka sig
till en våldtäktsklinik än till en allmän mottagning. Regeringen påpekar också
68 SOU 1994:56 s 9.
69 SOU 1995:60 s 107. Ett liknande resonemang förs i SOU 1994:56 s 37.
71 SOU 1995:60 s 140.
72 SOU 1995:60 s 135.
73 SOU 1995:60 s 136.
74 SOU 1995:60 s 142.
75 SOU 1995:60 s 155.
76 SOU 1995:60 s 192.
77 SOU 1995:60 s 197.
78 SOU 1995:60 s 145.
att vårdens organisering är en fråga för hälso- och sjukvårdens huvudmän, och
att bemötandet måste anpassas efter lokala behov och förutsättningar.79 Det
blir upp till varje landsting att inom ramen för den generella vården ta hand
om misshandlade eller våldtagna kvinnor på det sätt man finner lämpligt. Pro
blemet formuleras förvisso i viss utsträckning som könsspecifikt och behovet
av särskild kompetens och särskild vård för kvinnor framhålls, något som ock
så resulterar i inrättandet av Rikskvinnocentrum i Uppsala. Men vid förslaget
om att på bredare front institutionalisera en sådan ordning dras en tydlig
gräns.
När det gäller socialtjänsten förs en liknande diskussion. Här formuleras ett
förslag om att komplettera socialtjänstlagen med en särskild bestämmelse om
socialnämndens ansvar för kvinnor som utsätts för våld. Detta förslag väcker
protester, eftersom det uppfattas som en särbehandling: ”[A] 11a andra brottsof
fer lämnas vid sidan av”, klagar en riksdagsledamot.80 Kommunerna bör ta
hand om alla medborgare och därför borde socialtjänsten åläggas ett ansvar för
brottsoffer i allmänhet.81 Samtidigt som socialtjänstlagen till sist formuleras
om, och en särskild bestämmelse som tydliggör socialtjänstens ansvar införs82,
avvisas flera av utredningens krav på specifika, konkreta åtgärder. Varken kra
ven på särskilda handlingsplaner, särskild rapportering till myndigheter eller
särskilt anställd personal för detta problem accepteras. Argumentet är här åter
igen att sådan reglering skulle inkräkta på den lokala självstyrelsen.83 Våldsut-
satta kvinnors behov av särskild hjälp och specifik kompetens underordnas
därigenom principen om självbestämmande på regional och/eller lokal nivå.84
Även i lagstiftningsdiskussionen driver kvinnofridsutredningen linjen att
79 Prop 1997/98:55 s 43-44. Socialutskottet ställer sig positivt till de motioner som föreslagit att särskil
da kliniker bör inrättas runt om i landet eller åtminstone vid universitetssjukhusen. Men även om man
”delar denna inställning” så anses frågan om vårdens organisering vara en uppgift för sjukvårdshuvud
männen och därmed inte en fråga som kan regleras centralt. Därmed avslås motionerna
(1997/98:SoU4y. I 1997/98:JuU13, Bilaga 2, s 120).
81 Riksdagens protokoll 1997/98:114 s 63. Se även 1997/98:JuU13, där en motion med detta krav avslås
med argumentet att det saknas anledning att utvidga bestämmelsen till brottsoffer i allmänhet.
82 Den nya paragrafen i socialtjänstlagen lyder: ”Socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller
har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin situa
tion” (Prop 1997/98:55 s 16). I två motioner krävs att formuleringen ändras från bör till skall. Detta av
slås dock av utskottet (1997/98:JuU13 s 35-36).
83 Prop 1997/98:55 s 39.
84 Däremot accepteras i propositionen flera åtgärder av engångskaraktär. 6,5 miljoner kr reserveras för
fortbildning av poliser, åklagare, personal inom sjukvård osv. Stödet till kvinnojourerna ökar med 6 mil
joner och diverse projekt- och utvecklingssatsningar görs. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen ges i
uppdrag att utforma åtgärdsprogram eller policydokument för hur handläggningen av våld mot kvin
nor skall ske (Prop 1997/98:55).
kvinnomisshandel är ett högst specifikt brott, ett brott som inte liknar andra
våldsbrott. Därför måste det hanteras på ett specifikt sätt, även lagstiftnings-
mässigt. En särskild brottsrubricering måste enligt utredningen konstrueras.
Ett problem som utmärker misshandelslagstiftningen uppges vara att denna
kräver att varje våldshandling tydligt kan avgränsas och preciseras i tid och
rum. För kvinnan är detta ofta svårt eller omöjligt då hennes verklighet är ”helt
präglad av våld och hot”.85 Eftersom nuvarande lagstiftning fokuserar enskilda
gärningar kommer man inte åt just det som karaktäriserar brottet, dvs att det
handlar om en långvarig process. Därtill, argumenterar man, ingår i misshan
delsprocessen många beteenden som inte är straffbara, men som i samman
hanget blir mycket kränkande. Det kan röra sig om skilda slags trakasserier:
diffusa hot, kontrollerande beteenden och psykisk terror.86
För att komma åt det specifika i brottet föreslår utredningen en ny bestäm
melse om kvinnofridsbrott. Den bärande tanken är att kvinnans helhetssitua
tion skall tas i beaktande. Detta innebär dels att fler beteenden kriminaliseras,
dels att olika redan kriminaliserade beteenden skall betraktas som en pågåen
de process, något som minskar kravet på en detaljerad redogörelse för varje en
skilt övergrepp. Brottet föreslås därför konstrueras som ett s k perdurerande
brott - ett brott som tar sikte på handlingar som utförts under en viss tid.87 På
detta sätt definieras alltså brottet som pågående under hela den avsedda perio
den, dvs även mellan våldsutbrotten. Med förslaget blir också följden att kvin
nans position avsevärt stärks, då hon ges nödvärnsrätt under hela perioden,
och inte bara i samband med enskilda händelser.
När utredningens förslag når riksdagen i form av proposition, har det emel
lertid ändrat karaktär till både form (kvinnofridsbrottet blir fridsbrott och
åsyftar personer, inte kvinnor och män) och innehåll. En av grundtankarna
från utredningen finns visserligen kvar - tanken att man ”markerar det särskilt
straffvärda i en långvarig och upprepad kränkning av en annan person och där
förfarandet består i en serie i och för sig straffbelagda gärningar”.88 Genom att
lägga samman flera olika slags handlingar, som var och en inte nödvändigtvis
är särskilt grov, kan straffvärdet höjas, om dessa handlingar kränkt personens
integritet eller självkänsla. Själva systematiken i kränkningen kan på detta sätt
vägas in i påföljden.
85 SOU 1995:60 s 301.

86 SOU 1995:60 s 411.
87 SOU 1995:60 s 306.
88 Prop 1997/98:55 s 79.
Förslaget att även icke-kriminaliserade handlingar skall kunna inrymmas i
brottet, avvisas dock med argumentet att det straffbara området måste vara
tydligt avgränsat. Man måste veta vilka enskilda handlingar som är straffbara -
den s k legalitetsprincipen gäller.89 Det ”krävs att någon begår brottsliga gär
ningar”90, vilket innebär att just de diffusa former av hot och terror som lyfts
fram av utredningen försvinner. Här hämtas också stöd från lagrådet, som me
nar att utredningens förslag är så vagt att det utgör en fara för rättssäkerheten.
Därtill anförs processekonomiska svårigheter. Det skulle helt enkelt bli för svårt
och för dyrt att utreda sådana brott.91 Regeringen avvisar förslaget att kon
struera brottet som perdurerande delvis med samma rättssäkerhetsargument.
Bevissvårigheterna anses också kunna bli för stora. Domstolen måste ”kunna
konstatera vilka enskilda straffbara gärningar som har begåtts”.92 Slutsatsen blir
att ett så kallat kollektivdelikt är en bättre lösning. Detta innebär att flera,
redan straffbara handlingar, läggs samman till ett brott. Således är det fortfa
rande de enskilda handlingarna som var för sig skall fastställas.
Skillnaden gentemot existerande misshandelslagstiftning blir därigenom av
sevärt mindre än i det ursprungliga förslaget. Den främsta skillnaden är att oli
ka slags gärningar, hot och våld av olika slag, nu kan läggas samman och på så
sätt kan straffvärdet höjas. Men de förslag som direkt tar sikte på det specifika
i kvinnomisshandelsbrottet - att brottet konstrueras som perdurerande och att
olika former av diffusa hot och kontrollbeteenden vägs in i brottet - avvisas.
Den nya brottsrubriceringen anpassas i stor utsträckning till rådande rätts
system i dessa avseenden. Det är fortfarande enskilda gärningar som är i fokus,
och inga nya handlingar definieras som straffbara.
Trots dessa anpassningar till rådande ordning, och trots att förändringen i
jämförelse med det ursprungliga förslaget är relativt blygsam, uppkommer
problem när lagen skall tillämpas. Redan efter ett år måste lagen skrivas om och
förtydligas. Bakgrunden är en dom i Högsta Domstolen, som inte fann att tre
fall av kvinnomisshandel var tillräckligt för bestämmelsen om grov kvinno-
fridskränkning.93 Händelserna dömdes i stället som misshandel, eftersom HD
tolkat lagen som att ”upprepad kränkning” krävde att mannen tidigare dömts
för misshandelsbrott. Nu inskärps att detta aldrig varit syftet, och att det inte
89 Prop 1997/98:55 s 78.

90 Prop 1997/98:55 s 131. Kursivering i originalet.
91 Prop 1997/98:55 Bilaga 11, s 207.
92 Prop 1997/98:55 s 78.
93 Prop 1998/99:145 s 6-7.
skall krävas ytterligare kränkningar utöver de åtalade gärningarna för brottsru
briceringen fridskränkning.94
Sex eller våld

I Kvinnofrid görs ingen principiell åtskillnad mellan våld med och våld utan ex
plicita sexuella inslag. Olika former av våld mot kvinnor är uttryck för en och
samma könsmaktordning. Kvinnomisshandel är exempelvis ”ofta förenad med
våldtäkt och andra sexuella övergrepp [...]”.95 I betänkandet diskuteras följ
aktligen många olika former av våld mot kvinnor: våldtäkt, misshandel, hot
och trakasserier. Man diskuterar också sambandet mellan pornografi och våld
mot kvinnor och efterlyser mer forskning på detta område.
I utredningen föreslås att våldtäktsbrottet utvidgas. Sexualhandlingen skall
inte längre behöva ha direkt samlagsliknande karaktär, utan även andra slags
sexuella handlingar - exempelvis fist-fucking, eller när en man för upp föremål
i kvinnans underliv - bör kunna definieras som våldtäkt. Argumentet är att så
dana handlingar, där en man utnyttjat en kvinnas kropp för sexuella syften, kan
upplevas som lika kränkande för kvinnan som ett påtvingat samlag.96 Det är
kränkningen, snarare än den exakta handlingen, som skall vara vägledande.
Kränkningen skall definieras utifrån vad utredningen beskriver som ett kvinn
ligt perspektiv: ”Genom att den sexuella handlingen avgränsas utifrån ett
kvinnligt perspektiv saknas anledning att skilja mellan olika sätt att fysiskt ut
nyttja en kvinna sexuellt.”97
Detta kan tolkas som ett försök att förskjuta fokus mot offrets upplevelse
och i större utsträckning låta denna vara vägledande. Därav följer att de exak
ta handlingarna inte behöver definieras. Formuleringen signalerar ett tämligen
radikalt perspektivbyte. För det första innebär det ett avvisande av en neutral,
objektiv blick som på förhand kan avgöra de exakta gränserna för vad som är
en våldtäkt och vad som inte är det. För det andra innebär det en föreställning
om att det finns åtminstone två olika perspektiv på brottet - ett manligt och ett
kvinnligt, eller kanske ett förövar- och ett offerperspektiv. Om tanken är att den
94 Prop 1998/99:145, 1999/2000 JuU3, Riksdagens protokoll 1999/2000:24.

95 SOU 1995:60 s 51.
96 SOU 1995:60 s 276.
97 SOU 1995:60 s 19.
enskilda kränkta kvinnan har tolkningsföreträde, eller om det snarare anses
existera ett givet kvinnligt perspektiv utifrån vilket övergrepp upplevs, förblir i
utredningen ganska oklart, då offerperspektivet tenderar att sammanfalla med
”det kvinnliga”. Klart står dock att utredningen försöker förskjuta fokus och
lyfta fram offret/kvinnans perspektiv på händelsen.
Men detta perspektivbyte snarare antyds än genomförs. Utredningen avstår
exempelvis från att förändra vilken grad av tvång eller hot som skall krävas för
våldtäkt. En kvinna som våldtagits efter att ha druckit sig medvetslös, kan inte
heller fortsättningsvis bli våldtagen, oavsett hur hon upplever denna kränk
ning. Våldtäktsbrottets ovillkorliga koppling till våld och tvång bibehålls även i
Kvinnofrid. Det faktum, som diskuterades i föregående kapitel, att en våldtäkt
bara kan bli en våldtäkt utifrån mannens perspektiv i den meningen att han
måste ha förstått att hon inte ville, problematiseras inte. Därtill kan man kon
statera att det enda försök till perspektivförskjutning som lanseras - dvs en för
ändring gällande vilka handlingar som är grova nog att betraktas som våldtäkt
- inte heller genomförs. Utredningens förslag, att låta kvinnans upplevelse av
kränkning vara vägledande, går inte igenom. En sådan utvidgning skulle inne
bära att våldtäktsbegreppet uttunnas och inte längre framstår som lika allvar
ligt, lyder argumentet i propositionen.98
Visserligen accepteras att de allvarligaste kränkningarna, även om dessa inte
är direkt samlagsliknande, skall kunna omfattas av våldtäktsbrottet. Men så
långt som att låta kränkningens natur vara avgörande vill man inte sträcka sig.
Det är inte fråga om att allvaret i kränkningen avgörs utifrån den våldtagnas
perspektiv. Tvärtom, skulle man kunna säga: ”Det skall vara fråga om en ob
jektiv bedömning om handlingen typiskt sett innebär en så allvarlig kränk
ning.”99 Vad som bedöms som objektivt eller typiskt kan således inte avgöras av
kvinnan. Däremot kan i propositionen avgöras att en handling som att föra in
en knytnäve eller ett annat föremål i kvinnan är att likställa med våldtäkt. Det
utgör således ett exempel på en objektiv bedömning. Även om handlingarna
inte behöver vara direkt samlagsliknande förblir kopplingen mellan penetra
tion och våldtäkt stark. På så sätt uppfattas en handling som att tvingas onane
ra åt en man inte som våldtäkt, medan fist-fucking är det.
Resultatet blir att våldtäktsbrottet kommer att utvidgas till att gälla de all
varligaste formerna av övergrepp vilka hittills bedömts som sexuellt tvång.
98 Prop 1997/98:55 s 91.

Men enligt samma juridiska princip som anropades vid kvinnofridsbrottet -
legalitetsprincipen - måste det stå klart i förväg vilka handlingar det är fråga
om och vilken grad av kränkning de innebär. På så sätt ställs återigen den våld
tagnas perspektiv i motsatsställning till rättens, till det ”objektiva” utifrånper-
spektivet. Detta perspektiv kräver klart avgränsade, på förhand definierade
handlingar. Inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt för förövaren anses detta
ovärderligt. Argumentet är detsamma som vid kvinnofridsbrottet: man måste i
förväg kunna veta vilka beteenden som är kriminaliserade - och hur allvarliga
brott de innebär. Upplevelsen av kränkning, eller som när det gäller kvinno
misshandel, av förföljelse, hot och trakasseri, faller åter bort. Utredningens am
bition och konkreta försök att utifrån kvinnors perspektiv och erfarenheter an
gripa våldsproblematiken inskränks således på flera områden.

Med Kvinnofrid får den feministiskt inspirerade synen på våldet, som fram
skymtade även under föregående period, ett större genomslag. Utredningen
hänvisar explicit till kvinnoforskning och hävdar att det senaste decenniets
forskning kring våld ”i stor utsträckning utgått från ett könsmaktperspek-
tiv”.100 Problemet kopplas i första hand till kvinnors och mäns ojämlika för
hållande i samhället. Det anses därmed inte kunna förklaras på samma sätt
som annan våldsbrottslighet i samhället.101 Orsakerna beskrivs visserligen som
mångfacetterade, men samtidigt slår man fast att ”en grundförutsättning för
uppkomsten av mäns våld mot kvinnor är samhällets struktur grundad på
mäns överordning och kvinnors underordning”.102 Våldet ses således som sam
mankopplat med föreställningar om kvinnors lägre värde, idéer som beskrivs
som inbyggda i själva samhällsstrukturen.
Problemet förklaras följaktligen inte i första hand med enskilda individers
avvikande beteende och anses heller inte vara något som enbart drabbar
särskilda grupper av individer. Våld mot kvinnor antas nu, i skarp kontrast till
den föregående periodens dominerande förklaringsmodeller, förekomma i alla
100 SOU 1995:60 s 101.

101 Samma slags föreställning, att detta våld kräver en specifik förklaringsmodell, uttrycks även i Prop
1997/98:55 s 21, och i Riksdagens protokoll 1997/98:114 s 46.
102 SOU 1995:60 s 51.
samhällsklasser. Det är således ett problem som berör alla kvinnor och alla
män. ”Närvaron av detta är något som alla kvinnor ständigt måste ta hänsyn
till i planeringen av sin vardag och det beskär deras livsutrymme på ett sätt som
är specifikt för kvinnor.”1031 enlighet med detta perspektiv föreslår utredning
en också vissa åtgärder som inte direkt tar sikte på våld, utan på dess förutsätt
ning: ojämlikhet. Åtgärder för att gynna jämställdhet antas ha betydelse för att
på sikt minska våld mot kvinnor. Därför föreslås utbildningar och informa
tionsinsatser av olika slag gällande mer övergripande jämställdhetsproblem.104
Samtidigt påpekar utredningen att frågan är komplicerad och inte låter sig
förklaras ”endimensionellt”.105 Sambandet mellan droger och våld ses fortfa
rande som betydelsefullt, och alkohol uppfattas som en ”utlösande faktor”.106
Förklaringar på individualpsykologiska, socialpsykologiska och strukturella ni
våer avfärdas inte, men slutsatsen är att forskningen ”i ökad utsträckning [mås
te] beakta det ojämna maktförhållandet mellan kvinnor och män som grupper
och mellan enskilda kvinnor och män”.107
Till skillnad från föregående perioder etableras alltså en syn på våld som
kopplad till maktrelationer mellan könen i flera, centrala offentlig-politiska do
kument. Men detta sätt att formulera och förklara problemet är långt ifrån all
mänt vedertaget. Samma år som våld mot kvinnor för första gången definieras
som en fråga om jämställdhet och explicit kopplas till könsmakt i regeringens
jämställdhetspolitiska dokument, presenteras en utredning som ger uttryck för
en annan syn på problemet, nämligen våldskommissionens slutbetänkande,
Våld och brottsoffer.108 I de avsnitt som behandlar kvinnomisshandel och våld
täkt presenteras en förklaringsmodell som i mångt och mycket går på tvärs mot
såväl Kvinnofrid som regeringens jämställdhetspolitiska dokument.109 I denna
utredning talas exempelvis genomgående om ”familjevåld” och inte om sexua-
liserat våld.110 Terminologin bärs upp av en till stora delar könsneutral för
klaringsmodell där individers och familjers utsatta sociala situation betonas.
103 SOU 1995:60 s 52.

104 SOU 1995:60 s 290 ff.
105 SOU 1995:60 s 106.
106 SOU 1995:60 s 102.
'07 SOU 1995:60 s 106.
108 SOU 1990:92.
109 Huvuddelen av denna utredning handlar dock inte om våld mot kvinnor, vilket kan ses som en följd
av att direktiven fokuserar gatuvåldet, en form av våld som främst berör män, både som förövare och
offer.
110 Även i den kartläggning av våldtäktsbrottsligheten som ges ut samma år benämns våld mot kvinnor
i hemmet som ”familjevåld” (Ds 1990:3).
Ökad jämställdhet mellan könen anses dock på sikt kunna få kvinnomisshan
del att minska. Åtminstone gäller detta de ”vanliga män” som inte begår andra
brott än att slå sina fruar.111 Men överlag kopplas våldet till social utslag -
ning.112 Det sociala arvet väger tungt - en börda som blir allt tyngre att bära i
takt med den allmänna individualiseringen och normupplösningen i samhäl
let. Ekonomisk utsatthet och avsaknad av normer förstås som en fatal kombi
nation.
Tidiga insatser i vissa särskilt utsatta familjer är viktiga. Det gäller t ex fa
miljer utan stabil fadersfigur, familjer med alkoholiserad far eller ensam
stående mor i en övrigt utsatt situation [...]113
Här utgör män som grupp, eller manlighetsideal,114 inget övergripande pro
blem, förutsatt att de unga fostras ordentligt. Exempelvis anses män som
fullgjort värnplikten inte utgöra någon problemgrupp. Dessa män har lärt sig
att skilja nödvändigt våld från annat våld, vilket inte kvinnomisshandlare har
gjort. Att allt färre män gör värnplikt ses därigenom som ett allvarligt pro
blem.115 Denna slutsats baseras på en föreställning om en rågång mellan det
onda och det goda våldet. I lumpen lär sig män att använda det goda våldet -
en träning i manlighet som garanterar att det onda eller felriktade våldet hålls
i schack. Manlighet är i dessa föreställningar främst problematisk när den är
frånvarande - när söner inte har goda manliga förebilder att mäta sig emot.
Manlighet uppfattas därigenom snarast som normgivande, varvid samhällets
brist på starka fadersgestalter uppfattas som problematiskt. Utan den stabile fa
dern försvåras upprätthållandet av trygga familjenormer, vilket utgör en gro
grund för våld. Ensamstående mödrar blir i ett sådant synsätt ett problem, lik
som en ökad professionalisering av barnomsorgen, en utveckling som fråntagit
111 SOU 1990:92 s 75.

112 ”1 den mån någon begår upprepade våldsbrott är det nästan alltid fråga om en socialt utslagen per
son” (SOU 1990:92 s 67).
113 SOU 1990:92 s 71.
114 Familjen förstås som en till den grad oproblematisk och eftersträvansvärd enhet att de våldtäkter
som sker här inte får status av riktiga våldtäkter. Den statistiska ökning av antalet våldtäkter som kon
staterats betraktas inte som någon reell ökning, utan endast en ”ökning” (ordet sätts inom cita
tionstecken) som beror på fler anmälningar enbart i en ”speciell kategori av våldtäkter”- våldtäkter där
mannen förgripit sig på en närstående kvinna (SOU 1990:92 s 45). Denna statistik presenteras först i en
kartläggning av våldtäktsbrotten, publicerad i departementsserien, där man konstaterar att ingen ök
ning av våldtäktsbrotten skett: ”Statistiken visar således inte någon generell ökning av våldtäktsbrotten.
Den kritiska kategorin i sammanhanget är de fullbordade våldtäkterna inomhus mot vuxna” (Ds 1990:3
s 37). Amy Elman tolkar detta som ett uttryck för ”inability of Swedish authorities to give credence to
the complaints of women raped by men they know” (Elman 1996:74).
115 SOU 1990:92 s 74-75.
familjer en alltför stor del av ansvaret för uppfostran av barnen och gjort för
äldrar osäkra på sin föräldraroll. Om ett feministiskt orienterat perspektiv pro-
blematiserar manlighetens koppling till våld och kritiserar familjeidealens nor
mer, kan utredningen Våld och brottsoffer tolkas som delvis strävande i motsatt
riktning. Här handlar det om att återerövra en god manlighet och stabil fa
dersmakt och lägga fast kärnfamiljens ideal.116
Tydliga motsättningar kommer också till uttryck i riksdagsdebatten kring
kvinnofridspropositionen. Medan en debattör vidhåller att våldet måste ses
som ett ”mansproblem”, hävdar en annan att kön inte kan användas som for
klaringsfaktor, då inte alla män slåss.117 Och medan några framhåller att mäns
makt över kvinnor tar sig uttryck som våldtäkt, lyfter andra fram att mammor
också slår sina barn, och att förklaringarna till våldet står att finna i en otrygg
barndom.1181 en av 66 reservationer till kvinnofridsbeslutet ifrågasätts explicit
den förklaringsmodell som Kvinnofrid presenterar då ”utvecklingen i riktning
mot ökad jämställdhet mellan kvinnor och män urholkar regeringens anta
ganden om att det framför allt är obalansen i maktförhållandet mellan könen
som lett till kvinnornas ökade antal brottsanmälningar mot män”.119 Det anses
därför finnas ett behov av forskning om bakomliggande orsaker till våldet, t ex
frågan om vilka män det är som slår, och om vilken inverkan alkoholen har.
Under 1990-talet uttrycks således olika förståelser om våld, makt och kön
som på ett tydligt sätt står emot varandra. Det är, i denna mening, knappast
rimligt att tala om en övergripande politisk enighet i denna fråga. Om våld inte
längre kan legitimeras med hänvisning till dess ”naturliga” roll i äktenskap el
ler i sexualitet, och inte heller med att staten inte har med det att göra, så råder
fortfarande stor oenighet såväl i sättet att beskriva och förklara problemet som
i de åtgärder som antas råda bot på det.
Maktordning i allmänintressets namn

Under 1990-talet sker en betydande förändring av den offentliga politiken
kring våld mot kvinnor. Det individorienterade likhetsperspektiv som präglar
116 SOU 1990:92 s 76.

117 Riksdagens protokoll 1997/98:114 s 84, s 7, s 71.
118 Riksdagens protokoll 1997/98: 114 s 74.
119 1997/98:JuU13 s 96.
1970- och 1980-talen får delvis ge vika för ett feministiskt orienterat perspek
tiv. Med utredningen Kvinnofrid formuleras en förståelse av våld där kön är den
centrala analyskategorin. Erfarenheter, perspektiv och kunskap formuleras, om
inte enbart så åtminstone i stor utsträckning, i termer av kön. Utifrån ett ex
plicit könsperspektiv föreslås olika former av säråtgärder. De föreställningar
om likhet, generalitet och objektivitet som genomsyrar framför allt föregående
tidsperiod, ifrågasätts och kritiseras.
Själva benämnandet av kön, och maktrelationer mellan könen, är en viktig
del av Kvinnofrids strategi. Stor kraft läggs på att synliggöra problemet mäns
våld mot kvinnor, och hur detta problem är sammankopplat med frågor om
makt och kön. Kanske kan utredningen ses som ett slags svar på de tidigare pe
riodernas intensiva individfokusering; ett sätt att försöka fånga upp delar av en
feministisk kritik mot den abstrakta liberala lagstiftningens begränsningar. Till
stora delar kan utredningens radikalitet beskrivas på samma sätt som när Ni
cola Lacey sammanfattar det utmanande i förslag om grupprättigheter:
[I]t underlies the move towards recognition of racism and sexism as

structural and as expressive of institutionalised power relations rather
than as explicable as products of individual decision and action.120
Men även om en feministiskt orienterad problemdefinition av våld nu fått fäs

te i flera centrala offentliga dokument - såväl i kvinnofridsutredningen som i
regeringens jämställdhetsdokument - är föreställningar om våldets kopplingar
till övergripande sociala, ekonomiska och/eller psykologiska villkor inte utkon
kurrerade. Frågan formuleras i diskussionen såväl som ett individproblem som
ett övergripande samhällsproblem. Även i utredningen knyts våldsproblemati
ken stundtals till andra, etablerade könsneutrala diskurser. Våldet formuleras
inom ramen såväl för den juridiska, redan fastlagda diskussionen om brottsof
fer och rättssäkerhet, som inom ett samhällsekonomiskt synsätt, där en etable
rad förståelse av samhällets ekonomiska kris och behov av besparingar används
som argument för åtgärder mot våld.
Detta kan tolkas som att formuleringen av problemet i könstermer, som ett
könspolitiskt problem, inte heller i denna period är oproblematisk. Det tycks
inte räcka att den offentliga politiken förbättrar för ”bara kvinnor” - en argu
mentering i termer av allmänintresse är också nödvändig. En annan tolkning
120 Lacey 1998:44.

är att detta innebär en avpolitisering av problemet. I stället för att formuleras i
termer av intressekonflikt och maktrelationer mellan könen, kan frågan göras
till en konsensusfråga, en fråga som står över alla särintressen. Det återkom
mande framhållandet av den stora enigheten - ideologiskt, partipolitiskt och
könsmässigt - kan förstås som ett sätt att förskjuta frågan till en icke-politisk
domän. Våld mot kvinnor görs till en fråga som alla är överens om, som enar
alla goda krafter, och också till en fråga som i grunden varken handlar om makt
eller kön.
Samtidigt som våldet kopplas till en jämställdhetsproblematik, läggs det fast
att män i grunden är emot våld, och att Sverige ändå är bättre än andra länder.
Betoningen av allmänintresset och av ”de goda svenska männen” kan på det
sättet tolkas som ett sätt att åter placera våld bortom en intressekonflikt mellan
könen. När en riksdagsledamot försäkrar att ”de flesta män i dag i Sverige vill ha
ett tryggt samhälle”121 förläggs problematiken på flera olika sätt bortom dagens
svenska politiska verklighet. De män som slår är inte representativa för den
svenska mansnormalitet vi har ”idag”. Våldet förläggs till undantagsmän, till en
dåtid, till icke-svenskar. Våld mot kvinnor formuleras på så sätt som en ana
kronistisk rest, en rest som står i vägen för den goda, svenska jämställdheten -
den moderna ordning vi egentligen lever i.
Det är som om ett påtalande av mäns våld mot kvinnor måste följas av en
slags försäkran att våldet i alla fall inte finns här, inte nu, det rör åtminstone
inte oss, inte mig. Det framstår som betydligt mindre kontroversiellt att lyfta
fram att det är kvinnor som blir slagna, än att påpeka att det är män som slår.
Detta kan tolkas som att kvinnor, åtminstone ibland, kan uppfattas och förstås
som tillhöriga en grupp, medan samma tankemanöver är mycket mer proble
matisk att göra på män.122 Män är och förblir enskilda individer, möjligen in
delade i vissa underavdelningar, som särskilt socialt utsatta män, eller psykiskt
labila män. Grupptänkandet kopplas emellertid då inte i första hand till man
nen såsom tillhörig det manliga könet, utan till andra dimensioner som lättare
kan fogas in i det politiska samtalet. Kanske kan detta förstås som att definitio
nen av kvinnor som grupp fortfarande är möjlig att kombinera med en grund
läggande individföreställning. Det är egentligen först när män görs till en
grupp som individen som grundenhet på allvar är utmanad. Så länge enbart

122 Maud Eduards påpekar i sin artikel om kvinnojourer i Sverige att motståndet mot att peka ut män
som förövare är betydligt större än att peka ut kvinnor som offer för mäns våld. Att se kvinnor som en
grupp är mer accepterat än att definiera män som grupp (Eduards 1997b:156—157).
kvinnor är benämnda som grupp och utpekade, återstår fortfarande de ”egent
liga” individerna - männen.
Den nya problemformuleringen, som synliggör mäns överordning och
kvinnors underordning, uppfattas (som i remissvaren) också som ideologisk,
osaklig och orättvis. När Kvinnofrid diskuteras i justitieutskottet vill man ”in
ledningsvis” påminna om att den offentliga makten skall utövas med ”respekt
för alla människors lika värde” och att alla myndigheter måste ”beakta allas lik
het inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”.123 Från första stund vär
jer sig utskottet mot en tolkning av problematiken i termer av olikhet, sär
intresse och partiskhet. Kvinnofrids hantering av frågan uppfattas uppenbar
ligen som ett potentiellt hot mot de huvudprinciper som skall vägleda förvalt
ningen - opartiskhet och allas likhet inför lagen - ett hot som innebär att det
ta klargörande först måste till, innan sakfrågan över huvud taget kan tas upp. I
själva verket anses frågan om kvinnomisshandel så laddad med ideologi och
subjektivism att landets domare nekar att delta i erbjudna fortbildningskurser
i våld mot kvinnor, med argumentet att de då inte längre skulle kunna upp
rätthålla sin objektivitet.124
Utifrån Kvinnofrids könsmaktorienterade föreställningsram formuleras fle
ra nya förslag. Och även om det feministiskt orienterade perspektivet i ganska
liten utsträckning tillåtits ta konkret form, är det inte betydelselöst att själva
problemformuleringen - samtalet kring våldet - delvis har förändrats genom
sammankopplingen mellan våld, kön och makt. Den nya förståelsen betyder
helt konkret att de förslag som förs fram har en annan karaktär än tidigare.
Utifrån ett perspektiv som utgår ifrån kön, konflikt, olikhet och specificitet for
muleras i Kvinnofrid förslag om särskilda åtgärder för detta våld - alltifrån
särskild lagstiftning, särskilda vårdenheter och särskilt anställd kommunal per
sonal, till övergripande åtgärder för att öka jämställdheten mellan könen. Des
sa förslag vore knappast möjliga med en problemformulering i termer av indi
vid, konsensus, likhet och generalitet.
Problemformulering i termer av kön tycks emellertid bli som mest proble
matisk när den kopplas till, eller kräver, substantiell förändring vad gäller åt
gärder. Tydligast kan detta ses i regeringens proposition. För samtidigt som
könsmaktperspektivet här tillåts ta plats i diskussionen, sätts tydliga gränser
mot konkreta politiska förslag formulerade utifrån sådana premisser. Framför
allt när förslagen skall realiseras - omvandlas till lagstiftning eller formuleras
123 1 997/98:JuU13 s 15.

124 SOU 1995:60 s 225.
som substantiella förändringar av organisationer - tenderar kön att underord
nas andra politiska dimensioner. Lokalt och regionalt självstyre blir viktigare
än införandet av särskilda vårdenheter för våldsutsatta kvinnor. Den geografis
ka dimensionen ges företräde framför könsdimensionen. Var man bor blir på
så sätt en mer central politisk fråga än huruvida den kroppsliga integriteten kan
tryggas. Detta står förvisso i samklang med det representationstänkande som
utmärker det svenska politiska systemet. I riksdagen samsas åsiktsrepresentati-
vitet med geografisk representativitet.125 Bostadsort kan i denna mening häv
das vara mer legitim som politisk dimension än kön.
Lagstiftningens könsneutrala systematik har förblivit opåverkad. Olikhet/
särskildhet underordnas principerna om likhet/generalitet. På så sätt förblir det
övergripande, ”neutrala” individperspektivet orubbat i lagstiftningen. Lagen
tycks medge två alternativ: antingen osynliggörs kvinnor och kvinnors erfaren
heter, eller så formuleras de som avvikande, som tillägg i paragrafen. I kon
struktionen av fridskränkningsbrottet tydliggörs precis detta. Kvinnokön blir
avvikande, det som bekräftar den manliga individens allmängiltighet, den in
divid som är det normala, neutrala rättssubjektet och som blir utsatt för de
vanliga, normala brotten. På så sätt kan den eftersträvade systematiken i brotts
balken upprätthållas: en systematik som verkar genom sin hänvisning till all
mängiltighet och neutralitet men, som också diskuterades i föregående kapitel,
ständigt tycks länka det manliga till det primära, det allmängiltiga och neutra
la. En systematik som, i den utsträckning kvinnor alls kan förekomma annat än
som anomalier, enbart tycks infoga dem som undantag, som tillägg.
Benämnandets problem
Den stora, intressanta och svåra fråga som denna diskussion väcker är hur nit
tiotalets offentliga politik kring våld mot kvinnor kan tolkas i termer av en ut
manad maktordning mellan könen. Även om, som vi sett ovan, det radikala fe-
ministiska perspektiv som präglar kvinnofridsutredningen på olika sätt
neutraliseras, och tydliga gränser sätts för vilken offentlig politik som är möjlig
att föra, kan man dock konstatera att en könsmaktorienterad problemformu
lering kring våld under denna period tar plats i diskussionen. Men hur detta
125 Jfr resonemanget om representation i vårt politiska system i Wendt Höjer & Åse (1999:59) ”Medan
en skåning inte förväntas kunna representera en norrlänning förväntas en man - med argumentet att
han alltid har gjort det - kunna representera en kvinna.”
skall tolkas är långt ifrån självklart. Är det perspektiv som förs fram med Kvin
nofrid att betrakta som utmanande, eller innebär denna fokusering på köns-
kategorierna, och de förslag på säråtgärder som förs fram, snarare att kvinnor
åter skrivs in i en underordnad position, om än med andra förtecken?
Samtidigt som ett feministiskt perspektiv på våld delvis fått fäste i det of-
fentlig-politiska samtalet, har en inomfeministisk vetenskaplig diskussion förts
som problematiserat just denna utveckling. Här diskuteras innebörden av att
framhäva könskategorierna och tydligt sammanlänka dem med positioner av
över- och underordning. Den centrala fråga som ställs är om etableringen av
denna våldsdiskurs hotar att skriva in kvinnor i en ny förtryckande ordning.
Flera forskare hävdar att maktordningen riskerar att befästas snarare än att ut
manas genom en återinskrivning av könskonstituerande dikotomier som ak
tör/offer, maktfullkomlig/maktlös.126
Denna kritik bottnar i en syn på underordning som tätt sammanlänkad
med diskursiv identitetsformering. Utifrån dessa utgångspunkter följer slutsat
sen, att ju starkare kvinnors identitet som underordnade läggs fast, desto
mindre utrymme finns att förändra maktordningen. Ett framhållande av kvin
nors erfarenheter av våld bidrar ur ett sådant perspektiv till att kvinnor till
skrivs en förtryckande och passiviserande identitet, vilket snarare ökar än
minskar förutsättningarna för våldet att fortgå. I denna kritik ställs också frå
gor om vilka ordningar som reproduceras när ”kvinnors erfarenheter” tas som
en given utgångspunkt.127 Tanken är att ”erfarenheter” varken kan ses som en
tydiga eller oskyldiga. Om vi accepterar och återger kvinnors erfarenheter som
om de vore självklara och oproblematiska riskerar vi att naturalisera och reifi-
era könsidentiteter, och därmed återskapa könsordningen. Utifrån en sådan
förståelse blir det perspektiv som vinner insteg i den offentliga diskussionen i
och med utredningen Kvinnofrid problematisk. Här utgår man från givna kate
gorier (kvinnor och män), tillskriver dessa kategorier vissa erfarenheter och
perspektiv, samt länkar kvinnoperspektivet till ett offerperspektiv. Därtill före
slås regelrätt institutionalisering av dessa maktasymmetriskt formerade köns-
kategorier genom olika former av säråtgärder.
Den kanske mest genomgripande kritiken mot ett perspektiv som på detta
sätt utgår ifrån ”kvinnors erfarenheter” är att den innebär en ohållbar univer-
salisering. Det skapas en enhetlig kategori som antas ha gemensamma erfaren
126 Se t ex Smart 1995, Herbele 1996, Marcus 1992.

127 Jfr Scott 1992.
heter -1 ex av våld och övergrepp - när det i själva verket inte finns någon sta
bil grund för ett sådant påstående. ”Women’s experience has become fragmen
ted, and once fragmented it loses its power to claim a universal validity or
truth.”128 En utsaga som baserar sig på ”kvinnors erfarenheter” uppfattas som
problematisk i flera avseenden. Den kan både ses som ”falsk” i meningen att
den inte är giltig för alla kvinnor, och som en underordning av de kvinnor som
inte får rum inom kategorin. Här lyfts fram hur en förment universell emanci
patorisk feminism i själva verket ofta uttrycker en västerländsk, vit, me-
delklasspräglad, heterosexuell verklighet.129
Kritiken utvidgas inte sällan till att själva könskategoriseringen innebär ett
slags förtryck av individuella kvinnor. Genom att inordnas i kategorin ”kvin
na” tillskrivs en mängd olikartade individer ett visst värde, ett sätt att vara, el
ler ett visst sätt att uppleva och erfara som i sista hand begränsar deras frihet.
Skillnader mellan individer suddas ut, och de patriarkala krafter som homoge-
niserat kvinnokategorin, gjort den till den underordnade Andra, ges ytterliga
re näring.130 Betoningen av kvinnors erfarenheter övergår omärkligt men
obönhörligt till att vissa bestämda betydelser av vad det innebär att vara kvin
na läggs fast. Kategorin kvinnor fylls med ett givet innehåll - den essentialise-
ras. Att framhålla kvinnors erfarenheter av våld och våldtäkt innebär utifrån ett
sådant perspektiv en risk för att kvinnors identitet läggs fast, ”the experience
[of rape] is already constructed in language - a language which is part of the
formation of the subjectivity of womanhood”.131 Om man framhärdar i att
kvinnors verklighet präglas av sexualiserat våld, övergår oundvikligen dessa ut
sagor till definitioner av kvinnor som sexuellt sårbara, eller med Sharon Mar
cus ord, till ”an identity politics which defines women by our violability
[,..]”.132
På så sätt kan en feministisk diskurs som lyfter fram kvinnors utsatthet för
mäns våld också på en strategisk-politisk nivå kritiseras för att vara ineffektiv
128 Smart 1995:77-78.

129 Se t ex Lorde 1994, Spelman 1988. Denna kritik är viktig, då den tydliggör att kvinnors erfarenheter
kan skilja sig åt beroende på andra tillhörigheter i termer av klass, religion, sexualitet, etnicitet etc. Av
detta följer dock inte att en analys i termer av kön blir omöjlig. Att kvinnor också alltid är något annat
än kvinnor betyder inte att vi inte kan analysera kön som ”noe fundamentalt og dyptgripende i mennes
kers liv”, skriver Eva Lundgren (1993:172, kursiveringar i originalet). Därtill är min utgångspunkt, som
redogörs för i kap 1 och 2, att kvinnor har den kroppsliga utsattheten gemensam (jfr MacKinnon 1991).
Den positionen innebär givetvis inte att man förnekar existensen av andra förtryckande ordningar som
stigmatiserar människor med anledning av deras hudfärg, tro, klasstillhörighet, sexuell läggning, handi
kapp etc.
130 Martinsson 2001:41.
'31 Smart 1995:84.
133 Marcus 1992:387.
och snarare minska än öka kvinnors handlingsutrymme. I själva verket, argu
menterar Renee Herbele, kan ”the reality of women’s pain [... ] translate into
the reality of male power”.133 Eftersom ett påtalande av våldtäkt innebär att
kvinnor positioneras som kroppsligt sårbara, som sexualiserade objekt, finns
risken att själva våldtäktsberättelsen blir kontraproduktiv. Tanken här är att det
allt för ofta sker en glidning i feminism från att förtrycket är genomgripande
till att det är naturligt, eller i varje fall oundvikligt.
What if, in our empathie responses to women’s suffering and insistance

that ‘it could happen to anyone of us’ we participate in conferring a
monolithic reality onto an otherwise phantasmatic, illegitimate, and
therefore fragile edifice of masculinist dominance rent with contradici-
tion and internal conflict?134
Utifrån ett sådant resonemang riskerar mäns överordning att stabiliseras när
kvinnor framhåller erfarenheter av våld. Därigenom kan också kvinnors möjlig
het att göra motstånd undergrävas. Om ordningen beskrivs som alltigenom
kompakt fråntas aktörerna en tro på att denna ordning faktiskt går att förändra.
I botten på detta resonemang ligger en föreställning om könsmaktsystemet
som paradoxalt och instabilt. En realitet, som inte i grunden är en realitet, blir
i själva verket reell genom det ständiga benämnandet av den. Detta är i sin tur
en följd av antagandet att könsordningen ytterst är en språklig ordning. I viss
mening blir även våld mot kvinnor till i diskursen - det görs möjligt genom
språkliga handlingar. Den logiska konsekvensen är att tal om våld gör våld
möjligt, varför den lösning som framstår som såväl teoretiskt som politiskt
mest tillfredsställande betonar vikten av att inte bidra till detta talande. Femi
nister uppmanas följdriktigt att lyfta fram positiva bilder av kvinnors hand
lingskraft, exempelvis genom att berätta historier om kvinnor som undkommit
våldtäktsmän. Det viktiga blir att lyfta fram effektiva motbilder till de föreställ
ningar om allestädes närvarande manlig makt och kvinnlig handlingsförlam-
ning som möjliggör våld mot kvinnor.135 Strategin är här alltså motsatt
03 Herbele 1996: 67-68.

134 Herbele 1996:65.
135 Marcus 1992. Tanken att det frigörande projektet bör innebära att lyfta fram verklighetens mångfald,
för att påvisa utvägar ur vad som kan uppfattas som en rigid, fastlåst verklighet, uttrycks på ett tydligt
sätt av Anna Sofia Lundgren: ”Genom att låta undantagen existera i beskrivningar, inte som undantag
utan som handlingar som finns hela tiden och som genom sin existens och sitt möjliga förebildsvaran
de kan förstås som politiska i sig, vidgar sådana perspektiv kategorierna och visar dem som politiska fält,
ständigt öppna för betydelseförändringar” (Lundgren 2001:214).
Kvinnofrids. Mot en politisering och rekonstruktion av kvinnors erfarenheter
av våld ställs en dekonstruktion - en upplösning av de bilder som gör kvinnor
möjliga att våldta genom skapandet av helt nya bilder, nya berättelser.
En sådan tolkning baseras på föreställningar om det språkliga formerandet
av själva kategorin som maktordningens grund. Om själva görandet av kate
gorin är problemet, och detta görande sker diskursivt, blir talet om kvinnors
villkor eller erfarenheter alltid delaktiga i att skapa denna identitet. Carol Smart
hävdar att en feminism som tar sin utgångspunkt i kvinnors erfarenheter en
bart kan ifrågasätta innehållet i kategorierna kvinnor och män, inte kategorier
na som sådana. Därmed återupprättas i själva verket det förtryck som har sin
rot i föreställningen att just dessa två kön existerar.
The problem therefore is that it fixes Women, or a specific group of wo

men, into a pre-given gendered category which perpetuates the dualism
of the gender divide. This in turn recreates the very problem that femin
ism wishes to resolve, namely that in asserting a fixed gender division it
cannot transcend an oversimplistic dualism of male/female which in turn
reaffirms the feminine on the subordinate side of this dualism.136
Smarts argument här är att könskategorin i sig är huvudproblemet. Det är dua

lismen, dvs själva dikotomin man/kvinna som förstås som förtryckets grund.
Varje tanke om två kön skrivs oundvikligt in i ett hierarkiskt mönster där kvin
nor underordnas. Även tal om jämställdhet blir utifrån en sådan förståelse pro
blematisk då detta tal ständigt benämner könskategorierna. Därmed hotar just
den ordning att återinskrivas som syftet var att motverka.137 En lösning som
framförts på detta dilemma blir att undvika befästandet av könskategorisering-
en genom att tala mindre om kön; eller med Anna Sofia Lundgrens ord, att ”för
söka hitta termer som beskriver utan att beköna”.138 I detta tänkande blir ofta
överskridandet av könsdikotomin i sig frigörande.139 Följaktligen blir själva for
muleringen ”kvinnors erfarenhet av våld” problematisk. Här görs just den kate
gorisering som det frigörande projektet vill undkomma. Identiteten ”kvinna”
hotar därmed att cementeras och därigenom även kvinnors underordning.
136 Smart 1995:218.

137 Se Martinsson 2001, Butler 1990:148.
138 Lundgren 2001:212.
139 Jfr Denise Thompsons kritik mot Chris Weedons postmoderna feministiska projekt: ”She does not
ask why we (whoever we are) need to change, nor what we need to change from, nor what we need to
change to and why. Her account valorises change for change’s sake, and devalues fixity merely because
it is fixed” (Thompson 1996:331).
Att tala om kvinnors specifika erfarenheter och villkor, att lyfta fram kvinnor
som grupp och påtala innebörden av att vara kvinna i en könsmaktordning in
nebär förvisso en föreställning om att det är möjligt att utgå från kategorin
utan att reproducera maktordningen. Om förtryck inte förstås som i första
hand ett kategoriseringsproblem - ett könsdualistiskt problem - är dock inte
detta särskilt problematiskt. Att själva indelningen av mänskligheten i två kön
är förtryckande per se, kan ifrågasättas. ”Varför skulle vi över huvud taget tro
att ett system med tre, fem eller tio genus [... ] skulle vara mer befriande än
två?” frågar sig Toril Moi.140 Det är ofruktbart, menar hon, att fokusera på ka
tegorin i sig i stället för på det värde vi tillskriver den. När kategorin kvinna
används impliceras inte någon särskild syn på vad kvinnor är eller bör vara,
hävdar Moi. En utsaga om förtryck - om maktförhållanden - bör inte sam
manblandas med en utsaga om identitet.141 Tanken att identiteter per defini
tion är förtryckande gör det komplicerat att tala om identiteter och benäm
ningar som i olika grad förtryckande, eller rent av som frigörande. Fokuse
ringen på den språkligt formulerade identiteten som maktordningens grund
kan därigenom på ett paradoxalt sätt medföra att maktfrågor försvinner ur fo
kus. Det blir svårt att avgöra vad som är förtryck och inte om alla benämning
ar/identiteter förstås som förtryckande.142 Likaledes blir det problematiskt när
det specifika i kvinnoförtrycket skall analyseras.
En slutsats som kan dras av detta är att det inte i första hand är könsidenti-
teterna i sig själva som bör fokuseras. Dessa måste alltid kopplas till en fråga om
hur - hur underordningen formerar sig, vilka uttryck den tar sig.143 Föremål
för maktanalysen blir då snarare på vilket sätt och i vilket sammanhang kate
gorierna används och hur innehållet i dem definieras och läggs fast. Denna tan
ke bygger på ett antagande att det är möjligt att göra en distinktion mellan
könsspecifika villkor eller utsatthet (förtryck) och könsspecifika egenskaper
och värderingar (identitet). Att utgå ifrån kvinnors erfarenheter innebär inte,
140 Moi 1997:93.

141 Moi 1996:358, not 34.
142 Jfr MacCannell & MacCannells (1993) diskussion om att olika benämningar möjliggör respektive
skyddar mot våld.
143 En av grundtankarna i en postmodern teoribildning, att benämnande och kategoriserande kan för
stås som maktmekanismer i sig, är också problematiskt i det att det implicerar existensen av naturgiv-
na identiteter ”under” dessa beteckningar, menar Mikael Carleheden. Vad/vem är det annars som skall
befrias? frågar han sig (1997:63). Carleheden argumenterar för att postmoderna befrielseanspråk i själ
va verket återupprättar just de universaliserande anspråk den utger sig för att kritisera (Jfr Alcoff 1988).
I botten på denna teoribildning infinner sig ett liberalt subjekt, ett subjekt som är möjligt utanför den
sociala och politiska kontexten, ett subjekt som kan välja livsväg - utan att begränsas av förtryckande
identiteter.
som Catharine A MacKinnon uttrycker det, att tala om en homogen, abstrakt
idealtyp, utan är en referens till en ”concrete material reality of social meanings
and practices [,..]”144 Påvisande av strukturell förfördelning av en grupp för
inte med nödvändighet med sig ett antagande om gruppens identitet, kultur el
ler värderingar.145
Att feministiska teoretiska ansatser kan komma till olika slutsatser om bety
delsen av en offentligt formulerad könsmaktorienterad diskurs om våld hand
lar dock inte enbart, eller kanske ens i första hand, om olika syn på vad som
möjliggör våld och den diskursiva nivåns betydelse, även om synen på relatio
nen mellan språk, mening och materia förvisso varierar. Grundförståelsen - att
den könskonstituerande diskurs som positionerar kvinnor som underordnade
är central - präglar på ett övergripande sätt feminismen som teori, och är ing
et som särskiljer en postmodernt influerad kritik från exempelvis en radikal
feministisk.146 Våldtäkt och kvinnomisshandel hör även i radikalfeministisk
teori intimt samman med hur kvinnor och män, kvinnligt och manligt kon
strueras. I detta perspektiv lyfts ofta fram hur en ordning länkar kvinnlighet till
objektifiering och sexuell eller omsorgsmässig tillgänglighet, medan manlighet
kopplas till maktutövning, kontroll och våld.147 Våldet blir möjligt genom att
konstruktioner av kön gör ett sådant våld legitimt. Feministiska strategier har
utifrån en sådan förståelse alltid handlat om att utmana ”sanningar” om kvin
nor genom ”the process of re-naming and re-creating the stories and meanings
given to women’s experiences of rape, incest and domestic violence”.148
Men insikten om att våld mot kvinnor är sammanlänkat med en diskursiv
ordning som objektifierar kvinnor, behöver inte leda till slutsatsen att en ”ny”
diskurs om dessa problem förstärker maktordningen i stället för att utmana
den. En sådan slutsats möjliggörs av att inte tillräcklig distinktion görs mellan
olika slags diskurser och olika diskursiva nivåer. Ett bekräftande och en kritik
av samma fenomen blir därigenom likställda, och utsagor ges i princip lika stor
betydelse oavsett i vilket sammanhang de förekommer. I den meningen ges inte
den offentliga/politiska diskursen någon självständig kraft. Detta följer av an
tagandet att den språkliga benämningen - formuleringen i sig - utgör för

145 Det är visserligen möjligt att gemensamma värden och intressen kan grundas i en situation av för
tryck eller diskriminering, men det är alls inte givet, hävdar Nicola Lacey i en argumentation för grupp
rättigheter. Därför, vidhåller hon, är det av vikt att hålla isär rättigheter som baseras på ”shared fact of
race or gender” och ”shared fact of race - or gender related disadvantage” (Lacey 1998:41).
146 Jämför diskussionen i Kelly 1994.
147 Se t ex Lundgren 1993, Jeffner 1997, MacKinnon 1987.
148 Mikhailovich 1996:343.
tryckets grund. Det i denna avhandling så framträdande fenomenet avpoliti
sering kan givet sådana utgångspunkter inte bli formulerat som ett avgörande
problem. Detsamma gäller osynliggörande av förtryck. Givet föreställningen
om ordningens diskursiva och instabila karaktär blir politisk tystnad och icke
handling inte ett centralt problem. Snarare fokuseras artikuleringens innebo
ende kraft att åter göra våld på enskilda subjekt och skapa en ordning. I denna
kritik sker emellertid ett problematiskt likställande mellan artikulering av erfa
renhet och reifiering av identitet. Därigenom ges inte tillräcklig uppmärksam
het åt de möjligheter själva artikuleringen - som en politisk handling - ger för
att kritiskt ifrågasätta och i sista hand omforma könets betydelser.149
I min tolkning upprätthålls den ordning som gör kvinnor till objekt för
mäns sexualitet genom en offentlig-politisk diskurs som förnekar denna makt
ordning; ett slags politikens icke-tal om kopplingen mellan kön, våld, sexuali
tet och makt. I offentlig politik kring våld mot kvinnor blir det tydligt hur ett
perspektiv som kopplar våld till en analys av kön och makt möter motstånd.
Problemet görs naturligt, eller till ett icke-problem, det omformuleras till ett
individuellt, socialt, ekonomiskt eller psykologiskt problem, det förstås som re
sultat av allmän moraluppluckring eller som en följd av mentala defekter. Kort
sagt görs således redan allt, för att låna Anna-Maria Lundgrens fras, för att be
skriva utan att beköna. Därmed kan, i min tolkning, knappast en sådan strate
gi vara särskilt utmanande.
I min empiriska undersökning förnekas den politiska innebörden av kön och
könsmaktproblematiker omformuleras till andra, mindre kontroversiella och
krävande problemdimensioner. De åtgärder som riktas mot våldet legitimeras
ständigt på andra grunder än kön. Mäns våld mot kvinnor formuleras som ett
”generellt” problem, ett problem som rör alla individer och som därigenom alla
medborgare har lika stort intresse av att förhindra. Olika former av säråtgärder,
eller åtgärder som genomförs för kvinnor - i kvinnors intresse - är inte politiskt
legitima. Som Maud Eduards visar i sin studie av reaktioner på kvinnojour
rörelsen utmärks den demokratiska ordningen av ett ständigt förnekande av
kön som politisk kategori. Motståndet mot att formulera politik i termer av kön
och makt är manifest: ”[Pjublic resistance forms a cohesive stance according to
which it is essential to deny sex/gender as a legitimate political category"150
149 Karin Widerberg (1996) påpekar att det existerar en skillnad mellan erfarenhet och artikulering av
denna erfarenhet. Men det ”glapp” som hon på så vis anser finnas mellan det upplevda och det för
medlade ser hon som själva förutsättningen för kritik och frigörelse.
150 Eduards 1997b: 161. Kursivering i original.
Den etablerade politiska ordningens motstånd mot ett könsperspektiv, och de
processer av avköning och avpolitisering av problemet, som präglar den off
entliga politik jag studerat, gör att jag har svårt att tolka fasthållandet av köns-
kategorin som ett huvudproblem. Snarare vill jag hävda att benämnande av
kön i detta sammanhang är ett tal som går emot den etablerade politiska ord
ningen. Detta grundas på tanken att konstruktionen av kön, våld och sexuali
tet som naturgivna, och, inte minst, icke-politiska fenomen är centralt i upp
rätthållandet och återskapandet av könsmaktrelationer. Jag vill därigenom
vända på resonemanget och hävda att icke-benämnande fungerar som natura-
liserande och essentialiserande, medan benämnande av kön här innebär en
form av överskridande.
I sista hand är det förstås avgörande hur detta benämnande görs. Benäm
nande av kön kan, lika lite som exempelvis feministiska krav på ”kontextuali-
sering”151 tolkas som utmanande i sig. Men vilka benämningar kan då tolkas
som utmanande, och på vilket sätt kan de sägas vara utmanande? I nästa kapi
tel, bokens sista, vill jag diskutera avhandlingens empiriska resultat just i ter
mer av förändring och utmaning.
151 Jfr diskussionen i kap 3 s 84.

7. Våld och sexualitet i
svensk demokrati
Vid en första betraktelse av utvecklingen av den offentliga politiken kring mäns
våld mot kvinnor, verkar det alldeles uppenbart att betydande förändringar har
skett. När undersökningen börjar är kvinnor i det närmaste skyddslösa mot det
”privata” våld som män utsätter dem för. Misshandel i hemmet (om ej grov)
kan inte åtalas utan målsägandens anmälan, och inom äktenskapet kan våld
täkt i juridisk mening inte förekomma. När undersökningen slutar har lagstift
ningen förändrats så att både misshandel och våldtäkt faller under allmänt åtal
och våldtäktsbegreppet har utvidgats på flera sätt. Besöksförbudslag och måls-
ägandebiträdeslag har införts, liksom en särskild lag som tar sikte på kvinno
misshandel. Statligt stöd utgår till kvinnojourernas organisationer, och flera
myndigheter initierar och genomför projekt för att minska våld mot kvinnor.
Under 90-talet är problemet otvetydigt satt på dagordningen: våld mot kvinnor
diskuteras återkommande på den parlamentariska arenan.
Sättet att formulera problemet har också förändrats avsevärt. Under den
första undersökningsperioden står striden i mångt och mycket om huruvida
våld i hemmet över huvud taget skall uppfattas som ett problem för det offent
liga eller inte. I den utsträckning våldet definieras som ett problem, formuleras
detta som ett problem för hela samhället. Genom att våld mot kvinnor görs till
en fråga där avgörande samhällsintresse står på spel - bevarandet av det goda
hemmet, den sunda folkstammen eller villkoren för det uppväxande släktet etc
- kan statliga ingripanden till viss del legitimeras.
Under 1960-och 1970-talen formuleras våldet i allt större utsträckning i termer
av individuell kränkning. Problemet rör individens kroppsliga och sexuella in
tegritet. Det grundläggande värde som åberopas är inte längre samhällets bäs
ta, utan individens rättigheter. Statens roll som normgivare och bevarare av god
samhällsmoral eller samhällsordning tonas ner. En liberal likhetsargumente
ring tar över. I detta tankesystem fogas kvinnomisshandel och våldtäkt in un
der en könsneutral våldskategori. Den grundläggande argumenteringen går ut
på att allt våld är förkastligt. Lika skall behandlas lika.
I den sista undersökningsperioden ligger dessa tankemönster i stor ut
sträckning fast, men samtidigt bryter utredningen Kvinnofrid delvis med detta
förhållningssätt då kön, inte individ, förs fram som den grundläggande analys
enheten. Problemet våld ses då som en fråga om relationer mellan könen, mel
lan den överordnade kategorin män och den underordnade kategorin kvinnor.
Det är således inte svårt att hävda att hanteringen av våld har förändrats be
tydligt under de decennier jag har studerat, med avseende på både föreställ
ningar och åtgärder. I min analys finns emellertid också mycket som pekar på
stabilitet i den offentliga politik som förs. Nedan vill jag visa på denna stabili
tet genom att lyfta fram och diskutera två centrala ordningsbefästande proces
ser som kan urskiljas genom samtliga tidsperioder. Den första handlar om hur
problemet mäns våld mot kvinnor avpolitiseras och den andra om hur mäns er
farenheter blir normerande för den offentliga politiken, eller med andra ord,
hur mäns politiska primat upprättas i hanteringen av våldet.
Den övergripande tanken med detta kapitel är att diskutera den dubbelhet
som framkommer i materialet - förändring och stabilitet - i makttermer. Vad
kan den offentliga politikens utveckling berätta om den demokratiska ordning
vi lever i och vilka gränser sätts för möjliga politiska handlingar? På vilket sätt
kan den tolkas i termer av upprätthållande eller utmaning av en maktordning
baserad på mäns överordning och kvinnors underordning?
Avpolitisering av våld
Den offentliga politiken kring våld mot kvinnor utmärks av olika former av av
politisering av frågan. Den innebörd jag här valt att lägga i detta begrepp kan
kanske bäst beskrivas genom sin motsats, politisering. Med politisering menar
jag först och främst att problemet våld mot kvinnor över huvud taget artikule
ras på den offentlig-politiska arenan. Detta innebär att frågan blir förhandlings
bar. Problemet blir möjligt att diskutera och ha olika uppfattningar om, och
därigenom skapas förutsättningar för förändrade förståelser och olika politis
ka handlingsalternativ.
I min förståelse är denna etablering av förhandlingsbarhet ett nödvändigt,
men inte tillräckligt villkor för politisering. Det handlar inte bara om var frå
gan formuleras, på vilken arena eller i vilken kontext, utan också om hur den
formuleras.1 Min tanke är att en fråga kan vara satt på en politisk dagordning
och ändå vara avpolitiserad i den bemärkelsen att den inte formuleras i termer
av konflikt eller skilda intressen.2
Jag lägger därför i begreppet politisering att frågan formuleras i termer av
kollektivitet och konflikt. Kollektiv skall här förstås i vid bemärkelse, såsom ge
mensam, som motsatsen till enskild. Så länge våld formuleras som ett person
ligt problem, eller som en olycklig omständighet som individuella kvinnor och
män hamnar i, kan inte politiska handlingar i kollektiva termer föreslås. Om
frågan analyseras i kollektiva termer möjliggörs och legitimeras också lösning
ar i kollektiva termer.
Med konflikt menar jag att våldsproblematiken formuleras i termer av mot
sättningar eller skilda intressen mellan könen. Saknas denna dimension, som
exempelvis den tidiga periodens formulering av våld såsom ett för samhället
gemensamt intresse, skapas inte förutsättningar för politiska handlingar som
syftar till att förändra maktrelationerna mellan könen. Då utgångspunkten i
denna text är att våld mot kvinnor måste förstås som sammanlänkat med en
maktordning; att våldet både uttrycker och bidrar till att upprätthålla kvinnors
underordning innebär en politisering av frågan att även själva konflikten mel
lan könen måste synliggöras.
När det gäller den första innebörden av politisering, att frågan görs för
handlingsbar, sker detta i mitt material genom de krav som framförs på att våld
mot kvinnor i hemmet bör åtgärdas av det offentliga. Problemet börjar disku
1 Janneke van der Ros menar att politik i stor utsträckning handlar om en kamp om dagordningen, om
vilka frågor som skall bli politiska, i meningen hanteras av det offentliga. Men hon påpekar att lika vä
sentligt är hur problem definieras: ”Politikk er også en kamp om hvordan problemene blir definert og
förstått, og dermed hvilke typer tiltak og virkemidler som foreslås” (1996:245). Här relaterar van der Ros
till en central statsvetenskaplig diskussion om agendasättande, och även till den i ämnet klassiska och
omfattande debatten om maktens olika ansikten/dimensioner. I denna diskussion utgjorde ”makt över”
fokus: makt över väl definierade politiska problemkomplex (maktens första ansikte), makt över agen-
dasättandet; att göra något till en politisk fråga (maktens andra ansikte) och makten över tanken, det
sätt som problem formuleras på (maktens tredje ansikte). (Se t ex Dahl 1957, Lukes 1974. Jfr även Edel
man 1988, där analytiskt fokus ligger på hur sociala problem formuleras.)
2 Jfr den distinktion som Maud Eduards gör mellan att betrakta kön som en enskild fråga och att be
trakta kön som ”en politisk dimension, en grundläggande makt- och intressekonflikt i samhället”
(2002:39. Kursivering i originalet).
teras på den offentlig-politiska arenan. Samtidigt formuleras våldet i termer
som på olika sätt förskjuter, eller återbördar, problemet till ett bortom det poli
tiska. Våldet formuleras som såväl naturligt (en normal del av den äktenskap
liga relationen) som privat (makarnas enskilda angelägenheter som staten bör
hålla sig utanför).
Den politisering som sker blir därför något av en paradox. Frågan görs till
offentlig politik samtidigt som våldet formuleras på ett sådant sätt att frågans
politiska legitimitet undergrävs. När problemet framställs som ”naturligt”, in
nebär detta att våldet görs till något oföränderligt, som man inte kan förhand
la om (eller som det är lönlöst att förhandla om). När våld därtill definieras
som ”normalt” får detta innebörden att problemet inte heller bör förhandlas
om. Om praktiken är normal behöver den inte problematiseras eller diskuteras
- då utgör den inget ”problem”. I kraft av både sin naturlighet och sin norma
litet tillskrivs våldet en slags oomtvistbar giltighet: eftersom det är naturligt/
normalt är det också rättfärdigt och därmed politiskt oproblematiskt. Detta
normal- och naturliggörande kan därför, menar jag, tolkas som olika sätt att
avföra frågan från den politiska dagordningen och därmed undandra den från
förhandling och diskussion. Under stora delar av 1940-, 1950- och 1960-talen
är också våld mot kvinnor i stor utsträckning en icke-fråga i offenlig politik, ar
tikulerad ungefär en gång varje decennium.
Det är egentligen inte förrän i slutet av 1970-talet och under 1980-talet som
problemet etableras på den parlamentariska arenan, i meningen att det regel
bundet diskuteras i offentliga dokument. När våldet i denna period blir for
mulerat som en fråga om individer som förgriper sig på andra individer, kan
emellertid även detta tolkas i termer av en avpolitisering av frågan. Frågan kan
förvisso inte längre sägas vara förpassad från den offentliga politikens arena,
men den formuleras på ett sådant sätt att mäns och kvinnors olika positioner
och villkor osynliggörs. Med andra ord formuleras våldet varken i termer av
kollektivitet eller konflikt. I sin studie av den kanadensiska statens hantering av
kvinnors krav på åtgärder mot mäns våld, uttrycker Gillian Walker problema
tiken som att det strukturella kvinnoförtrycket underordnas kvinnors indivi
duella rättigheter:
[T] he analysis of women’s oppression in the broader structures of socie

ty becomes secondary to the strategy of invoking women’s rights as indi
viduals under the law.3
3 Walker 1990:100.
Utifrån liberala likhetspremisser blir det problematiskt att föra en diskussion
om våld i termer av könskategorier och övergripande maktstrukturer.
Frågan kan emellertid tolkas som avpolitiserad även när kön finns artikule
rat i diskussionen. I den psykologiserande förståelseram som får ett ge
nombrott under den andra tidsperioden, betonas relationer mellan män och
kvinnor, mellan mödrar och barn, och mellan fäder och barn. Kön formuleras
dock sällan i termer av övergripande ordning eller makt. Våld blir en fråga om
att komma till rätta med personliga relationer och känslor, dvs ett problem som
helst löses med hjälp av terapi. Enskilda skall själva ta itu med sina personliga
problem och sina familjeproblem. Därmed görs, i min tolkning, problemet åter
privat och individuellt, inte kollektivt och politiskt.
Den huvudsakliga konkurrerande förklaringsmodellen under perioden,
som förankrar våldet i en socioekonomisk problematik, formulerar däremot
våld mot kvinnor som en fråga om övergripande maktrelationer. Kön är emel
lertid i stor utsträckning underordnat kategorin klass i denna analys. Kvinnors
specifika villkor och könsrelationens egen dynamik osynliggörs. Diskussionen
tenderar att centreras kring arbete, och den viktiga konflikten blir den mellan
arbete och kapital, inte mellan män och kvinnor. Frågan återförs i ett etablerat
höger/vänster tänkande, och könsdimensionen, som politiskt legitim dimen
sion, underordnas. Detta tolkar jag som att kvinnors krav, såsom uttryck för
kvinnors villkor eller erfarenheter, inte kan förstås som ”politiska” om de inte
kan göras om till etablerade, och könlösa, problemformuleringar eller accepte
rade ideologiska dimensioner (som den mellan individ och stat, eller mellan
klasser).4
Det visar sig således att problemet våld formuleras antingen som en fråga
om kön (men inte om makt) - eller som en fråga om makt (men inte om kön).
I sin studie av dagbarnvårdare och relationen mellan moderskap och arbete ser
Maria Jansson en liknande problematik. Såsom arbetstagare är dagmammor
jämlika, men ”jämlikheten försvinner dock i samma ögonblick som kön an
förs”.5 Relationer och villkor som baseras på kön uppfattas inte som en orätt
visa som är möjlig att göra politik kring, utan som en naturlig, och i grunden
oföränderlig, ordning. Könsproblematiken sammanlänkas därtill med såväl det
känslomässiga som det privata, vilket innebär att den inte blir möjlig att gene-
4 Kvinnors krav tenderar att göras om till frågor som inte handlar om kön, skriver Maud Eduards. De
formuleras om till frågor ”som lättare kan inlemmas i den liberala diskursen, som inte ifrågasätter dess
fundament” (Eduards 2002:153).
5 Jansson 2001:269.
ralisera och politisera. Förståelsen av de ”stora” och viktiga frågorna om rättvi
sa, om jämlikhet och om medborgarskap placeras i en offentlig, rationell och
förment könsneutral sfär, som tecknas i skarp kontrast mot den intima, bekö-
nade, känslomättade sfären. Handlar det om kön, kan det närmast definitions-
mässigt inte handla om makt eller rättvisa. Carole Pateman uttrycker det som
att familjens/kärlekens och rättvisans principer formuleras som varandras
motsatser:
Love and justice are antagonistic virtues; the demands of love and of
family bonds are particularistic and so in direct conflict with justice
which demands that private interest is subordinated to the public (uni
versal) good.6
Genom att frågor som länkas till kärlek, kön och känslor formuleras som själ
va motsatsen till de principer som råder i offentligheten, kan de per implika
tion inte vara politiska.
Den sista undersökningsperioden karaktäriseras av större kluvenhet. Här
sker - i den bemärkelse som diskuteras ovan - en politisering genom det köns
perspektiv på våld som Kvinnofrid för in i diskussionen. Problemet formuleras
i termer av både kollektivitet och konflikt. Våldet analyseras inom ramen för en
könsmaktordning, och flera förslag förs fram utifrån detta perspektiv. Men
samtidigt knyts våldsproblematiken till etablerade könsneutrala förståelser, där
våldet också kan bli en brottsofferfråga eller en fråga om att spara pengar: pro
blemet gäller våldets menliga inverkan på samhällsekonomin. I analysen av dis
kussionen kring Kvinnofrid i kapitel sex visas också hur frågan ständigt görs om
till en konsensusfråga, till en fråga som enar alla goda krafter, män som kvin
nor, höger som vänster. Det återstår inte heller mycket av det kritiska könsper
spektivet i kvinnofridsutredningen när fridskränkningslagen skrivs om redan
efter något år. I denna diskussion är kön och könsrelationer konsekvent utbytta
mot personer och nära relationer.7
Sammanfattningsvis kan man konstatera att mäns våld mot kvinnor avpo
litiseras på ett flertal olika sätt i mitt empiriska material: Våld görs till politi
kens raka motsats, till något naturligt, privat och kärleksmättat - och därmed
till något som ”naturligen” kan avföras från den politiska sfärens offentliga ra
tionalitet. Våld mot kvinnor könsneutraliseras eller görs om till frågor som inte
6 Pätemän 1989:21.
7 Prop 1998/99:145.
handlar om kön eller inte handlar om makt. Våldet kan också formuleras som
ett problem som vi alla är överens om, en fråga om enighet och samverkan. Om
problemet våld mot kvinnor skall erhålla legitimitet som politisk fråga tycks
det krävas att våldet kan förstås som något annat än som uttryck för en
könsmaktordning. Men med denna begränsning gjord, har våld mot kvinnor
visat sig vara ett problem som kunnat beskrivas på ett häpnadsväckande
mångskiftande sätt: som en fråga om sexualmoral eller individens rättigheter,
om klassamhället eller alkoholism, om sinnessjukdomar eller mammor som
svikit, om arbetslöshet eller om videovåld, om kärnfamiljens uppluckring eller
om bristen på poliser.
Mäns politiska primat

I min undersökning har jag kunnat urskilja processer där kvinnors erfarenhe
ter och intressen antingen görs osynliga eller formuleras som avvikande. I han
teringen av våldtäkt och misshandel görs våldet till ett lika-våld, ett våld som
kan och bör inrymmas i redan existerande, ”könsneutrala” våldskategorier.
Utifrån detta samma-lika-perspektiv osynliggörs våldets könsspecifika karak
tär. Våld mot kvinnor i hemmet antas kunna förstås och hanteras på samma
sätt som ”vanligt” våld, dvs det våld som i första hand drabbar män i det off
entliga. Även i fråga om våldtäkt fokuseras snarare det könsneutrala våldet än
den sexuella kränkningen. Det är samma våld - alltså skall det behandlas lika.
Endast i den mån våldet kan formuleras som samma som det normala (manli
ga) våldet bör/kan det hanteras av det offentliga.
Denna explicita likhetssträvan samexisterar emellertid med att mäns våld
mot kvinnor görs till ett våld som på olika sätt avviker från det normala, eller
”riktiga” våldet. Valet tycks för kvinnor stå mellan att inte finnas till och att fin
nas som anomali. Avvikelse konstrueras i mitt material framför allt på två sätt:
antingen genom att våld mot kvinnor görs till något mindre betydelsefullt, till
ett ”lindrigt” och bagatellartat brott, eller genom att våldet länkas till det priva
ta, till känslor och sexualitet. Genom att kvinnors erfarenheter fås att represen
tera det subjektiva och det personliga, kan kvinnors intresse/erfarenheter for
muleras som särintresse. Åtgärder riktade till kvinnor, för att råda bot på ett
problem som rör kvinnor, blir därmed betraktade som specifika åtgärder som
”bara” gynnar dem. Dessa åtgärder positioneras gentemot generella åtgärder
som gynnar ”alla”. Därigenom minskas också legitimiteten i politiska förslag
som utgår ifrån eller riktar sig till kvinnor. De ställs ständigt i relation till det
allmänna och därmed till både viktigare och mer legitima politiska handlingar.
Samtidigt konstueras detta allmänna utifrån en manlig norm.
Till skillnad från män tycks kvinnor varken inneha förmågan att utgöra el
ler representera allmänintresset. Män har - och ges - skulle man kunna säga,
ett politiskt primat. Skapandet och upprätthållandet av denna position kan på
så sätt förstås som avpolitiseringens själva förutsättning: den offentliga politi
kens innehåll och omfång bestäms i relation till ett manligt subjekt. De formuler
ingar som utmanar denna förståelse av vad som är och bör vara politik, avförs
från dagordningen eller transformeras till andra, mindre utmanande problem.
I ljuset av en sådan tolkning blir det också begripligt varför könsneutrali-
sering tycks obligatorisk om frågan om våld skall få genomslag. I besöksför-
budsfrågan tydliggörs motståndet mot att beskriva våld som en fråga om rela
tioner mellan kvinnor och män. I denna reforms olika stadier försvinner
successivt problemets koppling till kön och formuleras om i generella termer:
reformen måste vara bra för ”alla” för att uppfattas som legitim och inte som
uttryck för särintresse. Problemformuleringar där ”brottsoffrens” situation, el
ler ”svaga och utsatta grupper” ställs i fokus möter betydligt mindre motstånd
och kan relativt oproblematiskt inkorporeras i den offentliga politiken, till
skillnad från en problemformulering som länkar våldet till en könskonflikt.
Förslag rörande våld mot kvinnor som formuleras i andra termer än kön har
helt enkelt större legitimitet.
Kvinnor är naturligtvis inte subjektiva eller specifika i sig själva. Det är en
bart i relation till en manlig norm som kvinnor kan göras och förstås som av
vikande. Yvonne Hirdman uttrycker den manliga normens primat som att det
sker en ”jämförelse mellan kvinna - och människa”.8 Kvinnan utgör på så sätt
tillägget till grundformen - ett tillägg som ständigt måste utredas och förkla
ras. Men medan skapandet av kvinnor som avvikande ofta görs explicit, är gö
randet av den manliga normen något som sker i skymundan. Kvinnors erfa
renheter och intressen döms och hanteras därför ständigt i relation till en icke
uttalad manlig norm, en norm som fungerar genom att vara osynlig, samtidigt
som kvinnor och det kvinnliga pekas ut.9 Tydligt framgår detta när diskussio
nen om att införa ett kvinnofridsbrott resulterar i att brottet grov fridskränk
ning införs. Denna allmänna, eller generella, brottsrubricering kompletteras
8 Hirdman 2001:59.
9 Jfr Hirdmans resonemang om betydelsen av det manliga som obestämbart, som differentierat, som
omöjligt att ringa in och en gång för alla lägga fast (Hirdman 2001:51).
sedan med en särskild brottsrubricering, grov kvinnofridskränkning. Detta tol
kar jag som att det könsneutrala, allmänna eller generella återigen länkas till
det manliga, medan det kvinnliga förblir det avskilda och särskilda. Det som
läggs till det första.
Underordning skapas och upprätthålls således både genom att kvinnor görs
lika män - på det sätt att kvinnors erfarenheter underställs mäns erfarenheter
- och genom att kvinnor konstrueras som olika män i meningen avvikande och
underställda mäns definition av dem. Zillah Eisenstein uttrycker denna dubb
la problematik, denna likhetens och olikhetens förtryck på detta sätt: ”But for
women to be treated as equal they must be treated as men, like men, because
equality is premised on men. If one is treated different from men, one is not tre
ated as equal.”10
Mäns politiska primat uttrycks och upprättas således genom att kvinnan på
olika sätt görs till det andra, det avvikande. På samma gång formeras mannen
som det självklara politiska subjektet: den politiska diskussionens utgångs
punkt och centralgestalt. I den tidiga diskussionen om våldtäkt är mannens till
gång till kvinnans kropp diskussionens själva premiss. Problemet, för att ut
trycka det lite tillspetsat, är snarare att kvinnan inte vill, än att mannen ständigt
vill.
I senare våldtäktsdiskussioner är det kvinnan och hennes agerande som står
i fokus för granskningen. I förstone kan det tyckas som att kvinnor här till
skrivs subjektsstatus; det är hon som agerar, medan mannen, närmast reflex
mässigt eller automatiskt, enbart tycks ha att reagera på hennes beteende. Men
det som sker är att kvinnor tillskrivs ett slags skensubjektivitet. För ännu är det
mannen som ser och kvinnan som blir sedd och bedömd. Hon formeras som
det studerade objektet. Det är via studiet av kvinnans kropp och agerande som
handlingens status bestäms - var det en våldtäkt eller inte? Men det är kvinnans
beteende tolkat av mannen. Det är i mannens ögon brottet (inte) blir till.
Med Eva Lundgrens terminologi skulle man kunna uttrycka det som att ett
manligt tolkningsprivilegium - ett epistemologiskt primat - upprättas.11 Vad
var det han såg? Hur uppfattade han det? Och sist och slutligen: Förstod han att
hon inte ville? Samtidigt blir det tydligt hur denna manliga blick sammanfaller
med det allmännas, med lagens blick - och som därmed också får status av ”det
sanna” och objektiva. ”Den auktoritativa blicken, den legitima maktens blick,
10 Eisenstein 1988:54. Kursiveringar i originalet.

11 Lundgren 1993:174.
görs till en manlig blick”, som Cecilia Åse skriver.12 Samtidigt fråntas kvinnor
sin subjektsstatus. De må agera, men deras handlingar definieras ytterst av nå
gon annan, de blir ”objekt i någon annans verklighet”.13
Därmed blir det tydligt hur formandet av kvinnor som avvikande hänger
samman med att mannen görs till den offentliga politikens naturliga, oomtvis
tade utgångspunkt. Att erhålla position som det primära subjektet, den som ser
och den som definierar, är att få tillgång till en maktposition varifrån de andra,
de sedda, kan formeras såsom avvikande. Genom att kvinnan länkas till det av
vikande, samtidigt som mannen görs till den självklara utgångspunkten, till det
seende och handlande politiska subjektet, kan också offentlig politik kring våld
tolkas som underordnande av kvinnor. Genom att mannens position uppgår i
det normala, blir den auktoritativa, etableras hans överordning.
Samtidigt sker en legitimering av denna överordning. Den överordnade
framstår inte som överordnad utan enbart som den självklara, neutrala ut
gångspunkten. Men lika genomskinlig och otydlig som den överordnade där
med blir, lika tydligt framträder den underordnades konturer. Det är genom
sina särdrag, genom det som gör henne avvikande från det självklara, som hon
framstår som underordnad. På detta sätt fås den avvikande att gestalta sina
egna tillkortakommanden; sitt ständiga misslyckande med att vara normal.
Skulden för underordningen faller därigenom på den underordnade själv.14
Och så blir också överordning möjlig att rättfärdiga.
Att utmana ordningen

Den offentliga politiken kring våld präglas således av både förändring och sta
bilitet. I analysen ovan försökte jag visa i vilken mening denna politik kan för
stås som i grunden oförändrad under perioden och hur detta kan tolkas i ter
mer av upprätthållande av kvinnors underordning. I följande avsnitt vill jag
återvända till förändringsproblematiken. Närmare bestämt resonerar jag om
vad i dessa förändringar i offentlig politik som kan förstås som utmanande -
och på vilket sätt de är utmanande.
För att diskutera detta återknyter jag här till den tanke om den offentliga
12 Åse 2000:101.
13 Åse 2000:101.
14 Jfr Henriksson m fl 2000, Åse 2000. Se också Hirdman (2001:91) som påpekar att underordning bäst
sköts av de underordnade själva.
politikens gränser och om politisering som presenterades i tidigare diskussio
ner.15 Vad eller vilka problem som över huvud taget kan formuleras på den of-
fentlig-politiska arenan förstår jag som en gräns. Hur dessa problem kan for
muleras och beskrivas utgör en annan gräns. Slutligen utgörs en gräns av vilka
åtgärder som blir resultatet av de problemformuleringar som förankras i dis
kussionen.
När kvinnor under slutet av trettiotalet, genom att ställa krav i riksdagen,
gör våld mot kvinnor i hemmet till ett problem möjligt att diskutera på den off-
entlig-politiska arenan, sker en utmaning mot den ordning som definierat det
ta våld såsom naturligt och privat. Att problemet över huvud taget diskuteras i
ett offentligt politiskt sammanhang kan därigenom ses som utmanande i sig:
våldets naturaliserade självklarhet ifrågasätts.
Samtidigt som detta sker, formeras emellertid ett starkt motstånd mot att
definiera våld som en fråga för det offentliga. Mäns våld mot kvinnor formu
leras fortfarande i stor utsträckning som ett naturligt och oproblematiskt inslag
i den heterosexuella relationen och som ett privat problem utanför statsmak
tens räckvidd. Men poängen här är att själva förekomsten av denna diskussion
visar att förståelsen av våldet inte är entydig. Ett samtal och en argumentering
har tvingats fram och därmed också en grundförutsättning för förändrade för
ståelser av könsrelationerna. Utifrån en sådan tanke kan man alltså hävda att
själva talandet om kön och våld i ett offentligt politiskt sammanhang, att det
över huvud taget blir förhandlingsbart, kan ses som utmanande på en grund
läggande nivå. Därigenom kan man hävda att en omförhandling av den offent
liga politikens första gräns - vad-gränsen - har skett.
Frågan blir då vilka olika sätt att uttrycka frågan eller problemet som möj
liggörs inom denna politiska ordning. Det handlar alltså om politikens hur-
gräns: hur kan detta problem komma till uttryck? Vilka förståelser av proble
met kan föras fram under de olika tidsperioderna, och i vilken utsträckning
accepteras eller förkastas de? Och hur kan dessa processer tolkas i termer av ut
manande av en könsordning?
I den utsträckning våld mot kvinnor under denna första tidsperiod görs till
ett offentlig-politiskt problem, formuleras det framför allt i termer av ett vitalt
samhällsintresse. Våld uppfattas som svårförenligt med idealet om det goda,
ordningsamma hemmet och därtill som ett hot mot en trygg uppväxtmiljö för
barnen: framtidens medborgare. När våldtäkt av sinnesslöa diskuteras, förstås
15 Se kap 2, s 50, samt s 192 i detta kapitel.

övergreppet som problematiskt ur rashygienisk synpunkt. När det ”privata”
våldet i hemmet på detta sätt kan göras till ett hot mot samhällets framtid, ska
pas också en öppning för politisk handling. Om insatser mot våldet kan fås att
harmoniera med redan etablerade, övergripande värden eller mål (t ex att
skydda utsatta barn, att bekämpa alkoholism eller bevara en sund folkstam)
kan samhälleliga ingripanden och åtgärder mot våldet legitimeras.
Den tidiga utpräglat gemenskapsorienterade problemformuleringen av våld
kan därför tolkas som möjliggörande av politiska åtgärder, men de kan givetvis
också tolkas som begränsande. Endast problem som kan omformuleras från att
vara kvinnors, till att vara hela samhällets, blir legitima. Så är exempelvis våld
täkt inom äktenskapet länge inte betraktat som problematiskt. Betydande
kränkningar av kvinnors kroppsliga integritet kan därigenom ostört fortgå.
Även åtgärder som kan uppfattas som kvinnoförtryckande blir möjliga med
detta perspektiv - om åtgärderna uppfattas såsom liggande i kollektivets in
tresse. Ett sådant exempel är steriliseringslagarnas införande. När samhällsge
menskapen sätts i fokus kan också åtgärder möjliggöras som åsidosätter kvin
nors kroppsliga integritet, och som kan legitimera en ordning där mäns
tillgång till kvinnors kroppar och sexualitet ses som oproblematisk.
Senare perioders formulering av problemet våld i individuella termer - en
formulering som ställer individens integritet i fokus - är också möjlig att tolka
som delvis utmanande. Flertalet av de lagreformer som vidtas under under
sökningsperioden, baseras på detta perspektiv. I fokus står individens rätt att
inte utsättas för våld. Denna rätt skall gälla lika för alla. Utifrån en sådan för
ståelse har underordnande särregleringar, som på olika sätt privilegierat män
och missgynnat kvinnor, kunnat utmönstras. Detta tar sig uttryck som att
misshandel i hemmet blir åtalbart på samma sätt som annan misshandel, eller
som att de särskilda preskriptionsreglerna för våldtäkt tas bort. Genom likhets
argumentering blir således flera reformer möjliga som ger kvinnor ett ökat
rättsligt skydd mot mäns våld.
Samtidigt som vissa handlingar blir möjliga genom detta individperspektiv,
omöjliggörs emellertid andra. Endast i den utsträckning problemet kan for
muleras i termer av likhet med etablerade, i grunden manligt definierade för
ståelser av våld och brott, kan politisk handling möjliggöras. Det blir tydligt att
den emancipatoriska lyskraft som utgår från tanken att alla individer skall be
handlas lika, är bedräglig. I den offentlig-politiska hanteringen av våld länkas
individen ständigt till det allmänna, det neutrala och det objektiva, samtidigt
som denne individ tenderar att upprätthålla ett manligt perspektiv. Utifrån
detta perspektiv framstår kvinnor som avvikande, som undantag, och kvinnors
krav och formulerade erfarenheter tolkas som uttryck för särintresse och sub
jektivism.
Såväl ett liberalt, individualistiskt lika-perspektiv som ett samhällsoriente-
rat, allmännabästa-perspektiv kan således tolkas som möjliggörande av såväl
utmanande som underordnande handlingar. Varken abstraktion/likhet eller
kontextualisering/olikhet i sig kan alltså förstås som utmanande.
Samtidigt är det i mitt material uppenbart att även ett perspektiv som ut
går från könskategorin kan vara problematisk. I den tidiga hanteringen av
våldsproblematiken kunde statens särbehandling av misshandelsproblematik i
hemmet, de särskilda åtalsregler som legitimerade underlåtenhet att ingripa
mot våld mot kvinnor, upprätthållas med hänsyn till föreställningar om köns-
relationernas särskilda karaktär och könens olikheter. I senare perioder får
också en psykologisk förklaringsmodell fäste, där våldet ses i termer av könens
olikheter, olika roller eller funktioner, men som också tenderar att lasta kvin
nor som mödrar, döttrar och hustrur med ansvar och skuld för det våld som
sker.
Under den sista undersökningsperioden formuleras problemet våld på ett
sätt som bryter mot tidigare förståelser. Nu etableras ett perspektiv som place
rar frågan i relation till kön och makt. Könsrelationer tolkas som en fråga som
ytterst handlar om maktförhållanden. Det betyder också att könsordningen
inte uppfattas som en legitim ordning som kan rättfärdigas med könens olika
roller eller tingens naturliga ordning. Flera förslag som tar sikte på det
(köns)specifika i våldsproblematiken kan nu formuleras. Trots risken att detta
perspektiv befäster könshierarkierna genom att återigen sammankoppla kvin
nor med kön, olikhet och avvikelse, medan män förblir neutrala och allmän
giltiga, menar jag att det ligger en utmaning i att själva könskonflikten lyfts
fram och benämns. Det utgör en grund för agerande gentemot just denna
könsproblematik, även om det visar sig att detta ”nya” tal om kön och makt inte
når särskilt långt då det gäller konkreta, genomförda åtgärder.
Man skulle också kunna uttrycka det som att denna politisering, detta of
fentliga benämnande av könsmaktproblematiken, utmanar själva innebörden
av att vara kvinna. Här skiljer sig min tolkning från den teoretiska position, dis
kuterad tidigare i texten,16 som hävdar att maktordningen riskerar att befästas
när kvinnokategorin lyfts fram som underordnad. Jag vill hellre, liksom Denise
16 Se kapitel sex.
Thompson, framhålla att erkännande och benämnande av förtryck snarare un
dergräver än befäster kvinnors offerposition.17 Inte förrän redskapen finns att
tolka en enskild upplevelse som kollektiv, som en del i en övergripande sam
hällsordning, kan politiska handlingar, motaktioner, ske. Genom att förlägga
problemet utanför sig självt möjliggörs subjektets agerande.18 Ytterst handlar
det om att möjliggöra politisk handling genom att avbörda den enskilda från
skuld: från känslan av att hennes underordning är hennes eget fel.19 På så sätt
kan ett avslöjande och framhållande av maktmekanismer möjliggöra kvinnors
handlande och subjektsskap. Därigenom möjliggörs också ett överskridande,
snarare än ett befästande, av en könsidentitet:
To realise that the fault lies, not in one’s flawed self, but in a reality to
which one can say no, is a vital step in the process of extricating oneself
from oppressive conditions. Recognising the constraints to which one is
subjected is an intrinsic aspect of acknowledging one’s own moral agen
cy under oppression [...].■20
En analys av våld i termer av könsmakt ser jag som en förutsättning för kvin-
nopolitiskt handlande gentemot detta förtryck. Ett erkännande av våld som ut
tryck för och upprätthållande av kvinnoförtryck kan därigenom möjliggöra
kvinnor som handlande subjekt. Formuleringen av våld i könsmakttermer kan
på så sätt förstås som en frigörelseprocess - både som en utmaning mot en of
fentlig politik i könsneutrala, konfliktfria, individbaserade termer och som en
möjlighet till överskridande av en underordnad kvinnlighet definierad i termer
av objektifiering.
Till sist vill jag diskutera frågan om utmaning i termer av den offentliga po
litikens tredje gräns, den som har att göra med i vilken utsträckning förståelser
och problemformuleringar förankras i diskussionen och får genomslag i kon
kreta åtgärder. Jag menar att utmaningen bör ses som starkare om en könsmakt-
orienterad analys också får utgöra grund för konkret politisk handling. I det
sista empiriska kapitlet tydliggörs problemet med att en könsmaktanalys inte
med nödvändighet behöver resultera i motsvarande förändring av åtgärder.
Andra, mer centrala, eller mer legitima, dimensioner ges fortfarande företräde.
Inte minst gäller detta lagstiftningen, som till skillnad från problemformuler-
17 Thompson 1996.
18 JfrHaug 1987.
19 Henriksson m fl 2000.
20 Thompson 1996:326.
ingen, enbart förändras marginellt. Genom lagstiftning återupprättas individen
som norm, varvid kvinnor återigen blir osynliggjorda, avvikande och under
ordnade.
Om problemet här kan uttryckas som att en radikal problemformulering
utmynnar i en icke-radikal åtgärd, är emellertid också det motsatta scenariot
möjligt. Ett förslag, som kan uppfattas som radikalt, kan vara formulerat på en
icke-radikal grund. Så har radikalfeministiska och djupt konservativa grupper
ingar plötsligt befunnit sig på samma sida i kampen mot pornografi och pro
stitution.21 Utifrån skilda ideologiska utgångspunkter, och utifrån olika pro
blemformuleringar, kan således stundtals lika eller liknande förslag formuleras.
Åtgärder som kan uppfattas som utmanande eller radikala, kan därigenom
vara baserade på ett tänkande som ur ett feministiskt perspektiv snarare kan
tolkas som konserverande än frigörande. Om åtgärdsförslag baseras i föreställ
ningar om, exempelvis, naturliga hierarkier mellan könen, eller i ett biologis-
tiskt särartstänkande, kan deras utmanande kraft ifrågasättas. Genom en sådan
problemformulering häftas vissa - underordnade - värden till kvinnor, och re
lationen mellan könen återinskrivs i en given, naturlig ordning. Könens villkor
och positioner blir återigen en fråga om icke-politik.22
Ett liknande resonemang kan föras utifrån de åtgärder som införts under
den period jag har studerat, vilka baserats på en explicit individargumentering.
Frågan är hur sådana reformer skall tolkas. Ett ökat rättsskydd mot misshandel
och sexuella övergrepp och större möjligheter att få rättslig hjälp är åtgärder
som kan uppfattas som konkreta förbättringar av kvinnors möjlighet att till
21 Lacey 1998.
22 Kanske är det relativt oproblematiskt att göra en distinktion mellan förslag, som likt Kvinnofrid base
ras på föreställningar om kön som maktrelation, och förslag som baseras på idéer om kvinnors och
mäns olika, i regel biologiskt bestämda, egenskaper eller förutsättningar (t ex nattarbetsförbudet, för
budet för kvinnor att vara ordningspoliser eller piloter, eller moderskapspenning, som förutbestämde
att kvinnan, inte mannen, vårdade barnet etc). Men det finns också formuleringar och förslag där av
görandena är mer komplicerade, och där reformer eller förslag helt uppenbart kan få en tvetydig inne
börd. I sin analys av Luce Irigarays förslag till särskilda rättigheter för kvinnor, lyfter Nicola Lacey fram
hur Irigarays försök att skriva in kvinnors särskilda villkor och behov i lagstiftningen, hamnar snubb
lande nära patriarkala kvinnostereotyper (Lacey 1998:211 ff). Irigarays rättigheter för kvinnor inklude
rar, förutom krav på lika representation i alla viktiga beslutsfattande organ, kvinnors rätt till sin oskuld,
rätten att välja om de vill bli mödrar och om de vill vårda hem och barn. Laceys poäng är att Irigaray
snarare befäster än utmanar en maktordning som tenderar att koppla samman kvinnor med reproduk
tion och sexualitet. Frågan är här om en institutionalisering av kvinnors särskilda sexuella och repro-
duktiva villkor kan bidra till att utmana den kvinnounderordning i samhället som häftas till just denna
koppling mellan kvinnor och sexualitet/reproduktion - eller om denna underordning tvärtom befästs
när kvinnlighet än en gång formeras som kroppslig, könslig, omsorgande och barnalstrande. Kanske
kan man förstå sådana förslag som genuint ambivalenta, såsom faktiskt på en gång utmanande och be
fästande. Samtidigt som de innebär en utmaning mot ett förment neutralt, men grundmurat manligt
perspektiv i lagstiftning och politik, är de ett befästande av somliga innebörder av att vara kvinna, ett
slags fastställande av vad det betyder att vara kvinna.
försäkra sig kroppslig integritet. I vilken utsträckning dessa åtgärder har inne
burit en påtaglig förbättring av villkoren för kvinnor som utsatts för våld, kan
jag dock inte uttala mig om. För det krävs en annan studie.23 Dessa åtgärder
kan emellertid, menar jag, på en mer övergripande nivå tolkas som ett sätt, om
än långt ifrån tillräckligt, att på juridisk väg stärka kvinnors position i relation
till män, och som ett offentligt ställningstagande mot mäns våld, såväl utanför
som i hemmet. På så sätt skulle åtgärderna kunna ses som en utmaning av en
maktordning, ytterst grundad på mäns tillgång till, och kontroll över, kvinnors
kroppar och sexualitet.
Samtidigt har en avsevärd del av min analys ägnats åt att visa hur det envist
individcentrerade perspektiv som dessa förslag baserats på, på olika sätt upp
rätthåller en manlig norm och osynliggör det som i min tolkning är problemets
själva grund: mäns makt över kvinnor. Därigenom utmanas inte heller den
ordning som underkänner kön som legitim politisk kategori.
Ett likhetsorienterat individperspektiv, och det som i förstone kan ses som
dess motpol, särartstänkandet, kan därför sägas fungera på likartat sätt i för
hållande till kön. I båda tankesystemen förpassas kön till en pre-politisk sfär;
må denna sedan beskrivas i termer av kärlek, omsorg och privatliv eller i ter
mer av biologi, arv och traditioner. Kvinnofrids radikalitet ligger sålunda i ana
lysen av könsskillnader som politisk fråga - skillnader kopplas explicit till
maktordningen mellan kvinnor och män. Därtill kopplar utredningen makt
analysen till konkreta åtgärder - i syfte att förbättra villkoren för kvinnor, och
i sista hand bryta mäns dominans.
Ett villkorat medborgarskap

Denna avhandling inleddes med påståendet att våld mot kvinnor är ett pro
blem som rör frågor om demokrati och medborgarskap. Våld och hot om våld
fråntar kvinnor kroppslig integritet. Anna T Höglund menar att integritet bör
23 Amy Elman (2001) gör ett försök att svara på frågan om förändring av situationen för våldsutsatta
kvinnor i Sverige i en intervjuundersökning. Genom en jämförelse med en undersökning tio år tidiga
re, kan Elman konstatera att kvinnor tycks vara lika utsatta och rädda för våld nu som då, trots de re
former som genomförts. Positiva tendenser finns dock: exempelvis upplever kvinnorna i större ut
sträckning än för tio år sedan att de får stöd av polisen, och att polisen är mer benägen att definiera
våldet som ett brott. Elman hävdar emellertid att reformer som besöksförbudslagen och kvinnofridsla
gen inte implementeras effektivt, utan mest är att se som ihåliga konstruktioner. Utifrån sin undersök
ning väcker hon frågan om de åtgärder som vidtagits mot våldet snarare bör ses som ett sätt för staten
att stärka sin legitimitet, än som ett ställningstagande för kvinnor.
förstås i termer av okränkbarhet; dvs att ha självbestämmanderätt över sin
kropp och möjlighet att skydda den mot kränkningar.24 Kroppslig integritet
kan, menar hon, ses som ett rättvisekrav, som en absolut rättighet för alla män
niskor. När detta basala villkor i stor utsträckning saknas för kvinnor måste
också frågor ställas om vilka grunder kvinnors medborgarskap är baserade på.
I den här boken har jag talat om kvinnors kroppsliga integritet som villkorad,
vilket betyder att integritet tillerkänns kvinnor, men med vissa förbehåll. Ofta
är det en integritet som ytterst är beroende av mäns tolkningar och samtycke.
I den första delen av min undersökning är detta kanske som mest uppen
bart, då kvinnors kroppar och sexualitet definieras som mer eller mindre un
derställda mäns behov och kontroll, exempelvis efter äktenskap. Ett visst mått
av våld mot kvinnor framstår här som i stor utsträckning både normalt och na
turligt. Men min analys har också visat liknande mönster i de senare tidsperio
derna, inte minst i diskussionen kring våldtäktslagstiftningen. För att en våld
täkt skall definieras som en våldtäkt måste en kvinna kunna bevisa att hon inte
samtyckt, och att mannen faktiskt uppfattat att hon inte samtyckt. Män avkrävs
emellertid inget ansvar för att undersöka om kvinnor samtycker till samlag.
Lagstiftningen kan därigenom sägas utgå ifrån att kvinnor i grunden är till
gängliga för samlag - så länge inget annat anges. Om de av någon anledning
avviker från detta normaltillstånd måste detta deklareras på ett sätt som män
inte kan missförstå.25 Detta kan tolkas som att kvinnors kroppar fortfarande
etableras som i grunden sexuellt tillgängliga för män, även om denna kontroll
över kvinnokroppen tar sig olika uttryck genom decennierna.26
I min analys av den offentliga politiken av våld aktualiseras även problem
som har att göra med den demokratiska ordningens funktionssätt. Det hand
lar, enkelt uttryckt, om vem som tillåts agera och på vilka villkor; och om vilka
frågor som definieras som politiska och vilka som inte gör det.27 Den offentli
ga politik som görs kring mäns våld mot kvinnor kan också beskrivas i termer
av villkorlighet: endast om våldet kan formuleras i termer av annat än kön, blir
det en legitim politisk fråga.
Kärnan i könsmaktordningen beskrivs av Maud Eduards som att ”män har
upprätthållit sin makt över kvinnor genom att skilja kvinnors personliga erfa
renheter från deras kollektiva politiska uttryck”.28 Analysen av den offentliga
24 Höglund 2001:252.
25 Jfr Wendt Höjer & Åse 1999:23.
26 Jfr Andersson 2001.
27 Jfr Eduards 1997b:124.
28 Eduards 1991:238.
politiken kring våld kan ur ett sådant perspektiv tolkas som att kvinnor fråntas
möjligheter att utifrån erfarenheter av våld agera och ställa krav. De demokra
tiska spelreglerna kringskär därmed kvinnors möjligheter att agera för föränd
ring av sin verklighet. Man kan säga att kvinnor förnekas subjektsstatus; de er
känns inte som legitima politiska subjekt. Villkoren för deltagande ställs på ett
sätt som gör män till norm och definierar kvinnors erfarenheter som såväl av
vikande som privata.
Kanske kan man också uttrycka problematiken som att kvinnor befinner sig
i det offentliga rummet, på stadens torg såväl som på demokratins, på mäns
premisser. Kvinnors handlingsfrihet inskränks såväl genom våld och rädsla för
våld som i den offentliga politiken. Det ständigt närvarande hot om våld som
kvinnor lever med begränsar kvinnors handlingsmöjligheter. I offentlig politik
begränsas kvinnors möjligheter att agera genom att kvinnors erfarenheter mås
te vara likadana som mäns för att vara legitima, och genom att handlingar el
ler förståelser som tydliggör könskonflikten omvandlas till annan politik. Om
vi tolkar innebörden av medborgarskap som att det ytterst handlar om jämlikt
deltagande - eller, kanske mer precist - som jämlika möjligheter att politisera
sina erfarenheter och sin situation - måste kvinnors medborgarskap kunna för
stås som villkorat: kringskuret, underordnat.
I min studie tydliggörs att normer om medborgarskap och om könsrelatio-
ner bryts mot varandra; att liberala likhetsideal som teoretiskt hävdar en med
borgerlig princip om jämlikhet ”krockar” med normer som definierar kvinnor
som underordnade män, och kvinnors kroppar och sexualitet som tillgängliga
för män. Man kan uttrycka det som att statens hantering av våld mot kvinnor
rör sig kring två övergripande motsättningar.
Den första handlar om relationen mellan individ och kön, den andra mellan
kärlek/sexualitet och våld. Å ena sidan förväntas i god demokratisk ordning sta
ten hantera kvinnor som formellt sett rättssubjekt, som medborgare eller helt
enkelt individer med lika rättigheter. Mot detta står att kvinnor också konstru
eras som sexualiserade - och skyldiga - objekt. I materialet finns alltså en un
derliggande ambivalens eller spänning, som handlar om att kvinnor både är in
divider och kvinnor (kön), både subjekt (förnuft) och objekt (kroppar).
Samma pararadox utmärker den statliga förståelsen av våld mot kvinnor: Å
ena sidan är misshandel och våldtäkt varianter av det fenomen som benämns
våld och som konstitueras som ett brott: som en icke-legitim företeelse i ett
rättssamhälle, dvs ett fenomen som det är statens skyldighet att skydda med
borgarna ifrån. Mot detta kan man ställa en underliggande förståelse av våld -
eller ”ett visst mått av våld” - som snarare häftar till den privata sfären, till kär
lek och den normala sexuella samvaron mellan könen.
Det motstånd som manifesteras i offentlig politik mot att formulera proble
met våld i termer av kön och makt, kan utifrån en sådan tanke förstås som ett
sätt att skyla över denna uppenbara paradox i vårt demokratiska system. Så
länge problemet våld mot kvinnor kan formuleras som samma som ”annat”
våld, och kvinnor som likadana som män, osynliggörs att det könsneutrala
medborgarskapet i själva verket är manligt definierat. Om problemet (och
kvinnorna) å andra sidan formuleras i termer av det avvikande, krävs inte hel
ler att förståelsen av medborgarskapet såsom universellt och generellt omprö
vas.
Den feministiska utmaningen ligger i att söka överkomma den paradoxala
situation som vårt demokratiska system placerar kvinnor i: Samtidigt som
kvinnor definieras som avvikande, avkrävs de förmåga att representera allmän
intresset. Misslyckas de med att omvandla sin avvikelse till generalitet, kan de
ras krav inte betraktas som legitima. I grund och botten handlar det om att ut
mana den rädslans politik, som fråntar kvinnor den grundläggande rätten till
den egna kroppen, och som underkänner den politiska legitimiteten i det köns-
specifika förtryck som utgörs av mäns våld mot kvinnor.
Summary
The Politics of Fear

Violence and Sexuality in Swedish Democracy
Men’s violence against women, and women’s fear of that violence, plays an im
portant part in the maintenance of an unequal gender order. Such is the de
parture point of this thesis, which places the focus on women’s bodily and sex
ual integrity. It argues that men’s violence and women’s fear constitute a central
problem for democracy. Women’s possibilities of participating in society are
drastically limited by their bodily integrity being threatened, both in public and
in the home. As long as women lack the fundamental right to their own bodies,
it makes no sense to speak of a functioning democratic order or equal citizen
ship for women and men.
In political studies, however, areas such as violence and sexuality rarely
make an appearance. In gender studies, questions about labour-market parti
cipation and political representation often frame discussions of citizenship and
democracy. The analysis of the relationship between gender and the state then
revolves, to a large extent, around social reforms and various models of the wel
fare state. By contrast, this thesis approaches the study of political life from a
neglected standpoint - that of women’s bodily and sexual integrity. It focuses
on the exercise of violence: on men’s ‘private’ violence against women, and the
state’s ‘counter-violence’, or reaction to that violence.
The thesis has two aims. Firstly, it seeks to investigate how men’s violence
against women has been dealt with in Swedish politics from the 1930s to the
1990s. An important question concerns what sort of representations of vio
lence and sexuality, of gender and gender relations, dominate political life; and
what sort of political measures these representations make possible.
The second aim of the thesis is to present, in terms of power analysis, an
interpretation of public policy dealing with violence against women. The ques
tion here touches the extent to which public policy in fact challenges the reign
ing gender order between the sexes, or whether it contributes to its preserva
tion. The thesis discusses the actual process of change in this area. A central
issue concerns the extent to which policy changes over time, as well as the ex
tent to which it continues much as before, and how this pattern of change and
continuity is to be understood in power terms.
Theoretically speaking, the thesis proceeds from the idea that men’s violence
against women not only expresses a power relationship between the sexes, but
also helps to constitute and maintain it. The violence in question does not ac
tually have to be exercised to achieve this effect. Women’s fear of that violence
- the mere knowledge that violence is a constant possibility - has far reaching
consequences for gender relations. Bodily vulnerability conditions women’s
lives. This concept denotes women’s constant, real and potential exposure to
the threat of violence - a bodily vulnerability which cannot be separated from
exposure to sexual violation. Further, violence, sexuality and objectification are
practices which confirm and mutually reinforce each other, ones that establish
men’s domination and women’s subordination. By being reduced to purely sex
ual objects (of men’s sexuality), women are disempowered and denied effective
choices.
Sexualised violence often occurs in the private sphere, within the family and
in other emotional relationships. These relationships are governed by comple
tely different - indeed, quite opposed - norms, compared to those which ideal
ly hold sway in relationships between citizens. For this reason, women’s politi
cal demands for bodily integrity confront the established gender order, as well
as the distinctions which the latter draws between the private and the public
spheres, between nature and politics, and between love and justice.
The raw material that underpins this analysis consists in the Swedish public
record - public inquiries, parliamentary bills, reports and parliamentary deba
tes - from the era in question. I limit the issue of violence against women to
two phenomena: physical assaults on women, and rape. The material is divided
into three periods, in each of which the ideological understanding of the bases
of society shift. The decades from the 1930s to the 1960s constitute the first pe
riod. It is characterised by a considerably stronger emphasis on community or
social arrangements than is the case with the second period, which takes in the
1970s and 1980s and approaches violence to a great extent from a liberal indi
vidualistic perspective. Flere, the focus rests on equal rights. The third period,
the 1990s, is distinguished by greater problématisation of the relationship
between sex, gender and violence.
The analysis of the material in question moves on two different levels. The
first level reconstructs the ideas and representations that underpin the public
debate around violence. The analysis here builds on a number of dimensions
to which the public discussion constantly refers, and which contain central
contradictions. These include whether the problem of violence is framed so as
to focus on the individual, on society, or on gender relations; if it is seen as a
general or a specific issue; and how the boundary between sex and violence is
drawn.
On the second level the analysis goes a step further, into an interpretation -
from the perspective of gender power - of the reigning ideas in question. The
argument revolves around what public policy signifies in terms of a preserved
order of domination and subordination between the sexes, or alternatively in
terms of a challenge to that order.
An important starting point is that the representations which are
established in the public arena will have a decisive influence on the policy al
ternatives that are deemed possible. In the work of interpretation, particular
weight thus falls on teasing out how the problem of violence is defined, and the
ways in which its character and causes are presented. The ‘results’ - policy mea
sures taken - also come under scrutiny. In the first instance it is a question of
investigating the ideas and representations that are marshalled and in turn un
derpin policy proposals, and what ideas fail to gain a place in the debate, and
how that difference is to be interpreted. I investigate public policy in terms of
its limitations: what in general terms can be formulated in the public arena
constitutes one boundary; how the phenomenon in question can be defined
constitutes another; and the extent to which problem-definition is moulded to
policy measures constitutes a third boundary.
Throughout the first period reviewed, from the 1930s to the 1960s, a debate
continued over whether violence against women should be seen as a public
issue at all, or whether it should be seen as a private matter. To a large extent,
violence was understood as a natural part of cohabitation between men and
women. Violence could come about as a natural consequence of family rows,
and ‘a certain measure of violence’ was natural in all sexual relations, it was
claimed in parliament.
During this period, however, the legislation changed to give women greater
legal protection against domestic violence. Rape in marriage was criminalised,
and under certain circumstances prosecutors could lay charges for domestic
violence. Such measures did not, however, rest on a critique of relations be
tween the sexes, but rather on the need to meet a perceived threat to the social
order. It was a question of reining in violence to protect children from a violent
family life, and of securing moral order in the home. By defining the problem
as a vital social interest in this way, lawmakers could legitimate state interven
tion. At the same time it also became clear that assaults on women, when they
could not be defined as a matter of public interest in this way, continued unad
dressed. In the conclusion to the chapter, I argue that a male norm was preserved
in the relevant public policy. The ‘general’ viewpoint tended to be linked to the
masculine one, while women were constructed as representing a sectional in
terest, and thus as deviant and threatening.
During the 1970s and 1980s, the problem-definition changed in several ways.
The question of domestic violence now took its place within the framework of
the social-policy debate. So framed, violence became a question of care and social
provision. Beyond that, violence against women also attracted juridical attention,
and was seen as an issue of individual rights - the equal right of all individuals to
immunity from assault. When violence is defined as a social problem, the discus
sion begins with the family. In that frame of reference, in which solutions take the
form of various kinds of social provision and therapy for all family members,
gender power relations are rendered invisible.
The same suppression occurs in the liberal, individualistic understanding,
which highlights the similarity between violence against women and other cri
mes. From that perspective, however, several reforms were possible: special rules,
which had previously surrounded criminal violence against women while sub
ordinating them, could now be scrapped. Yet the emancipatory promise of the li
beral perspective is illusory. In order to implement measures against violence, the
problem had to be defined as general, as ‘universally human; measures to protect
only women lack legitimacy in the liberal schema. Women’s life conditions and
problems thereby disappear once again from the focus of the political discourse.
Women’s issues tend to be redefined as political problems of another kind; or
they cease to be problematised at all as public issues, and thus are relegated to the
private sphere. Gender relations are largely defined in terms of love and care, in
contrast to ‘political’ issues of justice.
The problem of rape, too, was defined during this period as a violation of the
individual’s bodily integrity. Rape now appears less as an offence against general
morality, and more as an offence against the individual. This thesis argues that the
liberal concept of equality still expresses a male perspective. The definitions that
frame criminal behaviour rest on a male norm. The male perspective and that of
the legislature intertwine and become one. It is from that - apparently ‘neutral’ -
perspective that rape is defined in juridical terms as a crime. Women’s experien
ces of violation are subordinated to a male perspective on sex, violence and sex
uality. In that perspective, the female body is constantly sexually available, at the
same time as the woman is ascribed the responsibility to avoid awakening the
man’s sexuality on the ‘wrong’ occasion. The open and explicit individualistic
perspective thus imports an implicit understanding in which unexamined
norms about sex and sexual relations turn out to play a decisive part. For her
part, the woman cannot influence how her identity, behaviour and even her
body are interpreted. The right of interpretation belongs to the man.
In the policy discussion of the 1990s, the individualistic perspective on viol
ence against women, which characterised the previous period, in part gave way
to a feminist one, in which gender is the central analytic category. Thanks to the
radical and controversial public inquiry into women’s inviolability [Kvinno
frid] , the relationship between sex and power became explicit, and several new
proposals for targeted measures against violence were put forward. But when
these measures moved towards implementation, clear barriers went up against
a concrete policy based on an analysis of gender power. The legislature’s gen
der-neutral modus operandi continued unchanged, despite the proposals’ anti
thetical character; the gender dimension tended to take second place to other
considerations. For example, argumentation against the suggested anti-vio
lence proposals cited the sanctity of local and regional self-government as
prior and unreconcilable principles.
An important question in this period is whether the approach taken in Kvin
nofrid can be understood as challenging the gender order, or whether its focus
on gender-based categories and suggestions for special solutions rather rein
scribes women into a subordinated position, albeit a rebadged one. I argue -
with a certain polemical intent against analyses of postmodern persuasion -
that a gender-power perspective in political discourse in itself challenges exist
ing gender relations. In the empirical material examined in this thesis, the
question of gender and power is constantly depoliticised and rendered invi
sible, and women’s issues are redefined as something other than issues of gen
der power. In this context, the new practice of explicitly coupling gender and
power is interpreted as challenging the established political order.
The last part of the thesis broaches the question of how public policy
around violence has changed during the 70 years reviewed here, and in what
sense these changes challenge or preserve power relations between the sexes.
Two processes that reinforce the existing order, ones which appear in all the pe
riods reviewed, are identified. The first process deals with how mens violence
against women is depoliticised. If the problem of violence is to win legitimacy as
a political issue, I conclude, it has to be defined and understood as something
other than as part of a gendered order of domination and subordination.
The second process that reinforces established gender power concerns how
men’s political primacy is upheld in the public treatment of violence. The con
tent and ambit of politics tends to be determined in relation to a male subject.
When the male subject symptomatically becomes the departure point and
central figure in political discourse - when it is he who sees and defines issues
- women are constructed as the other, as the exceptional (even deviant) case.
Since the male subject’s position stands for the normal - and so normalised be
comes authoritative - his superiority can appear as legitimate, and the roots of
subordination are sought in the nature of the subordinated subject.
Finally, the thesis discusses in what way it is nonetheless possible to inter
pret public policy as partly challenging the gender order. In different ways pol
itical barriers are challenged, both in terms of what can be brought into the
public arena as a political problem, and the way a problem so flagged comes to
be framed. Bit by bit the naturalness and banality of violence is eroded, and the
question finds a place on the political agenda. Violence against women thus be
comes a question on its own terms and demands a direct public answer.
To what extent do problem-definitions of violence in terms of public in
terest as against individualistic interests constitute political challenges to the
gender order? Both perspectives underpin measures that can be seen as chal
lenging that order, but at the same time they can provide the basis for a politics
of subordination - and other political solutions are made impossible. The con
clusion here is that neither abstraction/sameness, or contextualisation/diffe-
rence in itself can be seen as challenging the existing order.
To make the problematic of gender power explicit in the political discourse
can by contrast be interpreted as a challenging initiative. An analysis of violence
in terms of gender power, I conclude, is a precondition for a women’s politics
against this oppression, and therewith for a transcendence of a disempowerer-
ing gendered identity. To the extent that an analysis of this kind finds accept
ance, and concrete measures become possible, the challenge to the existing or
der is seen as even stronger.
However, the analysis shows that political discourse to a large extent rejects
both the definition of violence in terms of gender power and measures based
on that understanding. From the viewpoint that citizenship means equal pos
sibilities to politicise one’s life conditions and situation, women’s citizenship
under present conditions must, I suggest, be assessed as highly conditional. In
political life women’s practical possibilities are circumscribed by the continu
ing règle du jeu that their experiences must be capable of formulation as the
same as men’s in order to gain political legitimacy.
The feminist challenge thus lies in throwing down the gauntlet to the poli
tics of fear that deprives women of the right to their own bodies, and that de
nies the political legitimacy of the gender-specific oppression constituted by
men’s violence against women.
Käll- och litteraturförteckning
Offentligt tryck
Svensk Författningssamling
SFS 1937:242 Lag om ändring i vissa delar av strafflagen.
SFS 1943:277 Lag om ändrad lydelse av 14 kap 25 § strafflagen.
SFS 1962:700 Brottsbalk.
SFS 1981:1313 Lag om ändring i brottsbalken.
SFS 1988:609 Lag om målsägandebiträde.
SFS 1988:688 Lag om besöksförbud.
SFS 1989:1075 Lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud.
SFS 1990:999 Lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde.
SFS 1992:147 Lagom ändring i brottsbalken.
SFS 1994:59 Lag om ändring i lagen om målsägandebiträde.
SFS 1998:393 Lagom ändring i brottsbalken.
Propositioner
Prop 1937:187 Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m m.
Prop 1943:81 Förslag till lag om ändrad lydelse av 14 kap 45 § strafflagen.
Prop 1962:10 Förslag till brottsbalk.
Prop 1981/82:43 Om ändring i brottsbalken (åtalsregler vid misshandel).
Prop 1983/84:100 Förslag till statsbudget för budgetåret 1984/85.
Prop 1983/84:105 Om ändring i brottsbalken m m (sexualbrotten).
Prop 1987/88:14 Om ändring i brottsbalken (grov misshandel och grov stöld).
Prop 1987/88:107 Om målsägandebiträde.
Prop 1987/88:137 Om besöksförbud.
Prop 1989/90:158 Om utvidgad rätt till målsägandebiträde m m.
Prop 1990/91:113 Om en ny jämställdhetslag m m.
Prop 1991/92:35 Om sexuella övergrepp mot barn m m.
Prop 1992/93:141 Om ändring i brottsbalken m m.
Prop 1993/94:26 Om utvidgad rätt till målsägandebiträde och förbättrat rättsligt
bistånd till brottsoffer utomlands.
Prop 1993/94:147 Jämställdhetspolitiken: Delad makt - delat ansvar.
Prop 1997/98:55 Kvinnofrid.
Prop 1998/99:145 Ändring av fridskränkningsbrotten.
Statens offentliga utredningar

SOU 1935:68 Promemoria angående ändringar i strafflagen beträffande straff
satserna för särskilda brott m m.
SOU 1953:14 Förslag till brottsbalk avgivet av Straffrättskommittén.
SOU 1976:9 Sexuella övergrepp. Förslag till ny lydelse av brottsbalkens bestäm
melser om sedlighetsbrott. Betänkande avgivet av sexualbrottsutredningen.
SOU 1981:64 Våldtäkt, en kriminologisk kartläggning av våldtäktsbrottet.
SOU 1982:61 Våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Betänkande av 1977 års
sexualbrottskommi tté.
SOU 1986:49 Målsägandebiträde. Slutbetänkande av rättshjälpskommittén.
SOU 1990:41 Tio år med jämställdhetslagen. Betänkande av jämställdhetsutred-
ningen.
SOU 1990:92 Våld och brottsoffer. Slutbetänkande av våldskommissionen.
SOU 1994:56 Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats. Delbe
tänkande av Kvinnovåldskommissionen.
SOU 1995:60 Kvinnofrid. Huvudbetänkande av Kvinnovåldskommissionen.
Departementsserien
Ds Ju 1981:8 Åtalsregler vid misshandel. Förslag avgivet av 1977 års sexualbrotts-
kommitté.
Ds S 1983:2 Kvinnomisshandel. Kartläggning och överväganden.
Ds Ju 1986:11 Grov misshandel och grov stöld.
Ds Ju 1987:13 Besöksförbud.
Ds 1989:6 Sexuella övergrepp mot barn m m.
Ds 1990:3 Kartläggning av våldtäktsbrotten - analys av den aktuella situationen,
förslag till åtgärder.
Ds 1992:24 Några brottsofferfrågor - utvidgad rätt till målsägandebiträde och
förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer utomlands.
Ds 1996:28 Remissammanställning, Kvinnofrid (SOU 1995:60).
Motioner
Motion 1938 11:208 Angående beredande av ökad trygghet för hustru mot miss
handel i hemmet.
Motion 1938 1:170 Angående beredande av ökad trygghet för hustru och barn
mot misshandel i hemmet.
Utskottsbetänkanden
Första lagutskottets utlåtande 1938:52 Utlåtande i anledning av väckta motioner
angående beredande av ökad trygghet för hustru mot misshandel i hemmet
m m.
Första lagutskottets utlåtande 1962:42 Utlåtande i anledning av dels Kungl
Maj:tsproposition medförslag till brottsbalk, dels i ämnet väckta motioner, dels
ock väckta motioner om samhällets åtgärder mot personer som anträffas beru
sade på allmän plats.
JuU 1979/80:41 Med anledning av motion om åtalsreglerna vid barnmisshandel
m m.
JuU 1980/81:29 Om åtalsreglerna vid kvinnomisshandel m m.
SoU 1980/81:8 Om hjälp till misshandlade kvinnor m m.
JuU 1981/82:18 Om åtalsreglerna vid misshandel.
SoU 1982/83:16 Om vissa socialtjänstfrågor.
JuU 1983/84:25 Om sexualbrotten.
SoU 1983/84:20 Om anslag till socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotika
politik.
SoU 1984/85:14 Om anslag till socialt behandlingsarbete m m.
JuU 1985/86:3 Om vissa frågor om sexualbrott m m.
SoU 1985/86:17 Om anslag till socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotika
politik.
JuU 1986/87:3 Om lagregleringen av vissa sexualbrott.
JuU 1986/87:25 Om anslag till domstolsväsendet.
SoU 1986/87:27 Om bidrag till allmän sjukvård m m.
JuU 1987/88:6 Om besöksförbud m m.
JuU 1987/88:16 Om grov misshandel och grov stöld.
JuU 1987/88:33 Om målsägandebiträde.
SoU 1987/88:22 Om vissa anslag till hälso- och sjukvård m m.
1988/89:SoU20 Anslag till socialt behandlingsarbete m m.
1989/90:JuU5 Våldsbrott och brottsoffer.
1989/90: SoU5 Vissa socialtjänstfrågor.
1989/90:SoU17 Socialpolitik - inriktning och anslag.
1990/91:JuU04 Utvidgad rätt till målsägandebiträde, m m.
1991/92:JuU07 Sexuella övergrepp mot barn, m m.
1992/93 JuU07 Övergrepp mot kvinnor.
1992/93:JuU16 Straffskalor m m.
1993/94:JuU12 Målsägandebiträde m rn.
1994/95:JuU13 Anslag till Brottsoffermyndigheten, m m.
1994/95:SoU26 Vissa socialtjänstfrågor.
1997/98 JuU13 Kvinnofrid.
1997/98:SoU4y Kvinnofrid.
1999/2000:JuU3 Ändring av fridskränkningsbrotten.
Riksdagens protokoll
Första Kammarens protokoll 1938:38 Om hustrus skyddande mot misshandel
m m.
Andra Kammarens protokoll 1938:39 Angående beredande av ökad trygghet för

hustru mot misshandel i hemmet m m.
Andra Kammarens protokoll 1942:21 Svar på interpellation.
Första Kammarens protokoll 1962:32 Angående förslag till brottsbalk, m m.
Andra Kammarens protokoll 1962:33 Brottsbalk m m.
Riksdagens protokoll 1976/77:46 Om en ny sexualbrottsutredning.
Riksdagens protokoll 1979/80:17 Meddelande om frågor.
Riksdagens protokoll 1979/80:29 Anmälan av interpellationer.
Riksdagens protokoll 1979/80:31 Om åtgärder mot kvinnomisshandel.
Riksdagens protokoll 1980/81:117 Åtalsreglerna vid kvinnomisshandel m m.
Riksdagens protokoll 1983/1984:116 Anslag till kriminalvården m m.
Riksdagens protokoll 1983/84:152 Sexualbrotten.
Riksdagens protokoll 1985/86:16 Om översyn av sexualbrottslagstiftningen.
Riksdagens protokoll 1986/87:49 Om åtgärder för att skydda kvinnor som utsatts
för misshandel av sinafd män.
Riksdagens protokoll 1987/88:31 Besöksförbud m m.
Riksdagens protokoll 1987/88:126 Lag om besöksförbud m m.
Riksdagens protokoll 1989/90:42 Våldsbrott och brottsoffer.
Riksdagens protokoll 1990/91:19 Utvidgad rätt till målsägandebiträde m m.
Riksdagens protokoll 1992/93:27 Övergrepp mot kvinnor.
Riksdagens protokoll 1997/98:114 Kvinnofrid.
Riksdagens protokoll 1997/98:115 Kvinnofrid.
Riksdagens protokoll 1999/2000:24 Ändring av fridskränkningsbrotten.
Litteratur
A Dictionary of Sociology (1994) G Marshall (red), Oxford, Oxford University

Press.
Alcoff, Linda (1988) ”Cultural Feminism Versus Poststructuralism: The Identi
ty Crisis in Feminist Theory”, i Signs, vol 13, nr 3.
Alvesson, Mats 8c Sköldberg, Kaj (1994) Tolkning och reflektion. Vetenskapsteori
och kvalitativ metod. Lund, Studentlitteratur.
Andersson, Birgitta (2001) ”Rädslans rum - trygghetens rum - ett forsknings
projekt om kvinnors vistelse i trafikrummet”, Vinnova Rapport VR 2001:32.
Andersson, Ulrika (2001) ”Det gränslöst feminina. Kvinnliga kroppar och sex
ualiteter i rättslig hantering av våldtäkt”, i I Lövkrona (red), Mord, misshan
del och sexuella övergrepp. Historiska och kulturella perspektiv på kön och våld.
Lund, Nordic Academic Press.
Asp, Petter (1999) ”Nödvärnsrätten i kvinnoperspektiv”, i G Granström (red),
Lika inför lagen. Rätten ur ett genusperspektiv. Uppsala, lustus förlag.
Balbo, Laura (1987) ”Family, Women and the State: Notes toward a Typology
of Family Roles and Public Intervention”, i C Maier (red), Changing Boun
daries of the Political. Cambridge, Cambridge University Press.
Barry, Kathleen (1979) Female Sexual Slavery. London, Prentice-Hall.
Barry, Kathleen (1995) ”Globalt sexuellt utnyttjande”, i Hur mår du kvinna?
Hur mäns sexuella våld påverkar kvinnors hälsa. Stockholm, ROKS.
Bergqvist, Christina (1994) Mäns makt och kvinnors intressen. Skrifter utgivna
av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 121, Acta Universitatis Upsalien-
sis.
Bergqvist, Christina m fl (red) (1999) Likestilte demokratier? Kjønn ogpolitikk i
Norden. Oslo, Universitetsforlaget.
Bergström, Göran 8c Boréus, Kristina (2000) Textens mening och makt. Metod
bok i samhällsvetenskaplig textanalys. Lund, Studentlitteratur.
Bertman, Susanne m fl (1977) Kvinnomisshandel - åtgärder. Tvåbetygsuppsats
i social metodik, Socialhögskolan i Stockholm.
Björkenlid, Bertil (1982) Kvinnokrav i manssamhälle: rösträttskvinnorna och de
ras metoder som opinionsbildare och påtryckare. Uppsala, Litteraturveten
skapliga institutionen.
Boasdöttir, Solveig Anna ( 1998) Violence, Power, and Justice. A Feminist Contri
bution to Christian Sexual Ethics. Uppsala Studies in Social Ethics 20, Acta
Universitatis Upsaliensis.
Borchorst, Anette 8c Siim, Birte (1987) ”Women and the Advanced Welfare
State - a New Kind of Patriarchal Power?”, i A Showstack Sassoon (red), Wo
men and the State: The Shifting Boundaries of Public and Private. London &
New York, Routledge.
Bourdieu, Pierre (1999) Den manliga dominansen. Göteborg, Daidalos.
Brottsförebyggande rådets hemsida: www.bra.se 2002-07-01.
Brown, Wendy (1992) ”Finding the Man in the State”, i Feminist Studies, vol 18,
nr 1.
Brown, Wendy (1995) States of Injury: Power and Freedom in Late Modernity.
Princeton, Princeton University Press.
Brownmiller, Susan (1975) Against Our Will. Men, Women and Rape. New York,
Fawcett Columbine.
Bruns, Gerald (1992) Hermeneutics: Ancient and Modern. New Haven 8c Lon
don, Yale University Press.
Butler, Judith (1990) Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity.
Carleheden, Mikael (1997) ”Människan utan egenskaper”, i Res Publica, vol
35/36, nr 1-2.
Cavarero, Adriana (1992) ”Equality and Sexual Difference: Amnesia in Political
Thought”, i G Bock & S James (red), Beyond Equality and Difference. Citi
zenship, Feminist Politics and Female Subjectivity. London & New York, Rout-
ledge.
Clark, Anna (1987) Womens Silence, Mens Violence. Sexual Assault in England
1770-1845. London, Pandora Press.
Clark, Anna (1992) ”Humanity or Justice? Wifebeating and the Law in the
Eighteenth and Nineteenth Centuries”, i C Smart (red), Regulating Woman
hood. Historical Essays on Marriage, Motherhood and Sexuality. London 8c
Clayhills, Harriet (1991) Kvinnohistorisk uppslagsbok. Stockholm, Rabén 8c
Sjögren.
Connell, R W (1987) Gender and Power. Stanford, Stanford University Press.
Connell, R W (1994) ”The State, Gender and Sexual Politics: Theory and
Appraisal”, i H L Radtke 8c H J Siam (red), Power/Gender. London, Sage.
Connell, R W (1997) ”Comment on Hawkesworth’s‘Confounding Gender: Re-
Structuring Gender’”, i Signs, vol 22, nr 3.
Coole, Diana ( 1993) Women in Political Theory. From Ancient Misogyny to Con
temporary Feminism. New York, Harvester Wheatsheaf.
Cooper, Davina (1995) Power in Struggle. Feminism, Sexuality and the State.
Buckingham, Open University Press.
Dahl, Robert (1957) ”Two Concepts of Power”, i Behavioral Science, vol 2.
Dahl, Robert (1968) Modern politisk analys. Stockholm, Wahlström & Wid
strand.
Dahlberg, Anita (1990) Kvinnors rätt. Stockholm, Tiden.
Dahlberg, Anita (1995) ”Jämställdhetslagen som paradox och rekonstruktion”,
i G Nordborg (red), 13 kvinnoperspektiv på rätten. Uppsala, lustus förlag.
Dahlerup, Drude (1994) ”Learning to Live with the State”, i Womens Studies In
ternational Forum, vol 17, nr 2-3.
Das, Veena (1996) ”Sexual Violence, Discursive Formations and the State”, i
Economic and Political Weekly, Special Number, September.
Davidoff, Leonore (2001) ”’Old Husbands’ Tales’. Offentligt och privat i femi
nistisk historia”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, vol 22, nr 2.
Day, Kristen (2001) ”Constructing Masculinity and Women’s Fear in Public
Space in Irvine, California”, i Gender, Place and Culture, vol 8, nr 2.
Dobash, R E & Dobash, R P (1998) ”Crossborder Encounters: Challenges and
Opportunities”, i R E Dobash & R P Dobash (red), Rethinking Violence
Against Women. London, Sage Publications.
Edelman, Murray (1988) Constructing the Political Spectacle. Chicago, Univers
ity of Chicago Press.
Eduards, Maud (1990) ”Kön, stat och jämställdhetspolitik”, i Kvinnovetenskap
lig tidskrift, vol 11, nr 3.
Eduards, Maud (1991) ”Den feministiska utmaningen: kvinnors kollektiva
handlande”, i G Åström & Y Hirdman (red), Kontrakt i kris. Stockholm,
Carlssons.
Eduards, Maud (1997a) ”Den förbjudna handlingen”, i Tidskrift för politisk filo
sofi, nr 3.
Eduards, Maud (1997b) ”The Women’s Shelter Movement”, i G Gustafsson m fl
(red), Towards a New Democratic Order? Women’s Organizing in Sweden in
the 1990s. Stockholm, Publica.
Eduards, Maud (1997c) ”Interpreting Women’s Organizing”, i G Gustafsson m f
1 (red), Towards a New Democratic Order? Womens Organizing in Sweden in
the 1990s. Stockholm, Publica.
Eduards, Maud (2002) Förbjuden handling. Om kvinnors organisering och femi
nistisk teori. Malmö, Liber.
Eisenstein, Zillah (1988) The Female Body and the Law. Berkeley, University of
California Press.
Ekström, Simon (2002) Trovärdighet och ovärdighet. Rättsapparatens hanteran
de av kvinnors anmälan av våldtäktsbrott, Stockholm 1946-1950. Stockholm,
Gidlunds förlag.
Eliasson, Mona (1997) Mäns våld mot kvinnor. En kunskapsöversikt om kvinno
misshandel och våldtäkt, dominans och kontroll. Stockholm, Natur och Kul
tur.
Elman, Amy (1995) ”Sex, lögner och byråkratiskt bludder”, i Hur mår du kvin
na? Hur mäns sexuella våld påverkar kvinnors hälsa. Stockholm, ROKS.
Elman, Amy (1996) Sexual Subordination and State Intervention: Comparing
Sweden and the United States. Providence, Berghahn Books.
Elman, Amy (2001) ”Unprotected by the Swedish Welfare State Revisited: As
sessing a Decade of Reforms for Battered Women”, i Womens Studies Inter
national Forum, vol 24, nr 1.
Enloe, Cynthia (1990) Kvinna, giv akt! Militariseringen av kvinnors liv. Göte
borg, Pax förlag.
Enroth, Henrik (2002) ”Stridbarhet och föränderlighet: Om det statsveten
skapliga politikbegreppet och dess historia”, Statsvetenskapliga institutio
nen, Stockholms universitet.
Furberg, Mats (1981) Verstehen och förstå; funderingar kring ett tema hos Dil-
they, Heidegger och Gadamer. Lund, Doxa.
Gadamer, Hans-Georg (1997) Sanning och metod. I urval. Göteborg, Daidalos.
Grahn, Wera (1999) ”Resandets villkor”, i Feministiskt Perspektiv, nr 2.
Green, Eileen, Hebron, Sandra & Woodward, Diana (1987) ”Women, Leisure
and Social Control”, i J Hanmer & M Maynard (red), Women, Violence and
Social Control. London, MacMillan.
Halsaa, Beatrice (1996) ”Variasjoner over et tema: feminisme som teori”, i H
Holter (red), Hun og Han. Kjønn i forskning ogpolitikk. Oslo, Pax Forlag.
Harris, Anita 8c Baker, Diana (1995) ”If I had a Hammer. Violence as a Femi
nist Strategy in Helen Zahavi’s Dirty Weekend”, i Womens Studies Internatio
nal Forum, vol 18, nr 5/6.
Haug, Frigga (1987) Female Sexualisation: A Collective Work of Memory. Lon
don, Verso.
Held, David (1987) Demokratimodeller. Göteborg, Daidalos.
Henriksson, Malin m fl (2000) ”1 vetenskapens namn. Ett minnesarbete”, i
Kvinnovetenskaplig tidskrift, vol 21, nr 1.
Herbele, Renee (1996) ”Deconstructive Strategies and the Movement Against
Sexual Violence”, i Hypathia, vol 11, nr 4.
Hilton, Zoe N (1993) ”Introduction”, i Z Hilton (red), Legal Responses to Wife
Assault. Newbury Park, Sage Publications.
Hirdman, Yvonne (2001) Genus - om det stabilas föränderliga former. Malmö,
Liber.
Hollis, Martin (1994) The Philosophy of Social Science. An Introduction.
Cambridge, Cambridge University Press.
Human Development Report 1995 (1995) UNDP, New York, Oxford University
Press.
Höglund, Anna (2001) Krig och kön. Feministisk etik och den moraliska bedöm
ningen av militärt våld. Uppsala, Uppsala studies in Social Ethics nr 26, Acta
Universitatis Upsaliensis.
Jackson, Stevi (1995) ”The Social Context of Rape: Sexual Scripts and Motiva
tion”, i P Searles & R J Berger (red), Rape and Society. Readings on the Pro
blems of Sexual Assault. Boulder, Westview press.
James, Susan (1992) ”The good enough citizen”, i G Bock & S James (red),
Beyond Equality and Difference. Citizenship, Feminist Politics and Female
Subjectivity. London & New York, Routledge.
Jansson, Karin (1996) ”Kvinnofrid ur olika perspektiv - våldtäkt, kvinnorov
och andra sexuella övergrepp cirka 1600-1900”, i G Granström (red), Kvin
norna och rätten. Uppsala, Hallgren och Fallgren.
Jansson, Maria (2001) Livets dubbla vedermödor. Om moderskap och arbete.
Stockholm, Stockholm Studies in Politics nr 80.
Jeffner, Stina (1997) ”Liksom våldtäkt, typ.” Om betydelsen av kön och heterosex-
ualitetför ungdomars förståelse av våldtäkt. Uppsala, Sociologiska institutio
nen, Uppsala universitet.
Jeffreys, Sheila (1994) ”Creating the Sexual Future”, i M Evans (red), The Wo
man Question. London, Sage Publications.
Johannisson, Karin (1994) Den mörka kontinenten. Stockholm, Norstedts.
Johnson, Mairi & Maiguashca, Bice (1997) ”Praxis and Emancipation: The Les
sons of Feminist Theory in International Relations”, i Statsvetenskaplig tid
skrift, vol 100, nr 1.
Keller, Evelyn Fox (1985) Reflections on Gender and Science. New Haven, Yale
University Press.
Kelly, Liz (1994) ”Stuck in the Middle”, i Trouble & Strife 29/30, Winter
1994/95.
Kelly, Liz & Radford, Jill ( 1996)”’Nothing Really Happened’: the Invalidation of
Women’s Experience of Sexual Violence”, i M Hester, L Kelly & J Radford
(red), Women, Violence and Male Power. Buckingham, Open University
Press.
Kessler-Harris, Alice (1996) ”Gender Identity: Rights to Work and the Idea of
Economic Citizenship”, i Schweizerische Zeitschrift für Geschichte, vol 46.
Keränen, Marja (1993) Modern Political Science and Gender. University of Jy
väskylä, Jyväskylä studies in Education, Psychology and Social Research 103.
Keränen, Marja (1996) ”Reconstructing Social Spaces: the Rhetoric of the Pub
lic/private Split”, i Nora vol 4, nr 1.
Kvinnobulletinen, nr 2-3/1976.
Lacey, Nicola (1998) Unspeakable Subjects. Feminist Essays in Legal and Social
Theory. Oxford, Hart.
Landes, Joan (1988) Women and the Public Sphere in the Age of the French Re
volution. London & Ithaca, Cornell University Press.
Lindgren, Gerd (1999) Klass, kön och kirurgi: relationer bland vårdpersonal i or
ganisationsförändringarnas spår. Malmö, Liber.
Lindholm, Stig (1980) Vetenskap, verklighet och paradigm. Stockholm, Awe/Ge-
bers.
Lindvert, Jessica (2002) Feminism som politik. Umeå, Boréa.
Lister, Ruth (1997) Citizenship: Feminist Perspectives. London, Macmillan Press.
Listerborn, Carina (2001) ”Rädslans geografi - om ’privata’ kvinnor och ’of
fentliga’ män”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, vol 22, nr 2.
Lorde, Audre (1994) ”Age, Race, Class and Sex: Women Redefining Difference”,
i M Evans (red), The Woman Question. London, Sage Publications.
Lukes, Steven (1974) Power: A Radical View. London, Macmillan.
Lundgren, Anna Sofia (2001) ”Deskriptiva, normativa, performativa. Reflektio-
ner kring beskrivningar”, i B Lundgren & L Martinsson (red), Bestämma, be
nämna, betvivla. Kulturvetenskapliga perspektiv på kön, sexualitet och politik.
Lund, Studentlitteratur.
Lundgren, Eva (1990) Gud og Hver Mann. Seksualisiert vold som kulturell arena
for å skape kjønti. Oslo, Cappelen.
Lundgren, Eva (1993) Det får da være grenser for kjønn. Voldelig empiri och fe
ministisk teori. Oslo, Universitetsforlaget.
Lundgren, Eva (1996) ”Goddag yxskaft”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, vol 17,
nr 1.
Lundgren, Eva mfl (2001) Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda
Sverige - en omfångsundersökning. Umeå, Brottsoffermyndigheten och Upp
sala universitet.
Lundquist, Lennart (1993) Det vetenskapliga studiet av politik. Lund, Student
litteratur.
Lövkrona, Inger (2001) ”Den våldsamme mannen”, i I Lövkrona (red), Mord,
misshandel och sexuella övergrepp. Historiska och kulturella perspektiv på kön
och våld. Lund, Nordic Academic Press.
MacCannell, Dean & MacCannell, Juliet Flower (1993) ”Violence, Power and
Pleasure. A Revisionist Reading of Foucault from the Victim Perspective”, i
C Ramazanoglu (red), Up against Foucault: Explorations of some Tensions
between Foucault and Feminism. London & New York, Routledge.
MacKinnon, Catharine A (1987) Feminism Unmodified. Discourses on Life and
Law. Cambridge, Flarvard University Press.
MacKinnon, Catharine A (1989) Toward a Feminist Theory of the State.
Cambridge, Harvard University Press.
MacKinnon, Catharine A ( 1991 ) ”From Practice to Theory, or What is a White
Woman Anyway?” i Yale Journal of Law and Feminism, vol 4, nr 13.
MacKinnon, Catharine A (1995) ”Sex and Violence: A Perspective”, i P Searles
& R J Berger (red), Rape and Society. Readings on the Problems of Sexual As
sault. Boulder, Westview Press.
Mahoney, Martha R (1994) ”Victimization or Oppression? Women’s Lives, Vi
olence and Agency”, i M Fineman & R Mykitiuk (red), The Public Nature of
Private Violence. The Discovery of Domestic Abuse. London & New York,
Routledge.
Marcus, Sharon (1992) ”Fighting Bodies, Fighting Worlds. A Theory and Poli
tics of Rape Prevention”, i J Butler & J Scott (red), Feminists Theorize the Po
litical. London & New York, Routledge.
Martinsson, Lena (2001) ”Marmorhallen”, i B Lundgren & L Martinsson (red),
Bestämma, benämna, betvivla. Kulturvetenskapliga perspektiv på kön, sexua
litet och politik. Lund, Studentlitteratur.
Mehta, Anna & Bondi, Liz (1999) ”Embodied Discourse: on Gender and Fear
of Violence”, i Gender, Place and Culture, vol 6, nr 1.
Mikhailovich, Katja (1996) ”Post-modernism and its ’Contributing’ to Ending
Violence Against Women”, i D Bell & R Klein (red), Radically Speaking: Fe
minism Reclaimed. London, Zed Books.
Millet, Kate (1971) Sexualpolitiken. Stockholm, Rabén & Sjögren.
Moi, Toril (1996) Simone de Beauvoir. Hur man skapar en kvinnlig intellektuell.
Stockholm/Stehag, Brutus Östlings Bokförlag.
Moi, Toril (1997) ”Vad är en kvinna?”, i Res Publica, vol 35/36, nr 1-2.
Mörkenstam, Ulf (1999) Om ”Lapparnes privilegier”. Föreställningar om sa
miskhet i svensk samepolitik 1883-1997. Stockholm, Stockholm Studies in
Politics nr 67.
Naffine, Ngaire (1990) Law and the Sexes. Exploration in Feminist Jurisprudence.
Sydney, Allen & Unwin.
Okin, Susan Moller (1989) Justice, Genderand the Family. New York, Basic Books.
Painter, Kate (1992) ”Different Worlds. The Spatial, Temporal and Social Di
mensions of Female Victimization”, i D Evans mfl (red), Crime, Policing and
Place. Essays in Environmental Criminology. London & New York, Routledge.
Pateman, Carole (1988) The Sexual Contract. Cambridge, Polity Press.
Pätemän, Carole (1989) The Disorder of Women. Cambridge, Polity Press.
Pätemän, Carole (1992) ”Equality, Difference, Subordination: the Politics of
Motherhood and Women’s Citizenship”, i G Bock & S James (red), Beyond
Equality and Difference. Citizenship, Feminist Politics and Female Subjectivi
ty. London & New York, Routledge.
Phillips, Anne (1991) Engendering Democracy. Cambridge, Polity Press.
Phillips, Anne (1993) Democracy and Difference. Cambridge, Polity Press.
Pikkarainen, Eleidi (1997) ”Kvinnomisshandel - en könskonstitueringspro-
cess”. Opublicerad uppsats på fortsättningskursen, Statsvetenskapliga insti
tutionen, Stockholms universitet.
Pohjonen, Soile (1995) ”Kvinnor, våld och straffrätt”, i G Norborg (red), 13
kvinnoperspektiv på rätten. Uppsala, lustus förlag.
Pylkkänen, Anu (1995) ”Könssystemet inom familjen”, i G Norborg (red), 13
kvinnoperspektiv på rätten. Uppsala, lustus förlag.
Qvarsell, Roger (1991) ’”Land skall med lag byggas.’ Socialdemokratin, rätts
uppfattningen och kriminalpolitiken i 1930-talets Sverige”, i Lychnos. Årsbok
för idéhistoria och vetenskapshistoria.
Radford, Jill, Kelly, Liz & Hester, Marianne (1996) ”Introduction”, i M Hester, L
Kelly & J Radford (red), Women, Violence and Male Power. Buckingham,
Open University Press.
Reitan, Eric (2001) ”Rape as an Essentially Contested Concept”, i Hypathia, vol
16, nr 2.
Ricoeur, Paul (1988) Från text till handling. En antologi om hermeneutik. Stock
holm, Symposion.
Rikspolisstyrelsen (1993) ”Försöksverksamhet med liwaktsskydd för hotade
kvinnor m m - ett regeringsuppdrag”, R PS Rapport 1993:6.
Risberg, Gunilla (1994) ”Sexualiserat våld som hälsoproblem”, i Läkartidning
en, vol 91, nr 50.
Risberg, Gunilla, Lundgren, Eva & Westman, Göran (1999) ”Prevalence of Sex-
ualized Violence among Women. A Population-based Study in a Primary
Healthcare District ”, i Scandinavian Journal ofPublic Health, vol 27:247-253.
Runcis, Maija (1998) Steriliseringar i folkhemmet. Stockholm, Ordfront.
Sainsbury, Diane (red) (1994) Gendering Welfare States. London, Sage Publica
tions.
SCB (1998) På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet. Stockholm,
Statistiska centralbyrån.
Scott, Joan (1996) Only Paradoxes to Offer: French Feminists and the Rights of
Man. Cambridge, Harvard University Press.
Scott, Joan (1992) ”Experience”, i J Butler & J Scott (red), Feminists Theorize the
Political. London & New York, Routledge.
Schneider, Elizabeth M (1994) ”The Violence of Privacy”, i M Fineman & R My-
kitiuk (red), The Pttblic nature of Private Violence. The Discovery of Domestic
Abuse. London & New York, Routledge.
Smart, Carol (1995) Law, Crime and Sexuality. Essays in Feminism. London,
Sage Publications.
Smith, Dorothy (1987) The Everyday World as Problematic: A Feminist Sociolo
gy. Boston, Northeastern University Press.
Statsvetenskapligt lexikon. (1997) Stockholm, Universitetsförlaget.
Spelman, Elizabeth ( 1988) Inessential Woman: Problems of Exclusion in Feminist
Thought. Boston, Beacon Press.
Stanko, Elizabeth (1990) Everyday Violence. How Women and Men Experience
Sexual and Physical Danger. London, Pandora.
Sutorius, Helena (1999) ”Södertäljemålet och frågan om kvinnors sexuella
självbestämmanderätt”, i G Granström (red), Lika inför lagen. Rätten ur ett
genusperspektiv. Uppsala, lustus.
Svanström, Yvonne (2000) Policing Public Women. The Regulation of Prostitu
tion in Stockholm 1912-1880. Stockholm, Atlas Akademi.
Svensson, Eva Maria (1997) Genus och rätt. En problematisering av föreställ
ningen om rätten. Uppsala, lustus.
The World Health Report 1998, Life in the 21st century. A vision for all. (1998)
Geneva, World Health Organization.
The World’s Women 1995: Trends and Statistics. (1995) New York, United Na
tions Publications.
Thompson, Denise (1996) ”The Self-Contradiction of ’Post-modernist’ Femi
nism”, i D Bell & R Klein (red), Radically Speaking: Feminism Reclaimed.
London, Zed Books.
Thomsson, Ulrika (2000) ”Rätten till våra kroppar. Kvinnorörelsen och våld-
täktsdebatten”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, vol 21, nr 4.
van der Ros, Janneke (1996) ”Den staten, den staten..i H Holter (red), Hun
og Han. Kjønn i forskning ogpolitikk. Oslo, Pax Forlag A/S.
Valentine, Gill (1989) ”The Geography of Women’s Fear”, i Area, vol 2, nr 4.
Vogel, Ursula (1991) ”Is Citizenship Gender-Specific?” i U Vogel & M Moran
(red), The Frontiers of Citizenship. London, MacMillan.
Walker, Gillian A (1990) Family Violence. The Conceptual Politics of Struggle and
the Womens Movement. Toronto, Toronto University Press.
Watson, Sophie (1990) ”The State of Play: An Introduction”, i S Watson (red),
Playing the State: Australian Feminist Interventions. London & New York,
Verso.
Wendt Höjer, Maria & Åse, Cecilia (1999) Politikens paradoxer. En introduktion
till feministisk politisk teori. Lund, Academia Adacta.
West, Robin (1990) ”Jurisprudence and Gender”, i The University of Chicago
Law Review, vol 55, nr 1.
Widerberg, Karin (1995) Kunskapens kön. Minnen, reflektierter och teori. Stock
holm, Norstedts.
Widerberg, Karin (1996) ”Women’s Experience - Text or Relation? Looking at
Research from a Sociological Feminist Perspective”, i Nora, vol 4, nr 2.
Widerberg, Karin (1980) Kvinnor, klasser och lagar 1750-1980. Stockholm, Li
ber.
World Development Report. 1993, Investing in Health. (1993) New York, Oxford
University Press.
Wängnerud, Lena (1998) Politikens andra sida: om kvinnorepresentation i Sve
riges riksdag. Göteborg, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs univer
sitet.
Young, Iris Marion ( 1990) Justice and the Politics of Difference. Princeton, Prin
ceton University Press.
Young, Iris Marion (1997) Intersecting Voices. Dilemmas of Gender, Political Phi
losophy and Policy. Princeton, Princeton University Press.
Åse, Cecilia (1996) ”Frihet eller gemenskap - en text med undertext”, i
B Lindensjö, U Mörkenstam & J Reinikainen (red), Liberalismen och den mo
derna demokratin. Lund, Studentlitteratur.
Åse, Cecilia (2000) Makten att se. Om kropp och kvinnlighet i lagens namn. Mal
mö, Liber.
Rädsla för mäns våld präglar i stor utsträckning kvinnors
liv. Kvinnor ägnar mycket energi åt att finna strategier för
att känna sig trygga. Det kan handla om att undvika olika
platser och aktiviteter, eller att se till att alltid ha säll
skap. Eller om att ”beväpna” sig med nycklar eller ett
paraply innan man går ut.
Kvinnors rädsla är inte obefogad. Dagligen rapporteras nya fall

av kvinnomisshandel och våldtäkter. Våld mot kvinnor är
obestridligen ett stort problem - men har det i den politiska
debatten att göra? I denna bok är svaret otvetydigt: Mäns våld
och kvinnors rädsla är ett grundläggande demokratiskt pro
blem - för så länge kvinnor inte kan garanteras kroppslig inte
gritet, kan vi knappast kalla vårt samhälle jämlikt.
Vilken bild av det demokratiska systemet träder fram om vi
tar mäns våld, och kvinnors rädsla för detta våld, på allvar?
I Rädslans politik undersöks hur det svenska politiska
systemet hanterar frågor om våldtäkt och kvinnomisshandel.
Vi får följa 1930-talets diskussioner om huruvida våld mot
kvinnor bör ses som en privat eller offentlig airgelägenhet, över
1960-talets debatter om hur mycket våld som kan anses
normalt i det äktenskapliga samlivet, fram till 1990-talets
radikala politiska förslag om kvinnofrid.
Under 1900-talet har en mängd reformer genomförts för att
stävja det sexualiserade våldet. Men i vilken utsträckning för
ändras egentligen politiken och i vilken utsträckning förblir allt
sig likt?
Maria Wendt Höjer är statsvetare vid Stockholms universitet och en

av författarna till Politikens Paradoxer. Rädslans politik är hennes
doktorsavhandling.
LIBER Best.nr 47-06585-0

Tryck.nr 47-06585-0

Rädslans Politik - Våld Och Sexualitet I Den Svenska Demokratin (NCK)

Загружено:

Сведения о документе

Оригинальное название

Авторское право

Доступные форматы

Поделиться этим документом

Поделиться или встроить документ

Параметры публикации

Этот документ был вам полезен?

Это неприемлемый материал?

Авторское право:

Доступные форматы

Rädslans Politik - Våld Och Sexualitet I Den Svenska Demokratin (NCK)

Загружено:

Авторское право:

Доступные форматы

Denna digitala kopia är tillgängliggjord av Stockholms

universitetsbibliotek enligt avtal med avtalslicensverkan som

This digital copy is provided by Stockholm University Library by

Våld och sexualitet

Statsvetenskapliga institutionen Stockholm 2002

Redaktör: Hanna Wettermark

Tryckt på miljövänligt papper

Typsnitt: Minion 10,5/14,5, Rubriker: BellGothic. FaktorsTjänst AB

Liber Ekonomi, Baltzarsgatan 4, 205 10 Malmö

Stockholm i september, 2002

Maria Wendt Höjer

2. Våld i teori och empiri 23

3. Det normala våldet 52

4. Det sociala våldet 89

5. Det neutrala våldet 120

6. Det manliga våldet 155

7. Våld och sexualitet i svensk demokrati 190

Käll- och litteraturförteckning 216

Rädsla som livsvillkor

Den kroppsliga utsattheten begränsar kvinnors möjligheter och är också av­

Våld som livsvillkor

16 Clark 1987:5. Kursivering i originalet.

21 The World Health Report 1998:98.

Women experience a wide range of offensive behaviour directed at their

39 Eduards 1997b: 123.

47 Eduards 2002, kap 7, jfr Lindgren 1999.

Indeed, to be “protected” by the same power whose violation one fears

Våld i offentlig politik

Den grundläggande tanken är att våldets betydelse för konstruktionen av mas­

23 Radford, Kelly & Hester 1996:3. Jfr Eliasson 1997:49ff.

Våld, sexualitet och objektitiering

36 Björkenlid 1982, Landes 1988.

Våld, sexualitet och medborgarskap

40 Kelly & Radford 1996:26.

43 Pätemän 1988, Vogel 1991.

First, to be a ruler over his wife is a necessary attribute to a man’s status

Unlimited feminine desire must always be contained by patriarchal right.

Det emancipatoriska projektet

Rekonstruktion och maktanalys

86 Johnson &Maiguashca 1997:29.

88 Jfr Bergström & Boréus beskrivning av dimensioner som analysverktyg, 2000:162-165.

90 Se t ex Phillips 1993, Young 1990, Pateman 1988.

Föreställningar och åtgärder

År 1938 väcker några kvinnor en ovanlig motion i Sveriges riksdag. Frågan de

Jag är alldeles övertygad om, att om ni kvinnliga motionärer tänkt er litet

[...] tämligen enkelriktad, om jag så får säga. Motionärerna tala bara om

4 Motion 1938 11:208 s 9.

9 Lagen antogs 1962 och trädde i kraft 1965 (SFS 1962:700).

Problem eller ickeproblem

Våldshandlingen beskrivs här som en visserligen beklaglig, men ändå i grun­

15 AK protokoll 1938:39 s 60.

De åtalsregler vi ha, ha tillkommit i familjens och hemmets intresse. Det

17 AK protokoll 1938:39 s 61.

Lagutskottet avslår emellertid motionerna med argumenten att ändrade åtals-

20 Reservation till Första lagutskottets utlåtande, i Första lagutskottets utlåtande 1938:52 s 6.

I diskussioner om att straffbelägga våldtäkt och annat tilltvingat könsligt um­

30 Prop 1962:10 s C 178.

Genom att understryka integritetsprincipen, särskilt och nästan enbart

Våldet beskrivs som en del av svårbedömda, personliga konflikter av psykolo­

35 Första lagutskottets utlåtande 1962:42 s 199.

Samhälle, individ eller kön

[...jutan straffpåföljd öppet [kan] underhålla sexuell förbindelse och avla

42 FK protokoll 1938:38 s 83.

Den kroppsliga utsattheten begränsar kvinnors möjligheter och är också av

Den grundläggande tanken är att våldets betydelse för konstruktionen av mas

Våldshandlingen beskrivs här som en visserligen beklaglig, men ändå i grun

I diskussioner om att straffbelägga våldtäkt och annat tilltvingat könsligt um

Våldet beskrivs som en del av svårbedömda, personliga konflikter av psykolo

Argumentet för lindrigare straff baseras på en föreställning om att de utnyttja

Då fråga är om makar som sammanleva torde dock stadgandet om våld

Tänkbart är sålunda att behålla en prövning om åtal är påkallat från all

Här uttrycks således en föreställning att våld i hemmet är av en särskild karak

Ett av de viktigare socialpolitiska dokumenten under perioden - socialdeparte

Mannen som misshandlar, vem är han? En förlorare beroende av sin hust

Jag vill erinra om att behovet av en ändamålsenlig organisation för famil

Vid somliga omständigheter uppfattas det som förståeligt att hustrumisshan

What individual psychological theories most apparentley lack is an un