Guyhope

GUY HOPES HEMLIGA LIV
av
Mikael Sjödin
Innehåll
Förord ...............................................................................................3
Guy Hope och Hans Hemliga Liv....................................................5

SLOW MOTION ................................................................................................ 6
DÖENDE .......................................................................................................... 10
AVSPEGLINGEN ............................................................................................... 13
KORPEN ........................................................................................................... 18
RÖD RÖD ROM ................................................................................................ 22
ÖGONMAKT ..................................................................................................... 26
TONÅRSÄNGEL ELLER SKOGSPOJKEN VID NÅLBERGETS FOT ............................ 30
GUY HOPE ....................................................................................................... 34
GUY ÄLSKAR DIG ........................................................................................... 37
ENDERA DAGEN .............................................................................................. 41
Och De Unga Ankorna.....................................................................44

LÄNGTAN ........................................................................................................ 45
SKOGEN ........................................................................................................... 50
Dagens Rätt.......................................................................................51
Vi Är De Döda ..................................................................................57
2
Förord
Guy Hopes Hemliga Liv är egentligen en antologi som består av fyra kortare avhandlingar.
Trots att de avsevärt skiljer sig ifrån varandra, har de det gemensamt att de uttrycker och
försöker beskriva den schizofrenes inre värld och dilemma.
Den första avhandlingen — Guy Hope Och Hans Hemliga Liv — nedtecknades under ett
psykotiskt skov 1987. Här är det tankesplittringen och ambivalensen som florerar, i det jag
försöker beskriva min inre värld som då dominerades av alter egot Guy Hope (En Hoppfull
Grabb). Det är det krisdrabbade jaget som talar i egen sak; med stort förakt, också självförakt,
äckel hat, självömkan osv. Metaforerna haglar, groteskerierna är många, och berättelsen ger
ett barockt intryck. Det emotionella trycket är hårt. Berättelsen måste med nödvändighet bli
överväldigande i sin surrealism, då det är detta som kännetecknar det schizofrena tänkandet.
Misantropin är en annan aspekt som får stort utrymme. Den schizofrene upplever sig inte som
varande en del av världen, utan han skapar sig en egen, inre och hemlig värld, där han själv är
allenarådande och allsmäktig. Intryck från omvärlden betraktas som intrång och hot mot den
inre, betvingande världen. Den schizofrene attraheras inte av människornas småprat och
skvaller, utan finner mycket större behag i att kommunicera med röster (hallucinationer) vilka
avhandlar interna och mycket privata angelägenheter. En betydande del av det som framställs
i Guy Hope Och Hans Hemliga Liv utgörs av rösternas tankar och formuleringar. För att göra
det hela någorlunda begripligt för läsaren, har jag försökt att översätta det ursprungliga
schizofrena språket till begriplig svenska. Detta är min enda insats, då det i övrigt är den inre
världen själv (Det Tomma Landet) som har dikterat.
Den andra avhandlingen — Och De Unga Ankorna — är en fristående fortsättning på Guy

Hope, men här är det jag själv som dikterar och utformar handlingen, om man nu alls kan tala
om någon handling. Snarare är det fråga om fria associationer, hämtade ur min historia, vilka
vävs samman på ett till synes osammanhängande sätt. Tankarna är nedtecknade 1991, i mitt
habitualtillstånd mellan två sjukhusvistelser. I Och De Unga Ankorna fäster jag inte så stor
vikt vid identifikation med sjukdomen, utan försöker att koncentrera mig på friska impulser i
mitt liv inom ramen för Utanförvärlden. Utanförvärlden, Det Tomma Landet och Väntrummet
diskuteras längre fram i boken.
Den tredje avhandlingen — Dagens Rätt — är en självironisk betraktelse över livet och
dess mening, där jaget aldrig kommer upp ur sängen därför att tillvaron endast kan tillskrivas
onda egenskaper. Misantropin och föraktet för intryck från omvärlden, som är så förhärskande
i den första avhandlingen, återkommer här, fast i en förtäckt form, där driften med det egna
jaget dominerar innehållets sensmoral. Denna avhandling skrevs under samma period som
den föregående.
3
Guy Hopes Hemliga Liv avslutas med essän Vi Är De Döda; en kort redogörelse för den
schizofrenes levnadsvillkor och predikament. Här måste vi vara uppmärksamma på att ingen
schizofreni är den andra lik, men det finns vissa karakteristika som tycks vara gemensamma
för detta tillstånd. Det dominerande är känslan av att inte äga något avskilt jag. Därtill följer
de klassiska symptomen, såsom tankestörningar, ambivalens, autism och hallucinationer.
Vi Är De Döda skrevs ursprungligen som en uppsats till Barbro Sandins Sommar-program i
Sveriges Radio 1995, men har nu infogats i Guy Hopes Hemliga Liv, som en slutsats och
sammanfattning på vad bokens föregående delar har velat uttrycka.
Jag har fått privilegiet att reinkarneras på Walla vårdhem i Ludvika medelst psykoterapi
hos fil.dr. Barbro Sandin, samt även hos psykolog Christer Skoog. Mitt tillstånd har avsevärt
förbättrats under de år som jag genomgått denna mognadsprocess. Det är min förhoppning att
Guy Hopes Hemliga Liv kan bidra till förståelsen för den schizofrene och hans livsvillkor.
Mikael Sjödin, oktober 1995
4
Guy Hope och Hans Hemliga Liv
5
SLOW MOTION
Slöseriet med bättre tillgångar måste få en ände. Långt tillbaka, när vi ännu inte var
påtänkta, måste det ha funnits en form av livskraft som den Han nu saknar. Han orkar inte
tänka på de behov som är förbrukade, men Han orkar nedteckna denna högst medelvärdiga
detalj till er. Ni som är Er; som bara behöver läsa, som slipper tänka efter, om det verkligen är
sant, eller hur det skall uttryckas, eller om det överhuvudtaget är värdigt Honom som person.
Han trappar ned tillströmningen av åtråvärda tankar och hänger sig i stället åt kontraautism
i behovets dubbla moral. Kan ni tänka er; Han står nu på urinens brant, och har blivit upplyst
av högre makter. Han har fått betalt för att hålla tyst och veta bättre än att offentliggöra vissa
avskyvärda detaljer ur den högst mediokra vardag som Han besitter.
Med av eldvatten förvridna ansikten anser de sig ha Kunskapen. Men Han låter sig inte
luras. Någonstans måste det finnas en lämplig ventil av beundran som Han kan täppa till med
maniskt självgodhet. Ja, Han menar faktiskt att det inte finns något så avskyvärt som
halvhjärtade försök. Däremot skulle Han kunna tänka sig en stunds självdestruktiv terapi, om
den nu har för avsikt att fördriva redan bortkastad tid, vilket för övrigt är det enda syftet med
att stiga upp ur sängen om dagarna.
Till någon skriver Han detta brev; trubbas av och lär sig med åren att känna sig begränsad
eller berättigad att vara människa. Trots att Han försöker — ja, till alla som har en gnutta
mognare livsroll. Genom ständig påverkan (eller kommer att göra det) använder Han hela sin
uttrycksförmåga till minnet av stunder, som iklädda komplicerade ord, apatiska
känslostämningar och falsk vänlighet påverkat eller tillfört Hans historia något av betydelse. I
närvaron av medvetandet som Han har haft att göra med under en längre tids period, upplever
Han allt som han kan stå för. Att man verkligen ville något inser man aldrig förrän efteråt.
Hans liv är berusat av nostalgi, och varje människa är Hans främlings Herre; framfödd ur det
alldagliga talets boning, inställsamhetens livmoder eller kanske bara djupets exteriör.
Han är fortfarande, och det är svårt att inse vad som hände när Han var tretton, sju. Att
begränsa sin kapacitet till någon som kan förstå, är att ikläda sig en något mognare roll samt
en mer träffande sådan.
Egentligen skriver andra jämnåriga till elden av Hans själ; register av fina och
oåterkalleliga tankebanor, likt en hyllning som fruktar Hans själs historia.
Gamla trakter, gamla människor i minnets kartotek.
Det kan vara svårt att tro att datorskärmen inte är datorn själv, utan endast en död
återgivning. Det är svårt att inte tro på det som bildskärmen visar. Tomma ögon skulle mycket
väl kunna dölja ett djupt sinne.
Glädje och sorg föds inte förrän man kan bemöta nuvaron och visa förmåga att återuppleva
samma känslor som något betydde, men inte längre. I blicken av frånvaro från den som en
gång förändrat Hans liv, blir Han en starkare människa, men med svagare rötter. Tankarna
byter ständigt och känslokallt skepnad. Detta förstår man när man blivit äldre och har sitt på
det torra. Egentligen är det bara fråga om en omtapetsering av det som sker, när det sker eller
6
om det överhuvudtaget någonsin sker. Samma individ. Det är bara utvecklingens tillvaro som
existerar. Det vill säga: man utvecklas inte. I stället invecklas man i lager av veck; kvävs av
sin egen existens för att slutligen ruttna i upplevelsernas hemarkiv.
Vad är meningen med Något när man inte förstår meningen med Allt?
Automatiska associationer trängs med nikotinet i Hans hjärna, och allt känna lika
meningslöst som alltid.
Det har pågått i datorn, medan skärmen visar en apatisk ung man i en säng, ständigt i ett
inre rus, sovande och väntande i vakenheten.
De älskade varandra. Trodde Han. Egentligen hade den andre hela tiden tänkt "Kropp,
kropp, ge mig mitt hjärta tillbaka."
Himlen tonar ned i rubinblått, och Han vände medvetandet från världen för att sjunka ned
och betrakta det som skulle kunna vara Han.
Livet är till synes meningslöst, fyllt av ofrivillig samarbetsvilja, ändlös frustration. Och
längst ut på den här betydelselösa trampolinen av tillvaro sitter hoppet om den totala lyckan;
det enda som driver oss vidare in i självförverkligandets förfall. Det är sannerligen ingen
mening med att tro sig längta efter framtiden, eftersom nu alltid är då och historien aldrig
upprepar sig. Sålunda kommer Han aldrig mer att träffa någon som han, och Han har ingen
anledning att tro att Han skulle kunna projicera hans fulländade gestalt i någon annan.
Efter att ha duschat satt Han sig i torkskåpet och kopplade bort oron. I ensamhet kan man
följa de menlösas uppmaning att rycka upp sig och inte grubbla för mycket. Torkskåpets
värme är av den art att Han finner sig tillrätta i den. Utanför plåtdörren finns verkligheten som
tillvaron har tillskrivit Honom.
Han tog på sig de fulaste kläder Han hade, för att bege sig till någon porrbiograf.
Lyckligtvis värderar Han aldrig vikten av något, eftersom det är den säkra vägen till apati. Ej
heller den gången, utan begav sig i stället till sitt ljuva hem för att placera ut ännu en bit av
sig själv i ett musikaliskt stycke som Han senare kallade Roots Of S:t Vincent. En ordlek för
den pulserande pilen i Hans hjärta, eller kanske en matsked arrowrot att reda av Hans
genomskinliga blod med.
"Skapare av denna vegetation, ge mig min okunnighet tillbaka."
Det var uppenbarligen min röst som bröt tystnaden. "Kom som du är", sa någon, och därför
kommer jag aldrig.
Ibland kan Han höra sin tankar i spiraler; Hans argument och funderingar söndermalda i en
jättelik tankekvarn, stående i ett dött rum med pulserande hjärta och tung andhämtning.
Antagligen glömmer Han det hela efter en stund, på väg till köket för att tända samma
cigarrett för femte gången, tillbaka genom mörklagd hall för att som vanligt inta samma
horisontalläge och vänta, — samtidigt som Han arbetar för det — så att ett stycke dödad tid
skall lämna Hans kropp samtidigt som billigt toalettpapper kommer till användning.
7
Däremellan får Han arbetsimpulser, men oftast så sent att den fysiska tröttman låter Honom
slippa göra något.
Ibland betyder inget av detsamma något; då troligtvis utbytt av ett nostalgirus eller någon
annan slags sällsam inspiration som inte vill finna adekvat form för frigörelse.
Pengar betyder också mycket. Alltför ofta upptäcker Han dess storhetsvansinne i form av
begär efter att kontrollera sina behov av utlopp för köplust. Han väntar tåligt på resultatets
återvändsgränd.
Natten gör entré. Därmed också en plötsligt tillströmning av energi som elektrifierar hela
Hans medvetande, för att därefter mycket snabbt finna en form för manifestation. Det tar
ungefär tre cigarretter att komma underfund med på vilket sätt Han vill bli av med denna
alltid så frustrerande inre kraft, det Han kallar inspiration. Inspiration är en fullständigt
abstrakt företeelse, utan egentligt syfte. Endast en signal från kreativitetens central att nu är
det dags att dumpa avfallet från den senaste tidens intryck. Intryckens näring stannar för
alltid kvar i medvetandet; endast biprodukterna ger sig tillkänna i form av någon konstnärlig
verksamhet. Detta kallar Han upplevelsernas biverkning. Hans behov av skapande är således
en synnerligen god barometer för mätandet av Hans psykiska välmåga, eller paradoxalt nog
tvärtom, eftersom Han endast kan skapa efter intagandet av depressiva intryck. Genuin och
äkta konstnärlig kreativitet är således ett smärtsamt tillstånd. I och med att Han slutligen mår
bra av att ha skapat, mår Han alltså bra av att vara deprimerad, trots att Han inte mår särskilt
bra av depressionen i sig, trots att den är det enda som betyder något.
Detta är kreativitetens algebra, oändlighetens formel som kräver Hans liv som insats. Men
egentligen betyder inte ens detta något heller. För vem, för vad, varför?
Han kommer ändå alltid att stämpla sig som det sociala lotteriets nitlott. Ingen att ta del av;
ingen är heller värd det. Det var rationalisering! Vem är värdig Honom som inte är värdig
Honom?
Han kommer att lämna efter sig tiotusentals meter magnetiska inspelningar, men vem
kommer att förstå? Han skulle lika gott och väl ha kunnat ägna sig åt fönsterputsning eller
snöskottning. Vem kan förstå vad det är som orsakar bildskärmens information? Minst lika
effektivt och bestående. Egentligen är allt som varje människa gör fullständigt onödigt och
meningslöst, i den bemärkelsen att ingen äger vetskap om syftet, utan endast tjänar någon
förslappad uppfattning om livets mening: vardagens bravader, hit och dit, göra det och göra
det, köpa och slänga, sova, äta, supa, spotta och para sig, arbeta, slåss och lära, prata och prata
och prata, dansa, gråta och skratta, småle, hånle, prata, hoppas, tro, vinna, förlora, satsa,
kämpa, kriga, städa, räkna och skriva, bedöma, döma, jäkta, hata och älska, men allra mest
prata. Skit.
Innan Han dör, flämtande i blödande liggsår, tänkta Han alltså föreviga sig i ett antal svarta
flugskitsformationer, vilkas enda syfte är att tala om för Honom att Han har tänkt; ett bevis på
att Han har tänkt, vilket Han ibland starkt ifrågasätter. Han tänker inte bemöda sig med att
utsätta sina tankebanor för planering, redigering eller censurering, då detta vore ett helgerån
mot Hans integritet som tänkande varelse. Detta blir därför ingen konstruerad berättelse med
konsekvent handling, utan snarare ett dokument som kan jämföras med en oredigerad
långfilm. Ni får klippa ihop den själva.
Representanten: "Jag måste faktiskt erkänna att ej heller jag har särskilt mycket till övers
för den grå massan; Medelsvensson, om du så vill. Jag vill inte se ut som alla andra."
8
Guy Hope: "Varför ser du då ut som alla andra som inte vill se ut som alla andra? Detta
markerar bara ytterligare din frånvaro av originalitet. Du gör verkligen inget vidare starkt
intryck, om jag får säga så."
Representanten: "Men ser jag då åtminstone inte bra ut, är jag inte vackrare än de flesta
andra?"
Guy Hope: "En vacker människa är en människa som måste anstränga sig för att bli ful,
och förmodligen inte kan bli det ändå. Du, däremot, måste anstränga dig för att vara vacker.
Men din själv, befläckad av avund, håller din skönhet på behörigt avstånd. En flodhäst är
vackrare än du, ty den är äkta."
Representanten är en och alla i Hans huvud. Han dyker upp överallt, i alla skepnader, för att
ifrågasätta...Honom? Representanten företräder hot och angrepp, men kommer sällan åt
Honom eftersom Han alltid är på sin vakt inför ett bakhåll. Representanten är fullkomlig i sitt
väsen; han innebär sig själv; hans handlingar innebär honom, samtidigt som han innebär sina
handlingar.
9
DÖENDE
En pojke som spottar på gatan representerar förvuxen omognad, samtidigt som spottandet
representerar honom själv. Nämnas bör att Representanten givetvis även kan vara av kvinnligt
kön, även om han ur spottandets synpunkt lyckligtvis oftast företräder det manliga.
I Pilens vänkrets ingår numera bara en. Han är förståndets programbärare, och hans
kapacitet är megabytes i oändlighet.
Jag är nu sexton år och föremål för Guy Hopes omedelbara och mycket påtagliga kärlek till
det han tror är jag. Men djupt inom mig dväljs ångesten, eller kanske är det rädslan för att
fullborda den intima kroppsförening som Han tydligen eftersträvar. Naturligtvis älskar jag
Honom, eftersom Hans personlighet illustrerar mina känslomässiga ideal, men vore det ändå
inte enklare att hålla sig inom ramarna för de mänskliga fördomarna? Enligt min
umgängeskrets är Han en perversitetens triumf över ett normalt beteende, och ibland undrar
jag varför jag skall behöva lida på grund av Hans fullständigt hämningslösa känsloyttringar
mot mig. Är Han verkligen så magisk i sin utstrålning som jag trodde den där
valborgsmässoaftonen i Storebrors år?
Ibland när jag sitter ensam bland Höga Kustens klippor och ser solen göra entré, undrar jag
om det inte är sant som de säger: Guy Hope åker snålskjuts på Mr Stardust, vilket egentligen
är sant. Han talar aldrig med någon. Varför skall han få ruinetikettera mitt liv, få mina så
kallade vänner att ta avstånd ifrån mig samt ständigt vilja kyssa mig med sin äckligt målade
mun? Jag vill inte längre, jag vill inte vara död. Han äter sakta upp mig, men tillräckligt
snabbt för att jag skall förlora de sociala kvaliteter som gör mig så populär bland
befolkningen i min bygd. Jag vill vakna upp ur den här förlamande drömmen, som en gång
bedövade mig så starkt att jag faktiskt försökte att övertyga mina föräldrar om att jag
verkligen ville flytta till den där staden där han bodde.
Mina ögon immar igen av fukt, så och min verklighet. Ta mig tillbaka till livet, låt detta
aldrig ha hänt. Jag har inte himlen i mina ögon, tro inte det, för Guds skull.
10
Regnet föll sakta. Det verkade som om ingen ville åtfölja några av livets moraliska regler
längre. Min styrka fann ingen boning i Guy Hopes liv. Hans kärlek styckade mina känslor i
strimlor likt knivar i en vitlök. Endast stanken fanns kvar inom mig och förpestade min
omgivning. Åsynen av en spricka i berget gav mig ensamhet.
Jag ville inte såra Honom. Honom. Att såra Honom var faktiskt det som jag var allra mest
rädd för. Men jag var tvungen att fly. Det gjorde lyckligtvis Han också, efter det att jag hade
gjort slut två gånger. Nu kan jag leva livet tillsammans med min flickvän i den där staden där
Han bodde, utan att behöva vara rädd för att möta Honom igen.
Guy Hope berättade för oss om den vackre sextonåringen. Att han nu blivit sjutton och
försökte göra revolution mot sig själv genom att se ut på ett högst osmakligt sätt.
Sängkläderna i vårt sovrum stoltserade fortfarande med hans doft, och medan Guy Hope
nostalgiskt tittade på sina fotografier, försökte vi skapa lust att städa. "Nu är Virran i farten
igen, och efter detta kommer alla matthörnen att ligga i räta vinklar". Vi undrade varför folk
alltid spiller tandkräm i handfatet.
Han satt i soffan och gnagde på sina fötters förhårdnader. Hans tuggummi som
dokumenterade månader av ändlös vandring i Stockholms porrkvarter. Ibland sneglade Han
på Den Älskade som stirrade från Hans väggar, dock utan att längre känna någon samklang
med dennes förut så magnifika utstrålning. Dennes hämningslöst perfekta ansikte inbjöd
Honom bara till än mer förvirring beträffande sättet på vilket Han skulle manifestera sin
förmåga. Egentligen är Han ingen musiker. Han använder toner endast för att närma sig sina
sinnens yttersta behov. Hans övriga behov styrde honom mot köket.
Inte ens de eviga vattendropparna, som föddes ur is på taket av Hans balkong, kunde släcka
Hans törst efter vår. I stället var Han tvungen att försätta sig i molltrans för att kunna tonsätta
Korpen, som låg på Hans bord i form av ett poem författat av en alldeles färsk bekantskap.
Han kom att tänka på välutrustade Claude som Han hade sett i en porrtidning några år
tidigare. Claude hade en gång erbjudit sina tjänster till Honom bland feta och svettiga
zigenargorillor i en bastu. Jag skulle ha gjort detsamma, trots att min kropp är perfekt, och
mitt sinne fritt från inverkan av yttre omständigheter. Kunskap är att frivilligt kunna lida. Inte
ens du kan förstå vad jag menar.
Mina föräldrar visste lika mycket om mig som någon annan. En gång när jag trodde att jag
sket i allt, avslöjade jag en hel del. Troligtvis var det bara för att få någon slags symbolisk
medkänsla, eller kanske en ny summa pengar med posten.
Jag lade på luren och ställde mig framför spegeln för att experimentera med mitt hår. Jag
önskade att världen var svartvit, som i en gammal engelsk skräckfilm. Endast jag skulle vara
begåvad med färg. Jag älskade rött, trots att alla andra trodde att svart var det enda som gick
hem hos mig. Guy Hopes hår var gult med tulpansvarta slingor. Det var mycket vackert.
11
Skräpan kom som vanligt på fredagskvällen, och han ville ha sitt traditionella bad, serverat
med te i en svart jättekopp samt ett levande ljus. Det sa "aj" i min mage. Jag virrade på som
vanligt, trots att miljöns förfall egentligen inte betyder något, så länge man själv är
utvecklingsupprorisk.
Frågan om vem jag var mest kär i hopade sig klumpvis i mina tankar, likt en matsked
potatismjöl i munnen. Var det Tonårsängeln 1, eller kanske nummer 2...
Frågan var meningslös eftersom jag visste att jag aldrig mer skulle kunna inleda något nytt
förhållande på grund av min stora hemlighet. Dessutom ångrade jag att Den Döende hade fått
mig att avslöja det hela, och jag ville aldrig behöva ångra mig igen.
Jag kämpade med några gitarrharmonier tillsammans med min musikaliske vän.
Är detta livet; att tvingas leva i en kokong av andefattiga, fullkomligt profillösa och icke-
receptiva djur, vilka talar av endast en orsak, nämligen den att de skall överrösta varandra...
Jag vill inte längre befatta mig med denna gröt av stillastående kreatur som förnöjt mumsar
i sig den ena lögnen efter den andra, och dessutom har mage att tro sig leva gott på det. Jag är
inte en av er.
Varje morgon, efter att jag vaknat, var jag tvungen att ta ställning till vad som var min
verkliga verklighet. Mina nattdrömmar hade en osviklig förmåga att slita sönder mitt vakna
medvetande till en myriad av spillror samt fängsla min dag i mina nattliga äventyrs
känsloexplosioner. Inte förrän sent på kvällen, när det åter började mörkna, kunde jag finna
mig i att tillvaron inte erbjöd mig mer än den gjorde. Rastlöshet föder apati och tvärtom, och
har man väl hamnat i den formen av sekundär autism, så kan hjärnan inte längre skilja mellan
spänning och leda, glädje och sorg, verklighet och dröm.
Jag bestämde mig för att alltid förbli arton år. Min kropp skulle naturligtvis fortsätta att
åldras, men det sket jag i eftersom kroppen var mig påtvingad.
I stället tittade jag på Guy Hope, vars hud var slät och sammetslen, med ögon som
melankoliska brunnar på vilkas gnistrande yta vilade en magisk blick av erfarenhet, längtan
och åtrå. Hans gyllene hår som perfekt ramade in i de vackra konturerna i Hans fragila,
skulpturala ansikte. Hans finlemmade och välproportionerade kropp, som fick Hans rörelser
att verka djuriskt graciösa, som om Han svävade på helig mark och allt Han rörde vid var
vackert och underbart. Hans ungdom blev bara starkare och starkare av erfarenhet, och i Hans
leende vilade stunder av himmelsk lycka, men också av tårar likt glimrande solregn, eller
daggen i en öken, sökande efter tröst, hopp och kärlek. Ingen skulle någonsin kunna älska
Guy Hope, ty Hans skönhet var så fulländad att inget sinne skulle orka med att mista sitt
behov. Han viskade ömt i mitt öra, "Jag skulle vilja ge dig en glimt av Livet."
Från Det Tomma Landet kan vi hämta ytterligare information. Det är nu dags för den
slutliga återutgivningen av en gammal tidning, i vilket det finns ett kapitel med titeln Det
Tomma Landet. Däri debuterade Skammen som figur, till allas glädje och till min besvikelse.
Och sedan dess har tidningen inte alls varit sig lik. Varje nummer har skurits ned i sidantal;
mest beroende på den allmänna censuren, som inte tillåter annat än hat, skadeglädje och hån,
men även därför att den med tiden mer och mer populära Skammen ibland tenderade att tappa
konturerna, eller också stal han färg från medfigurerna.
12
AVSPEGLINGEN
Han har lärt sig att behärska levnadskonsten med endast svart och vitt till förfogande.
Ibland är han riktigt fräck, och lurar oss att tro att han besitter fler färger, genom att blanda
dessa på ett sätt som åstadkommer skuggeffekter vilka överträffar till och med de allra
populäraste figurernas färgprakt. I allmänhet betraktas han dock som lite gammalmodig.
Nu har det alltså gått några år, och han har lärt sig att inte fylla sina bubblor med mer prat
än att de andra får tillräckligt med utrymme. han har faktiskt mer och mer börjat att donera
ord till de bättre behövande, och för detta har han av redaktören fått en befordran i anseende, i
form av ett eget namn, och det namnet är 295,00. Han kan nu alltså med gott samvete slänga
de gamla signaturerna Guy Hope, Deus, och de namn som står i hans falska pass. Nu kan han
förvänta sig att bemötas med den respekt som anstår en figur med namn. Nudde brukade han
kallas, innan döparen framlade den slutliga tituleringen. 295 erbjuder ett flertal varianter, men
man valde att låta honom arbeta sig upp från botten.
För att fira det hela har 295,00 bestämt sig för att återuppta ett gammalt problem och vädra
det i rutorna, nämligen detta med att vilja eller inte vilja. Vare sig man vill eller inte så vill
man inte eller vill. Man vill det man inte vill, och man vill inte det man vill. Man vill dö, men
det faktum att man vill dö innebär samtidigt att man inte vill leva. Alltså vill man inte
motsatsen till det man vill, och detta är ju fullkomligt ohållbart, ty man kan ju inte önska
döden för att man inte har rätt att existera, för när man tänker på döden så vet man ju att man
existerar. Den andra synden är att visa att man lever. Den tredje synden är att vara stolt över
att leva. Därav livet. Därav viljan och oviljan. Därav ljudet av hud som skalas av när man
torkar sig med en frottéhandduk; skalen som söker sig ner till hålet där det luktar. Därav fettet
som glänser och suger åt sig håret, och därav lukten som förgiftar. Man skall lära sig att veta
sin plats, eller att ta allting med en klackspark, som en riktig människohatare skulle uttrycka
sig. Bjuda på sig själv går också bra, så länge gåvorna är rika. På gränsen till verklighet börjar
det likna nu. Vulkanen ser sig om i vrede.
I mitt huvud var bilden redan klar, medan duken gapade tom i off-white. Jag skulle smeka
fram konturer och skuggor med mina penslar på detta textilstycke, och det skulle suga åt sig
alla mina känslors färger.
Himlen sval och skön som hans stålblå ögon; hemliga nyanser av azur och smaragd; vinden
lika levande som hans andedräkt, smaksatt med en antydan av Yves Rocher´s äppeltandkräm;
solen lika starkt pulserande som hans hjärta, full av kärlek i varje stråle; och det mäktiga
havet rött som blod likt alla de känslor han gav; ökensanden lika len och ung som ytan av
hans hy, alltjämt föränderlig; och horisonten lika avlägsen som hans själ, men ändå lika nära
som den ömma himlen; träden lika graciösa som hans kropp, täckta med svarta löv likt hans
13
hår; och fåglar lika sprudlande som hans skratt, samt dugg av regn fallande likt hans tårar. Så
nära, men ändå så långt borta. Han är min regnbåge som skänker alla färger.
Den unge pojken i badrummet skulle ha kunnat stiga ur ramen. Jag kallade målningen
Avspeglingen, eftersom duken skulle få representera en spegel framför vilken Den Döende
stod.
Så hände det sig att han kom på besök för att sova ruset av sig. Som tur var slapp han träffa
mig, utan kunde lugnt ägna sig åt att dela säng med Svarta Frun, med allt vad detta kan
innebära. I ett tillstånd av äkta bitterhet tog jag en sax, gick till rummet där Avspeglingen
stod, och skar den i bitar. Försökte jag rentav döda honom? Eller var han redan död... Jag
slapp i alla fall besväret med att måla den där tavlan!
Att samtala med Guy Hope var ett nöje av obegränsad art. Mina frågor resulterade alltid i
märkbart fruktbara och inspirerande svar. I timmar kunde jag konversera med Honom, utan
att någon av oss tröttnade. Ibland försökte jag få Honom att inse hur vansinnigt det hela var.
Just då behövde jag ett råd beträffande Avspeglingen. Dessvärre var Han tvungen att lägga
sig tidigt den kvällen, eftersom jag skulle upp redan klockan åtta morgonen därpå. Att arbeta
är lönens otack.
Jag målade på nätterna och gick runt till olika museer på dagarna. Försökte att leva så
primitivt jag kunde. Hela tiden avbröts jag av musikaliska störningar. Måste befrukta en
harmoni så snabbt som möjligt.
Det känns alltid olustigt att tillskriva sig rollen av någons vän. Det enda jag egentligen
gjorde var att utnyttja deras beredskap till ständig hängivenhet till mig. Troligtvis var jag en
nolla. Eller så var jag alldeles för snäll. Så var det nog.
Det finns ingenting som är tråkigt så länge man kan vidga sitt inre sinne till den grad att
man förmår uppleva tillfredsställelse i leda. Att ligga och stirra på den där smutsfläcken i
taket är för mig betydligt mer givande än att följa med på den där festen.
De senaste rapporterna om hans supande strömmade in som rörpost. Slutligen förstod jag
att jag faktiskt var intresserad, om än utan engagemang. Tystnaden blev ett tvång för oss
båda. Följaktligen tycktes också målarduken ruttna framför mina ögon; färgerna torkade ihop
till smulor av pigment, och penseln kändes obekväm i min hand. Folk klagade på mitt sätt att
skriva — att jag aldrig fick något sagt. Tillåt mig att skriva så som tankarna tänker.
Aceton kanske skulle göra susen, eller lacknafta. Kanske kan jag acceptera Härlighetens
Förbannelse en dag, men vad har jag då att kämpa för? I köket möttes jag av hennes dåliga
andedräkt.
14
Jag tänkte ofta på två små nya änglar, som vid två tillfällen hade visat sig vara mer än
mänskliga. Alla får vi klara oss själva. Jag färgade mitt hår mörkbrunt och lät det växa. En
säger mörk, en säger ljus. Jag frågade inte ens Guy Hope. Tillvaron speglar sig i det inre
sinnets närvaro.
Tror ni att jag är en övermänniska bara för att det verkar som om jag tycker det? Min
diplomati överträffar alltid samvetet. Jag är inte ute efter tillfredsställelse. Kanske är det en
lögn. Inuti Guy Hope vilar lugnet och avspänningen.
Framtiden förskjuts med lån och fiffel. En efter en säger mina bekanta upp sig från
vänskapens anställning. Ja, detta är sanningen. Vänskap betalas med uppoffringars kontanter.
Men det spelar ingen roll. Jag väntar mig inte att någon ska stanna i evighet. Få författare
vågar skriva öppet om sig själva. Jag gör det på mitt sätt. Detta håller Guy Hope gärna med
om. Tristessen är världens stora livslögn. Allting sker i organiserad tristess. Autism finns mitt
ibland oss. Jag skulle vilja kalla mig för allvarets geni. En människa kan stå ut med vad som
helst, så länge som hon inte lägger ned sin själ i det.
Lalinea gjorde entré. Tillsammans pulvriserade vi sömntabletter, eller var det kanske
kapslar mot epilepsi, och förgiftade en drink till en av gästerna i mitt hem. När han sedan
hade sovit en stund, sprayade vi vatten på honom. Närvarande var också Den Döende, för
första gången i min boning. Tidigare under dagen hade jag suttit i hans knä i framsätet på en
bil, och då kunde man tala om längtan.
Jag saknar mycket. Ibland stannar tiden upp, och man känner glimtar av gångna känslor och
miljöer; människor som man aldrig insåg att man älskade eller behövde.
Jag låd och hatade Tiden, den Eviga Tiden, detta orubbligt snabba tåg mot avgrunden av
okunnighet. Varför behöver inte män pudra näsan?
Jag började att rota lite i min framtid. Varför ska skuggor åka snålskjuts på min förmåga?
Någon gång kommer jag att få finnas, och då på bekostnad av mig själv och ingen annan.
Jag hade inte bestämt mig för något alls, men såg det som fördelaktigt att fullborda mitt
testamente. På bordet låg tjugofyra Parke Davis kapslar och stirrade brandgult på mig. Snart
skall de få lösas upp av vatten och magsaft, och jag kommer att få titta på Avspeglingen en
sista gång, i fotografisk form.
Trettio timmar senare vaknade jag med lätt huvudvärk och gråtande väggar som enda
sällskap. Jag hamnade i Stockholm och hörde inte ifrån honom mer.
I tre månader väntade jag på befrielse. Egentligen hände det, som så många gånger förut,
med någon annan, nämligen med Pilgrimen, envist tjatande efter rabies. Guy Hope hade heller
ingenting med honom att göra.
Den femte maj kommer alltid att vara min årsdag, eftersom det var då det hände. En efter
en radades nyheterna om nya kvinnliga rivaler upp framför mig, och det enda han gjorde var
att tiga. Ärlighet är den personliga egenskap som jag prisar högst.
15
Jag kommer ihåg när vi smetade ned oss med nyponsoppa. Riktigt hämningslöst var det; en
gastronomisk nakenbrottning på badrumsgolvet. Mina nerver satt utanpå kroppen och
dallrade. Jag ser henne, men frågar henne ändå var hon är, och hon blir mycket irriterad.
Efter TV-kvällens skandalösa utbud är man förvisad till sängen. Såvida man inte läser en
bok eller har en kvinna att leka Gömma Nyckel med. Kanske går man ut i köket och äter en
smörgås, eller så städar man och möblerar om. I annat fall kan man ju alltid lyssna på
sportradio eller titta in i grannarnas sovrum med kikare. Mina ögon skrämmer nästan mig
själv. Vem kan få mig att skratta, vem kan göra mig vuxen...
Vem skall placera in mig i samhällets häxkittel? En dag kommer de att ertappa mig när jag
häller kilovis med ris i trappuppgången, eller ställer tomma glas som jag vill bli av med
utanför grannarnas dörrar. Innan jag träffade Guy Hope var jag endast en oupplyst drömmare.
Kvinnor är farliga hotande häxor. De vill lyfta en martinéz mot taket och snärta den mot mina
ögon.
Han var fortfarande vid liv och verkade inte särskilt orolig. Lite blod rann fortfarande ur
ena ögonvrån. Så skar jag av hans huvud och monterade upp det på mitt mikrofonstativ.
Bakom hudslamsorna kunde jag skymta ett svagt leende. För att hålla honom vid liv så länge
som möjligt, började jag med att skära ut det ena ögat. Han stirrade lite ironiskt på mig, så nu
fanns det ingen återvändo. Någon skulle ha sagt att det kokade av silverkulor framför mina
ögon. Jag är övertygad om att hans autentiska död kommer att bli mycket mer smärtsam än så.
Åtminstone för mig.
En gång gav jag honom ett midsommarträd. En björk som jag ställde i en julgransfot. Jag
hade tidigare under dagen bakat vaniljdrömmar (med olja i så att de smälter som hönsskit i
munnen), och dessa hängde jag upp i björkriset tillsammans med geléhallon. Han fick äta upp
godsakerna från trädet med bakbundna händer.
Jag låste in mig i badrummet och grät. Rännilar av tårar, svarttonade av gammal mascara,
letade sig mot avloppet. Jag ställde mig upp och vände ansiktet mot spegeln, liksom för att
lida med mig själv, se mitt förvridna ansikte; kindbenens peristaltik. Kniven skulle åka fram.
Blodet skulle spruta som en fontän. Han skulle få tugga på sitt eget öga, och det skulle gnissla
förfärligt mellan tänderna på honom. Han kommer att fortsätta på samma vis. Hans liv
kommer att bli svårt, och det kommer inte att bli långt. Därför har jag redan nu börjat att
förbereda mig på nyheten om hans död; det enda som återstår i floran av tragiska berättelser
om honom. Redan nu har han börjat att drabbas av epileptiska anfall, en svag antydan om den
sista sucken. Han har varit döende sedan dagen då han övergav mig.
Det var inte alls konstigt att han lämnade oss. Jag och Guy Hope gav tydligen ett bestående
intryck av oberoende. Mina armar trevade efter en kram som försvann någonstans på vägen.
Jag vaknade upp och slogs av det faktum att jag inte låg i min egen säng. Naturligtvis inte,
och det kändes ej heller fel på något vis. Några tafatta solstrålar letade sig in genom det lilla
fönstret. Vid fotändan låg en stor, grå katt och blängde igenkännande på mig. Överallt
kinesiska utsmyckningar av olika slag, och trots att köket varken såg rent eller på annat sätt
attraktivt ut, tycktes det utstråla all den kärlek och vänlighet som bodde i hans mamma.
16
Guy Hope fanns ingenstans, Han hade inte ens följt med mig. Det var faktiskt lite lugn och
ro jag fick. Att man aldrig kan ta vara på det som man annars längtar efter...
17
KORPEN
Men, men, men. Jag kan inte få nog av att hata er, era besudlade vandrande paket, fjäsk och
inget förstånd. Lika gärna kan jag sätta på teven och se baksidan av er karbonering. Men,
men, men; ni vill ändå aldrig inse sanningen, den som jag så lyckosamt besitter, eller vad?
Vad gör det mig annars egentligen? Som drömmar, i vilka den enda vän jag har kvar, kommer
de i olika namn och minnen och förstör mina dagar. Det finns inget liv, det finns faktiskt inget
liv. Korpen är efter dig. Allt jag ser är små lustspel på en osynlig skärm framför mig. Jag vill
stoppa handlingen och lägga in egna repliker, men de ser mig inte, och de hör mig inte, och
allting bara fortgår utan någon slags notis om min existens, och jag blir mer och mer
vansinnig av det.
Lalinea kan inte förstå när jag säger att jag kanske inte vågar komma och hälsa på henne.
Men så har hon väl snart glömt mitt namn också; arma socialarbetare i lyxförpackning. Vart
jag än vänder mig blir jag avvisad, missförstådd eller nonchalerad eller ej trodd, eller så blir
jag misstänkt eller gjord till åtlöje eller bortglömd, eller så upplevs jag som ett hot,
respektingivande och farlig, och jag vet att jag förgiftar omgivningen med den Grå Tystnaden.
Träd växer såsom gödslade med rapidblomstra på min kropp. Hirsutism fortissimo
universalis. Deras stammar blir allt grövre, mina knivar allt slöare. Snart kan jag inte gå
utanför dörren, och vem skall då köpa mitt dagliga bröd i butiken i Nedan, med den runt hela
dygnet hårt arbetande fula tvättbrädan...
"Han simulerar", kommer jag att få höra. Jag har faktiskt alltid haft mina perioder av
frånvaro, men i nuläget vägrar jag att stänga av kroppen bara för den sakens skull. Mina
fingrar måste få skriva, även fast jag inte orkar sortera konsten. Min kära veckotant, hon
skrattar så hjärtligt och mänskligt att jag nästan skäms när jag inser att jag lever i skalet av en
enda stor lögn. Jag skulle vilja sticka en stor, bedövande spruta i min gom, så att munnen
håller sig lugn. Det är då ingen glädje som mitt skratt uttrycker. Ge mig ett osynlighetspiller,
eller lite Komihåg på burk. Bort, bort, bort.
Kära inkompetenta gudinna av Det Tomma Landet. Minus felande bokstäver tvingas Guy
Hope ut i kamp, som vore det inte nog med linjen som graven och mer därtill. Vi skräpar ned
alldeles tillräckligt som det är, och det till priset av en liter tankar inklusive sedvanliga
utgifter, min dam. Sedan blir det än mer automatiskt. Han skiter i handen och kissar i sanden:
vad skall det bli nu? Var det verkligen så, var det verkligen så?
Du kan ju försöka om du törs, men Tecknaren har redan suddat ut min mun. Det var tänkt
att jag skulle jubilera i färg, men de ekonomiska anslagen var tyvärr alltför torftiga. Dessutom
hade jag vid ett tillfälle nästan givit efter och sprängt konturerna, och det är inget som
godkänns. Lingonsylt i pullans hår vore vad jag ville. Då skulle Stenduvas feta ögon
ejakulera, och skägget ramla av så att han blev lika naken som under kläderna. Vem vill se på
18
när vi perforerar våra tungor? Kom och se! Farstubrunst hette det visst, något som jag just
kom på att hon kallade entrecote. Minus tiden; jag vill inte.
Vad är det här då? Är jag inte rå som har klippt hål på mina jeans? En reva, och den råkade
hamna precis på ena knät. Sedan har jag sandpapprat fram vissa genitala konturer också, och
då blir ju tanterna i tunnelbanan alldeles till sig av åtrå och beundran. "Slå mig", sade den ena
handen, ty den har visst lärt sig en del nya ord. Jag älskar regnet, månen och himlen minus
blåst, ty de älskar mig.
Försöker ni omyndigförklara mig i mitt eget hem? Jag skulle kunna bli något arg om ni
kräver, men förgiftningen fortskrider i vilket fall. Glöm i stället. Jag är en allvarlig och
mycket blyg pojke, det har jag nog fått lära mig, när Hans släktingar gjorde Honom till åtlöje
inför Hans med leende hat fyllda moder. Och det spottade hon Honom i ansiktet för, och det
spottas Han i ansiktet för än idag. Milda och ömma moder, du skall också lämna mig när jag
reser. Jag är rädd för att resa; ge mig ingen biljett, tack!
På grund av bristande omständigheter blir situationen med tiden ofrånkomlig i sin makalösa
substans. Att det är fråga om otillfredsställda lidelser har vi redan konstaterat. Jag frågade
Guy Hope om jag kunde få vänta ut konsekvensen av det oåterkalleliga inklusive hatet och
bitterheten. Jag vet inte om det är armarna eller jag som håller på att lossna ifrån kroppen.
Alltså är det förutsägbart. Nu är det så att tiden vill hinna ikapp, medan tiden springer vilt
ifrån mig, och ny tid kommer hela tiden, och all ny tid blir gammal tid, allt eftersom jag
minns den, och ändå vill den komma tillbaka. Måste ordna någon slags ljudisolering mot
högröstade personer, annars kan jag inte höra vad jag tänker.
Det spelar ingen roll var pesten bor. Lagen om alltings jävlighet har fått en ny rubrik, och
jag måste ändra paragraferna hela tiden. Jag skiter i grammatiken, ty den är inte sämre än min
bästa läsare. Förståndet, däremot, kan ju diskuteras. Ja, det borde ni väl märka. När sveket är
samma sak som svek, kan man inse. Nej, nej, sluta med de där dumheterna omedelbart. Kan
du inte också höra hur mitt hjärta bultar en halv meter utanför den övriga kroppen?
Dessa rader är inte mer svårbegripliga än en reguljär politisk debatt. Han kissar fortfarande
i handfatet varje dag. Korpen flög efter Honom i hisnande fart. Trafikljusen signalerade grönt,
och mannen på gatan var evig. I mörkret avslöjas dårskapens uttrycksmöjligheter.
Nu har jag börjat att slänga allt som jag tycker är onödigt att äga. Igår ställde jag ut tre
omaka dricksglass utanför grannens dörr. I morse var de borta. Riset har jag redan berättat
om.
Hon börjar nog tycka att min situation blir alltmer oroväckande. Skall de komma med
vårdintyg och tvångshämta mig? Eller ska jag gå till matbutiken och lägga mig naken i en
frysdisk, bland frysta likdelar och andra vämjeligheter? Alla vägar äro goda, men jag vågar
inte beträda dem ännu. Måste träna mig i liten skala, samtidigt som jag misshandlas av social
terapi. Den Ende Vännen betraktar ytan på avstånd och kan nog inte föreställa sig det äkta
allvaret. Jag väntar på trygghet. I någon form måste det infinna sig.
19
Jag blev minst sagt berusad av den starka beröminjektionen som jag fick av en främling
häromsistens. Den räckte till tio sångpålägg, och sedan var jag tillbaka där jag började. Det är
beroendeframkallande att vara uppskattad. Jag har inga nya sånger i beredskap, utan jag
skriver bara partners till de gamla.
Jag har försökt att döda Guy Hope i tre år. Det har emellertid visat sig att Hans närvaro blir
alltmer påträngande med varje försök. Jag biter mig själv i svansen när jag tror att det ska gå
att bli av med Honom. Det går inte att nå Honom i onda avsikter. Korpen vaktar Hans
ringmur.
Så har jag påbörjat en ny målning som skall skänkas till den Ende Vännens ömma moder.
Jag får inte visa mig själv i arbetet. Då skulle verkligheten kunna få dåligt anseende. Tiden
skulle också göra mina insatser omoderna, och det vore väl retsamt. Så jag får lov att agera
kamera i stället, men det går ju också bra. Allt som måste, går. Det har jag fått lära mig.
Är det jag som är här? Det har jag faktiskt aldrig tänkt på tidigare. Man borde faktiskt tänka
lite mer på sig själv. Vad är det här för trams? Jag kommer ju ingen vart. Vad är det
egentligen jag vill berätta?
Särskilt talträngd är jag förvisso inte, så jag får aldrig så mycket sagt som det anstår en
Normal människa. Skulle ni vilja att jag muntligen berättade om Korpen? Jag tror inte det.
Det vore verkligen att ockupera och invadera den stackare som inte vågar säga stopp.
Nu skall det bli andra bullar, tralala! Sedan dog ju farfar, och då blev ju glädjen så mycket
större!
Kan ni förstå att jag faktiskt skulle vilja vara riktigt vänlig? Guy Hope låter sig inte luras,
men Han låter sig å andra sidan inte heller såras. Den Döende kvävdes av min närvaro.
Ängeln skall vi diskutera lite senare. Jag kanske är galen, men dum är jag inte.
Vad skulle ske om jag åkte upp till den där avskyvärda staden och styckade min mor? Att
fantasin kan omsättas i realitet är en svindlande tanke. Påskhönan skall få göda mig under
några dagar. Sedan kan Stenduva håna mig så mycket han orkar. Och den ene av de små
drömmarna ska flytta till Australien; tror han att han ska finna sig själv då? De tror att de kan
få min amputerade själ att växa till sig igen, men jag vill inte ha några dumma proteser.
Dumma lur, tala till mig! Är det inte tankarna som talar till mig, eller vad? Nyligen fick jag
vetskap om att tankarna är elektriska strömmar som överförs mellan neuronerna i hjärnan.
Varför skulle man då inte kunna koppla ihop två hjärnor; det vore väl slöseri med resurser
annars? Inte för att jag tror att någon stjäl mina tankar, men det skulle mycket väl kunna vara
så. Det kan ju inte bara vara jag som styr andras tankeliv, eller hur? Eller är det bara som jag
inbillar mig? Låt mig tro på det jag upplever, så länge som jag alls upplever något. Jag vill
inte ha att göra med era dumma upplevelser, lika lite som jag vill ha att göra med era dumma
ord. Låt mig förbli ren och fri från yttre påverkan. Era dumma ögon strålar sönder mina
tankar. Varför glor ni på mig när jag ändå inte behöver synas? Jag gör så gott jag kan, och
håller tyst i största möjliga utsträckning för att slippa onödigt obehag. Kan ni inte nöja er med
det? Guy Hope lyssnar bara när jag talar med Honom. Så borde det vara med er också. Inte
20
förrän vi ser att det händer, händer det. Så sa visst den Ende Vännen att det låg till med
kvantfysikens landvinningar. Ibland tror jag att han kommer att förvandlas till en dator, precis
som hans ömma moder har fått hundöron av allt sitt daltande. Ännu kan jag ge honom
information att bearbeta, men för hur länge? Det har ju visat sig att de till synes mest trogna
kan vända sig bort utan några förvarningar. Nu är jag av med kvinnosläktet i alla fall. Adjö
då, lilla mamma.
Så snart ni håller med mig, tar ni min åsikt ifrån mig. Sådant är livet på gränslinjen, tralala!
Jag skulle kunna göra det mycket mer komplicerat än så, men ni vill ju ändå inte läsa mellan
raderna. Låt det hela bli en utfyllnad i stället. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Någon
gång måste det ta slut. Jag skall snart berika er med röd, röd rom. Då ska ni akta er. Då är jag
inte att leka med. Jag är inte alls något att ha.
21
RÖD RÖD ROM
Åtta förvåningar och en överraskning! Jag satt på badrumsgolvet som en havande kvinna i
skitande ställning medan hon lät blodet forsa. I klumpar samlades det i toalettoceanen, och jag
räckte henne ett par bindor. Mödrar som älskar med sina söner och gör abort. Att skrapa bort
min avkomma var väl inget att skratta åt, lilla moder. Det skulle ha varit intressant att smaka
på det med tungan. Kanske var det lika varmt som det såg ut...
Nu har grannarna börjat att avlyssna mig när jag står i badkaret och skrockar. Precis
bredvid mig finns det ett ventilationsspjäll, och där kan de mycket väl ha placerat en
mikrofon, så jag ger dem svar på tal, minsann! Snart slänger väl grannfrun in en ny hatlapp i
min brevlåda, med sarkastiska påståenden beträffande mitt sätt att göra mig hörd när hon
spolar i toaletten. Jag har väl aldrig hört på maken! Nu har den där galningen börjat att skrika
och tokskratta igen. "Kom och ta mig då!", brukar jag ropa i ventilen. "Kom och ta mig,
tralala!"
Varje gång jag duschar, klipper jag min lugg. Så frågade någon om jag använder
kardborrband där bak, eller därnere där det luktar. Farmor, farmor, jag vet att du förgiftade
farfar. Jag har fortfarande kvar hans stolar, trots att de har blivit misshandlade av de
okunniga.
"Nu måste jag gå och dricka te", skulle den Ende Vännen säga. Jag är nog på min vakt, ska
ni tro! Idag kom jag över ytterligare tre enkronor från Storebrors år; skinande blanka och
ovetande om sin existens. Eller kan de ha tankar? Om tankar är materia så borde det kunna
vara tvärtom. Vad har en elak mun att säga till om? Jag är inte mycket för att predika, det har
ni nog märkt. En natt satt den Ende Vännen och läste igenom hela min aktuella dagbok, och
det berörde mig verkligen. Vad skulle jag svara på resultatet av den upplevelse det gav
honom? Förbli trogen, förbli ren. Hur kan det komma sig att jag förstår att jag intet förstår?
Samtidigt som jag förstår en massa saker som jag inte kan förstå? Ni måste uppfinna en ny
lag, eller finna på en ny egenskap i människans personlighet. Latent vilar aggressionerna och
väntar på frigörelse. Jag skulle mycket väl kunna bli gravid av ilska, det tror nog Guy Hope i
alla fall. Så kom Han in i bilden igen, medan vi hoppar från tidsålder till tidsålder. Här krusar
vi inga naturlagar utan håller oss till sanningen.
Jag gör verkligen mitt bästa för att göra mig förstådd. Det är ungefär lika lätt som att göra
sig lätt när man blir buren av någon. Någon måste ha givit mig rätten att klaga vilt på allt och
alla. Jag har inte precis bett om att få hälsa på i denna värld. Vem bär då det ursprungliga
ansvaret? Jag vet inte, men jag skyller inte på någon gud i alla fall. När man tittar upp mot
stjärnhimlen, vad betyder vardagens problem då? Jag skulle gladeligen följa med ett
rymdskepp till ett annat universum. Guy Hope skulle inte heller ha några problem att följa
med.
22
Apropå tankar, så undrar jag hur man bär sig åt för att stänga av dem? Går det? Är detta
målet för världspolitiken? Kanske skulle det vara en lösning för stunden. Byta hjärta, byta
sorg. När jag tänker efter så spelar det faktiskt ingen roll hur högt tankarna tänker. Det är bara
skönt att kunna överrösta omgivningen emellanåt. Men de märker mig inte i alla fall. Där har
vi problematiken i ett nötskal. Jag vet att det är dig jag talar med, lilla mamma, men jag kan
inte tro det. När man har ätit potatismos gjort på pulver för tre personer, tror man inte på
något. Är det min egen tid jag ödslar just nu, eller är det din? Du har rätten att välja. Jag
också, men jag skulle kunna välja fel, medan du inte behöver välja fel i förhållande till din
egen lilla fria vilja. Det skulle kunna vara så att du känner dig skyldig att uppfylla meningen
med min aktuella sysselsättning. Då skulle du inte våga göra annat, medan jag själv skulle få
dåligt samvete som tvingar dig till något så meningslöst, samtidigt som jag anser det vara din
plikt. Hänger jag med nu...
Föreställ mig att jag verkligen skulle kunna göra allt för att göra dig lycklig. All min energi
skulle flyta in i dina behovskanaler, och vetskapen om att du får ditt känslomässiga
näringsbehov tillgodosett ger mig tillräcklig tillfredsställelse. Ändå kräver du av mig att jag
skall värna om min egen integritet. Annars kallar du mig martyr. Jag har dig för det ordet.
Nu gråter jag blod igen. Röd, röd rom, ty det svider som grön chartreuse. Man skulle
minsann behöva en redig eldsläckare. Jag har insett att jag kommer att få tillbringa resten av
mitt liv på ett kallt kakelgolv, i grått mörker, vare sig du vill det eller ej. Mitt liv är mitt
handikapp, och jag besitter inte ens tillräcklig intelligens för att pröva alternativet. Även då
skulle jag få skäll. Kanske skulle ni samla pengar till en krans, så att ni kunde stoltsera med
era namn i dödsannonsen. jag har väntat alldeles för länge nu, så det finns ingen återvändo.
Följaktligen tomhet. En grå, opak och geléaktig massa omger mig som gips. Ni kan ju
föreställa er hur lätt det måste vara att tala med gipsade läppar.
När den sista telefonsignalen inte längre når fram... Oj, oj, oj. Den stora yxan. Där ligger
han i en pöl av med övriga kroppsvätskor utspätt blod, tralala!
Vilket besvär jag har ställt till med. Det känns nästan som vore jag berusad av alkohol. Nej,
fy för detta olycksaliga eldvatten. Hellre en dag utan kalsonger.
Nu får det snart vara slut på detta vanartade kapitel. Sitt vackert så kommer Svarta Frun och
matar med lyx och flärd, och inga sorgliga bekymmer alls, nej, nej, det orkar vi inte med i
dessa tider. Ta nu för all del inte alltför illa upp, men jag kan inte uttrycka min bristande
objektkonstans bättre. Ond är du, och god är du, men vad är du?
Jag har fått lov att finna mig i att bli förlorad varje dag. Jag går förlorad i Stenduvas tafatta
försök till allmängiltiga kontaktförsök. Med svalt intresse levererar han standardfrågorna, och
jag tystnaden. Måtte han bli ordentligt frustrerad, tänker jag. Prattanten vet inte längre vad
hon ska tro om mig, tror jag, men jag vill tro att hon håller av mig. Det måste jag kunna få tro
i alla fall, hoppla!
23
Trams, fläsk, ben och hår. Jag ser det där den hänger. Det var en fasansfull situation jag
hade hamnat i. Den Ende Vännen hade redan stigit upp, vilket innebar att jag blev tvungen att
ligga kvar under täcket tills han skulle åka hem. Till en början verkade väl detta inte så
konstigt, men när han bad mig att stiga upp och hjälpa honom med en boklåda, då blev det
kritiskt. Till synes trött och ovillig att lämna sängens värme, totalvägrade jag. Ja, det var mitt
enda alternativ. Kunde inte annat än misstolkas. Skammen hängde som ett svart moln över
sängen när han ilsknade till över det som tycktes vara barnslig trots och lättja. Denna gång
kunde jag inte kamouflera mina svagheter, men jag kunde ej heller ge dem några namn.
Således totalvägran, vilket är väldigt utlämnande i sig. Helst hade jag velat spy en kaskad av
blod och galla över honom, så att han skulle bli förblindad för ett ögonblick, och jag skulle
kunna rusa upp och ta på mig mina portabla skydd. Sedan skulle jag med glatt humör ställa
mig till förfogande som bärhjälp nedför trapporna och ut till bilen, och allting skulle bli
väldigt smidigt. I stället lämnades jag i en hög av skam, i vilken min skuld krälade och hånlog
mot mig, likt exkrementers mäktiga substans som stiger mot taket i form av euforiska dofter.
Det var förhållandevis tidigt på morgonen, och jag hade sagt att morgonen kastade ljus över
kunskapen. Detta hade han inte velat tro, eftersom jag alltid var obekväm om morgnarna. Mitt
hår var också fullt av damm och annat sattyg, minsann. jag hade legat och hatat ljudet av snor
och bokblad som vändes. "Åk, åk någon gång" samt "Stanna, jag vill att du stannar" är lika
med vad? "Åk" och du överger mig. "Stanna" och du äter upp mig.
Guy Hope: "I vansinnets gränsland skördar jag min själ."

Representanten: "Är det inte att dra alltför stor nytta av Din sjukdomsvinst, är det inte
det?"
Guy Hope: "Du menar att jag tar mig själv på för stort allvar?"
Representanten: "Om Du är sjukdomen, och sjukdomen är detsamma som Du, då kan jag
ta hänsyn till vad Du har att säga."
Guy Hope: "Om sjukdomen vore jag, då skulle du ta mina ord för sjuka ord. I den
bemärkelsen skulle du ta mig på allvar. Men du skulle likväl hålla fast vid att sjuka ord inte
har något att tillföra din så kallade verklighet."
Representanten: "Jag menar bara att Du borde rycka upp Dig och inte grubbla så mycket
på allting. Det mår man inte bra av."
Guy Hope: "Men om jag är ett med sjukdomen, är det då grubbel jag ägnar mig åt; är det
inte verksamhet i enlighet med sjukdomens levnadsmönster?"
Representanten: "Du menar att jag borde betrakta den sjuka verkligheten som ett
alternativ till den så kallat normala?"
Guy Hope: "Vad jag menar är att om du kallar din verklighet för verklig, så måste du
rimligen konstatera att min verklighet är precis lika verklig. Att du kallar det ena för sjukt,
och det andra normalt, borde göra det hela ännu lättare för dig att förstå, eftersom det inte
skulle existera något normalt om det inte samtidigt existerade något sjukt. Din verklighet
skulle inte existera utan min."
Representanten: "???"
Jag lät Guy Hope botanisera helt fritt i Sin allmakt. Det fanns inget att opponera sig emot.
Den Ende Vännen var nog ingen Representant i alla fall, även om han kunde ge sken av detta
i ett ögonblick av icke-kontroll. Kunskap kommer med dödens frigörelse, som Den Älskade
hade uttryckt det. Att vara död för att kunna leva...
24
Snart skall jag berätta om ögats makt, men först vill jag tacka dig läsare som har orkat
hänga med i svängarna. God eller ond är du. Vulkanen vilar just nu. Duschvattnet brukar
kunna kyla ned den ganska bra, eller märks det inte på sättet att skriva kanske?
Jag tänker ofta på Den Döende, på Avspeglingen och på Korpen. Jag undrar hur de har det
nu? Kanske låg förtrollningen i omständigheterna omkring dem. Förmodligen skulle jag bli
vettskrämd om jag konfronterades med någon av dem idag. Det är inte rätt att renodlad magi
ska få förvandlas till kategoriserade företeelser som man kan betrakta och inordna i mönster,
fack och känsloregister. En del saker borde inte få utvecklas, eftersom all utveckling
obönhörligen måste leda till ett klimax, och detta klimax måste vara förintelse. Det finns
många exempel som belyser detta. Men vi vill inte ha några bevis. Vi vill inte få kunskap om
sanningen, eftersom vi då skulle förlora uppfattning om meningen, det vill säga illusion. Ändå
söker vi meningen för att kunna förstå sanningen. Vi är sannerligen mycket ointelligenta
varelser. Det är lätt att skylla allting på en orm, men hur länge kan vi leva med den
förklaringsmodellen?
25
ÖGONMAKT
Jag skulle vilja vara sådan att maten flyger omkring i luften! Detta sätt att uttrycka sig
kallas kryptiskt. Någon annan skulle ha sagt att han vill vara fri som en fågel. Jag vill också
vara fri, men att uttrycka det så rakt på sak, det känns alldeles för farligt. Allt som innebär
eget initiativ är livsfarligt. Allt som innebär självhävdelse är totalförbjudet. I stället för att
upphöja sig själv kan man peta ned andra från deras inbillade piedestaler. Då är man i alla fall
inte sämre än dem. Med en blick från mig skall ni förstå att hålla er undan. Det är ingen som
är intresserad, eller i behov av små äckliga kryp som ni! Ni tror att ni går fria i er värld, och ni
nöjer er med det. Ni kan ta era sociala tentakler och tafsa på någon annan! Det är ingen som
vill veta av er. Åh, vad jag hatar er! Ni har tvingat mig att inbilla mig en massa begåvning,
vilken ni sedan har talar om för mig att jag inte besitter. Detta har ni gjort som ett led i
försöken att få mig på er sida. Men jag kan tala om sen sak för er; jag kan leva utan mina
falska spegelbilder. Men jag tänker inte spegla mig i era falska vatten, åh nej! Det vore att
välja mellan inget och inget. Då torkar jag hellre ut på egen hand.
En vacker dag i mars bestämde Guy Hope att jag skulle sätta punkt för den där olycksaliga
surrogatkarriären som musiker, vilken envisades med att inte vilja förflytta sig ur min
lägenhet. "Nu får det minsann vara nog!", fräste Han, och jag följde givna order och röjde
undan alla spår som kunde tyda på otillåten verksamhet. Riktigt skönt kändes det efteråt.
Dessutom erbjöd mig situationen en oväntad chans att möblera om, vilket jag älskar att göra.
Guy Hope hade väckt mig med denna insikt, och jag förstod att det var sant, det jag hade sagt
till den Ende Vännen några dagar tidigare, nämligen att man ser allting i sitt rätta ljus om
morgonen, eller vad det nu är när man vaknar. Adjö då, käre Tårpil.
Det är så fruktansvärt farligt att märka att man kanske är älskad i någon mån. Det måste
omedelbart innebära att man är utsatt för någon slags manipulation. Man kan helt enkelt inte
vara älskad för sin egen skull, och inget mer, det kan inte vara så. Jag skulle vilja fråga dem
"Kommer ni ihåg varför ni skaffade mig?" Maten ligger och ruttnar i min mage.
Ibland gör Guy Hope och jag små utflykter till primärprocessens magiska land. Där talar vi
till varandra med utpräglad schizofren accent. Det känns så skönt att veta att ingen kan förstå
vad jag säger. jag kan uttala all världens förbannelser över dem, och de kan inte försvara sig.
Det är sannerligen mycket praktiskt. Men det hör också till de grundläggande
överlevnadsmekanismerna, detta att alltid föregå omgivningen deras onda avsikter och på så
sätt avväpna deras motivation.
26
Drömmandet är den form av upplevelse som närmast kan beskriva min vardag. Slow
motion-känslan har jag redan beskrivit, och det är egentligen samma sak. Skillnaden är att jag
inte har något intresse av att bjuda in andra i mina tankars virvelvind. Det gäller därför att
hålla alla obehöriga på säkert avstånd med hjälp av ögonmakten. Några blickar brukar räcka,
åtminstone till de normalbegåvade.
Varför skall man fästa så stor vikt vid sina liv? Livet är ändå bara en liten suck i evigheten.
Vi föds och måste tas om hand under många år; matas, tränas, fostras i all oändlighet. Vad vi
fostras till är egentligen endast några år av förmåga till förökning; sedan börjar vi vandringen
mot ålderdomens hjälplöshet, och kanske måste vi återigen matas, tvättas och tränas. Den där
lilla mellanperioden tillägnar vi olika vansinniga aktiviteter, vilka har som mål att förgöra oss.
Är det då sjukt att vägra att bli ett följsamt och alldeles utomordentligt Normalt program? Är
det inte i stället mycket friskt att tvinga sig kvar i barndomens oskuld? Det vissa beskyller
sina föräldrar för, borde de tacka dem för i stället. Vi är få som kan förstå detta.
Det är svårt när man inte kan få ordning på tankarna. Till sist är allting sammanblandat till
oigenkännlighet. Det vore dumt att formulera sådana tankar till någon annan, eller tror ni inte
det?
Jag står nu framför spegeln med Guy Hope bakom mig. Tankarna tänker, och jag svarar:
Titta så det blänker! Jag kan inte påstå att jag är nöjd med vad jag ser; det kan inte vara
jag. Jag skulle kunna bli gravid av skräck ifall inspirationen skulle komma likt diarré. Den
där flickan skulle ha varit vacker som pojke. Jag går vilse i dina ögon. Hjärnans årstider
växlar alldeles för snabbt just nu. Jag ska döda min mamma. Hon ska minsann få ångra allt!
Här finns det ingen plats för hänsyn. Jag anger tonen, och ni spelar! Ska jag våga att sluta
existera, eller ska jag sluta våga att existera? Det går inte, men det är det enda jag kan göra.
Jag älskar livet, men livet älskar inte mig. Det enda jag är nöjd med är mina ögon. Folk
säger till mig att jag minsann inte är så speciell som jag tycks tro. Jag medger pliktskyldigast
att de har rätt. Känner mig knäpp i vanlig ordning. Det känns att skvallersträngen är väl
anslagen. Jag är en emulator. Jag hatar när saker slår mig. Fyll örat med bajs. Nej, det går inte
med käringbajs, det måste vara av den gröna, infantila sorten. Nu ska vi skära ut ditt öga. Hon
ska dö, hon ska dö i Det Tomma Landet. Jag hatar simlärare. Jag begriper hur det ligger till
nu. Jag är ett spegeltrick, en illusion. Inte undra på att jag inte känner att jag finns. Dumt bara
att det där ansiktet måste synas i spegeln jämt. Bort, dumma förbjudna ord. Mitt liv går
obemärkt förbi. För många tankar föder en lögn. Far är rar, mor är en orm.
Nonsensmänniskor, det är vad de är. Det känns som om mina tänder genomlyses av metallisk
luft. Jag vet att jag kan, men jag kan inte. Elsa, Elsa, jag vill ha en mamma! Jag vet att jag är
en elak människa. Bekräfta mig! Det växer kaviar på mina tänder. Jag är ingen olycklig
människa. Jag är en lycklig omänniska. Dumma spegel!
27
Tillbaka till de omordnade tankarnas maskineri.

Mekanism: Om jag tar kontakt med någon så är det jag som blir bortstött. Om någon tar
kontakt med mig så är det jag som stöter bort. Tro inte att ni kan skrämma mig med era
förbannade normala liv! Ty organiserat vansinne kallas alltid något annat.
Representanten: "Har sanningen bytt namn nu?"
Guy Hope: "Jag har inget mer att säga till dig. Du är precis som alla andra kalasbarn. Jag
förstår sannerligen inte att det kan finnas så mycket dumhet att det räcker till alla."
En dag varje vecka måste jag verkligen kontrollera mig. Ibland spelar jag över och frågar
om det är morgonrocken hon har på sig. Då svarar hon att det är det inte alls, för det är hennes
konstnärsrock. Sedan sitter hon i sin stol, med värmefläkten under bordet, och hon låter mig
finnas i fyrtiofem minuter. Att jag känner mig varm i vinterkylan på väg hem efteråt tyder på
att det inte är fläkten som värmen kommer ifrån. Den Ende Vännen brukar alltid fråga mig
vad vi har pratat om den här gången, men jag kan aldrig minnas. Jag behöver inte minnas
varje ord. Jag vill ändå komma tillbaka påföljande vecka. Ibland kan det likväl bli en aning
besvärligt. Det är när hon låter mig finnas så mycket att Kontrollen blir bedövad. Då blandas
gråt och skratt i hela mig och rinner nästan över, men bara nästan. Då kan man tala om ångest.
Egentligen vet jag redan att hon kan stå ut med allt, men det finns vissa saker som jag bara
inte får berätta. Det vore detsamma som att förråda Kontrollen. Det är tur att vi har vårt lilla
rum att vara i. Jag skulle aldrig kunna ha någon kontakt med henne utanför det rummet; då
skulle jag bli en främling, och jag skulle inte känna henne längre. Jag har ännu aldrig låtit
Kontrollen tala direkt till henne. Den hotar med omedelbar förintelse om jag säger minsta ord.
Så jag är alltid tvungen att översätta och låta henne gissa sig fram, för att på så sätt lura
Kontrollen. Det är mycket viktigt hur jag beter mig under våra stunder i rummet. Om jag gör
eller säger en sak, kan den ena överge mig. Om jag gör eller säger en annan sak, kan den
andre förinta mig. Ibland, när jag råkar säga något förbjudet ord, får jag en riktig varning av
Kontrollen. Då försvinner alla tankar, och jag får sitta och skämmas inför henne eftersom jag
inte längre kan tala. Fast jag tror att det för det mesta går så snabbt att hon kanske inte märker
något. Det värsta är att jag nästan vet att hon märker allt. Jag kanske tänker allting förgäves
eftersom hon ändå vet...
Det är lättare att säga "Jag måste kyssa mig längst därnere där det luktar ost" och "Det
rinner bajs ur din mun" än att verkligen säga sanningen i sanningens namn. Kontrollen förser
mig med lämpliga surrogatord när jag är tvingad att använda något förbjudet.
Det finns en person som mitt undermedvetna tycks högakta, och det är Snoopy. Jag antar
att han inte längre kallas så. Men för sexton år sedan, när jag senast hade med honom att göra,
var det hans namn. Det här med namn är en mycket besvärlig historia. De flesta namn går inte
alls att uttala, i synnerhet inte till personen själv ifråga. Munnen vägrar att forma personnamn.
I grund och botten är det naturligtvis Kontrollen som styr, men vi kan hålla oss till munnen så
att ni förstår vad jag menar.
Det är med stor sorg jag tvingas konstatera att Snoopy för evigt är borta ur mitt liv. Endast
minnet lever kvar och spökar för mig om nätterna. Det kunde ha blivit så mycket mer. Jag
menar, det kunde verkligen ha blivit något. Kanske är jag dum som inte nöjer mig med det
28
lilla som var. Egentligen var det inte alls lite. Det var nämligen det allra viktigaste som fanns
för mig under mina år på högstadiet. Den enda källan till någon form av trygghet, även om det
innebar en smula hån och förnedring emellanåt. Snoopy tycktes hänvisad till ett visst mått av
samma slags isolering som jag självskrivet var i besittning av. Ändå hade han en helt annan
ställning i klassfamiljen; mycket mera giltig än min. Han var en synnerligen begåvad gosse,
och med en stolthet som fick till och med mig att böja mig intellektuellt. Ja, det gjorde jag
naturligtvis för att uppmuntra den känsla av makt och övertag som jag förstod att han hade
gentemot mig. Ibland tror jag att Guy Hope är en inkarnation av Snoopy. Men jag vågar inte
fråga.
29
TONÅRSÄNGEL ELLER
SKOGSPOJKEN VID NÅLBERGETS FOT
Nattdröm nedtecknad efter uppvaknandet
Ängen var som ödelagd i dimma den dagen, och från Nålbergets topp rann vinterns sista
snö ned mellan träden.
När Felix K i Hall fyllde tio år, bestämde han sig för att bygga en drömmaskin. Till en
början var det nog bara en fantastisk tanke att fördriva ett stycke tid med, ty barn i den åldern
brukade kunna fundera ut de mest sällsamma saker att tänka på. Detta visste Felix, eftersom
hans fyra yngre bröder alltid ägnade sig åt olika låtsaslekar när de hade tid till detta. Felix,
däremot, lekte aldrig med sina syskon, och några andra kamrater hade han inte. Dessutom
ansåg han att andra pojkar bara var dumma och barnsliga, så de kunde lika gärna få hållas åt
sig själva. I stället brukade han sitta och drömma om andra världar, där det föreföll som om
allting var mycket bättre. Han visste saker om Nålberget som ingen annan visste. Endast Felix
hade tillträde till bergets topp och allt som dolde sig där. Människorna i den lilla byn visste
inte ens att Nålberget var en gammal utslocknad vulkan, och att det således fanns en djup
krater däruppe. Det var mycket länge sedan någon hade försökt ta sig upp till toppen, ty
sägnerna sa att "Den som når bergets topp, honom äter vargbarnen opp". Felix, som många
gånger hade besökt kratern i sina drömmar, hade då aldrig sett till några vargbarn. Däremot
fanns det många andra saker att akta sig för, om man nu ville komma upp med livet i behåll. I
synnerhet trappan var mycket förrädisk. Det var en smal och ranglig trappa av mycket
gammalt trä, och på några ställen saknades ett trappsteg eller två. Felix mamma brukade
ibland fråga sig vad den där gamla trappan skulle tjäna till, eftersom det skulle gå lika bra att
klättra direkt utefter berget. Det var ju inte särskilt brant, och dessutom fanns det många träd
och buskar som man kunde gripa tag om.
Felix brydde sig inte om att förklara trappans hemlighet för modern. Dessutom var han rädd
att han kanske inte skulle kunna ta sig upp igen, om han förrådde bergets hemlighet. Han var
också glad över att endast han visste varför man måste använda trappan för att nå målet.
Ibland var han likväl lite rädd när han besteg berget. Om man trampade fel och hamnade med
foten bredvid ett trappsteg, skulle ängen förvandlas till en djup sjö i vilken man genast
drunknade. Det gällde att akta sig för växtligheten också. Träden och buskarna frodades som
generande hårväxt, och om man nuddade en gren eller ett blad, skulle man förvandlas till
grönt mögel.
På Nålbergets topp rådde alltid full aktivitet. Andra Drömmare brukade åka slalom ned mot
kraterns botten. Där nere stod ofta pojkar och sköt nålar upp mot kanten. I en stor snöhydda
bodde en hudläkare. Felix hade aldrig sett honom, och de flesta var en aning rädda för att bli
fängslade i hans hydda. Ryktena sa att han ägde den allra största och vassaste nålen av alla.
Om somrarna kunde man bada i snön, som då hade smält till en varm pöl i kraterns botten.
30
Ingen annan än Felix kände till allt detta. I all fall inte i den byn, och någon annan by kände
Felix inte till.
Nu satt han som vanligt i sitt hörn, med knäna mot hakan, armarna framför ögonen, och han
koncentrerade sig så att han skulle kunna komma upp till Nålberget. Han var tvungen att
tänka på vissa ord och ramsor för att glömma bort alla ljuden som fanns omkring honom. Sov,
sov, sov. Ibland hjälpte det att hålla en fuktig handduk mot pannan. Eftersom det var hans
födelsedag, hade resten av familjen gått till marknaden på ängen för att köpa något extra gott
att äta. Felix tog varje tillfälle av ensamhet i akt för att kunna besöka berget, för när hans
pappa var hemma gick det inte alls att tänka på något annat än Rädslan. Felix pappa var en
mycket besynnerlig man. Ena dagen kallade han sig Frans. Nästa dag kunde han påstå att han
hette Fabian. Den ene var inte den andre lik, inte på något sätt. När pappa var Fabian kunde
vad som helst hända. Det var förresten Fabian som hade hittat på Rädslan. Pappa Frans var
den person som mamma kallade "min man". När pappa var Fabian, påstod han att mamma var
en främmande kvinna som han aldrig hade sett förut. Mamma hade med tiden lärt sig att hon
genast måste flytta ut till vedboden när Hennes Man blev Fabian, annars kunde han göra
henne illa. Felix brukade smyga sig ut med lite mat till henne när Fabian inget såg. I övrigt
var Felix tvingad att hålla sig inomhus och leka Rädslan tillsammans med sina bröder och
Fabian. Det var en mycket kuslig lek, utan några bestämda regler. Oftast brukade pojkarna få
ställa sig i varsitt hörn i det största rummet, medan Fabian gick av och an och funderade ut
vem han skulle börja med. Av någon anledning var det oftast Felix som blev först i tur. Då
fick han lov att ställa sig mitt på golvet och säga "börja". Det utlösande ordet fick Fabian att
sätta på sig sin svarta ögonbindel, för att därefter i blindo försöka hitta Felix, som fortfarande
stod på samma fläck och inte fick flytta på sig. Naturligtvis var det ingen konst för Fabian att
hitta Felix, men han trevade likväl en lång stund utmed väggarna och låtsades att han inte
visste var Felix stod. De andra pojkarna stod lydigt kvar i sina hörn och tittade på, alltmedan
de inväntade nästa manöver.
När Fabian slutligen "hittade" Felix, brukade han utbrista "Nu har jag dig!", varpå leken
började på allvar. Först fick Felix på heder och samvete lova att inte säga talet fyra. Om han
gjorde detta, skulle Fabian slå den yngste brodern medvetslös. Därefter fick Felix lov att
försäkra Fabian att han inte skulle ljuga på någon av de frågor som skulle ställas till honom.
När detta var avklarat, frågade Fabian:
"Hur många bröder har Felix?"
"Tre plus en", svarade Felix, och lyckades på det viset säga sanningen utan att använda
siffran fyra.
Nu fick Felix lova ytterligare en sak, nämligen att inte upprepa någon siffra som han
tidigare använt sig av.
"Hur många bröder har Felix?", frågade Fabian än en gång.
"Sex minus två", svarade Felix.
På detta vis fortskred det tills Felix hade använt sig av alla siffror utom fyra. Då frågade
Fabian:
"Hur många bröder har Felix?"
Tårarna började att rinna nedför Felix kinder. Det var alltid lika hemskt när hans kunskaper
i räkning tog slut, och han var tvungen att välja mellan att ljuga eller att säga fyra. Sov, sov,
sov, tänkte han tyst inom sig, men ingen sömn i världen kunde bedöva Rädslan. Han var
tvungen att svara.
"Fyra", flämtade han tyst och kände hur benen började att skaka. Fabians ansikte sken upp
som en sol. han började nästan att skratta för sig själv samtidigt som hans ögon lyste svarta av
hat och skadeglädje. Några minuter senare låg Felix yngste bror avsvimmad i sitt hörn. Nu var
31
det bara tre bröder kvar, och leken började på nytt. Den enda skillnaden var att Felix nu fick
lova att inte yttra siffran tre.
När Rädslan var över, och alla de fyra bröderna sov som släckta ljus i sina hörn, brukade
Fabian gå in i sitt rum och stänga dörren om sig. Efter en stund kunde man höra honom prata
för sig själv både länge och väl. Det lät nästan som om det fanns andra personer närvarande i
rummet. Felix brukade lyssna i smyg utanför dörren innan han själv gick och lade sig för att
sova.
Dagen därpå brukade pappa vara Frans igen, och allting var ungefär ganska lugnt. Det var
vid sådana fridsamma stunder som Felix smidde sina planer och hälsade på människorna på
Nålberget.
Under de kommande nio åren blev Felix allt bättre och bättre i matematik, och följaktligen
tog Rädslan mer och mer tid i anspråk. Pappa brukade också allt oftare bli Fabian, vilket
gjorde det hela än värre. Felix hade nu endast två bröder kvar i livet, och hans mor hade för
länge sedan flyttat långt bort, eftersom Fabian hade fullt upp med sina påhittade kvinnor i sitt
rum. När Felix var nitton år gammal, var drömmaskinen fullbordad, och en alldeles speciell
dag beslöt han sig för att pröva den.
Fabian var på sitt bästa Rädslan-humör, och Felix var som vanligt motspelare i denna
elakartade lek. Den ene brodern höll precis på att få sig en omgång, när Felix tog ett
gummiband och siktade bakifrån på pappa Fabian. han spände och sköt iväg gummibandet
med en våldsam kraft. Det träffade Fabian strax nedanför ryggen med en ljudlig snärt. Fabian
skrek till och vände sig snabbt om. Inte helt omedelbart kunde han avgöra vem som var den
skyldige. I ett obevakat ögonblick, när Fabian i sitt ursinne stod och bestämde sig för vad han
skulle göra därnäst, smög sig Felix ut ur rummet och in till sitt eget. Snabbt men ljudlöst gick
han på tå i mörkret, fram till fönstret, öppnade det så tyst han kunde och klättrade ut, så som
han hade gjort så många gånger tidigare när hans mor fortfarande bodde i vedboden. Han
stängde försiktigt fönstret efter sig och började med ens att springa så fort han bara kunde,
över gården och ut på andra sidan vägen och vidare över ängen mot skogen och Nålberget.
Himlen lyste svagt röd i en avtagande solnedgång, och på ängen möttes han av en grupp
människor, på väg hem från dagens marknad. Felix sprang rakt igenom hopen av människor,
och tankarna började att tala till honom inuti hans huvud, "Hjälp, hjälp mig, hjälp mig,
någon!" När han, fortfarande springande, närmade sig skogsbrynet, fick han mellan några träd
syn på en liten pojke. Deras blickar möttes under bråkdelen av en sekund, och plötsligt märkte
Felix att pojken liksom sprang med honom. "Följ mig, jag kan rädda dig", viskade pojken
inuti Felix huvud. På lite avstånd kunde Felix bakom sig höra hur Fabian hade tagit upp
jakten på honom, och han sprang nu snabbare än han någonsin trodde att han kunde.
Skogspojken fanns fortfarande kvar i samma hastighet ett stycke framför honom, och han lät
sig ledas in i skogen, nu i uppförsbacke mot Nålberget.
Plötsligt var allting stilla. Felix sprang inte längre, utan märkte hur han lade sig ned i en
skreva, någonstans i mitten på vägen mot bergets topp. Skogspojken uppenbarade sig och
satte sig på huk bredvid Felix. Han kunde inte vara äldre än tretton eller högst fjorton år. Han
hade mörkt och något lockigt hår, och de mörkaste ögon som Felix någonsin hade skådat. De
talade inte till varandra, men Felix kunde ändå förnimma att någon slags konversation pågick
dem emellan. Pojken lovade att han skulle gömma och beskydda Felix, med hjälp av några
kamrater som också bodde i skogen. Förutom Fabian, som var på väg uppför samma stig som
Felix själv hade använt sig av, kunde han inte se någon annan än Skogspojken. Felix var
fruktansvärt rädd, men Skogspojken sade åt honom att lägga sig ned i skrevan, så långt in som
32
han kunde. Strax uppenbarade sig ungefär sju andra pojkar, och de satte sig i en ring kring
skrevan. Skogspojken gav Felix en blå jacka att dölja sig under.
Ingen annan hade vågat sig så långt uppför berget tidigare, men nu stod Fabian endast ett
litet stycke ifrån Felix och pojkarna. Sov, sov, sov, tänkte Felix högt, så högt att det gjorde ont
i hans öron. Fabian frågade pojkarna om de hade sett någon i närheten som liknade Felix.
Pojkarna satt tysta en kort stund, varefter Skogspojken ställde sig upp och pekade mot
skrevan där Felix låg. Den blå jackan syntes tydligt, och han sa:
"Där ligger han. Under jackan ligger din son."
I samma ögonblick som Skogspojken hade sagt detta, var Fabian borta. Felix kröp fram och
kunde inte riktigt förstå vart Fabian hade tagit vägen, samtidigt som det på något sätt kändes
som det mest självklara i världen. Pojkarna talade nu allesammans med sina riktiga röster, och
de skämtade och skrattade över den dåraktige Fabian som hade vågat sig upp till vargbarnens
land. Skogspojken kom fram till Felix och sade till honom att det snart var dags för honom att
bege sig därifrån. Men innan Felix fick gå, skulle han få en gåva av pojkarna, en gåva som
han måste lova att vara mycket rädd om. Det var en konserverad bok som Skogspojken
sträckte fram till Felix. Den skulle öppnas som en vanlig konservburk och läsas i ett sträck.
Felix läste boken, och han befann sig med ens på en bred gata i en stor stad, full med ljus
och många ljud som han tidigare aldrig hade hört. Där tycktes finnas hur många människor
som helst, och de åkte omkring i metallvagnar utan hästar. Husen var lika höga som Nålberget
hade varit, och någon skog syntes inte till. Allt detta hade Felix läst om i den konserverade
boken, och Nålberget, skogen och Fabian, samt allting annat, tycktes mer och mer overkligt,
som om det aldrig hade existerat. Det fanns ingen anledning till oro, för Felix kände det som
om han egentligen alltid hade bott i denna nya, fyrkantiga värld. Till och med hans eget namn
lät obekant.
Så Felix blev Guy Hope, om nu allt detta kan ses som Hans födelse. Befrielse ifrån
Sjukdomen, hade någon sagt i början. Egentligen måste det vara så att Han alltid hade funnits.
Det är åtminstone en förklaring som är svår att argumentera emot. Själv mötte jag Guy Hope
när jag var tretton år gammal. han räddade mig från min Rädsla, men hade åtminstone den
goda smaken att låta vår bekantskap fortsätta på obestämd tid. Kanske kommer jag en dag att
få den konserverade boken av honom. Tills dess får andra bedöva det onda med tabletter. Sov,
sov, sov, säger de brandgula kapslarna innan de slinker ned i mitt svalg. Inte-för-alltid-sov-
tabletter kan vara ganska användbara ibland. Om inte annat kan de få andra att vakna.
Den Ende Vännen lyckades övertala den dumdristige att fortsätta att abonnera på
livslögnen. Tänk att man aldrig kan få ro ett egenhändigt fattat beslut i land, även om det
skulle vara ett misstag. jag vill göra mina egna misstag. Jag vill.
33
GUY HOPE
Guy Hope är nittiotalets stäppvarg, och Han låter sig inte förklaras med mindre än en
avhandling som jag inte orkar skriva. Det skulle krävas en lärobok för var och en av Hans
egenskaper, och här sitter jag och försöker göra Honom rättvisa genom några få rader... Å
andra sidan kan man aldrig veta om man lyckas beskriva sanningen, eller om läsaren förmår
uppfatta den. Kanske är det bättre att sublimera helheten till några väl valda stödord, och
lämna resten till människornas eget förstånd och fantasi. Mig är det naturligtvis helt likgiltigt.
Jag försöker bara att vara omtänksam, eller något sådant. Även om allt pekar på det, så är jag
kanske inte ensam om Guy Hope. Kanske finns det andra som har en liknande följeslagare;
jag har aldrig frågat. Sånt frågar man bara inte. Jag skulle själv aldrig förråda Guy Hope till
förmån för ett ynkligt svar på en ynklig fråga, från en person som kanske inte alls kan göra sig
förtjänt av det, vad vet jag?
Det finns en enda makt som i viss mån kan besegra Guy Hopes otvivelaktiga styrka, och
det är Kontrollen. Kontrollen sitter på sin tron bakom stålmurar och låter sig inte manipuleras
i första taget. Det är inte alls så att Kontrollen har för avsikt att skada mig eller att sabotera
mina egna avsikter. Tvärtom är den ofta en livräddande instans, alltid beredd och ständigt
fullastad med sinnrika metoder att försvara mig med. Den enda nackdelen med Kontrollen är
att den inte hyser någon som helst respekt för människans spelregler, värderingar, normer och
funktioner etc. Och eftersom ingen annan än jag själv känner till Kontrollen, blir det
naturligtvis jag som får ta ansvaret och stå till svars för dess handlingar, vilka med all rätt
ibland kan kallas för överdrivet bisarra.
Kontrollen handlar helt enligt lustprincipen, det vill säga att ge mig omedelbart beskydd
och tillfredsställelse, och den struntar glatt i den pina och skam som jag kan tänkas gå igenom
till följd av dess aktioner. Som till exempel, när den berövar mig synen eller hörseln för några
ögonblick; vad kan jag göra i en sådan situation annat än att försöka finna på en trovärdig
förklaring till det beteende som sinnesförlusten har resulterat i? I sådana situationer, när jag
tvingas att stå till svars för Kontrollens handlingar, är Guy Hope oumbärlig. Där har vi Hans
mest konkreta funktion.
"Allting är som det är, fast samtidigt", sa jag en dag när jag egentligen ville säga något
annat, men inte kunde på grund av förbjudna ord. Uppfinningsrikedomen är ibland outtömlig.
"Det blir iskallt när jag rör mig" betyder "Jag fryser om fötterna, och det går kalla ilningar
genom kroppen när den ena vidrör den andra". "Jag kan skrämma någon därför att jag ser ut
som en marsmänniska" betyder "Mitt huvud är alldeles för stort och har konstiga
34
proportioner, och jag skäms för att visa mig i den här kortklippta frisyren". "Jag mår illa och
får huvudvärk av värmen, och dessutom kan man få hudcancer av för mycket solljus" betyder
"Jag vågar inte sola och bad därför att min kropp är olik alla andras, och jag skäms för att visa
det".
Guy Hope brukar tjata på mig att jag ska säga helt andra saker (Han är mycket aggressiv av
sig), och då skulle det enligt ovan givna exempel låta så här: "Du är en underbar människa,
och du är ett stort jävla svin, och jag kan inte stå ut med båda samtidigt"; "Jag hatar mina
fötter, och jag hatar när de talar om att de finns"; "Jag hatar att alla tycks klä i allting, och
ändå har de ett sådant bestyr med sitt utseende, och jag hatar att de inte ser att jag är
annorlunda och behöver specialbehandling"; "Jag hatar att folk alltid går omkring och
exponerar sina kroppar så mycket som möjligt, trots att de kan säga att de har komplex för det
ena och det andra".
Hatet är det allra mest förbjudna, och skulle jag använda mig av någon av Guy Hopes
formuleringar så skulle Kontrollen aldrig förlåta mig. Jag vet inte riktigt vad som skulle
hända. Det är en alltför stor risk att ta. Men det går tämligen lätt att lura Kontrollen. Hitintills
har jag gjort det genom musik, skrivna ord och kanske måleri i någon mån. Dessa former av
kommunikation är alldeles för subtila för att Kontrollen skall kunna upptäcka min list.
Dessutom är det ju ingen som tar konstnärligt budskap på allvar. När folk en gång har insett
att man har vad de kallar för talang eller begåvning, då nöjer de sig med detta och tar det som
en självklarhet som inte betyder så mycket i sig själv. Dessvärre har Kontrollen börjat att
upptäcka mitt raffinerade sätt att gå honom bakom ryggen, och jag har sannerligen fått känna
hur omfattande hans makt verkligen är. All kreativitet och inspiration, ja till och med den
ursprungliga förmågan, kan han ta ifrån mig på ett ögonblick. Jag försökte att lura honom
genom att säga att jag tänkte sälja all min musikutrustning, och jag gick till och med så långt
att jag plockade undan alltsammans och satte in en annons i tidningen. Kontrollen blev
mycket glad över mitt beslut och tyckte att jag då lika gärna kunde få förmågan tillbaka,
eftersom jag ändå inte skulle kunna använda mig av den längre. Detta bevisar hur korkad
Kontrollen i sanning är. Så snart jag hade fått förmågan tillbaka, plockade jag naturligtvis
fram utrustningen igen, och till dem som ringde på min annons sa jag att allting redan var sålt.
Jag hann inte mer än att göra detta innan Kontrollen berövade mig förmågan igen. Inte ens
Guy Hope kunde komma med något gott råd i denna fråga, och det faktum att alla personer i
min omgivning hävdade att det vore ett fruktansvärt misstag att sälja grejerna och inte skapa
mer, gjorde inte saken lättare för mig. Det är svårt att välja mellan två lidanden som tycks lika
stora. Guy Hope har börjat att antyda att det endast finns en sak att göra för att lyda
Kontrollen med så lite lidande som möjligt, och det skulle vara att förneka att jag någonsin
ägt någon förmåga. På så sätt skulle Kontrollen få sitt syfte tillgodosett, men jag skulle
samtidigt kunna tala om för honom att han inte alls har tagit något ifrån mig eftersom det
aldrig har funnits något att ta. Det skulle vara hämndens största triumf. Dessvärre skulle jag
bli tvingad att helt sluta tala med människor.
Det här slaget är visserligen inte avgjort ännu, men innerst inne vet jag vad utslaget
kommer att bli. Det är bara så svårt att ta steget fullt ut, medan man fortfarande har att ta
ansvar för det sunda förnuft som omgivningen förväntar av en person som de anser vara frisk
och normal. Prattanten kräver också ett val, och jag undrar om hon verkligen förstår vilka
alternativ som står till buds. Alla ord som lämnar min mun blir till lögn på vägen till hennes
öron. Kontrollen skriker åt mig att vara tyst, eftersom hon ändå bara tror att jag ljuger, men
35
det struntar jag faktiskt i. Om hon sitter och har betalt för att höra mig ljuga, så kan hon gott
stå ut med det.
36
GUY ÄLSKAR DIG
Nattdrömmar nedtecknade efter uppvaknandet
Brevet måste ha varit gjort av pommes frites, med texten nonchalant lagd på ett bord. Det
fanns ingen plats i bussen där jag kunde sitta ensam, så jag fick lov att sätta mig bredvid
någon. Som reaktion på detta drog han ut två synålar ur halsen på mig, som för att reta mig,
och kastmärket i hans panna blödde fuktigt. Hans mor måste ha förklarat för honom att han
hade all rätt att bestämma över sitt eget liv, och mina försök till osynlighet försvann
någonstans på vägen. Det var nog ett sjukhus jag var på väg till. Väl framme stod två
ynglingar och spelade välbekant musik utanför byggnaden. Det skulle kunna vara så att de
sysslade med repetitioner, det kan tänkas. Nu cyklade jag naken genom korridorerna och
vågade inte stanna på grund av mina armringar. Jag kom fram i hallen till farmors gamla hus.
Berättade hemligheten för en flicka som bodde där, och som jag drack svagare choklad än
hennes med. Efteråt intog jag en massa bakelser i varuhusentrén.
I väntan på läkarundersökningen satt de andra och kände sig torra i halsen på grund av mig.
Jag lånade läkarens moped och körde över en hög bro. Hade svårt för att växla, för jag hade
aldrig tidigare suttit på en moped. Fick slutligen punktering, och framhjulet blev alldeles
krokigt. Skämdes när jag berättade detta för läkaren, men han var snäll och hade till och med
köpt ett plastgevär till mig, som innehöll Årets Sats. Satt i ett väntrum, tillsammans med de
andra, för att få komma in till psykologen och tala. Det såg ut som en trång lägenhet i
ruinerna av min döda mormors gamla hus i Tyskland. Någon spelade golf, när korridoren blev
till en buss ur vilken jag steg av. Jag var sur på mig själv, men psykologen tog min hand och
kysste den välkomnande. Hon hälsade även på mormor och gjorde ett gott intryck på henne, i
de fina kläderna och den vackra gestalten. Efter det befriande samtalet hade bussen åkt sin
väg, och jag visste inte hur jag skulle hitta tillbaka till väntrummet. Gjorde namnbyte, så att
de inte skulle fråga mig varför jag var där. Försökte att sätta mig bredvid den minst farlige av
dem, men pappa krävde att få se på min TV. Gick tillsammans med de andra nedför en trappa.
En av dem halkade omkull och slog sig riktigt ordentligt. Jag erbjöd honom instinktivt min
hjälpande hand. Då skrattade han hånfullt och klarade sig upp utan besvär. Två pojkar av den
aggressivare sorten överföll mig i en mörklagd trappa. Den ene var skäggig och ranglig, den
andre en tjock kluns. De torterade mig för att få pengar. De fick en krona. Tusen kronor hade
jag gömt innanför underkläderna. Blev trots allt kidnappad och bortförd till den enes bostad.
Gömde en nyckel ovanpå en hatthylla. Fick ej gå på toaletten, så jag spelade förälskad i den
ranglige för att vinna tid. Den fete visade en massa fotografier ur ett album. De föreställde
nakenbilder på mig och min pappa. Jag stal dessa. Den ranglige förvandlades till mamma.
Hon hotade mig med kniv när jag vägrade att lyda. Lyckades till sist fly. Sprang och sprang.
37
Rusade genom en hage och släppte ut korna. De började att äta upp varandra, så mamma var
tvungen att ta en omväg för att hinna ikapp mig. Jag gömde mig i en snöhög som
förvandlades till en skidbacke. Folk körde över mig på sina skidor. Plötsligt brann mammas
hus upp och antände även ett grannhus, men människorna därinne hann oskadda ut. En pojke
närmade sig mitt gömställe och frågade om han fick följa med mig hem och äta gröt. Han
verkade ha något fel på ena benet. Han fick vänta ett slag medan jag letade efter ballonger.
Jag valde att inte låta honom följa med hem till mig. Dessutom kunde jag ännu inte lämna
värnpliktskontoret eftersom de fysiska proven återstod. Dumma motionscykel. Läkare fäste
döda ormar på min överkropp och testade hur länge jag stod ut med att ligga på det viset.
Jag hängde tillsammans med andra pojkar i långa stegar i ett jätteträd. Meningen var att alla
skulle lyckas ta sig upp till toppen där det fanns en platå. Där skulle de sedan bygga in sig i
någon slags hydda av papper. Det var visst ett kraftprov. Jag kunde inte komma längre upp,
utan hängde i min stege, flera hundra meter ovanför marken, och jag visste inte hur jag skulle
bära mig åt. Jag blev tvungen att få hjälp av läkarna, och plötsligt befann jag mig på platån,
där en rasande man började att förnedra och förakta mig. "Sadist", sade jag till honom. Jag
blev fråntagen mina kortbyxor och det andra jag hade haft på mig, och jag skulle nu föras till
bestraffning, avrättning eller något sådant. Jag bar byxorna i handen och gick naken utmed en
väg som ledde till helvetet. Alla skrattade. På vägen dit dök en man upp, lika elak som de
andra, och undrade varför jag inte kastade byxorna. "Ingen har sagt till mig", svarade jag. Då
ledde mannen mig lite avsides, mot en sluttning som rasade ned mot en flod. Vi sprang ned
mot vattnet, och han visade mig hur grunt det var, och att man kunde vada över till den andra
sidan. Han berättade att det någonstans långt borta fanns en sjö som var upplyst av himlen,
och om jag bara kunde hitta dit så skulle allt bli bra. Jag vadade snabbt över floden, så att
ingen skulle se mig. På andra sidan började jag min vandring genom stadsbebyggelse, skolor,
fullt med barn och video. Allt verkade utspelas i Japan. Sedan kom en bilväg, och jag följde
den men märkte att jag plötsligt flög en bit ovanför marken. Vinden blåste mig längs vägen.
Efter mycket lång tid såg jag en hamn, och där satt många människor. Ingen tycktes märka att
jag faktiskt flög. Så fick jag syn på märkliga och lysande månformationer och hörde ett
kraftigt ljud från dessa. Ingen, utom några små barn, tycktes reagera på detta. Jag kände mig
lite äldre än jag var, när jag plötsligt fick se tre farkoster i skyn. De landade i vattnet, en efter
en, och det hela var mycket majestätiskt. Men endast jag själv och några andra rusade fram
till nedslagsplatsen. Jag insåg att ingen förutom dessa barn kunde se mig och farkosterna.
Tillsammans mötte vi rymdmänniskorna. De var glada över att det fanns några som kunde se
dem och tala med dem. De såg ut precis som vanliga människor. Vi kramades, skrattade och
talade till varandra som om vi på något sätt hörde ihop. Jag kände mig mycket lycklig.
Plötsligt kom en mängd jordfarkoster, för att fånga mig och föra mig tillbaka till
bestraffningen. Så gick det till när jag fick frisedel.
Äntligen var jag hemma igen. Helvetet hade benådat mig, och jag kunde andas ut. Jag satte
mig ned för att se en videofilm. Plötsligt började fjärrkontrollen att pipa mycket högt. Jag
provade att kontrollera batterierna, stänga av teven och videon, men pipet fortsatte. Slutligen
visade det sig att det inte alls kom från fjärrkontrollen, utan från en tidning som låg i närheten.
I ryggen på tidningen, där den var häftad, kunde jag känna två små utbuktningar, likt små
piller. Jag tog ut dem ur tidningen och fann till min förvåning att de var någon form av
38
glödlampor. Plötsligt fanns det också ett modellok i tidningen, en vagn och andra tillbehör till
en modelljärnväg. Jag började att bygga upp alltsammans. Någon obestämd person stod
bredvid och övervakade vad jag gjorde. Det kan ha varit min mor. Hon stod bakom ett
försäljningsstånd. jag var mycket aggressiv mot henne, men hon kämpade emot. Hon slog mig
faktiskt, trots att jag var arton år gammal, och jag tappade styrkan och blev som paralyserad.
Pappa kom något senare, men stod bara och såg på. Mamma hånade mig och kallade mig
"psykbarn" med äcklad röst, och hennes ögon bara hatade. Hon jagade mig genom lägenheten
och tvingade mig att tvätta alla fönstren. Hon ville fånga mig därför att det växte ett litet
huvud på min ena överarm. Dessutom satt mitt ena öga i mitt vänstra öra. Mamma kastade
bensinbomber på mig tills jag brann upp. I det ögonblicket talade Kontrollen till mig för
första gången. Det var också första och sista gången som hans röst lät vänlig. "Guy älskar
dig", sa han.
Guy Hope är alltid snabb i vändningarna när det gäller att godkänna eller fördöma
människor åt mig. Hans omdöme har visat sig vara en uppvisning i precision. Naturligtvis är
det Kontrollen som klubbar besluten, men eftersom Guy Hope har visat sig vara mer än
pålitlig, så brukar Kontrollen låta Honom sitta på ordförandeposten emellanåt, åtminstone när
det gäller social kontaktekonomi. Kontrollen kan naturligtvis vara helt lugn, eftersom han har
försett mig med diverse primära mekanismer, vilka träder i kraft vare sig jag eller Guy Hope
vill något annat. Ögonmakten har jag redan beskrivit. Ransonering är en annan metod. Så
snart min vänkrets blir överbefolkad (vilket sällan inträffar) utsöndras en fysisk energi som
jag brukar kalla tankehormoner. Dessa fungerar som ett bedövande gift på omgivningen, men
kan också verka helt dödande. För det mesta räcker det dock med en liten engångsdos för att
även den mest sociala sällskapsmänniskan ska fly för livet. Det rör sig då i allmänhet om
tämligen begåvade personer. När det gäller tröga individer, som verkar till synes immuna och
inte låter sig påverkas, är en längre tids depåbehandling det mest effektiva tillvägagångssättet.
En del människor verkar kroniskt beroende av ens umgänge; de kan få fasansfulla recidiv av
kontaktbehov, och då är det lämpligt att ge dem en regelbunden underhållsdos. Det bästa med
tankehormonet är att det fungerar utmärkt även via telefon. När vederbörande inte har ringt på
minst sex månader, finns det anledning att dra en lättnadens suck i vetskapen att medlet har
haft sin goda verkan. Viktigt att notera är att man bör vara ganska restriktiv i användandet av
tankehormon, eftersom det hämtar näring ur övrig mental energi. Man kan således bli
tämligen trött av alltför stor utsöndring. Risken att bli fet föreligger också, eftersom man
brukar äta ovanligt mycket. Idealvikten för en person som regelbundet utsöndrar tankehormon
är sextio kilo, och det rekommenderas att man sover i genomsnitt tio till elva timmar per
dygn.
Meningen med ett sådant här liv är enkel. Resans mål är den totala förintelsen, förnekandet,
att inte längre vara. Det kan låta ganska ödesdigert och kvalfyllt, men tvärtom bör det
rimligen lösa alla möjligheter till uppkomst av problem. När inget längre finns, då finns ej
heller några problem. Det hela är en träningssak. Självfallet är det aldrig lätt att bli avvand,
och abstinensen i detta fall kan förvisso vara mycket plågsam. Men det gäller att hålla
huvudet kallt och inse att alla impulser till resignation kommer från den beska och mycket
giftiga syran Hopp. Det gäller att stå emot hoppet om man skall kunna nå det slutliga
oberoendet. Självbevarelsens sekundära drifter måste envist motarbetas och förnekas. Guy
Hope måste dödas för att sammansmältning med Kontrollen skall kunna ske. Ett sätt att
eliminera Guy Hopes makt är att avslöja Honom för omvärlden. Det var därför Kontrollen
gav mig tillåtelse att nedteckna denna skrift. Jag har gjort så gott jag har kunnat. Det kanske
39
kan framstå som om Hans egenskaper är goda och positiva. Detta är helt felaktigt. Det är inte
jag som är Guy Hope. Det är inte jag som är Kontrollen. Det är inte ens jag som är Mike
Arrow. Det är jag som inte är någon alls. Det finns inga jag överhuvudtaget. Det är
omgivningen som skapar jagen, medan jagen inte är något alls i sig själva. Kontrollen är
förvisso inte heller något jag. Det vi brukar kalla för jag är endast materia, ställd i specifika
sammanhang. tankar, personlighet, känslor; allt är materia ur vilka omständigheter skapas.
Dessa omständigheter kräver kategorisering, organisering och strukturering. Därav order
"jag". Det går inte att tala om "mina tankar", "mina känslor" etc, eftersom dessa är materia
som man på intet sätt äger eller råder över. Det är omständigheterna, det vill säga andra
människors så kallade tankar och känslor, som orsakar ens "egna" tankar och känslor. Utan
intryck, påverkan, stimuli — inget jag. Därför måste man göra sig oberoende av nämnda
företeelser, i arbetet att bli fri ifrån existens. Kontrollen hjälper mig i detta arbete. Guy Hope
har försökt att förleda mig med vackra ord. Nu har jag slutat att förstå sådana ord, så det är
inte mycket Han kan göra. Håll med om att jag är tokig!
40
ENDERA DAGEN
En gång försökte jag att övertyga Svarta Frun om att jag kom från en annan planet. Det var
när hon fortfarande var mottaglig för min person och oberoende av andra. Jag uttryckte det
aldrig i konkreta ord. Det skulle ha verkat alltför orealistiskt. I stället delgav jag henne bisarra
omständigheter kring mitt liv, så att hon själv skulle kunna dra den slutgiltiga slutsatsen; att
jag inte var mänsklig. Jag avbröt emellertid bekännelsen i god tid, eftersom hon blev all
mindre pålitlig. Risken förelog nämligen att hon skulle kunna tro att jag var sinnessjuk.
Människor har en märklig förmåga att stämpla obehagliga sanningar på det viset. Allt som de
inte är i stånd att förstå, kallar de antingen sjukt eller religiöst. De har verkligen inte stor
fantasi. Allt måste kategoriseras och inordnas i speciella fack. Dessa fack måste sedan i sin tur
indelas i större övergrupper. Allt som inte låter sig kategoriseras betraktas som spektakulärt
och misstänkt. För att förstå effekten måste man först och främst förstå orsaken. Allt har en
orsak. När människan inte finner någon orsak, då kan det heller inte finnas någon. Sedan tror
människan att effekten lever ett fristående liv, att den efter en viss, normal tid inte längre är
beroende av orsaken.
En dag blev jag mycket illa behandlad av den Ende Vännen. Naturligtvis förstod han inte
vad det var han sysslade med, när han envetet härmade mitt sätt att gå, min kroppshållning
och mitt sätt att tala. Det är ingenting att klandra honom för. Jag skulle ha kunnat göra
detsamma mot honom, och han skulle verkligen bara ha skrattat åt det. Även hans inre,
verklighetsprövande känslor skulle ha skrattat åt det. Det finns en sak som är värre än
mindervärdeskomplex, och det är att andra vet att man har dem. Effekten är alltså mer
skamfylld än orsaken. Det finns ingen orsak bortom den yttersta orsaken. Allt måste bevisas.
Sedan gäller det att våga välja. Det finns ingenting som heter glädje. Det skall inte finnas
någonting alls. Det skall inte finnas någonting att beskylla mig för. Det skall inte finnas något
att avkräva mig. Det skall inte finnas några förväntningar alls. Försök inte att inbilla mig att
detta är jag. Orden börjar att bli konstiga nu. Sedan var det hon som var så mager att hon fick
skavsår när hon rörde sig.
Vad finns det att vara rädd för egentligen? Det har blivit bestämt att han inte har någon
mamma längre. Tyvärr kan han inte hata henne, men han kan tycka riktigt förjävligt illa om
henne, och kalla henne skräckhäxa, samt önska henne så mycket lidande som hon kan utstå
utan att begå självmord. För det skulle han aldrig stå ut med. Då skulle hon i vilket fall ha
vunnit över honom. Nej, det bästa vore om han själv tog livet av sig. Då hade han verkligen
visat henne vem som bestämmer över hans liv, och hon kunde stå där med otvättad hals.
41
Hon slår honom fortfarande. Nästan varje natt kommer hon med uppladdade knytnävar och
giftigt hånleende. Han har börjat att slå tillbaka, men armarna känns som bly, och luften är
seg som gelé. Alla hans försök till slag studsar tillbaka på honom själv.
Många andra nattliga besökare har han också. När mamman sover kommer de med andra
alternativ. Pojkar som är fascinerade av honom. Men i slutet behöver de honom aldrig. De tar
för sig bäst de vill; äter delar av honom och lämnar honom att ruttna i en flod av svett. Denna
flod kallas Skammen. Han försöker att tillfredsställa alla på en och samma gång. De märker
att han njuter av det, och de förödmjukar honom för det. Varje känsla han lämnar ifrån sig
spikar de upp på allmän anslagstavla till allas förnöjelse. Där står de och hittar på dumma
skämt om Den Äcklige som tror att någon kan tycka om honom. Deras ögon är ihåliga, och
deras munnar stora som avlopp. Tänderna gnisslar av skratt. Ett stumt skratt som ekar i
honom så att nerverna vibrerar som en massagestav. Han tycker faktiskt att hela hans kropp
känns som vore den gjord av elektricitet. Deras öron är mikrofoner som spelar in hans tankar.
Sedan spelar de upp dessa för honom så att han får skämmas riktigt ordentligt. Med sina
röntgenblickar ser de hans obehagliga kropp, samtidigt som de med stolthet visar upp sina
egna för att hålla honom borta från sol och bad. Deras näsor förvrids av hans pestlukt, och de
låser in honom på en toalett. I mörkret får han sitta och i bakgrunden höra deras illasinnade
ord. Ibland låtsas de vara intresserade av honom, så att han skall visa dem någon känsla. Men
så snart han gör det, drar de sig demonstrativt undan och skrattar åt honom och hans tafatta
försök att bli en av dem.
När jag var nio år gammal och tillfälligt bodde på en barnpsykiatrisk avdelning för
observation, blev jag, vid ett besök i badhuset, doppad med huvudet under vattnet av en
kvinnlig personal med långt, svart hår. Jag har badat en gång sedan dess. Jag antar att hon
handgripligen försökte att avvänja mig från min påstådda vattenskräck. Jag vågade ju inte
dyka som de andra barnen. Alla berättelser kommer att upprepa sig, om och om igen. I olika
former och under olika beteckningar och namn. Jag hatar när ingredienser godtyckligt
accepteras som någon slags dagens rätt. All denna smörja som vi medgörligt gapar och tar
emot. Det är ingen vidare begåvad kokkonst. Världen håller på att förintas medan vi sitter och
diskuterar fotbollsmatcher. Det går att förakta det mesta. Särskilt populärt är det att förakta
Föraktaren. Särskilt lättsamt är det inte att sitta ensam i denna upplysta värld, när man inte
förmår att låta andra bada i strålglansen. Hur mycket strunt kan man fylla några sidor med
egentligen? Ni har nog inte förstått ett minsta dugg. Endera dagen kommer ni att ångra er.
Livet är ingenting för äckelmagade. Dåren kommer att sprätta upp sin mage inför tusentals
åskådare på en väl upplyst scen. Hur skriver man en saga för barn?
Den Döende har förlovat sig, fick jag höra. Det gör mycket ont att få reda på en sådan sak.
Det måste betyda att man är glömd, en gång för alla. Han har funnit sin väg och lärt sig att
hitta i livets labyrint. Jag skall inte vara elak och försöka springa ikapp. Han skulle bara
skämmas inför henne. Vem är hon? Kan hon ge honom lika mycket, eller behöver han inte
mer? När det begav sig såg han ut att behöva allt jag kunde uppbringa, om inte mer. Han såg
ut att vara utvald att beskyddas. Han såg ut att vara oförfalskad och helt igenom äkta och
oskuldsfull. Han såg ut att behöva någon som kunde ta hand om hans oförstådda inre. Även
om han inte samtycker, så finns nog hela jag kvar i honom, ty jag har aldrig varit mig lik
42
sedan vi skildes. Jag offrade min enda chans på honom, och han tog emot den, men försökte
att lämna tillbaka den när han tröttnade. Jag tror att han glömde att låsa efter sig.
Prattanten kommer att lyssna till mig tills även hon tvingas tröttna. Vem kan ersätta henne?
Vem kommer att veta vad som har pågått i det lilla rummet med värmefläkten om hundra år?
Hur gör man när man säger adjö för sista gången? Hur vet man när det är dags? Måste det alls
bli dags...
Något mycket hemskt kommer att hända, det vet jag. Man skulle kunna mörda någon på
öppen gata för att få lite uppmärksamhet. Man skulle kunna göra vad som helst. Var kommer
all denna feghet ifrån? Tala inte om för mig vad man får och inte får. Det jag är allra mest
rädd för är att någon ska ge mig en tvångsinjektion. Någon knarkare kanske kommer fram till
mig och bara sticker en nål i armen på mig. Eller när jag ligger ensam i min säng om natten,
och lyssnar på musik, så kommer någon bakifrån och klyver mig mitt itu med den stora yxan.
Trädets grenar utanför fönstret blir till ett hånleende ansikte, eller ett svävande spädbarn, det
beror på hur man riktar blicken. Julskinkan i ugnen förvandlas till farmors huvud. Hennes
mun är förvriden i ett fasansfullt skratt. Mamma slår mig så att jag får en bula i pannan.
Därefter trycker hon en avkyld kniv mot bulan så att den ska gå tillbaka. Pappa ligger
utslagen på soffan, medvetslös i ett alkoholdelirium, och jag skulle vilja klä av honom och
göra saker med honom. Jag blir skräckslagen när jag råkar slå sönder en tallrik, och är
övertygad om att mamma kommer att döda mig för det. Men hon säger att det inte gjorde
något. I stället slår hon mig fördärvad därför att jag är kissnödig och behöver gå på toaletten.
Hon slår pappa också, i huvudet med en stekpanna. Sedan kastar hon ut radion från
balkongen. Jag petar snor och kletar fast det på väggen bredvid sängen. Jag är alltid tvingad
att återvända till hemskheterna.
Om man verkligen vill känna att man finns, så är rädsla det enda sanna medlet. Allt annat är
tomt, intet. Det behövs ett visst mått av hot i existensen. Det är ingen tillfällighet att det
ständigt pågår ett krig i världen. Just nu, i detta ögonblick, blir ett barn dödat av sin mamma
eller pappa. Det är ingen tillfällighet att det blir så. Vi kämpar så förtvivlat för att spara tid.
När vi sedan inte har annat än tid, måste omständigheter skapas vilka kräver tid att reda ut.
Det gäller att hela tiden skjuta skulden på någon annan, så att tiden blir jämt fördelad.
Nu börjar det verkligen att spåra ur. Guy Hope försöker att få någonting sagt, men jag låter
Honom inte. Kontrollen börjar bli otålig. Det är snart dags nu.
Jag har ingenting mer att säga, inget mer att bekänna, ingen mer att anklaga, ingen mer att
lovprisa. Ni kan ta era förpestade åsikter och koka en härlig soppa på. Låt er väl smaka! Nu är
det jag som skall njuta. Nu är det jag som bestämmer. Nu är det jag som tänker, och nu är det
jag som väljer. Det finns faktiskt ingen sida ni kan ställa er på. Tankarna ställer sig i givakt
och väntar på nästa manöver. Framåt marsch! Ut, bort ska ni. Den Ende Vännen kan bli ett
hot. Han vet alldeles för mycket för att låta sig avrättas. Men det finns metoder för allt. Nu är
det jag som ska utnyttja, håna, svika, bedra och glömma...allt. Ett enda ord, och jag dödar dig.
Ta väl vara på dina sista sekunder. Trodde du verkligen att du var värd så mycket? Nu är det
faktiskt inte Den Döende jag talar om. Han är alldeles för oskyldig för att vara värd mina
onda gärningar.
Konversation i tre akter, blott en minut och er tid är ute. Krampkval kan vi kalla det. Man
kan inte se förrän man öppnar spangloberna. Skurtrasorna breder ut sig för att desinficera min
hjärna. Det kroppsliga kalhygget skall förgiftas med en dödlig dos. Smakar det gott, lilla
mamma? "Låt mig inte störa", säger pappa och ser på. Han är minst lika hemsk som hon. Det
vilar en förbannelse över er båda!
43
Och De Unga Ankorna
44
LÄNGTAN
Skönheten och Odjuret trängs i Min kropp, vandrar in och ut genom Mig. Det sägs att Jag
har gått upp i vikt, men det är en förbannad lögn. En skir men livskraftig lotusblomma växer
och frodas i Min mage. Den är ljusröd, med lång och kraftig stjälk, och från den kommer
Herren Brahma att födas — universums skapare av de levande varelserna.
Ta en Nozinan och du får sova hela dan, tralala! Jag skulle så gärna vilja ge denna person
en kram, fast jag egentligen vill ge tusen. Denna människa som jag så efterlängtat kommer
till, men alltför sällan, som är så klok och så vänlig. Denna människa vet inte vad jag
egentligen tycker eller vill. Det är min plågsamma hemlighet. Men likväl lyckas jag
upprätthålla någon slags relation, och det tycks fungera, har så gjort i några år nu, men jag
längtar.
Vrede är förbjuden frukt. Hur skall jag kunna visa vrede när det förbjuds mig att ringa? Den
där förbannade Datafjollan tycks inte vilja ringa heller. "Vem är det som skall vinna?", frågar
han när vi inte har ringt till varandra på mycket länge. Jag begriper mig inte på folk som det
går bra för. "Det går nog för bra för honom", sa en annan av mina bekanta en gång. Ja, han
har sagt det alltför många gånger, men jag har slutat att lyssna. Han är tjock och satt, och jag
begriper mig inte på hans snytningar och hostningar. Jag hatar människor som hostar eller
skriker eller talar alltför högljutt. Kanske beror det på mina egna begränsade resurser. Men
jag längtar. En annan patient kallade henne Moder Jord, och det är jag benägen att hålla med
om. Jag har träffat henne två gånger, och båda gångerna kallade hon mig "grabben", trots att
jag känner mig lastgammal. Hon sa också "Vi ska nog få ordning på ditt liv, ska du se!", och
jag hoppas att det kanske kan bli så någon gång. Hon sitter på ett vårdhem och botar såna som
jag.
Det står en påbörjad målning i mitt lilla arbetsrum. Förr i tiden målade jag ganska friskt,
ganska surrealistisk och Dali-inspirerat. När jag var tretton år och bodde på barnhemmet,
sålde jag en tavla till en turkisk konstnär som var på besök i staden. Några andra målningar
skänkte jag till barnhemspersonalen. Det var Penselsvängaren som lärde mig att måla i akryl.
Han bodde tillsammans med mamma på den tiden när även jag bodde med henne, innan
Flykten.
45
Nu står det ett påbörjat porträtt i min lägenhet. Det är vännen Palle som skall avbildas.
Målningen har stått så där i ett antal månader nu, och jag får ingenting gjort. Ångest bara jag
tänker på det. Tidigare målade jag ett porträtt av Datafjollan (ex-den Ende Vännen) som
skulle skänkas till hans ömma moder. Men han var så fåfäng att han behöll den själv. Nåväl,
jag är nog ingen konstnär när allt kommer omkring. Jag hatar att avporträttera det som redan
existerar. Och ändå är det så jag har arbetat hela tiden. Med linjal och maskeringstejp har jag
försökt att återge verkligheten inom mig.
Varför kan jag inte måla? Palle hjälper mig med musikinspelningar, och jag har lovat att
måla hans porträtt som en slags betalning för detta. Jag vill så gärna, men det kliar inte i
fingrarna. Jag har visioner, men knappast någon förmåga att förverkliga dem. Palle väntar,
men jag vet att han vet att det kommer att bli gjort. Han är den ende som vet att jag kan.
Datafjollan lever för att roa sig. Njut NU!!! Existentialisten. Mitt emotionella koagulerade,
och jag kände mig som en torkad frukt. Nu talar jag inte längre med honom, och han talar inte
med mig. Jag är mycket noga med vem jag talar med. Frånsett mina föräldrar, finns det endast
fyra personer som jag kan tala med. Resten av världens alla krakar och ynkryggar vänder jag
mig bort ifrån. Jag har alltid beskyllts för att prata för lite. Senast var det Herr Stativs mormor
som beklagade sig, så jag tänker aldrig mer träffa henne. Helst skulle jag vilja lägga in mig på
sjukhus igen, men då blir ju målningen aldrig klar, och dessutom är det alldeles för dyrt att
vara inlagd nuförtiden.
Fadern klampar ut och Modern klampar in. Vi äter kinesisk mat, och det är trevligt att ha
henne närvarande. Mödrar som älskar med sina söner och gör abort. Jag vet vad det handlar
om. Nuförtiden ägnar jag mig inte längre åt sex. Lever i celibat sedan många år tillbaka. Och
jag saknar ingenting. Jag har legat med både killar och tjejer, och jag föredrar ingetdera. Jag
spottar åt blotta tanken. Men ömhet och värme... Längtan.
Stycka sin mor, huvudet i en skål, tralala! Och de unga ankorna.

Under ett års tid bodde jag i ett torkskåp. Jag satt där hela dagarna tills det blev mörkt och
hungrigt i magen. Min lägenhetskamrat (en libanes) undrade nog vad jag sysslade med. Är all
hårväxt generande? Varför behöver inte män pudra näsan?
Jag kommer ihåg när jag bodde på Bergsgatan. Nästan jämt och ständigt tisslades och
tasslades det om mig i badrumsventilen. Det var grannarna som pratade bakom min rygg, ty
de kunde inte stå ut med att ha en sån som jag i samma hus. Jag brukade lägga ut råris i
trapphuset som svar på deras skvaller. Eller så tände jag några värmeljus och ställde framför
deras ytterdörrar, så att de skulle förstå vem jag var. Jag är Fångvakterskans Son, och jag
levde i Det Tomma Landet, och ingen har inträdesbiljett dit. Den Grå Substansen omsluter
mig i varje ögonblick, och jag väntar förtvivlat på att tiden skall gå. Jag är mycket ensam.
I torkskåpet satt jag innan jag började att åka in och ut på mentalsjukhus. Vad ska man med
mentalsjukhus till? Om man ska få psykoterapi i det här landet, bör man vara neurotisk och
välbärgad. Jag kommer ihåg när jag togs in på Beckomberga och fick så mycket medicin att
tungan svällde upp och jag trodde att jag skulle kvävas. Så fick jag en spruta mot det också.
Människor är luder och vargar. Datafjollans ömma moder fick ut mig från sjukhuset, men jag
hade helst velat stanna kvar. man blir så oerhört vårdad på sjukhuset, eller åtminstone
välvårdad. Hela dagarna ligger man, eller sitter och undrar vad personalen egentligen fyller
för funktion, förutom att de punktligt delar ut sina lyckopiller. Övrig tid sitter de och klumpar
ihop sig i sitt personalrum, vanligen i form av en glasbur. Och de pratar nonsens. Och Doktor
Hjälplös uppenbarar sig endast under veckans rond, då han vänligt men bestämt går fram till
varje patient och frågar hur det står till. Man riktigt känner hur han verkligen bryr sig om.
46
Men nu är det slut med sjukhus för min del. Jag har fått en ny medicin som inte ger några
biverkningar. Då slipper jag besvära sjukhuspacket mer. I stället är det bestämt att jag skall
börja i terapi på ett vårdhem i Ludvika. Det är Barbro (Moder Jord) som håller i ruljangserna.
Jag har väntat i två och ett halvt år på att få komma till henne. Hon sitter med sin hårknut och
ser ganska sträng ut. Hela hennes väsen är inställt på schizofrenikanalen hos patienterna. Vi
sänder ut, och hon är mottagaren som omvandlar våra förtäckta signaler till begriplig
information. Hon kommer att hjälpa mig, det har jag förstått.
Men är det egentligen något fel på mig? Ingen tycks ju hålla med om att jag verkligen
behöver hjälp. Modern säger att det inte är något fel på mig, och Fadern säger inte mycket
alls. Datafjollan betraktar min sjukdom som någon slags häftig grej som han kan briljera med
inför kamraterna. Det är ju inte alla som har att göra med en tokdåre, vilken dessutom har fått
privilegiet att bli behandlad av självaste Barbro. Men mest längtar jag. Jag skulle vilja
blomma upp igen, kanske börja skapa musik igen. Men min personlighet tycks ha börjat att
tillbakabildas. Ingen märker något. Hur skulle de kunna? Jag är en mästare på att dissimulera.
De ser mig aldrig. Den enda person som jag egentligen umgås med är Herr Stativ. Han och
jag brukar gå långa promenader, och hela tiden pratar vi en massa barnsligt nonsens,
tokskrattar eller har andra besynnerligheter för oss. Han är också tokig, på sitt vis. Men han är
nog snäll innerst inne, trots att han har fått för sig att hans Gustaf-katter av tyg är levande och
kan bli arga på mig ibland. En gång blev de så arga att de var tvungna att flytta ner i förrådet
för att slippa träffa mig. Jag förstår ju att det i själva verket är Herr Stativ själv som blir arg,
men det vågar jag inte säga, för då kanske han aldrig mer vill träffa Truls. Truls är namnet på
min Rosa Panter-tygkatt.
1988 målade jag en stor världsbild på tapeten i mitt vardagsrum. Jag kallade den Deus
Världsbild, och den visade alla stora händelser och personer i mitt liv, likväl som min tänkta
framtid. Jag tog ett rakblad och skar mig på överkroppen. Sedan tog jag den stora kniven och
gick ut i trapphuset och skrek. Sedan gick jag in igen, och skrev Moderns namn med blod i
centrum av världsbilden. Sedan kom polisen och gjorde sig lustiga på min arma bekostnad.
"Det är såna där som mördar John Lennon", sa den ene efter att ha lokaliserat Kate Bush på
världsbilden. Sedan blev jag tvångsintagen på Beckomberga, och jag önskade att jag hade lagt
mig naken bland soporna i en frysdisk på Åhléns i stället.
I fyra år bodde jag i fosterhem. Jag var tretton år när Lasse kom till barnhemmet och
hämtade mig till sitt hem utanför Härnösand. Jag var sjutton år när jag ringde till min
socialassistent och förklarade att jag inte längre orkade bo kvar i denna familj. Jag fick snart
en egen liten lägenhet inne i stan.
Fosterhemsvistelsen var fruktansvärd, frånsett de gånger då jag kikade genom mitt
nyckelhål och fick se familjens unge son sitta framför teven och onanera för sig själv. Sedan
spred han tillsammans med sin kompis ut att jag skulle vara bög, och snart kände hela stan till
detta. Men jag kontrade genom att ha samlag med Gummiface och göra henne med barn när
jag var sexton. Hon gjorde abort, och ingen fick egentligen reda på det.
47
1977 hamnade jag på sjukhus för första gången. Jag bodde på barnpsyk i Sundsvall under
sex månader. Det var roligt. Jag skar mig i armen och proppade i mig en väldig massa
Magnecyl, och så träffade jag Gummiface där. Det var verkligen en härlig tid i mitt liv.
Jag älskar månen, särskilt när det är fullmåne. Den skänker värme och ljus, och liv åt alla
grönsaker. När månen skiner är de glättiga människorna ute och förlustar sig, eller slår sönder
saker eller varandra. Då sitter jag i ljuset av en ghi-lampa och läser ur Srimad-Bhagavatam,
en helig skrift som nedtecknades för femtusen år sedan av Srila Vyasadeva, Herrens litterära
inkarnation.
Det är besvärligt att röra sig fritt bland folk på stan. De mixtrar med mina tankar och får
mig att gå vingligt eller långsammare än jag själv önskar. Ofta tvingar de mig att göra saker
som jag inte alls vill, t ex att hoppa av alldeles för tidigt eller för sent i tunnelbanan.
Jag har det besvärligt med alla parfymerier som finns i stan. De vill att jag skall gå in i dem
och säga "Nu är jag här", precis som om de har väntat på mig under hela mitt liv. Konditorier
är också okynniga. De vill få mig att köpa förgiftade mazariner med glasyr på (glas som man
blir yr av, dvs vattenglas). Jag brukar låtsas att jag inte har några pengar, eller att jag redan
har dålig mage.
Modern slog mig hela nätterna så att jag inte orkade gå till skolan. Jag gick iväg om
morgnarna så att hon skulle tro att jag var på väg till skolan, men i stället sov jag under
spiraltrappan i huset där jag bodde.
Det fanns en tid när jag var tvungen att spela in allt jag sade på band. På det viset blev jag
försäkrad om att det jag sade verkligen hade sagts. Det blev dyra kostnader för kassettband.
Jag spelade in alla telefonsamtal också, bara för att vara säker på att jag faktiskt hade talat
med de där personerna. Tänk så det kan bli. Rakblad och blodstillande medel. Avföring och
bomullsbollar. Utstående öron och en skalpell.
Jag och Datafjollan hade varit bästa vänner i nio år, när han plötsligt bestämde sig för att
jag var av lägre kast. Jag kunde inte infogas i hans glättiga och maniskt stressade liv. Det gick
bra att samtala om mig med andra, men att visa upp mig... Nej, jag skulle aldrig kunna leva
upp till hans imponerande berättelser om mig. Så jag kastades på sophögen. Han påstår att det
är jag som vill vinna kampen om vem som längst kan avhålla sig ifrån att ringa, men så är
icke fallet. Det är han som alltid är upptagen när jag ringer, eller så sitter han och knappar
med datorn medan vi talar. Det står jag inte längre ut med. Tänk om jag skulle be honom att
försöka tillbringa ett Krishnamedvetet dygn tillsammans med mig! Han skulle nog klara det,
utom på en punkt; han skulle vägra att lämna mobiltelefonen hemma.
Häromdagen stod det i Expressen att jag hade våldtagit en tolvårig pojke. Och de unga
ankorna, tralala! Allt detta beror på det kollektiva sexmedvetandet som genomsyrar denna
värld. Kärlek och sex är en sjukdom, en perverterad eskapism utan mål. Måtte jag bli botad.
Att ha sex i sinnet är nämligen också att ha sex. Pojkar har sina flickvänner endast för
havandeskapets skull. Erektion och den stora yxan.
Nog är det väl märkligt, att det enda man som författare överhuvudtaget kan få publicerat,
är kontaktannonser i porrtidningar!
48
Jag drömmer om att få resa långt bort. Inte så särskilt långt bort egentligen. Jag skulle
kunna nöja mig med London, Paris eller Hamburg. Sedan vill jag åka till Kellinghusen i
Tyskland, där mina morföräldrar bodde medan de levde. Där växte jag upp under mina första
levnadsår, och där tillbringade jag många somrar. Modern och jag brukade åka tåg dit. Jag
älskar att åka tåg. Men hon kastade kokta ägg i sovvagnskupén, så det var väl inte så roligt.
Men jag har inte råd med resor. I stället åker jag till Ludvika varannan vecka och går i
terapi hos Barbro. Resan är lång och tröttsam, och jag får sitta och vänta i järnvägsstationens
vänthall i tre timmar innan jag kan gå till terapin. Då sitter jag på en bänk och läser ur
Srimad-Bhagavatam, eller så reciterar jag mina dagliga meditationsrundor på radband, vilket
tar cirka två timmar. Det är skönt att åka till Barbro i Ludvika, trots att hennes uppgift är att
frånta mig den personliga identitet som har beskyddat mig så länge. Vem skall beskydda mig
sedan, när tillfrisknandet är ett faktum?
Det finns de som har fått för sig att jag sitter och kurar i en garderob och dricker hallonsaft
hela dagarna. Är det där jag hör hemma i deras tankevärld? Detta må ha varit verklighet en
gång i tiden, men numera behöver jag inte inreda någon slags klädkammarlivmoder för
tillfinnelse. Nej, min garderob är min portabla skyddsklädnad som jag alltid har på mig. Det
är ett faktum att man kan vara betydligt mer ensam bland folk än i sin egen ensamhet. Bristen
på förståelse. Folk har inte tid med mig. De är alla fullt upptagna med sina karriärer och
sängpartners. Nej, tack. Jag dricker inte alkohol.
Först var det neuros. Sedan blev jag en borderlinepersonlighetsorganisation med schizoida
störningar. Sedan kom höjdpunkten i och med schizofrenidiagnosen, tralala! Och nu envisas
man med att kalla mig psykos utan närmare specifikation. Det kallar jag inkompetens.
49
SKOGEN
Jag har en god vän i Linköping som jag brukar åka och hälsa på med jämna mellanrum.
Han kallar sig kristen och går på Pingstkyrkans olika möten. Detta stör mig inte det minsta.
Mitt val av religiös tradition tycks inte störa honom nämnvärt heller, trots att han ofta
kommer med dumma kommentarer och fåniga skämt. Han säger "Halleluja" och jag säger
"Hare Krishna". Det låter ganska fint tillsammans, och är förmodligen mer närbesläktat än de
kristna vill tro.
I vilket fall så tar jag återigen tåget till Linköping. Jag mår alltid bra av att åka tåg. Dock
stör det mig att man har tagit bort rälsens skarvar. Jag saknar det dunkande ljudet. Allt som är
bra tar man bort. Eller så hittar man på dumma saker för att reta mig.
Den gode vännen är ofta borta några timmar på dagarna. Oftast är det på förmiddagarna,
och det är så skönt för då kan jag recitera mina rundor i skogen som ligger strax intill.
Radbandet är nog det käraste jag äger.
En grå och söt lite katt följer mig en bit på vägen. En stund senare kommer en illasinnad
joggare med katten uppspänd på ett spjut. Man kan se att andesjälen har lämnat kattkroppen.
Den hänger slak och tung, med tungan utanför munnen.
En liten fågel pickar i gräset. Hare Krishna-mantrat lenar och läker alla sår.
Så snart jag kommit hem och står innanför ytterdörren, blir jag inspirerad, och jag ger mig
genast ut i skogen igen. Vill recitera mer. Och så möter jag den grå katten igen, och jag vill
klappa den, och den vrider sig i vällust och behag. Andesjäl möter andesjäl. Det kommer en
uppklädd dam tillsammans med en fläskterrier. En svart hund som vill skrämma bort mina
lilla kattvän.
Jag sätter mig på en någorlunda ren stubbe och låter solen värma upp halva mitt ansikte.
Dessa evinnerliga joggare! Tänk att man aldrig får vara ensam och ifred någonstans. Jag vill
ha frid i skogen. Jag vill inte se dessa världsliga människor omkring mig i skogen. Men så
inser jag att även de tjänar Herren på något sätt. Hela skogen är full av vitsippor och
blåsippor, och i var och en av dem finns en andesjäl. En likadan andesjäl som den i min
kropp.
En annan god vän till mig har lyckats att diagnosticera mina texter såsom schizofrena. En
äcklig liten insekt sätter sig på min jacka. Jag blir alldeles vansinnig, för jag hatar insekter.
Men i stället för att göra något dumt så blåser jag försiktigt bort den. Detta är
Gudsmedvetande. Att inte orsaka någon annan levande varelse lidande.
Någon har glömt en vit tröja på ett räcke av trä. "Herrens tröja", tänker jag, trots att den är
vanställd med reklam för öl.
Jag önskar att jag fortfarande levde på sjuttiotalet. Jag älskar sjuttiotalet. Alla mina
favoritskivor är utgivna 1976 eller däromkring. Kunskap kommer med dödens befrielse. Livet
står stilla och stirrar.
50
Dagens Rätt
51
...förbaskade väckarklocka! Måste du ringa precis när jag sover som bäst? Tänk att man
aldrig får sova ut ordentligt. Nåväl, det kanske i alla fall är bättre än att bli väckt på det här
viset, än genom någon som rusar in i rummet, drar av en täcket och hojtar "Upp och hoppa"
tills man verkligen rusar upp ur nyvakenhetens kalldusch och faktiskt ställer sig och hoppar
upp och ned i sängen. Om jag har fattat saken rätt, så är sängen till för att hoppa i. Ja, inte
på samma sätt som man hoppas på väder när man står i regnet, men nästan. För är det inte
så, att om kvällen ska man i och hoppa, och om morgonen ska man upp och hoppa...
...ja, apropå väder. Det finns väl inget som är mer väder än något annat? Jag blir
vansinnig när folk endast kallar sol och hetta för vackert väder. Det är väl inte vackert att bli
brun som en gammal chokladkaka heller! Särskilt som man samtidigt ondgör sig över
personer som av naturen är bruna. Och det är väl märkvärdigt att det alltid är precis
vindstilla när solen gassar som värst, medan det å andra sidan Alltid blåser när det är något
annat dåligt väder samtidigt, som till exempel regn. Och alltid blåser det motvind, åt vilket
håll man än går. Och om det är motvind när man går till kiosken, så är det garanterat
motvind när man går tillbaka också. Ja, i vilket fall så kan jag inte förstå varför folk gör en
sådan stor affär av väder. Det är precis lika dumt som att engagera sig i olika krig som
kommer och går. Det blir ju väder i alla fall...
...nej, man kanske är så illa tvungen att stiga upp ur lakansvärmen i alla fall. Fast jag kan
ju inte påstå att jag har någon lust. Magen kurrar, och jag skulle bra gärna vilja sätta i mig
en påkostad frukost. Men tror ni att det är så särskilt trevligt att sätta fötterna på ett mattlöst
golv i en lägenhet som är uppvärmd till endast sjutton grader? Tänk, jag har ringt till
hyresvärden i över tre år nu, och fortfarande har inget gjorts. Ja, det är klart — de har luftat
elementen, bytt tätningslister, proppat igen en luftventil med tidningspapper samt klagat på
att mitt möblemang inte befrämjar luftcirkulationen. Men det är ju fortfarande lika kallt! Och
inte kan jag använda värmefläkten som jag har fått låna heller, för då snurrar ju elmätaren
upp sig och gör att jag inte kommer att ha råd till elräkningen. Dessutom har jag ingen lust
att ringa till den där sakramentskade kundtjänsten igen, eftersom det alltid är samma gamla
snorkiga kvinna som svarar, eller rättare sagt frågar "om jag bor i en sociallägenhet", vilket
hon sedan gammalt känner till eftersom jag ringer så ofta...
...nästa gång hon frågar så ska jag undra ifall hon kanske har lust att flytta hit! Nej, man
ska inte tro att det går att få någon frukost idag heller. För det första så har jag inget i
kylskåpet eller skafferiet som smakar gott. Om det råkar finnas en god smak av tio sorters
müsli, så är det alltid den sorten som tas bort ur produktionen. Det slår aldrig fel. Dessutom
blir jag vansinnig på alla dessa förpackningar som är så väl förpackade att det inte alls är
säkert att man får upp dem. Särskilt syltburkar borde ingå i redskapsarsenalen i alla dessa
styrketräningspalats, eller vad det heter. Då skulle muskelbergen kunna säga att de får
vältränade fingrar också. Apropå förpackningar, så tål jag inte all denna onödiga plast som
allting måste slås in i. Vad är det för mening med snabbmat när det tar längre tid att befria
den från plast än det tar att tillaga den? Jag tror att jag blir vansinnig snart. Vad ska jag med
alla dessa sopor till? Sopsäckarna blir ju så fulla att det knappt går att få ned dem i
sopnedkastet. Tänk att de inte kan fatta att luckan till sopnedkastet måste vara större!
Dessutom är det gamla fläckar av te och kaffe i alla mina muggar, beroende på att vissa av
mina gäster inte begriper sig på att skölja ur sina muggar när de äro urdruckna. Slutligen så
tål jag inte när tevattnet fräser i kastrullen så fort man börjar hälla upp. Det är verkligen
skönt att de kommer och byter till elspis snart...
...fast då går det ju inte lika lätt att kontrollera värmen när man kokar. Jag borde verkligen
börja att baka mitt bröd själv, för det färdigköpta går ju knappt att titta på innan det faller i
smulor...
måste posten ramla ned på golvet med ett sådant brak varje gång? Det är säkert bara
räkningar, reklam och andra kärleksbrev. Brevbäraren kunde lika gärna kasta reklamen
52
direkt i sopnedkastet som sitter bredvid min ytterdörr, för det är ju där den hamnar ändå.
Men jag har hört att reklamen lönar sig. Jag hatar också alla dessa idiotiska lotterier, som
särskilt postorderföretagen skickar ut med jämna mellanrum. Tror de verkligen att man låter
sig luras mer än tre gånger? Det brukar vara så att man ska öppna tre luckor, som ser ut
precis som julkalenderns, fast i det här fallet brukar det aldrig vara tomtar och sånt bakom
pappersfliken. Nej, i stället liknar det mer de gamla enarmade banditerna, vilka hade päron
och andra frukter som man skulle få tre av samma av. Skillnaden mellan banditerna och
lurendrejeriet som rasar ned i brevlådan, är att det senare alltid ger vinst, fast man förväntas
naturligtvis vara så enfaldig att man tror sig ha haft speciell tur. Vinsterna brukar vara än
mer löjeväckande. Tänk att det alltid finns pengar när man ska slösa dem på något
meningslöst, men nästan aldrig när det är tvärtom...
...ta till exempel det här med telefonkatalogerna. Det går ju inte ens att få dem att stå
upprätt! Tar man första delen av Gula Sidorna, för att leta efter någon juvelerare som kan
värdera de gamla silverskedarna man fick i arv, då rasar de övriga delarna ihop i en
jämmerlig hög. Dessutom är det ingen mening att ringa någonstans, särskilt inte till
myndigheter och företag. Det går nämligen Aldrig att nå den man söker. Oftast går det inte
ens att få tala med något annat än en telefonsvarare. Då är det antingen telefontid på någon
annan tid än den man råkat ringa på, eller så är det lunchstängt, semesterstängt, upptaget
eller inget svar alls. Skulle man mot förmodan få tala med en människa, då går det inte i alla
fall, eftersom personen man önskar nå antingen "har semester och kommer tillbaka då och
då", "är sjuk och väntas tillbaka då och då", "sitter i sammanträde men kan ringa upp" (fast
det gör han ju aldrig), "är ute på jobb just nu, men det kanske går bra att återkomma då och
då", "har inte kommit för dagen ännu", "har gått för dagen", "sitter upptagen i telefon, men
går det bra att vänta", "har telefontid mellan då och då", "är påringd men svarar inte", eller
så kommer han tillbaka klockan 16.45, "men då har han väl gått hem". Ibland händer det att
kvinnan i växeln inte ens vet var han är, och då ber hon en att "vänta ett ögonblick så ska jag
koppla dig till...", vilken i sin tur säger samma sak. Så om man inte har viktigare saker för
sig, så kan man alltid ringa till någon offentlig inrättning och bli kopplad fram och tillbaks i
en halvtimme eller så. Just nu säger de dessutom "God fortsättning" stup i ett, bara för att
man Ska säga det så fort det inte är nyårsafton längre. God fortsättning på vaddå? Vad är det
för fortsättning som alltid börjar den första januari varje år? Nej, folk pratar så mycket
strunt. Och har de inget strunt att prata om, så går det ju alltid bra att prata om vädret...
...åh, så jobbigt det är med alla dessa bilister. Man hinner inte mer än utanför dörren så
börjar det. De har så bråttom att de måste nosa varandra i avgasröret, samtidigt som de
tutar, tränger sig förbi eller pratar i telefon eller något annat dumt. Vad har man förresten
hastighetsbegränsningar till när de inte behöver följas? Och varför måste en enda person ha
en lyxbil med plats för fyra, när det bara är han själv som åker till och från jobbet varje dag?
Det är tur att jag inte begriper något om bilar, trots att jag borde göra det eftersom min
pappa gör det...
...fördömda matbutiker! Tänk att det alltid ska vara så trångt mellan hyllorna, att man
knappt kommer fram eller förbi alla käringar som går och drar sina kundvagnar fullastade
med varor och skrikande ungar. Och tänk att alla rör sig så sakta! Har de hela livet på sig för
att inhandla veckans middagar? De måste tro att de lever för evigt. Och inte ställer de undan
sina varukorgar efter sig heller, utan det måste naturligtvis jag göra! Vuxna människor;
arma, sega stackare. Måste de hade dessa skrikande barn med sig överallt? När jag var barn
så gnällde jag minsann inte över minsta småsak...
...och detta eviga "Hej" som alla expediter, särskilt i mataffärerna, har lagt sig till med.
För tio år sedan var det ingen som sa "Hej", så varför ska de göra det nu, när de ändå gör
det bara för att de måste? Expediter är ett av de värsta släkten som finns, särskilt så kallade
expediter i storstädernas skivaffärer. Där står det alltid någon hängig, långhårig, trasklädd
53
och lagom nonchalant kille i tjugoårsåldern bakom disken och skriker till sina kunder,
eftersom detta är det enda sättet på vilket man kan göra sig hörd i en sådan butik. Om man
inte själv är begåvad med röstresurser av det högljudda slaget, så kan man lika gärna
glömma tanken på att få någon hjälp. Och ställer man sig och tittar inbjudande på honom, så
som man med gott resultat kan göra i butiker där personalen har lärt sig att befrämja
försäljningen genom att etablera kontakt med kunden, då glor han tillbaka och ser så där
nollställd ut som bara en människa av hans sort kan, precis som om det var jag som betedde
mig underligt. Eller så står han och talar med sina polare i telefon, precis så där lagom högt
så att alla ska höra hur häftig han är som ska ut och röja på kvällen. Eller så står han och
slafsar i sig hamburgare. Och tänk att de alltid röker! Man får inte röka i tunnelbanan, men i
skivaffärer får man det, särskilt om det är små försäljningsytor, vilket det alltid är...
...ja, det var nog lika bra att jag inte köpte någon skiva. Jag har ändå inte råd. Jag kanske
skulle ta och gå till banken och växla in min tyska sedel som jag fick av Modern. Men det är
nog meningslöst, antar jag. Antingen har de stängt, eller så kostar det mer att få sedeln
inväxlad än vad den är värd. Sist jag kollade så gav hundra shilling tjugotre kronor, men det
kostade trettio att växla in den...
...när ska de ta ned detta fördömda krafs som hängs över gatorna varje år? Det sätts ju upp
redan en månad före jul numera. Jag såg, när jag tittade in i en hyreslägenhet, på väg hem
till mig häromkvällen, att dom hade julgran, och då var det alltså första advent! Och nu, fem
veckor senare, står den väl fortfarande kvar. Till vilken nytta, undrar man...
...biblioteket har i alla fall öppet. Men som vanligt är alla tidningar som jag vill läsa redan
upptagna, och detsamma gäller dataterminalen som jag så gärna vill sätta mig vid. Nej, jag
går ut och tar en sväng runt stan i stället...
...tänk att dessa ungdomar inte har vett att klä sig ordentligt! Först köper de hela, rena och
dyra jeans. Sedan går de hem, tar fram rakbladet eller saxen och förstör byxorna. Jag måste
säga att det förefaller ganska osannolikt att alla dessa revor i tjock jeanstyg skulle hamna på
exakt samma ställe, nämligen på ena knät, om det vore så att det berodde på slitage. Nej, de
vill helt enkelt visa sina knän, så enkelt är det! Det är väl det enda de kan visa upp så här på
vintern, när det är för kallt att exponera resten av kroppen, vilket man ju Måste göra när det
är så kallat fint väder. Ja, en del har ju knappt några byxor på vintern heller, om man nu inte
räknar trådarna som håller ihop alla de strategiskt utskurna revorna. Och tänk att de måste
sätta sina mössor bak och fram också! Jag antar att de inte har ögon i nacken, för det är väl
ögonen som ska skyddas med hjälp av skärmen, vilken de av någon outgrundlig anledning
placerar bakåt...
...och detta eviga spottande till höger och vänster! Man kan ju faktiskt inte röra sig på
gator och torg utan att oavbrutet titta ned i marken för att studera gångunderlaget, så att
man hinner väja för dessa förbannade spottloskor som ligger utplacerade överallt. Och vilka
är det som spottar? Killar, så klart! Det tycks som om pojkar och män är skapta med en
annan slags fysiologi i käften än flickor och kvinnor. För om det är en kvinna som spottar, då
är det fråga om antingen en ofeminin värstingtjej, som även snusar och gör annat dumt för att
imponera på kompisarna, eller så är det en kvinna som faktiskt har fått något i munnen som
inte bör finnas där. Men när det gäller killar så spottas det för spottandets skull, och inget
annat. Det är verkligen märkligt att de inte har några hämningar när det gäller att grisa ned.
De spottar nämligen precis överallt, vare sig det är utom- eller inomhus. Däremot har jag
svårt att tro att de spottar på sovrumsgolvet hemma, vilket de ju borde vara tvungna att göra
om nu detta spottande är fysiologiskt betingat, vilket det självfallet inte är, för då skulle de ju
inte börja att spotta så snart de sätter fötterna utanför sina egna bostäder, men inte annars.
Och även utomhus spottar de mer sällan när de tror att ingen ser dem. Det är inte första
gången som jag har råkat ut för en kille som, när våra blickar möts, spottar på marken, som
54
för att visa sin avsky för det faktum att han går på samma mark som jag. Vad tror de om sig
själva egentligen? Nej, jag orkar inte se detta elände längre. Jag går hem till mig...
...detta förbannade slöseri med elström! Hela kontorsbyggnader som står upplysta utan att
vara befolkade. För att inte tala om dessa reklamskyltar som lyser hela nätterna när det ändå
inte är någon som ser dem. Nu har de satt upp fåniga, upplysta reklampelare i varje gathörn
och i varje busskur. Man kan endast fantisera om vad en sådan anordning kostar i
produktion, installation, drift och underhåll. Nej, jag släcker minsann ljuset i vardagsrummet
när jag inte tänker vistas där längre...
...tänk att det bara är skit på teve! Är det inte sport, nyheter eller såpopera, så är det
nonsensmusik, mode, naturfilmer, frågetävlingar eller Jan Guillou. Jag begriper inte hur
vuxna karlar kan känna sig allvarligt motiverade att jaga bollar och puckar på små gräsytor
och annat tjafs. De vill bara visa upp sina kroppar, så är det! Åtminstone brottare, simmare
och andra halvnakna idrottare. Sedan rabblas resultaten av dessa förgängliga bedrifter upp i
radio och teve varje dag, precis som om det vore av någon större vikt för vårt välbefinnande
på denna planet. Vad är det för ett sabla tjafs om några futtiga hundradels sekunder? Hur
kan någon tycka att han har simmat snabbare än någon annan, om det inte kan påvisas med
mindre än tidtagning i hundradelen av en sekund? Åh, så fånigt! Inte blir det bättre om man
slår över till TV1 och tittar på modejournal heller. Det är bara hyckleri alltsammans. Jag har
då aldrig sett någon människa gå omkring på stan med den typ av kläder som visas på dessa
årliga visningar i Paris. Det kanske beror på att ingen har råd med dem. Så varför visa dem
överhuvudtaget? Om det nu är rika fransyskor som ska plåga sin omgivning med dessa
vansinniga kreationer, då behöver väl inte vi se det i svensk teve? Och nyheterna tittar jag
aldrig på, eftersom det tjatas om samma gamla evinnerliga saker varje dag. Och engelska
eller amerikanska nöjesprogram och filmer kan man inte heller titta på, eftersom för- och
eftertexterna alltid rullar så snabbt att ingen normal människa hinner läsa dem. Eller
förväntas det att man ska spela in dem på video och titta i slow-motion? Svensk teve har
också börjat på samma sätt. Om det nu är för dyrt i programtid räknat, att ha rinnande texter
som folk hinner läsa, då är det väl lika bra att ta bort dem helt och hållet? Jag blir vansinnig
när jag tänker på allt det här! Och detta eviga "så kallad". Allting är "så kallad" eller "så
kallat" numera. Förut hette det skrivmaskin, men snart heter det väl "så kallad skrivmaskin".
Jag har märkt, att när något kallas "så kallat", så är det så kallade inte riktigt accepterat
längre, eller så har det inte blivit det ännu. Skit samma. Den här så kallade dagen är i alla
fall helt vidrig. Det är lika bra att man stänger av teven, för annars får man väl snart se
någon musikartist eller filmstjärna som sitter med mörka solglasögon inomhus också, vilket
ju är vanligare än att de bär dem ute i solen...
...man kanske ska läsa kvällstidningen? Nej, jag tror inte det. Man hinner inte längre än till
insändarsidan så är måttet rågat. Tänk att folk har så mycket att klaga på, och bara
struntsaker dessutom! Jag förstår inte att de orkar, eller att de har tid. Igår var det någon
som hade skrivit en insändare om folk som klämmer tandkrämstuber på mitten. Finns det
inget viktigare att sysselsätta sinnet med? Personligen struntar jag i om folk klämmer på
mitten eller inte, bara de inte spiller ut tandkräm i handfatet, för då blir jag vansinnig! Nej,
folk pratar så mycket strunt. Om inte öron, näsa och mun satt i vägen, så skulle de kunna
prata smörja med hela skallen...
...folk tycker om att citera tänkvärda visdomsord, men de tycker sällan om att följa dem.
Det kan man höra om man slår på radion. Om inte annat så kan de inte tala sitt eget
hemspråk. Jag vet inte hur många gånger jag har hört dem säga "indentifiera" i stället för
"identifiera". Överhuvudtaget så är allt prat man hör i radio och teve helt konstalt. Samma
gamla jargonger inom samma eviga schabloner. Inte ett ord om något som intresserar mig!
Jag kan lika gärna reta mig på sladdar som trasslar sig. Det är precis lika nyskapande. Tänk
55
att det alltid är mig det är fel på. Att det alltid är jag som inte begriper mig på saker och
ting...
...det får jag i alla fall höra när jag pratar med någon bekant i telefon. "Åh, så du
överdriver", säger alla. Tänk att de bara kan klaga och inget annat. Och min bäste vän står i
ett rus och slafsar i sig blodapelsiner, och han kommer inte ihåg att jag ringde honom två
gånger igår...
då är det lika bra att slänga på luren och aldrig ringa mer, och det är precis vad jag gör
också! Frågan är vem som lider mest; den som spelar fånig teater eller den som ser på? I
vilket fall som helst så får posten ligga kvar därute på golvet, för jag har precis tappat lusten
att stiga upp. Lika gott att vända på sig och somna om. Klockan är ändå så mycket nu...
Epilog
Blind man till seende:

"Vad står det på den här lappen?"
"Ingenting, den är tom."
"Jaha, då såg jag rätt i alla fall!"
56
Vi Är De Döda
UTANFÖRVÄRLDEN
Jag känner mig lika främmande i Utanförvärlden som en jordgubbsplanta på Antarktis, eller
som en fjäril i ett akvarium. I Utanförvärlden tillhör min kropp inte mig. Mina tankar är inte
mina, och känslorna hoppar omkring som på ett schackbräde. Man vet aldrig vart man har att
ta vägen, och man står inte ut på en fläck. Jag äcklas av förnimmelsen av min egen existens,
främst den kroppsliga existensen men även den mentala. När jag tittar mig i spegeln, tycker
jag att jag ser vanskapt ut; det är inte mig jag ser. Samtidigt som jag skulle vilja få denna
föreställning bekräftad av andra, skulle jag bli rasande om någon talade illa om mig. Denna
ambivalens skapar kramp i hjärnan, och man släntrar omkring i världen som en vakuumfylld
maskinmänniska. Livet står stilla och stirrar. Hela tiden går man omkring och söker frågan på
vilket man själv är ett svar.
I Utanförvärlden är man Aktören — antingen Samlad eller Osamlad. Man kan säga att man
är på ständigt studiebesök, och det är man själv som studeras. Iakttagaren studerar och
registrerar rådande förhållanden i den miljö man befinner sig i, och det är Aktörens uppgift att
fingera min roll i denna verklighet.
Benämningen "Jag" upplever inte sig själv som jag, utan som ett omåttligt pussel som
aldrig har blivit lagt. Alla tilltalar med benämningen "du", varför det blir oundvikligt att inte
referera till denna kropp som "jag", och vilket fortgår endast därför att personerna skall veta
vad de talar om. Man får finna sig i allt möjligt nonsens bara därför att andra ska bli
tillfredsställda.
Så snart man får sig lite liv i Utanförvärlden, måste man dö. Få liv och dö, det är naturlagen
som styr min befintlighet. Utanförvärlden är till 99% fylld av konventionella Opersoner som
bara pratar nonsens dagarna i ända. De skulle aldrig kunna förstå vad som försiggår i mitt
inre, och jag låter dem inte heller. Ger man ifrån sig ett uns av sig själv blir man nämligen
genast hånmakulerad. Det är ett annat ord för avrättad. Om jag befinner mig i en grupp av
människor, känner jag mig som vore jag avföring upplagd på ett silverfat till allas förnöjelse.
"Socialt liv — tortyr förklätt som nöje", ropar en röst i huvudet. Egentligen är jag världens
mest exceptionella levande varelse, men i sällskap av Opersonerna hänvisas jag till att bli
lägre än masken i avföringen. Om någon säger att jag är duktig eller har gjort något bra,
infinner sig genast Den Stora Skammen och befaller mig att be mig själv om ursäkt för min
egen existens. Samtidigt vet jag att jag kan ALLT! Denna ambivalens mellan omnipotens och
total nedvärdering skapar utplåning av existensberättigande i människornas så kallade
verklighet.
PANASTROF
57
Panastrof betyder panroterande katastrofångest, men innefattar mycket mer än så. Det är i
Utanförvärlden man drabbas av världsliga plågor såsom ångest och depression. Panastrof är
ett specifikt tillstånd som saknar motsvarighet i vedertagna kliniska diagnoskriterier.
Ångesten roterar och panorerar åt alla håll; sveper in hela medvetandet och alla
sinnesintrycken i föreställningen om att allting är förknippat med en nära förestående
katastrof. Ytterst har det att göra med den totala skräcken för utplåning. Tillståndet kommer
som en blixt från klar himmel, och jag har sällan eller aldrig någon idé om vad som orsakar
det. Det börjar med att medvetandet grumlas. Tankarna kryper som i gelé, och hjärnan känns
som ett maskbo. Så börjar tankarna att snurra runt som i en centrifug. De ekar och skräller i
hjärnan medan psyket på alla upptänkliga vis försöker att ge en rationell förklaring till
sinnesintrycken. Panastrof är också att vara fånge i en annan människas tankeläsnings- och
fjärrstyrningsförmåga. Man känner sig genomlyst och "avslöjad", trots att man kanske inte har
något alls att dölja. Om någon skrattar på andra sidan gatan så är det åt mig. Om någon
spottar på gatan så har det med min uselhet att göra. När det skrattas i TV så är det riktat till
mig. Hela helvetet direktsänds genom min kropp. När man går hem efter dagens slut på
vårdhemmet, måste man ideligen vända sig om och kontrollera att man inte är förföljd.
Människors leenden uppfattas som hånleenden och en provokation av den egna
självuppfattningen. Inte heller har man full kontroll över sina kroppsrörelser, ty de
manipuleras av omgivningen. Folk på gator och torg kan få mig att gå de mest onödiga
omvägar, eller så blir mina ben stela och jag tycker att jag rör mig klumpigt och
iögonfallande. I detta tillstånd är jag Osamlad Varelse, men Iakttagaren noterar och bokför
alltsammans. Detta är den sällsamma kombinationen av exceptionellt psykiskt lidande och en
remarkabel självinsikt, som framstår som nästan cynisk med tanke på den utvidgade plåga
det innebär att vara den ende som har inblick i och genomskådar sammanhangen i sin
problematik, och likväl står fullständigt maktlös inför uppgiften att lösa den.
I panastrofen blir man ytterst sett den på vars axlar hela världens angelägenheter och ansvar
vilar. Och Iakttagaren försöker sig på konststycket att göra den mellanmänskliga teaterns
ekvation rimlig och begriplig för mig, med uttrycket "antingen är jag ett geni som har förstått
en glimt av hur allting ligger till, eller så är jag en dåre som bara har förstått en glimt av hur
allting ligger till".
VÄNTRUMMET
I Väntrummet är jag Samlad Varelse. Det kan man inte vara i Utanförvärlden. I
Väntrummet befann jag mig fram till tretton års ålder, innan jag flydde från helvetet hos
Modern, ut till Utanförvärlden. I Väntrummet finns det två dörrar. En leder till
Utanförvärlden, och den andra till Det Tomma Landet. Egentligen är det livsfarligt att önska
sig åt någotdera hållet, men det är också nästan outhärdligt att stanna kvar, ty i Väntrummet
finns Den Grå Substansen. Det är ett tingens väsen som kväver och stryper, som får en att
uppleva allting i slow motion, och som utgör autismens geléaktiga glasbubbla ur vilken man
med möda kan se ut, men i vilken det inte går att se in.
Självmordsrisken är som störst precis när man passerar någon av Väntrummets dörrar, ty då
släpper hämningen, apatin och letargin för ett ögonblick. I dörröppningen till Det Tomma
Landet kan man från Döda Havets vågskvalp höra rösterna som säger att man skall sluta att ta
medicin. Man gör det mot sin vilja, men man gör det ändå. Rösterna från Det Tomma Landet
sjunger:
58
De Dödas Hav, håll mig kvar

Ty allt jag vet ger inga svar
Bara ord, många ord
Men ingen tanke på att bli kvar
I ett liv — vilket liv?
Ingen närhet
DET TOMMA LANDET
Det Tomma Landet är platsen där ingenting föreställer något; där man finns genom att inte
finnas; där jagandet efter vinden är det enda som får tiden att gå, och där plågan är mitt enda
sällskap. Att äga kunskap om att man inte finns är en paradox som gör plågan orimlig i
förhållande till vad andra anser att man har att kämpa med, ty de anser ju att man är någon.
Att påstå att man inte finns är en paradox, ty man kan inte förneka något som inte finns.
Likväl är det så det förhåller sig, och detta kallas på Det Tomma Landets hemliga språk
acintya, eller ofattbart. Det är fråga om samtidig enhet och åtskillnad, ungefär som om någon
påstod att det både regnar och inte regnar samtidigt.
I Det Tomma Landet existerar inte sådana dualiteter som kyla och värme, natt och dag,
kärlek och hat eller glädje och sorg. Där har det tomma blivit sanning. Det tomma är så sant
att man inte orkar med sinnesintrycken av materiella ägodelar och föremål omkring sig.
Ibland har jag varit tvungen att tömma min bostad på allt sånär som på en madrass och en
kopp. Det Tomma Landet ligger också långt bortom den världsliga ångestens och
depressionens domäner. Det enda som hotar är Döda Havet. Där riskerar man att trilla i så
snart kontakt uppstår med någon i Utanförvärlden. Kroppskontakt med andra är livsfarligt. Då
ropar rösterna "Kropp, kropp, ge mig mitt liv tillbaka".
SAMMANFATTNING
"Var kommer den här jävla schizofrenin ifrån?", frågade mig en gång en medpatient. "Den
kommer ur en förlorad barndom", kom det obetänkt ur mig. Och det är ju så det är. En
barndom i avsaknad av tillit, hopp, psykisk och fysisk omsorg, tilltro till världen.
Schizofreni är den slutliga utvägen, den enda lösningen på inre konflikter, orsakade av
tidiga jagstörningar i personlighetsutvecklingen. Schizofrenins grundläggande syfte är flykt
ifrån kontakt med sinnesintryck som verkar provocerande på den egna jaguppfattningen. Helt
naturligt står mellanmänskliga kontakter av olika slag som främsta företrädare för denna
provokation. Autism är därför den enda möjligheten att existera bland människor utan att
behöva existera med dem.
Jag kallar mig Fångvakterskans Son. Och min terapeut kallar jag Livgiverskan. Jag brukar
säga att jag lider av tomhetsvansinne. Jag har fått många diagnoser genom åren. På sjukhusen
betraktas man vanligen som en vandrande diagnos, och en gång i veckan får man ställas ut till
förnöjelse åt skockar med av receptklåda drabbade doktorer och glupska kandidater som gör
sig till på ens bekostnad. Det kallas rond. Resten av tiden får man vandra fram och tillbaka i
en lång korridor, och sedan är det inte mer med det.
Nu har jag hamnat i Livgiverskans omvårdnad. Hon hänger sig åt mig därför att det betyder
något för oss båda. Även om hon bara sitter och stickar i en hel timme medan jag ligger på
59
sängen och är tyst, så vet man att hela hennes väsen är inställt på den rådande våglängden i
kontakten som alltid finns där.
Jag brukar säga att schizofreni är att vilja slå näven i bordet fast det inte finns något att slå
den i. Psykoterapi är analogt att likna vid en seglats över ett mörkt, djupt hav. Havet självt är
psykosen; skeppet är patienten och dennes önskan att vilja bli frisk; terapeuten är den som
står vid rodret; och övrig behandling, såsom miljöterapi, bildterapi, kroppsterapi etc, är som
gynnsamma vindar. En sådan lyxkryssning har jag gett mig iväg på.
60

Guyhope

Загружено:

Сведения о документе

Оригинальное название

Авторское право

Доступные форматы

Поделиться этим документом

Поделиться или встроить документ

Параметры публикации

Этот документ был вам полезен?

Это неприемлемый материал?

Авторское право:

Доступные форматы

Guyhope

Загружено:

Авторское право:

Доступные форматы

GUY HOPES HEMLIGA LIV

Guy Hope och Hans Hemliga Liv....................................................5

Och De Unga Ankorna.....................................................................44

Den andra avhandlingen — Och De Unga Ankorna — är en fristående fortsättning på Guy

Mikael Sjödin, oktober 1995

Guy Hope och Hans Hemliga Liv

RÖD RÖD ROM

Guy Hope: "I vansinnets gränsland skördar jag min själ."

Tillbaka till de omordnade tankarnas maskineri.

Nattdröm nedtecknad efter uppvaknandet

GUY ÄLSKAR DIG

Nattdrömmar nedtecknade efter uppvaknandet

Och De Unga Ankorna

Stycka sin mor, huvudet i en skål, tralala! Och de unga ankorna.

Blind man till seende:

De Dödas Hav, håll mig kvar

DET TOMMA LANDET

Вам также может понравиться