Den oförglömliga resan

Klockan ringde. Jag vaknade och av en ren reflex satte jag mig upp i sängen innan jag stängde
av väckarklockan med Bamsedesign som jag använt enda sedan jag började gå i skolan vid
sex års ålder. När jag väl vaknade upp märkte jag att jag nog skulle ha gått och lagt mig
tidigare kvällen innan. Jag tog mig dock samman och släpade min trötta kropp in till duschen.
Där inne stod jag ett bra tag och bara lät vattnet rinna ner för min rygg. En skön känsla som
gör att man kan koppla av och slippa tänka så mycket. Efter den lite för långa duschen böt jag
om, ett par halvrena jeans, en t-shirt och en tjocktröja fick räcka, innan jag gick in i köket för
at äta frukost. Vid frukosten gäller den vanliga rutinen, två mackor med ost och tomat samt ett
stort glas apelsinjuice, precis lagom mycket för att klar sig fram till lunchen. Idag var en
fredag och vi hade ingen idrott eller läxor så jag behövde inte a med mig något utan kunde ge
mig av hemifrån utan väska.

Jag märkte direkt när jag gick ut att det hade snöat ännu mer under natten och att det skulle bli
jobbigt att ta sig fram eftersom den i stort sett obefintliga snöröjningen i Ludvika så klart inte
hade hunnit ploga idag heller men jag bet ihop och följde spåren efter de personer som gått på
vägen ännu tidigare än jag. Jag lyckades i alla fall ta mig fram till den stora eken som just nu
inte såg speciellt fin ut med sina tomma grenar. Där framme stod redan Andreas och väntade
på mig. ”Jag skyller på snön” sa jag innan han hunnit öppna munnen för att fråga varför jag
var sen. Han fnös bara lite åt det som om han menade att ”det brukar låta så”. Vi gick vidare
genom snön och lyckades komma i tid till första lektionen, engelska. Vi gick i nian vid den
här tiden och mycket handlade om de nationella proven just nu, så även på engelskan. Vi
delade upp oss tre och tre för att träna den muntliga biten. Självklart satte jag mig vid Andreas
och Lukas, vi hade känt varandra i tio år och alltid gått i samma klass. Vi visste allt om
varandra och det kändes som att vi var tvättäkta bröder alla tre. Utan dem var jag inte
fullständig.

Vi kanske inte jobbade så frenetiskt som man borde göra i nian men alla tre hade bra betyg
och vi behövde inte vara oroliga för att inte bli intagna på den linje vi sökt till gymnasiet. Den
här lektionen satt vi mest och pratade med varandra om vad vi skulle göra på det stundande
sportlovet som började dagen efter. Vi hade planerat en skidresa till Sälen i flera månader och
på tisdag var det äntligen dags. ”Det ska bli så sjukt kul” sa jag med uppspelt röst. ”Skoja inte,
helt underbart ska det bli” fyllde Lukas på med. Vi skulle bo i en liten stuga vid Tandådalen i
fyra nätter, tisdag till lördag. Alla tre hade åkt ganska mycket skidor i flera år nu och vi hade
varit i Romme ett par gånger de senaste veckorna för att få in känslan av skidåkning i
kroppen.

Fredagen gick snabbt med mattelektion efter engelskan och sedan smaklös pasta och skinksås
till lunch innan skoldagen avslutades med drygt en och en halv timmes hemkunskap. Efter
skolan följde jag med Lukas och Andreas till gymmet för att träna. Jag körde ett ganska lugnt
pass eftersom jag skulle spela innebandy med distriktslaget dagen efter och inte ville vara
sliten då. ”John, kan du gå och köpa en dricka till mig?” Jag vaknade upp där jag satt och
gjorde benövningar när jag hörde Andreas ropa på mig. Jag gick ut till kiosken som låg i
anslutning till gymmet och köpte en energidryck för tjugo kronor som jag sedan gav till
Andreas som satt och svettades som en galning på en träningscykel. ”Här har du din latmask”
sa jag på skämt. ”Äh, tyst på dig, jag håller på att slå mitt rekord här” svarade han. Det
märktes att han var andfådd och fick ta i för att kunna prata och inte tappa andningen. Jag gick
istället bort mot Lukas där han satt och lyfte vikter. ”Tre, fyra, fem” hörde jag honom räkna
men när han såg mig komma mot honom ändrade han. ”Trehundranittioåtta,
trehundranittionio, fyrahundra” han la ner vikterna och tittade på mig. Jag började skratta.
”Vad duktig du är” sa jag med glimten i ögat och då började även han att skratta.

Dagarna gick och tisdagen närmade sig med stormsteg. På måndagskvällen var jag hemma
och packade när telefonen ringde. ”Mamma, tar du det?” ropade jag från mitt rum. Jag hörde
att hon tog upp telefonen men brydde mig inte så mycket mer om det förrän mamma kom upp
till mitt rum. ”John, du har telefon” sa hon och sträckte fram den lilla bärbara telefonen mot
mig. Jag undrade vem det kunde vara när jag tog emot den. ”Ja, det är John” sa jag. ”Hallå,
John det här är Lars Andersson från Faluns innebandyklubb” sa han och fortsatte ”vi var nere
och tittade på distriktslagets träning i lördags och blev väldigt imponerade av ditt
målvaktsspel”. Jag blev förvånad och visste inte riktigt vad jag skulle säga utan det enda jag
fick ur mig var ett tyst ”okej” innan Lars Andersson började prata igen. ”Därför skulle vi vilja
bjuda in dig till provträning med IBF Faluns a-lag om två veckor, är du intresserad?” Nu blev
jag helt stum. Det krävdes att han frågade en gång till för att jag skulle få tillbaka förmågan att
prata. ”Ja” sa jag och kände själv att det knappt var hörbart så jag harklade mig en gång och
sa, nu med en mer bestämd ton, ”Ja, jag är intresserad”. ”Bra, då mejlar jag dig all info så ses
vi då” sa Lars och la på. Jag satte mig ner på sängen och berättade för mamma. Hon blev
väldigt uppspelt och glad och sa grattis. Jag log till svar och sedan började jag packa igen.

Tidigt på tisdagsmorgonen gav vi oss iväg. Vi var väldigt trötta alla tre. Först gick vi ner till
tågstationen genom den decimetertjocka snön, alla bärandes på stora väskor. Det var dock inte
så långt till tågstationen, max trehundra meter, så vi var ändå där i god tid. ”När skulle tåget
komma sa du?” frågade Andreas mig. ”Tio över åtta” svarade jag kort. Lukas märkte att ingen
av oss såg speciellt pigga ut och försökte muntra upp. ”Fy fan vad kul det ska bli” sa han
uppspelt. Vi blev faktiskt lite gladare allihop när vi tänkte på vart vi skulle och att vi skulle
åka skidor hela dagarna när vi var där.

När tåget kom så var klockan minst halv nio fast vi var ändå på bättre humör än tidigare
eftersom vi hade vaknat till lite, så vi gick snabbt på tåget och hittade tre sittplatser nära
varandra. Andreas och Lukas satt bredvid varandra en rad framför mig där jag satt själv. Tåget
var ganska tomt trots att det var en vanlig arbetsdag för de flesta. ”Konstigt att det inte är fler
personer här” sa Lukas. ”Fast tänk efter, vilka pendlar till sälen för att jobba?” Andreas var
sådär lagom skeptisk som vanligt. Vi nickade bara för att instämma med vad han nyss sa.

Jag vaknade till av att någon råkade komma åt min fot. Jag rykte till och fick fram ett sådant
där konstigt ljud som inte betyder något innan jag märkte att någon hade satt sig på platsen
bredvid mig. Jag tittade upp och såg att en blond tjej i min ålder satt bara någon decimeter
ifrån mig och log i min riktning. Jag såg också att Lukas och Andreas hängde över sina säten
och glodde på mig samtidigt som de flinade som två idioter. Jag kunde inte hålla mig för
skratt utan började garva så högt att alla andra som satt i den nu mer fyllda vagnen vände sig
och såg mot mig med en blick som sa ungefär ”jäkla tonåringar, kan aldrig vara tysta”. När
jag till slut lyckades avbryta mitt skrattande så tittade jag på tjejen som satt bredvid. ”Jag
heter John” sa jag och log. Hon var väldigt fin med långt blont hår och ett helt underbart
leende. Hon skrattade till. ”Jag heter Sarah” sa hon och log på ett sätt som gjorde mig glad i
hela kroppen. ”Är du alltid så här livlig?” fortsatte hon. Jag skrattade och hann inte svara
förrän Lukas la sig i igen. ”Yes” sa han, ”han håller aldrig käft den här”. Jag reste mig och
slog honom lite lätt med handflatan. ”Tyst på dig” sa jag ”jag blev bara lite förvånad av att du
satte dig här och sen får man se två muppar hänga över sätena så där, tänk dig själv” sa jag till
Sarah. Hon verkade förstå precis vad jag menade och började skratta. Hon berättade att hon
och hennes tre vänner som satt i vagnen bakom också skulle till Sälen för att åka skidor och
att de hade bokat stuga på samma ställe som oss killar. Vi hade väldigt trevligt den sista biten
in mot slutstationen.

När vi kom fram till tågstationen där vi skulle kliva av gav hon mig sitt mobilnummer och sa
att hon hoppades att vi kunde träffas fler gånger under tiden vi var i Sälen. Självklart började
Lukas och Andreas genast pika mig för det men jag brydde mig inte utan gick bara vidare mot
bussen som skulle ta oss mot stugområdet. ”Skulle inte tjejerna också bo där?” frågade Lukas
och såg på mig med en retsam blick när vi kom till bussen. ”Jo, fast de skulle till någon annan
kompis först” svarade jag medveten om att mina kompisar troligtvis inte skulle sluta reta mig
nu. ”Jaha, vad synd då kommer du ju inte kunna ragga på henne” sa Andreas och flinade.
”Jodå, han fick ju hennes nummer” sa Lukas med ett ännu större flin. ”Är du avundsjuk?” sa
jag med glimten i ögat och hoppade på bussen.

När vi kom fram till stugområdet så letade vi upp någon som kunde visa oss vart vi skulle. I
samma vända gick jag och hämtade ut nyckeln till stugan. Det var inte alls långt att gå och det
låg bara ett par hundra meter från backarna vi skulle åka i. Jag tog fram den gamla nyckeln
som såg ut att ha varit använd i minst tre decennier och låste upp den rödmålade dörren till
den förhållandevis stora stugan. Vi gick in och tog av oss skorna och jackorna i den lilla
hallen för att sedan fortsätta in i köket och vidare in till de två sovrummen med totalt fyra
stycken sängar. Vi sammanfattade det vi sett med tre stora leenden och vi kunde konstatera att
vi nog hade en av de bättre stugorna i dessa områden. Vi hade till och med en liten bastu. Vi
bosatte oss, jag och Andreas i ett sovrum, Lukas i det andra, och gick sedan ut för att äta en
tidig middag.

När vi kom ut från stugan såg vi fyra tjejer kommandes i motsatt riktning med full packning
på ryggen och vi kände igen en av dem. ”Behöver ni hjälp?” frågade jag Sarah. ”Nej då vi
klarar oss” svarade hon och log mot oss. Hon presenterade sina vänner som Anna, Wilma och
Karin. Anna var en liten brunhårig tjej som var väldigt framåt och inte blyg någonstans.
Wilma och Karin var enäggstvillingar vilket syntes klart och tydligt. Båda två var ganska
långa med mörkt hår och var lite mer tillbakadragna. De verkade i alla fall trevliga alla tre och
vi skulle nog kunna ha kul tillsammans. Vi fick också reda på att de fyra tjejerna bodde i en
likadan stuga som vi fast den låg en liten bit längre ifrån, dock inte mycket utan det kunde
max vara en minuts gång mellan de två stugorna.

Vi gick till en restaurang en bit utanför området och åt varsin stor hemlagad hamburgare med
stora pommes frites och stor Coca-Cola. Det var riktigt gott efter en lång dag med mycket
stillasittande på både tåg och buss. Vi satt och pratade i mer än en timme efter att vi ätit klart,
vi snackade om livet, om tjejer, om gymnasiet och om mycket annat och hade riktigt trevligt
tillsammans.

Dagen efter gav vi oss ut i backarna. Vi började med att ta sittliften allra högst upp till toppen
för att där se efter vilken backe som såg roligast ut. Vi bestämde oss för att börja med en blå
backe som senare gick över till röd svårighetsgrad. Vi tog det ganska lugnt på vägen ner och
kände mest på skidorna och värmde upp lite. Vi fortsatte åka upp med de lifter som fanns vid
området vi var på och när vi väl var uppe på toppen så varierade vi mellan allt från korta blå
backar till långa, branta, svarta backar. Vi hade extremt kul och vi höll nog på sådär, åkte upp
och ner nonstop, i minst tre timmar.

Vid klockan ett på eftermiddagen tog vi dock en paus för att äta. Vi gick till den lilla
restaurangen som låg precis där man kunde hyra skidor och köpa liftkort. Det var verkligen en
liten restaurang och det var inte många där just vid den tiden vi kom dit. Troligtvis var det för
att det fanns en större hamburgarbar en liten bit bort. Vi valde att äta på det här stället
eftersom det låg närmare backarna och för att vi inte ville äta hamburgare igen. Det var en
väldigt liten restaurang med mest husmanskost på menyn men det var precis vad vi sökte den
här dagen. Jag tog en schnitzel med pommes frites till, Andreas tog köttbullar med potatis och
brunsås och Lukas tog, föga förvånande, pannkakor.

När vi skulle gå ifrån restaurangen kände jag att det vibrerade i min högra byxficka. Det var
min mobil så jag tog upp den och såg att jag hade fått ett sms från Sarah. Lukas såg att jag
hade tagit upp mobilen och han förstod vad det var så han ställde sig bakom mig och la
huvudet på min axel för att se vad jag gjorde. ”Vad skrev hon?” frågade han med en löjligt
snäll röst. Jag hade redan hunnit börja på mitt svar så jag skrev klart innan jag svarade. ”Hon
frågade vad vi gjorde just nu och om vi skulle på konserten ikväll” berättade jag snabbt. ”Och
vad svarade du?” Lukas fortsatte med nyfikenheten. ”Jag skrev att vi precis ätit lunch och nu
var på väg ut till backarna igen” svarade jag och fortsatte ”sen skrev jag att vi skulle på
konserten ikväll och det ska vi ju.” ”Yes, det ska vi, det har vi ju haft bestämt hela tiden”
fyllde Andreas i med en glad röst. ”Ska de också dit?” frågade Lukas undrande. ”Ja, det ska
de” sa jag innan jag blev avbruten av att mobilen surrade till igen. Jag tog en knapp minut åt
att svara på det nya meddelandet och la sedan ner mobilen i fickan. ”Vad sa hon?” Lukas
verkade nervös. ”De följer med oss ikväll” sa jag och gick ut genom den lilla svängdörren
som var länken mellan värmestugan och den restaurang vi nyss varit på.

Vi gick ut till backarna igen och fortsatte med skidåkningen i ett par timmar till innan vi, helt
slutkörda började gå tillbaka mot stugan. Det tog lång tid med våra stumma ben och vägen
kände minst tre gånger längre än vad den egentligen var. När vi väl kom fram ställde vi
skidorna vi sidan av stugan och gick sedan in. Lukas slängde sig direkt i soffan och började
kolla på tv. Det var sporten och just nu visades de senaste matcherna från elitserien i hockey.
Andreas gick in till vårat rum för att ringa sina föräldrar och jag hamnade i köket för att koka
kaffe till alla tre. Jag satte igång den ganska gamla kaffebryggaren som fanns i stugan och
satte mig sedan ner i kökssoffan för att läsa tidningen. Det var skönt att ta det lugnt ett tag och
få lite vila innan vi skulle iväg till konserten som skulle hållas i värdshuset. Det var väldigt
lugnt i stugan nu och det enda som hördes var lite sporadiska kommentarer från soffan där
Lukas låg och kollade på sport. Jag gick och satte mig i en fåtölj bredvid soffan som han låg i
med en halvfull mugg svart, varmt kaffe. ”Har du kokat kaffe?” frågade Lukas och satte sig
upp. ”Ja, det finns i köket” svarade jag lugnt. ”Det finns mjölk i kylen också om du ska ha.”
Han reste sig upp och gick ut i köket för att hälla upp lite kaffe till sig själv. Man hörde hur
han öppnade det lilla kylskåpet för att ta fram mjölken. På vägen tillbaka gick han in och sa
till Andreas att det fanns lite kvar i kannan om han ville ha och bara någon minut efter det så
kom även Andreas ut för att dricka kaffe och se på tv tillsammans med mig och Lukas.

Klockan sju på kvällen stod jag vid dörren med Andreas och var helt klar för att gå medan
Lukas precis kommit på att han måste byta om innan och därför sprang runt som en idiot för
att hitta sina jeans. Andreas suckade. ”Att du aldrig kan lära dig planera” sa han trött till
Lukas när han till slut blev klar och började ta på sig sina skor. Lukas flinade tillbaka ”bara
töntar planerar” sa han och så gick vi.

Vi gick till värdshuset som hade gjorts om lite inför kvällens konsert. Vi satte oss vid ett bord
med åtta stolar då vi väntade på att tjejerna skulle komma. Vid ena väggen fanns en scen och
från våra platser kunde man se den väldigt bra. Det var ett band som hette Nedomansky som
skulle spela ikväll och trots att vi inte visste någonting om dem så trodde vi att det skulle bli
bra. Vi beställde in varsin stor coca-cola och började snacka. Jag märkte att Lukas såg nervös
och frånvarande ut och han slängde hela tiden blickar mot ingången som om han väntade på
någon eller något. Jag puttade till Andreas lite lätt och frågade om han visste varför Lukas såg
ut som han gjorde. ”Jag tror att han är nervös över att träffa tjejerna” sa Andreas medvetet
högt så att Lukas skulle höra. ”Tyst på dig” sa han och slog till Andreas på axeln. Vi skrattade
åt honom och precis då kom tjejerna in genom dörren. Sarah kom in först och Wilma och
Karin kom strax efter. Allra sist kom Anna och jag märkte att Lukas började le. De kom fram
till oss och satte sig ner. Sarah satte sig bredvid mig, Anna hos Lukas och Wilma och Karin
satte sig på andra sidan bordet på varsin sida om Andreas.

Vi satt och pratade i en knapp timme och hade väldigt trevligt innan bandet började spela. Vi
gick då och ställde oss längst fram mot scenen. Vi lyckades ta oss fram dit trots att det nog var
hundra personer inne i värdshuset nu. Nedomansky spelade bara covers av låtar men det var
riktigt bra musik ändå. De spelade allt från Ebba Grön till Abba och vidare till AC/DC och vi
tyckte, allesammans att det var väldigt bra. Vi hoppade och dansade till musiken i ungefär två
timmar innan vi började gå tillbaka mot stugorna.

På vägen tillbaka till stugorna var vi väldigt trötta och det var nästan som att vi gick och
hängde på varandras axlar. Anna och Lukas gick tillsammans en bit framför oss andra och
pratade som om de varit bästa vänner i flera år. Det var tydigt att de hade fattat tycke för
varandra. Vi andra fem gick i samlad trupp och pratade bara lite sporadiskt om lite allt
möjligt. När vi väl kom fram till den rödmålade stugan som var bokad tre nätter till i min
mammas namn så stod redan Lukas och Anna där och kramades. Vi sa hej då till varandra och
sen gick tjejerna vidare mot sin egen stuga. Jag märkte att Lukas inte hade sin vita jacka med
sig in och frågade honom vart den var. ”Anna frös så jag lånade ut den till henne” sa han med
låg röst. Jag var nöjd med svaret och frågade inget mer utan gick istället in i det lilla
badrummet där Andreas redan stod och började borsta tänderna.

”Du hade hyrt snowboard till imorgon va?” frågade Andreas när vi hade gått och lagt oss. ”Ja,
till dig och Lukas” svarade jag tyst. ”Skulle inte du ha då?” fortsatte Andreas fråga. ”Nej, jag
kör på med mina skidor” svarade jag. ”Sov nu, vi ska upp tidigt imorgon.”

Jag vaknade på torsdagen av att Lukas kom inspringandes i rummet och var arg. ”Fan vad jag
hatar det här” sa han. Både jag och Andreas satte oss förvånat upp och tittade på honom.
Klockan var åtta på morgonen och han var reda fullt påklädd och han hade tydligen redan
varit ute för det var snö på hans byxor och hans kinder var röda. ”Vad är det?” frågade jag och
Andreas i kör. ”Det är trettio minusgrader ute” fortsatte Lukas och satte sig vid foten av min
säng. ”Skojar du?” Jag drog på mig ett par byxor och gick ut i köket. Jag såg ut genom
fönstret på termometern som hängde utanför. Lukas hade rätt, termometern visade att det var
mer än trettio minusgrader i solen. Det hade varit kallt dagarna innan också men att
temperaturen skulle sjunka med drygt femton grader på en natt kändes osannolikt. Jag satte
mig i den lilla kökssoffan och la huvudet på bordet. Andreas hade också bytt om nu och kom
ut ur rummet tillsammans med Lukas. ”Är det sant?” frågade han. ”Ja, tyvärr” sa jag med en
tyst röst. ”Vad ska vi göra nu då, vi kan ju inte åka skidor i det här vädret” sa Lukas förtvivlat
och satte sig bredvid mig. ”Vi gör det vi kan” sa Andreas och fortsatte ”vi får ha en trevlig
förmiddag i stugan och sedan hoppas att det blir varmare, eller snarare mindre kallt, till efter
lunch.” Han satte sig på andra sidan bordet, på en av de tre stolarna som fanns. ”Men vi måste
ju hämta ut min och Andreas snowboard” sa Lukas förtvivlat. ”Vi kan göra det i eftermiddag”
sa jag bestämt. ”Nu gör vi som Andreas sa och har det trevligt i stugan ett tag” avslutade jag
och ställde mig upp. Jag gick till kylskåpet och tog fram en tetra med filmjölk som jag sedan
hällde upp i en tallrik. Andreas följde mitt exempel och började också äta frukost medan
Lukas, som redan ätit gick och plockade fram en kortlek som han hade packat med sig.

Under hela förmiddagen satt vi där, vid köksbordet och spelade kort och pratade. Hjärter och
spansk skitgubbe var spelen som dominerade och det var oftast jag eller Andreas som vann.
Lukas var inte helt närvarande utan höll hela tiden på med sin mobil och skrev. Vi hade en
känsla av att det var Anna men han vägrade berätta så jag tog den långa vägen och tog kontakt
med Sarah. Jag frågade henne vad de hade för plan för dagen nu när man inte kunde vara ute
och fick till svar att de bara satt och pratade och spelade spel precis som vi. Jag fick också
reda på att Anna och Lukas tydligen verkligen tyckte om varandra och att de hade haft
kontakt via sina mobiler under nästan hela natten. Den här nya informationen gjorde att jag
förstod varför Lukas var frånvarande och det sa jag till Andreas. Vi bestämde oss för att låta
det vara för tillfället och istället började vi leta efter något ätbart till lunch. Då vi inte hittade
något bestämde vi oss för att gå och handla. Det fanns en liten närbutik vid backarna så det
var dit vi gick.

Det hade blivit lite varmare men det var fortfarande ungefär tjugofem minusgrader så vi tog
på oss alla kläder vi hittade och begav oss mot butiken. Eftersom Lukas hade lånat ut sin
jacka till Anna kvällen innan så lämnade vi kvar honom i stugan för att han inte skulle
förfrysa. Så fort vi kom utanför stugan så märkte vi att det till och med var kallare än vad vi
förväntat oss. Den bitande kylan trängde igenom de tjocka lagren av kläder och det var inte
kul. Vi beslutade oss för att skynda oss och när vi väl bestämde det så gick det fort att gå. Den
sista biten in emot den lilla affären sprang vi nästan och när vi kom in så ställde vi oss bara
och lät värmen nå kroppen innan vi började gå runt och se efter vad som fanns.

Det första vi plockade ner i den röda lilla korgen var mjölk och oboypulver för att göra varm
choklad. Efter det gick vi mest runt och plockade lite saker som vi kanske inte behövde såsom
chips, popcorn och ostbågar men vi valde också ut en grillad kyckling till lunch innan vi gick
till kassan och betalade.

Vi tog med oss maten i en påse och skyndade vidare till skiduthyrningen. Där hämtade vi ut
två stycken snowboard som vi tog under varsin arm och fortsatte hem till stugan. Det blev lite
klumpigt med brädorna och det tog klart mycket längre tid den här gången men vi höll modet
uppe och trots att man inte ville öppna munnen på grund av den jobbiga luften så pratade och
skrattade vi under nästan hela vägen.

Vi kom fram till stugan och ställde ner den nyligen uthämtade utrustningen bredvid våra
skidor innan vi gick in till Lukas och visade vad vi köpt. Han blev glad över de snacks vi köpt
men han blev inte lika glad när han såg en grillade kycklingen. ”Hur tänkte ni när ni köper en
grillad kyckling och sen går med den i trettio minusgrader?” frågade han och syftade på att
den ju, inte så förvånande, var iskall just nu. Varken Andreas eller jag hade något bra svar på
det så vi la helt enkelt in kycklingen i ugnen för att bli varm igen. Vi gjorde också lite varm
choklad och kokade lite ris som fanns sedan tidigare innan vi satte oss ner i soffan och åt.

Vi åt upp snabbt eftersom vi alla var väldigt hungriga och efter det så delade vi upp oss lite.
Andreas gick in på vårat rum och la sig för att vila och både Lukas och jag ringde hem till
våra föräldrar. Mina föräldrar var skilda och jag valde att bara ringa mamma då det ändå var
där jag bodde mest och det var henne jag hade klart mest kontakt med. Min pappa och jag
sågs knappt alls. Några gånger per år blev det väl men det var svårt att träffas då han trots allt
bodde i Småland.
”Hallå, det är Monica” hörde jag mamma svara i telefonen. ”Hej mamma, det är John” sa jag.
”Hej John, hur har ni det?” Hon verkade glad över att höra från mig. ”Vi har det bara bra” sa
jag. ”Hur är det hemma?” Jag hörde att hon hostade innan hon svarade. ”Jodå det är ganska
bra, jag är lite förkyld bara.” Jag kunde nästan höra att hon log och det gjorde att jag
automatiskt också började le. Vi fortsatte prata och jag berättade att vi hade träffat ett gäng
tjejer som var väldigt trevliga och att vi just nu var instängda i stugan på grund av kylan. Jag
fick även höra av mamma att det var lika kallt där hemma också så de kunde inte heller gå ut
idag fast det gjorde inget för hon och min lillasyster som var fem år hade ändå varit ute dagen
innan och åkt pulka i den lilla backen som fanns i närheten av huset. Vi skrattade gott och sen
fortsatte vi prata i kanske fem minuter innan vi till slut sa hej då till varandra.

Jag hade inte tänkt på det innan men nu efter samtalet hem så märkte jag att jag verkligen
saknade min mamma. Vi var i stort sett alltid tillsammans och vi trivdes mycket bra med
varandra.

Resten av dagen såg ut som de gjort tidigare, vi gjorde det bästa av den men det var svårt när
vi inte hade något annat att göra än att spela kort. Men vi höll ut och till middag beställde vi
pizza till stugan.

En kebabpizza senare så var åtminstone jag klart piggare och även Lukas och Andreas
verkade mer livliga. Vi bestämde oss för att sätta igång den väldigt lilla bastun som fanns
utanför stugan. När den var tillräckligt varm så gick vi och satte oss. Det blev väldigt trångt
men det struntade vi i. När vi suttit i bastun i en kvart ungefär så öppnade vi dörren och
slängde oss ut i den tjocka snön. Där låg vi och rullade runt i någon minut och skrattade innan
vi sprang in i bastun igen. Sådär höll vi på i närmare en timme innan vi tillslut gick in i stugan
igen. Det var en skön avslutning på en annars ganska långtråkig och seg dag.

Fredag och den sista dagen innan hemresan och nu hade vi bestämt oss för att vi skulle åka
oavsett hur kallt det var. Just därför var det inte alls lika kallt nu utan bara runt femton
minusgrader tidigt på morgonen och det såg ljust ut. Klockan var bara åtta på morgonen men
vi hade redan ätit frukost och bytt om och var nu på väg mot backarna. Vi såg verkligen fram
emot den här dagen eftersom det var den sista dagen i backen och vi ville göra så mycket som
möjligt av den.

Vi var så tidigt uppe att de precis hade satt igång lifterna när vi kom fram till backarna. Vi
åkte upp till toppen direkt och åkte ner lika snabbt. Det var underbart att känna vinddraget bita
i kinderna på väg ner för de branta backarna. Andreas och Lukas åkte snowboard och var
riktigt bra på det så jag lät dem åka före mig hela tiden så att jag kunde se alla trick och hopp
de gjorde. Det var underbart.

Vid klockan tio fick jag ett sms av Sarah där hon undrade var vi var någonstans och om vi
skulle åka tillsammans den här sista dagen i backarna. Jag frågade Andras och Lukas vad de
tyckte och de verkade bara positiva så vi åkte ner från toppen där vi befann oss just då och
träffade tjejerna vid sittliften. Vi pratade lite först och sen åkte vi upp mot toppen igen.
Sittlifterna hade bara fyra platser så jag, Lukas och Andreas åkte först och tjejerna åkte direkt
bakom oss. Jag satt i mitten med Lukas på min vänstra sida i sin vita jacka som han hade
hämtat av Anna innan vi gick ner till backarna och Andreas till höger. Väl uppe på toppen
började vi diskutera om vilken backe vi skulle ta. Tjejerna tyckte att vi skulle ta en röd backe
som var ganska lång medan jag tyckte at vi skulle ta en svart backe som var väldigt brant. ”Vi
ska väl åka flera gånger?” sa jag och fick nu medhåll av de flesta så vi gav oss iväg nerför den
branta backen.

De syntes tidigt vad som skulle hända. Jag försökte ropa att han skulle se upp för gropen som
fanns mitt i backen men han kan inte ha hört mig. I vilket fall så hamnade Lukas snowboard
med spetsen i gropen och vad som hände efter gör ont att tänka tillbaka på. Hur han flög upp
med den bakre delen av sin snowboard och sedan föll rakt ner med ansiktet före. Man kunde
tydigt se hur nacken böjde sig och hur huvudet slog i marken. Jag tvärnitade och skrek till.
”Lukas!” Andreas hade legat framför och inte sett händelsen men när han hörde mitt skrik så
stannade han och vände sig förskräckt om. Alla fyra tjejer hade åkt bredvid mig och också sett
vad som hänt. De var helt likbleka. Jag kastade av mig mina skidor och hasade mig fram mot
Lukas i mina pjäxor där han låg som i en klump, medvetslös. ”Ring 112!” skrek jag. ”Han är
medvetslös.” Ingen rörde sig. Till slut gick det upp för Andreas vad som hänt och han tog upp
sin mobiltelefon och ringde. Jag hörde att han beskrev var vi var någonstans och att han inte
riktigt visste vad som hänt mer än att Lukas hade ramlat och nu var medvetslös. Jag sa åt
Andreas att komma när han hade lagt på och tillsammans lyckades vi bära bort Lukas från
backen där många andra fortfarande höll på att åka. Även tjejerna hade nu tagit av sig
skidorna och samlats runt Lukas. Vi la honom i framstupa sidoläge och sen kunde vi inte göra
annat än att vänta. Vi var fortfarande i chock och vi frös allesammans.

Efter ungefär fem minuter hörde vi en snöskoter en bit bort och då gick jag och Andreas ut i
backen för att visa var vi var. Det kom två stycken snöskotrar och det var tre personer totalt.
De frågade vad som hade hänt och jag förklarade att han hade ramlat och slagit i huvudet
väldigt hårt. Lukas var fortfarande inte vid medvetande när sjukvårdarna la upp honom på en
bår och sedan åkte iväg med honom. En sjukvårdare stannade kvar med oss och gav oss filtar
för att hålla värmen med.

Efter ett tag kom det två snöskotrar till och dem fick vi åka med ner. Jag och Andreas åkte
med en ganska robust kille i trettioårsåldern och jag frågade honom om han visste något om
Lukas men han svarade bara att det var oklart hur illa det var med honom. Jag såg till vänster
där Sarah och Anna åkte med den sjukvårdare som väntat med oss och såg att Anna grät. Jag
såg också att Sarah såg väldigt skärrad ut men försökte vara stark och trösta Anna. En bit
längre bort åkte Wilma och Karin på en tredje skoter som jag inte kunde se vem som körde.
Egentligen visste jag inte varför jag brydde mig om vem som körde men jag tror att jag bara
ville tänka på annat.

När vi kom ner till lifterna så stod det två personer och väntade på oss. Skoterförarna gick
fram och pratade med dem och kom sen tillbaka till oss. ”Er vän har blivit förd till sjukhuset,
om ni vill som kan vi skjutsa er dit?” sa killen som kört skotern jag och Andreas åkt med. Vi
nickade bara tyst till svar och blev sedan visade till två svarta bilar. Jag, Anna och Sarah åkte
tillsammans. Jag satt fram och var tyst och Anna och Sarah satt i bak och höll om varandra.
Eller det var snarare så att Sarah höll om den snyftande Anna.

Vi kom fram till sjukhuset och blev visade till det rum där Lukas låg. Vi fick inte gå in än för
de höll på att koppla in honom till någon maskin sa en sköterska. Jag uppfattade inte riktigt
vad hon sa utan satte mig bara på en stol utanför och väntade. Någon minut senare kom
Andreas, Wilma och Karin som åkt i den andra bilen. De satte sig också ner.

Jag hade aldrig varit med om något värre, att sitta utanför ett sjukhusrum och inte få gå in till
en av sina bästa vänner som ligger medvetslös därinne, det var hemskt. Till slut öppnades
dörren och en läkare kom ut. ”Han är fortfarande medvetslös men läget är stabilt just nu” sa
han. ”Ni kan få gå in till honom men max två åt gången.” Jag sprang in i rummet för att lika
snabbt stanna till när jag såg Lukas ligga där på sängen, blek och orörlig. Jag hörde Andreas
komma in bakom mig men han tvärstannade också när han såg Lukas. Jag gick fram till
sängen och tog tag i hans hand. Den var alldeles kall. Där brast det. Jag satte mig på en stol
som stod bredvid sängen och började gråta. ”Det här är inte verkligt” sa jag tyst för mig själv.
”Det får inte vara sant.” Andreas ställde sig bakom mig och la en hand på min axel. Jag vände
mig om och såg på honom. Han grät också. Jag ställde mig upp och kramade om honom. Sen
gick jag ut. Jag gick inte bara ut från rummet, jag gick ut från sjukhuset och jag fortsatte gå.
Jag gick nog i tjugo minuter innan jag stannade och satte mig på en parkbänk. Jag la ansiktet i
händerna och grät. Det här var mitt fel. Det var jag som hade varit envis och sagt att vi skulle
ta just den backen ner. Hade vi bara tagit den andra backen som tjejerna ville ta så hade allting
varit bra nu. En svart bil stannade till på vägen framför mig. En dörr öppnades och Sarah kom
ut. Hon satte sig bredvid mig och höll om mig. ”Hur länge har ni känt varandra?” frågade hon.
Jag torkade ögonen och rätade på mig. ”Så länge jag kan minnas” sa jag tyst. ”Han är en
underbar person” sa hon. Jag nickade bara. ”Men det finns ingenting vi kan göra just nu mer
än att vänta och be för honom” fortsatte hon. ”Men det är mitt fel!” skrek jag ut. ”Hade jag
bara låtit er bestämma vilken backe vi skulle åka så hade inget av det här hänt.” Jag dränkte
mitt ansikte i händerna igen. ”John, lyssna på mig” hon lät bestämd. ”Det här är inte ditt fel,
det var du som varnade honom för gropen, det var du som tog hand om honom vid backen,
eller hur?” Hon lät nästan arg nu. Hon drog upp mig från bänken. ”Nu åker du med oss
tillbaka till sjukhuset och slutar vara så jäkla negativ.” Jag hade inget annat val än att följa
med tillbaka till sjukhuset. Jag skämdes när jag kom in till Andreas och de andra. Han
klappade mig på axeln. ”Det kommer att bli bra” sa han. Det var en sådan liten och
förutsägbar mening men på något sätt fick den mig att må bättre. Vi kommer att klara det här
tänkte jag för mig själv.

Vi satt där utanför i flera timmar utan att det hände någonting. Han var fortfarande medvetslös
och jag hade märkt på läkarna som gick in och ut ur rummet att de börjat tvivla på att han
skulle vakna upp igen. Jag gick därför fram till en läkare. ”Hur är det med honom?” frågade
jag. ”Tyvärr så ser det inte bra ut just nu” sa han. ”Han visar inga tecken på att vakna upp.”
Jag blev förskräckt. ”Hur menar du?” sa jag. ”Kommer han aldrig att vakna upp?” Läkaren
suckade. ”Som det ser ut just nu som är det osäkert” sa han. Jag satte mig ner igen. Anna kom
fram till mig. ”Vad sa han?” frågade hon. ”Han sa att det var osäkert om Lukas kommer att
vakna upp igen” sa jag tyst. Anna blev likblek i ansiktet och gick in till rummet där Lukas låg.
Jag följde efter. ”Det får inte vara sant!” Anna satt på en stol och grät när jag kom in. Jag satte
mig på en annan stol på andra sidan av sängen och tog tag i Lukas hand. Vi satt där inne i tio
minuter innan Anna bröt tystnaden. ”Tänk om vi aldrig får träffa honom igen” sa hon
snyftandes. Plötsligt kände jag att någon tog tag i min hand. Jag tittade upp och såg vad det
var. ”Jag tror nog att han kommer tillbaka” sa jag till Anna med en glad röst.