Вы находитесь на странице: 1из 5

MINNET

Hromdagen, nr jag satt p bussen, uppenbarade sig pltsligt en minnesbild frn min barndom. Utan att jag egentligen sett minnesbilden i dess helhet, knde jag en besynnerlig trivialitet kring den, och jag visste att minnet i sak inte hade ngot gemensamt med mitt nuvarande liv. Varfr det gjorde sig pmint i mina tankar just d kunde jag inte frklara. Jag frskte terskapa det i sin helhet fr att drigenom kunna frst de dolda associationer jag mste ha haft till denna gonblicksbild. En hndelse var det jag mindes; trots hndelsens vardaglighet och det banala som omgav minnet av den, blev jag skrmd av att jag s uppenbart hade frtrngt den och nu inte kunde frst varfr den nstan dk upp i min hjrna. Fr det var som om hndelsen fanns dr, fysiskt, s att jag knde den finnas i mig. Inte sedan den intrffade hade jag knt den p det hr viset och jag ville genast frst den, men inte bara den, jag ville frst alla de till synes obetydliga minnen som r s svra att koppla samman med ngot annat n minnena i sig sjlva. Hur gr jag d fr att resa i minnet, nr det bara finns stillbilder, nr det inte finns ngra knutpunkter dem emellan? Jag skulle skapa en protagonist. En protagonist kunde gra en sdan upptcktsfrd genom minnet och fr varje tillryggalagt minne, utvecklas p vgen fr att i slutet av berttelsen n sanningen, som varje sann protagonist kan och oundvikligen ocks gr. Tvunget var, att vr hjlte skulle fretaga en vandringsfrd genom knslor och sinnen - och en fotvandring just, en expressresa hade han redan gjort d han hoppat mellan dessa minnen som hittills varit gonblick, stillbilder. Nej, fr att genomg frndringen, och fr att i den mogna som person och individ, krvdes en lngre vandring.

Han sattes att starta i farmors kk. Farmor var dd sedan lnge och detta var det enda jag mindes av henne och den milj hon levde i. Nr han var dr, sg han sig omkring och genast knde han den dr knslan igen, knslan av det fysiska minnet. Men vad var det som orsakade den? Detta var ett ndvndigt delml; insikten om vilka knslor som hrde ihop med vilka minnen, och varfr minnena utlste dem, var en plats han var tvungen att beska innan han begav sig vidare. Farmor stkade i diskhon. Till vnster, vid fnstret, stod den dr gamla grna trappstegen som annars alltid sttt hemma i familjens hus. Eftersom han var vldigt ung, levde han lgre n andra runt omkring honom och han sg den nerifrn. Jag frs bilden av min upptcktsresande medan jag distanserade mig frn minnet ett gonblick. Jag visste ju att den dr pallen inte var mer n 60-70 cm hg. nd var den s hg. Och spnnande, intressant. Man kunde flla ut trappstegen. Jag mste ha funnit den, inte bara hgteknologisk, utan ocks vara ett underskningsobjekt. Jag hade ju faktiskt alltid gillat den dr trappstegen, dr den sttt i hemmet... Min protagonist sg nu farmor arbeta bakifrn och nerifrn. nd var det hennes hgsta punkt han betraktade; baksidan av hennes huvud var stor, med tjocka hrknutar och det satt flera lnga nlar i dem som eggade barnets nyfikenhet. Var det kanske det han knde? Nyfikenheten? Det var nyfikenheten som gett liv t vr protagonist, nyfikenheten som snt honom ut att finna - nyfikenheten. En ironisk upptckt. Barnets knsla och sinne fr utforskning, tillsammans med behovet att frst, var ocks de knslor, sinnen och behov som orsakade skandet i vuxen lder. Jag antar att en frfattare med strre svaghet fr kvickheter svrligen kunnat avst frn anekdoten om d protagonisten fann sig sjlv - i minnet av sin egen nyfikenhet. r d en insikt om att mnskliga attribut som frknippas med
2

barndomen lever kvar i vuxenlivet, en insikt? Har hjlten utvecklats; mognar han, d han inser att han i mngt och mycket inte har frndrats? Nu befann han sig vid en av dessa knutpunkter i frdplanen som skulle ta honom vidare. Han var tvungen att g vidare, ty han hade funnit nyfikenheten och det var nu dags att anvnda just den, om han skulle n de andra knslor jag skickade honom att ska p sin upptcktsfrd. Hjlten m vara nyfiken, men detta fr att jag, var vetgirig. Tvekan gr sig pmind nr han fljer stigen, men min protagonist visar frstelse fr varfr jag valt denna vg t honom; det var just fr att han visste om sin tvekan infr den, fr att han visste vad som skulle finnas vid stigens slut. Vilket minne han skulle finna dr, kunde han inte frutse, men han visste vilken knsla han jagade. Rdslan, var det. Det var den han nu var tvungen att frst, och inte enbart att den fanns dr, utan ven varfr den fanns dr, och varfr den inte fanns vid ett annat minne. Varfr bringade det minne han skulle finna vid nsta delml, honom sdan motvilja infr det, redan innan han tervunnit det? Fr att komma fram var han ndgad anamma rdslan och vilja knna den, men det var svrt, ty han var icke rdd och d han endast knde den otillrckliga tvekan, vilken han konstruerat fr egen hand i syfte att betrda stigen han nu gick, kunde han inte finna det minne han gick emot - eller var han ... vilse? Fanns det inget minne vid vgens slut? Hade han fljt fel stig? Frvirringen spred sig i vr tappre kmpes sinne. Han blev stendes still och knde hur det var disigt - vilket var mycket mrkligt, d resan han fretog sig inte var av fysiskt slag, det rrde sig om en resa i minnet och sinnet, en inre resa. Men han knde den, knslan av frvirringen, den satt ihop med dimman, sammanfogade i en psykologisk vv av hjrntrdar som, ju mer han insg denna vvs existens, frvirrade honom n mer. D dimman var frvirringen, bjds honom nu en bild, en bild vilken han inte visste huruvida den var en minnesbild eller en frestllning,
3

dock var det en hgst reell bild, ven i den inre realitet i vilken den mlades upp, och han sg runtomkring sig endast ppen mark och nakna trd, mot en bakgrund av sorg. Fr han hade ntt sorg, och en bild - inte p ngot vis frtrngd utan tvrtom terkommande och sedan en tid hrt fastetsad i frfattarens hjrna - exponerade sig. Bilden var Smerdjakov, hngandes p sin spik. Den sluge och listige men gentemot Ivan Fjodorovitj lojale tjnaren Smerdjakov, hade fr ett gonblick verskattat sitt eget vrde och gjort misstaget att tro att han utgjorde en ytterst viktig del i den galne Ivan Fjodorovitjs outtalade plan att mrda sin far. Nr Ivan Fjodorovitj efter olyckan talar om fr Smerdjakov att han aldrig haft fr avsikt att mrda fadern, inser Smerdjakov att han tagits ner p jorden. Han har blivit pmind om sitt ovrde, sin obetydlighet, och den korta tid d betjnten knde att han hade ett hgre vrde n det han vanligen levde, hade frmtt honom att gra vad som helst, till och med att mrda sin husbonde. Nr han sedan insg sin obetydlighet, illustrerade han sitt terfunna sjlvfrakt genom att visa p, hur endast denna rostiga spik, kunde bra upp hans hela vrde. S hr litet r mitt liv, blev hans sista tillknnagivande fr eftervrlden. Fga anade protagonisten att han varit p rtt vg hela tiden, och att det var just frvirringens knslopot-pourri som skulle leda honom ut ur dimman och rtt igen. Och han insg att det var nu han knde den. Rdslan. Och dr var ocks minnet han skt. Men hans kropp kndes varmare nu, d rdslan redan gett sig av. Ty han kunde se minnet framfr sig och d han betraktade det, undrade han ver varfr rdslan varit s kortvarig. Det var rdslan sjlv han hade fruktat och hade drfr kvvt den och inte ltit den yttra sig frrn den ntt sin hjdpunkt dr den slutligen imploderat i sig sjlv. I frvirringens form hade den lurat honom att frst frskjuta
4

minnet, fr att sedan lyckas trnga undan, ven rdslan. Protagonisten gissade nu att han varit rdd hela tiden, lngt innan frvirringen, lngt innan nyfikenheten och lngt innan han gett sig ut, men att han snarare erhllit den knsla han frskt frtrnga genom att frtrnga minnet som skapade den. Det var hans bror. Han kunde p ett mrkligt vis knna hur han alltid vetat om den sanning som dittills aldrig formulerats. John r min bror tnkte han och det nyfunna minnet av den dag d han togs ifrn familjen, r inte orsaken till den rdsla jag nu inser att jag knt under en mycket lngre tid n jag trott. Rdslan hade funnits dr fr att han inte velat knna den, fr att jag inte velat minnas. Och nu insg jag att min sorg infr bilden av det bortkastade mnniskolivet i historien om Smerdjakov, var densamma som protagonistens, d jag knde igen den kedja av sinnestillstnd han genomgtt fr att finna den. Nyfikenheten infr uppdraget jag snde honom ut p hade jag gett honom. Det var ocks jag som ftt kontakt med minnet, och jag som genom honom frdats vidare i denna vrld av rdsla och tvekan, frvirring och sorg. Fr sorgen var det nst sista mlet. Den var produkten av insikten om rdslans existens; nr rdslan vgade skdas, kunde den lmnas bakom och srjandet av de minnen den blockerat, kunde ta vid. Ty vr hjlte har nu, inte bara avsiktligt skt rdslan, han har ven sttt ansikte mot ansikte med den, fljaktligen vervunnit den och ntt fram till slutet av denna hans resa i minnet. Den avslutande uppgiften r nu, att genom den sanning protagonisten ntt p sin resa, ven lgga sorgen bakom mig. Vissa insikter har jag nog vunnit, mitt barnasinne till trots skojade han tryggt fr sig sjlv, nr han till sist lmnade stigen fr att vandra hemt.

Вам также может понравиться