DET ESTETISKA LIF VET

AF

YRJ HIRN

HELSINGFORS SDERSTRM & C:o FRLAGSAKTIEBOLAG

INNEHLL.

SID.

KAP.
PAPPERSLEVERANTR LESSEBO PAPPERSBRUK TRYCKT HOS ISAAC MARCUS' BOKTR.-AKTIEB. STOCKHOLM 19 1 3

I DEN ESTETISKA VETENSKAPEN

3 21 47 67 93

KAP. II. DET ESTETISKA PROBLEMET KAP. III. DEN HISTORISKA KONSTTEORIN KAP. IV. DEN PSYKOLOGISKA KONSTTEORIN KAP. V. DEN ESTETISKA KONSTTEORIN

II
KAP. VI . DET SKNA KAP. VII. BEHAGET OCH VRDIGHETEN KAP. VIII. DET SUBLIMA KAP. IX. DET TRAGISKA KAP. X. DET KOMISKA KAP. XI. DET ESTETISKA LIFVET 121 138 165 194 225 264

ANMRKNINGAR.
SID.

SID.

KAP. KAP.

I. II.

277

KAP.

VI. VII.

289 283 284

985

278 KAP.

KAP. III. KAP. KAP. IV. V.

280 KAP. VIII. 280 KAP. 281 KAP. IX. X.

287

VIII

FRSTA KAPITLET.

DEN ESTETISKA VETENSKAPEN. Den vetenskap, byars grundfrgor skola behandlas i denna bok, har icke lnge varit knd under sitt nuvarande namn. I sjlfva verket r det icke stort mer n ett och ett halft sekel, sen dess man begynt tala om en estetik. Det var nmligen r 1750 Alexander Baumgarten utgaf den frra delen af ett p latin skrifvet verk, hvilket bar titeln Aesthetica, och med hvilket teorin om de fria konsterna och det skna tnkandet frsta gngen inordnades i vetenskapernas system som en sjlfstndig disciplin. Det nya namnet, som skapats af Baumgarten, vann hastigt burskap, och den vetenskap han introducerat blef mottagen med vlvilja i den lrda vrlden. Inom ngra mansldrar hade lran om konsten och det skna tnkandet blifvit s fashionabel, att man icke blott med allmn ifver gnade sig t estetiska studier, utan t. o. m. tillmpade estetikens metoder
3

vid forskningar, som hade intet med konst eller sknhet att gra. Denna rofulla period blef emellertid icke lng, och p den har fljt en tid, under hvilken den en gng s uppburna vetenskapen funnit sig rtt fvergifven och sett sitt rykte p retur. Man kan ingalunda pst det estetiken fr nrvarande vore populr, eller ens tnjte ngot allmnt frtroende. Tvrtom kan det ofta iakttagas att denna disciplin betraktas som ett slags bastard mellan vetenskap och konst, och tillfljd hraf ringaktas svl af konstnrerna som af de strnge vetenskapsmnnen. I det allmnna sprkbruket uttalas dess namn ofta med en hnfull betoning, och dess idkare f hlla till godo med en titel, som erhllit en frljligande betydelse. En estetiker, eller fr att anvnda den nyaste beteckningen, en estet r enligt den gngse uppfattningen en mnniska, som i hglst drmmande och sjlfvisk, om ocks frfinad njutning frslsar den tid hon borde anvnda fr praktiskt arbete. Att estetisera anses liktydigt med att hngifva sig t resultatlsa svrmerier och spekulationer. Hvarken i den vetenskapliga eller i den praktiska vrlden borde man, heter det, unna ngot erknnande t en sdan onyttig sysselsttning. Om dessa omdmen vore berttigade, hade slunda estetiken blifvit utlefvad redan efter halftannat rhundrades tillvaro. En vetenskap, som

endast under en s kort tid frmtt gra sig respekterad, kunde knappast betraktas som vrd att lefva. Det vore ffngligt att gna sig t studiet af ett s efemrt lromne, och det vore ortt att ens frska vinna lsare fr en populr behandling af de estetiska grundfrgorna. Ett sdant frsk r emellertid gjordt i denna bok, och detta frhllande angifver i och. fr sig, att frfattaren icke fvertygats af det allmnna talet om estetikens hastiga uppblomstring och snara frfall. D det emellertid r antagligt att mngen lsare delar den moderna ringaktningen fr denna vetenskap, mste det, innan ngra andra pstenden bli framstllda, dagalggas att de intryck man erhller af en ytlig blick p lrdomshistorien ro vilseledande, d. v. s. att de estetiska studierna icke bedrifvits endast under en bestmd, kort tid, utan att de tvrtom gt, och bra ga, betydelse fr alla tider. Det gller nrmast att, genom en fversiktlig redogrelse fr konst- och sknhetslrans utveckling, f det klargjordt att estetiken r vida ldre n man, p grund af dess sena framtrdande som en sjlfstndig vetenskap, r bengen att frestlla sig. Nr detta skett, skall det uppvisas att de tecken p aftynande, om hvilka det s ofta talas, ro bedrgliga, och att estetiken, oaktadt den ger en hg och revrdig lder, allt fortfarande lefver med ofrminskad lifskraft. Om man trodde att estetiken hade fdts med

Baumgartens bok r 1750, s gjorde man sig skyldig till den alltfr vanliga frvxlingen mellan namn och verklighet. Hvad Baumgarten stadkom var att lran om konsten och det skna erhll en vetenskaplig beteckning och blef srskild frn de friga vetenskaperna som ett egenartadt lromne. Men den tyske filosofen var ingalunda den frste, som hade tnkt fver de estetiska freteelserna. Dessa freteelser hade tvrtom sysselsatt mnniskornas tanke s lnge konst hade skapats och njutits, och s lnge man frsttt att beundra naturens eller lifvets sknhet. Tnkandet kunde vara mer eller mindre medvetet under olika tider; de estetiska frgorna kunde, beroende af de friga problem, som upptogo filosofin, bli skjutna i bakgrunden eller i frgrunden ty fven i det vetenskapliga lifvet har man att rkna med gynnsamma och ogynnsamma konjunkturer men de frblefvo aldrig helt och hllet obeaktade. Estetikens historia frtljer om en utveckling, som visserligen tidtals afbrytes, men likvl bevarar sin kontinuitet. Det gamla hnger samman med det nya, drfr att det r ngra stora grundfrgor, som i varierande formulering dyka upp fr att under olika tider erhlla olika lsningar. De ldsta yttringar af estetisk reflexion, som omtalas i den vsterlndska litteraturen, stamma frn det gamla Grekland. De stora tflingarna i

konst och diktning gfvo anledning till kritiska underskningar om sknhetens natur, och svl skalderna som tnkarna uttalade sig ofta i rent teoretiska konstfrgor. Dessa uttalanden ro emellertid endast delvis, och oftast i andra hand, bevarade fr oss, hvarfr man icke af dem kan sammanstlla ngon allmn teori om konsten och sknheten. En sdan mter man frsta gngen hos den tnkare, med hvars namn kapitlet om filosofins storhetstid begynner. Platon kan visserligen icke betecknas som en estetiker i ordets egentliga mening, men han var en diktare samtidigt med det han var en tnkare, och han har drfr i sina skrifter med ett rent personligt intresse uppmrksammat de estetiska freteelserna. Sknhetens egenskaper diskuteras i mnga af hans dialoger, och dess vsen bestmmes genom srskilda tyvrr inbrdes stridiga definitioner. Hvad som r viktigare n dessa begreppsutredningar, hvilka fr frigt ofta g igen hos senare frfattare, r likvl att Platon gr en bestmd skillnad mellan konstens och sknhetens omrde, och framfr allt att han i allt som r vackert p jorden endast ser en reflex af den absoluta idn. I enlighet med sin allmnna vrldsskdning betraktade han den fullkomliga sknheten som ngonting, hvilket var otkomligt fr sinnena. Endast frnuftet, d. v. s. filosofin, kunde fatta den rena och hga id, som i sig inneslt urtyperna fr det skna, det sanna

och det goda. Hraf fljde att konsten, som enligt Platons uppfattning uteslutande verkade genom efterhrmning, med sina sinnliga framstllningar af jordiska ting blef gnd att vilseleda mnniskorna. Den visade dem endast afbilder af afbilder; den riktade sig till de frmgenheter, som voro lngst aflgsnade frn frnuftet; och dess inflytande mste till fljd hraf betraktas som osundt och skadligt. En dylik slutsats var helt skert bitter fr Platon, men han sg ingen utvg att undg den. Slunda blef det mjligt att en tnkare, som i sina egna filosofiska skrifter med en skalds inspiration hade frhrligat den himmelska sknheten, af sitt systems tvng leddes att frdma den konstnrliga alstringen. Konstlivet berrdes vl icke omedelbart af denna dom, mer n det berrts af de frkastande uttalanden, som senare frfattare, Rousseau och Tolstoj t. ex., ha fllt fver en verksamhet de sjlfva utfvat. Men fr konstlran var det af en oberknelig betydelse att Platon framstllde sin radikalt idealistiska lra. Genom hans pstenden tvungos tnkarna att sysselstta sig med frgan om den estetiska alstringens roll i det etiska, sociala och politiska lifvet. Det r slunda Platon, som frst gett anledning till de ndlsa diskussionerna om konstens frhllande till moralen. Dessa diskussioner frefalla visserligen ofta rtt ofruktbara. Men om de ocks ej

ha gett ngra praktiska resultat, s har det likvl varit viktigt, att mn genom dem ledts att klargra det estetiska lifvets natur. nnu viktigare var det likvl att Platon, genom sitt skarpa srskiljande af filosofin och konsten, vckte till lif den mrkliga, allt nnu oafslutade debatten om den estetiska skdningens sanningshalt. Om nmligen Platon, p grund af sitt dualistiska srskiljande af frnuft och sinnlighet, mot sin vilja ndgades frkasta all dikt och konst, s fanns det andra filosofer, som hvarken voro lika strnga i sin dualism eller lika beredda att uppoffra det estetiska lifvet. Fr dem tedde det sig som en bjudande uppgift att modifiera Platons lra om konstens frhllande till iden och fenomenen. Slunda blef det estetiska problemet en brnnande frga fr den antika filosofin, och slunda ha mnga af de ledande filosoferna uppbjudit all sin tankekraft fr att rttfrdiga de konstframstllningar, som enligt den store idealistens mening stdse voro falska och vilseledande. Det betydelsefullaste inlgget i diskussionen r det som gjorts af Aristoteles. Han var, som bekant, en elev af Platon, och han begagnade sig ofta i sin bevisfring af samma termer som denne. fven lr honom voro konstframstllningarna till sitt vsen efterhrmande eller efterbildande. Men han fattade icke begreppet imitation i en s trng mening som hans lromstare. Och han hade framfr allt en

annan uppfattning n Platon om idernas frhllande till de sinnliga freteelserna. Fr Aristoteles bestod nmligen den sanna verkligheten detta r enligt de antika filosofernas sprkbruk ett annat uttryck fr idvrlden icke af ngra otkomliga, endast fr spekulationen fattbara urtyper, som dolde sig bakom, eller rttare ofvanom freteelserna. Typerna, sade han, existerade icke i och fr sig, utan de voro, om ocks ofullkomligt och fragmentariskt, representerade i den sinnliga vrlden. Idn, eller fr att begagna det ord Aristoteles hellre anvnde, formen var det allmnna, det som i hvart enskildt freml och i byar enskild freteelse utgjorde det vsentliga. Nr konsten imiterade naturen, kunde den framhfva detta vsentliga element, och slunda lta det komma till sin rtt bttre n det varit mjligt i verkligheten. Konstframstllningen var drfr enligt Aristoteles' mening icke en falsk och vilseledande kopia af en kopia, utan den var en efterhrmning eller efterbildning, som t. o. m. kunde bli sannare n frebilden. Hrmed var den estetiska alstringen rttfrdigad som en verksamhet, hvilken var vrdig att erknnas af filosofin. Aristoteles sjlf gnade sig med ifver t studiet af diktkonsten, och hvad han skrifvit om dramats teknik och uppgifter har, som det i ett senare kapitel skall framhllas, blifvit vgledande fr alla tiders forskning. Om engng konstnrerna, som Aristoteles ansg
10

det, i sin efterbildning eller efterhrmning icke voro tvungna att slafviskt kopiera de enskilda freteelserna, s lg det nra till hands att antaga det en diktare, en bildhuggare eller en mlare fven kunde knna sig berttigad att i sitt verk tillgga ngot, som alls icke fanns i den sinnliga verkligheten.-- En sdan mjlighet synes Aristoteles icke ha rknat med i sin teori. Men denna slags ombildning uppmrksammades s mycket mer af Plotinus, den frnmste af de s. k. nyplatonska filosoferna. Nyplatonikerna tergingo nmligen till Platons lra om att idn, den sanna verkligheten, var ngonting som gde existens oberoende af de sinnliga freteelserna. . Men de ansgo icke dri skilde sig Plotinus frn Platons lra att denna i& kunde fattas af det spekulerande frnuftet. Det var konstnrernas fantasi som skdade urtyperna, och med hjlp af sin fantasi kunde konstnrerna drfr framstlla bilder och dikter, som icke blott voro sannare n den sinnliga verkligheten, utan. fven gde mer att frtlja om tingens rtta vsende n filosofernas tankebyggnader. Slunda blef den estetiska alstringen rent af frklarad som en vrdigare verksamhetsform n det frnuftsenliga tnkandet. Konsten var icke blott frsvarad mot Platons anklagelser, utan den upphjdes som det verkningsfullaste medlet att erhlla vetande. Detta var det viktigaste som kunde anfras till dess frmn af de antika filosoferna, hvilkas
11

tnkande rrde sig kring det stora kunskapsproblemet. De hade ledts att allvarligt sysselstta sig med de estetiska frgorna, drfr att konsten erbjd dem en frmedling mellan de stora motsatserna ide och fenomen, frnuft och sinnlighet. Men de njde sig icke med att definiera den estetiska skdningens frhllande till verkligheten den ena sidan, och till vetandet den andra. Plotinus t. ex. inlt sig p ett djupgende och betydelsefullt studium af den konstnrliga fantasins olika arter. Slunda kan man sga att t. o. m. den estetiska detaljforskningen medelbart befrmjades af den kunskapsteoretiska riktning, som var rdande i den antika filosofin. Det skulle komma att frg en lng tid innan de estetiska frgorna nyo i lika hg grad blefvo freml fr filosofernas uppmrksamhet. Medeltidens frhrskande tankeriktning var afvisande mot det estetiska lifvet som sdant, och det fanns enskilda teologiska frfattare, hvilka voro lika strnga i sina frkastelsedomar som Platon. De ter, som gfvo sitt erknnande t skaldernas och konstnrernas alstring, sgo i den endast ett medel att betjna ngra religisa eller moraliska syften. Med samma metod som anvndts, och allt nnu anvndes vid kommenteringen af bibelns sagor och krlekssnger, skte man ur de klassiska diktverken lsa fram ngon allegorisk eller symbolisk framstllning af de kristna
12

trossanningarna. Hvad som i detta afseende stadkoms t. ex. i Vergiliuskritiken var ofta skarpsinnigt nog, men hade intet att gra med den egentliga estetiken. Det finns ej heller mycket att lra af de mystiska eller skolastiska begreppsutredningar fver det sknas vsen, som antrffas t. ex. hos Augustinus och hos Thomas ab Aquino. Den rika konst och dikt, som alstrades under medeltiden, motsvarades slunda icke af ngon medveten och genomtnkt estetisk teori. Efter det de humanistiska ideerna begynt gra sig gllande, blef frhllandet emellertid ett annat. Konsten behfde ej mera ursktas med hnvisning till dess pedagogiska betydelse fr inskrpandet af moraliska sanningar eller religis uppbyggelse, utan den hyllades nu som ett af de viktigaste medlen fr ernende af en allmn bildning. Bildningsidealet ter hmtade sina bestmmande egenskaper frn den antika poesin och skulpturen. Under renssansen uppstod slunda en estetisk kritik hvilken, oftast i anslutning till de gamla mstarnas verk, skte formulera regler fr den goda smaken. Dessa smakregler ro naturligtvis ovrderliga fr den, som vill lra knna de olika stilriktningarnas uppkomst och utveckling. Men s gifvande de n ro fr det litteratur- och kulturhistoriska studiet, s erbjuda de icke mycket material fr den allmnna, rent filosofiska estetikens historia. Renssansens konst13

lra lter icke sammanfatta sig till ngot stort system; den r rik p mrkliga detalj underskningar om de enskilda konsternas teknik och om frutsttningarna fr ett verkligt konstknnarskap, men den lmnar de stora frgorna om konstens och den estetiska skdningens vsende s godt som obeaktade. Dylika uppgifter intresserade icke kritikerna, och filosoferna hade nnu ej ftt sin uppmrksamhet riktad till dem. Men det skulle snart komma en tid d det allmnt estetiska problemet nyo blef aktuellt. S snart man i kunskapsteorin begynt tillskrpa motsttningen mellan frnuft och sinnlighet, och s snart man nyo i den allmnna vrldsfrklaringen radikalt begynt skilja mellan i& och verklighet, mste det liksom under antiken uppst ett behof att filosofiskt rttfrdiga den andliga verksamhet, som hvarken var rent frnuftsmssig eller rent sinnlig, och som opererade med ting, hvilka hvarken voro abstrakta ker eller blotta naturfreteelser. Den medelbara anledningen till att det specifikt estetiska lifvet blef freml fr en strngt vetenskaplig behandling gaf Descartes, nr han i sin lra om tnkandet som den enda rent mnskliga, och drfr mnniskovrdiga verksamheten frkastade allt fantasilif och all sinnlig skdning. Det fanns visserligen en konstriktning, den franska klassicismen, som kunde bringas till en viss fverensstmmelse med det Cartesianska betraktelsesttet. Men fr
14

dem hvilka icke omfattade klassicismens lror, mste det fullstndiga utdmandet af allt som icke var frnuftmssigt te sig alltfr strngt. Drfr framtrdde p olika hll en strfvan att bringa det sinnliga, skdliga vetandet, fantasin och knslolifvet till deras rtt. Engelska och skottska populrfilosofer studerade just de omrden af det mnskliga sjlslifvet, dem Descartes hade ringaktat, Leibniz frsvarade i sin lra om les petites perceptions de otydliga frnimmelserna och det oskra vetandet, Baumgarten framstllde i sin Aesthetica en logik fr de poetiska frestllningarna, och Kant fullbordade hvad alla dessa fregngare hade begynt, nr han i sin Kritik der Urtheilskraft hfdade smakomdmenas allmngiltighet. Genom detta rttfrdigande af den estetiska skdningen hade filosoferna befriats frn den trnga antagonismen mellan frnuft och sinnen, medan etikerna hade funnit den saknade frsoningen mellan det kroppsliga lifvet och de sjlsliga krafven. Estetiken gaf en lsning t de stora tidsproblemen, och fr mnget fredlst sinne var det ensamt den som bragte ett slut p kampen fr en lifsuppfattning. Dualismens motsatser frmedlades fr svl praktik som teori; ja, lran om konst och sknhet fick t. o. m. en metafysisk betydelse. Med en tergng till de betraktelsestt, som varit rdande under antiken, gjorde man de estetiska frnimmelserna och
15

frestllningarna till en brygga mellan idernas vrld och fenomenens. Aristoteles' tankar omklddes i modern formulering fr att bli brande element i Hegels estetik, och Nyplatonska lror gingo igen i Schellings romantiska teori. Den konstnrliga fantasin frklarades nyo som ett medel att vinna insikt om det tingens vsende, som var frborgadt fr den prosaiska skdningen; sknheten, det sublima, det tragiska, och alla de friga estetiska begreppen hrleddes, genom en rent filosofisk och logisk deduktion, ur de olika momenten af idns stora konflikt med den sinnliga verkligheten. Slunda blefvo de estetiska systemen djrfva tankebyggnader, som gde en imponerande storhet fr den tid, under hvilken det dualistiska betraktelsesttet frhrskade, men som voro dmda att frlora sin betydelse s snart mnniskorna upphrt att bekymra sig om motsatserna mellan id och freteelse. I sjlfva verket finns det ingenting som mer har bidragit till att bringa estetiken i vanrykte, n just det frhllandet, att det senaste rhundradets stora system varit bundna vid de rdande tidsriktningarna. Man har psttt att sknhetslran stannat vid en stndpunkt, som lngesedan fvergifvits af den allmnna filosofin, och man har betraktat den estetiska teorin som ett slags asyl fr Hegelianism och naturfilosofi, hvilken p sin hjd kunde ga intresse fr historien om de fvervunna villfarelserna.
16

Vid sdana bedmanden har man emellertid, som redan i det fregende antydts, gjort sig skyldig till en vrdsls generalisering. Man har frbisett att de spekulativa estetikerna, om de ock begagnat sig af metoder och uttrycksstt, hvilka ej mera ga ngon burskap i vetenskapen, likvl gjort mnga betydande iakttagelser, som vl ro vrda att tillvaratagas af en senare forskning. Och man har framfr allt frbisett, att det estetiska studiet ingalunda upphrde med de Hegelianer och naturfilosofer, som konstruerat de stora systembyggnaderna. Konst- och sknhetslran kunde visserligen, till fljd af den utveckling svl filosofin som konsten genomgtt, icke mera fortskrida p samma banor som frut. Men det vetenskapliga arbetet afstannade icke; det skte sig endast nya ml och nya metoder. Om de stora idealisterna varit djrfva i sina spekulationer, s leddes forskarna under den fljande generationen att ansprkslst inskrnka sina uppgifter. Man frlorade modet att fretaga omfattande generaliseringar, och estetiken intrdde i ett sjlfbesinningens stadium. Frn Hegel och hans efterfljare, hvilka i alla enskilda freteelser uppsprade de allmnna iderna, riktade man sig till Herbart, som frklarade att formen (eller delarnas sammansttning) var det enda rent estetiska momentet i all natur cia konstsknhet. Genom en sdan om, svngning blef estetikens omrde trngre n det
Estetik.

17

.varit, men vetenskapen frdes hrigenom nrmare till verkligheten. Det afgrande steget i denna riktning uttogs nr Fechner r 1876 publicerade sin Vorschule der Aesthetik, i hvilket arbete konst- och sknhetslran behandlades som en ren erfarenhetsvetenskap. Hr voro de metafysiska och logiska deduktionerna konsekvent ersatta af en psykologisk underskning, experimentet, d. v. s. det afsiktligt framkallade erfarenhetsrnet, trdde i stllet fr den filosofiska spekulationen, och de estetiska satserna blefvo fr frsta gngen framstllda i en exakt bevisfring. Som naturligt var i ett banbrytande verk, ledo metoderna af mnga bristflligheter. Men frfaringsstten ha fullkomnats af Fechners talrika efterfljare. Experimenten ha kompletterats med systematiska iakttagelser och enqueter, och allt vidstrcktare flt af de estetiska freteelsernas omrde ha blifvit genomforskade med en psykofysisk arbetsmetod. Att man, trots alla de betydande resultat som erntts inom den naturvetenskapliga konst- och sknhetslran, likvl kunnat tala om den estetiska vetenskapens frfall, kan endast bero p att dessa underskningar icke alltid framtrdt under en estetisk, utan lika ofta under en psykologisk eller fysiologisk titel. En annan orsak till detta frhllande ligger mhnda dri, att de experimentella underskningarna i regeln hnfrt sig till ngra enskilda omrden af det este18

tiska lifvet och att de tillsvidare icke ltit sig sammanbringas till ngot genomfrdt system. Det vore emellertid mer n oberttigadt tt pst, att den moderna estetiken uteslutande bestode af specialunderskningar, Om ock systembildandet icke mera b&lrifves med samma ifver som under begynnelsen och medlet af senaste sekel, s strfvar man likvl allt fortfarande efter att vinna en helhetsuppfattning om det estetiska lifvet. Skillnaden mellan frr och nu r blott den att teorin icke anknytes vid metafysiken eller kunskapslran, utan vid de vetenskaper som haft en afgrande betydelse fr den moderna vrldsskdningen. Konsten och det skna betraktas som biologiska eller sociologiska data, d. v. s. de studeras i sitt inflytande p och i sitt beroende af samhllets, slktets och de enskilda mnniskornas lif. Frmedels ett sdant betraktelsestt har man frskt inordna de estetiska freteelserna under allmnna synpunkter och frskt uppstlla teorier, som gde sin giltighet fr alla de olikartade konstformerna och alla de enskilda sknhetsintrycken. I Taines Philosophie de l'art t. ex. utvecklas slunda ett fullstndigt och genomkonstrueradt system, i hvilket Hegelianska ideer blifvit kombinerade med Abbe Dubos', Fenelons och Montesquieus teori om omgifningens inflytande p det andliga lifvet. Ruskins konstlra ter har sin sammanhllande enhet i den allt behrskande tanke om konstens ouppls19

liga samband med lifvet, som har ledt till att sknhetskrafvet frvandlats till ett kraf p mnniskovrdiga sociala frhllanden. Huru mycket kritiken n m ha att korrigera i Taines och Ruskins lror, s skall vetenskapen stdse komma att tillgodogra sig de ideer, som s ensidigt och s genialiskt frfktats af dessa det senaste rhundradets strsta estetiker. Genom alla sina psykologiska, biologiska och sociologiska tillmpningar vinner konst- och sknhetslran en ersttning fr de omrden som gtt frlorade genom att dess anknytning till metafysiken blifvit upplst. Och genom dessa landvinningar skall estetiken smningom tilltvinga sig aktning fven hos dem, som hittills hnfullt betraktat den som ett onyttigt och ffngligt lromne. Ju mer man lr sig erknna det estetiska lifvets allmnt mnskliga betydelse, desto svrare skall det bli att bestrida oumbrligheten af en vetenskap, som har till uppgift att 'underska formerna och yttringsstten fr detta lif.

ANDRA KAPITLET.

DET ESTETISKA PROBLEMET. Man kan, ssom det af fregende kapitel framgtt, med hnvisning till fakta bemta ett af de argument, som oftast beropas af estetikens motstndare. Den moderna vetenskapliga litteraturen vittnar ingalunda om att intresset fr konst- och sknhetslran vore stadt i ngot aftynande; tvrtom. Liksom det varit fallet under alla de tider, d man fverhufvud sysselsatt sig med teoretiska frgor, s gnar man sig fven nu med ifver t utforskandet af de estetiska freteelserna. Med faststllandet af detta sakfrhllande har det emellertid nnu icke bevisats, att estetiken vore frtjnt af att betraktas som en verklig vetenskap. Det r nmligen i och fr sig icke otnkbart, att alla de tankemdor, som nedlagts i det estetiska studiet, blifvit frspillda i en resultatls spekulation. Detta, och ingenting mindre, har man i sjlfva verket
21

20

velat gra gllande p de hll, dr man icke vill erknna estetikens betydelse. Vi veta, pstr man, allt fortfarande nstan ingenting om konstens verkliga natur, och vi veta n mindre om det egentliga vsendet hos de freteelser, som inordnas under den omtvistade benmningen sknhet. Ett sdant pstende vore, om dess riktighet kunde bevisas, naturligtvis rent af frkrossande fr dem, som flas att komma till ngon klarhet om de estetiska frgorna. Och likvl r detta icke det vrsta af 'hvad som blifvit sagdt om konst- och sknhetsteorin. Man njer sig nmligen icke med att frneka, det denna teori gde _ att uppvisa ngra allmnt erknda forskningsresultat ; man vill fven bestrida att dylika resUltat ens ngonsin skulle kunna erns. Med hnvisning till det gamla ordstfvet om- smaken br man icke disputera frsker man gra det troligt att meningsutbyten om konst och sknhet aldrig kunna leda till ngot samfrstnd. Det estetiska tnkandet vore slunda att frlikna vid en mngtusenrig debatt, hvilken enligt sin natur icke kunde mynna ut i ngon bttre sammanfattning n den bedrfliga slutsatsen: diskussionen utgjorde svar p frgan. Nr man, som naturligt r, gr denna uppfattning till freml fr bemtande, s r det riktigast, och klokast, att frst erknna det den icke saknar ett sken af berttigande. Det kan ej frnekas att
22

de estetiska doktrinernas historia vcker ett rtt nedslende intryck hos den som sker ledande, allmnt omfattade principer. Och det r s mycket mindre frvnansvrdt, att estetikens motstndare icke ha sett ngot annat n frvirring i denna historia, som mnga konst- och sknhetsteoretiker srskildt ha vinnlagt sig om att framhlla motsgelserna i sina fregngares teorier. Genom en sdan framstllning presentera sig de egna lrorna s mycket sjlfstndigare mot bakgrunden af alla friga, enligt hvad det fregifves, fullkomligt frfelade doktriner. Men samtidigt diskrediteras hela den vetenskap, af hvilken fven de teorier, hvilkas riktighet man sjlf vill bevisa, utgra en del; Om verkligen alla de ldre tnkare, som uttalat sig om. konst och sknhet, varit ofrmgna att ge ens ngon upplysning om de estetiska freteelsernas egentliga vsende, s frgar sig lsaren hvarfr just den senaste frfattaren skulle ha lyckats frklara dessa freteelser. Man erfar a priori en viss obengenhet att omfatta en teori, hvilken uppgjorts utan pgon slags anslutning till de tidigare lrorna. Alla de definitioner man mter i de estetiska teoriernas historia, kunna naturligtvis hvar och en fr sig vara oriktiga, d. v. s. ensidiga eller ofullstndiga. Men det r icke tnkbart att man ej ur sammanfattningen af dessa ofullstndigheter och ensidigheter skulle vinna ens ngon ledning fr sitt
23

eget tnkande. Det synes oss drfr som om hvarje estetisk underskning borde begynna, icke med ett frnekande af de tidigare teorierna, utan med ett erknnande af alla de sanningsvrden som kunna gmma sig i dem. Innan man framstller ngra egna sikter om de estetiska freteelserna, br man dagalgga, att dessa freteelser, trots allt som psttts, kunna gras till freml fr en fruktbar diskussion. Man br bevisa att det, oaktadt alla de mnga motsgelserna mellan de enskilda teorierna, likvl finnes ngra gemensamma tankar, om hvilka teoretikerna ha enats. Och det r frn denna gemensamma grund man har att utg, om man, med hopp om att vinna anslutning till sin mening, nskar utveckla ngon egen teori om konsten och sknheten. I enlighet med detta betraktelsestt framstr det som vr frsta uppgift att ur de olika estetiska teorierna uppska ngra gemensamma bestmningar af konstens och sknhetens vsende. Ett sdant fretag frsvras visserligen af den brist p fverensstmmelse i uttrycksstt och i anvndning af termer, som r rdande i den estetiska litteraturen. Men om man skrider till sin uppgift utan frutfattade meningar, s visar den sig likvl icke s olslig som det ofta psttts. Samstmmigheten mellan teorierna r nmligen vida strre, n ett flyktigt
24

studium ger vid handen, och man har i sjlfva verket att vlja mellan flera srskilda pstenden, hvilka om ocks i varierande formulering ro gemensamma fr majoriteten af de estetiska frfattarne. Fr detta arbete har det synts oss lmpligast att, liksom i ngra tidigare af oss utfrda underskningar, taga till utgngspunkt en lrosats, som icke blott uppstllts af de allra flesta estetiker, utan fven stmmer fverens bde med den uppfattning man mter i konstnrernas uttalanden och med den som uttrycker sig i det allmnna sprkbruket. Satsen i frga utsger icke ngot bestmdt om hvad konsten och sknheten innerst ro och detta r s mycket frmnligare, som vi drigenom kunna g vidare i resonemanget utan att vara bundna vid ngon definition men den afgrnsar negativt de estetiska freteelserna frn alla de freteelser, hvilka icke kunna betecknas med detta attribut. Dess innebrd, tillmpad p konstalstringen, r den att ett verk h vilket tjnar ett yttre, nyttigt ndaml, icke i den mn det betjnar detta ndaml kan betraktas som estetiskt. Uttryckt i positiv form sger denna sats att de estetiska alstren och yttringarna ga sitt eget syfte, och ro oafhngiga af alla fr deras vsen frmmande, d. . praktiska eller teoretiska strfvanden. fversatt till psykologiskt sprk betyder den att den hllning vi intaga till de
25

estetiska intryck, som konsten eller naturen erbjuder oss, icke bestmmes af ngra hnsyn till dessa intrycks vrde fr vrt frnuft- eller viljelif. Och formulerad i en sammantrngd affattning uttalar den att de estetiska freteelserna ro, som de tyska filosoferna sga det, sjlfndaml Selbstzwecke, och att konstvrken ro resultat af en autotelisk, d. . sjlfmotiverad strfvan. Ett framhllande af denna estetiska dafhngighet eller, som man med en bekvm term kunde uttrycka det, af konstens och sknhetens autoteliska karaktr, gr sig gllande redan hos de grekiska filosofer, hvilka bemdade sig om att srskilja konsten frn filosofin den ena sidan, och frn den praktiska verksamheten den andra. Under de tider dremot,_ d teologisk frdom eller frnuftsmssigt, utilistiskt skdningsstt utfvade sitt tryck p konstlifvet, frlorade irin uppmrksamheten fr denna distinktion. Konstnrer och kritiker anstrngde sig d tvrtom, i ett naturligt frsvarsintresse, fr att dagalgga att den estetiska alstringen gde ett omedelbart nyttighetsvrde. Men denna position, som antagligen i mnga fall var motvilligt vald, fvergafs i och med detsamma den visade sig obehflig. Ssnart rationalismen och nyttighetslran frlorat' sin makt fver sinnena, begynte filosofin nyo afgrnsa de estetiska yttringarnas flt frn alla friga lifsomrden. Slunda framtrder det estetiska sjlf26

stndighetskrafvet hos alla de stora tnkare, som lagt grunden till den moderna tidens estetiska vetenskap. Kant bestmde riktningen fr de senare teorierna, nr han frklarade sknheten som ngot; hvilket behagade ohne Begrip" und ohne Interesse; Schiller skte frklara den intresselsa konstverksamheten och sknhetsnjutningen genom att jmfra den med en lek, hvilken bedrifves utan tanke p ngot reelt resultat; Schopenhauer prisade det estetiska lifvet som ett lif, i hvilket mnniskan befriades frn att vilja, fr att i stllet frsnka sig i en ren, intressels kontemplation; och moderna teoretiker ha, vare sig de varit idealister eller realister, Hegelianer eller Darwinister, med olikartade motiveringar anslutit sig till samma grundtanke om konstens och sknhetens oafhngighet af det praktiska lifvets syften. Denna lra om den estetiska verksamhetens sjlfndaml har, som det varit att vnta, fr konstnrerna betydt n mer n fr filosoferna. Man behfver med afseende hr icke fsta ngon stor vikt vid det frhllandet att mlarne och diktarne, ungefr samtidigt med det tnkarne begynte framhlla det estetiska lifvets oafhngiga karaktr, afsiktligt skte isolera sin alstring frn det praktiska, hvardagliga lifvet vare sig genom att hja sig fver det i klassisk afskildhet, eller genom att undfly det i romantiska drmmar ty detta var en fver27

gende tidsrrelse, som snart nog skulle eftertrdas af helt andra riktningar. Hvad som dremot r anmrkningsvrdt, och som gller fr alla tider, r att fven de realistiska och naturalistiska konstnrerna, om de fverhufvud uttalat sig om sin verksamhet, i regeln ha yttrat sig i samma anda som majoriteten af filosoferna. Icke ens de som t sina egna verk gett ngon moralisk eller politisk tendens torde vara bengna att pst, det den estetiska alstringen fverhufvud behfde rttfrdigas genom ngot dylikt yttre syfte. Lran om sjlfndamlet var en konstens oafhngighetsfrklaring, och det r ett frsvinnande ftal af moderna konstnrer, som icke vore beredda att frsvara denna oafhngighet mot alla angrepp. De hvilka endast som mottagare ha erfarenhet af konsten, ga naturligtvis ingen rtt att uttala sig om dess vsen med samma skerhet som utfvarne. Men det kan likvl icke fattas som ngon frhfvelse, om man till konstnrernas pstenden fogar de intryck man sjlf som betraktare har hmtat ur deras alstring. Ty om man vet n s litet om huru konsten blir till, s vet man tminstone ngot om , de verkningar den stadkommer p sin publik. Och i detta afseende kan det vl ej rda ngon meningsolikhet bland dem, som helst ngon gng sttt infr den stora konsten. Vr erfarenhet sger oss visserligen, att det frn toner, dikter och
28

bilder utgr inflytanden, som kunna bli lifsdanande, som frdla vr moraliska skdning, utvidga vr syn p lifvet och vrlden, strka vr kraft att Uthrda, d vi sjlfva prfvas af svrigheter, och frfina vr frmga af medknsla fr de fall, d det r ngon annan som lider men vi veta fven att en aldrig s liflig strfvan hos konstnren att didaktiskt uppbygga, intellektuellt upplysa eller moraliskt frdla oss icke frmr lgga ett grand till det rent estetiska vrdet af hans alstring. Och vi veta att den betydelse som konstverket i och fr sig ger, utan afseende p dess medelbara verkningar, r s stor att dess existens aldrig fr oss behfde ursktas med hnvisning till ngra frmmande syften. Den onyttighet, fr att anvnda ett hvardagligt uttryck, som fr det estetiska lifvets motstndare gr konsten till en ffnglig verksamhet, r en egenskap som ingen verklig konstlskare ens ansge det ndigt att frsvara. fven om man icke knde filosofernas begreppsdistinktioner, skulle man sledes af sina rent subjektiva intryck ledas till att upprtthlla lran om konstens autoteliska karaktr. tminstone i detta ena afseende stmmer lekmannauppfattningen vl fverens med den vetenskapliga teorin. Drfr borde det s. k. sjlfndamlskriteriet, hvilket enligt definitionerna ger sin tillmplighet p alla de olika konstformerna lika vl som p den s. k. natursknheten, erbjuda den lmpligaste utgngs29

punkten fr hvarje sammanfattande estetisk underskning. Det r emellertid icke nog med att sjlfndamlet framstr som det frsta mrkliga sakfrhllande man mter vid granskningen af det estetiska lifvet. Detta datum r samtidigt ett quauitum; teoremet gmmer p ett problem. Ty det kan ju kke betraktas som annat n gtfullt, att mnniskor med en sdan ifver frmtt gna sin verksamhet t, och ska sin njutning i, ngot som enligt teorin r oberoende af de praktiska intressena och den praktiska nyttan. Fasthller man vid det uppfattningsstt, s'om r frhrskande hos konstteoretikerna, konstnrerna och konstlskarne, s ledes man drfr till att formulera ngra stora grundfrgor, hvilka framom alla andra gra ansprk p att bli besvarade: frgan om huru konsten, d. . den autoteliska alstringen, kunnat uppst och utveckla sig i ett lif, dr kampen fr tillvaron lmnar s litet rum frigt fr onyttiga strfvanden; frgan om huru mnniskorna ledts att uppskatta en alstring, hvilken icke erbjuder dem ngra utilistiska frdelar; och frgan om hvad det r som gr att vi finna behag i sdana lifs- och naturfreteelser, som icke ga ngon betydelse fr vra praktiska strfvanden. Nr dessa problem blifvit formulerade, frefaller det som om man kommit ett godt stycke p vg.
30

Lsningen, som r den svraste uppgiften, terstr visserligen, men mycket har i alla fall blifvit vunnet, om man lyckats faststlla en sker utgngspunkt. Det synes drfr som om man omedelbart kunde fverg till att ska utrna, hvilka de egna ndaml ro, dem den estetiska alstringen och den estetiska njutningen fullflja. Emellertid visar det sig vid en nrmare granskning, att problemstllningen nnu icke r s klar som man frestats att frestlla sig. Det har visserligen i det fregende sagts, att sjlfndamlskriteriet upprtthlles af flertalet konstteoretiker, konstnrer och konstlskare, och det har vidare antydts att detta sakfrhllande erbjuder ett sannolikhetsskl fr kriteriets riktighet. Men en sannolikhet kan icke vara tillfyllestgrande fr den, som inlter sig p att ska lsningen fr ett svrt och mdosamt problem. Man mste ga en full fvertygelse om att det nmnda kriteriet bibehller sin giltighet fven om det granskas frn en helt annan synpunkt n den som varit gllande fr estetikerna. De argument som anfrts af konstteoretiker, konstnrer och konstlskare, grunda sig ju alla p subjektiva iakttagelser om de psykiska tillstnd, dem konsten framkallar hos skolade betraktare. De ga beviskraft fr hvar och en, som erfarit likartade tillstnd, men de kunna icke fvertyga dem som st frmmande fr det estetiska uppfattningssttet. Och
31

de kunna framfr allt icke beropas i en historisktsociologisk diskussion om det estetiska lifvets utveckling. Den moderna historiska vetenskapen, som r kritiskt skeptisk, lter sig nmligen icke frnja med hnvisningar till diktarord och till knslornas vittnesbrd; den begr otvifvelaktiga fakta. Och d man icke kan beropa ngra konkreta fakta till bevis fr lran om det estetiska lifvets autoteliska karaktr, s ha mnga historiska konstforskare vgrat att omfatta denna lra. Det har af dessa forskare icke frnekats att konstalstringen i mnga fall fr konstnren sjlf kan framst som en fullt oafhngig verksamhet, d. v. s. att han under sin produktion kan frnimma det som om han icke leddes af ngon annan strfvan n den att ge t sitt verk den hgsta mjliga estetiska fullndning. Det bestrides icke heller att de estetiska frnimmelserna kunna uppskattas fr deras egen skull, och att konsten slunda af sin publik kan bli betraktad som ett rent sjlfndaml. Det bestrides icke, sga vi, drfr att dessa forskare fverhufvud icke befatta sig med psykologiska data och filosofiska teorier. Men de hnvisa i stllet till ngra rent historiska sakfrhllanden, som ro gnade att rubba tron p det s. k. sjlfndamlskriteriets ofelbarhet. Detta slags invndningar, som kunna understdjas med beropande af bestmda fakta, ro fr den estetiska teorin af vida allvarligare betydelse n
32

ngon annan kritik. Drfr r det fr oss ndvndigt att, innan vi g vidare i underskningen, till en noggrann granskning upptaga allt som af moderna sociologer och historiker kan anfras mot lran om det estetiska lifvets oafhngighet. Hrvid r det frmnligast att begynna med de argument, som hnfra sig till tolkningen af den moderna, fullt utvecklade konsten. Om det vore riktigt, sga motstndarne till den estetiska teorin, att hvarje konstalstring vore ett resultat af en autotelisk strfvan, s borde man icke blott frn konstens omrde utesluta alla sdana produkter, som bevisligen kommit till fr att tjna ett utomestetiskt syfte, utan man borde fven anse att ett verk blefve frringadt, i sin karaktr af estetisk produkt, ssnart man kunnat dagalgga att ett utomestetiskt syfte spelat med vid dess tillkomst. Slnge man inskrnker sig till att studera konstyttringarna frn en rent estetisk stndpunkt, kan man mhnda tillmpa en sdan princip i all dess strnghet. Men om man fretager sig att utforska konstverkens tillkomst med anvndning af historiska, sociologiska och psykologiska underskningsmetoder, s finner man snart att det r en rtt stor del af den estetiska alstringen, som icke fyller mttet. Ju mer den moderna kritiken utstrcker sina indiskreta underskningar fver de enskilda konstnrernas privata lif, desto oftare visar
Estetik. ,

33

det sig, att ngon art af intresse personligt, politiskt, etiskt eller religist har bemngt sig med den verksamhet, som enligt definitionen borde varit fullkomligt intressels. Sdana lrdomar ha ledt de historiska konstforskarne att opponera sig mot teorin om det estetiska sjlfndamlet, och det kan svrligen frnekas att de haft tminstone ett skenbart skl fr sin opposition. Den estetiker, som till trots fr alla historiska fakta, fortfarande vill fasthlla vid det estetiska kriteriet, ndgas tminstone medgifva att en bristande knnedm om konstverkens uppkomstvillkor ltt kan frleda bedmaren till att gifva konstens namn t yttringar, som i enlighet med den gllande definitionen icke ga ngot ansprk p denna vrdighet. Faran fr detta slags misstag r naturligtvis n strre, nr man har att gra med en aflgsen, lgt utvecklad alstring, hvars uppkomstvillkor ro endast ofullstndigt bekanta. Om det r svrt att tillmpa det estetiska oafhngighetskriteriet p den fullgngna konsten, s blir en sdan tillmpning rent af omjlig med afseende de vilda och barbariska folkens produktion, De underskningar om konstens ursprung, som under de senaste rtiondena utfrts af sociologiska forskare, ha drfr varit i hg grad gnade att rubba tron, p den estetiska autotelin. I alla de fall, d ngon lgt stende folkstams konst blifvit noggrannare studerad, har det
34

dagalagts, att hvad som fr den oinvigde tett sig som rent estetiska yttringar, i verkligheten r rikt p praktisk, utomestetisk innebrd. Sniderier p vapen och redskap, tatueringsmnster och vfda eller fltade ornament, hvilka en okritisk betraktare r bengen att uppfatta som rent konstnrliga kompositioner, frklaras numera som religisa symboler, egendomsmrken eller skrifttecken. Danser och dramatiska upptg, som icke med ett enda drag gifva anledning att misstnka ngot praktiskt ndaml, framst, d de kommenteras af forskarna, som magiska pantomimer eller religisa kulthandlingar, genom hvilka de upptrdande tro sig ern ngra reella frdelar. Och det r ej nog hrmed. Det finns fven mnga . konstyttringar, hvilkas utilistiska betydelse icke r inbillad, utan verklig. Krigsdanserna t. ex. tjna uppenbarligen som en eggelse fr modet; arbetssngerna ter ha betydelse fr underlttande af anstrngningen och fr reglerandet af rrelserna i en samflld verksamhet. Det r otvifvelaktigt p grund af dessa praktiska frdelar som musiken och dansen ha uppntt en s fverraskande hg utveckling hos de lgre folken. Nr man har att behandla konstens historia, r man drfr rent af tvungen att taga med i berkningen det frmmande syfte, som icke erknnes i den abstrakta teorin. Utan att vdja till utomestetiska frklaringsgrunder, vore det t. o. m. omjligt att alls frska sig p ngon be35

handling af den estetiska verksamhetens tidigaste stadier. Om nmligen hvarje konstyttring vore ett sjlfndaml, som stode fullkomligt isoleradt frn alla praktiska strfvanden, s vore det svrt att fatta huru konsten kunnat upptrda hos folkstammar, hvilka nnu ej lrt sig frambringa, eller ens sakna, de elementraste ndvndighetsartiklarna. Lyxens ansprk skulle ha gjort sig gllande frr n ndtorftens, och lifvet skulle, fven dr dess vilkor ro som hrdast, ha tillstadt en frslsning af de krafter, som s vl behfvas i kampen fr tillvaron. Detta vore s litet fverensstmmande med hvad man fr frigt vet om den lgt stende mnniskans frhllanden, att konstens hga utveckling hos de primitiva folken framstode som ett rent af paradoxalt fenomen, hvilket trotsade hvarje frsk till rationell tolkning. Genom att dagalgga huru vildarnas och barbarernas konstyttringar st i nra och oupplsligt samband med deras utomestetiska verksamhet, ha de evolutionistiska konsthistorikerna emellertid lyckats lsa denna gta. Danserna, ornamenten och delvis fven bildkonsterna hos de lgre folkstammarna ga visserligen, ssom hvarje resebeskrifning och hvarje etnografiskt museum bevisar, ett otvetydigt estetiskt vrde. Men man frvnar sig icke mera fver rikedomen i denna alstring d man finner, att den primitiva mnniskans konst sllan r fri och intressels,
36

utan tvrtom i regeln ger en, inbillad eller verklig, nyttighet, och ofta t. o. m. r en ndvndighet fr det praktiska lifvet. Det r naturligt att man frestas att fven p den hgre konsten tillmpa en frklaring, som slunda med afseende den estetiska utvecklingens begynnelse visar sig lsa mnga svrigheter. Konstlifvets blomning befrmjas, sger man, stdse af konstyttringarnas intima samband med det praktiska lifvet. Ju mer det evolutionistiska och sociologiska uppfattningssttet utbreder sig, desto mer skall man lra sig att i hela det estetiska lifvet iakttaga inflytandet af de utomestetiska, heteroteliska faktorer, som med en s srskild tydlighet gra sig gllande i den lgre konsten. Slunda skall man icke nja sig med att, ssom kritikerna och biograferna sedan lnge gjort det, pvisa hurusom det autoteliska elementet i de enskilda 'konstnrernas produktion bemnger sig med frmmande syften, utan man skall allt allmnnare vnja sig att betrakta konsten i dess helhet som ngot, hvilket icke r isoleradt frn de friga lifsyttringarna, utan tvrtom aldrig kan fullt frsts och frklaras annorlunda n genom att studeras i samband med dem. Detta r det vsentligaste af hvad man kan frestlla sig att en historiker med sociologisk skolning hade att anfra i en diskussion om det estetiska sjlfndamlet. Han skulle i sin konstfrklaring
37

lgga hufvudvikten just vid de argument, hvilkas betydelse de estetiska teoretikerna ha frnekat. Och han skulle antagligen anse sig med sin argumentering fullkomligt ha kullhft sjlfva grundvalen fr den estetiska teorin. Lran om konst- och sknhetslifvets oafhngighet utgjorde ju, som tidigare framhllits, ett gemensamt moment i de inbrdes stridiga estetiska teorierna. Det kan drfr synas som om vi, fr att icke ndgas afsvrja tron p det estetiska tnkandets frmga att uppn ngra riktiga resultat, och fr att icke ndgas offra den problemstllning som nyss blifvit formulerad, framfr allt borde vinnlgga oss om att vederlgga de moderna historikernas och sociologernas konstuppfattning. Emellertid skall det i detta arbete icke ens gras ngot frsk till en sdan polemik. Det vore enligt vr mening frukt- lst att inlta sig p ngon debatt om den historiskt sociologiska konstlrans metoder, drfr att dessa metoder, fr det syfte de betjna, obestridligen ro riktiga. Men detta innebr icke, att man vore tvungen att fvergifva den position, som intagits af de teoretiska estetikerna. De tv betraktelsestt, som hr fr argumenteringens klarhet stllts i kontrast mot hvarann, och hvilkas representanter ofta sttt i strid med hvarann, ro nmligen icke s ofrenliga, som man af de vetenskapliga diskusSionerna frledes att antaga.
38

Fr att finna en frmedling behfva vi blott gra det klart fr oss, att man p de tv olika hllen egentligen resonnerat om olika ting. Konsthistorikerna ha i frmsta rummet beaktat de konkreta konstverken och deras uppkomst; de estetiska teoretikerna ter ha fst sin uppmrksamhet vid de intryck, som dessa verk utfva p betraktaren. Fr allt som gller den historiska utvecklingen ha de frre kunnat beropa otvetydiga fakta till std fr sin uppfattning; men de senare ha ej heller skapat sin lra af intet. Det r oss otnkbart, att en allmnt omfattad konstfilosofisk doktrin kunnat grundas p ett tomt antagande. Det blotta faktum att s mnga teorier framstllts fr att frklara det estetiska ,sjlfndamlet, erbjuder ett tillfyllesgrande bevis fr att detta begrepp motsvaras af ngon psykisk realitet. Det kan medgifvas att den estetiska oafhngigheten i konstnrernas produktion icke r s fullstndig som filosoferna velat gra troligt, och att man icke i enskilda konkreta fall med visshet kan pvisa verkningarna af ett autoteliskt strfvande. Men ur allt hvad man vet om konstnrers stt att arbeta framgr otvetydigt tillvaron af en tendens att gra verket till ett sjlfndaml. Och hos allmnheten kan man iakttaga en bengenhet - - som vxer med stigande kultur att betrakta konsten endast fr dess egen skull, d. v. s. att se eller hra dess alster med en oafhngigt estetisk uppmrksamhet.
39

Dessa tendenser och bengenheter, och detta stt att uppmrksamma, glla icke som fakta fr de forskare, som uteslutande sysselstta sig med konstens objektiva utvecklingshistoria. Men de framst som realiteter fr den, som frmst intresserar sig fr konsten som ett psykologiskt datum, och som i estetiken ser ett kapitel af mnniskosinnets utvecklingshistoria. Fattar man sina forskningsuppgifter i en sdan mening, s kan man tryggt anvnda orden konst, konstalstring och konstverk med den innebrd, son blifvit bestmd af den teoretiska estetiken. Man har endast att vid hvarje enskildt tillflle ihgkomma, att man opererar med en psykisk realitet, och att man, fr att vinna klarhet i argumenteringen, infr de konkreta konstverken bortser frn en del af deras egenskaper, d. v. s. frn de utomestetiska kvaliteterna, fr att vid behandlingen uppmrksamma endast det obemngdt estetiska elementet. De som bestridt den estetiska lrans giltighet, kunna emellertid med tillfredsstllelse ppeka, att ett sdant absolut konstverk, som det med hvilket teoretikerna operera, r en abstraktion, ett tankeresultat, som motsvaras endast af vissa bjelser och strfvanden hos konstnrerna och deras publik. Vi frm ej kullhfva denna invndning; men vi kunna i stllet returnera den till motparten. Vi kunna frga, om det slags konstverk, hvarom de mo40

derna etnologerna och sociologerna tala, d. v. s. om de dikter, pantomimer, mlningar och ornament, som uteslutande skulle tjna praktiska, d. . ekonomiska, politiska eller religisa syften, verkligen kunna pvisas ens i de lgsta folkens estetiska alstring. Vi kunna ju icke se dessa primitiva verk, utan att betrakta dem med samma slags uppmrksamhet, som vi gna alstren af vr egen, tminstone relativt fria och estetiskt oafhngiga konst. Gra vi d icke, frgar man sig, en ortt mot vra barbariska och vilda medmnniskor, om vi tro att dessa ej frm betrakta sin egen konst med ngot af samma estetiska uppmrksamhet? Och kan man vl frutstta att de primitiva konstnrerna vid sitt frambringande icke skulle frnimma ens ngon aning om de knslor, med hvilka en konstnr p ett hgre utvecklingsstadium skapar sitt verk i estetisk oafhngighet ? Vi tro icke att man r berttigad till ett sdant antagande. Granskar man nnu en gng den evolutionistiska bevisfringen, s visar det sig i sjlfva verket, att det bland dess argument icke finns ett enda, som skulle tvinga till en s frringande uppfattning om de lgre mnniskostammarnas konstlif. Det mste frutsttas dri har man att gifva nyttighetsteoretikerna rtt att den estetiska uppmrksamheten befunnit sig p ett ytterst outveckladt stadium innan ngon konstform nnu hade framtrdt. Ssnart, emellertid, det praktiska lifvets
41

syften gifvit upphof till ngra yttringar, som motsvarat de tekniska ansprken p ett konstverk, har den estetiska betraktelsen vunnit ett ml att rikta sig mot. Man frestller sig drfr, att t. ex. en pantomim eller en dans, som ursprungligen uppfrts fr att stadkomma en magisk verkan, snart nog blifvit uppskattad, svl af de skdande som af de upptrdande, fr det nj& den sknkt. P samma stt mste man antaga att fven inom de friga konstformernas omrde ett estetiskt moment redan tidigt bemngt sig med de utilistiska strfvandena. S br det, fr att vlja ett enkelt exempel, ha varit frhllandet vid frambringandet och betraktandet af dekorativ konst. De etnologiska forskarne ha obestridligen rtt d de pst, att de utsmyckningar, med hvilka vildarne pryda sina vapen och redskap, blifvit anbragta drfr att man med dem hoppats ern ngon praktisk frmn. Vi kunna icke neka att det som fr oss ter sig som rent dekorativa ornament, i mnga fall utgres af egendornsmrken, af tecken i ngon hemlig bildskrift, eller af religist magiska symboler, som anses skydda ett freml fr onda inflytelser eller ka verkningskraften af de handlingar, som utfras med hjlp af detsamma. Men vi lta icke frm oss till att medgifva, att tillverkaren eller garen af dessa freml icke skulle ha sett, att utsmyckningen gr ett ting vackrare n det
42

varit, frr n den blifvit anbragt. Det mste, s frestller man sig, ha funnits ett gonblick d den primitiva krukmakerskan, denna omedvetna konstnr, har lyft sin skl i handen och sett att den, med sina hierogram och symboler, med sina konstrika utsirningar eller groteska bilder, var en sak som kunde sknka henne gldje fven efter det den magiska utsmyckningen fyllt sin nyttiga uppgift, och oberoende af denna eller ngon annan nyttig uppgift. Och samtidigt har hon fven frnummit, om ocks blott i en obestmd aning, riktigheten af den tanke, som Keats har fattat och uttryckt vackrare n ngon annan:
A thing of beauty is a joy for ever: Its lovelines's increases; it will never Pass into nothingness; but still will keep A bower quiet for us, and a sleep Full of sweet dreams, and health, and quiet breathing.

Konsten har, som alla former af mnsklig verksamhet, vuxit upp ur nd och arbete, ja, man kan sga ur strid, ty allt arbete r ju en yttring af den eviga strid, som kallas the struggle for Life, d. . kampen fr tillvaron: en kamp mot naturen, mot rivaler och fiender, eller mot oknda makter, gudar och dmoner, i mnniskans inre eller utanfr henne. Men konsten har fven, och med detsamma den framtrdt, gett mnniskan en mjlighet att, om ocks endast med illusionens hjlp, lefva i en vrld
43

dr striden r upphfd. Drfr r det man stdse med sdan entrgenhet framhllit, att det estetiska skapandet och njutandet r intresselst. I och med detsamma vi lrt oss betrakta ett freml och njuta af detsamma endast fr dess egen skull, utan afseende p dess betydelse fr det praktiska lifvet, ha vi vunnit en klla till lust, som r mer obemngd och mer varaktig n ngon af de frnimmelser, dem den utomestetiska tillvaron sknker oss. Vi ha, fr att lna den engelska diktarens nyss citerade ord funnit en gldje som vxer, som aldrig frsvinner i intighet, och som stdse bjuder oss hvila, hlsa och lugna andetag. Den hllning vi intaga gentemot vrlden och lifvet har frvandlats frn det gonblick vi lrt oss se p tingen som man ser p konstverk. Den lust man erfar infr ett vackert ornament eller fver en vacker vers, r icke rfvad af ngon annan och behfver icke frsvaras mot ngon annan. Den absoluta konsten kan drfr, som Schiller sagt det i sttlig retorik, sknka oss en aning om ett lif i hvila och frihet och mnniskovrdig njutning. I slktets utveckling kan det icke ha funnits ngot mer afgrande moment n det d den vilda mnniskan frsta gngen ftt sina sinnen vckta fr de estetiska intrycken, d. v. s. d konstverket, i ordets strngaste mening, blifvit ett faktum i hennes lif. Fr den historiska forskningen vore det natur44

ligtvis ovrderligt att kunna bestmma den tidpunkt, frn och med hvilken man kan begynna tala' om ett estetiskt lif. Men det vore ofrsiktigt att i detta afseende lta locka sig till ngra pstenden. Hvad man kan fastsl r att konstsinnet odlats under inflytande af konstformer, som ursprungligen icke varit afsedda att tillfredsstlla ngra estetiska behof. Dremot torde ingen kunna taga sig att bestmma hvar och" nr det oafhngiga, rent estetiska sjlfndamlet ingtt sin frening med de utilistiska syftena. Det enda skra resultat man kan komma till genom ett jmfrande studium af den estetiska ,utvecklingens olika stadier, r en insikt om att det r lika ensidigt att frneka tillvaron af en subjektiv intresselshet i konstalstringen och konstbetraktelsen, som det r ensidigt att bestrida de frmmande syftenas betydelse fr konstutvecklingen. Ett konstverk, som endast betjnade det praktiska lifvets behof r, t. o. m. d det r frga om den primitiva alstringen, en abstraktion lika vl som det absolut fria och autotetiska konstverket r en abstraktion. Den enbart estetiska och den enbart praktiska mnniskan ro endast hjrnspken, som i verkligheten icke ga mer existens n t. ex. nationalekonomernas enbart ekonomiska mnniska. Lifvet har intet att gra med dessa tankefoster, men fr forskningen kunna de, ssom alla abstraktioner, vara nyttiga, svida man blott ihgkommer att de ej ro
45

annat n hjlpmedel fr underskningen, och att de egentligen endast representera tvenne i och fr sig ensidiga, men hvarandra kompletterande stt att betrakta de estetiska freteelserna. Enligt den ena metoden opererar man med frestllningen om ett absolut konstverk och en i full estetisk frihet skapande konstnr, samt betraktar i konsekvens hrmed konstlifvet ssom isoleradt frn alla friga former af mnsklig verksamhet; enligt den andra dremot sker man just i de frmmande syftena betingelser fr konstverkens uppkomst samt frklaringar fr deras egenskaper. Hvardera metoden mste, om den anvndes ensam fr sig, leda till ofullstndiga resultat. Vill man komma till ngon afslutad och afgrande konstuppfattning s r man tvungen att begagna sig af dem bda i frening. Men detta hindrar icke, att det fr bevisfringens klarhet kan vara frdelaktigt att med en medveten och afsiktlig abstraktion fr en tid koncentrera sin uppmrksamhet p de praktiska eller de rent estetiska elementen i konst- och sknhetslifvet. I detta arbete skall det gras ett frsk att frst utnyttja den historiska metoden fr alla de resultat som med dess tillhjlp kunna erns; drp skall denna i och fr sig ensidiga underskning kompletteras med en behandling af den rent teoretiska estetikens frnmsta problem.

TREDJE KAPITLET.

DEN HISTORISKA KONSTTEORIN. Den utredning, som framstllts i fregende kapitel, har ledt till ett rtt obestmdt resultat. Det har visat sig att man ena sidan kan pst, att ngra utomestetiska, frmmande strfvanden legat till grund fr de konkreta konstverkens uppkomst, och att man andra sidan har skl att antaga det ett element af subjektiv estetisk frihet jmsides med dessa strfvanden gjort sig gllande vid frambringandet och betraktandet af konstverken. Dremot har det icke i detalj blifvit klargjordt, hvilka de frmmande syften ro, dem de objektiva konstverken betjna, och det har n mindre gjorts ens ngot frsk att utrna, hvad det r som positivt karaktriserar det autoteliska, d. . sjlfmotiverade elementet i den estetiska alstringen och njutningen. Fr att fullstndigt besvara dessa frgor, borde man inlta sig p vidlyftiga underskningar, fr hvilka det icke
4'7

46

erbjudes ndigt utrymme inom freliggande arbetes grnser. En sdan exkurs torde emellertid hr kunna undvaras. Med hnvisning till den studie fver Konstens ursprung, som jag fr elfva r sedan publicerat p svenska, anser jag mig i detta sammanhang kunna behandla problemen om konstverkens uppkomst och om konstsinnets utveckling i en sammantrngd fversikt. Det har i den senare delen af Konstens ursprung gjorts ett frsk att bestmma de viktigaste af de non-estetiska faktorer, som ha befrmjat de srskilda konstformernas uppkomst och utveckling. Det framhlles frst, att arkitekturen och konstfliten i vidstrckt mn betjna sig af dekorativa motiv, hvilka frefalla att ha uppsttt som skapelser af en konstnrlig fantasi, men i verkligheten ro ett slags oafsedda biprodukter af tekniken. Konsthistoriker ha dagalagt, att svl de vilda och barbariska, som de civiliserade folkens ornamentfrrd till stor del bestr af linjekombinationer, som ha framtrdt vid fremlens tillverkning, och som automatiskt blifvit lnade frn en ldre teknik till en yngre. Fltningen, vidfstningen och vfnaden ha slunda gett upphof till vissa enkla mnster, som blifvit anbragta fven i mlad dekoration. Trarkitekturen har frambragt ngra gifna kombinationer af ytor och linjer, som reproducerats fven i byggnader af sten. Effekten har varit estetisk, men afsikten kan icke bevisas ha varit det. Dr
48

konsthistoriker af en ldre skola talat om fria konstnrliga kompositioner, fredraga drfr de moderna forskarne att hnvisa till den psykiska trghetslagens inflytande och till den invntande uppmrksamhetens kraf, hvilka leda mnniskan att med frkrlek frambringa sdana mnster, vid hvilka hennes ga engng hunnit vnja sig. P samma stt sker man bevisa att handtverket, p grund af en estetisk konservatism, fr redskap och kril bibehllit former, hvilka ursprungligen motiverats af den praktiska anvndningens kraf, och hvilka slunda fortlefva lngt efter det fremlens uppgift blifvit frndrad. Med tillmpning af detta betraktelsestt kan man fven inom omrdet fr bildkonsten och diktningen uppvisa, att mnga drag, som fr oss te sig som resultat af en estetisk skapelse, icke ha sin grund i ngot fritt val, utan i en teknisk eller praktisk ndvndighet, hvars verkningar utfvat inflytande p vrt smakomdme och drfr fortlefvat nnu efter det ndvndigheten upphrt. En sdan konsttolkning frmr onekligen frklara en god del af den estetiska utvecklingen. Men den ger icke ngon tillfyllesgrande lsning p det problem, som framfr alla andra r gnadt att tilldraga sig vr uppmrksamhet. Frkrleken fr ngra gifna linjekombinationer t. ex. kan visserligen ha legat till grund fr att dessa linjer upptrda som utsmyckning efter det de ej mera framkallas af tekniken.
Estetik.

49

Men denna frkrlek kan icke ensam fr sig frhjlpa oss till ngon uppfattning om orsaken till att sjifva utsmyckningen af mnniskogestalten, af bostder, och af vapen och redskap p alla stadier af kulturutvecklingen anses s ndvndig, och att konsten fverhufvud intager en s viktig plats bland det sociala lifvets ledande faktorer. Fr att frst hvarp det beror att denna skenbara onyttighet redan hos de lgst stende mnniskostammarna betraktas som en verksamhet, hvilken r vrd att allvarligt fullfljas t. o. m. med uppoffring af praktiska frdelar, mste konsten stllas i samband med ngra drifter och behof, hvilkas motiveringskraft r starkare n den relativt passiva och, om man s fr sga det, statiska bengenheten att lta sig ledas af trgheten och den hfdvunna frkrleken. Och d det, fr argumentets skull, gller att tills vidare frnse frn verkningarna af de sjlfmotiverade estetiska strfvandena, s har man att ska frklara konstens historiska utveckling genom att stlla den i samband med ngra drifter, som betjna lifvets viktigaste biologiska och sociologiska syften. Som de frnmsta af de praktiska behof, hvilka befrmjat de srskilda konstformernas uppkomst och utveckling, har jag i Konstens ursprung betecknat behofven af tankemeddelelse, af erotisk tjusning, af stimulering fr arbete och krig, och af magisk verkningskraft. Under dessa rubriker kan man, synes
50

det oss, inordna den viktigaste delen af materialet fr den konsthistoriska forskning, som opererar endast med rent utilistiska, non estetiska faktorer. Och om hvart och ett af dessa frmmande syften kan man dagalgga, att det gett upphof till betydelsefulla verk och yttringar som, fr, allt hvad de objektiva, yttre knnetecknen angr, kunna betraktas som konstalster. Det finnes slunda, fr att begynna med den frsta rubriken, icke ngon af de efterhrmande konstformerna, som icke hade betjnat den intellektuella meddelelsens behof. Pantomim och drama ha varit ett sprk, ornament och bilder ha varit en skrift, innan de blifvit fria konster . Och det str utom tvifvel att det dramatiska sprket och den bildande. skriften p de lgre kulturstadierna gt en vida strre betydelse n hos de civiliserade folken, Dr ordfrrdet nnu r fattigt, f tbrderna underltta den msesidiga frstelsen, och dr isolerad bosttning eller frnvaron af fast samhllsorganisation frhindrat uppkomsten af strre nationalsprk, bli gesterna oumbrliga vid umgnget med grannar eller resande. Drfr r det ngra rent praktiska frdelar, som befrmjat utvecklingen af den fverraskande smidighet och uttrycksfullhet man iakttagit i mnga primitiva folks pantomimer. Men det finnes fven anledning att frutstta, att den mimiska aktionen som ju r en urform fr den
-

51

dramatiska konsten alldeles omedelbart och afsiktslst gr sig gllande i de ociviliserade mnniskornas lif. Vi kunna ju hos oss sjlfva iakttaga en impuls, som drifver oss att i tbrder uttrycka hvarje lifligt erfaren frestllning om rrelse och handling. Denna impuls undertryckes i regeln af oss; den frlorar sig under strfvandet att omstta tankarna i ord, och dr den fr rda inskrnkes den p grund af den goda tonens anstndighetsfordringar inom s trnga grnser som mjligt. Hos en odisciplinerad mnniska verkar den dremot ohmmad. Slunda r det endast naturligt att hos mnga af 'de vilda folken muntliga berttelser tfljas af skdliggrande gester. Och i samband med dem upptrder ofta en tidig yttring af bildande konst i form af extemporerade teckningar, som tjna till att frtydliga berttelsernas innebrd. Det har slunda iakttagits att vildar, nr deras ord och tbrder visat sig otillrckliga som medel att uttrycka en frestllning, i sanden upprita frklarande b.lder, d. v. s. p en mottaglig yta projiciera de linjer, med hvilka de i sitt pantomimiska sprk beskrifva fremlens konturer och bestmma deras lgen. Man kan drfr antaga att enkla berttelser hos primitiva folk gestaltat sig till ett slags Gesamtkunstwerk, i hvilket bilder, ord och tbrdei- frenat sig fr att skdliggra en skildring. Det r endast saknaden af ett musikaliskt ackompanjemang som hindrar oss
52

att i dessa meddelelseformer se ett slags urtyper fr den sammanfattning af alla konstformer, som framtrder p den estetiska utvecklingens hgre stadier. Men det br andra sidan framhllas att dessa berttelser, p grund af sin tillflliga och flyktiga karaktr, icke ens i enbart teknisk mening kunna likstllas med konstverken, som fortlefva efter det de alstrats. Det r emellertid tydligt att det tminstone i enskilda fall kan ha bevarats ngra minnen af dessa efemra yttringar. Bilden kan ha blifvit ritad -p ett stycke bark eller tyg i stllet fr p marken, pantomimen kan ha blifvit upprepad fven efter det dess mne frlorat sin aktualitet, och berttelsens text ihgkommen fven efter det den fyllt sin omedelbara uppgift i den dramatiskt-litterra relationen. Den flyktiga meddelelse, vare sig mimisk, bildlig eller muntlig, som lefver endast fr ett gonblick, kan slunda frvandlas till ett varaktigt verk, som fverfr berttelsens innebrd till kommande tider. Fr att ett sdant medel att bibehlla minnet af frflutna hndelser afsiktligt skall blifva tillvarataget, fordras det endast, att det hos folket i frga finnes en bengenhet att rikta uppmrksamheten bortom det nrvarande gonblickets begrnsning. En sdan bengenhet saknas, af allt att dma, hos. de lgst stende mnniskostammarna. Men den gr sig gllande redan hos barbarerna, och dess in53

flytande vxer dock icke i bestmdt frhllande till den allmnna utvecklingen under pverkan af gynnsamma omstndigheter. Dr desdigra hndelser ingripit i folkens lif, framtrder det ett behof att fverlmna skdliga minnen af dessa hndelser till varning och lrdom t kommande generationer. Dr stammar varit tvungna att hfda sin stllning genom krig mot grannfolk, vinnlgga de sig om att hmta mod och sjlfknsla ur tanken p frfdernas bragder, och att egga sig till nya anstrngningar genom att hlla gamla strider och gamla ofrrtter lefvande fr hgkomsten. Hmndknsla och stolthet uppamma slunda en historisk minnelsekonst, som ingalunda varit utan sin betydelse i kampen fr tillvaron. -- nnu viktigare r likvl den uppgift konsten fyllt genom att anvndas som ett medel fr skdliggrandet af de mytologiska och moraliska doktrinerna. Slunda ha drama, dikt och afbildning under hela frloppet af mnniskoslktets utveckling betjnat undervisningens och tankemeddelelsens praktiska syften. Och s stor r konstens historiska och didaktiska, d. v. s. dess intellektuellt och etiskt illustrativa betydelse, att ngra filosofer i dessa egenskaper velat ska svl dess ursprung som dess frnmsta uppgift. Dylika pstenden ha emellertid frlorat sin kurs bland moderna tnkare. Man rkar numera hvarken estetiker eller historiskt sociologiska forskare,
54

som skulle anse att konsten framfr allt hade till ndaml att undervisa. Dremot har det ofta uttalats, srskildt af frfattare med en naturvetenskaplig skolning, att den estetiska alstringen har sitt upphof i driften att behaga. Man frsker sammanstlla mnniskornas konstnrliga verksamhet med de yttringar, genom hvilka hanarna hos djuren tfla om att vinna honans gunst, och man hrleder slunda musiken, dansen och utsmyckningen, samt medelbart fven de bildande och poetiska konstformerna, frn det s. k. sexuella urvalet. Hela det estetiska lifvet har, sger man, sitt ursprung i det ena knets strfvan att tillfredsstlla ett estetiskt kraf hos det andra knet. Detta uppfattningsstt, som frsta gngen erhll sin vetenskapliga formulering i det ryktbara kapitlet om knsurvalet i Darwins The Descent of Man grundar sig emellertid, ssom det utfrligt framhlles i Konstens ursprung, p en frvxling mellan sknhetsidealet och den sexuella tilldragningskraften. Till fljd af en sdan frvxling har man i hg grad fverskattat knsurvalets betydelse fr konstutvecklingen. Men om man slunda ndgas reservera sig mot Darwins och hans efterfljares estetiska teorier, s kan man likvl icke bestrida, att den estetiska verksamheten gt, och allt fortfarande ger, ett intimt samband med det erotiska lifvet. Yttringar, som ursprungligen tjnat till att stadkomma sexuell tjusning och eggelse, kunna
55

erbjuda ett slags material fr konstverksamheten, och omvndt kunna yttringar, som i sitt ursprung ha intet med sexuallifvet att gra, anvndas som verkningsfulla medel fr erotisk tjusning. Hos de, srskildt p de lgre utvecklingsstadierna rtt talrika, folk som omgrda slktlifvet med en strng hemlighetsfullhet, kunna visserligen krlekens eggelse- och lockmedel icke f ngon stor betydelse fr den offentliga konsten. Drfr finner man fven att de erotiska konstyttringarna hos ngra af de primitivaste mnniskostammarna ro pfallande ftaliga i jmfrelse med de mytiska och magiska alstren. Men dr de sociala frhllandena medgifva en strre frihet, bli sng, dans och utsmyckning allmnt anvnda som medel att vinna framgng i krlek. Den erotiska exaltationen stimulerar konstverksamheten, och knen gilja vid stora krleksfester till hvarandras bifall i musik och dans. Hrmed uppammas en alstring, hvars frmsta syfte r att behaga, smickra och tjusa. Det behfver icke i detta sammanhang anfras ngot bevis p huru rikt detta slags yttringar ro fretrdda hos de barbariska och civiliserade folken. Allmnt bekant r det jmvl, att svl bilder som diktning och musik anvndas som medel att stadkomma erotisk suggestion och eggelse. Konsten tjnar den ena af naturens stora grunddrifter, och verkar till att stegra dess inflytande p lifvet med resultat som ingalunda alltid ro
56

gynnsamma fr folkens utsikter i kampen fr tillvaron. Om man slunda, med hnvisning till den hos degenererade nationer florerande erotiska konsten, kunde frestas att pst det den estetiska alstringen utfvat ett hmmande inflytande p framtskridandet, s blifva dylika ensidiga sikter ltt bemtta med beropande af det nra samband genom hvilket konsten, hos lifskraftiga nationer, r frknippad vid Jvets arbete och anstrngning. Det r visserligen Med ett visst mtt af berttigande som Schiller, och mnga frfattare efter honom, frklarat konsten som ett slags lek. Men lekarna ro ju, som prof. Groos bevisat i sina mrkliga arbeten Die Spkle der Thiere och Die Spkle der Menschen, oftast efterhrmningar af den allvarliga verksamheten, eller fningar fr den. Genom att tjna som en fning fr arbetet kan drfr fven konsten alldeles omedelbart befrmja det praktiska lifvets syften, d. v. s. den kan verka som en gynnsam faktor i kampen fr tillvaron. Detta inflytande kan med srskild tydlighet iakttagas p utvecklingens lgre stadier. Hos de vilda och barbariska folken motsvara icke blott barnens, utan fven de fullvuxnas danser och pantomimer de arbetsformer, som ro frhrskande i de srskilda samhllena. Den frtrogenhet med arbetets teknik, som slunda vinnes under lek, br naturligtvis i ngon mn underltta det verkliga utfrandet af
57

samma arbete. Drtill kan det icke ha varit utan inflytande, att det genom konsten stadkommits en association mellan arbetet och njet, som gr mdorna mindre motbjudande n de eljes vore det. Men det som betyder mest, r att arbetsdanserna och arbetssngerna icke blott utfras som frlustelser, utan ofta tflja sjlfva arbetsverksamheten. Frdansare framstlla med sitt upptrdande ett slags modeller fr de rrelser, dem arbetarne ha att utfra; och sngare eller spelmn egga dem med musik att fvervinna sin naturliga trghet. Visor ro ju, som hvarje knnare af folkpoesi kan intyga, allmnt anvnda som medel att lindra anstrngningen under lngvariga och entoniga arbeten. Men visornas inflytande inskrnker sig icke till den uppmuntrande verkan, som tonerna utfva p ett trtt eller motvilligt sinne. Genom den bestmda tidsfljd, i hvilken tonerna ro inordnade, stadkommer musiken en reglering af rrelserna, som icke kan annat n inverka gynnsamt p arbetets resultat. Och ett sdant inflytande r, ssom det uppvisats af Wallaschek och Bucher, srskildt betydelsefullt, d det gller att mjliggra samverkan mellan flere arbetare. Som ett medel att vgabringa gemensam aktion af massor, vid stora arbeten, vid rodd eller militriska operationer, har drfr det rytmiska sinnet d. v. s. frmgan att uppfatta tidsindelningen som takt och att ordna de egna rrelserna under denna takt
58

varit af en ovrderlig nytta i kampen fr tillvaron. P grund hraf har man t. o. m., som tidigare nmnts, skt frklara musikens och dansens utveckling genom hnvisning till den praktiska frdel, som redan de lgt stende mnniskostammarna vunnit genom att med dessa konsters hjlp fva sig i samflldt arbete. Behofvet af sammanhllning r naturligtvis i intet arbete s starkt som vid e n krigisk aktion. Musiken och dansen ro drfr i regeln hgt utvecklade hos militriska folkstammar. Det inses fven ltt att kriget, mer n ngon annan verksamhet, gr ansprk icke blott p reglering af rrelserna, utan fven p en verkningsfull eggelse. Hr r det ju icke blott trgheten som skall fvervinnas, utan fven den lifsbevarande instinkten, den allmnt mnskliga fegheten. All den stimulering, af hvilken konsten r frmgen, blir drfr anvnd fr att strka krigarnes mod och hetsa deras stridslystnad. Med skrytsamma, utmanande snger sker man stegra sin sjlfknsla, och med glnsande, hotfull utsmyckning smickrar man sin stolthet, samtidigt som man injagar fruktan hos sina motstndare. I den militriska utrustningen ingr det slunda, srskildt hos vildar och barbarer, ett slags prydnader, fr hvilka de tyska etnologerna ha uppfunnit den betecknande benmningen Schreckschmuck , och hvilka anlggas endast fr att gra apparitionen s skrmmande som
-

59

mjligt. Men det r icke nog hrmed. Skrckinjagande bildverk anbringas fven p hjlmar och skldar, och slunda kan man sga, att t. o. m. mleriet och skulpturen tjnat krigets praktiska syften. Fr att fullt frst dessa bildverk, br man emellertid i berkningen medtaga ett annat utilistiskt motiv fr konstalstringen, som hittills alls icke blifvit uppmrksammadt. Det synes sannolikt att t. ex. Maorierna, nr de p sina spjutspetsar utsnidat en framstrckt tunga, frestlla sig att denna skulpterade utmaning skall frm icke blott skrmma, utan fven genom ngon magisk inverkan demoralisera motstndarna. En likartad frestllning om bildernas trollkraft har helt skert spelat med vid uppkomsten af mnga utsmyckningar, hvilka man r bengen att uppfatta som erotiska lockmedel. Och det r fven antagligt att yttringar, hvilka fr oss framst som rent berttande dramer, dikter eller bilder, i mnga fall ursprungligen haft till uppgift att stadkomma magiska verkningar. Ju mer man gr sig frtrogen med den ociviliserade mnniskans lif, desto mer fvertygas man om att magin intager en rent af frhrskande plats i hennes vrldsskdning, och att magiska frestllningar legat till grund icke blott fr mnga af hennes religisa ceremonier, utan fven fr en stor del af hennes konstalstring. Magins inflytande p den estetiska produktionen
60

gr sig srskildt gllande inom omrdet fr de efterbildand-e och efterhrmande konsterna. Af den etnologiska och folkloristiska litteraturen framgr det, att det hos svl lgre som hgre stende mnniskostammar rder en allmn frestllning, en folktanke s att sga, om att likhetsfrhllandet konstituerar ett slags magisk solidaritet mellan alla ting och freteelser, som likna hvarandra. Den 'praktiska konsekvensen af ett sdant betraktelsestt r ltt att frst. Genom afbilder tror man sig erhlla makt fver urbilderna p samma stt som man, med std af en nnu enklare 'vidskepelse, tror sig kunna utfva inverkningar p tingen sjlfva, om man ftt i sitt vld ngon del af dem eller ngot freml med hvilket de sttt i materiell berring. P grund af likhetsmagin anser man sig vidare kunna vgabringa frmnliga hndelser endast genom att efterhrma deras frlopp i smtt. Drfr finnes det snart sagdt ingen grns fr de verkningar, dem en primitiv mnniska frsker stadkomma genom magisk imitation. Hon drager, tror hon, regnet eller blixten ned frn himlen genom att i dans och drama skdliggra de tfljande meteorologiska fenomenen. Hon reglerar solens rrelser och strker den under dess mdosamma vandringar genom sin dramatiska solritual, och hon frmr t. o. m. pverka rstidernas vxling genom de dramer, i hvilka hon frjagar vintern och bringar sommarn in. Nr ville61

brdet hller sig borta frn hennes marker, lockar hon det till trakten genom att, kostymerad i djurets skinn, pantomimiskt utfra dess rrelser. Och nr hon behfver de gudomliga makternas hjlp, sker hon tvinga guden sjlf att taga sin bostad i den prsterliga skdespelares kropp, som efterhrmar det utseende och det upptrdande man frestller sig ro egendomliga fr guden. Med belten och mlningar, som framstlla gudarnas eller dmonernas gestalter, bindes deras vsende vid vissa platser och tvingas de att tjna mnniskornas syften. Och med mlade eller snidade djurframstllningar ska jgarne frskaffa sig makt fver de djur de afbildat. Slutligen anvndes ordets skildrande, d. . efterhrmande magi till att besvrja de vsenden och framtvinga de handlingar, som besjungas i trollsnger. Slunda ha frestllningarna om imitationens verkningskraft gifvit upphof till magiska dramer, dikter och bilder, hvilka ro allmnt frekommande som dessa frestllningar sjlfva och likformiga som mnsklighetens stora behof. Det r, som synes, en bde rikhaltig och mngsidig produktion, som p de lgre kulturstadierna framkallats af frmmande, rent utomestetiska ndaml. Det inflytande, som dessa utilistiska syften utfvat p den ociviliserade mnniskans estetiska alstring, r i och fr sig vrdt att uppmrksammas,
62

drfr att det ger en frklaring p de tidigaste konstverkens uppkomst. Men den primitiva konsten har icke desto mindre en strre betydelse p grund af hvad den medelbart kan lra oss om det estetiska lifvets senare utveckling. Sambandet mellan sjlfndamlet och de nyttiga ndamlen, som s tydligt lter iakttaga sig i de vilda och barbariska folkens alstring, upphr icke att gra sig gllande i den hgre konsten. Ju mer man genom studium af de lgsta stadierna lr sig att uppskatta de tekniska villkorens och de intellektuella, erotiska, praktiska, militriska och magiska syftenas inflytande p den estetiska produktionen, desto lifligare fvertygas man om att samma villkor och syften utfva sina verkningar fven p den civiliserade mnniskans estetiska lif. Det gller blott att observera, att motiveringen frndras med den stigande kulturen. Vi tro icke, att vi med efterhrmningar eller efterbildningar kunna ern ngon makt fver verkligheten. Men den momentana tillfredsstllelse, som konsten med sitt sken af realitet sknker t vra ouppfyllda nskningar, leder oss att i bild och dikt gestalta en ersttning fr den felande verkligheten, d. v. s. vi stta ett medvetet och afsiktligt sjlfbedrgeri i stllet fr det som hos den primitiva mnniskan r en illusion om verklig uppfyllelse. Vi ska icke i regeln ur konsten ngon omedelbar stimulering fr strid eller arbete, men den stegring af vrt lifsmod, som
63

konsten erbjuder, blir oss i alla fall till hjlp under lifvets kamp och mdor. Vi lta icke knsurvalet direkt pverkas af konstnrliga framstllningar, men danser, dikter, bilder och utsmyckning utfva icke desto mindre, som tjusning och eggelse, ett omedelbart inflytande p vrt sjlsliga lif. Och om vi icke mera i konsten se en klla till vetande, s uppskatta vi likvl den frdjupning och utvidgning af vr lifssyn, som den estetiska alstringen sknker oss. Drfr kan det med skl psts, att konsten aldrig upphr att undervisa, aldrig upphr att behaga, aldrig upphr att stimulera, och aldrig helt frlorar sin magiska verkningskraft. Det r delvis p grund af dessa egenskaper som konsten intagit, och allt fortfarande . intager, en s viktig plats i mnniskornas lif. Men det r icke nog hrmed. Vi kunna fven pst att de non-estetiska behof, dem konsten betjnat, ha framkallat ngra af de viktigaste bland de egenskaper, dem vi framfr allt vrdera i ett estetiskt alster. Det r slunda tydligt, att den konstnrliga framstllningens klarhet befordrats af konstens anvndning i tankemeddelelsens tjnst; att den sinnliga sknhet, som ingr i all konst, befrmjats af konstens ndaml att hylla eller tjusa; och att konstens frmga att egga och lifva sinnet blifvit srskildt utbildad under de tider, d konstnrens frmsta uppgift varit att stlstta mnniskorna fr strid eller arbete. Och slutligen kan man pst, att konst64

alstrens illusoriska verkningskraft till en viss grad blifvit stegrad genom konstens samband med den magi, som sker stadkomma en sammansmltning af det verkliga och det overkliga. Det kan synas som om det ej behfdes ngot annat n att mnniskorna lrt sig vid sin alstring och njutning frnse de omedelbart praktiska ndamlen, fr att en verklig konst skulle uppst ur de utilistiska lifsyttringar, som ga konstverkens yttre knnetecken. Klarheten i framstllningen, den sinnliga sknheten, de eggande intrycken, och illusionen af verklighet kunna ju tjusa, lyfta och frvilla fven de skdare, som icke i konsten skt undervisning eller sinnlig lockelse eller praktisk hjlp fr sin strid och sitt arbete. Slunda kunde man tnka sig att konstens problem blefve lst genom att man frutsatte att all den verksamhet, som i detta kapitel behandlats, blefve frigjord frn sitt samband med det praktiska lifvets kraf. En sdan hypotes kan emellertid enligt vr mening icke fullt frklara det estetiska lifvet. Fr att en konst, i ordets strngaste mening, skall kunna uppst, fordras det att det vid de utilistiska lifsyttringarna frbinder sig ett specifikt estetiskt syfte, som positivt motiverar friheten frn alla frmmande ndaml. Vi kunna, med andra ord sagdt, icke uppskatta en yttring som en verklig konstyttring, om det icke i den samma, frutom alla de egenskaper som hr blifvit karaktriserade, ingr
Estetik.

65

ett element af det svrdefinierbara ngot, som vi kalla den rent estetiska kvaliteten. Hvad som r utmrkande fr detta vi veta icke hvad kan utrnas endast genom ngra mdosamma underskningar. Och fr dessa r det lmpligast att reservera ett srskildt kapitel.
FJRDE KAPITLET.

DEN PSYKOLOGISKA KONSTTEORIN. Bland alla de estetiska problemen finnes del intet, som hos de srskilda frfattarne gett anledning till s olikartade lsningar, som det om konstdriftens och konstsinnets natur. Att dma af de strider, som utkmpats bland filosoferna, synes svrigheten att enas om ngon allmnt erknd teori vara rent af ofvervinnelig. Det vore drfre frestande att, med frbigende af alla teoretiska utredningar, helt enkelt referera de viktigaste af de lror som framstllts i litteraturen, och drp lmna det ppet fr hvarje enskild lsare att utvlja de definitioner, som bst stmma fverens med hans eget skdningsstt. Fr sammanhanget i den bevisfring, som hr skall utvecklas, r det emellertid ndvndigt att framlgga frfattarens mening fven med afseende det svraste, och det mest omtvistade, af de estetiska problemen. Jag skall drfr, om ocks
66 67

med fga hopp att vinna lsarens anslutning, i ett kort referat sammanfatta de sikter om konstdriftens och konstsinnets natur, som blifvit utfrligt motiverade i mitt arbete om konstens ursprung. Det gller, som tidigare framhllits, att karaktrisera de moment i den estetiska produktionen och i dess resultat, konstverket, som icke lta hrleda sig frn betjnandet af ngra utilistiska syften. Riktar man till en brjan uppmrksamheten mot sjlfva alstringsverksamheten, framstr det slunda som vr nrmaste uppgift att utrna, hvad det r som mnniskorna ska ern, d de gna sig t en sysselsttning, som icke omedelbart bjuder dem ngra utilistiska frdelar, eller rttare sagdt, hvad det r som terstr af positiv strfvan, om man i en teoretisk abstraktion afsndrar alla de element af non-estetisk aktivitet, som i verkligheten bemnga sig med de estetiska yttringarna. Det har ju i de fregende kapitlen psttts, att det i all konstproduktion, som frtjnar detta namn, ingr en autotelisk aktivitet som, om den ocks ej ensam fr sig frmdde ge upphof till ngra fullstndiga konstverk, likvl r stark nog att kunna umbra alla frsk att rttfrdiga dess tillvaro med hnvisning till ngra frmmande ndaml. Slnge man emellertid inskrnker sig till att postulera befintligheten af denna sjlfmotiverade aktivitet, har man ej bragt frgan om konstens vsende mycket nrmare sin
,

lsning. Ftr att ge ngon saklig upplysning om det obekanta, mste man kunna frklara den rent estetiska verksamheten, d. v. s. bringa den i samband med och om mjligt hrleda den ur ngon annan, allmnnare, lttfattligare och bttre knd verksamhet, hvilken fven den fullfljer sina egna syften. Vi ha drfr frmst att efterse om det i mnniskans fysiska och psykiska lif finnes ngra yttringar af biologisk betydelse, om hvilka man med fog kunde sga att de ga ett ndaml i sig sjlfva, och hvilka slunda kunde frhjlpa oss till en klarare uppfattning om den autoteliska aktiviteten i konsten. Viljelifvet erbjuder icke exempel p detta slags yttringar, ty viljan strfvar ju stndigt efter ngot praktiskt resultat, och detsamma gller fven om tanken, svida man undantager det hgsta strfvandet efter sanningen fr dess egen skull. Men om man inlter sig p en underskning af knslans psykologi s finner man snart den skta motsvarigheten. Det visar sig nmligen, att man svl i de enkla frnimmelsernas som i de sammansatta emotionernas eller sin nesrrelsernas s. k. uttrycksrrelser har att gra med en verksamhetsform som, tagen i och fr sig, r oberoende af alla yttre eller frmmande ndaml. Frutom alla de rrelser af olika art, som p grund af trghetslagen hrflyta ur den lusten och olusten tfljande funktionssteg69

68

ringen och funktionshmningen, upptrda vid knslotillstnden fven reaktioner af ett mer medvetet slag, genom hvilka vi ska hfva olustens frlamning eller understdja lustens eggelse. Drtill gifver det allmnt djuriska behofvet af stegring fr lustknslor och lindring fr olustknslor upphof till en mngd frmedlade yttringar, genom hvilka vi ska att liksom kvarhlla, lusten, gra den allt mer tydlig fr medvetandet, och slunda stegra den genom dess uttryck, medan vi dremot vid olusttillstnden i hftiga afledningar och motoriska urladdningar strfva efter befrielse. Slutligen kunna vi, frutom denna s. k. uttrycksdrift, hos oss iakttaga verkningar af ett slags medvetenhetsbegr, hvilket drifver oss till att, med risk af tillfllig smrta, hos oss sjlfva framkalla knslor och sinnesrrelser, som kunna ge t lifsfrnimmelsen en stegrad tydlighet och intensitet. Alla dessa impulser af hgre eller lgre medvetenhetsgrad ro allmnna psykiska grundfenomen. Deras frekomst r icke bunden vid ngot srskildt kulturstadium, och deras behofskraft r strre n den hos ngon af de friga drifter lekdriften, efterhrmningsdriften eller tjusningsdriften ur hvilka man p olika hll velat hrleda den estetiska alstringen. Kunde man stlla konstdriften i samband med det uttrycks- och medvetenhetsbegr, som gr sig gllande inom omrdet fr vrt knslolif, skulle man slunda ha gjort det lttare att frst
10

svl denna drifts styrka som dess allmnna frekomst. Det r emellertid uppenbart att knslouttrycken som sdana icke ha mycket att lra oss om de estetiska yttringarna. Dessa ro nmligen stdse riktade till en verklig eller fingerad skdare, d. v. s. de ha, med all sin sjlfmotiverade karaktr, likvl till uppgift att utflia en bestmd inverkan hvars art det terstr oss att i det fljande ska definiera p en utomstende, medan dremot knslouttrycket har fyllt sin uppgift, d det frskaffat den knnande personen befrielse frn hans smrta eller stegring af hans gldje. Fr att kunna utnyttja knslolifvets psykologi 'till frmn fr den estetiska teorin, br man drfr kunna dagalgga att det inom det emotionella lifsomrdet upptrder ngon verksamhetsform, hvilken r lika sjlfmotiverad som de omedelbara uttrycksrrelserna, men hvilken drtill ger samma sociala moment, d. v. s. samma syftning mot utomstende, som den estetiska aktiviteten. Ett sdant tertium comparationis kan man, enligt vr mening, pvisa i de knsloyttringar, som framtrda i frhllandet mellan mnniskorna inbrdes. Det r i sjlfva verket en oskt och helt naturlig fvergng, som leder oss frn de individuella uttrycksrrelserna till omrdet fr det, om man s fr kalla det, interindividuella knslolifvets psykologi. De lagar,
11

som glla fr uttrycket af emotionella tillstnd i de enskildas sjlslif, kunna nmligen i mnga afseenden tilllmpas p de samflda knsloyttringarna. P grund af den sympatiska rapport, som rder mellan likaknnande varelser, kan man genom fverfrande af ett knslotillstnd till utomstende vinna samma stegrande eller befriande verkningar som genom de omedelbara uttrycksrrelserna. Huru ett sdant fverfrande frsiggr, och huru det terverkar p det ursprungliga sjlstillstndet, torde bst kunna belysas genom hnvisning till ngra vlbekanta exempel. D vi se en man behrskas af en stark knsla, hnder det ofta, att vi oafsiktligt upprepa hans uttryck, antingen i yttre tbrder och minspel eller i hmmade rrelser. Grt och skratt t. ex. bli slunda ofta reproducerade t. o. ni. af dem, som icke knna den anledning, som framkallat utbrtten af sorg eller gldje. Om orsaken till denna upprepning har man tvistat bland psykologerna, men sjlfva faktum har icke af ngon blifvit bestridt. Fr vrt ndaml kan det vara likgiltigt om man, ssom ngra frfattare pst, br anse att all vr uppfattning om omvrlden grundar sig p ett slags inre efterhrmning och att vi drfr, utan ngon fregende frestllningsfrmedling, smittas' af de uttryckta knslotillstnden, eller om den imitativa reaktionen skall frklaras som en fljd af de knslotillstnd, hvilka p grund af association uppvckas
72

hos oss vid synen af en annans sinnesrrelser. Hvad vi hafva att taga fasta p r att gldje och sorg, fruktan och vrede, stolthet och hat, med ett ord, sinnesrrelser och knslostmningar ssom det frefaller nstan automatiskt kunna fverfras frn en enskild till hans omgifning och frn omgifningen till de enskilda. I en krets af utomstende frsiggr slunda en process, som kan jmfras med den hvilken ger rum i den enskildes egen organism. P samma stt som funktionsfrndringarna vid lust- eller olusttillstnd sprida sig frn organ till organ, och slunda draga allt vidstrcktare omrden af systemet med till delaktighet i den ursprungliga lifsstegringen eller lifshmningen, s sprider sig knslan utanfr individen bland de likaknnande, som sympatiskt upprepa dess yttringar. Och p samma stt som alla de somatiska resonanserna, d. v. s. de i samband med knslans diffusion upptrdande organiska funktionsfrndringarna tillfra det ursprungliga tillstndet en kad styrka och en stegrad medvetenhet, s vinner fven individens knsla en kad styrka och en stegrad medvetenhet genom terverkan frn det frmmande uttryck, i hvilket den s att sga fortsttes. Genom denna vxelverkan mellan frebilder och afbilder, som msevis reproducera hvarann, kommer det sociala uttrycket att fylla en likartad uppgift sm det individuella. Vi ro drfr berttigade att betrakta det
73

som ett frmedladt resultat af det allmnna uttrycksbehofvet, att man vid fvermktiga knslor sker vinna eggelse och befriande utlsning genom terverkan frn likaknnande, hvilka sympatiskt upprepa och i sitt uttryck reproducera det knslotillstnd man sjlf behrskas af. Genom denna strfvan efter yttre resonans har knslouttrycket, liksom de estetiska yttringarna, erhllit en social betydelse. Men med adresseringen till utomstende har uttrycket likvl icke underordnat sig ngot frmmande syfte. Man behfver icke vdja till ngra utilistiska ndaml fr att frklara det rent emotionella begret att vinna terverkan frn likaknnande. Att detta begr i mnga fall erhller en ytterligare motivering i de praktiska frdelar, som kunna erns t. ex. genom uppvckande af andras medlidande, inverkar icke p vr bevisfring. Ty det r nog fr oss att man, svl p hgre som lgre utvecklingsstadier, kan faststlla frekomsten af sociala yttringar, hvilka framkallats af ett sjlfmotiveradt uttrycksbehof. Redan djuren ska sig till sina likar fr att kunna uppegga sig sjlfva och hvarann i det gemensamma uttrycket fr en fvermktig knsla. Hos mnniskan ter iakttager man vrkningarna af detta sociala uttrycksbehof i de gemensamma gldje- och sorgefester, som icke saknas hos ngon folkstam, hur lgt utvecklad den n m vara. Och som den hgsta och mest frmedlade
74

yttringen af samma grunddrift framtrder redan p de lgsta kulturstadierna ett slags frtyp till konstalstringen, d. v. s. en verksamhet, hvilken fortfarande, oberoende af hvarje strfvan efter praktiska frdelar, har sitt enda ndaml i uttrycket fr uttryckets egen skull, men genom hvilken verksamhet detta uttryck exterioriseras i en form, som mjliggr den ursprungliga knslans upprepning hos en stndigt vxande krets af skdare eller hrare. I samma mn, nmligen, som behofvet att vinna terverkan frn likaknnande blir medvetet, mste det fven utveckla sig en medveten strfvan att gra den egna knslan tillgnad af s mnga som mjligt, och s fullstndigt tillgnad som mjligt. Resonansen frn en tillfllig krets af utomstende uppfyller ej mera ansprken hos den drift som, i enlighet med sin natur, strfvar att lgga allt flere och flere knnande varelser under sitt inflytande. Erfarenheterna om det sociala uttryckets stegrande och befriande verkningar framkalla begret att vinna ett mngfaldigadt och mjligast troget gensvar p den frhrskande knslan. Drfr njer sig uttrycksdriften icke med att ska kufva de motvilliga och vcka de likgiltiga; i sin otillfredsstllda lngtan strfvar den t. o. m. efter att strcka sina verkningar utfver gonblicket, eller med andra ord, att fixera sig i en yttring, som icke blott frmr sprida en knsla, utan fven kan freviga den. Fr ett sdant
75

ndaml kan driften emellertid icke betjna sig af de omedelbara och flyktiga uttrycksrrelserna. Den sker ett vehikel, med hvilket det emotionella tillstndet kan fverfras till stndigt vxande kretsar af likaknnande, fr att af denna fingerade publik kunna mottaga den terverkan, som ensam frmr mtta dess begr. Ett sdant vehikel ter erbjuder sig i de verk och yttringar som, fven om de mhnda kommit till fr att tillfredsstlla vissa praktiska behof, likvl ga ett konstverks yttre och rent tekniska egenskaper. Genom att frbinda sig med dessa verk eller yttringar blir uttrycksdriften en konstdrift; och genom att fr sitt ndaml omgestalta dem gr den dessa verk eller yttringar till estetiska alster i ordets egentliga, d. v. s. icke blott yttre och tekniska mening. Det r p detta stt man enligt vr uppfattning har att frestlla sig konstens ursprung. Det emotionella lifvets uttrycksbehof ligger till grund fr den drifkraft, som leder mnniskor att, med en skenbart irrationell, men i verkligheten biologiskt motiverad hngifvenhet offra sina mdor fr en aktivitet, som icke erbjuder ngon praktisk frdel. Och det begr att upplefva emotionella tillstnd, som hos skdaren bildar motsvarigheten till konstnrens alstringskraf och som i sjlfva verket endast r en annan sida af det medvetenhetskraf, som gr sig gllande i uttrycksbehofvet frklarar
76

enligt vr mening hvarfr mnniskor redan p ett lgt utvecklingsstadium ga uppskattning fr den onyttiga konstalstringen. Men medan vi slunda framhlla de emotionella faktorernas betydelse fr konstens uppkomst, ha vi drmed ingalunda, som ngra kritiker psttt, gjort oss skyldiga till att hrleda konsten endast frn uttrycksbehofvet och medvetenhetskrafvet. Det r, som gng p gng framhllits, genom att kombinera det psykologiska betraktelsesttet med det historiska, som man har att ska lsningen p problemet om konstens ursprung. Och nr man frn detta problem fvergr till frgan om konstverkens natur och om konstsinnets vsen, s har man nyo att vxelvis hnvisa till den psykiska driftens inverkan p de konkreta konstyttringarna, och till dessa yttringars terverkan p den psykiska .driften. De utilistiska ndamlen ha, som det i det nrmast fregende kapitlet dagalagts, uppammat en rik alstring af danser, dramer, dikter, bilder och belten. Men alla dessa verk eller yttringar, som ro bundna vid det praktiska lifvet, kunna likvl till en viss grad isoleras frn detta praktiska lif. Med anvndning af en skdlig liknelse kan man sga att de lta lsgra sig frn sin jordmn, och kunna lyftas fver densamma. Drfre ro de, i trots af sin praktiska karaktr, lmpliga att betjna uttrycksdriftens syften. De frse denna drift med ett konkret material, en
77

stomme s att sga, inom hvilken den frmr frkroppsliga sig sjlf och utveckla sina yttringar. Fr att klargra huru detta utnyttjande af de konkreta verken frsiggr, behfver man blott i en hastig fversikt uppmrksamma de olika konstformerna. Hrvid r det, fr vinnande af reda i bevisfringen, lmpligt att tnka sig de konkreta verken som frdigt utvecklade, innan konstdriften gjort sig gllande, ehuru det, som tidigare framhllits, endast r genom abstraktion som man kan srskilja frn hvarann de non-estetiska och de estetiska momenten i konstalstringen. Vi antaga slunda tillsvidare, att den utilistiska alstringen freligger, och vi ha att underska, p hvilket stt de olika arterna af denna alstring erbjuda sig som ett medel fr uttrycksdriften. Vid denna underskning ter genomg vi icke de srskilda konsterna i den ordning, som fljts i senaste kapitel, utan vi ordna dem utan att hrmed uttala oss om tidsfljden fr deras framtrdande -- i enlighet med deras nrmare eller fjrmare frhllande till det omedelbara knslouttrycket. Det enklaste uttrycket fr en ren knsla 'bestr i diffusa rrelser antingen i hela kroppen eller i ngra af dessa delar. Sprng och hopp, eller oartikulerade lten, tflja starka tillstnd af gldje eller smrta. I dessa yttringar finnes det intet estetiskt, och ingenting som har ngot att gra med
78

konst. Men det r icke desto mindre endast ett steg, som leder fver frn dessa omedelbara uttrycksrrelser till de lgsta arterna af lyrisk musik och lyrisk dans. Det behfves endast att sprngen eller skriken bli bundna i en bestmd tidsfljd fr att vi skola betrakta dem som primitiva konstyttringar. Den bestmda tidsfljden, takten, r drfr en enkel konstform, hvilken alldeles oskt erbjuder sig fr uttrycksdriften som ett medel att fixera och till utomstende fverfra en frhrskande knsla. Takten ter har visserligen, som de sociologiska forskarne ppekat, utvecklats redan hos lgt stende folk drfr att den, genom reglering af rrelserna i individuellt och samfldt arbete, har stadkommit en ovrderlig kraftbesparing. Men huru stor betydelsen af dessa praktiska frmner n m ha varit, s r det uppenbart, att takten mste ha utfvat sina verkningar nr det gllt att meddela ett knslotillstnd lika vl, som nr det gllt att sprida och reglera en eggelse till arbete. Granskar man de enklaste konstyttringarna, s kan man fven med ltthet iakttaga, huru frtrffligt takten betjnar uttrycksdriftens ndaml. Tillstnd af stark emotionell excitation, sdana som en festgldje eller ett krigsrus, kunna visserligen spridas med tillfyllesgrande verkan genom kontagis imitation. Men om en fullstndig socialisering skall erns s r det fven vid dessa, i hg
79

grad smittosamma sinnesrrelser ndvndigt att underltta den efterhrmande tillgnelsen. Utan att de rrelser, i hvilka knslorna uttrycka sig, inordnas i en bestmd tidsfljd, r det icke mjligt att locka en mngd mnniskor till samfldt och samtidigt utfrande af dessa rrelser. S snart andra sidan uttrycket blifvit fixeradt och bundet i taktens form, blir dess kontagisa verkan oberkneligt stegrad. Genom sitt oafltliga och regelbundna terkommande griper takten med ett oslippligt grepp fatt i vr uppmrksamhet och tvingar drigenom fven den mest motstrfvige att bja sig fr makten af den meddelade knslan. Hvilken som helst grupp af hrsel- eller synintryck, som flja p hvarann i en fixerad rytm, frmr oberoende af intryckens egen karaktr hos hraren eller skdaren framkalla samma funktions- och rrelsefrndringar, och drigenom fven samma knslotillstnd, som ursprungligen uttryckt sig i denna gifna taktfljd. Slunda kan t. o. m. den rena knslan, sdan den ter sig nr man frnser alla de intellektuella elementen, bli s att sga exterioriserad i en rytmisk form. Och hvad som r af nnu strre betydelse, r att knslan i en dylik exteriorisering lter fixera sig i och fr en framtida reproducering. Redan i sina enklaste former frmr konsten slunda bra ett emotionellt tillstnd utfver rummets och tidens begrnsning. Det ligger nrmast till hands, nr det r frga
80

om sambandet mellan knsla och takt, att hnvisa till dansen och den enklaste vokala och instrumentala musiken. Men det kan utan vidare inses att verkningarna ro de samma till sin art, om ocks svagare till graden, nr tidsfljden inprglas i vrt sinne p en mer indirekt vg. Genom att tillgna oss de element af takt, som ing i all poesi, kunna vi slunda vid reciterandet eller lsningen af en dikt bli delaktiga af ett emotionellt tillstnd p samma stt, som d vi i yttre aktivitet eller i inre och hmmad efterhrmning frena oss om rrelserna i en dans. Och p samma stt kunn de dekorativa konsterna, genom att tvinga vrt ga att flja en regelbunden anordning af linjer och figurer, till oss fverfra ett emotionellt tillstnd genom rytmisk frmedling. Ornamentet t. ex., denna rent folkliga konst, kan drfr med afseende sitt taktelement jmfras med de enkla folkdanserna och melodierna. I dessa tre enkla konstarter, den gymnastiska dansen, det geometriska ornamentet och den melodilsa, enbart rytmiska musiken uttryckas diffusa och indistinkta knslotillstnd i en form, som direkt meddelar oss deras tfljande rrelse- och funktionsfrndringar. TrotS deras torftiga intellektuella innebrd besitta drfr dessa, om vi s f kalla dem, rent lyriska konster en anmrkningsvrd frmga af emotionell suggestion. Allmnna och obestmda sinnestillstnd, sdana som en knsla af ltthet, af
Estetik.

81

befrielse frn tvng, af trygghet eller makt, kunna genom dem fverfras med ofvertrfflig trohet. Men deras expressiva makt inskrnker sig fven till dessa vaga stmningar. Nrhelst en knsla utgr en del af en differentierad och fullt utbildad sinnesrrelse, mste drfr driften till socialt uttryck begagna sig af mer tillfredsstllande medel fr fverfring. Som 'ett sdant medel ter erbjuda sig, lika 'oskt som takten vid de enkla och obestmda knslotillstnden, de pantomimiska yttringar, hvilkas utveckling visserligen befrmjats af den praktiska ndamlsenligheten, men hvilka andra sidan, utan att ngra hnsyn till praktiska frdelar behfva frutsttas, sjlfmant upptrda hos alla odisciplinerade mnniskor d de behrskas af starka sinnesrrelser. Det mimiska uttryckets frmga att stadkomma en fverfring af knslotillstnd till utomstende har tidigare framhllits vid tal om det sociala sjlslifvet. Den nstan omedelbara meddelelse, som gr sig gllande utanfr konstens omrde antingen p grund af att skdare oafsiktligt imitera knslans uttrycksrrelser, eller p grund af att associationsprocesser hos dem uppvcka knslor, dem de tidigare genomlefvat och hvilkas uttryck de igenknna mste naturligtvis frsigg med s mycket strre verkningskraft, nr knslomeddelelsen gres till ett ndaml fr sig. Vi ha ju d ena sidan att rkna med en medveten strfvan att gra uttrycket s ltt tillgnadt
82

som mjligt, och andra sidan, hos skdaren, att rkna med en kad beredvillighet att taga del af det uttryckta knslotillstndet. Vid skdandet af pantomimer och danser spelar drfr den sympatiska, medelbart eller omedelbart smittande fverfringen ofta en frhrskande roll. Och vi tro att dess inflytande jmvl kan iakttagas inom den dramatiska konstens hgre former. En god skdespelare frmr rent af tvinga sina skdare att tillgna sig de sjlsrrelser han framstller. Vi bli glada och allvarsamma med honom fven utan att gra oss reda fr anledningen till hans knslor, d. v. s. vi deltaga med eller mot vr vilja i de sjlsrrelser, t hvilka han i sitt spel ger uttryck. En sdan sympatisk rapport mellan konstverket och dess publik gr sig gllande med strre eller mindre tydlighet visserligen 1 i alla arter af estetisk alstring. I litteraturen frm srskildt de sentimentala och komiska frfattarne suggerera sinnesrrelser genom att skildra deras yttringar i beskrifningar, som likt en smitta meddela sin emotionella innebrd t lsaren. I skulpturen fverfra gestalternas stllningar och rrelser till oss de sjlstillstnd, som uttrycka sig i dessa stllningar och rrelser. Och t. o. m. i mlarkonsten, i hvilken likvl den direkta knslomeddelelsen trder tillbaka fr en indirekt och associativ fverfring, kunna vi iakttaga ett element af mimisk suggestion. Detta element lter
83

naturligtvis lttast upptcka sig i figurmlningen; men det kan, med ngon analys, identifieras fven i de arter af bildkonst, inom hvilka mnniskogestalten alls icke framstlles. P samma stt som en rytmisk serie af enkla syn- eller hrselintryck hos skdaren eller hraren kan stadkomma de funktionsfrndringar som tflja den enkla knslan och drigenom framkalla de sjlstillstnd, som fixerats i takten, s kan sinnesrrelsernas mimiska uttryck bli s att sga fversatt i linjer eller former, genom hvilka den ifrgavarande sinnesrrelsen tervckes hos utomstende. Ur formerna p redskap och kril, ur vinklarna och bgarna i ornament, och ur de stora linjerna i naturen kunna vi framlsa antydningar om sjlstillstnd, d. v. s. vi tycka oss igenknna stllningar och rrelser, som tflja vissa gitna knslor, och som drfr hos oss framkalla dessa knslor. Slunda kan hela den synliga verkligheten bli anvnd som medel fr ett slags indirekt mimetism, fr ett dramatiskt uttryck s att sga, vid hvilket naturformer och abstrakta former erstta mnniskogestalten. Det r emellertid endast en ringa del af de existerande konstalstren, hvilkag verkan uttmmande kan frklaras med hnvisning till den omedelbart emotionella suggestionen. Ju mer de knslotillstnden tfljande intellektuella elementen vinna i betydelse, desto mer mste denna fverfringsform te sig
84

otillfredsstllande. Gldje eller sorg, d. . en lust eller olust tillika med frestllningen om en objektiv orsak till knslan, beundran eller entusiasm, vrede, hat eller frtviflan, alla dessa och likartade sinneseller sjlsrrelser kunna fullstndigt fverfras till en utomstende endast i den mn de motiveras fr hans tankar. Som en medelbar yttring af det sociala uttrycksbehofvet framtrder slunda en drift att frtlja eller afbilda sdana hndelser eller ting, hvilka hos hraren eller skdaren kunna framkalla samma knslor som, man sjlf behrskas af. Hrvid ter begagnar sig uttrycksbehofvet af de dramatiska, poetiska och mleriska yttringar hvilka som medel att betjna magins eller tankemeddelelsens ndaml uppst och utvecklas hos mnniskoslktet under inflytande af de praktiska behofven. Det element af naturefterbildning och lifsskildring, som slunda anknyter sig vid knslofverfringen, r naturligtvis mest framtrdande i de episka konstarterna, men det gr sig i alla fall, i hgre eller lgre grad, gllande fven i den alstring, som icke r berttande; i den lyriska diktningens skildrande partier, i ornamentikens naturalistiska motiv och i musikens efterhrmning af naturens ljudeffekter lika vl som i mleriet och litteraturen. Det r drfr icke att frvna sig fver att man i estetiken frskt hrleda all konstalstring frn driften att efterhrma. Dessa hrledningar ro emellertid, som
85

tidigare framhllits, otillfredsstllande. Och de blotta sin svaghet icke blott dri, att de endast med an.strngning kunna tillmpas p sdana konstformer, i hvilka imitationen, fven om den kan pvisas, i alla fall spelar en underordnad roll, utan nnu mer dri att de, d de tillmpas p de i egentlig mening imitativa konstformerna, leda till ett frbiseende af det vsentliga momentet i dessa konstformer. Enligt den uppfattning, som ligger till grund fr detta arbete, ro efterhrmningen och efterbildningen endast medel fr knslouttrycket. Detta har tills vidare framhllits under hnvisning till det stt, p hvilket uttrycksdriften begagnar sig af de imiterande verken och yttringarna. Men om vr uppfattning r riktig, s br dess befogenhet kunna dagalggas fven genom granskning af sjlfva dessa verk och yttringar, sdana de gestalta sig under inflytande af uttrycksdriften. Det torde kunna anses allmnt erkndt att det rder en skillnad mellan den efterhrmning och efterbildning, som ingr i konstyttringarna, och den magiska eller enbart tankemeddelande imitationen. Men s snart det blir frga om hvari denna skillnad bestr yppa sig meningsolikheter. Enligt den populra uppfattningen br den konstnrliga imitationen framfr allt vara vacker, d. v. s. den br ga ngra egenskaper som behaga skdaren. Detta betraktelsestt omfattas antagligen fven af de filosofer, hvilka
86

hrleda konstens ursprung frn driften att behaga. Genom att framstlla den efterbildade verkligheten s vacker som mjligt skulle slunda de imitativa konstformerna betjna samma ndaml, som enligt dessa estetikers mening legat till grund fr uppkomsten af dans, musik och utsmyckning. Vid behandlingen af konstdriftens psykologiska problem har det uttalats att denna teori om den estetiska alstringens ursprung enligt vr mening r oriktig. Det terstr nu att dagalgga att den ej heller vinner ngot std ur granskningen af alstringens resultat, d. v. s. sjlfva konstverken. Det r onekligen riktigt att det i de flesta konst' verk kan uppvisas ngra egenskaper, som ha till uppgift att behaga i ordets rent hvardagliga mening. Men man trffar icke det vsentliga i srskillnaden mellan de estetiska och de non-estetiska yttringarna, om man fster hufvudvikten vid dessa egenskaper. Det r, synes det oss, vida naturligare att frklara dem som medel fr ernendet af det syfte, som uttrycksdriften sker fullflja. I sjlfva verket kan det ju utan svrighet inses, att det vid strfvandet efter socialt uttryck frbinder sig en strfvan att behaga. Nr en man genom ett yttre verk sker frvrfva ett gensvar fr en fvermktig knsla, ndgas han utfva en slags fvertalning gentemot sin publik, fr att hos den kunna framkalla en beredvillig och sympatisk uppmrksamhet. En sdan
87

effekt stadkommer han ter genom att gra sin alstring icke blott ltt tillgnad, utan fven frestande till tillgnelse. Med anvndning af en mhnda alltfr djrf liknelse kunde man drfr sga att konstverket, p samma stt som de lefvande organismerna, djuren och vxterna, tjusar sinnena och fngar tankarna genom sina lockmedel, icke fr dessa medels egen skull, utan fr den hemlighet de p en gng dlja och uppenbara. Och konstverkets hemlighet, dess vsentliga innebrd, kan icke uppdagas genom hnvisning till dess i ordets vanliga bttydelse vackra) egenskaper, den kan afsljas endast om man framfr allt riktar sin uppmrksamhet p det emotionella sjlstillstnd, som i konstverket gr ansprk p uttryck och gensvar. Det r fven p denna vg man enligt vr mening har att ska frklaringen p de egenskaper i den konstnrliga imitationen, som srskildt framhllas i den vetenskapliga konstteorin. I motsats till den populra uppfattningen fsta de vetenskapliga estetikerna icke ngon afgrande vikt vid det strre eller mindre mtt af sinnligt behag, som frbinder sig vid framstllningen. Men de tala icke desto mindre om ett ,sknhetsvrde, genom hvilket hvarje konstverk skiljer sig frn slafviska efterbildningar af naturen. Och det har fven hos de estetiska frfattarne rdt en viss fverensstmmelse med afseende de principer, ur hvilka detta sknhetsvrde
88

br hrledas. Formulerade med vxlande klarhet i de tidigare systemen, ha dessa principer funnit sin mest logiska utarbetning hos Vischer och Taine. P sitt Hegelianska sprk sger den tyske frfattaren, att ett konstverk, i ett estetiskt sken, br lta oss se den fulla och rena nrvaron af en momentant frverkligad id6 I Taines teori, som genom sin naturvetenskapliga utgngspunkt s skarpt skiljer sig frn Hegelianismen, och som det oaktadt erbjuder mnga slende fverensstmmelser med detta system, har en likartad tanke blifvit uttalad i lran om att den konstnrliga framstllningen br accentuera tingens frhrskande egenskaper. Om dessa definitioner afkldas den lrda terminologi, som gr dem s obekvma att tillmpa, s skall man finna att de innerst grunda sig p enkel iakttagelse, hvilken man r i tillflle att frnya vid hvarje estetisk erfarenhet. Det rder i alla konstverk ett understruket subordinationsfrhllande mellan de enskilda delarna, som kan ge en filosof af Taines skola anledning att tala om frhrskande egenskaper, och man kan jmvl i de flesta verk iakttaga en tydligt framhllen relation mellan de framstllda tingen eller hndelserna och det allmnna vrldsfrloppet, som hos en Hegelian frmr vcka frestllningar om en allmn idk bakom de enskilda freteelserna. Men det vore enligt vr mening svrt att frestlla sig huru konstalstringen kunnat uppst ur ngot s
89

frstndsmssigt som skandet af frhrskande egenskaper eller upptckandet af anade id&r. Och det r vida naturligare att frklara den ombildning af verkligheten, fr hvilken Vischer och Taine framstllt sina filosofiska motiveringar, genom en hnvisning till det emotionella uttrycksbehofvets strfvan att adaptera verkligheten fr sitt ndaml. Fattar man imitationen i konstverket som ett medel fr knslofverfringen, s frstr man ltt hvarfr denna imitation icke framstller sin frebild med objektiv noggrannhet, utan utvljer och framhller vissa egenskaper i frebilden p de frigas bekostnad. En koncentrerande och isolerande uppmrksamhet r nmligen utmrkande fr hvarje betraktelse af tingen, vid hvilken knslolifvet spelar en frhrskande roll. I enlighet med det psykiska lifvets allmnna lagar r det emotionella elementeti vra intryck och minnen associeradt vid ngon enskild del, eller ngon enskild egenskap, i verklighetsintrycken. Och d det vid den sociala uttrycksverksamheten gller att frm utomstende att tillgna sig den koncentrerade och isolerade verklighetsbild, som uppbr det rdande knslotillstndet, s blir verklighetsimitationen naturndvndigt en kopia, i hvilken ngra enskilda delar eller ngra enskilda egenskaper framstllas som frhrskande, medan de friga delarna eller egenskaperna framstllas som underordnade under, eller hrflytande ur, dessa
90

delar och egenskaper. Enheten och helheten i den konstnrliga imitationen, som af de intellektualistiska estetikerna frklarats med hnvisning till en strfvan att upptcka och tergifva tingens verkliga vsende, kunna slunda lika vl, och bttre, frklaras om konsten betraktas som en yttring af det emotionella uttrycksbehofvet. Och i den otillfredsstllelse, som ligger till grund fr detta behof, kan man fven finna en grund till att konsten s ofta i sin verklighetsframstllning bakom de enskilda freteelserna sker 'sammantrnga s mnga andra freteelser som mjligt. Det individuella tinget kan icke tjna som medel att i hela dess fullhet fverfra ett knslotillstnd, med mindre konstnren lter oss ana en mngfald, som representeras af den enskilda freteelsen. Drfr kan fven den strfvan till allmngiltighet, som s ofta, srskildt af de Hegelianska filosoferna, framhlles i konstlran, stllas i samband med uttrycksbehofvets strfvan att fixera och fverfra rika komplexer af knslostmningar. Dr konstdriften frbinder sig med en intellektualistisk bengenhet hos konstnrerna, kan konstverket framst som en frklaring af tingen och vrlden eller lifvet. Men dr konstdriften verkar isolerad blir resultatet ett uttryck fr konstnrens personliga uppfattning. I hvartdera fallet r det i de emotionella elementen man har att ska det vsentliga och det utmrkande fr den estetiska alstringen. Det r endast genom
91

att fsta hufvudvikten vid dessa faktorer, som man kan srskilja konstverksamheten frn mnniskans teoretiska och praktiska verksamhet. Och det r endast i dessa faktorer man kan finna det gemensamma elementet i de lyriskt-musikaliska och de berttande eller beskrifvande konstformerna. Granskningen af konstverkets egenskaper kan slunda endast bekrfta det resultat vi ntt genom granskning af konstdriftens yttringsstt. Vi kunna icke frklara det estetiska lifvet annorlunda n genom att stlla det i samband med knslolifvet. Men detta betyder icke att konsten vore att frvxla med knslotillstndens uttrycksverksamhet. Vi ha funnit att konsten blir mjlig endast genom att uttrycksdriften fr sitt ndaml utnyttjar, och drvid ombildar, sdana verk och yttringar, som kunna tnkas ha uppsttt oberoende af denna uttrycksdrift. Men vi ha nnu icke underskt de ombildningar, som sjlfva den uttryckta knslan undergr, d den fixeras i, och fverfres genom, de objektiva verken. Innan en sdan underskning utfrts, kunna vi icke bestmma hvad det r, som utgr det karakteristiska i den estetiska alstringen och den estetiska njutningen.

FEMTE KAPITLET.

DEN ESTETISKA KONSTTEORIN.

Nr man, ssom det i detta arbete frskts, frklarar konstens ursprung med hnvisning till knslans uttrycksbehof, s utsttes man ltt fr beskyllningen att frbise srskillnaden mellan konstlifvets och knslolifvets yttringar. Det har i sjlfva verket framstllts estetiska teorier, hvilka onekligen varit blottstllda fr en sdan anmrkning. Genom ett ensidigt framhllande af knsloelementets betydelse har man ledts att uppskatta konstverkens vrde som proportionerligt med styrkan af den i dem uttryckta knslan. D det drtill p mnga hll rder en alltfr trng uppfattning om knslans begrepp i dagligt tal anvndes ju ordet knsla oftast fr betecknande af olustbetonade sjlstillstnd, sdana som sorg, vemod, melankoli o. s. v. s str livade teori, som grundar sig p knslolifvets psykologi, i fara att bli uppfattad som ett frsvar fr knslosamheten i konsten. En sdan misstydning borde visserligen
93

92

fr vr rkning ha blifvit frebyggd genom hvad i det fregende sagts om knslans ofrmga att ensam fr sig ge upphof till ngon verklig konstyttring. Och det vore mhnda, fr ytterligare afvrjande af alla vantolkningar, tillrckligt att med hnvisning till psykologins lra om motivfrskjutning ppeka hurusom man med uttalanden om en verksamhets ursprung icke binder sig vid ngon sikt om denna verksamhets karaktr, sdan den utvecklar sig i sin senare gestaltning. D det emellertid finns intet som vore oss mer ovlkommet, n att den hr framstllda teorin blefve tolkad som en sentimentalistisk konstfrklaring, ter det sig oundvikligt att med ett srskildt eftertryck, och med en draf betingad utfrlighet, framhlla skillnaden mellan de sinnesrrelser, som yttra sig i det alldagliga lifvet, och de knslostmningar som komma till uttryck i konsten. Fr att denna skillnad skall framtrda s tydligt som mjligt r det frmnligt att frst taga i betraktande sdana konstyttringar, som framg ur ett upprrdt och exalteradt sjlstillstnd. Det r visserligen icke riktigt att, som det ofta psttts i konstteorierna, all estetisk alstring skulle framkallas af ngot knslornas uppror och ngon sinnenas frvirring. Bildkonsten och ornamentiken t. ex. kunna vl ofta tjna som uttryck fr ett relativt lugnt sjlstillstnd. Men det r icke desto mindre berttigadt att frutstta, det alstrandet fven inom dessa konstformer
94

fregs af ett knslans fvermtt, som krfver sin utlsning och som nda tills utlsningen blifvit funnen vcker en, om ocks svag och dof, frnimmelse af olust. Detta alstringens frstadium ter, med allt hvad det innebr af otillfredsstllelse, kan lttast studeras i den poetiska och musikaliska produktionen. Och de resultat man vinner genom ett sdant studium kunna, med afdrag fr kvantitetstskillnaden, tillmpas p den produktion, vid hvilken uttrycksbehovet r mindre tydligt framtrdande. Det r allmnt bekant att de lgre folken ofta utfra musik, sng och dans vid orgiastiska fester. Man har t. o. m. framkastat det antagandet, att dessa estetiska yttringar skulle haft sitt frsta ursprung i den yra, som behrskat deltagarne i sdana fester. Vare sig hypotesen r berttigad eller ej, s kan man taga fasta p att en god del af den primitiva konstalstringen gt ett visst samband med det exalterade ruset, och att de vilda och barbariska frlustelserna slunda erbjuda ett godt tillflle att jmfra den fr-estetiska knslan med de sjlstillstnd, som uppst d konsten frbundit sig med gldjeutbrotten. Den etnologiska litteraturen ger oss en ohygglig frestllning om de rasande upptg, den vldsamma extas och de vilda dd, i hvilka de ociviliserade mnniskostammarna ge utlopp fr sin fest95

gldje. Och en nda in till de sm detaljerna nende fverensstmmelse med dessa orgiastiska yttringar iakttager man i de antika frfattarnes berttelser om de ra och vilda festbruk, som voro rdande i Grekland innan den Dionysiska kulten blef infrd. Denna s. k. frygiska extas ter betraktades af de gamla estetikerna som en slags symbol fr de sjlstillstnd, vid hvilka knslans fvermtt nnu icke funnit sin befrielse i estetiskt uttryck. I beskrifningarna om de rasande mnadernas exaltation framhlles det med eftertryck, att den hftiga och frvirrade. berusningen i sitt fVermtt rent af r smrtsam. Men som en motsats till detta patologiska tillstnd, i hvilket gldjen sjlf af brist p behrskning blir ett lidande, ppeka de estetiska frfattarne den relativt milda och harmoniska knslan hos de bakkanter, som ltit sin gldje taga uttryck i musik och dans. Nr befriaren Dionysos, sade man, lrde sina anhngare tonernas och rytmens konst, s eggade han dem visserligen till glada upptg, men med all sin eggelse stadkom han' likvl hos dein en befrielse frn deras knslors fvermtt. Det r en sdan tanke, synes det, som de antika konstnrerna illustrerat, d de i sina framstllningar af bakkusfesterna afbildat ngra behagfulla kvinnofigurer, som rra sig framt med lugna, ltta och fria danssteg. Det gracisa i dessa danserskors hllning bildar
96

den skarpaste tnkbara kontrast till frvirringen och de vldsamma tbrderna i ett otygladt festrus. Raseriet har frlorat sin vilda karaktr, och lidelsens flmtningar ha fvergtt i den harmoniska knslans lugna andetag. Denna frndring ter kan icke, synes det oss, frklaras annorlunda n som en fljd af att de exalterade yttringarna blifvit bundna i en rytmisk form. lakttagandet af och fasthllandet vid den bestmda tidsfljden som enligt hvad i fregende kapitel framhllits r ett villkor fr att uttrycket fr ett sjlstillstnd med full verkninkskraft skall bli fverfrdt till utomstende frutstter nmligen hos de upptrdande en viss, om n s obetydlig anstrngning af uppmrksamheten, d. v. s. en slags intellektuell aktivitet. Och en intellektuell verksamhet lter icke frena sig med en fvermktig knsla. I och med det att uttrycksrrelserna underordnas tvnget af en bestmd tidsfljd, blir drfr knslans fvervlde till en viss grad kufvadt. Och dess vldsamhet blir yttermera dmpad, om det i rrelsernas ackompanjemang med takten frbinder sig en musikalisk reglering af tonfrhllandena. Konstformen, som stegrar och frtydligar uttrycket, r slunda samtidigt p grund af en naturndvndighet lindrande i sin terverkan. Detta konstformens inflytande uppenbarar sig enklast och mest fattbart i de antika dikternas och bildernas framstllningar af den dans som med rytmens
Estetik.

gyllene tygel binder vr rasande lust och tmjer dess vildhet. Men det vi kunna iakttaga hos deltagarne i de bakkiska upptgen r endast ett skdligt exempel p de verkningar, dem all form i detta begrepps estetiska mening utfvar p de uttryckta sjlstillstnden. Vare sig den knsla som fregr konstalstringen r en orgiastisk berusning, eller en mrk frtviflan, eller en tung sorg, eller fverhufvud hvilken hftig sinnesrrelse som helst, s blir denna knslas frvirrade vldsamhet dmpad genom det musikaliskt rytmiska uttrycket. Och d det i all konst ingr ett element af rytmisk, bunden tidsfljd, s r fven all konst kathartisk till sitt vsen, d. v. s. den renar knslorna och sinnesrrelserna genom att ge dem en befriande och harmonisk utlsning. Drfr kunna t. o. m. de enklaste arterna af dans, sng och musik leda till en viss frgtenhet af den emotionella fverretningen och drmed fven mjliggra den fria och intresselsa betraktelse, som r utmrkande fr de rent estetiska sj lstillstnden. Det r emellertid endast dessa s. k. tidskonster, vid hvilka rytmen r det frhrskande formelementet. Om det fven i allt mleri och i all skulptur ingr en viss rytmisk anordning, s r det icke den som framfr allt ligger till grund fr de rent estetiska verkningarna. Den rytmiskt-musikaliska formen motsvaras i rumkonsterna af den fasta gestalten. Och
98

en slags gestaltning framtrder fven i all poesi, som icke r enbart lyrisk, d. v. s, som med berttelse eller beskrifning skapar bilder i skdarens fantasi. Denna gestaltning ter mste i sin verkan p det uttryckta sjlstillstndet vara nnu mer befriande och renande n den enbart musikaliskt-rytmiska formgifningen. Redan i de dramatiska danserna och pantomimerna 'br ju sjlfva skdliggrandet af det rdande sjlstillstndet stadkomma en slags frlsning frn det, som varit ofritt och tyngande i detta sjlstillstnd. D det med den mimiskt-dramatiska aktionen frbinder sig en berttelse, eller d aktionen ersatts af en sprklig relation, blir denna fvervinnelse af den elementra knslan nnu fullstndigare. Genom alla de anstrngningar som g ut p att frtydliga det egna sjlstillstndet fr utomstende, kan detta sjlstillstnd visserligen fr berttaren eller beskrifvaren sjlf bli mer medvetet, men det blir samtidigt mindre vldsamt till sin knslokaraktr. D stark emotionell excitation, som tidigare ppekats, r ofrenlig med intellektuell verksamhet, s r det oundvikligt att en uttrycksform, hvilken i s hg grad som den litterra gr ansprk p frstndsfrmgenheternas medverkan, vgabringar en lindring af hvarje n s hftig sinnesrrelse. Hrtill kommer nnu den terverkan som den litterra produkten, genom sin objektiva och konkreta gestalt, utfvar p alstrarens skdning.
99

En sdan terverkan gr sig naturligtvis nnu mktigare gllande i de bildande konsterna. De emotionella tillstnd, som fixerats i det yttre, fristende verket, blifva liksom genom ett afstnd skilda frn den mnniska, som upplefver tillstnden. Och betraktade fver detta afstnd bli knslorna estetiska, d. v. s. de frlora sin lifsupprrande karaktr. Den frvirring, som ingr i alla lidelser och sinnesrrelser, lter icke frena sig med den konstnrliga gestaltningens kraf. Drfr r det tminstone med afseende de hgre konstformerna riktigt att som estetikerna ofta ppekat den konstnrliga behandlingen af ett intryck med strsta frmn fretages frst d intrycket ej mera med all sin makt behrskar sinnet. Men det r andra sidan icke mindre riktigt och det r fr oss vsentligt att framhlla denna synpunkt att den emotionella innebrd, som uttryckes i en konstalstring, genom sjlfva alstringen blir frndrad till sin karaktr. Huru mycket en konstnr n m strfva efter att meddela sin publik just den knsla han sjlf erfarit, s mste hans verk komma att fverfra ett sjlstillstnd af helt annan och mer harmonisk art, n det ii hvilket alstringen ursprungligen haft sitt upphof. Den yttre framstllning, i ton eller bild eller dramatisk aktion, som meddelas t utomstende, tersknker sin klarhet t framstllaren, och leder slunda honom att sjlf betrakta sitt sjlstillstnd som en utomstende.
100

Hrmed intrder den frvandling, som ligger till grund fr det estetiska lifvet. Smrtan frlorar sin udd, gldjen mister sitt fvermtt, och den vldsamma berusningen ersttes af en ren och obemngd lust. Frst d detta moment har uppntts, d. v. s. d lidelser och sinnesrrelser fvergtt till kontemplativa lustfrnimmelser, kan man tala om en konst i ordets egentliga mening. Den verksamhet, genom hvilken ett frestetiskt sjlstillstnd uttrycker sig i omedelbart expressiva yttringar, r visserligen sjlfmotiverad, ty den fullfljer ej ngot teoretiskt eller praktiskt syfte, men den r likvl i hg grad intresserad, drfr att den intimt sammanhnger med jagets upprrda lif. Frn det gonblick, dremot, d uttrycket projicierats och isolerats i en yttre framstllning, mister det till en viss grad sitt samband med jagets strfvanden (hvarigenom det likvl ingalunda behfver frlora sin personliga karaktr) och det kan drfr svl hos framstllaren som hos skdarne ge upphof till en lidelsefri betraktelse. 1 den mn det i vrt frhllande till konsten ingr en sdan betraktelse, i den mn beteckna vi detta frhllande som estetiskt. Det utmrkande fr de estetiska freteelserna r slunda ngot, som icke s mycket beror p dessa freteelser sjlfva, som ej mera p vrt stt att uppmrksamma dem. De s. k. estetiska knslorna ro icke af annan art n mnniskans friga knslor,
101

men de skilja sig frn dem drigenom att de frigjorts frn sitt beroende af det stridande och strfvande lifvet. Hvad vi erfara utanfr konstens omrde r frvirradt, mrkt eller tyngande; drfr att det utgr en del af den kamp fr tillvaron, som fyller vrt lif; men hvad vi erfara infr konsten r klart, ljust och ltt, drfr att vi i betraktandet hja oss fver vra omedelbara intressen och glmma den kamp, som frvirrar, frdystrar och tynger vr tillvaro. En sdan glmska r aldrig fullstndig, emedan vi icke helt frm frigra oss frn de villkor, under hvilka vi lefva, och emedan sjlfva kampen har blifvit ett behof, och t. o. m. en lust, fr oss. Drfr r, som tidigare framhllits, det absoluta konstverket ett ideal, som existerar endast fr teorin. Men om det ocks vore omjligt att pvisa ngon enskild dikt eller bild, i hvilken den estetiska friheten hade blifvit frverkligad, s ingr det likvl i all estetisk alstring en strfvan mot en dylik frihet. Kan man ena sidan pst att t. o. m. de hgsta konstverken upprra vr varelse med pminnelser om all den strid och mda, i hvilken vi ro frsatta, s kan man andra sidan gra gllande, att redan de primitivaste konstyttringarna hos de vilda mnniskorna beteckna en slags frigrelse frn lifskampen. I de lgsta liksom i de hgsta konstformerna rder det slunda en antinomi mellan alstringens
102

ursprung och dess slutml. Konsten hmtar sin lifskraft, och en god del af sin betydelse, ur sitt samband med det praktiska lifvets frvirring, men det r samtidigt dess mest utmrkande egenskap att den sker frigra sig frn, eller om man s vill sga det, hja sig fver denna frvirring. Med anvndning af ett sammantrngdt uttryck kan man drfr sga, att det i konsten ingr svl ett eggande som ett lugnande, ett dionysiskt lika vl som ett apolliniskt element. Dessa tv element ro i olika grad fretrdda inom de olika arterna af estetisk alstring, i det att den lugna betraktelsen i regeln r frhrskande vid vrt frhllande till bildkonsten, medan dremot det upprrda och lidelsefulla elementet kan vara fvervgande i vrt frhllande till diktningen och musiken. Olika konstriktningar ha jmvl i olika grad framhft de eggande och de harmoniska egenskaperna, s att n den aktiva och n den kontemplativa aspekten ansetts vara den enda betydelsefulla. I en vetenskaplig frklaring, som beaktar alla konstformer och konstrrelser, r det emellertid icke mjligt att frbise ngondera af dem. Vi bra drfr fasthlla vid att -hvartdera elementet, ock med strre eller mindre tydlighet, kan iakttagas i alla foriner och p alla utvecklingsstadier af den konstnrliga alstringen. Om det ena saknades, frlorade konsten sin makt fver mnniskorna, om det andra saknades blefve grnsen

om

103

mellan den estetiska och den icke estetiska verksamheten utplnad. Den strid som ingr i allt lif r icke utesluten frn konsten, och om man rtt ser till grunden ligger det kamp och konflikter t. o. m. bakom de mest harmoniska af de estetiska yttringarna. Men hvad som gr konsten till konst r likvl det att den gifver oss en frnimmelse af att den fredlsa och upprrda oron tminstone fr en tid blifvit aflst af en behrskad betraktelse. Kontemplationen betecknar en momentan seger fver lifsvillkoren. Och segern r allt mer fullstndig, ju mer formelementet vinner betydelse fr den konstnrliga alstringen. Det r slunda tnkbart att en primitiv pantomim, vid hvilken det dramatiska konstuttrycket nstan sammanfaller med sinnesrrelsens omedelbart mimiska uttryck, frmr fverfra till utomstende sjlfva det ursprungliga sjlstillstndet i all ' dess lifsupprrande makt. Men s snart det vid det omedelbara uttrycket frbinder sig ett n s obetydligt element af formgifning eller gestaltning, s blir fr framstllaren lika vl som fr skdaren sinnesrrelsens elementra excitation ersatt af betraktelsens klara lugn. Ju hgre plats en konstart upptager p den konstruerade utvecklingsskala, som i det fregende blifvit uppstlld, d. v. s. ju lngre afstndet r frn de direkt expressiva yttringarna, desto mer kontemplativt blir det knsloelement, som kommer till uttryck i konstalstringen.
104

Hraf fljer det emellertid ingalunda att de hgre, eller rttare sagdt, de mer frmedlade formerna af konstalstring vore blottade p emotionell innebrd. Det har visserligen ofta blifvit pst" att t. ex. det moderna mleriet icke kunde erbjuda betraktaren ngon annan njutning, n den som vckes af beundran fr en hgt uppdrifven teknisk virtuositet. Men detta slags omdmen kunna icke bero p annat n att kritikern saknat frmga att se, huru mycket konstnrlig lust det kan frbinda sig t. ex. vid frgernas och ljusets dallring fver en likgiltig bakgrund. En sdan gldje r en knsla lika fullt som det patos, och det sentiment som uppbr en historisk komposition eller en genremlning. Och sdana rent mleriska lustfrnimmelser blifva, liksom de rent musikaliska och de rent poetiska knslorna, med en framskridande kultur allt mer frhrskande i den estetiska produktionen. Ju strre en konstnrs frmga af formgifning och gestaltning, desto strre blir fven hans af alstringen uppfvade frmga att skatta tingens estetiska knslovrden. Den skapande handen uppfostrar det seende gat. Genom att tergifva naturen, och lta dess skiftningar terspegla skiftningar i hans eget sjlstillstnd lr han sig frst huru vacker den r. Om slunda lidelser, sinnesrrelser och andra den hvardagliga tillvarons knslofrnimmelser icke f plats i hans produktion, s kan denna i stllet ge uttryck fr en lust, som vckts af
105

intryck hvilka i det utomestetiska lifvet te sig kalla och likgiltiga. Drfr kan den stndpunkt, som frfktats i detta arbete, icke bli rubbad genom ngon hnvisning till de mnen som behandlas af mlarne och diktarne. Alla de vidlyftiga debatterna om innehll och form i konsten frlora sin betydelse om man sker konstens vsentliga innebrd hvarken i det hvad som framstlles, eller i det huru som vid framstllningen tillmpas, utan i de sjlstillstnd som blifvit fixerade, n i ett stort och mktigt motiv, och n i ngot skenbart obetydligt parti af naturen eller lifvet. Huru skarpt man n m framhlla olikheterna mellan den konstnrliga utvecklingens hgre och lgre stadier, kan man slunda i alla fall fasthlla vid ett gemensamt karaktrsdrag, som srskiljer den estetiska produktionen frn den praktiska och den teoretiska verksamheten. Och s kunna vi, efter alla dessa mdosamma utredningar, fventyra en definition p begreppet estetisk alstring: Ett konstverk eller en konstyttring r en produkt af en verksamhet, genom hvilken ett mnskligt sjlstillstnd af utprgladt knslobetonad karaktr blifvit fullt och helt uttryckt i en yttre form eller gestalt, som mjliggr en fri och intressels betraktelse, och som drmed, i stllet fr det utomestetiska lifvets upprrande eller frvirrande intryck, bjuder t betraktaren en rent kontemplativ lustfrnimmelse.
*
106

Om det betraktelsestt, som i det fregende blifvit utveckladt, erknnes vara riktigt, s inses det utan svrighet att konsten, trots det den bygger p en allmnt mnsklig drift, likvl aldrig kan bli utfvad annat n af ett ftal mnniskor. Behofvet af uttryck fr fvermktiga knslor frefinnes i hgre eller lgre grad hos alla. Men en n s stark och djup knsla, och en n s hgt utvecklad stmningsmottaglighet, frmr aldrig ensam fr sig gra ngon ens till dilettant, och n mindre till konstnr. Det- kan visserligen med ett visst berttigande psts, att hvarje normal mnniska tminstone under ngra moment af sitt lif r en konstnr till sitt viljande nmligen. Men den estetiska alstringen r tyvrr ett omrde, p hvilket man icke nr ngon hvart med blotta velleiteter. Drfr r, som estetisk lrosats betraktad, ingen tanke mer utsatt fr vantolkning n den t hvilken Goethe gaf spridning, d han i sin Gtz von Berlichingen lt den frlskade vpnaren utropa att han knde hvad det var som gjorde en man till diktare: Ein volles, ganz von einer Empfindung volles Herz. Om det icke krfdes mer fr uppkomsten af ett konstverk s hade en stor tafla blifvit skapad, d Mowitz mlade Bergstrmskans portrtt. Det torde emellertid numera ej ens behfva srskildt ppekas, att hnfrelsen fr uppgiften icke ensam fr sig frmr bra upp en estetisk alstring.

Mer verkningskraftigt n ngon annan har ju Goethe sjlf desavouerat alla dilettantiska teorier, d han i sina estetiska uttalanden stdse framhllit den gestaltande frmgan som konstnrens utmrkande knnetecken. Det r denna frmga att gifva en fast form i toner, bilder eller ord t de uttryckta sjlstillstnden, som ligger till grund fr den konstnrliga framstllningens befriande makt. Endast dr en gestalt, eller som vi med tanke p de lyriska och musikaliska konstarterna hellre sga det, en form, erbjuder sig fr skdningen, endast dr mjliggres den fulla och hela lifsknsla och den betraktandets frihet, som vi ha att afundas konstnrerna och om hvilka vi, liksom i ett ln, erhlla en liten aning vid njutningen af deras verk. Ndgas man slunda, fr att icke bilda sig en oriktig uppfattning om konsten, med ett srskildt eftertryck accentuera de drag, hvilka ro utmrkande fr den estetiska produktionen som produktion, s br man emellertid icke lta frleda sig till att gra en alltfr skarp srskillnad mellan alstrarnes och mottagarnes estetiska lif. Ehuru man endast hos konstnrer kan tala om ett sjlfstndigt, skapande arbete, s r likvl t. o. m. den skenbart mest passiva estetiska njutning frenad med ett visst mtt af psykisk aktivitet. Redan fr att fullt kunna uppskatta en estetisk alstring, mste man i sympatisk rapport gra till sin en del af den artistiska pro108

duktionsverksamheten. Nr man ter infr en freteelse i naturen eller i lifvet igenknner och njuter af effekter, dem man tidigare sett framhfda i ngot konstverk, s fretager man omedvetet en slags reproducering af den komposition, genom hvilken konstnren ordnat intrycken i sin skapelse. Slunda kan en stor del af njutningen frklaras som ett andra hands alstrande af estetiska vrden. Och detta aktiva element r naturligtvis n mer framtrdande, nr man frsnker sig i estetisk kontemplation infr ngra nya och dittills oknda sidor af verkligheten. 1 dylika fall blir sjlfva betraktandet ett slags ofullgnget nyskapande, som visserligen icke leder till ngon yttre gestaltning, d. v. s. icke r frenadt med samma mdor och samma ln som det konstnrliga arbetet, men som i alla fall sknker en viss inre form t skdningen. Sdana osjungna dikter bra blott icke frvxlas med de verkliga dikterna, som endast i det yttre materialet erhlla fast gestalt och fvertygande vederhftighet. Och man fr framfr allt icke glmma att det r de konkreta konstverken som hos oss uppammat sjlfva, frmgan att hmta en estetisk lust ur intryck, som ga intet samband med det elementra knslolifvets eggelser. Huru litet en enskild, nu lefvande mnniska n m tro sig st i skuld till konsten, och huru ringaktande han n m bedma allt som har sam109

band med den, s ro likvl de estetiska omdmen och intryck, hvilka omedvetet, men drfr icke mindre mktigt spela in i allas vrt lif, pverkade af knda eller oknda konstnrers alstring. Det behfver visserligen icke det nska vi framhlla fr att undvika mjliga missfrstnd bero p ngot inflytande t. ex. frn ngra srskilda landskapsmlningar, att en modern mnniska ser p naturen s som man ser p en tafla, d. v. s. infr en utsikt eller ett ljusfenomen glmmer alla tankar p intryckens teoretiska eller utilistiska eller etiska betydelse. Men fr det att vi fverhufvudtaget frm frigra oss fr ett rent estetiskt betraktande, ha vi att tacka de oknda frfder, som frsta gngen i konstalstring framstllt verk eller yttringar, hvilka erbjudit sig som freml fr en estetisk uppmrksamhet. Hvad n m ha legat till grund fr uppkomsten af dessa verk och yttringar, s ha de, genom sin tillvaro som fristende ting, hvilka kunnat isoleras frn de praktiska strfvandena, riktat mnniskors sinnen till iakttagelse af lifvets estetiska vrden. Och om man slunda, frn en utvecklingsteoretisk stndpunkt, mste fasthlla vid konstens grundlggande betydelse fr det allmnt estetiska lifvets uppkomst och framsteg, s kan man andra sidan gra det gllande att konsten allt fortfarande frdjupar och skrper vr uppfattning fr lifvets och den yttre vrldens estetiska kvaliteter. Vi g alla, utan att vi veta af
110

det, i skola hos konstnrerna, och vi tillmpa i vrt eget frhllande till tingen det betraktelsestt i hvilket vi blifvit infvade genom konsten. Att se estetiskt p vrlden betyder att, genom en slags omedveten kompositionsverksamhet, utvlja, ordna och isolera intrycken, s att de bli brare af ett rikt och fullt sjlstillstnd, och s att man till dem kan trda i ett frhllande som r p engng lika intimt och lika aflgset, som frhllandet mellan en konstnr och hans verk. Dr en sdan besjlande och samtidigt kontemplativ uppfattning, eller som t. ex. Vischer skulle sga det, en sdan estetisk fantasi gr sig gllande, dr kunna vi infr verkligheten erfara samma, eller likartade frnimmelser, som infr konstframstllningarna. Vi glmma oss sjlfva och vra personliga intressen, vi knna oss frigjorda frn det lif, dr strid och mdor rda, och vi frsjunka i det rena och intresselsa betraktandet. Ur sin egen erfarenhet kan hvar och en hmta exempel p sdana tillstnd, och det behfver drfr hr endast framhllas, hvad man af dessa exempel och erfarenheter har att inhmta fr den pgende underskningens syften. Det r, i korthet uttryckt, att man icke fr nja sig med att studera de estetiska frnimmelserna inom konstens omrde, utan att konstteorin br kompletteras med hvad man kallar den allmnna sknhetslran.

Nr vi ntt fram till denna punkt, br det vara klart hvarfr det varit ndvndigt att i en trttsam upprepning rekapitulera de underskningar som framstllts i tidigare kapitel. Frgan om konstlrans frhllande till den s. k. allmnna sknhetslran r nmligen en af de mest omtvistade frgorna i den estetiska vetenskapen. De flesta frfattare ha skt grunda sin konstfrklaring p sknhetsteorin, och de ha drfr begynt sin argumentering med definitioner p det skna. I detta arbete har det emellertid ansetts olmpligt att utg frn ett begrepp, om hvars motsvarighet i verkligheten vi icke ga ngra skra kunskaper, och om hvars innebrd man ssom det framgr af de estetiska meningsutbytena om sknhetens begrepp hyser de mest stridiga meningar. Vi ha i stllet begynt med ett psykologiskt faktum, en drift att skapa och njuta af konstverk, om hvars tillvaro vi ej kunna hysa ngot tvifvel. I de olika teorierna om denna drift ha vi funnit en gemensam bestmning, den om intresselshet. Vi ha skt frklara huru en sdan intresselshet kunnat framtrda i vrt frhllande till konsten. Och vi ha drp funnit att en likartad intresselshet gr sig gllande i vrt estetiska frhllande till naturen och lifvet. Enligt vr uppfattning r konsten, fattad i dess vidstrcktaste betydelse, det primra, och det estetiska det sekundra fenomenet. Detta kan emellertid betraktas som
112

en personlig sikt, om hvars riktighet det icke r ndvndigt att fvertyga de lsare hvilka hellre tnka sig att utvecklingen frsiggtt i en annan ordning, d. v. s. att uppskattningen af de kontemplativa lustvrdena frefunnits innan konstalstringen framtrdt, och att den varit ett villkor fr detta framtrdande. Det r fr vrt ndaml tillfyllesgrande om det erknnes att man i den allmnna estetiken har att gra med samma freteelser som i konstteorin, och att man p det senare omrdet kan studera dessa freteelser med strre ltthet n p det frra. Det skall d icke kunna rda ngot tvifvel om ndamlsenligheten i att fota den allmnt estetiska teorin p en underskning af konstlifvets psykologi. I sjlfva verket visar det sig att man vid en granskning af den s. k. sknhetslrans data oafltligt finner tillmpning fr det man kan iakttaga om mnniskans frhllande till konsten. Vid de estetiska frnimmelser vi erfara infr naturen r, liksom vid vrt betraktande af konstalster, det afgrande elementet ett psykiskt faktum, d. v. s. ett stt hos oss att frhlla oss gentemot den yttre verkligheten snarare n ngon objektiv egenskap hos denna yttre verklighet. KIen naturens sknhet br drfr, om man gr till grunden, bli mne fr en psykologisk behandling. Lika litet som de vilda folken uppfunnit pantomimer och dramer fr att drmed skapa
Estetik.

113

ngon fri konst, lika litet ha naturen och lifvet haft ngra afsikter att bjuda oss estetiska intryck. Fllt ihnen nicht ein har Vischer sagt p sitt krfva sprk, och hans pstende lter icke dementera sig af ngon frsknande vrldsfrklaring. Mda, strid och kamp fr tillvaron, d. . fullfljande af praktiska syften och konflikter mellan srskilda praktiska syften r hvad vi iakttaga i naturen. Fr att kunna trda i ngot estetiskt frhllande till denna natur mste vi, liksom vid skapandet och njutandet af konstverk, isolera intrycken frn deras samband med lifskampen och lyfta dem fver den. Endast genom att i en sdan betraktelse gra intrycken till brare af mnskliga sjlstillstnd frm vi, i den estetiska illusionen, glmma de praktiskt aktiva, stridande syftena och frsnka oss i den fria kontemplationen. Drfr r det endast genom att studera den knnande och mottagande mnniskans sjlslif, som man fullt kan frst huru yttre ting och freteelser hos henne uppvcka estetiska knslor. Och d de psykiska faktorerna tydligast gra sig gllande i mnniskans frhllande till hennes egna skapelser, d. . i alstrandet och betraktandet af konstverk, r det endast naturligt att man i konstlran sker lsningen p den allmnna estetikens problem. Om slunda sknhetsteorin br betraktas som en del af konstlran, sdan denna fattas i begreppets
114

vidstrcktaste mening, s fljer hraf emellertid icke att de bda disciplinernas omrden skulle sammansmlta med hvarann. Den som koncentrerar sitt studium p konstfreteelserna som sdana har att sysselstta sig med frgor, hvilka icke behfva behandlas i en underskning af mnniskans allmnt estetiska lif. Han br inlta sig p granskning af den konstnrliga kompositionens lagar, af den konstnrliga teknikens natur, och af de srskilda konstformernas -utmrkande egenskaper. Och han br framfrallt uppmrksamma den gestaltningskraft, som uppenbarar sig i de enskilda konstverken, och som utgr ett af de vsentligaste kriterierna vid det kritiska bedmandet af konstnrernas arbete. Alla dessa frgor ligga emellertid utanfr omrdet fr denna underskning, hvilken afser att behandla det estetiska lif, som r gemensamt fr konstnrer och lekmn. Fr att kunna frklara uppkomsten och utvecklingen af detta lif, har det varit ndvndigt att klargra frgan om den konstnrliga verksamhetens ursprung. Men sedan detta blifvit gjordt, kunna de speciellt konstteoretiska frgorna lmnas sido, och de estetiska freteelserna kunna bli behandlade som ngot afskildt frn den egentliga konstalstringen. Det blir drfr i det fljande vr uppgift att underska de frnimmelser vi erfara d vi st ett i estetiskt frhllande till den yttre verkligheten.
115

Det skall visa sig att dessa frnimmelser lta indela sig i vissa stora grupper, d. v. s. att vi i den estetiska upplefvelsen frhlla oss p vissa bestmda stt infr vissa gifna intryck. Dessa olika reaktionsstt betecknas i det vetenskapliga sprket som estetiska stmningstyper, estetiska kategorier eller estetiska modifikationer . De ting och freteelser ter, som objektivt motsvara de srskilda tillstnden i vrt subjektiva lif, betecknas som uppefibarelseformer af det estetiska. Ett sdant sprkbruk r visserligen oegentligt i det afseendet, att det vcker frestllningar om ngot estetiskt som gde sin tillvaro utanfr, och oberoende af, alla knnande varelser. Men det r icke desto mindre ndamlsenligt att fr framstllningens syften tidtals frnse frn de estetiska freteelsernas rent psykiska karaktr. Och med den rtt till abstraktion, som man i all vetenskap r tvungen att begagna, skola vi i korthetens intresse tillta oss ett dylikt frnseende. Vi glmma icke, att det endast r i vrt eget sjlslif som det estetiska existerar, men vi skjuta med fullt medvetande detta faktum t sidan fr att i stllet rikta vr uppmrksamhet mot den yttre verklighet, som ger upphof t de estetiska frnimmelserna. Nr en sdan frklaring blifvit afgifven, kunna vi tryggt tala om estetiska uppenbarelseformer i naturen och lifvet. Som de viktigaste af dessa uppenbarelseformer har man att betrakta fljande fem: Det skna i
116

ordets egentliga mening, eller det idealestetiska, Det vrdiga och Det behagfulla, Det sublima och Det komiska. Den uppgift som terstr oss r drfr att karaktrisera de ting och freteelser som, d de betraktas med estetisk uppmrksamhet, hos oss vcka intryck af att ngot r sknt, vrdigt, behagfullt, sublimt eller komiskt.
-

117

II

SJTTE KAPITLET.

DET SKNA. Den frsta af de estetiska modifikationerna> betecknas svl i litteraturen som i det hvardagliga sprkbruket med ett namn, som gett anledning till mnga missfrstnd. Man har, som tidigare framhllits, i den ldre estetiken allmnt grundat konstlran p begreppet sknhet, och slunda betraktat det skna, fattadt i en vidstrckt mening, som de konstnrliga framstllningarnas enda estetiska innebrd. D man emellertid samtidigt i en inskrnktare mening anvndt ordet det skna som namn fr en viss estetisk uppenbarelseform, s har man med eller mot sin vilja ledts till att p alla de estetiska uppenbarelseformerna tillmpa hvad som gller endast fr en srskild grupp af dem. En sdan frvirring har ofta framtrdt i de estetiska teorierna. Men en n vrre konfusion har namnets dubbeltydighet stadkommit i den populra

121

uppfattningen. Huru ofta hr man ej mnniskor dma ett verk, som framstller komiska eller naturalistiska motiv, med den enligt deras mening fllande domen: detta r ej sknlitteratur eller detta r ej skn konst. Sdana felslut torde aldrig kunna afvrjas hos dem, som grunda sin uppfattning om tingen p de sprkliga uttrycken, och som anse sig kunna argumentera med hjlp af ordlekar. Det r fven omjligt att utrota ett sprkbruk, som engng blifvit hfdvunnet. Men vid en teoretisk diskussion r det frdelaktigast att undvika termer, som kunna ge upphof till missbruk. De estetiska freteelserna lta ju icke alla innefatta sig under rubriken sknhet. Det finns mnga modifikationer, sdana som t. ex. det bizarra och det groteska, vid tal om hvilka man ej ens kunde anvnda ordet vacker. I konstframstllningarna antrffar man fven mnga motiv, som rent af st i motsats till hvad man i dagligt tal betecknar som sknt. Mleriet och litteraturen kunna skildra fula, afskrckande, ja t. o. m. vmjeliga ting, och det ter sig anstrngdt att ens d dessa ting blifvit konstnrligt behandlade, det r frdlade af formen, beteckna dem som skna. Det r drfr frmnligare att, d det r frga om estetiska freteelser fverhufvud, undvika beteckningen sknhet, och i stllet begagna termen estetisk eller estetiskt verkningsfull. Frfar man p detta stt s str uttrycket sknt
122

fritt att anvndas fr alla de intryck, som motsvara hvardagssprkets beteckning fr vackra ting eller freteelser. Fredrager man ter att behlla de hfdvunna namnen sknlitteratur, sknhetslra, skn konst ni. fl. och ett konsekvent undvikande af dessa beteckningar r i praktiken omjligt att genomfra s br man med ngot attribut utmrka den modifikation, som i ordets egentliga mening gr skl fr namnet sknhet. Drfr ha fven de frfattare, som anvnda ordet skn vid tal om alla de estetiska freteelserna, begagnat uttrycket det enkelt skna som beteckning fr den frsta af de s. k. stmningstyperna. Vill man ter ur sin terminologi fullstndigt utmnstra det omstridda adjektivet, s kan man erstta det skna eller det enkelt skna med det idealestetiska. Valet mellan dessa beteckningar kan grna lmnas fritt. Hufvudsaken r att den uppenbarelseform, som i alla klassifikationer stllts i det frmsta rummet, erhller en rubrik, genom hvilken dess rangplats blir tydligt framhllen. Detta r ett kraf, som icke grundar sig p ngra sprkliga skl, utan p den ifrgavarande stmningstypens egenart. Det r i sjlfva verket ltt att frst, hvarfr just de intryck, vi erfara infr enkelt skna eller idealestetiska freteelser, ansetts vara typiskt estetiska. I vrt frhllande till dessa freteelser kan nmligen det specifikt estetiska betraktelsesttet gra
123

sig gllande med strre ltthet n i frhllandet till ngon af de friga uppenbarelseformerna. Intresselsheten nrmar sig hr fullstndigheten. Det finns ingenting som omedelbart eggar vra praktiska eller moraliska strfvanden, och ingenting som pminner om ofrihet, mdor eller strider. Hvilka definitioner man n uppstllt fr att frklara de estetiska freteelserna fverhufvud, s stmma dessa definitioner fullkomligt fverens med den frsta af de estetiska modifikationerna. Fr de spekulativa estetikerna, hvilka i allt estetiskt sgo en sammansmltning af ick och fenomen, representerades den fullkomliga sammansmltningen af det enkelt skna, medan dremot det sublima var en sammansmltning, i hvilken ickn hade kufvat bilden, och det komiska en sammansmltning, i hvilken den lgre vrlden tagit ut sin revanche p den hgre. Allt detta r ett dunkelt tal fr ett slkte, som icke mera slites mellan motsatserna ick och fenomen. Men det r icke desto mindre fven fr oss ltt att frst, hvarfr det estetiska ansetts intaga en frmedlande stllning. Ty om vi icke mera ngslas af en dualistisk lifsskdning, s tyngas vi i stllet af medvetandet om den kamp fr tillvaron, som behrskar allt lif. Och liksom Kant, Schiller och deras elever knde sig befriade frn en tryckande motsgelse, nr de i konsten och i det estetiska lifvet trodde sig finna en brygga
124

mellan sinnevrlden och ickvrlden, s knna vi oss befriade nr vi i den estetiska illusionen glmma tanken p lifvets och naturens obarmhrtiga kamp. Men denna frgtenhet r aldrig s fullstndig, som d vi st infr det enkelt skna, hvilket drfr fven med rtta kallas det idealestetiska. Det sublima hotar och skrmmer oss, visserligen utan att vi behfva lta oss tryckas ned af fruktan; det komiska talar till oss om nederlag, t hvilka vi utan skadegldje kunna frjda oss; det vrdiga vcker med sitt allvar tanken p svrigheter och p den kraft som frmr fvervinna dem; och t. o. m. behaget kan genom kontrastassociation rikta vr uppmrksamhet till de mdor, dem den behagfulle icke tynges af. Ensamt frn det skna finns det ingen vg, som leder till ofridens och tvngets omrden. Det hvilar afstngdt i sig, det har icke behof af att imponera med ngon styrka eller triumfera fver ngot nederlag, det ter sig hvarken som svrt eller ltt, drfr att det synes hra till en vrld, dr ingen anstrngning r ndig. En lust som r s ren och full, att den glmmer medvetandet om sin motsats, sdan r den frnimmelse vi upplefva infr det skna. Den estetiska lyckoknslan s kunde man benmna denna frnimmelse har tminstone ngon gng erfarits af hvar och en, och det r drfr lika fverfldigt som det vore ffngligt att ska bestmma den med ord. Men det r likvl alltfr
125

frestande, att anfra ngra ord ur Brnes ryktbara minnelsetal fver Jean Paul, hvilka i Max Dessoirs estetik tillmpas p den frsta af de estetiska kategorierna. Den hgsta diktkonsten sknker oss, sger Brne och detta gller nrmast fr den dikt som bjuder idealestetiska intryck en aning om en gyllene tid, som aldrig rostar, om en vr, som aldrig vissnar, om molnfri lycka och evig ungdom. Hvad vi veta om verkligheten och lifvet r icke gnadt att inge oss ngon tro p en sdan ofrgnglig och ostrd fullkomlighet. Men i en estetisk illusion kunna vi fr ett gonblick knna oss frflyttade till den absoluta sknhetens rike. Vi erfara en sdan frflyttning d vi st infr ting hvilka vcka intryck, som Dessoir uttrycker det, af glad sjlfskerhet, af inre slutenhet, och af fritt svfvande, begrls fverensstmmelse med det egna vsendet. Vid sdana intryck frnimma vi ingen pminnelse om lifvets svrigheter. Och dr mdor icke krfvas, fordras ej heller ngon koncentrerad och ensidig kraftutveckling. Drfr se vi i de ting, dem vi kalla idealestetiska, ingenting som antyder att ngot enskildt parti blifvit utveckladt p de frigas bekostnad. Det rder ett organiskt samband mellan delarna och helheten som, fven d vi icke knna tingets ndaml, vcker en aning om att det r fullkomligt fverensstmmande med detta oknda ndaml. De frfattare som begynt sina estetiska hrledningar med under126

skningar af den yttre verkligheten, ha drfr i regeln framhllit den fullkomliga ndamlsenligheten som utmrkande fr det enkelt skna. Och de ha fven med frkrlek anvndt ordet harmoni i sina definitioner p denna estetiska uppenbarelseform. Den ter, som grundar sina begreppsbestmningar p de psykiska erfarenheterna, kan fven frn sin stndpunkt erknna det berttigade i allt hvad som sagts om den enkla sknhetens fullkomliga ndamlsenlighet och absoluta harmoni. Men han fredrager att icke betrakta dessa egenskaper som utmrkande fr sjlfva tingen, och lgger i stllet hufvudvikten vid den frestllning vi erhlla om dem. D det r i vr uppfattning, som det skna existerar, r det frn vrt uppfattningsstt, och icke frn tingens natur, man har att utg vid studiet af den idealestetiska uppenbarelseformens olika varieteter. Det afgrande r icke det att fremlen eller freteelserna i och fr sig ro ndamlsenliga och harmoniska, utan det att de hos oss vcka en knsla af frihet, skerhet och ltthet, hvilken knsla leder oss att uppfatta de ifrgavarande fremlen eller freteelserna som ndamlsenliga och harmoniska. Endast i den mn vi omedelbart frnimma de nmnda egenskaperna, d. v. s. framlsa dem ur tingen efter att sjlfva s att sga ha upplefvat dem, endast i den mn kalla vi tingen skna. Det r, som tidigare framhllits, ett slags sym127

patisk rapport som ligger till grund fr de estetiska fenomenen lika vl som fr konstfenomenen. Sympatin i detta ords psykologiska mening vckes ter lttast af det som mest fverensstmmer med vrt eget vsende. Vare sig att vi, som ngra frfattare pst, omedvetet i en inre efterhrmning imitera fremlens stllningar och rrelser, och att denna imitation omedelbart hos oss vcker sdana sjlstillstnd, som plga tfljas af de ifrgavarande stllningarna och rrelserna, eller att vi, som andra frfattare gra gllande, infr fremlen genom association pminnas om stllningar och rrelser, som i vr tidigare erfarenhet tfljt vissa sjlstillstnd, och slunda, ledas att nyo erfara dessa tillstnd s mste efterhrmningen och igenknnandet (det r pminnelsen) frsigg med s mycket strre ltthet, ju strre likhet det rder mellan oss och de yttre fremlen. Hraf fljer att mnniskogestalten r det freml, som framom alla friga erbjuder sig fr vr estetiska betraktelse, och som drfr i hvarje grupp af estetiska uppenbarelseformer intager den mest representativa platsen. Af all den ndamlsenlighet vi kunna iakttaga i naturen, finns det ingen vi s omedelbart frnimma, det r upplefva, som den ndamlsenlighet vi 'framlsa ur en af vra tikars gestalt. Njutningen af det idealestetiska upptrder drfr i sin lttast frklarade form, d vi betrakta en mnniskas sknhet med intressels uppmrk128

samhet. Den glada sjlfskerhet, den samlade slutenhet och den fritt svfvande, begrlsa fverensstmmelse med det egna vsendet, som vi tycka oss se i en harmoniskt utbildad och ndamlsenlig mnsklig gestalt, fverfr sig omedelbart till oss och vcker hos oss en estetisk frnimmelse. Det r slunda icke annat n naturligt att de flesta frfattare betraktat den skna mnniskan som typen fr det idealestetiska. Nr det gllt att anfra exempel p den frsta af de estetiska kategorierna, har man fven allmnt begynt med att hnvisa till de mnniskogestalter man mter i naturen och i konstens framstllningar. Hrvid har man,, af ltt begripliga skl, frn det senare omrdet funnit de bsta exemplen. Den harmoniskt utbildade mnniskan r ju en sllsynt freteelse, som ger mycket sm betingelser fr att gra sig gllande i kampen fr tillvaron, dr framgngen i regeln bjudes t dem som bst frmtt utveckla sina karaktristiska abnormiteter. Det moderna lifvet ger oss visserligen mnga tillfllen att hos vra likar uppskatta det sublima, vrdiga eller behagfulla i deras stt att tillkmpa sig sina segrar eller bra sina nederlag, men det lter oss icke ofta se den lugna, skra, i sig slutna och med sitt eget vsen fverensstmmande harmoni, som vcker intryck af fullkomlig mnsklig sknhet. Fr att en idealestetisk frnimmelse skall uppst krfves det i frsta rummet att vi icke skola
Estetik.

129

bli pminta on] den splittring, oro och anstrngning som frvirrar allas vr tillvaro. Det enkelt skna i dess mnskliga uppenbarelseform r drfr det stora undantaget, som kan bli regel endast i landet Ingenstdes, dr fria och vrdiga frhllanden mjliggra en ostrd, allsidig utveckling af mnniskans olika frmgenheter, och dr lifvet kan lefvas, om icke i idyllisk fred, s tminstone i samlad strfvan fr lifvets egna syften. En aning om en sdan hel mnsklighet tycka vi oss frnimma d vi mta personligheter, som p grund af lyckliga frhllanden eller gynnsamma naturanlag ftt vxa upp i relativt oberoende af den allmnna kompetitionen. Om vlstnd eller politisk makt befriar enskilda samhllsklasser frn lifskampens tyngsta och mest frnedrande mdor, s kan det inom dessa samhllsklasser framtrda en mnniskotyp, i hvilken vi igenknna mnga af den fullkomliga sknhetens knnetecken. Och om ett folk ftt utveckla sin egenart under sunda och fria lifsvillkor, s kan denna egenart komma att frete sdana karaktrsdrag, som vi anse utmrkande fr det ideal.. estetiska, och dessa karaktrsdrag kunna ytterligare bli framhfda, om det sexuella urvalet hvilket ju i regeln tenderar till att accentuera den rdande folktypen ger frihet att gra sig gllande oberoende af ekonomiska och sociala hnsyn. Det behfver emellertid icke srskildt framhllas, huru
130

litet den moderna kulturen r gnad att befrmja en samverkan af dessa betingelser fr uppkomsten af den hgsta formen fr mnsklig sknhet. Vill man gra sig en skdlig frestllning om den ideala mnniskogestalten r man drfr i frmsta rummet hnvisad till de konstverk, i hvilka mlare och skulptrer ha afbildat helt skert icke utan en viss frskning mn och kvinnor frn tider, som mer n den nuvarande varit gynnsamma fr personlighetens harmoniska utveckling. Det r den italienska renssansen, och n mer den grekiska antiken, som erbjuder oss de stora typerna fr det idealestetiska. Och det r icke en tillfllighet att antikens mnniskoframstllning sttt som mnster fr alla de frfattare, hvilkas egen alstring representerar det enkelt skna i dess moderna uppenbarelseform : fr Goethe, som af Oeser lrt sig att strfva efter de gamlas edle Einfalt Und stille Grsse lika vl som fr Runeberg, hvars stilknsla fostrats under inflytande af Homeros och Sofokles. Den obemngda och omedelbara gldje, som karaktriserar vr njutning af det enkelt skna, kan emellertid framkallas fven af andra intryck n de som hittills blifvit omtalade. Den fullndade mnniskogestalten r visserligen det typiska exemplet p det idealestetiska, men den r i alla fall endast ett af exemplen p denna uppenbarelseform. Vrt estetiska lif vore betydligt fattigare n det i verkligheten
131

r, om vi icke i estetisk upplefvelse kunde frnimma ngon annan fullkomlighet det r ndamlsenlighet och harmoni n den vi iakttaga hos varelser skapade enligt vrt eget belte. fven med den utommnskliga vrlden frm vi stlla oss i en sympatisk rapport, vid hvilken vi tycka oss utbyta knslor med de yttre freteelserna. Om dessa ro obesjlade, s besjlas de i den estetiska illusionen af oss. Enligt vrt vsens organisation kunna vi icke uppfatta vr omgifning utan att i densamma inlgga ngot af vrt eget lif. Vi stmmas till lust eller olust af hvad vi se och hra, och vi projiciera dessa knslor i fremlen fr vr skdning. Slunda tycka vi oss, fr att vlja ett enkelt exempel, mottaga intryck af en lugn sjlfskerhet, en samlad slutenhet och en fritt svfvande, begrls fverensstmmelse med det egna vsendet icke blott i den grekiska bildkonsten, utan fven i den grekiska arkitekturen. Vi lyftas med kolonnerna,, som resa sig mot arkitraven, vi hvila med de burna byggnadsdelarna och bra med de brande, och harmonin mellan de konstruktiva elementen vcker en samklang hos oss, i hvilken vi frnimma ett eko af byggnadens vsen. Vi minnas icke, under den estetiska illusionen, att det dda tinget r ddt, utan det synes oss lefva som en mnsklig varelse. Hvarje vacker byggnad, hvart vackert redskap och hvart vackert freml tyckes oss njuta af sin egen sknhet.
132

Drfr har Eduard Mrike gett en riktig, om ock paradoxalt tillspetsad karaktristik af den besjling, som ingr i vr estetiska betraktelse, nr han i en af sina dikter, som det synes nstan med afund uttalat sin beundran fr en vacker lampa, hvilken ju mste vara lycklig fver att ga en s harmonisk form. D det r frga om vr njutning af konst och konstindustri, kan man, som vi gjort i det fregende, med en viss rtt tala om ett utbyte af knslotillstnd. Den gldje vi erfara t. ex. infr en grekisk vas blir visserligen af oss inlagd i det dda tinget. Men man kan i alla fall tnka sig att den gt sin motsvarighet hos den konstnr, som alstrat tinget, och som i dess formers och linjers spel gett uttryck t sitt eget fria, lugna och harmoniska sjlstillstnd. Ett sdant expressivt moment mste vl i regeln antagas ha medverkat vid uppkomsten af de konstindustriella produkterna fven om det, som tidigare framhllits, i enskilda fall r svrt att afgra huruvida de estetiska kvaliteterna ha sin grund i ngon medveten strfvan hos tillverkaren, eller helt enkelt hrflyta ur den tekniska ndvndighetens och den praktiska ndamlsenlighetens kraf. Nr dremot naturfremlen gifva upphof till estetisk betraktelse, s kan ngot utbyte af sjlstillstnd icke ens frutsttas. Den betraktande r hr vxelvis gifvare och mottagare, och det r endast sina egna knslor han
133

lser fram ur de yttre objekten. Men s inrotad r i alla fall vr bengenhet att frmnskliga omvrlden, att vi fven i dessa yttre objekt tycka oss frnimma ett lif, som r likt vrt eget. Fr den oreflekterade, primitiva uppfattningen har naturen sina lynnen liksom en mnsklig varelse: den lyser med blidhet mot oss i sin klara himmel, den vredgas mot oss med de mrka molnen, och den r sjlf stmd till fred i den sndagshvila, med hvilken den stillar vr oro. 1 linjer, frger och dagrar har den fr vrt slkte sttt som en fientlig eller vlvillig makt, hvars hot varit skrmmande och hvars leende varit trstande, p samma stt som uttrycken i ett mnskligt anlete. En sdan uppfattning har hos oss lefvat kvar som ett arf frn de tallsa frfder, hvilkas naturbetraktelse blifvit frkroppsligad, och fverfrd frn slkte till slkte, i antropomorfiska myter. Och den stmmer alltfr vl fverens med vrt eget stt att frhlla oss gentemot de yttre freteelserna, fr att vi icke, oberoende af alla myter, omedvetet skulle falla tillbaka till det gamla betraktelsesttet. Hur strngt vi n m fasthlla vid vra frnuftsmssiga frestllningar om naturen, s se vi likvl, under den estetiska illusionen, fven i landskapen ett slags sjlstillstnd. Drfr kan det icke anses annat n riktigt att frklara natursknhetens olika arter med hnvisning till samma typiska exempel, som beropats vid fr134

klaringen af de estetiska uppenbarelseformerna i konsten. Det enkelt skna landskapet r det landskap, i hvilket vi tycka oss frnimma ett uttryck fr den ideala mnniskans lugna, klara och harmoniska lif. Fr den mytologiska uppfattningen tedde det. sig som ett hemvist fr fria och lyckliga varelser; en trakt, hvilken icke pminner oss om Pan, som hrskar i de djupa skogarna, eller om satyrerna och kykloperna i de mrka bergshlorna, utan om nymfer och dryader vid skogssjar och i glada lunder. Moderna mnniskor ter, som icke mera behrskas af de antika personifikationerna, se det enkelt skna i all den natur, som hos skdaren vcker frestllningar om begrlS frihet, hvila, lugn och fullkomlig harmoni. Typen fr denna estetiska uppenbarelseform r det landskap, som dominerar i Runebergs poetiska vrld: en sommarsj, med ltta vgor, och klarbl himmel drfver. 1 alla sina olika arter framkallar slunda det enkelt skna ett intryck, i hvilket det icke ingr ens ngra antydningar om anstrngning, strid eller oro. Men hraf fljer ingalunda, att denna estetiska kategori skulle erbjuda konsten ngra ltta uppgifter. Nr vi mta det enkelt skna i dikt eller bild, ha vi tvrtom anledning att beundra den hgsta konst, summa ars, som helt frmr dlja sina mdor. Och sjlfva frmgan att uppskatta den fullkomli-ga ,harmonin r vl i mnga fall en egenskap, som med
135

svrighet blifvit frvrfvad. Fr en modern mnniska r det fr att citera den liknelse med hvilken Runeberg, i en frapperande fverensstmmelse med ngra uttalanden hos Winckelmann och Jean Paul, skdliggr sin estetiska lifsuppfattning vida lttare att se vgens skum och oro n att se djupet, klarheten och renheten i den sj som s svallar. Om all estetisk betraktelse, som tidigare framhllits, r liktydig med ett fvervinnande af lifsvillkoren, s innebr betraktelsen af det idealestetiska den strsta tnkbara segern fver vr tillvaros disharmonier. Det skna r svrt, och det enkelt skna r den svraste af alla de estetiska uppenbarelseformerna. Det r farligt att efterhrma, drfr att det betecknar ett jmnviktslge. Det blir fadt och Hst, om det frambringas med anstrngning. Det frutstter i den yttre verkligheten lyckliga frhllanden, sdana som endast sllan upptrda i historien, och det frutstter hos skalderna och konstnrerna de egenskaper, som ro mest sllsynta af alla: en full behrskning af uttrycksmedlen, en harmonisk lifsskdning, och den stora, djupa, lyckliga naiviteten. Vi taga med tacksamhet emot undret, dr det framtrder, och vi hylla geniet, nr det r fullkomlig, omedelbar natur; nr fr ngon gng lifvets ymnighet lter det fdas en Mozart eller en Rafael. Men vi bra icke begra att fattigare mnniskor strfva efter en sknhet, som hos dem icke
136

kan fvertyga om sin kthet, och som drfr, med allt hvad den frgfves sker dlja af strid och mdor, endast verkar falsk eller tom. Det r srjdt fr att fven den mindre optimistiska skdningen kan ge sig uttryck i estetiskt lif. Se vi icke sknhet och full harmoni fverallt, s se vi i stllet stridens storhet i det tragiska, och roa oss, med all ra, t stridens miserer i det komiska.

137

SJUNDE KAPITLET.

BEHAGET OCH VRDIGHETEN. Det r fr framstllningens klarhet frmnligt att frn det skna fverg till de estetiska kategorier, som betecknas med namnen behag och vrdighet. En sdan ordningsfljd r fven i och fr sig den naturligaste af alla. I de intryck, som hos oss framkalla frestllningar om att ngra ting eller ngra yttringar ro idealestetiska, ingr det nmligen stdse ett element af behag och vrdighet. Det skna, i detta ords inskrnkta mening, kan i enlighet med sin natur aldrig vara sublimt eller tragiskt eller komiskt, men det r icke verkligt sknt om det ej samtidigt ger en viss frihet och ltthet, som stmmer fverens med behagets karaktristiska egenskaper, och en viss strng hghet, som pminner om det vi kalla vrdighet. De tv hvarann kompletterande begrepp, som skola behandlas i detta kapitel, ro slunda icke
138

helt nya fr oss. Men de mste icke desto mindre gras till freml fr en srskild utredning. Det r ju icke friheten och lttheten, och ej heller hgheten, som vi i frmsta rummet framhlla, d vi tala om det skna, ty infr det skna glmma vi all tanke p tvng eller svrigheter eller beklmmande lghet. Dremot gifves det andra intryck, som visserligen icke frm hja oss till en fullstndig frgtenhet af den mnskliga tillvarons villkor, men i stllet lta oss knna att dessa villkor varit mindre tryckande n vanligt, eller att deras tryck har burits med en strre ' styrka n vanligt. Vi erfara infr dessa intryck en frnimmelse af befriande ltthet, eller af fast och kraftig skerhet. Och d vi i ord karaktrisera vra frnimmelser, sga vi om de ting eller yttringar, som framkallat intrycken, att de i det frra fallet ro behagfulla, och i det senare ro vrdiga. Med en sdan frklaring angifver man emellertid endast i strsta allmnhet de behagfulla och vrdiga intryckens frhllande till det skna. Hvad det r fr egenskaper hos tingen eller yttringarna, som hos oss framkalla de ofvan karaktriserade frnimmelserna, har icke blifvit utredt genom denna provisoriska begreppsbestmning. Fr att kunna definiera behaget och vrdigheten mste man drfr inlta sig p en noggrann underskning svl af vra egna frnimmelser som af deras objektiva motsvarigheter
139

i naturen och i konstalstringen. Och man ndgas drjmte gra sig bekant med ett stort antal ldre och yngre, inbrdes stridiga teorier. Srskildt behaget, med hvilken kategori vi ha att begynna, har gjorts till freml fr mnga svl filosofiska som psykologiska underskningar, och det vore frmtet att ska formulera ngon egen sikt om denna estetiska uppenbarelseform utan att frst stifta bekantskap med de teorier, som framstllts i den estetiska litteraturen. I den filosofiska estetiken har man lagt hufvudvikten vid det sakfrhllandet, att de behagfulla tingen icke st lika hgt fver den jordiska hvardagligheten som de idealestetiska. Nr t. ex. Vischer p den estetiska skalan skt bestmma en plats fr det han kallar behaget i inskrnkt mening (till skillnad frn det behag som ingr i all sknhet) s har han karaktriserat de behagfulla gestalterna som sdana, i hvilka i&n utan all mda genomtrngt ett alldeles icke motstrfvigt stoff. Schiller ter hade i sin afhandling Ober Anmuth und Wrde framstllt behaget som en egenskap hos de yttringar, i hvilka hvarken anden frmtt undertrycka sinnligheten, eller denna frmtt kvfva den moraliska naturen. Som en jmvikt mellan das Sinnliche och das Geistige frklarar fven Prof. Volkelt begreppet Anmut. Genom sdana definitioner srskiljes behaget frn vrdigheten, i hvilken anden, eller plikten, sges behrska naturen, och n mer
140

frn det sublima, i hvilket verkligheten sges ha blifvit kufvad af id61. Frn det skna ter har man skiljt behaget genom att framhlla att det ej, som sknheten, hvilar i en frnm afskildhet, utan tvrtom nrmar sig oss och liksom synes ppna vgarna till sig. I denna sistnmnda egenskap ha andra frfattare sett det grundlggande draget i behagets vsende. Man har psttt att det i de behagfulla yttringarna stdse finnes ngot, som smickrar vra sinnen, och man har frklarat detta smicker som afsiktligt; ja, man har till och med velat pst, att behaget har sitt ursprung i en drift att behaga. Genom ett sdant skdningsstt har man frmtt frknippa behaget vid det allmnt mnskliga, eller rttare sagdt, allmnt djuriska koketteriet, som spelar en s mktig roll i kampen om det motsatta knets gunst. Fr alla dessa frklaringar har man kunnat finna std i fakta, och hos dem alla finns det ett visst element af berttigande. Det r ju obestridligt att det behagfulla str oss och vr sinnevrld nrmare n det idealestetiska. Det kan ej heller frnekas att behagfulla yttringar ro ltt tillgngliga fr vr uppmrksamhet, och att de synas komma oss tillmtes p ett helt annat stt n de idealestetiska yttringarna.
Die Schne bleibt sich selber selig; Die Anmuth macht unwiderstehlich. 141

Gracen, som ofta blifvit kallad en sknhet i rrelse, har en tjuskraft, som den hvilande sknheten saknar. Drfr r det endast naturligt att man, med den allmnna bengenheten att frn verkningar sluta sig till afsikter, har frklarat den som ett resultat af en strfvan att tjusa. Men det r icke desto mindre vilseledande att stlla behaget, i detta begrepps rent estetiska mening, i samband med den biologiskt och sociologiskt s betydelsefulla driften att behaga. Och man lr sig ej heller rtt frst denna estetiska uppenbarelseform, om man bestmmer dess vsende genom hnvisning till frhllandena mellan i& och verklighet, eller mellan andlighet och sinnlighet. Den bsta metoden, synes det oss, har valts af de frfattare, som grundat sina teorier p en underskning af de fysiologiska och psykologiska betingelserna fr uppkomsten af behagfulla yttringar. Det r en sdan metod som tilllmpas i Herbert Spencers lilla essay On gracefulness, hvilken enligt vr mening innehller det mest trffande som blifvit skrifvet om behagets estetik. Spencer frklarar njutningen af behagfulla intryck med hnvisning till den sympatiska rapport mellan betraktaren och det betraktade som enligt hvad i detta arbete framhllits ligger till grund fr alla estetiska upplefvelser. Vid synen af en rrelse, sger han, erfara vi sympatiskt likartade muskelsensationer, som vi hade knt, om vi sjlfva
142

utfrt den ifrgavarande rrelsen. r denna anstrngd eller tafatt, s knna vi i lgre grad samma olust, som rrelsen hos oss sjlfva skulle ge anledning till. r den dremot ltt, s erfara fven vi en knsla af ltthet. Vi njuta af den och kalla den gracis. Ltt r en rrelse ter d den frsiggr med minsta mjliga kraftutgifning. Grace i rrelser betyder drfr, s definierar Spencer begreppet, rrelser som utfras med hushllning af muskelenergin; grace i former betyder former, som mjliggra en sdan hushllning; grace i stllningar betyder stllningar, som kunna upprtthllas med denna hushllning; och grace i freml betyder freml, som ga vissa likheter med dessa stllningar eller former. Spencers definition har blifvit rtt allvarsamt kritiserad af srskilda estetiska frfattare. Men om man nrmare granskar de invndningar som gjorts mot den, s visar det sig att de antingen bero p missfrstnd af definitionens innebrd, eller ocks ro obefogade i sak. Det r slunda icke ngon afvikelse frn Spencers tanke om man, som Guyau gr det, framhller att de gracisa rrelserna ro fullkomligt adapterade fr ett verkligt eller fingeradt ndaml. Ty den fullkomliga adaptationen betyder ju ej annat n att ndamlsenlighet blifvit frenad med en kraftekonomi. Det r ej heller riktigt att, som en annan fransk frfattare, Souriau, pstr, den Spencerska definitionen skulle visa sig otillmplig,
143

d det r frga om svra rrelser. Det beror visserligen, strngt taget, icke p ngot kraftslseri om man, t. ex. d man har att lyfta en tung vikt, utfr ngra ogracisa tfljande rrelser med kroppen och ansiktet. Att afhlla sig frn sdana fr frigt endast skenbart ondiga birrelser, vore i sjlfva verket en ny anstrngning. Men detta betyder endast, att man ej frmr utfra en tung rrelse gracist, d. v. s. gra ngot svrt med ltthet. Och Spencer har sjlf uttryckligen betonat, att t. ex. en gracis gng alltid r af mttlig snabbhet. Behaget blir omjliggjordt, d vi stllas infr uppgifter, som fverskrida vr frmga. Nr dremot en enskild man i styrka och uthllighet har ntt utfver det mtt, som gller fr flertalet mnniskor, s kan han t. o. m. i rrelser som fr oss vore svra att utfra, inlgga den slags krafthushllning, som vcker intryck af behag. Den hgsta styrkan r drfr ingalunda ofrenlig med grace, utan den rjer sig tvrtom just i den ltthet, med hvilken den utfr hvad som fr andra vore omjligt att efterhrma. D det emellertid r den normala frmgan som ligger till grund fr vrt bedmande, s r det endast naturligt att kroppslig och andlig storhet fr oss blir associerad med frestllningen om anstrngning, och att slunda gracen anses utesluten frn alla yttringar, som hja sig fver det vanliga. Kraften tnka vi oss som
144

ngot tungt, och visheten som ngot mdosamt och bekymradt. Nr tnkandet framstlles i personifikationer bilda konstnrerna vanligen gestalter, som med sina tbrder och sitt ansiktsuttryck endast visa oss, huru svrt det r att tnka. Slunda stmmer det vl fverens med den allmnt mnskliga uppfattningen, nr de spekulativa tyska filosoferna gra gllande att gracen r utesluten frn det hgre intellektuella lifvet, och nr Spencer framhller att det gracisa stdse r af mttlig storlek. Det enda man br hlla i minnet r att hvad som fr oss r frenadt med sublim anstrngning, fr starkare varelser kan te sig som en uppgift fr ltt och nstan lekande kraftutveckling. Med en likartad hnvisning till den relativa och subjektiva karaktren af vra omdmen kan man afvrja en annan invndning, som framstllts mot Spencers teori. Det r obestridligen riktigt att en utvidgad knnedom om rrelsernas mekaniska villkor kan leda till ett fullkomligare tillvaratagande och besparande af energin, n det som frekommer i vrt vanliga stt att g, lpa, simma o. s. v. Sportsmn antaga slunda ofta rrelser, som starkt afvika frn dem vi ro vana vid. Det kan ej heller frnekas, att sdana rrelser i regeln frefalla ogracisa. Men detta beror p att vi icke fullt frst dem. Det r ju icke ngon teoretisk kunskap om en rrelses kraftbesparande egenskaper, som leder oss att kalla
Estetik.

145

10

den behagfull. Det knns fr oss, som om den vore ltt att utfra. De vanfrestllningar, som behrska vra egna rrelser, inverka drfr till en viss grad p vrt omdme om yttringar, hvilka vi icke omedelbart frm uppskatta i sympatiskt betraktelse. Det fordras emellertid en rtt stor afvikelse frn vra egna rrelsevanor, fr att vi icke skulle se ngot gracist just i de yttringar, som framom andra ro ndamlsenliga och kraftbesparande. De undantag man kan uppvisa inskrnka icke giltigheten af denna allmnna regel. Och hraf fljer som ett korollarium, att hvad vi kalla behag r en egenskap som i det utomestetiska lifvet ger en direkt utilistisk betydelse. Kraftbesparing i hvarje enskild rrelse betyder uthllighet i en lngre fljd af rrelser, och frmga att fr hvarje enskildt moment afvga det ndiga mttet af kraft betyder ofelbar skerhet i alla de yttringar, vid hvilka ett fr mycket eller fr litet kan vara farligt. Drfr ro knappast ngra varelser s behagfulla som alpdjuren, stengetterna och gazellerna t. ex., hvilka med risk fr sitt lif mste ge ut det rtta mttet af kraft vid sprng fver branter och klippspetsar. Och drfr har gracen gynnats af det naturliga urvalet fverallt, dr kampen fr tillvaron i bokstaflig mening r en strid. Bland djur, som fr frigt lefva under likartade frhllanden, finner man slunda en strre grace hos de arter, som lifnra sig med rof n hos de vxt146

tande. Bland mnniskostammarna ter ro krigarfolken mest gracisa, de kerbrukande och boskapssktande minst. Ju mer ter den fysiska lifskampen fvergr till andlig, desto mer frlorar kroppens behag sin praktiska betydelse. S r det endast naturligt, att de primitiva och barbariska folken i regeln ro mer behagfulla i sitt upptrdande n de civiliserade. Gracen har visserligen icke helt frsvunnit frn det moderna kulturlifvet, men vi ha oftare tillflle att beundra den i funktionerandet hos de redskap mnniskan konstruerat, n i hennes egna rrelser. Fr hvar sinnrik mekanism som blifvit uppfunnen, har tafattheten och ovigheten blifvit mindre desdiger fr dem som anvnda den. Vrt herravlde fver naturen har ledt till att vi frlorat den smidighet, som naturen framtvingat hos mindre lyckliga mnniskoraser. Och det r icke troligt att man skall frm stadkomma ngon afgrande frndring af riktningen fr slktets utveckling genom att i sport och lek ska tervnda till primitivare rrelseformer. Vi f nja oss med att ska rrelsernas sknhet hos vra farkoster, och formernas behag i vra ingenirers konstruktioner; och vi f medlidsamt underlta att frga, huru vi sjlfva se ut. Det kan emellertid invndas att en viss grace br kunna stadkommas genom medveten och afsiktlig strfvan efter strsta mjliga ltthet, d. .
141

kraftbesparing i rrelser och stllningar. Om det fven medgifves, sger man, att behagets naturliga frutsttningar upphrt att gra sig gllande i de civiliserade nationernas lif, s kan vl denna egenskap frambringas som en konstprodukt. Huru mycket vi n i fysisk grace m st efter vildarna och djuren, s bra vl vi, som framom dem ga insikt om rrelsernas mekaniska villkor, frm utveckla tminstone ett relativt behag. I sjlfva verket kan man ju fven hos kulturmnniskor iakttaga ett strre eller mindre behag, eller om man s vill sga det, en mindre eller strre motsats till behaget. Och dessa gradationer kunna ingalunda i alla fall hrledas frn ngra olikheter i de yttre frhllandena. Det mste slunda, frutom den grace som uppammats af det naturliga urvalet, finnas en grace, som har sin grund i varierande psykiska frutsttningar hos olika individer, eller hos samma individ under olika frhlanden. Hvad som hittills blifvit sagdt om de mekaniska villkoren fr uppkomsten af behagfulla yttringar, br drfr kompletteras med en underskning af dessa yttringars motsvarighet i det mnskliga sjlslifvet. Det r nrmast till hands att antaga, att det fr uppkomsten af behagfulla yttringar icke behfves ngot annat n ett uppfvadt muskelsinne och en genom fning utbildad frmga att berkna kraftanstrngningarna. Den grace vi mta hos professionella danskonstnrer r ju ett resultat af ihrdig
148

skolning. Och medvetet arbete ligger det i regeln till grund fr det behag som en kulturmnniska till ersttning fr sina bristande fysiska fretrden frmr inlgga i sin intellektuella verksamhets rrelseformer, i den konstnrliga framstllningens ltthet och skerhet t. ex., eller i smidigheten i en teoretisk bevisfring. Drfr r det ej heller s frvnansvrdt att frfattare, som i sina underskningar frbisett djurens och naturmnniskornas omedvetna behag, kunnat pst att ll grace r ett resultat af afsiktliga bemdanden. Hur mnga fakta man emellertid m kunna beropa till std fr en sdan uppfattning, s finns det andra sakfrhllanden, som lika tydligt tala emot den. Redan sprkbruket angifver ju, att behaget r ngot oefterhrmligt. Och erfarenheten visar alltfr ofta, att det undflyr dem som ska det. Gracen r en ltthet, som frutstter svra mdor och oafltlig fning, men som likvl icke kan erns endast genom kalkyler, ppasslighet och strfvan till strsta mjliga ekonomi i rrelserna. Den str, i enlighet med sitt begrepp, i strid med allt som pminner om anstrngning; och den blir likvl i mnga fall mjliggjord endast genom upprepade anstrngningar. S ledes man vid frsken att bestmma gracens frutsttningar frn den ena motsgelsen till den andra. Och man kan icke g vidare i sin underskning, innan man ftt ett svar p frgan om hvad det r fr en egendomlig
149

krafternas besparing, som omedvetet utfvas af djuren, barnen och vildarna, och som ofta visar sig s svr att tillmpa fr varelser p ett hgre utvecklingsstadium. Det fullkomligaste exemplet p en naturlig grace finner man, som redan nmnts, hos de bergsdjur, hvilka med osviklig skerhet rra sig fver branter och klippspetsar. En s hgt uppdrifven frmga att fr hvarje sprng afmta den ndiga kraftanstrngningen torde icke, ens vildfolken kunna uppn. Men det frefaller andra sidan, som om t. o. m. en kulturmnniska, under srskildt gynnsamma, eller rttare sagdt ogynnsamma frhllanden, frmdde tillgna sig ett herravlde fver sin kropp, som r jmfrligt med stengetternas. Det intrycket fr man tminstone af en anekdot, som frtljes af den tyske psykologen G. H. Schneider, och som synes oss ge en rtt god belysning t frgan om gracens psykiska frutsttningar. Schneider hade, sger han, en gng under sina vandringar p Kreta blifvit fverfallen af ngra bevpnade herdar, som frfljde honom fver bergsklyftor och stenblock. Frn klippa till klippa sprang eller rttare strtade jag mig uti n korta, n lnga, ofta ytterst farliga hopp, i ddsngest ned fr branten och anlnde vlbrgad till nrmaste by. Eftert kunde jag endast frvna mig fver
150

min ofelbara skerhet vid de raskt p hvarandra fljande sprngen frn sten till sten. Det kunde ej bli frga om ngon fverlggning; det blotta varseblifvandet af ett afstnd bestmde sprngdriftens styrka och den draf resulterande intensiteten af muskelsammandragningarna. Med ett exempel sdant som detta, till hvilket hvar och en ur sin egen erfarenhet torde finna ngon motsvarighet, kan man anstlla ett afgrande prof p tillmpligheten af de olika teorierna om gracen. De som pst att allt behag fverhufvud r ett resultat af medveten strfvan mste, om de ro konsekventa, anse att den smidighet och skerhet, af hvilken Schneider sjlf knde sig fverraskad, berott p en under inflytande af hftig fruktan pltsligt stegrad intelligensverksamhet. Det finns vl ej heller ngot formellt hinder fr att framstlla en sdan frklaring. Men det frefaller oss uppenbart, och vi vdja i det afseendet med lugn till lsarens erfarenhet, att den naturliga frklaringen gr i en motsatt riktning. Om vi, vid en tvingande ndvndighet och under inflytande af starka affekter, till vr egen frvning frm lsa praktiska rrelseproblem, som te sig fullkomligt olsliga vid lugn reflexion, s har detta sin grund i att den vljande och skande intelligensverksamheten icke blifvit stegrad, utan tvrtom blifvit upphfd. Tankarna stanna, men instinkten, som r fverlmnad t sig
151

sjlf, styr kroppen med osviklig skerhet. Den ger intet val och ingen betnksamhet, och r drfr aldrig tafatt. Det r den som ger ofelbarhet t . djurens och naturmnniskornas rrelser, och det r den som vid afgrande situationer kan rdda oss genom att fr ngra gonblick skjuta eftertanken t sidan. Med allt hvad frnuftet ger af frihet och mjlighet till val, blir det vid kritiska tillfllen en osker ledare. Icke blott vid frga om enkla kroppsrrelser, utan fven vid allmnt praktiska, och t. o. m. vid etiska svrigheter gller det ofta att fverlmna sig t instinktens skenbart blinda, men fasta styre. Befrielse frn fverhngande faror, och lsning af brydsamma svrigheter framstr fr oss som ngot hemlighetsfullt, just drfr att utgngen vunnits d vr medvetna frstndsverksamhet fr en tid varit s att sga suspenderad. Och en viss mystik ligger det fven fver den framgng, som dets gunstlingar ofta tillvinna sig, som det synes utan ngon slags anstrngning. Starka personligheter ro, som kndt, i regeln fatalister, och detta beror vl p att de vnjt sig att infr farorna lta den dunkla lifsprincipen bli rdande. Fr dem som sjlfva misslyckats i sina strfvanden, kan det slunda vara till en liten trst att notera med huru litet frnuft lifvets stora segrar bli vunna. Det r mhnda en alltfr paradoxal fverdrift i George Bernhard Shaws pstende
152

att framstende hrfrare och stora finansmn i regeln vore klent begfvade. Men om man vnder om tesen, s fr man en sats, som tminstone ger partiell sanning. Ty det kan ju ofta iakttagas att hgt begfvade mn lida bedrfliga nederlag endast fr att de i sin strategi eller i sina spekulationer ltit sig frvillas af frnuftets tvekande och trefvande resonemang, i stllet fr att lydigt flja ledningen af den instinkt, hvilken verkar som ett slags hgre frnuft. Det frefaller mhnda, som om detta slags hnvisningar till erfarenheter frn det alldagliga lifvet hade intet att gra med de estetiska freteelserna som sdana. Men om man ser till grunden, visar det sig att man med en- helt naturlig fvergng ledes frn det praktiska till det estetiska lifsomrdet. Det r icke ngot missbruk af sprket, om man sger att det r ett slags grace som gr det mjligt fr ngra mnniskor att lyckas i deras frehafvanden, och en motsats till gracen som gr att andra, hvilka vore frtjnta af ett bttre de, stdse frfljas af motgngar. I lifvet, liksom i konsten, gller det framfr allt att instinktivt och utan tvekan kunna intaga de rtta stllningarna och afmta de riktiga mtten af kraftanstrngning. Och lifvet lr oss i detta afseende att frst konstens kraf. S kan man, som ett resultat af de iakttagelser, till hvilka redan hvardagserfarenheten erbjuder talrika tillfllen, fast153

stlla att behagets viktigaste frutsttning r frnvaron af medvetenhet. Ju mer instinkten leder en rrelse, desto mer nrmar den sig det behagfulla; ju mer ter frnuft och medveten uppmrksamhet leder den, desto strre blir risken fr att det i densamma skall insmyga sig ngonting, som frrder anstrngning och som drfr gr rrelsen ogracis. Infr man orden instinkt i stllet fr sinnlighet, och frnuft i stllet fr ick, kan man slunda till en viss grad frena sig om de Hegelianska filosofernas uppfattning om behaget ssom en estetisk modifikation, i hvilken sinnligheten gentemot id6 1 okrnkt bibehller sin tillvaro. Det r emellertid ndvndigt att lgga vikt vid inskrnkningen till en viss grad. Man fr nmligen icke tro att behagets omrde innefattade endast sdana yttringar, som frambringas med hjlp af de ursprungliga instinkterna hvilka ju, i motsats till frnufthandlingarna, p stt och vis kunna betraktas som hrande till sinnlighetens omrde. Vi iakttaga visserligen oftast den fullkomliga gracen i samband med lugna, naturliga rrelser, sdana som ett barns springande och ett djurs lekande. Men detta frhllande br icke gra oss blinda fr att det fven finnes en frvrfvad grace. Det .r, som tidigare framhllits, obestridligen riktigt att behaget kan befrmjas genom fning. Om man det oaktadt ndgas tillbakavisa lran om att denna egen-

skap endast vore en konstprodukt, s beror det p att fning ensam fr sig aldrig kan leda till fullkomlig frihet och ltthet. Fr att behag skall uppst, fordras det att elementen af anstrngning och medvetenhet helt bli upphfda. Och ett sdant resultat vinnes, som bekant, nr fningen ntt sitt slutml. Med mycken mda och upprepad eftertanke kan man komma drhn, att mdan och eftertanken bli fverfldiga. S kan en konstnr lra sig behrska sin teknik lika skert, som vi behrska vra instinktiva rrelser. Men fven i detta fall framtrder det fullkomliga, kta behaget frst d konstnren glmmer att tnka p tekniken och fverlmnar sig t den instinktmssiga frdighet han med sin skolning frvrfvat sig. Alstrandet, och t. o. m. det teoretiska tnkandet, frsiggr med strsta mjliga skerhet och ltthet, d. . med grace, d uppmrksamheten ej mera under skande och vljande behfver fsta sig vid alla enskilda moment i verksamheten ehuru vid dessa psykiska aktiviteter frnuftet icke, som vid enkla kroppsrrelser, ersttes af en instinktiv automatism, utan af den omedvetenhet eller fvermedvetenhet, som betecknas med namnen inspiration och intuition. Om den uppfattning hr framstllts r riktig, s bra de psykiska inflytanden, som fr en tid upphfva medvetenheten, frlna en relativ grace t upptrdandet. Denna frutsttning blir fven be155

154

krftad, om man undersker de slags yttringar, i samband med hvilka vi mta behaget. Gracens motsats, tafattheten och klumpigheten, r ju ofta betingad af att man alltfr mycket besvras af tanken p sig sjlf; och tafattheten tilltager, som bekant, ju mer man fster sin uppmrksamhet vid sin egen person. Det ligger visserligen ett stort mtt orttvisa i Dr Johnsons paradoxala pstende att mnniskor, som ro besvrade i sitt upptrdande, ha en alltfr hg frestllning om sin egen betydelse. Men det var en riktig tanke Gambetta gaf uttryck t d han rdde uppskrmda talare att vl gra sig reda fr huru litet det i stort sedt betyder, om man gr ett mer eller mindre frdelaktigt intryck p sina hrare. Den strre eller, mindre frihet och ltthet, enhvar har att frfoga fyer, framtrder mest ohindrad d man glmmer att tnka p sig sjlf. Att helt lta sig upptagas af sitt mne eller sin roll, r drfr det enda medlet att fvervinna de bekymmer, som tflja offentligt upptrdande. Det r hvad Nietzsche har uttryckt med sin aforism: Wer immer tief beschftigt ist, ist ilber alle Verlegenheit hinaus. En stark knsla, som upptager medvetandet och frlamar uppmrksamheten fr det egna jaget, kan drmed fven befrmja uppkomsten af den omedelbara gracen. Att t. ex. fruktan icke blott, som i det af Schneider beropade exemplet, frmr
156

ge automatisk skerhet t kroppsrrelserna, utan fven till en viss grad kan meddela frihet t de psykiska funktionerna, intygas af skdespelarnes och talarnes samstmmiga erfarenheter om det frmnliga i en liten rampfeber. andra sidan dagalgger erfarenheten jmvl, att en alltfr hgt stegrad rdsla kvfver rrelsefriheten. Olusten, som till sitt vsen r funktionshmmande, frsvrar de aktiva yttringarna och gr dem slunda disgracisa. Lusten dremot har ltthet till frutsttning och fljd, och dess uttryck r drfr behagfullt. Under dess inflytande frsiggr hvarje verksamhet med frihet; man vgar mer n eljes, och man tvekar icke vid ngon rrelse. Drfr innebr hvarje djup lust en viss omedvetenhet. En klumpig varelse blottstller sig i gldje mer n eljes, men hon presterar likvl all den grace hon r frmgen af. Hos en behagfull varelse ter uppenbarar sig gracen aldrig med en strre tjuskraft, n d hon behrskas af en gldtig sinnesstmning. Lek och dans ro behagets frnmsta yttringsformer. Det ligger slunda en riktig tanke till grund fr att grekerna gfvo den ldsta af gracerna namnet Eufrosyne, den gladhjrtade ehuru det, psykologiskt sedt, vore nnu riktigare att sga, att gldjen r alla gracers moder. Om en gldje stegras till abnorm styrka, blir emellertid dess uttryck ofta ogracist. Men detta frhllande har sin psykologiska motsvarighet i att
157

sinnesrrelsen bemngts med olust, ty alla knslotillstnd frlora sin rena lustkaraktr, s snart de ntt sitt fvermtt. Behaget undflyr all vldsam gldje. Drfr voro, enligt grekernas uppfattning, grace och mtta oupplsligt frenade med hvarann. Vid gstabuden, heter det, tmde man den frsta bgaren till gracernas ra, fr att af dem lra sig behrskning i njutningen. P samma stt som behaget gynnar mttan, s gynnar det n mer oskulden, hvars gldje icke grumlas af ngot begr. Nr mnniskor drmma om den hgsta lust, som utan att ngonsin bli mttad stdse r tacksam och tillfredsstlld, s frknippa de detta ideal med frestllningarna om en fullkomlig grace. Den himmelska salighet, som kyrkomlarne framstllt p sina taflor, ha de frskt uttrycka med ett himmelskt behag. Och det kan frgas, om behagets fullndning ngonsin blifvit bttre skdliggjordt, n i den oskyldige Fra Angelicos bilder af dansande och sjungande nglar. En sdan idealisk grace mter man icke i verkligheten, drfr att lifvet icke erbjuder ngra frutsttningar fr dess uppkomst. Men en tillnrmelse till den kan man i alla fall iakttaga i uttrycksrrelserna fr de knslotillstnd, som karaktriseras af en begrls, fri och sker gldje. Maktknslan r gracis i sina yttringar, liksom gracen
158

fverhufvudtaget r en arfsrtt fr de hrskande klasserna. Godheten, som begr intet fr sig sjlf, men gladt bjuder andra af sitt fverfld, tfljes i alla sina vlvilliga grningar af behaget. Och af alla mnniskans tbrder finns det ingen, som i behag kan jmfras med frikostighetens kungliga gest. fverallt, dr en ostrd gldje leder till glmska af det egna jaget och de egna intressena, dr ro behagets moraliska frutsttningar frhanden. Intresselsheten r emellertid, som tidigare fram-, hllits, srskildt utmrkande fr de estetiska knslorna. Slunda r det endast naturligt, att sjlstillstnd, som gjorts till freml fr estetisk betraktelse och uttryckts i en konstnrlig form, drmed ha vunnit strre mjligheter fr att yttra sig gracist. I en verklig strid t. ex. kan det inlggas mycken grace, ty gracen r ju en frmnlig egenskap fr krigare. Men om striden r fingerad, s fogas det ett nytt behag till skdespelet, drfr att hat och hot nu ro endast lek, och lidelsen aldrig fr tillflle att stra rrelsernas grace. Och om slutligen krigshrmningen utfres till ett musikaliskt ackompanjemang, s vinna rrelserna, under taktens inflytande, den automatiska ltthet och den fullkomliga skerhet, som ro de viktigaste af gracens mekaniska knnetecken. Konstformen, som ger harmoni t den uttryckta
159

knslan, kan slunda samtidigt frlna frihet t uttrycksrrelserna. En dylik inverkan framtrder tydligast i dansen, men den kan fven iakttagas i poesin. Versmttet tvingar tankarna och orden att rra sig i en gifven takt, och den regelbundenhet, som slunda uppstr kan dr ett hgt utveckladt takt- och formsinne frefinnes rent af underltta anstrngningen. Den upphfver allt trefvande och val, och gr yttringsformen ltt och sker, d. v. s. gracis. Tvnget har verkat frihet, och friheten uppenbarar sig i det behag, med hvilket den underordnar sig tvnget. En sdan frnimmelse r det, som ger charm t den poetiska diktionen i en fullndad verskonst, och denna charm saknar man, i frbigende sagdt, i de fullkomligt fria metrarna. Vi igenknna gracen, d vi hra
En sng, som vxer vild, men likvl ansad, Br konstens regel, men frsmr dess tvng, Till hlften medvetsls, till hlften sansad.

produkt af konst, och det kan aldrig erns endast genom konst. Hvarhelst behaget r frhrskande, pminnes man om natur, omedelbarhet och naivitet. D emellertid det estetiska lifvet lika litet som det etiska ngonsin r fullndadt, utan att till en viss grad vara och verka som omedelbar natur, s ingr det alla fullkomliga lifsyttringar, liksom i all fullkomlig konst, ett element af behag. Men det r andra sidan tydligt, att det i all konstutveckling, liksom i all praktisk etik, intrder ett moment, d det bindande elementet vare sig detta r en estetisk form eller en moralisk lag omjliggr den fria omedelbarheten. Vid detta moment fvergr behaget till vrdighet. Begreppet vrdighet anvndes, nnu oftare n begreppet behag, i det hvardagliga sprket i en annan mening n i estetiken. Hvad man vanligen omtalar under detta namn r en yttringsform, hvars psykiska motsvarighet kontrasterar mot de sjlstillstnd, hvilka tflja de gracisa rrelserna. Om det hos en behagfull mnniska finnes en viss omedvetenhet, en glmska af sig sjlf, och drfr fven en viss ansprkslshet, s r den vrdige medveten om sin betydelse. Han r en man som, fr att anvnda ett utskt uttryck, frstr att respektera sig sjlf och som bemdar sig om att meddela denna respekt t andra. Han begagnar sig fr
Estetik.

Behaget, i detta begrepps estetiska mening, r slunda, fr att sammanfatta de fregende bestmningarna, ngonting som rtt mycket skiljer sig frn hvad man i dagligt tal kallar behag. Det r en egenskap, som icke har framgtt ur ngon drift att tjusa, ehuru den, p grund af sin natur, r lttare uppfattad och mer intagande n ngon annan af de estetiska kvaliteterna. Det r icke en
160

detta ndaml af ett upptrdande, som ngsligt r berknadt fr att s mycket som mjligt frebygga hvarje blottstllande af hans eget vsende. Den gracise yppar sig i omedelbar tillit, men den vrdige sker dlja sig. Och hos hvar och en som respekterar sig sjlf finnes det ngot att dlja. Det hade La Rochefoucauld insett, d han nedskref sin maxim: La gravite est un mystre du corps invente pour cacher les defauts de l'esprit. Och det hade n bttre insetts af Lafontaine, nr han i sina skildringar frn djurens hof och stad lt vrdigheten representeras af den hgtidliga snan, som r genomtrngd af medvetande om sig sjlf och vrdnad fr sig sjlf. Det behfver ej framhllas, att en vrdighet af denna art icke ger ngon betydelse som en srskild estetisk kategori. Den Wrde, som Schiller behandlat i sin ryktbara afhandling, str i intet afseende i motsatsfrhllande till behaget, utan r samordnad med detsamma. Vrdigheten, i ordets estetiska mening, r en strngare grace, d. v. s. den vcker hos oss ett intryck af frihet och regel, i hvilket vi frnimma regeln som det frhrskande elementet, men i hvilket intryck friheten likvl gr sig gllande trots regeln. Vrdigheten kan framtrda under tryckta frhllanden, och under olust och sorg. Om gracen representerar det naiva, sinnliga och omedelbara, s representerar vrdigheten
162

det frnuftsmssiga och medvetna. Om gracen r ltt och smickrande, s r vrdigheten fast, otkomlig och sluten. Om gracen r barnens och naturmnniskans uttrycksform, s r vrdigheten den vuxne och erfarne mnniskans prerogativ. Och om gracen blomstrar i idylliska, oskyldiga frhllanden, s alstras vrdigheten fverallt dr moral eller religion med krfvande ansprk gifva allvar t mnniskornas lif. I konsten, slutligen, framtrder vrdigheten fverallt dr det tekniska frfaringssttet med strnga stilregler lagt band p uttrycket. Det r en srskild art af sknhet, man mter i den vrdiga alstringen. Men icke desto mindre r vrdigheten aldrig fullndad, om den icke bevarar det vsentliga af de egenskaper, hvilka under friare betingelser yttra sig som behag. Det ena begreppet gr fver i det andra, utan att helt frlora sin utmrkande karaktr. Denna fvergng kan symboliskt skdliggras med ett exempel frn de enkla ornamentens utveckling. Bland alla tecknade mnster finns det intet, som vore mer gracist n vgornamentet, kyma'n, hvilket ger en grafiskt frenklad bild af bljornas skvalpande mot en strand. Detta ornament r fritt, drfr att intet hinder har strt penselns eller ritstiftets rrelser. Men om dess linjer anbringas i vfnad eller fltning, s bindes kompositionen af den textila teknikens tvng. Bgarna bli vinklar, de
,

163

bjda linjerna bli rta, och kyma'n gr fver till ander, det vrdiga ornamentet framom alla andra, som r gracist och majesttiskt p en gng. Bljegngen r den samma som frr, men den r icke mera lekande ltt, utan strng, mktig och allvarsam. Det r som om man i denna frvandling skulle se, huru den ostrda barnagldjens behag under lifvets hrda och bindande kraf blir en fast och sker vrdighet.

TTONDE KAPITLET.

DET SUBLIMA. Det finns kanhnda mngen lsare som frvnat sig fver att vrdigheten i det fregende blifvit behandlad i omedelbart samband med behaget. Dessa tv begrepp ha visserligen i det allmnna medvetandet sttt frknippade vid hvarann nda sen dess Schiller offentliggjorde sin afhandling Ober Anmuth und Wiirde. Men den estetiska forskningen har icke ltit sig bindas af den uppfattning som framtrdde i Schillers alltfr litet vetenskapliga, om ocks vltaliga, bevisfring. Vid klassificerandet af de estetiska kategorierna ha drfr mnga frfattare af de vrdiga intrycken bildat en grupp fr sig, hvilken skilts frn de behagfulla intrycken. Behaget ter har ofta sammanfrts med det skna, medan dremot vrdigheten erhllit sin plats i kapitlen om det sublima. Fr den som fverhufvud fster ngon vikt vid de estetiska begreppsutredningarna, kan det icke vara

164

165

likgiltigt hvilken af dessa indelningsgrunder man vljer att tillmpa. Ssom det framhllits i begynnelsen af senaste kapitel, har det ingalunda berott p ngot godtycke, att de dr behandlade kategorierna anknutits vid det idealestetiska. Det rder enligt vr mening ett samband mellan det skna i ordets inskrnkta mening och det behagfulla och vrdiga. Och det rder jmvl en inbrdes frndskap mellan de tv sistnmnda kategorierna, huru mycket det n m vara som skiljer ett vrdigt intryck frn ett gracist. Dremot synes det oss icke mjligt att frknippa vrdigheten med det sublima. Det finns visserligen icke ngot sublimt intryck, som ej samtidigt gde en viss vrdighet. Men medan man kan sga att det i all verklig vrdighet ingr ett doldt behag, s finnes det mnga vrdiga intryck, som icke ro sublima. Med andra ord sagdt: den estetiska uppenbarelseform, som i, detta kapitel skall bli freml fr underskning, ger ngra nya och karakteristiska egenskaper, hvilka icke kunna iakttagas i de tidigare behandlade kategorierna. Genom att framstlla vrdigheten som en underafdelning af det sublima, kan man ltt frlora ur sikte dessa egenskaper. Och man riskerar drtill att frvxla intrycket af ngot sknt, eller idealestetiskt, med de sublima intrycken. Det r emellertid tydligt nog, att de frfattare som begagnat sig af en dylik, enligt vr mening
166

olmplig klassifikation, frn sin synpunkt sedt kunna anfra fullgoda skl fr densamma. Faran fr frvxling har icke gt ngon stor betydelse fr dem, drfr att de uppenbarligen icke ansett det freligga ngon afgrande vsensolikhet mellan det idealestetiska jmte det behagfulla och vrdiga den ena sidan, och det sublima den andra. Deras definitioner p det sublima afvika i sjlfva verket frn dem man antrffar hos frfattare, hvilka tillmpat en annan ordningsfljd vid behandlingen af de srskilda kategorierna. Den redaktionella frgan upplser sig slunda vid nrmare granskning i en frga om den innebrd, man vill inlgga i begreppet det sublima. Det sges mjligen, att allt detta sist och slutligen icke r ngot annat n en frga om ord. Om en frfattare i god tid underrttar sina lsare om den betydelse i hvilken han rnar anvnda sina beteckningar, s har han vl rtt att begagna sig af termerna s som det synes honom lmpligast. Ett dylikt argument kan obestridligen anfras, d det r frga om ting, med afseende hvilka sprkbruket saknar bindande hfd eller logiskt berttigande. S r det emellertid, enligt vr uppfattning, icke fallet med det sublima. Denna beteckning har af flertalet estetiska frfattare anvndts i en bestmd mening. Och de intryck som blifvit karaktriserade genom den, visa sig vid psykologisk granskning bilda en
167

grupp fr sig, sm med en utprglad egenart skiljer sig frn alla friga grupper af estetiska intryck. Drfr leder det icke blott till en olmplig frvirring i terminologin, utan till en rent saklig konfusion, om man i sin behandling sammanfr det sublima med ngon annan af de estetiska kategorierna. Detta skall, hoppas vi, bevisas af den fversikt af det sublimas estetik, som meddelas i det fljande. Det sublima, i den vidstrckta mening med hvilken begreppet anvndes i modern litteratur, har frst sedan medlet af det 18:de seklet begynt sysselstta de estetiska forskarnes uppmrksamhet. Sjlfva beteckningen sublim, eller upphjd, anvndes dremot redan i den grekiska litteraturen. Detta namn frekommer t. o. m. i sjlfva titeln till en ryktbar liten afhandling af oknd frfattare, me'tiitpov, hvilken stammar frn tiden kort efter kejsar Augustus' regering och hvilken lnge, ehuru utan tillrckliga skl, tillskrifvits Cassius Longinus, drottning Zenobias sekreterare. Denna afhandling fversattes r 1674 till franskan af Boileau, och den har i sin franska drkt utfvat ett rtt betydande inflytande p det klassiska stilidealets gestaltning. Hos Longinus fann man nmligen ett framhllande af de strnga och enkla stilprinciper, dem de ledande smakdomarne under det stora seklet tillmpade i sin kritik. Den gamla grekiska afhandlingen erbjd drfr Boileau
168

mnga argument, som med frmn kunde anvndas i hans strid mot den svulstiga, pretisa och burleska litteraturen. Huru viktig denna skrift emellertid varit fr den litterra utvecklingen, s har den icke spelat ngon mrklig roll i den allmnt estetiska teorins historia. Den oknde frfattaren sysselstter sig nmligen icke med det sublimas frhllande till de friga estetiska kategorierna, och hans reflexioner hnfra sig uteslutande till det sublima i vltaligheten och poesin. Helt annat r frhllandet med en liten skrift, An Essay on the Sublime and Beautiful, hvilken r 1756 utgafs af den sedermera i Englands historia s ryktbare statsmannen Edmund Burke. Ssom redan titeln angifver, behandlas hr det sublima som ngot srskildt frn sknheten. Burke har emellertid icke njt sig med att markera olikheten mellan dessa tv begrepp, utan han stller dem rent af i kontrast mot hvarandra. Detta kontrastfrhllande ter betingas enligt hans mening af en motsats mellan de sjlstillstnd, dem de skna och de sublima intrycken framkalla hos skdaren. Sknhetsnjutningen, sger han, grundar sig stdse p en knsla af lust; det sublima dremot grundar sig p en olustknsla. Medan det vackra uppfattas med ltthet och vcker klara frestllningar om sitt vsende, s framkallar det sublima hos oss ett tillstnd, vid hvilket vi ej frm resonera fver intrycket. Alla sjlsrrelser
169

hmmas, och sinnet fylles af en bestrtning, i hvilken det ingr ett element af skrck. Allt som p ngot stt r gnadt att vcka frestllningar om smrta och fara, d. v. s. allt som p ngot stt i sig sjlft r fruktansvrdt, eller r frknippadt med ngra fruktansvrda ting, eller verkar p samma stt som de, r en klla fr det sublima. Och icke nog hrmed, Burke sger t. o. m. att skrcken, ppet eller frdoldt, r det rdande elementet vid alla sublima intryck. Detta pstende sker Burke bevisa med en mngd exempel frn konstens, naturens och lifvets omrden. Han hnvisar till sprkbruket, som i de flesta tungoml karaktriserar de sublima tingen och freteelserna med attribut, hvilka angifva deras skrmmande karaktr, sdana som frskrckligt eller frfrligt stort o. s. v. Han beropar liksom fr frigt Addison redan r 1712 hade gjort det i en af sina estetiska uppsatser i The Spectator (N:o 489) intrycket af hafvet som exempel p intryck, hvilka ro imponerande just drfr att de fylla sinnet med fruktan. Och han anfr, antagligen i detta afseende vgledd af Addison, enskilda partier ur Miltons diktning som bevis p att en viss dunkelhet i formen r frmnlig fr stadkommande 'af det skrckblandade intryck, som den sublima poesin vcker hos sina lsare. Hade Longinus' afhandling blifvit anvnd som ett vapen i klassicismens strid mot den frklassiska litteraturen, r s170

lunda Burkes essay ett inlgg i den strid, genom hvilken man skte bringa Milton och Shakespeare hvilka ju skulle komma att bli lromstarne fr den romantiska skolan till deras rtt gentemot de klassiska frfattarne. Det r emellertid icke de litterra omdmena, som ge den engelska studien dess frnmsta betydelse. Hvad Burke framfr allt vinnlagt sig om, r den psykologiska bevisfringen. Drfr har han grundat hela sin estetiska underskning p en noggrant genomfrd teori om frhllandet mellan lust, smrta och vlbehag. Och det r detta sistnmnda begrepp, the delight: som frhjlper honom till en frklaring p det skenbart obegripliga i att de sublima intrycken, hvilka ju enligt hans mening tfljas af olustfrnimmelser, icke blott icke bli undflydda, utan ofta ro efterskta, och t. o. m. med afsikt framkallas i diktning och konst. 'The delight, sger Burke, r en frnimmelse som uppstr d vi befrias frn smrta och fara. Denna frnimmelse fr under inga villkor frvxlas med lusten. Men den kan, liksom denna, vara vlkommen fr oss, om den med all sin tfljande fruktan och oro afbryter en ledsam overksamhet. Detta r fallet d den i de sublima intrycken upptrder som en behaglig fasa, ett lugn som r frsatt med skrck . Det r slunda ett slags knslornas och sinnesrrelsernas gymnastik som enligt Burke stadkommes af det sublima. Det
171

framgr fven af hans utlggningar att han anser en dylik gymnastik vara synnerligen nyttig fr sjlslifvets hlsovrd. Burkes psykologiska teori, som erbjuder ett visst intresse p grund af den klara och liffulla form, i hvilken den framstlles, och de sinnrika observationer med hvilka den illustreras, var emellertid alltfr dilettantisk fr att kunna fva ngot omedelbart inflytande p den estetiska forskningens utveckling. Medelbart har den dremot gt en stor betydelse, drfr att den pverkat Kant, som ju fverhufvudtaget hmtat mnga ingifvelser fr sitt tnkande frn engelska filosofer. fven enligt Kants teori ingr det i intrycket af det sublima ett element af fruktan: Men Kant har vida bttre n Burke frmtt frklara, hvad det r som gr detta sublima till en hg estetisk njutning. Han srskiljer nmligen tvenne olika moment i intrycket. Medan Addison och Burke talat om huru synen af ett stormigt haf hos oss vcker en behaglig skrck, s framhller Kant att vi infr de sublima tingen och freteelserna frst knna oss betryckta af hvad vi med vra sinnen skda, men drp hmta en upplyftande knsla ur medvetandet om att vrt frnuft frmr bilda sig frestllningar om nnu mktigare ting eller freteelser. Det sublima, sger han, r ett intryck af ngot som r alltfr stort vare sig i utstrckning eller i kraft fr att vra sinnen utan beklmning skulle
172

frm mottaga det; men genom frnuftsmssig betraktelse frm vi hja oss fver detta alltfr stora. Och det r en sdan strid mot ett fvermktigt intryck, och en sdan slutlig seger fver intryckets fvermakt, som enligt Kant karaktriserar vrt frhllande till det sublima. I likhet med Burke srskiljer fven Kant det sublima frn det skna som ngonting formlst, ngonting dunkelt, och ngonting som icke fullt kan uttryckas i en begrnsad och tydlig bild. Detta element af grnslshet och outtmlighet, eller fr att begagna det filosofiska uttrycket, af ondlighet, accentueras allt mer och mer af de spekulativa tyska filosofer, som efter Kant ha frskt definiera det sublima. Enligt Schiller ro slunda de freml upphjda, vid hvilkas betraktande vi knna oss sjlfva frvandlade till ondliga storheter. Fr Schelling r det sublima en det ondligas innebildning i det ndliga. Hegel ter ser i denna sknhetskategori ett idens frsk att uttrycka all sin ondlighet, d. v. s. att i fenomenvrlden finna ngot freml, som kunde visa sig relativt lmpligt fr ett sdant uttryck. Vischer slutligen frklarar det sublima som den form af det skna, i hvilken iden str i ett negativt, stridande frhllande till det verkliga, d. v. s. icke sammansmlter med detta som i det enkelt skna, utan vxer utfver det. Genom att slunda skjuta fver den sinnliga bildens grns,
173

synes idn tervnda till sin rena allmnlighet, s att icke blott denna enskilda bild, utan fverhufvud allt enskildt frsvinner som ngot intigt. Men idn existerar blott i det enskilda, och i allt sknt mste den framst som fullndad i ett enskildt; drfr r i det sublima ett enskildt tnkt p engng som en vsentlig uppenbarelse af idn och dock som frsvinnande infr idns allmnlighet. Detta r en motsgelse, och denna motsgelse r det sublima. Vischers definition ger ett rtt lifiigt intryck af den alltbehrskande dualistiska uppfattning, som gjort' den ldre tyska estetiken till ett slags hjltedikt om de olika skedena i idns strid med verklighet. Vi frm icke hmta ngon omedelbar hjlp frn dessa konstruktioner, som blifvit frmmande fr vrt skdningsstt. Men vi kunna, som tidigare antydts, vnta att de gamla teorierna dock lra oss ngot om de psykiska data, som legat till grund fr spekulationen. fven de mest metafysiska tankebyggnader kunna ju ej ha blifvit grundade p blotta fiktioner; sist och slutligen mste det ha varit ngra erfarenheter i deras eget estetiska lif, som Hegel och Vischer knt behof att frklara med sina svrbegripliga utredningar. Och fr dessa erfarenheter bra vi finna ngon motsvarighet i vrt lif. Vi frst icke striden mellan i& och fenomen, men vi frst att det i det estetiska lifvet r frga om en strid, i hvilken vi sjlfva ro invecklade. Det ideal174

estetiska gde; s funno vi, sin betydelse i det att det fr oss upphfde allt medvetande om den disharmoni, i hvilken vi lefva; det stod fr oss som en drm om jmvikt, stillhet och fred. Hvad spekulationen hade uttalat i halft metafysiska termer, kunde vi frst i termer som hnfrde sig till vrt eget tillvarelsestt. r det d icke troligt att vi skola igenknna ngot, om vi utfra en likartad substitution i definitionerna p det sublima; d. v. s. om vi stta vrt eget jag i stllet fr begreppet det enskilda, och stta all-naturen eller all-lifvet i stllet fr idn? fven i ett sdant fall operera vi med ofattbara storheter, ty hvem frstr hvad naturen eller lifvet r, och hvem vet hvad vi sjlfva ro? Men vi knna tminstone dessa data p ett helt annat stt n vi knna idns frhllande till fenomenen. En motsgele, ett negativt, stridande frhllande mellan ett stort och ett litet, ett enskildt som frsvinner till intighet, och en innebildning af ngot ondligt i ett ndligt, allt detta, eller tminstone ngot analogt med det ha vi sjlfva erfarit, d vi varit stllda infr ngot upphjdt i naturen eller lifvet. Drfr synes det, som om vi mtte ngot bekant och upplefvadt, om vi ska frklara njutningen af det sublima som ett moment i vr, och i vrt slktes, strid mot allt som med sin storhet hotar vr tillvaro. Har man emellertid fretagit en sdan omtolkning af de filosofiska definitionerna, s terstr det
175

ingen anledning att ska frklaringen p det sublima i ngra uppkonstruerade begreppskonflikter. Hvad man har att fsta uppmrksamheten vid r de sjlsliga intryck, som stadkommas af upphjda ting och freteelser. Vid detta psykologiska studium ter kunna de gamla empiriska estetikerna bjuda en vrdefull ledning. Burke var visserligen en klen dialektiker, men han var i stllet en god iakttagare. Och han hade gjort en rtt mrklig observation, nr han sade att det ingick ett slags fruktan i all frnimmelse af ngot sublimt. Denna iakttagelse ligger, synes det, outtalad till grund fr mnga af de rent filosofiska teorierna. De ldre spekulativa estetikerna ha fven i regeln, nr de frn sin begreppsdialektik snkt sig till att behandla den estetiska uppenbarelseformens psykologiska betydelse, anslutit sig till Burkes uppfattning, med de modifikationer af densamma som vgabragts af Kant. Tror man fverhufvud p sannolikheten af att det r ngot riktigt, som ligger till grund fr de gemensamma elementen i fr frigt olikartade definitioner, br man slunda fsta en synnerlig vikt vid lran om det sublimas samband med fruktan. Just med afseende denna lra ha emellertid ngra moderna frfattare afbrutit kontinuiteten i det estetiska tnkandet. I sin Vorschule der Aesthetik har Fechner kategoriskt bestridt, att det i alla sublima intryck skulle ing ngon ens fvergende frnim176

melse af fruktan, eller fverhufvud af olust. Och Johannes Volkelt frklarar i sitt stora verk, System der Aesthetik, med en viss fverlgsenhet, att lran om olusten som en utgngspunkt, och en grundval, fr knslan af det sublima rent af hr till estetikens fabler. Enligt hans mening blir denna estetiska kategori tillrckligt definierad, om man sger att de sublima intrycken karaktriseras af en stegring af vr sjlfknsla. Denna sjlfknslans stegring kunde visserligen intrda som reaktion mot en tidigare olustfrnimmelse, men ett sdant frstadium lte sig icke, det framhller Volkelt uttryckligen, iakttagas vid alla sublima intryck, och det vore drfr p intet stt utmrkande fr den ifrgavarande stmningstypen. Huru litet man n, a priori, m vara bengen att antaga, det en ren fabel kunnat vilseleda en mngd frfattare, som i sina underskningar utgtt frn de mest olikartade frutsttningar, s tvingas man likvl af Fechners och Volkelts kritik till en frnyad, noggrann granskning af de Burke-Kantska lrorna. Det br visserligen icke dljas att de tyska frfattarnes invndningar enligt vr mening i hufvudsak ro oberttigade. Men det riktiga i den ldre uppfattningen kan ej framtrda med full tydlighet, om man icke upptager till bemtande alla de anmrkningar som gjorts, eller kunna gras mot densamma. Och det r ju mjligt att man, genom att modifiera den gamla lran i de ovsentliga punkter, med afseende
Estetik.

177

12

 hvilka en kritik r befogad, kan n fram till en frklaring som bttre n de ensidigt empiriska och de ensidigt dialektiska teorierna stmmer fverens med ett modernt skdningsstt. Det som i Burkes teori i frmsta rummet r blottstlldt fr invndningar r det stt, p hvilket njutningen af det sublima blifvit frklarad. Det r visserligen riktigt att en sinnesrrelse sdan som fruktan kan bli uppskt och med afsikt framkallad drfr att den, i sina lindrigare och ofarliga former, bjuder en viss eggelse t lifsfrnimmelsen. Men man lser icke det sublimas problem med att hnvisa till ett behof af excitation, hvilket lter sig tillfredsstllas med s litet sublima, fr att icke sga s litet estetiska medel, som de hvilka anvndas t. ex. i skrck- och spklitteraturen. Ett enbart upprrande och hetsande intryck kan aldrig verka sublimt. Drfr betecknade det ett mrkligt framsteg att Kant i sin teori ena sidan med nnu strre eftertryck n Burke framhll storheten i det sublima, och tt andra sidan frklarade lustmomentet vid de sublima intrycken som en fljd af mottagarens reaktion mot det skrmmande eller betryckande i denna storhet. Det enda man icke kan frena sig om i Kants teori r den alltfr frnuftsmssiga tolkningen af den estetiska frnimmelsen. Vi kunna icke tro att det vore ngot resonemang fver vr frmga att bilda frestllningar om allt strre och strre utstrckning
178

eller kraft, som lge till grund fr den lust det upphjda vcker. Om ocks ett sdant stt att mottaga intrycken mhnda varit naturligt fr en man som Kant, s frhlla sig andra, hvilka icke ha en s filosofisk lggning, mer omedelbart till de estetiska frnimmelserna; och fven fr dem existerar det sublima. Det mste drfr finnas ngot reaktionsstt som, utan hjlp af ngra reflexioner, omedelbart lter oss afvinna en lustfrnimmelse ur de upphjda intrycken. Ett sdant reaktionsstt ter har upprepade gnger blifvit omtaladt i de fregende kapitlen. Den sympatiska rapport eller om man vill begagna de moderna tyska estetikernas uttryck den Einfhlung, genom hvilken skdaren i det estetiska betraktandet infrlifvar sig med det skdade, den mste ju fven gra sig gllande infr det sublima. Om ocks det alltfr stora hotar oss, s frm vi i alla fall fvervinna vr fruktan i den fria och rena estetiska kontemplationen. Men vid denna kontemplation mta vi icke, som Kant sger det, vr sinnliga skdning med vra frnuftsider, utan vi uppg i de skdade tingen och freteelserna. Det stora lyfter oss upp till sig och ger oss, i den estetiska illusionen, ett ln af sin egen storhet. Vi frnimma 'det som om det hos oss sjlfva fanns ngonting, som stmde fverens med det sublima. Och slunda kan det t. o. m. hnda, att den beklmmande olust179

frnimmelsen eftertrdes af en stegrad sjlfknsla. Denna knsla han vara omotiverad och farlig om man, som grodan gentemot tjuren, glmmer sin egen litenhet i frhllande till det stora intrycket. Men den kan vara berttigad, om fverensstmmelsen spras i strfvandet och ej i det som genom strfvandet uppns. I riktning, om ocks ej i utstrckning, har man lof att jmfra en nubb med en obelisk; och hos hvarje mnniska finnes det, bunden och omedveten, en riktning som frigres och vckes till medvetande af det upphjda. Om sjlfknslan hrvid blir stegrad eller ej kan bero p individuella frutsttningar hos betraktaren. Men i hvartdera fallet uppstr det en lyftande lustknsla. Drfr br man gifva Volkelt rtt, d han sger att det sublima tfljes af en Lustgefhl der Erhebung. Hvad man dremot icke kan medgifva r att denna knsla ensam fr sig skulle karaktrisera de upphjda intryckens verkningar. Fr att det skall kunna uppst ngon sympatisk rapport och ngon frnimmelse af fverensstmmelse mellan betraktaren och det betraktade, fordras det, liksom vid alla estetiska sjlstillstnd, att uppmrksamheten r fullt intressels. Och innan denna estetiska frihet blifvit tillkmpad, vcker det sublima ett deprimerande intryck. Det lter sig icke, trots allt hvad enskilda frfattare pst, tillgnas i lugn och tillfrsikt; det vore ej ett sublimt, om det ej sttte alla frtroliga nr180

manden ifrn sig. Det stora skrmmer, hotar eller anklagar. Med afseende de exempel, som beropas af anhngarne till den Burke-Kantska lran, behfver detta pstende icke bevisas. Det finns ingen som bestridt att det som r stort och farligt, betraktadt frn en tryggad position, vcker ett sublimt intryck. Det erknnes fven allmnt, att det specifika i detta intryck beror p att lusten intrder efter det en olustfrnimmelse, eller tminstone en antydning om mjlig olust, blifvit fvervunnen, d. v. s. efter det fruktan frbytts i hpnad, vrdnad eller beundran. T. o. m. Volkelt upprknar som typiskt sublima de intryck som vckas af naturrevolutigner, af skvder, af eldsvdor o. s. v., med ett ord af alla freteelser, i hvilka vi se en frhrjande makt, hvars styrka verkar beklmmande och upplyftande i sin storhet. Men vid sidan af denna dystra och skrmmande upphjdhet vill han liksom Fechner gifva plats t en kategori af intryck, vid hvilka det sublima framtrder som en positiv, skapande kraft, hvars storhet icke ingifver betraktaren ens ngon fvergende knsla af olust. Och han anfr en mngfald af exempel frn naturen, lifvet och konsten, i hvilka man enligt hans mening mter det sublima i en sdan enbart upplyftande form. Bland dessa exempel finns det ngra, med hvilka man alls ej behfver befatta sig, drfr att
181

de hnfra sig till ting eller freteelser, som enligt den allmnna uppfattningen icke ro sublima. Om slunda Fechner och Volkelt se ngot sublimt i en blnande hafsyta med seglande skepp, s torde vl de flesta hellre beteckna ett sdant intryck som sknt n, som sublimt. Likas torde vl de vara rtt ftaliga som i likhet med Volkelt frm finna ngon munterhetens upphjdhet i det ryktbara dubbelportrtt, p hvilket Rembrandt hller sin Saskia p Aitt kn och lyfter sitt vinglas mot skdaren. Om en sdan tafla kallas sublim, s har ordet blifvit anvndt i en annan mening n den vanliga, och en dylik afvikelse frn det gllande sprkbruket kan icke ha ngon inverkan p uppfattningen om den estetiska stmningstypens karaktr, En helt annan uppmrksamhet frtjnar Volkelts argumentering i de punkter, dr den rr 'sig om intryck, hvilkas upphjda karaktr r allmnt erknd. Det finns onekligen och detta ger ett skenbart motiv t den Burke-Kantska uppfattningens motstndare --1= erfarenheter, vid hvilka vi tycka oss upplefva ngot sublimt utan att frnimma ngon tydlig olust. Det beklmmande elementet frsvagas vid sidan af det upplyftande, och olusten lefver kvar endast som en obestmd, och ofta fr oss sjlfva ofrklarlig biton i den lust, med hvilken vi lta oss hjas af det stora intrycket. Om sdana erfarenheter ofta upprepas, s kan det ting som framkallar
182

dem smningom helt frlora sin skrmmande, hotande eller anklagande karaktr. Vi kalla fortfarande detta ting sublimt, ehuru vi ej mera infr detsamma frnimma de sjlsrrelser, som ro utmrkande fr den sublima stmningstypen. Men fven vid sdana intryck kunna vi, och detta bevisar oriktigheten i Volkelts pstende, i regeln genom noggrannare analys iakttaga ngot, som pminner om en tidigare olust. Finna vi ter icke ngon dylik pminnelse ur vr egen individuella erfarenhet, s antrffa vi i stllet ett dunkelt slktminne, som sger oss att det ifrgavarande intrycket p ldre utvecklingsstadier varit frknippadt med olust. De ting och freteelser dem vi kalla sublima ha alla, fr vra frfder om icke fr oss sjlfva, varit freml fr fruktan; och endast s lnge en rest af denna fruktan fortlefver hos oss, som hpnad, vrdnad eller dmjuk beundran, endast s lnge ro dessa ting eller freteelser sublima i ordets egentliga mening. Den blotta storheten innebr ngot beklmmande, d den hjer sig fver de mtt vi ro vana vid. Styrkan hotar oss d den r en fysisk fverlgsenhet, och frebrr eller anklagar oss d den r andlig. Lyckas vi frigra oss frn den tryckande knslan af vr egen ringhet infr dessa intryck, s frm vi mta dem med en ointresserad beundran. Men en sdan hllning frutstter en andlig oafhngighet, som icke str att finna p lgre
183

utvecklingsstadier. Drfr ro hos vilda folk de fverlgsna personligheterna icke blott respekterade, utan fruktade med en vidskeplig fruktan. Makten omgifves af ett majestt, hvars nrmande anses farligt; visheten fattas som en fvernaturlig och skrckinjagande trollkraft; och t. o. m. godheten blir i sin hgsta potens en helighet, som hyllas med skygg vrdnad. fven den vlvilliga kraften kan slunda, som ngot ovanligt och utomordentligt, hos den primitiva mnniskan vcka en bfvande ngslan. Och denna primitiva frnimmelse lefver, trots. all civilisation, kvar hos oss som ett arf frn de frfder, hvilkas lifsskdning blifvit fverlmnad t oss i sprkformer, poetiska motiv och religisa frestllningar. .Den etiska hgheten kan fven hos oss vcka en beundran, med hvilken det bemnger sig en knsla af skygghet infr det fvermnskligt stora. Det vore emellertid ett misstag att, som ngra frfattare gjort det, frklara det sublima som ett rent moraliskt begrepp. fven i detta afseende kan man ur den sjlsliga utvecklingens tidigare stadier hmta upplysning om de estetiska knslornas egenart. Fr den primitiva mnniskan st de heliga p stt och vis i samma kategori som de brottsliga. Man betraktar med fruktan. dem som hjt sig fver naturlagarna och dem som brutit mot dem. Och allt som genom sin styrka vcker fruktan kan, oberoende
184

af sitt moraliska vrde, fr oss framst som sublimt. Ju mer bindande och allmngiltiga de lagar som brutits, desto hemskare blir ddet, och desto sublimare det estetiska intrycket. Drfr var fr den antika uppfattningen intet mer skrmmande och samtidigt mer tacknmligt att behandlas i upphjd poesi, n ett brott mot de heliga buden om familjens renhet. Det finns vl i det grekiska dramat icke ngon gestalt, som vore mer dystert sublim n hjlten i det sorgespel, hvars _ohyggliga fabel Kleist har sammanfattat i sitt epigram:
Greuel, vor dem die Sonne sich birgt! Demselbigen Weibe Sohn zugleich und Gemahl, Bruder den Kindern zu sein! 1 Oidipus-sagan frbinder det sig visserligen en olycka med sjlfva skulden, drfr att blodskammen varit omedveten. Men det r icke troligt att det skrckfyllda intrycket drmed blef frringadt fr Sofokles' publik. Ty enligt den primitiva lifsuppfattning, som delvis fortlefde nnu hos de grekiska tragderna, och som genom deras diktning inverkat p vra poetiska ideal, var olyckan i och fr sig ngot skrmmande, ngot som genom sin berring kunde smitta. Nr drfr olycka och skuld i frening lade sig fver en mans hufvud, gjorde de honom fruktad och undflydd. Men de kunde drmed fven gifva honom en dyster upphjdhet, som blef vrdnadsbjudande. Det r en 185

sdan vrdnad, som hjlten i Schillers blodskamsdrama gr ansprk p, d han i sublim vltalighet krfver respekt fr olyckans majestt:
Und ehrst du fiirchtend auch den Herrscher nicht in mir, Den Verbrecher ffirchte, den der Fliiche schwerster driickt, Das Haupt verehre des Unglficklichen, Das auch den Gttern heilig ist.

I dessa exempel, till hvilka det kunde beropas mnga motsvarigheter ur andra tragiska dikter, r intrycket af upphjdhet oberoende af vrt omdme om det berttigade eller oberttigade i de olyckor, som fvergtt den sublima personligheten. En frbrytare kan vcka vrt medlidande eller t. o. m. vr vlvilja, om han mot sin vilja blifvit ledd till sin frbrytelse. Men hans de blir drmed icke mer sublimt. Det afgrande r den fruktan eller fasa, hans grning ingifver, och den dysterhet som vckes af hans dom. Fr den religisa uppfattningen hvilar det ngot skrckinjagande, och fr den estetiska uppfattningen ngot sublimt, fver gestalten af Miltons Lucifer, som vgat resa sig mot den ene allsmktiges bud, och som i glnsande isolering fr bra straffet fr sin frhfvelse. Fr den etiska betraktelsen r det ngot beundransvrdt i synen af en mnniska, som fr en hg moralisk princip offrar sina egna personliga knslor. Men det r samtidigt ngot skrmmande, och drfr sublimt, i en handling sdan som den genom hvilken Brutus drper faders186

krleken i sitt eget hjrta, fr att rtt och frihet m lefva i Rom. Med det oerhrda i en stor grning, en stor frbrytelse eller en stor olycka synes mnniskan hja sig fver naturens och lifvets villkor. S r fru Alving upphjd, d hon, med fvervinnande af moderskrlekens elementraste instinkter, visar sig beredd att gifva sin egen son dden fr att rdda honom frn lifvets elnde. P samma stt r vr egen diktnings strsta skapelse sublim i det gonblick, d Fjalar, trffad af den stora olyckan, gr sig redo att med sitt eget blod utplna flcken frn sin tt:
Hvad han tnkte visste ingen. Fasan Frn hans sida hvar kmpe skrmt.

Det r en fljd af vrt vsens begrnsning, att det mnskligt sublima i regeln framstr i samband med ngot till en viss grad onaturligt eller naturvidrigt. Det fvernaturliga dremot, som en mnniska aldrig kan uppn, r i och fr sig mer upphjdt n ngon jordisk storhet. Och de frestllningar mnniskor bildat sig om detta fvernaturliga, ha alla i sitt ursprung varit frbundna med knslor af fruktan. Huru mycket gudsbegreppen n m ha frdlats och frfinats hos civiliserade nationer, s ingr det stdse ett element af fruktan i de frommas vrdnad fr gudarna. Drfr lg det en beklmmande storhet t. o. m. fver grekernas i mnga afseenden alltfr mnskliga gudagestalter.
187

Mnniskornas och gudarnas fader var sublim, d han skakade sina lockar och rynkade sin panna; och nstan skrmmande i sin fver all jordisk svaghet upphjda fullkomlighet r den Meliska Afrodite, hvars sknhet rent af synes anklaga de lga varelser, som trampa stoftet vid hennes ftter. Det gudomligas uppenbarelse fr mnniskors sinnen, det r det sublima intrycket framom alla andra. Ju mktigare emellertid gudomligheten uppfattas, och ju vidstrcktare dess verkningsomrde fre' stlles, desto rikare blir lifvet p sublima intryck. Drfr innehller ingen af hedningarnas skrifter s upphjda partier som judarnas bibel, med allt hvad den frtljer om en gud, som var en och allsmktig, som icke lt sig bindas af ngon bild eller mnsklig gestalt, men som gick fram fver de hga bergen, och talade till sina trogna icke blott i stormens brus, utan fven i trdens milda susning. Denna frestllning om gudomens nrvaro i naturen frklarar, synes det oss, hvarfr s mnga ting och freteelser kallas sublima, och fven verka sublimt, oaktadt man icke i dem kan uppvisa ngot som gfve oss anledning till fruktan. Vi ro alla uppfostrade med hbreisk och grekisk mytologi, och vi pverkas, utan att veta af det, i vrt estetiska lif af de gamla mytiska tankarna. Drfr erfara vi, om icke fruktan, s tminstone en med fruktan blandad vrdnad, eller en beundran af den fver188

vldigande art, som psykologerna kalla hpnad, d vi st infr naturfreml som varit frknippade med religisa frestllningar. Rent frnuftsmssigt sedt finns det mhnda ingenting som behfde framkalla ens det ringaste spr af olust (d. v. s. af olustbetonad frnimmelse af vr egen ringhet) i de intryck som Volkelt beropar till std fr Sin teori om den obemngdt lustbetonade njutningen af det sublima: en mktig ek, en liten skogsomgifven sj eller en hgtidlig klockklang. Men vr estetiska betraktelse af naturen r lngt ifrn frnuftsmssig. Det r icke nog med att vi icke kunna se en stark ek, utan att ur dess knotiga stam och dess mktiga grenar lsa fram ett uttryck fr imponerande kraft; vi kunna ej heller se dess djupa lfverk utan att pminnas om druidernas heliga trd och om de ekar, i hvars prassel gudarna hviskade orakelsprk i Dodona. Vi frm ej heller, huru litet de religisa frestllningarna n m ga inflytande fver vrt medvetna tankelif, hra ljudet af stora klockor, utan att det till malmens egen suggestiva klang fogar sig en erinran om hvad detta ljud, som kallar de lefvande och begrter de dda med sin symboliska innebrd har betydt fr vrt slkte. Och nr vi nalkas en stilla sj, som str kantad med hga trd, s knna vi ngot af den vrdnad romarne uttryckte med sitt andktiga varningsord Numen adest, En gudomlighet r nrvarande. Sinnet lyftes af
189

dessa intryck, men vi frnimma infr dem icke i frsta rummet ngon stegrad sjlfknsla, utan tvrtom en frnimmelse af sjlfvets obetydlighet infr den tysta storheten. Endast dr en sdan form af fruktan gr sig gllande, endast dr r naturen sublim, och endast dr kan den sknka sin strsta och mest upphjda lust. I den estetiska naturuppfattningens utveckling kan man i sjlfva verket, bttre n p ngot annat lifsomrde, iakttaga det oupplsliga sambandet mellan det sublima och det fruktansvrda eller vrdnadsbjudande. De landskap man kallar vildtromantiska ha alla p tidigare kulturstadier ansetts skrmmande. Det r icke nog med att debygder, hga berg, branta afgrunder och djupa skogar hotat vra frfder med verkliga faror. De dystra och otillgngliga trakterna ha drtill af fantasin blifvit befolkade med drakar, djflar och troll. Det har behfts mod, uthllighet och frigrelse frn mnga tryckande vidskepelser, fr att dessa utmarker skulle bli erfrade fr den estetiska njutningen. Och lngt efter det de verkliga eller inbillade farorna frlorat sin afskrckande makt, kvarlefver det nnu, p bottnen af den romantiska naturdyrkan, ett slktminne om den fruktan, som den sublima naturen vckt hos frgngna generationer. Ju mer emellertid mnniskan ftt makt fver naturens fasor, och fver den dunkla skrcken i sitt eget inre, desto starkare blir lust190

elementet i betraktelsen, och desto mer frsvinnande beklmningen. Men d andra sidan det estetiska sinnet krfver starka och sublima intryck, har man uppskt allt otillgngligare och vildare trakter, fr att i dem finna tillfredsstllelse fr sitt behof att hpna infr storheten och lyftas af den. Det framgr af de hr anfrda exemplen, att grnserna fr de sublima intryckens omrde icke ro engng fr alla bestmda, utan variera med den andliga mogenhetsgraden hos folk och individer. P de lgsta tnkbara kulturstadierna finns det ringa uppskattning fr den upphjda sknheten, men s mycket mera fruktan fr lifvets och naturens oknda makter. Vid en lngre framskriden utveckling blir skrcken fvervunnen, och hpnad, vrdnad eller beundran trder i dess stlle. I den mn mnniskan lr knna naturen och sig sjlf frlora mnga ting och freteelser, som tidigare ansetts sublima, sin upphjda karaktr. Fr de upplysta varelser slutligen, som tro sig kunna frst och mta allt, finns det antagligen intet sublimt. Om ett sdant skdningsstt engng blefve allmnt omfattadt, s hade det estetiska lifvet blifvit bedrfligt utarmadt. Och frlusten skulle ej blifva uppvgd af ngon vinst p det praktiska lifsomrdet. Mnniskan r p alla utvecklingsstadier ett fruktande djur, och om hon mister en anledning till beklm191

ning, s r det endast fr att finna ngon annan. De som icke utanfr sig sjlfva vilja se det stora, som gr utfver alla mtt och berkningar, falla i stllet in p sdana miserabla former af fruktan, som den ngsliga omsorgen om den egna hlsans bevarande eller skrcken fr den egna personlighetens tomma intighet. Det gifves emellertid ingen anledning att tro, det den sublima uppenbarelseformen ngonsin skall mista sin plats bland de estetiska kategorierna. Om den upphjda sknheten under vissa tider mindre n under andra perioder uppmrksammas af konsten, s beror detta p estetiska moderiktningar som icke, mer n ngra enskilda tidsstrmningar fverhufvud, ge ngot plitligt vittnesbrd om mnniskornas stt att knna. Huru uppfattningen om lifvet och naturen n m vxla, s frlora de sublima intrycken aldrig sin makt fver sinnena. Det r endast klkborgaren, som icke ser ngot sublimt, drfr att han icke kan hpna. Fr dem dremot som sakna hans trygga sinneslugn, skall det stdse gifvas anledningar att upplefva den p engng frintande och lyftande frnimmelsen af en storhet, som icke lter pressa sig in i ngra fattbara mtt. Tankens skande och viljans anstrngningar, i all deras strfvan och all deras begrnsning, lr oss frst att vi ro barn ej blott af jorden, utan fven af det vida hafvet och den
192

hga himlen. Det r mnskligt att bja sig i medvetandet om sin egen ringhet, men det r endast mnniskan, som utan att krossas frmr erknna sin ringhet. Det r hpnaden, mer n ngot annat, som ger rang t den varelse, som skapats fr att upprtt lyfta sitt ansikte mot stjrnorna. Zum Erstaunen bin ich da.

Estetik.

193

13

NIONDE KAPITLET.

DET TRAGISKA. Den sublima stmningstypens utvecklingshistoria dagalgger med all nskvrd tydlighet, huru oupplsligt de estetiska frnimmelserna ro frknippade vid utomestetiska upplefvelser. Frmgan att njuta af sublima naturintryck har, som det i fregende kapitel framhllits, erntts under en kamp mot verkliga eller inbillade faror. Och fr att ett ting eller en freteelse skall verka sublimt fordras det att betraktaren tminstone genom en aning, eller ngon dunkel erinran, pminnes om all den fruktan, oro eller beklmning, som fregtt uppkomsten af den estetiska frnimmelsen. S r lusten beroende af en olust, och det lugn, som utmrker all estetisk skdning, r ett lugn som vunnits genom strid. nnu skarpare n i de hittills analyserade intrycken framtrder emellertid motsatsfrhllandet mellan lust och olust i en grupp estetiska fre194

teelser, hvilka ofta betraktats ssom hrande till en srskild uppenbarelseform och hvilka, huru man n m klassificera dem, i hvarje hndelse ro alltfr mrkliga fr att icke behandlas i ett kapitel fr sig. I det tragiska frnimmer man icke blott en pminnelse om smrta och strider, utan man ser sjlfva striden utspelas. Man deltager, med sin medknnande uppmrksamhet, i en annan varelses lidanden, man bfvar fr de faror som hota honom och man frkrossas af hans undergng; men man lyftes fven af storheten i hans fall, och man njuter framfr allt af intrycken. Olustelementet r starkare fretrdt n i ngon annan stmningstyp, men den slutliga lusten kan fven vara mktigare och djupare n vid de enkla estetiska frnimmelser, som vckas t. ex. af sknhet, behag eller vrdighet. En sdan, som det frefaller, rent af paradoxal sammansttning af motsatta knslotillstnd mste .naturligtvis i alldeles srskild grad ha lockat till uttolkning. I sjlfva verket har det tragiska problemet sysselsatt filosofer och psykologer nstan nda sen dess man begynt tnka fver estetiska freteelser. Och diskussionen har med ofrminskad ifver fortsatts intill senaste tider, utan att ngon enighet ens nnu blifvit uppndd. Mngfalden af teorier r tvrtom s frvirrande, att det i en kortfattad framstllning vore rent af omjligt att uppmrksamma alla de olikartade frsken att frklara hvad det tragiska
195

till sitt vsende r och huru de tragiska intrycken kunna gifva upphof till estetisk njutning. Men det r icke desto mindre oundgngligt att, innan man formulerar ngon egen sikt, i en hastig fversikt redogra tminstone fr de viktigaste bland de talrika lror, som framtrdt i litteraturen. Vid en sdan fversikt r det frmnligt att icke gra ngon bestmd srskillnad mellan de bda hufvudfrgorna. De olika stten att frklara njutningen af tragiska intryck sammanhnga nmligen hvart fr sig med olika stt att uppfatta begreppet det tragiska. Genom att kommentera och kritisera de psykologiska frklaringarna p den tragiska lusten, ledes man slunda samtidigt in p en utredning af det tragiska som estetisk uppenbarelseform. Fr begynnelsen kan det vara nog att helt provisoriskt afgrnsa sjlfva underskningsomrdet. Det tragiska, liksom alla de estetiska modifikationerna, antrffas svl i lifvet som i konstens framstllningar. Men det r icke desto mindre frmnligast att inskrnka sig till beaktande af den estetiska alstringen, som lter oss se typen i dess renaste uppenbarelseform. Vid tal om tilldragelser ur det verkliga lifvet begagnas nmligen orden tragik och tragisk ofta i en alltfr vidstrckt betydelse, d. . som innefattande allt som fverhufvud r sorgligt eller upprrande. Fr att icke vilseledas af detta lsliga sprkbruk, r det ndvndigt att stdse
196

hlla fr gonen den innebrd, med hvilken orden anvndas i den estetiska diskussionen. De teoretiska begreppsbestmningarna ter ha i frmsta rummet varit hrledda ur analyser af tragiska diktverk. Det r drfr de stora, allmnt erknda sorgespelen man framfr allt br uppmrksamma vid studiet af det tragiska problemet, d. v. s. innan man inlter sig p frgan om det verkliga lifvets tragik br man ska klargra orsakerna till njutningen af de tragiska diktverken. Men vid denna underskning br man andra sidan frnse frn alla de element i njutningen, hvilka hrflyta ur den estetiska konstformen som sdan. Om man icke fretager en dylik abstraktion, s gr man ur vgen fr sjlfva problemet ty fven de mest beklmmande mnen kunna ju genom en fverlgsen konstnrlig behandling gras tillfredsstllande fr den estetiska knslan. Det gller drfr att behandla den i dikten framstllda tragiken ssom en typ fr lifvets tragik; att betrakta de fingerade tilldragelserna s som man betraktade dem om de utspelades i verkligheten, och att ska utrna hvad det r som gr att vissa hndelsefrlopp, som i sig innefatta en mnniskas strider, lidanden och undergng, kunna vcka en frnimmelse af rent estetiskt vlbehag. Det frsta svaret p denna frga hade afgifvits redan innan problemet blifvit formuleradt, men det r tyvrr ett orakelsvar, hvars innebrd ingen ut197

tolkare fullt frmtt klargra. 1 Aristoteles' Poetik ingr det nmligen en ryktbar fras om att tragedin genom fruktan och medlidande stadkommer en katharsis af sdana knslor. Anser man att den hr omtalade verkningen har afseende p sinnestillstnd hos skdare eller lsare och icke, som Goethe skt frklara det, hos de i tragedin upptrdande personerna s har Aristoteles tydligen uttalat sig om de psykiska verkningarna af tragiska intryck. Men fr att veta hvad han uttalat, mste man kunna afgra, hvad ordet katharsis egentligen betyder, och drom tvista tyvrr filologerna. Enligt ngras mening br katharsis tolkas som syftande p en slags frdling af affekterna, enligt andra br ordet tergifvas med utjmning eller uppklarande, medan enligt en tredje fversttning Aristoteles endast velat sga, att det tragiska ,utlser ett befriande knslouttryck. Fr den som saknar frutsttningar att bilda sig ngon sker sikt i denna tvistefrga, r det riktigast att lmna det oafgjordt, om det slunda varit en slags moralisk, en estetisk eller en rent medicinsk rening den store tnkaren haft i sinnet, d han nedskref sitt kapitel om den tragiska diktningen. Det r tillrckligt om det i frbigende ppekas, att Aristoteles uttalande gett anledning till betydelsefulla kommenteringar af mn sdana som Corneille, Lessing och den store filologen Jakob Bernays, och att kommentatorerna natur198

ligtvis anfrt icke blott sprkliga, utan fven sakliga skl fr sin tolkning. Det har i de flesta fall fr dem gllt att gra den grekiska filosofen till mlsman fr den uppfattning, som enligt deras sikt varit den enda riktiga. Tror man emellertid, att sanningen kan st att finna fven utanfr Aristoteles' lra, s har man ingen anledning att sammanblanda frgan om den tragiska njutningen med frgan om fversttningen af ett dunkelt parti i en gammal grekisk text. Det r lmpligare att koncentrera sin uppmrksamhet p de teorier, i hvilka det tragiska problemet behandlas utan anslutning till den stora auktoriteten. En sdan sjlfstndig metod tillmpades af Abb Dubos i hans r 1719 utgifna bok Refle'xions critiques sur la poe'sie et sur la peinture. Dubos befattar sig icke med Aristoteles' eller andra filosofers sikter om det tragiska. Han utgr i sin framstllning frn den mnskliga naturen, och sker i dess frhrskande drifter en frklaring p njutningen af estetiska intryck. Att sorgespel ses med begrlighet, r enligt hans mening en fljd af samma orsak, som p lgre kulturstadier gjort gladiatorsspel och tjurfktningar till populra njen. Vi njuta, sger han, af att se hetsande och upprrande tilldragelser, d vi sjlfva befinna oss i skerhet. Och han citerar som std fr sitt pstende de ryktbara verserna ur Lucretius' De rerum natura:
199

Suave mani magno turbantibus aequora ventis E terra alterius magnum spectare laborem.

Det r ljuft att frn land bevittna en annans mdor p det af stormar upprrda hafvet. Detta i den estetiska litteraturen ofta beropade citat anvndes emellertid af Dubos i en mening som afviker frn den vanliga. Han fster icke, som mnga frfattare gjort det, hufvudvikten vid den genom kontrasten accentuerade frnimmelse af egen trygghet man erfar d man ser en annans strider och faror. Drfr uppmrksammar han alls icke det element i den tragiska njutningen, som hrflyter ur det borgerliga vlbehaget infr tanken p allt hvad man sluppit att lida. Den skyddade positionen r enligt hans mening blott ett villkor fr lusten, men denna sjlf har sin grund i sinnets eggelse och upphetsning. Nr man frn sin skdareplats fljer en verklig eller fingerad strid, erfar man ju i sitt eget inre en, om ocks svag, frnimmelse af de lidanden som den upptrdande genomlefver eller dramatiskt framstller. Och en sdan frnimmelse r enligt Dubos behaglig, drfr att den vcker sinnena till liflig funktion. Det finns nmligen, sger han, knappast ngonting mnniskorna skulle frukta mer n den psykiska overksamheten. Fr att undg dess tomhet och leda inlta de sig p intellektuella forskningar och spekulationer, och fr samma ndaml
200

utstta de sig fr hftiga sinnesrreler. Konsten, som erbjuder tillflle till starka sinnesrrelser, hvilka icke tfljas af ngra farliga fljder och icke vlla ngon alltfr stor anstrngning, fyller drfr ett lifsbehof. Och konsten vcker aldrig ett s starkt bifall, som d den lyckas gripa oss med upprrande intryck. Drfr r sorgespelet enligt Dubos den mktigaste af alla konstformer. Dubos' lra str ingalunda isolerad i litteraturen. Den kan, trots alla olikheter i motiveringen och fljdsatserna, jmfras med Pascals bittra reflexioner om huru mnniskorna af bristande mod att uthrda tanken p sig sjlfva ledas till att ska stndigt nya frstrelser. Och den ger mnga berringspunkter med senare framstllda teorier om det psykiska lifvets grunddrifter. Nr Burke i sin afhandling om det sublima framhller det frmnliga i att lta organismen utsttas fr frnimmelser af behaglig fasa, och af lugn som r frsatt med skrck-, s r han antagligen omedelbart pverkad af den franska ablAns uttalanden om sjlens verksanihetsbehof. En nnu nrmare anslutning till Dubos' uppfattning finner man hos Helvtius, som i sin De ['esprit framstller ledan som den nst passionerna mktigaste af alla driffjdrar till aktivitet. HelMius har emellertid psykologiskt frdjupat teorin, i det han icke blott talar om ett behof af psykisk verksamhet, utan fven om ett behof af att genom
201

verksamheten erhlla en accentuerad lifsfrnimmelse. Vi nska, sger han, genom stndigt nya intryck i hvarje gonblick bli underrttade om vr tillvaro (avertis de notre existence), drfr att hvar och en af dessa underrttelser sknker oss en lust. I denna riktning har tanken vidare utvecklats af tyska filosofer. Vi ro ju, heter det i ett bref frn Lessing till Mendelssohn, ense drom, att vi vid hvarje hftigt begr och hvarje hftig afsky i hgre grad [n vanligt] bli medvetna om vr realitet, och att detta medvetande icke kan vara annat n angenmt. Fljaktligen ro alla lidelser, fven de allra oangenmaste, som lidelser angenma. En framhfd och frtydligad frnimmelse af den egna realiteten, eller om man s vill sga det, af jagets tillvaro som ett lefvande vsen, r slunda enligt denna formulering den vinst, fr hvars skull man kan utstta sig fr upprrande, ja t. o. m. fr smrtsamma intryck. Och som motsats till denna med all sin smrta behagliga frnimmelse framstr ett tillstnd, hvilket karaktriseras icke blott, som Dubos uttryckte det, af overksam leda, utan af mrk, tom och dof frnvaro af lifsknsla. Det r obestridligt att en sdan saknad af sensationer kan verka outhrdlig. Den ger i och fr sig intet smrtsamt, men den skrmmer genom sin likhet med det vi frukta mer n smrtan. Med frnimmelsen af den egna tillvaron frsvinner, eller
-

tminstone frsvagas frnimmelsen af all realitet. Ledan blir en svindlande tomhetsknsla, en Kjedsommelighed lik den, hvars ohygglighet Kierkegaard skildrat i sina Diapsalmata. Fr naturer, som nnu ha ngot lifsbegr i behll, mste det te sig som ett tvingande behof att till hvilket pris som helst frigra sig frn detta frlamande tillstnd. Och d den medknnande betraktelsen af andras lidanden onekligen erbjuder en eggelse fr alla domnande lifsfrnimmelser, och slunda sknker tillfredsstllelse t det dunkla och instngda behof af starka sensationer, som de flesta mnniskor tminstone tidtals erfara, s kan man med skl frga sig om icke Dubos' lra, i en utvidgad och psykologiskt frdjupad omarbetning, frmr gifva en tillfyllesgrande lsning p problemet om orsaken till njutningen af tragiska intryck. Det beror icke p ngot frbiseende af frnimmelsebehofvets betydelse fr det estetiska lifvets uppkomst, att vi besvara denna frga med ett afgjordt nekande. Begret efter starka sensationer ligger helt visst till grund fr en stor del af det intresse, som gnas konsten och litteraturen. Man kan fven p goda skl anse, att lifskraftiga mnniskor knna ett naturligt behof af att fven i konsten erfara den lifsknslans fullhet, som vckes af smrta och skrck, och att icke blott i det verkliga lifvet utan fven i fantasin prfva styrkan i
203

202

motstnd mot faror. Drtill kan man vl frst att sorgespelen hos skdarne framkalla en vlbehaglig sinnesrrelse, genom hvilken de, som Lafontaine s trffande framhller i sin roman Les amours de Psych6 fr ett gonblick i medlidandet liksom hja sig sjlfva fver de stora personligheter, hvilkas olyckor de bevittna. Men huru mycken vikt man n m tillmta dessa frnimmelser af stegrad sjlfknsla och stegrad lifsmedvetenhet, s spela de likvl enligt vr mening icke ngon afgrande roll vid den rent estetiska njutningen af tragiska intryck. Lusten att lefva med i andras lidanden och hetsas af andras strider frklarar visserligen mnga egendomliga drag i mnniskornas lif. Det r den som leder de stora skarorna till begrafningar, slagsml och afrttningar, och det r den som p ett hgre bildningsstadium gifver upphof till det i formen frfinade, men i sak nstan lika primitivt mnskliga intresse, med hvilket man bevittnar andliga kraftmtningar i en polemik eller en kompetition. Samma lust gr sig utan tvifvel till en viss grad gllande fven hos den publik som, vare sig frn parketten eller frn galleriet, ser en fingerad strid skrida fram genom tragisk peripeti till tragisk katastrof. Men denna lust kan i regeln tillfredsstllas utanfr konstens omrde lika vl som, och bttre n innanfr detsamma. Och d den i frhrskande grad bemnger sig med ett tragiskt intryck, blir detta intryck fr204

vanskadt till sin estetiska karaktr. Ty huru starkt ett sorgespel n m upprra oss, s r det icke i det upprrande elementet som sdant man har att ska grunden till den tragiska njutningen. Denna njutning r visserligen s sger vr erfarenhet oupplsligt frbunden med, och orsaksmssigt betingad af, starka olustfrnimmelser, men den r i sig sjlf icke uppskakande eller betryckande, utan tvrtom lugn, klar och harmonisk som hvarje verkligt estetisk lust. Alla de teorier, hvilka bygga p samma frutsttningar som Dubos' lra, mste drfr betraktas som frfelade. De kunna p sin hjd bidraga till frklaringen af sorgespelens popularitet, men de frm ej ge oss ngon upplysning om arten af de frnimmelser med hvilka sorgespelen ses af den publik, som p teatern sker ngot annat n en ofarlig uppeggelse af lifsknslan. Och det r icke nog med att dessa teorier dementeras af vr subjektiva erfarenhet; en objektiv granskning af de stora, typiskt tragiska diktverken dagalgger fven, att diktarne sjlfva haft ett helt annat syfte n att endast uppskaka sin publik. Bland de estetiska forskarne slutligen har flertalet omfattat den sikten, att det tragiska stdse, vare sig det framtrder i lifvet eller i konsten, vcker en frnimmelse i hvilken, trots alla beklmmande olustelement, det frhrskande elementet r en befriande och upplyftande lust. Det r denna upplyftande knsla man
205

i den estetiska litteraturen framfr allt skt frklara, och det r till den vi i det fljande skola inskrnka vr uppmrksamhet. Innan vi g vidare i underskningen, ndgas vi emellertid till bemtande upptaga en invndning, som kan framstllas mot de nyss beropade argumenten. Det har sagts att flertalet estetiska forskare betrakta det tragiska som ett intryck, i hvilket de upplyftande momenten ro frhrskande. Men det r ju ingalunda skert, att flertalets sikt r den riktiga. Srskildt i detta fall kunde man frestas att tvifla drp, d man finner att en modern frfattare, som mer ingende n ngon annan studerat det tragiska problemet, r att hnfra till minoriteten. I sitt stora, p en ofvertrffligt noggrann detaljforskning grundade verk, Aesthetik des Tragischen, har nmligen professor Volkelt kategoriskt uttalat som sin mening, att de befriande och upplyftande momenten ingalunda alltid ro fvervgande i det tragiska intrycket. Det gifves, pstr han, fven en tragik, som r enbart frkrossande, snderslitande och beklmmande. Om denna uppfattning vore riktig, s ndgades vi beknna vr ofrmga att finna ngon plats fr den tragiska kategorien i en konsekvent genomfrd klassifikation af de estetiska uppenbarelseformerna. Dess bttre kan man emellertid med goda skl
206

bemta professor Volkelts lra. De motiv som, enligt hvad det frefaller, nstan mot hans vilja tvungit honom att operera med ett Tragisches der niederdrckenden Art ro enligt vr mening alls ej s tvingande som han sjlf anser det. Det r, sger han, obestridligt att mnga stora dramatiska diktverk, svl i den ldre som srskildt i den moderna litteraturen, framstlla hndelsefrlopp, ur hvilka man icke ens med den bsta vilja frmdde hmta ngon upplyftande eller befriande knsla. Sdana diktverk f icke frbises; de mste hnfras till ett estetiskt berttigadt och hgviktigt omrde, och fr detta omrde anser Volkelt det riktigast att anvnda beteckningen tragisk. Men han medgifver andra sidan sjlf, att det fr honom r viktigare att de ifrgavarande diktverken bli erknda som estetiskt berttigade, n att de utmrkas med det ena eller andra namnet. Man frestas drfr till antagandet, att det varit af ifver att frsvara en viss art af den dramatiska poesin, som han ledts att gifva begreppet det tragiska en mer omfattande betydelse n den vanliga. Det har ju lnge i estetiken rdt en frestllning om att det tragiska dramat vore det hgsta 'af alla dramer; och man har p mnga hll ansett sig uttala en dom fver ett allvarligt skdespel, nr man frnekat dess tragiska karaktr. Att gent emot denna strnga och trnga uppfattning frsvara sdana diktverk som t. ex.
207

Ibsens Vildanden och Hauptmanns Vor Sonnenaufgang, r naturligtvis ett i alla afseenden lofvrdt fretag. Men om man icke sjlf r bunden af frestllningen fr att icke sga frdomen om att ngon srskild stmningstyp i och fr sig gde en hgre rang n de friga, s behfver man icke fr frsvarets skull uttnja begreppet om det tragiska. Vi kunna drfr utan tvekan medgifva, att ett hndelsefrlopp, sdant som det hvilket utspelas t. ex. i Vildanden, icke r gnadt att vcka ngra vare sig befriande eller upplyftande knslor hos skdaren. Sjlfva dramat verkar visserligen icke enbart betryckande. Man kunde tvrtom (i det afseendet ro vi af en annan mening n professor Volkelt) gra gllande af fven hr den estetiska lustfrnimmelsen r fvervgande i intrycket. Men den befriande och upplyftande knsla, som stannar kvar i medvetandet efter lsningen af detta slags diktverk, r icke att frvxla med hvad vi ville kalla njutning af tragiska intryck. Den r framfrallt en knsla af beundran fr det sanningsmod, med hvilket diktaren gripit tag om sitt mne, och fr den mktiga konst, med hvilken han behandlat det, med ett ord, den r en knsla, hvars lyftning vi aldrig kunde erfara om vi bevittnade de framstllda hndelserna i verkligheten. Ett dramas vrde som konstverk blir icke frringadt af att dess motiv bevisas ligga utanfr de estetiska kategoriernas om208

rde, och dess vrde som lifsskildring kan drmed t. o. m. bli kadt, ty det r troligt att det tragiska i det verkliga lifvet r ngonting vida mer sllsynt n det enbart sorgliga och det trstlst beklmmande. Men om man r angelgen om klarhet i begreppsbestmningarna, s gr man enligt vr mening riktigast i att icke anvnda namnet tragedier fr sdana diktverk, om hvilka man icke- kan sga att det i dem framstllda hndelsefrloppet, oberoende af den konstnrliga behandlingen, frmr vcka ett estetiskt intryck. De dramer, fr hvilka beteckningen tragiska slunda reserveras, bilda, synes det, en naturligt afgrnsad grupp fr sig, och det r genom att granska deras gemensamma egenskaper man bst kan skapa sig en frestllning om den tragiska uppenbarelseformens vsende. Hrmed ledas vi till att koncentrera vr uppmrksamhet p de objektiva dramatiska diktverken. Vi kunde icke medgifva att det tragiska intrycket blef fullstndigt frklaradt med hnvisning till frnimmelsens smrtsamt upprrande karaktr. Det mste, sade vi, frutom det i sin smrtsamhet eggande elementet, hvilket ju ingr fven i utomestetiska sjlstillstnd, i hvarje tragiskt intryck kunna uppvisas ett specifikt lustmoment, som gr intrycket estetiskt. Detta pstende grundade sig p subjektiva erfarenheter af den tragiska stmningstypen; men det kunde
Estetik.

209

14

bekrftas med hnvisning till de dramatiska diktarnes verk och de estetiska forskarnes teorier. De poetiska alster, med afseende hvilka den allmnt rdande uppfattningen icke var tillmplig, kunde utan att deras anseende blef lidande, hnfras till ett annat omrde n det typiskt tragiska och behfde drfr i detta sammanhang icke upptaga vr uppmrksamhet. S finna vi oss, efter alla dessa frberedande begreppsutredningar, stllda infr det problem, som spelat en s frhrskande roll vid tolkningen af de stora klassiska tragedierna. Det gller att utrna hvad det r som gr att det i dessa tragedier framstllda hndelsefrloppet lter oss, ur betraktelsen af en mnniskas lidanden, strider och undergng, hmta en frnimmelse, i hvilken de befriande och upplyftande knsloelementen ro fvervgande fver de beklmmande och enbart uppskakande. Det r framfr allt denna frga som gett anledning till det meningsutbyte professor Lipps med ett betecknande namn har kallat Der Streit aber die Tragdie, och i hvilket hela den tragiska diktningen, frn Sofokles och Kalidasa nda ned till Ibsen och Hauptmann, blifvit i ondlighet uttolkad och omtolkad fr att bringas i fverensstmmelse med de enskilda frfattarnes uppfattning. Ryktbarast af de teorier, med hvilkas hjlp man kommenterat den tragiska litteraturen, r den s. k. skuldteorin. Anhngarne af denna lra utg
210

frn frutsttningen, att det framfr allt gller att frklara, hvarfr sorgespelen sluta med hjltens fysiska eller psykiska undergng, och hvarfr denna undergng vcker en estetisk tillfredsstllelse. De ha ansett det riktigast att lta tillfredsstllelsen grunda sig p en slags rttfrdighetsknsla. Dden, sger man, frlorar sin skrmmande och upprrande makt, om den framstr som ett straff eller en frsoning. Och dden r andra sidan den enda utgng, som kan vgabringa en fullstndig frsoning eller glla som ett tillfyllesgrande straff. Nr ett drama slutas med dd eller, som det i ngra tragedier r fallet, med en psykisk undergng, s betingas detta, sger man, af att hjlten haft en skuld att frsona eller ett brott att utplna. skdaren uppskakas af den katastrof han bevittnat, men han trstas vid tanken p den rtt som segrat. S blir den poetiska rttvisan det begrepp, till hvilket man vdjar fr att frklara det tragiska problemet. En dylik vdjan r naturligtvis egnad att tilltala tnkare med utprgladt intellektualistiska bjelser. Skuldteorin, hvilken fr frigt af sina anhngare motiverats med en hnvisning till Aristoteles' Poetik, har drfr tnjutit en stor popularitet bland de filosofiskt spekulativa estetikerna; det r den som ligger till grund fr flertalet af de Hegelianska frfattarnes lror om det tragiska; och det r med den vr egen litteraturs klassiker, Runeberg
211

och Snellman, opererade i sina diskussioner om sorgespelens etik. Denna teori har drtill, srskildt under den estetiska vetenskapens glansperiod, haft ett stort inflytande fver diktarne, och det r icke s f dramer som blifvit skrifna i fverensstmmelse med dess ansprk. Drfr r det endast naturligt, att man ur litteraturen kunnat upphmta bevis fr dess riktighet. Men teorin har icke desto mindre under senare tider varit utsatt fr ett ansenligt kursfall. Ju mer opartiskt man begynt studera de stora diktverken, desto mer har man nmligen mist respekten fr den poetiska rttvisan. Om all den dd, som frekommer i sorgespelen, verkligen vore att fatta som ett straff, s hade denna rttvisa flere justitiemord p sitt samvete n ngon opoetisk domstol. Och man kunde dessutom beskylla den fr en upprrande slapphet, ty det visar sig icke ofrenligt med tragediernas rttskipning att en stor frbrytare fr g ls, medan sm frseelser bestraffas med grymhet. Man har visserligen bemdat sig om att frsvara t. o. m. de ur etisk synpunkt mest upprrande af dessa straffdomar. Men det stt p hvilket t. ex. Gervinus och Otto Ludwig i sina Shakespearekritiker skt bevisa, att de tragiska hjltarnes undergng stdse fljer ur en skuld, r i och fr sig komprometterande fr teorin. Ehuru litteraturgranskarne med en klagares ifver ha genomforskat de
212

diktade personligheternas lif, fr att utfinna ngon frseelse som skulle rttfrdiga deras undergng, s har deras resultat i mnga fall varit s knappt, att de ftt nja sig med att beteckna som skuld den slags ofullkomlighet, hvilken alla mnniskor tyngas af i sin egenskap af jordiska varelser. Drmed har denna rttfrdighetslra bevisat sin etiska omjlighet. I den estetiska teorin ter saknar den tillmplighet redan drfr att ett afvgande af straff mot brott, eller af frsoning mot frseelse, svrligen lter frena sig med den omedelbara och medknnande betraktelse, som ligger till grund fr njutningen af ett konstverk. Det finns visserligen enskilda fall vid hvilka tanken p den skuld, genom hvilken en tragisk personlighet gjort sig frtjnt af sitt lidande, kan bidraga till att frmildra intrycket af hans undergng. Det kan fven medgifvas att litteraturkritikernas strfvan att finna ett samband mellan hjltarnas de och ngon ofullkomlighet i deras karaktr har tjnat till att skrpa uppmrksamheten fr den bindande flj driktigheten i de stora diktverken. Men sjlfva det tragiska problemet, d. v. s. uppgiften att frklara hvarfr skdaren frnimmer en estetisk lust vid bevittnandet af en hjltes undergng, kan icke lsas genom den s. k. skuldteorin. Det fr emellertid icke lmnas onmndt, att det funnits anhngare till skuldteorin som ansett sig
213

kunna rttfrdiga den tragiska undergngen fven de fall, d hjlten lider ett, etiskt sedt, ofrskyldt lidande. Dessa frfattare ha nmligen anvndt ordet skuld i en annan och vida vidstrcktare mening n den hvardagliga, hvarfr deras betraktelsestt fven, strngt taget, har endast namnet gemensamt med den quasi-juridiska straff- och frsoningslra, som senast refererats. Upphofvet till denna skdning str att ska i Hegels filosofi, och Hegel r sjlf en af dess frnmsta fretrdare. Fr Hegel r det tragiska en naturlig fljd af de motsatsfrhllanden, som rda i det ndliga lifvet. En individ blir skyldig, d de strfvanden han representerar trda i konflikt med ngra andra, mer berttigade strfvanden. Men d andra sidan individen mste lefva i fverensstmmelse med sitt eget vsen, och d hans strfvande, frn individuell synpunkt betraktadt, fvenledes kan vara berttigadt, s blir skulden hvarken ett brott eller en frseelse. Tvrtom sger Hegel rentaf, att det r en ra fr de stora karaktrerna att vara skyldiga. I fverensstmmelse med detta betraktelsestt har Hegels lrjunge, Vischer, i sitt systern gifvit plats fr en den goda viljans tragedi. All handling, hur berttigad den i och fr sig m vara, r dmd att krnka ngra berttigade moralkraf, och blir drfr tyngd af en skuld, som kan frsonas endast i lidande och undergng. Men undergngen frlorar sin frkrossande karaktr,
214

om den stlles i samband med den vrldslag, som bestmt att allt enskildt skall vika fr det allmnna. Ssom synes kan det tragiska frmedelst denna teori frtrffligt inordnas i det system af motsatser mellan i& och fenomen, ande och natur, absolut och relativt, stat och individ, etc., etc. fver hvilka de Hegelianska filosoferna upprest sina begreppskonstruktioner. Fr den som r ovan vid de spekulativa estetikernas sprkbruk kan det visserligen frefalla, som om ett dylikt inordnande icke hade ngon betydelse fr knnedomen om tragikens vsen. Men det finns i alla fall i Hegels och Vischers kommentering af de klassiska sorgespelen mycket som r vrdt att taga vara p, och det dljer sig mnga riktiga iakttagelser bakom de dunkla orden. Man frstr lttare de tragiska personligheternas de, om man fattar deras strider och lidanden som resultat af en ndvndig konflikt mellan intressen, som hvart fr sig ro berttigade. Det utspelas fven, i lifvet liksom i diktningen, mnga stora sorgespel, som ro grundade p den ofrenliga motsatsen mellan det enskilda och det allmnna; mellan individen eller familjen den ena sidan och staten den andra; ja, det finnes t. o. m. skalder, 1::nn medvetet ha strfvat efter att i alla sina verk framstlla denna alltragiska och urtragiska motsats. Det har drfr icke rdt ngon brist p exempel,
215

som kunnat anfras till std fr lran om den skuldfria skulden. Men denna lras frkmpar ha enligt vr mening haft ortt i att ska reducera alla tragiska konflikter till en enda formel. Och det har varit n mer ortt att tolka alla sorgespel med hnvisning till en filosofisk lifsskdning, som kan vara p sin plats t. ex. vid kommenteringen af Friedrich Hebbels genomreflekterade alstring, men som helt visst skulle med eftertryck desavoueras af naivare skalder. Hvad slutligen frgan om den tragiska undergngen angr, s kan tydligen, fr den lsare, som opererar med etiska och filosofiska begrepp, det frkrossande intrycket frmildras endast om det erknnes, att den segrande principen varit i ngon mn berttigad. Detta har emellertid ingalunda alltid varit fallet, ssom det framgr af de bekymmer uttolkarena haft vid sina frsk att rttfrdiga hjltinnans undergng i Sofokles' Antigone, hvilket drama likvl varit favoritexemplet fr anhngarne af den Hegelianska skuldteorin. Det kan utan tvekan psts, att det finnes mnga tragedier, i hvilka hjlten stupar fr en motmakt, hvars enda fverlgsenhet varit dess fysiska styrka. Om det slunda icke kan gras till ngon allmn regel, att den tragiska hjlten p grund af ngot brott eller ngon frseelse varit frtjnt af sitt lidande, eller att det varit ndvndigt att hans lif blifvit offradt till frmn fr ngon moraliskt
216

berttigad motmakt, s har man drmed icke uttmt mjligheterna att finna en frmildrande frklaring p den tragiska undergngen. Man kan skjuta t sidan allt juridiskt, etiskt eller filosofiskt bedmande af den strid, som utkmpas i ett sorgespel, fr att endast beakta sjlfva utgngen; och man kan frga sig om denna utgng, hvilken ju i regeln framtrder som en fysisk dd fr hjlten, ndvndigtvis mste gra ett frkrossande intryck. En sdan frga kan svrligen besvaras en gng fr alla de flesta lsare torde vl vara bengna att lta den afgras in casu. Men det finns ngra filosofer, som icke tveka att afgifva ett kategoriskt och bindande svar. Fr dem nmligen, som omfattat en konsekvent genomfrd pessimistisk lifsskdning, kan det ej rda ngon tvekan om att frintelsen r det mest efterstrfvansvrda af allt. I full fverensstmmelse med detta betraktelsestt ha drfr de pessimistiska filosoferna framstllt teorier om det tragiska, enligt hvilka hjltens undergng icke borde vcka skdarens beklagande, utan snarare hans afund. Hela den tragiska diktningen r, sger man, att uppfatta som en skola i resignation, genom hvilken man' kan lra sig att rkna med de trsterika utsikter, dem lifvets upphrande erbjuder. Fr att kunna tillmpa en sdan frklaring p de stora sorgespelen, mste man emellertid underkasta dem en vldsam omtolkning. Opartiskt sedt, visa de tragiska hjltarna
217

i regeln ingen bengenhet att resignera, och om de gjorde s kunde svrligen ngon tragik uppst. Den pessimistiska teorin kan drfr icke frhjlpa oss till ngon klarare frestllning om det tragiska problemet. Den vore icke ens vrd att omnmnas i detta sammanhang, svida det ej funnes ngra mrkliga diktverk, p hvilka den med synnerlig frmn kan tillmpas. Nr en skald som Richard Wagner inlagt sin vrldsskdning i Tannhuser och Den flygande Hollndaren, s kan han till den grad ptvinga oss sitt betraktelsestt, att vi med honom i sjlfva frintelsen se en frlsning. Sdana dramer st emellertid som undantag i vrldslitteraturen; och de ha, strngt taget, intet att gra med det tragiska problemet drfr att de ju, frn konsekvent pessimistisk synpunkt sedt, mste karaktriseras som skdespel med en lycklig utgng. Trots allt hvad man har att invnda mot pessimisternas lra om det tragiska, kan man emellertid medgifva, att den fysiska undergngen ingalunda alltid behfver verka frkrossande eller beklmmande. Dden br ju namn om att vara en befriare, och vida bttre n i verkligheten gr den sig frtjnt af detta namn i dikten. Den infinner sig dr just vid de gonblick, d lifvets konflikter te sig fullkomligt ofvervinneliga. Drfr kan fven den skdare, som icke ur sorgespelen frmr hmta ngon positivt befriande eller upplyftande pminnelse om
218

frintelsens evangelium, i alla fall vinna en viss trst genom att bevittna tragiska hjltars lidande och undergng. Det lefver vl hos de flesta en inrotad, om ocks fga befogad tro p att, som George Eliot sagt det i The Mill on the Floss, den yttersta lsningen obedd skall ppna oss en vg, nr vi rkat i en situation, som synes omjlig att uthrda. Allt mnskligt lif vore skrmmande, om det ej funnes visshet om dess upphrande. Men om det slunda r riktigt, att dden r en ndvndig institution, s r det andra sidan obestridligt, att denna institution fungerar med en gckande oberknelighet. Drfr kan man i mnga fall, utan att gra sig skyldig till ngot pessimistiskt betraktelsestt, knna en viss afund mot de tragiska hjltarna, som i en lglig dd ftt del af den hgsta sknk en mnniska kan begra. Det finns emellertid mnga sorgespel, i hvilka hjltens undergng vcker en mer omedelbar tillfredsstllelse, n den man erfar vid tanken p hans befrielse frn en pinsam situation. Om dden, frn pessimistisk synpunkt sedt, r mer vrd n lifvet, s kan den fr en optimist frlora sin beklmning, drfr att han vgrar att erknna dess makt fver lifvet. Dr en sdan skdning rder i ett drama, blir sjlfva nederlaget framstlldt som en seger. Den enskilde gr under, men de strfvanden fr hvilka han lidit fverlefva honom; eller den
219

jordiska varelsen dr fr att ostrd af alla tryckande svrigheter fortlefva i ondligheten. I sdana befriande slutackord frtona mnga dystra sorgespel. Och om diktaren har makt att tvinga sin idealistiska lifssyn p lsaren, s kan denne ur det tragiska intrycket hmta en upplyftande tro p icler, fr hvilka mnniskor frm offra sina lif, och p andliga vinningar, som evigt gas d de timligt frloras. Det tragiska mister fven i dessa fall sin svrtolkade karaktr men det r tyvrr endast en srskild grupp af vrldslitteraturens sorgespel (i hvilken grupp Schillers dramer ro att betrakta som de mest typiska), p hvilken detta idealistiska tolkningsstt lter tillmpa sig. Ingen af de hittills refererade teorierna frmr slunda ge ngon tillfyllesgrande frklaring p njutningen af tragiska intryck. I hvar och en af dem har man beropat ngon psykisk faktor, som i enskilda fall verksamt bidrager till att berfva undergngen dess beklmning. Men dessa teorier ha alla varit grundade p generalisering af iakttagelser, hvilka ga sin riktighet endast med afseende vissa arter af tragiska intryck. Fr att kunna framstlla en allmngiltig teori mste man begynna med att rikta sin uppmrksamhet p sdana drag, som terfinnas i alla knda sorgespel. Det r ej heller, enligt vr mening, svrt att utpeka tminstone en egenskap, som r gemensam fven fr de i allt
220

frigt mest olikartade tragedier. Det r icke ndvndigt att den tragiska hjlten lider af en frskyld eller ofrskyld skuld; det r icke ndvndigt att hans de framstlles i en pessimistisk eller i en optimistisk belysning; och det r ej heller ndvndigt att ngon moralisk idealism eller ngon metafysisk oddlighetstro framtrder i diktarens skildring af hans undergng. Men det r ndvndigt att denne hjlte ger en viss, om icke moralisk, s tminstone estetisk storhet, och det r likas ndvndigt, att den makt som krossar honom r, om icke en berttigad, s tminstone en imponerande makt. Den ldre estetiken hade, som bekant, faststllt det som en oafvislig fordran, att de tragiska personligheterna tillhrde hrskande samhllsklasser, och denna fordran -- hvilken fr frigt upprtthlls nnu af de tyska Weimarklassikerna var icke ngon tom scenisk konvenansregel. Man ansg det omjligt att ngra tragiska den kunde utspelas annorstdes n i de kretsar, dr mnniskorna voro stllda infr tunga ansvar och stora uppgifter. Moderna estetiker ha visserligen lrt sig erknna, att det kan finnas en hg tragik fven i ett obemrkt och enskildt lif. Men de fordra icke desto mindre, att hvarje hjlte fr ett sorgespel skall ga ngra betydande eller vrdefulla egenskaper, genom hvilka han hjer sig fver den mnskliga medelmttans niv. Ett sdant kraf upprtthlles t. o. m. af Prof. Volkelt, som
221

fverhufvud r bengen att s mycket som mjligt utvidga tragikens grnser. Med sm den och sm konflikter uppbygger man inga tragedier. Detta r en s godt som enstmmig sikt hos dramats teoretiker. Och riktigheten af denna sikt blir, tro vi, bekrftad om man granskar de stora sorgespelen. Man skall svrligen kunna uppleta mnga af vrldslitteraturens tragiska hjltar, som icke antingen i sina starka lidelser, eller i sin hga begfning, eller i sin moraliska kraft eller frfining gde en om n s partiell fverlgsenhet fver mngden. Och om det ocks ej alltid kan sgas att hjltens egen personlighet fverskrider den mnskliga naturens grnser, s ser man i stllet ngot fvernormalt stort i den makt mot hvilken han strider. En kraftmtning mellan vldsamma lidelser och hga plikter, mellan en sjlfstndig individ och en allt individuellt frintande massa, eller mellan en viljestark- mnniska och ett omildt de, som blindt gr fram fver mnniskors ffngliga strfvanden ngonting af detta mter man svl i de franskt klassiska och de grekiska, som fven i de moderna sorgespelstyperna, med ett ord i alla verkliga tragedier. Och om det slunda i all tragik ingr en strid mellan ett stort och ett nnu strre, s r det ju naturligast att frklara den estetiska njutningen af tragiska intryck p samma stt som man frklarar den sublima stmningstypen. Den kamp mot ngot fvermktigt
222

hotande, hvilken vi tycka oss ana vid de sublima intrycken, r i tragedin framstlld i hela sitt upprrande och sinnet frkrossande frlopp. Men fven hr leder kampen till en slags fvervinnelse, och njutningen af det tragiska blir estetisk i samma mn den tragiska undergngen ter sig sublim. skdarens beklmning frvandlas till en befriad och upplyftande knsla, d han ser en hjlte som offrar sitt lif fr sin strfvan och upprtt gr mot sitt de. Och han frnimmer en mhnda nnu starkare estetisk tillfredsstllelse d hjlten efter hrda strider erknner storheten i en makt, fr hvilken han icke blyges att bja sig. Fjalars fall r Fjalars hjd drfr att nederlaget ger mttet p den storhet som frintats och den som segrat. I sdana hgtragiska situationer frsiggr reningen hos sjlfva den lidande personligheten. Men det r icke ndvndigt att hjlten sjlf i sin undergng framstr sublim. fven en klagande mnnisk kan i sitt fall verka tragisk. Det fordras endast att makten, eller det, fr hvilket han faller, ger ngot af den storhet, som icke blott frkrossar, utan lven upplyfter. Dr betraktelsen icke finner ngot sdant befriande moment, kan intrycket vl vara uppskakande, rrande eller beklmmande, men icke tragiskt. Detta gller svl fr de typiska intryck man kan hmta ur litteraturen, som fven fr den tragik man mter i det verkliga lifvet, samt
223

fr de, i ordets vidstrcktaste mening, tragiska stmningar, som kunna meddelas i bildkonst och musik. Vill man frklara njutningen af tragiska intryck utan att vdja till ngra utomestetiska faktorer, s kan man enligt vr mening icke annat n frena sig om Vischers gamla lra, enligt hvilken det tragiska r att betrakta som en specialform af det sublima. Det r endast p grund af denna specialforms stora betydelse fr den dramatiska konsten, och p grund af de mrkliga diskussioner den sedan rhundraden gett anledning till, som den hr behandlats i ett srskildt kapitel.

TIONDE KAPITLET.

DET KOMISKA. Om det vid behandlingen af den tragiska stmningstypen var ndvndigt att begynna med ett framhllande af uppgiftens svrigheter, s r ett sdant frsiktighetsmtt nnu ndvndigare d man inlter sig p att redogra fr lran om det komiska. Lsaren br icke bereda sig p att i detta kapitel finna ngra bestmda och slutgiltiga definitioner; det hgsta man p vetenskapens nuvarande stndpunkt kan strfva till r att bringa en viss reda i de diskussioner, till hvilka begreppet det komiska gifvit anledning. Af alla de estetiska uppenbarelseformerna finns det nmligen ingen som mer n denna har gckat forskarnes anstrngningar att bestmma dess vsende. Allvarliga mn ha under rhundraden brytt sina tankar med att ska utrna, hvarfr man skrattar t allt som r ljligt men de lrde ha nnu ej frmtt komma fverens i sina teorier. De
Estetik.

224

225

15

polemisera. mot hvarandra, de utfra subtila analyser och metodiska klassifikationer, men de lyckas ej fvertyga andra n sig sjlfva och sina egna elever om . att de funnit de rtta frklaringarna. Och medan de tvista om definitionerna, skratta mnniskorna som frut, lika retsamt obegripligt; och tnkarne lyckas ej, huru mycket djupsinne och lrdom de n nedlgga i sina studier, f verkligheten att stmma fverens med teorin. Ty mnniskorna kunna lta frm sig till allt annat hellre n till att skratta efter ett system. De beundra ofta p grund af suggestion det man framstller fr dem som beundransvrdt, och de dlja grna sin frtjusning fver sdant kritiken, eller en frhrskande moderiktning, frbjuder dem att uppskatta. Men de gripa sina ljen hvarhelst de finna dem, och de glmma all konvention och all respekt fr auktoriteter s snart ngon bjuder dem ett godt skmt. Om det, som nyss ppekats, ofta vrit fallet att filosofer med sina doktriner om det tragiska omedelbart pverkat de dramatiska diktarne, s torde det nppeligen ha hndt, att en estetisk teori utfvat ngot inflytande p skmtarnes praktik. Med dogmatiska konstregler och kritiska pbud kommer man ingen hvart, s snart man rkat in p omrdet fr det komiska. Det r antagligen ett medvetande om denna maktlshet, som ledt till att studiet af det komiska fverhufvud erhllit en empirisk karaktr. Dr man
226

icke a priori kan uppstlla lagar, tvingas man att genom verklighetsstudium ska utfinna lagar. Drfr har man underskt alla tnkbara arter af komiska intryck, fr att utrna hvad som fr dem alla r gemensamt och vsensbestmmande. Om enskilda anekdoter i skmttidningar har man skrifvit sidlnga frklaringar, och man har upplst sm tillflliga ordlekar i deras enkla" bestndsdelar lika noggrant och metodiskt, som man analyserar ett preparat under ett mikroskop. All lrdomens tunga apparat och alla tnkandets hrda mdor ha inriktats p det irrationella och ltta, som r ett skmt, med en disproportion mellan ml och medel, som i och fr sig synes innebra ngot komiskt. Den estetiska litteraturen tyder i sjlfva verket p att det mtte ligga ngot infektist i den estetiska uppenbarelseform vi hr ha att gra med. Nr en respektabel filosof bemdar sig om att interpretera och kommentera en komisk situation, s kan det ej hjlpas att det frn forskningsmnet faller ett visst skimmer fver forskaren. Men detta roande intryck r likvl af fvergende art; det blir icke bestende om man frdjupar sig i studiet af den estetiska litteraturen. Den som tillbragt en lngre tid med att arbeta sig in i de vetenskapliga teorierna om komikens vsen, trttnar snart p att se huru det komiska, som Jean Paul har uttryckt det, endast som en objuden gst har gtt in i filosofernas definitioner. P grund
227

af erfarenhet kunna vi frskra att arbetet i lngden icke r lustigt alls, och knappast ens underhllande. Vill man undvika att gra sig ljlig eller trkig, s r det frsiktigast att icke inlta sig p ngra alltfr vidlyftiga begreppsutredningar om komikens vsen. Vi skola drfr inskrnka oss till att i korthet karaktrisera de viktigaste af teorierna fr denna stmningstyp samt till att i sammanhang drmed i hastig fversikt genomg de frnmsta arterna af komiska freteelser. Sedan detta blifvit gjordt, skola vi ska utrna, om icke ngon af de anfrda teorierna, eller mjligen en kombination af ngra bland dem, kan frhjlpa oss till en viss helhetsuppfattning om det komiska som estetisk uppenbarelseform. Bland de tnkare, som skt definiera komiken, har man i frmsta rummet att nmna Aristoteles. Det komiska, heter det i hans Poetik med en formulering som synes grunda sig p ngra tidigare uttalanden hos Platon r ngot felaktigt eller fult, som hvarken r smrtsamt eller skadligt. Liksom alla Aristoteles' definitioner innehller fven denna, trots sin knapphet, mycket som r riktigt, och det beror ej uteslutande p det stora namnets auktoritet, att den utfvat ett betydande inflytande p senare frfattare. De filosofer, som fatta det skna som en kraftens och sundhetens yttringsform,
228

och de som i det skna se en dold ndamlsenlighet, mste ju knna sig anslagna af att det komiska, hvilket i mnga afseenden framstr som en motsats till det idealestetiska, slunda blir bragt i samband med det fula. Disharmoni, ndamlsstridighet eller ohlsa, med ett ord, ngot felaktigt eller fult;, hvilket icke r, eller icke betraktas som, skadligt eller smrtsamt kan man ju i sjlfva verket iakttaga i de flesta komiska freteelser. Sdana intryck ro i enlighet med sin natur gnade att framkalla olust eller att frefalla oss skadliga. Men nr vi skratta t dem, glmma vi det misshag de vcka, och all den fara med hvilken de hota. Den begynnande olusten frbytes i lust, och ur negerandet framgr ett bejakande, p samma stt, om ocks ej af samma anledning, som vid intrycket af sublima freteelser. En sdan konflikt mellan tvenne motsatta sjlstillstnd ligger vl till rtta fr det slags begreppskonstruktioner, af hvilka de spekulativa filosoferna sammansatt sina estetiska system. Drfr kunna vi ofta iakttaga att den gamla grekiska tanken, i hgfilosofisk omkldnad, terupptrder hos den nyare tidens teoretiker. Sin sttligaste formulering har den ftt i Arnold Ruges definition, enligt hvilken det komiska r det samma som en pnyttfdelse ur den frdunkling, som vllats af att ndligheten segrat fver iden i fulhet, sknhetens teruppblickande, och besinningens andeblixt ur andens frmrkelse.
229

Allt detta r onekligen ett rtt underligt sprk. Men det blir, liksom det mesta af hvad som skrifvits p Hegelianska, begripligt om man utbyter de filosofiska begreppen mot psykologiska data. Fulheten kmpar icke i verkligheten mot sin motsats, och blir icke fvervunnen af denna, men den kan frlora sin betydelse fr vrt medvetande. Drfr svarar innebrden af Ruges teori rtt vl mot hvad Dugald Stewart uttryckt i termer fr vr erfarenhet, d han sagt att de komiska freteelserna ro sdana sm ofullkomligheter i mnniskors karaktr och upptrdande, som icke framkalla ngon moralisk indignation och ej heller frstta oss i den melankoli, som vckes vid synen af depravation. Fr att ett sdant intryck skulle uppst frutsttas vissa betingelser i den yttre verkligheten, d. v. s. felet eller ofullkomligheten fr ej vara alltfr stort. Men det frutsttes fven ett visst betraktelsestt hos oss, ty vare sig Aristoteles menat det eller ej fven det minsta fel och den minsta ofullkomlighet mste fr en strng uppfattning te sig smrtsamt eller skadligt. Slunda ledes man tillbaka dill den punkt, frn hvilken all frklaring af de estetiska tillstnden har att utg: det intresselsa seendet. Det fula som, dels p grund af det stt p hvilket det framtrder i verkligheten, och dels p grund af det stt p hvilket vi betrakta det, icke hos oss vcker ngra tankar p vr egen eller andras vl230

frd, d. v. s. som str isoleradt frn hvarje samband med vrt praktiska lif, blir ett komiskt intryck, af hvilket vi kunna njuta estetiskt. I en sdan omformulering ger Aristoteles' definition onekligen en viss tillmplighet p mnga arter af komiska intryck. Men vi kunna icke sl oss till ro med dem, ty vi finna snart att den r alltfr vid. Det finns mycket ndamlsstridigt, oharmoniskt och osundt i vrlden, ur hvilket vi med ingen abstraktion frm utdraga ngon komisk lust. Det finns fult som, huru oskadligt och smrtfritt det n m te sig, aldrig blir annat n trkigt och deprimerande. Ur .de teorier, som grunda sig p Aristoteles' definition, kunna vi drfr icke hmta annat n en negativ bestmning af komikens vsen. De gifva oss upplysning om ett af villkoren fr njutningen af komiska intryck, men de lra oss icke frst hvad det r som ger anledning till sjlfva njutningen. Ett svar p denna frga kan erhllas endast om 'man riktar sin uppmrksamhet p de sjlstillstnd, som vckas af komiska intryck. Detta mne ter synes icke om man undantager ngra fragmentariska och flyktiga uttalanden hos Platon och Cicero -- ha intresserat de antika filosoferna. Hos den nyare tidens frsta stora tnkare, Descartes, finner man dremot ngra mrkliga reflexioner, som tminstone medelbart hnfra sig till lran om det komiska. I sin bok om passionerna har Descartes
231

nmligen anslagit ett kort kapitel fr frljligandet. La moquerie ou la de'rision, sger han, r en sammansmltning af gldje och hat, som uppstr nr vi iakttaga en liten olycka hos en person, hvilken vi anse frtjnt af denna olycka. Vi hata olyckan, men vi gldjas fver -att se den rka en som vi anse frtjnt draf, och nr detta intrffar ovntadt, s leder fverraskningen till att vi skratta. Men olyckan fr ej vara stor, ty d kunna vi ej tro att den lidande personen r frtjnt af den, svida vi nmligen icke ro illvilliga, eller knna ett starkt hat mot personen i frga.; Denna definition ger sig, som synes, icke ut fr att frklara mer n en enskild komisk freteelse. Den gller frljligandet mer n det ljliga. Men det r i alla fall skl att anfra den, drfr att den i en utvidgad formulering ger uttryck t de tankar, som antrffas hos Platon och Cicero, och drfr att den erbjuder en rtt intressant analogi med de skuld och rttfrdighetslror som, delvis p grundvalen af Aristoteles' teori, utarbetats till frklaring af den tragiska lusten. Drtill bildar Descartes' kapitel om frljligandet en naturlig fvergng till Thomas Hobbes' lra om skrattet, hvilken ter varit af afgrande betydelse fr de estetiska teoriernas utveckling. Hobbes' ryktbara statslra grundar sig, som bekant, p en djup och bitter knnedom om mnniskonaturen. Och ngonting af denna bitterhet
232

framtrder fven, synes det, i hans lra om det komiska. Han har, liksom Descartes, iakttagit att vi kunna gldjas t sm olyckor, som trffa vra medmnniskor. Men Hobbes inskrnker sig icke till att hrleda endast frljligandet frn en sdan mer eller mindre sjlfvisk tillfredsstllelse; han anser att allt skratt fverhufvud ger uttryck t en pltsligt vckt sjlfknsla, som framgr ur frestllningen om vr fverlgsenhet i jmfrelse med andras underlgenhet, eller i jmfrelse med en underlgsenhet hos oss sjlfva vid ett tidigare tillstnd. Genom en sdan definition vill han frklara, hvarfr vissa oskna intryck kunna vcka en lustfrnimmelse: man gldjes fver dem drfr att man triumferar i medvetandet om att sjlf vara fri frn de ofullkomligheter man bevittnar hos andra. Denna frklaring grundar sig obestridligen p en trffande iakttagelse, om hvars riktighet man har mnga tillfllen att fvertyga sig. Andras ofullkomligheter, och andras sm motgngar, vcka gldje hos den allmnhet, som roas af krymplingars missbildade kroppar och af clowner, som bli sparkade eller pryglade. Denna primitiva lust ter sig visserligen i ngon mn frfinad, d den framkallas vid synen af andlig underlgsenhet och andliga nederlag. Men fr en god del af publiken r njutningen af komisk skdespelarkonst och komisk diktning rtt litet skild frn den njutning, som bjudes
233

p en cirkus. Om ocks omedvetet, eller endast halft medvetet, frbinder den sig med en behaglig tillfredsstllelse fver att man sjlf r hjd fver narraktigheten och gr fri frn frdmjukelserna. Drfr r det icke frvnansvrdt, att mnga frfattare skt definiera komikens vsende genom att kombinera Descartes' teori om frljligandet med Hobbes' lra om skrattet. Coquelin Cadet t. ex. den store skdespelarens yngre broder, som sjlf var en framstende farsaktr sger i sin bok Le rire, att skrattet r ett uttryck fr den egoistiska gldje man erfar vid att bevittna andras olyckor, d man sjlf befinner sig i en tryggad position. En sdan uppfattning, hvilken oskt lter sig jmfras med de i lran om det tragiska s ofta citerade Lucretianska verserna om njutningen af att frn stranden iakttaga en annans mdor p det stormiga hafvet, ger oss emellertid icke frklaring p mer n en srskild art af skrattretande freteelser. Och den erbjuder oss ingen upplysning om det komiska som estetisk uppenbarelseform. Ett betraktelsestt, i hvilket det egoistiska vlbehaget vore frhrskande, kunde ju svrligen kallas intresselst. Huru allmnt mnskligt det n m vara att triumfera fver andras underlgsenhet, och huru mycket af en sdan triumfknsla det n m bemnga sig med njutningen af komiska intryck, s mste likvl denna njutning frsvidt den fverhufvud skall ga
234

ngon estetisk betydelse -- basera sig p en mindre sjlfvisk frnimmelse. Fr att en estetisk knsla skall uppst, kan det ej heller vara nog, att uppmrksamheten afledes frn det dolda sjlfbehaget i en frnimmelse af egen fverlgsenhet. Det komiska skulle fr all tid stanna utanfr den egentliga konstalstringens och konstnjutningens omrde, om Nietzsche hade rtt i sin aforism: Lachen heisst schadenfroh sein, aber mit gutem Gewissen. Hela begreppet skadegldje, och alla begrepp som drmed ga ngot samband, mste aflgsnas frn definitionerna, innan dessa kunna erhlla ngon estetisk tillmplighet. Ett 'sdant aflgsnande har i sjlfva verket fretagits af Professor Groos i en intressant begreppsutredning, genom hvilken han fr den estetiska teorin skt utnyttja samma iakttagelser som tidigare gjorts af Hobbes. Groos srskiljer nmligen det komiska som estetisk uppenbarelseform frn den komik, som framtrder i det utomestetiska lifvet. Nr man, sger han, sjlfbeltet skrattar t en annans underlgsenhet eller frdmjukelse, fverlmnar man sig t en knsla, som har intet att gra med de estetiska sjlstillstnden. Men denna knsla blir estetisk om man, fr att sympatiskt frst det komiska intrycket, sjlf infrlifvar sig med den frmmande underlgsenheten, och i sitt medknnande gr sig delaktig af en annans ljlighet. Den grofva lusten fver egen fverlgsenhet trnges tillbaka och i dess stlle in235

trder en ltt och fri stmning, under hvilken man liksom p lek turvis frsnker sig i det komiska och turvis hjer sig fver detsamma. Genom att slunda vid alla estetiskt-komiska intryck frutstta ett slags tillgnelse af den underlgsenhet man roar sig t, sker Groos bringa hela den komiska konstalstringen in under en enda formel. Det kan icke heller nekas, att han med mycken fyndighet frmtt dagalgga, det en slags frdlad fverlgsenhetsknsla gr sig gllande i ett stort antal exempel p komisk njutning. Men det r andra sidan uppenbart, att det i mnga fall behfves anstrngning fr att kunna genomfra reducerandet af alla komiska frnimmelser till en triumf fver frmmande och tillgnad underlgsenhet. Och det synes oss, som om det vore en ffnglig mda att ska fretaga en sdan hrledning. Det som r riktigt i Hobbes' och Descartes' observationer kan tillvaratagas, utan att man alls, ens i ngon form, behfver upprtthlla tanken om en fverlgsenhet hos betraktaren gentemot den han i sin betraktelse roar sig t. Fr att kunna utdraga det vsentliga ur det skdningsstt, som framtrder i alla de senast omtalade teorierna, mste man emellertid inlta sig p frgan om skrattets ursprung. Denna frga fr visserligen icke sammanblandas med frgan om det komiska, ty om ocks allt komiskt uppvcker skratt
236

eller smleende, eller tminstone en tendens till smleende, s finns det mnga slag af skratt, som icke ha ngot att gra med komiska frnimmelser. Skrattet kan tjna som uttryck fr s olikartade knslor som t. ex. gldje, vlvilja, frlgenhet, fverraskning och frtviflan, och det kan t. o. m. upptrda som en ren reflexrrelse d man blir kittlad. Men om det slunda mste anses oriktigt att, som ngra amerikanska frfattare gjort det, rent af grunda sjlfva studiet af det komiska p en underskning af skrattet, s kan man likvl icke frestlla sig annat, n att man ur teorin om skrattets natur skall kunna f en viss hjlp fr studiet af den estetiska uppenbarelseformen. Man br ju bland de olika arterna af skratt kunna srskilja ngon art, som r ett typiskt uttryck fr de komiska frnimmelserna. Och om man kan bilda sig en sannolik frestllning om huru denna yttring frst uppsttt hos mnniskor, som nnu icke gt ngot utveckladt estetiskt lif och ngon uppskattning fr komik, s br man drmed vinna en mjlighet att bestmma det grundlggande elementet i den komiska upplefvelsen. En sdan hypotetisk frestllning om det s att sga fr-estetiska skratt och om de fr-estetiska frnimmelser, som fregtt uppskattningen af komiska intryck, vinner man genom att fullflja en tanke, som blifvit framkastad af Alexander Bain i hans arbete om knslornas och viljans psykologi.
23'7

Bains uppfattning stmmer i mnga afseenden fverens med Hobbes' teori och har tydligen blifvit pverkad af den. Men Bain har drtill, synes det oss, rnt inflytande af Herbert Spencer, som i sin lilla essay om skrattets ursprung gett en fysiologisk frklaring p sjlfva skrattrrelsernas uppkomst. Genom att komplettera Hobbes' teori med denna fysiologiska lra, har Bain frmtt undvika det som varit ensidigt i hans store fregngares betraktelsestt. Han tnker sig nmligen att skrattet ursprungligen varit ett uttryck fr den maktfrnimmelse mnniskan erfarit, d hon lyckats fvervinna en motstndare. Att denna yttring blifvit frknippad med triumfknslan, som Hobbes gjort gllande, och med skadegldjen, som Descartes och s mnga efter honom psttt, skulle slunda te sig som en naturlig fljd af de omstndigheter, under hvilka skrattet uppsttt. Men det vore likvl, enligt Bains framstllning, hvarken triumfknslan eller skadegldjen som framkallat skrattet. Den enda orsak, heter det, som man kan beropa fr denna uttrycksrrelse, r att vi efter en stor kraftanstrngning, nr resultatet vl blifvit uppndt, 'knna ett behof af att slppa ut ngan, och detta frsiggr i skrattets spasmodiska utbrott. Genom upprepade associationer, som mhnda lagt grunden till en rftlig disposition, har skrattet [sedermera] s intimt frbundits vid frnimmelserna af makt, herravlde och
238

seger, att det kommit att tjna som ett utlopp fr starka lustknslor i allmnhet; och p grund af samma associationer har medvetandet om att man vcker lje hos andra blifvit en af vra bittraste olustfrnimmelser. Det r, som synes, endast i en hastig antydan Bain har skt skizzera skrattets utvecklingshistoria. Det kan fven anmrkas, att man icke frklarar mycket med den mer mlande n vetenskapliga beteckningen att slppa ut ngan. Men den tanke, som legat till grund fr detta ingenirsuttryck, blir lttare begriplig om man i Spencers essay lser om huru vid uppkomsten af komiska frnimmelser en nervspnning, som icke funnit sitt utlopp lngs de kanaler, mot hvilka den riktat sig, i stllet utlser sig i konvulsiviska rrelser i struphufvudet och respirationsorganen, d. v. s. p den vg dr starka knslor s ofta uttrycka sig i tal och sng. Och om man stller tillsamman Spencers och Bains frklaringar, s kan man bilda sig en rtt skdlig frestllning om urskrattet hos den vilda mnniska, som segrat i en kroppslig tvekamp. De kluckande rrelserna i halsen och den lifliga vibreringen i andningsmusklerna ha, s tnker man sig, verkat som en utlsning fr det fverfld af kraft, som frblifvit oanvndt, d fienden fallit till marken. Kroppens styrka har varit spnd till det yttersta fr att fvervinna ett motstnd, och d motstndet
239

vikit undan, har spnningen befriat sig i ett klingande ha ha ha. Man kan fven ltt frst att detta lte, eller rttare de rrelser genom hvilka det frambringas, genom association frbundits vid andra frnimmelser af fverfldande kraft, vare sig kroppslig eller andlig. Skrattet skulle slunda ftt betydelsen af ett uttryck fr maktknsla, hvilket uttryck visserligen kan verka pinsamt frdmjukande p dem som ej frm frena sig om detsamma, men hvilket i och fr sig icke behfde uppfattas som annat n en utlsning af samlad och oanvnd spnnkraft. Med denna uppkonstruerade utvecklingshistoria kan man emellertid frklara endast en srskild art af skratt. Det r ju allmnt kndt, och det har framhllits fven af Spencer och Bain, att ett fverskott af hlsa och lifskraft, hvilket psykiskt frnimmes som ett allmnt vlbehag, ofta uttrycker sig i skratt eller ljen. Vid sdana yttringar kan man icke tala om ngot motstnd, som vikit undan fr angrepp och drmed ltit en kraftspnning lsa sig i skrattrrelser. Men det r att mrka att det ej heller vid dessa tillfllen kan blifva tal om ngonting som skulle motsvara en komisk frnimmelse. Den lust man erfar vid att iakttaga ngot ljligt r nmligen vl att skilja frn den naiva gldjen, och man br icke lta frvilla sig af att de bda sjlstillstnden uttrycka sig p samma stt. Lyckliga varelser ro ofta fullkomligt blottade p sinne fr komik, men de kunna det
240

oaktadt skratta mer n de bsta skmtare. Barn skratta d de ro mtta och glada, och uppvxande mnniskor skratta af idel lust att vara till. Man m blott tnka p umgngessederna under denna afundsvrda lder, d skrattet i regeln r hlften --och oftast den bttre hlften af konversationen. Den uppsparade och oanvnda vitaliteten uttrycker sig i de itererade exhalationer, som med sitt skallande ljud ge ett s frtrffligt ackompanjemang t den evigt nya texten Wir sind lung und das ist schn. Men denna fverfldande lifslust kan i alla fall ska sig andra utlopp, d. v. s. den har icke skrattet till sin enda och naturliga yttringsform. Och andra sidan finnes det mnniskor, som skulle rkas af det de La Bruy& e i sin bittra lefnadsvisdom har varnat oss fr, svida det icke vore mjligt att skratta utan att vara lycklig. Il faut rire avant que d'clre heureux de peur de mourir sans avoir ri. Fr dem som icke frfoga fver hlsans och gldjens naiva uttryck, terstr den art af skratt som kan intrda vid tillflliga kraftfverskott, d den kroppsliga eller andliga energin r strre n hvad som krfts fr att mta ett gifvet motstnd. Och denna uttrycksrrelse har enligt vr mening blifvit ypperligt karaktriserad i Bains uttalande om det segerlte som uppstr d ngan slppes ut drfr att anstrngningen ej mera r behflig. Utbyter man i den nyss citerade
-

Estetik.

241

16

skildringen den kroppsliga kraftspnningen mot en intellektuell, s pminnes man omedelbart om tillfllen, vid hvilka man sjlf har skrattat drfr, att man spnt sina sinnen eller tankar fr ngot intryck, som synts gra ansprk p samlad och skrpt uppmrksamhet, d. v. s. p sjlslig kraftutveckling, och detta intryck s pltsligt har frsvagats eller frintats. Ja, det kan t. o. m. hnda att man erinrar sig upplefvelser, hvilka i detalj lta jmfra sig med det som i det fregende blifvit sagdt om den vilda mnniskans seger fver en motstndare i kroppslig tvekamp. Det finnes slunda, fr att nmna ett exempel, i gamla engelska parker en anordning, som utstter beskaren fr en rtt egendomlig sensation. Trdgrdsmstaren har planterat hckar, som p grund af sin anlggning synas leda ut mot ngot betydelsefullt ml, och mellan hvilka den oinvigde drfr vandrar fram i frvntan p att mta ett vidstrckt perspektiv, en fri och ppen utsikt, eller tminstone ngon effektfullt placerad liten paviljong. Men nr han ntt till vgens slut fverraskas han af att stanna vid ett dike eller en grop. Den spnda frvntningen har upplst sig i intighet, och effekten r densamma som d det fysiska motstndet pltsligt viker undan fr vildens angrepp. Drfr r det icke s underligt att dessa hckar i den engelska trdgrdslitteraturen benmnas-Ha-Ha-hckar. Man skrattar d man gtt igenom dem, och detta skratt r ett uttryck
242

fr den frnimmelse man erfar vid komiska intryck. Det r nmligen, ssom mnga frfattare framhllit, utmrkande fr komiken till tskillnad frn den barnsliga och omedelbara gldtigheten att det i densamma ingr ett visst, om ocks ofta omrkligt och omedvetet element af besvikelse. En sdan besvikelse saknas vl icke helt ens i den segerknsla, som intrder d en fysisk motstndare ovntadt blifvit fvervunnen ty det r tomhet i alla alltfr ltta triumfer -men den blir i alla fall vida mer accentuerad, d en intellektuell kraftspnning visat sig ha varit fverfldig. Frvntningar gckas, en lyftning frbytes i fall, och s uppstr den specifika och blandade stmning, i hvilken lustelementen, som motsvaras af kraftfverskottet, visserligen ha en afgjord fvervikt fver olusten, men i hvilken man likvl endast finner en fattig ersttning fr naiva mnniskors osammansatta och meningslsa munterhet. Sdan r den uppfattning om komikens vsen man vinner genom att kommentera, och delvis komplettera, de engelska filosofernas lror. Ehuru Bain och Spencer icke utdragit alla de evolutionistisktestetiska konsekvenserna af sina egna underskningar om skrattets ursprung, torde den framstllning hr blifvit gifven likvl i det vsentliga fverensstmma med deras allmnna betraktelsestt. Nr Bain frklarar det komiska, sger han nmligen att det r
243

ett intryck vid hvilket ngon personlighet eller freteelse, som besitter en viss vrdighet, degraderas frn sin vrdighet under omstndigheter, som icke vcka ngon annan starkare sinnesrrelse. Det komiska, heter det, framkallar drfr hos skdaren en knsla af befrielse frn tryck, och en frnimmelse af makt. En likartad uppfattning ligger till grund fr Spencers definition, enligt hvilken det komiska beror p att skdaren utsttes fr en pltslig fvergng frn stora ting till sm, fr en descending incongruity. Dessa uttalanden, som kunna motiveras med rent fysiologiska hnvisningar till den oanvnda kraftspnningens utlsning i skratt, stmma emellertid slende vl fverens med de begreppsbegrnsningar, som utfrts af de spekulativa filosoferna. Redan Kant hade slunda i sin Kritik der Urtheilskraft definierat skrattet som en affekt, hvilken framtrder d en spnd frvntan pltsligt upplser sig i intet. Och om man, som vi anse det, kan sga att detta pstende icke af Kant blifvit bevisadt med ngra fvertygande argument (hvarfr det icke heller synts ndigt att framstlla Kant som en fregngare till de engelska filosoferna), s ha senare tyska estetiker med std af mer ingende detaljunderskningar hfdat samma betraktelsestt. Fr Jean Paul r slunda det komiska ngot ondligt litet, som str i motsats till ngot upphjdt, och fr Vischer
244

bildar detta samma motsatsfrhllande grundvalen fr en serie skarpsinniga konstruktioner, som visserligen till sin formulering ro dialektiskt spekulativa, men icke desto mindre stdjas af ett rikt frrd af trffande verklighetsiakttagelser. Slutligen har professor Lipps r 1898 i en strngt metodisk, psykologisk och estetisk bevisfring utvecklat en teori, som r nra beslktad med Bains och Spencers lra. 1 sin med rtta hgt uppskattade underskning Komik und Humor sger nmligen Lipps att frnimmelsen af komik uppstr i det att ngot vare sig i sig sjlft eller fr oss betydelsefullt och intryckskraftigt, fr oss eller i oss gr miste om sin betydelse eller sin frmga att gra intryck. D det ter gller att frklara hvarfr denna process, i trots af den olust som fljer med hvarje besvikelse, hos oss vcker njutning, s heter det i Lipps' bok att grunden till den komiska lustknslan str att finna i det frhllandet, att den psykiska kraft vi frfoga fver r strre n den kraft p hvilken intrycket gr ansprk. Det r denna kraftfvervikt som ger den komiska frnimmelsen dess gldtiga, ltta och lekande karaktr. fven hr har man slunda att gra med en teori, hvars innebrd vinner skdlighet, om man tnker tillbaka p bilden af en segrande kmpe, hos hvilken fverskottet af oanvnd styrka lser ut sig i skratt, nr fiendens motstnd pltsligt vikit undan fr hans angrepp.
245

Det br med eftertryck framhllas att den tyska frfattaren icke frefaller att p ngot stt ha blifvit pverkad af de engelska filosoferna. I sin historiska fversikt omnmner visserligen Professor Lipps med ett visst erknnande bde Spencers och Bains definitioner p det komiska. Men den underskningsmetod, genom hvilken dessa definitioner blifvit hrledda, r honom frmmande, och han reserverar sig med skrpa mot alla frsk att grunda en estetisk behandling af komikens vsen p studium af skrattets fysiologi. S mycket mer betyder det att just denna ringaktade lra om skrattet i detalj ger std t professor Lipps' egen uppfattning. Hans teori intager drfr en central stllning bland de filosofiska och naturvetenskapliga doktrinerna. Den frenar i sig de vsentliga elementen i de tidigare definitionerna, och det r den som bst lter den estetiska komikens egendomlighet komma till sin rtt. Men detta r nnu icke liktydigt med att Lipps' definition, eller ens den allmnna uppfattning som gr sig gllande i den, skulle visa sig giltig med afseende alla tnkbara arter af komiska intryck. Lsaren har antagligen redan sjlf pmint sig mnga skmt, hvilka frefalla att gra motstnd mot alla frsk att inordna dem under den uppstllda formeln. Det kan ej heller frnekas att Lipps haft en stor mda att bevisa tillmpligheten af sin teori, och att man gjort mnga anmrkningar mot hans stt att
246

tolka de exempel han beropar. Alla dessa anmrkningar behfva ej hr refereras, och n mindre bemtas, d det ju icke fr oss gller att dagalgga den ena eller andra definitionens absoluta riktighet. Men vi kunna icke underlta att med beropande af ngra exempel uppvisa huru det betraktelsestt Lipps fretrder i alla fall r vida mindre ensidigt n hvad mnga kritiker psttt. Hrvid knna vi oss emellertid icke tvungna att vare sig vid valet af exempel eller vid tolkningen af dem flja den metod Lipps sjlf tillmpat i sin argumentering. Det r vid behandlingen af den komiska uppenbarelseformen, liksom med afseende alla friga estetiska kategorier, lmpligast att begynna med de intryck man mottager vid betraktande af sina gelikar. Mnniskan sjlf r fr mnniskan det mest komiska af allt. Om det r sant, som Rabelais sagt det, att ensamt mnniskan kan skratta rire est le propre de P/tomme s r det ej mindre sant att mnniskan r mer att skrattas t n ngra andra lefvande varelser. Man kunde t. o. ni. pst, att allt icke-mnskligt lif blir komiskt endast i den mn det af oss frmnskligas och i de fall det sjlft sker upptrda som mnskligt. Djuren t. ex. ro sllan komiska i och fr sig, men vi skratta t dem, d vi i deras gestalt eller deras rrelser igenknna ngot som pminner om vrt eget slkte. S kan med rtta mnniskans komik betraktas som typisk
247

fr det komiska fverhufvud. Men i denna typ fram, trda mnga olika variationer och mnga grader af komisk verkningskraft. Ett barn r i regeln icke s ljligt som en fullvuxen, och barnet blir mest skrattretande d det i sitt upptrdande sker efterlikna de fullvuxna. Bland dessa ter ro mnnen ljligare n kvinnorna, ssom det framgr redan af litteraturhistorien. Ty huru f ro ej de kvinnliga lustspelsfigurerna i bredd med mngden af manliga farsgestalter. En kvinna, som icke strcker sin strfvan ,utfver sitt trnga, men i all sin begrnsning stora lifsomrde, str nstan otkomlig fr allt frljligande. Mannen dremot, hvars hela lif r en anstrngning att n utfver grnser, r af en rent biologisk nd; vndighet dmd att blifva det komiska djuret framom alla andra. Hans stllning och hans verksamhet utstta honom oafltligt fr att framst i ljliga situationer. Och om man rtt granskar dessa situationer s finner man oftast att det komiska intrycket beror p att betraktaren beredt sig p ngot stort eller betydelsefullt, och att hans frvntning blifvit sviken. Allt som frsker, eller synes frska, att vara ngot annat n det egentligen r, mste ngon gng komma att blotta sitt verkliga vsen och drmed erbjuda t skdaren ngot litet i stllet fr det stora han ledts att vnta. Detta r orsaken till att djuren verka ljliga i och med detsamma vi betrakta dem som dliga
248

kopior af mnniskor, att barnen vcka vrt skratt d de med sitt upptrdande gra ansprk p att behandlas som fullvuxna, och att mnniskan blir komisk d hon sker hja sig fver den roll, till hvilken hennes stnd, hennes frmgenhet, hennes styrka eller hennes begfning hnvisar henne. Hvar djrf strfvan, vare sig den ledes af ffnga eller relystnad, r frbunden med risken att framst som komisk, och denna risk r s mycket strre, ju mer den strfvande, med ett hgtidligt och allvarligt stt att ftta sin uppgift, accentuerar kontrasten mellan hvad han vill vara och hvad han r. Drfr kan endast en stndigt uppmrksam, ironiskt humoristisk medvetenhet om den egna begrnsningen skydda sin man fr den oafsedda komikens fdror, liksom andra sidan samma medvetenhet hindrar honom att ngonsin n de stora resultat, som vinnas endast under risken att misslyckas. Det vore emellertid ortt att pst det endast de ofrsiktige erbjde betraktaren det komiska skdespelet af ngot litet, som trder i stllet fr det vntade stora. Denna kontrast kan framtrda i allt mnskligt lif, drfr att mnniskan, i sitt dualistiska vsen, gmmer element af en lgre natur, hvilken stndigt hotar att bryta fram vid sidan af den hgre. I de civiliserade lefnadsformerna dljes denna natur enligt fverenskommelse, men den gr sig likvl, trots all ngslig varsamhet, oupphrligt pmint. Och
249

drmed uppstr ett af de typiskt komiska motiv, man oftast mter i litteraturen och konsten. Det oanstndiga, som i och fr sig r icke-estetiskt, och t. o. m. anti-estetiskt, kan vcka ett komiskt intryck, nr det pltsligt lter oss se huru mnniskan, trots all sin ideella strfvan, likvl r ohjlpligt bunden vid naturens mkliga och ljliga ndvndigheter. Det trnger sig upp genom den konventionella hyfsningens yta liksom ett bud om den kreaturlighet vi ro tvungna att erknna som vr. Och vare sig det oanstndiga fverraskar oss som en besvikelse d det berfvar oss illusioner, eller som en befrielse d det bryter tvnget af strnga konventioner, s framkallar det i fverraskningens gon-_ blick den effekt, som intrder d ngot stort eller hgt frbytes i ngot lgt eller litet. Det r som om lifvet blefve demaskeradt, och vid livade demaskering kan man tala om ngot intryckskraftigt som, fr att anvnda Lipps' formulering, gr miste om sin frmga att gra intryck. Frn dessa exempel ledes man oskt fver till en annan grupp af komiska frnimmelser. Allt okndt ger ju, i den mn det r hemlighetsfullt eller obegripligt, en verkningskraft som frsvagas i och med det vi bli frtrogna med detsamma. Det gr ansprk p en spnning af uppmrksamheten, hvilken utlses s snart intrycket frlorat sin svrfattlighet. Drfr r det endast naturligt att igenknnandet r en
250

psykisk process, som ofta alldeles oreflekteradt uttrycker sig i skratt eller le-ende. Man kan fven ltt frst hvarfr frkldnad, med efterfljande afkldande af den frmmande kostymen, varit ett s omtyckt uppslag fr barnsliga skmt och naiva lustspel. Denna maskerings- och demaskeringslek r fven vida allmnnare n man vid en flyktig granskning frestller sig, ty det r icke endast mnniskor som kunna dlja sig i lnade drkter. fverallt dr man igenknner ngot vlbekant under en frvillande frkldnad, upplefver man en komisk frnimmelse. Och komiken i en sdan frnimmelse blir desto mer framhfd, ju mer det frkldda afsljar sig som ngot relativt betydelselst, d. v. s. ju strre skillnaden r mellan det mtt af psykisk kraft man beredt sig p att anvnda, och det kraftmtt som det slutliga intrycket gr ansprk p. Effekten af det ovntadt lillas pltsliga framtrdande lter med srskild frmn iakttaga sig i de frkldnadsspel, som spelas med de sprkliga uttrycken. Orden ha ju, liksom mnniskorna, en hgtidsdrkt och en hvardagsdrkt, och ordens betydelse kan maskeras, s att de med sitt upptrdande i satserna erbjuda lsaren eller lyssnaren en frvirring och en fverraskning. Det r denna fverraskning, som bildar det vsentliga innehllet i de komiska tillfllighetsdikter man benmner ordlekar. Granskar man nrmare de intryck man mottager af
251

en ordlek, s finner man i regeln att det p en gng irriterande och roande i skmtet har sin grund i att man beredt sig p att uppfatta ett ord i en viss hgre och djupare mening, och s pltsligt vckes till insikt om att ordet i sitt ifrgavarande sammanhang br uppfattas i en vida enklare och banalare mening, d. v. s. man har vntat sig ngot allvarligt, stort eller betydelsefullt, och finner sig stlld infr ngot smtt. I ordlekarna kan man drfr finna mnga slende bevis p riktigheten af den uppfattning om det komiska, som uttalats af Kant och utfrligt motiverats af Lipps. Dessa samma former af skmt kunna emellertid ge ett tminstone skenbart std fven t dem, som opponera sig mot Kants och Lipps' teori. Det erknnes antagligen allmnt att man infr ordlekar stdse upplefver en fverraskning, men det har bestridts att fverraskningen alltid skulle frbyta ett stort i ett litet. Den komiska effekten, har man sagt, kan lika vl intrda, om ett litet pltsligt blir utbytt mot ngot stort. Det finnes, pstr man, icke blott ordlekar, utan fven andra skmt, vid hvilka det senare intrycket representerar ngot strre n det frsta intrycket ltit vnta. Det fr komiken vsentliga vore drfr det att osammanhriga ting p ett fverraskande stt blifvit sammankopplade med hvarann snarare n det att ngot betydelsefullt upplst sig i betydelselshet. Man br fven med252

gifva, att det kan anfras exempel p komiska freteelser hvilka, som det synes, lta betraktaren frflytta sig frn ett lgre till ett hgre plan. Men det kan enligt vr mening genom en noggrannare analys uppvisas, att frestllningarna om en sdan stigning bero p en missuppfattning af det verkliga frloppet. Den komiska betraktelsen rr sig, som Spencer framhllit, icke i riktningen nedifrn uppt, utan den lper nedfr en utfrsbacke. Att s r fallet kan t. o.. m. dagalggas med hnvisning till exempel, som enkom blifvit valda fr att bevisa den motsatta uppfattningen. Professor Lipps har slunda kunnat till sin frmn utnyttja en anekdot, hvilken Herkenrath beropat till std fr sin sikt om att ett komiskt intryck kan uppst fven d ngot stort och betydelsefullt pltsligt trder i stllet fr ngot litet man beredt sig p att mta. Anekdoten r i och fr sig otrolig, och har tydligen blifvit uttnkt fr argumenteringens skull, men detta gr icke den mindre lmplig fr tolkning. Herkenrath har frestllt sig att han frn ett kldskp hr ett prasslande ljud. S ppnar han drren fr att slppa ut den katt, som han antager blifvit instngd dr. Men i stllet fr detta lilla finner han hvad kan ej en lrd mans fantasi hitta p 'sin egen svrfar i kldskpet, och han skrattar fver att mta ett s mycket strre intryck An han vntat. Detta skratt kan man fven ge honom rtt
253

till, ty det r vl troligt att en och hvar skulle tminstone smlett vid en liknande situation. Men de flesta hade vl i fverensstmmelse med Lipps' frklaring funnit det ljliga icke i att den vntade katten frvandlats till en mnniska, utan i att' en mnniska sjunkit till kattens niv. Det r, sger Lipps med full rtt, ngot respektabelt som frlorar sin vrdighet, d en vrdnadsvrd man rkat i en belgenhet lik den i hvilken Herkenrath placerat sin svrfar, och det r drfr fven i detta fall en fvergng frn stort till litet, som vcker det komiska intrycket. Samma frklaringsstt kan enligt vr mening tillmpas med afseende de ordlekar, i hvilka ett hgre begrepp fverraskar med att trda i stllet fr ett lgre. Sdana ordlekar antrffar man t. ex. i medeltidens skolastiskt-teologiska litteratur. De ha mhnda icke alltid kommit till i ngon medvetet komisk afsikt, ty de ro ofta instuckna i allvarliga argument. Men de framkalla icke desto mindre hos en modern lsare ett smleende. Och nr man t. ex. smler fver att i en framstllning af Madonnans egenskaper mta en lek med bokstfverna i hennes namn s som i det fyndiga tillgget till den bibliska texten om vattnets skapande: Congregationes aquarum appellavit maria, sed congregationes gratiarum appellavit Maria s roas man icke af att se det jordiska, Och drfr relativt obetydliga hafvet
254

vxa ut till den stora frestllningen om gudomens moder, utan man roas af att se ett allvarligt begrepp bli freml fr en lekande bevisfring. Hvad har svrfadern att gra i kldskpet? och hvad ha madonnans egenskaper att gra med en accent p ett i. Det r sdana frgor man gr sig vid alla ordlekar, drfr att det i dem alla finnes ngot relativt betydelsefullt, som frlorar sin vrdighet. fveriom man ej kan uppvisa ngot annat stort> som blir litet, s har man stdse i dem att gra med det stora som innefattas i sprkets karaktr af uttryck fr frestllningar och knslor, och som i ordleken drages ned frn sin hga vrdighet fr att tjna som ett medel fr en meningsls lek. Tankesymbolerna behandlas som blotta lten, och anden degraderas till bokstafvens frmn. Drfr ro alla ordlekar ett slags majesttsbrott, som icke endast krnka modersmlets helgd, utan fven insultera frnuftet. De ro gckande och irriterande skmt, som fr mnniskor med utprgladt sinne fr korrekthet kunna te sig outhrdliga. Dr Samuel Johnson t. ex., som fr frigt ingalunda saknade humor, gick s lngt i sitt hat till puns att han pstod sig hellre umgs med en strtrfvare n med en man som gjorde ordlekar, och det r antagligt att han med detta uttalande gaf uttryck t den strnga klassicismens respekt fr ordens okrnkbarhet. Den romantiska litteraturen har emellertid vnjt oss vid detta slags
255

sjlfsvld, och det finns vl numera ingen kritiker som skulle knna en moralisk indignation mot dem som .missbruka sprkets tecken till en harmls lek med ljuden. Man roar sig med ostrdt samvete t de Shakespeareska clownernas infall och t den Schillerska munkens kapucinerpredikan; ja, man kan t. o. m. erknna att ordleken som sdan kan bra upp ett litterrt tankeinnehll nr den t. ex. anvndes af Oscar Wilde fr att parodiera den tunga och ledsamma lifsskdningens importance of being Earnest. Men det kan vl andra sidan icke ens af denna konstarts ifrigaste anhngare bestridas att den pikanta retelsen i en ordlek har sin grund i den vanvrdnad, med hvilken frnuftets storhet frbytes mot de tillflliga ljud eller bokstafskombinationernas litenhet. Slunda ger fven denna form af komik en bekrftelse t Lipps' teori. Vi kunna icke tnka oss ngra komiska freteelser, som icke p oss skulle gra intryck af att ngonting relativt stort eller hgt faller frn sin hgre stndpunkt till en lgre, och detta pladask gr sig med srskild tydlighet frnimbart i ordlekarna. Om denna uppfattning ger giltighet som en allmn princip, s kan det samtidigt medgifvas att det i enskilda fall ofta r svrt att pvisa, hvad det r fr ett betydelsefullt som frlorar sin betydelse. Och det kan fven erknnas att man genom ett exklusivt tillmpande af den Lipps'ska formeln kan
256

frlora ur sikte mnga utmrkande egenskaper i komikens vsen. Det r drfr riktigast att icke frbise sdana teorier genom hvilka, ehuru de i och fr sig ro ofullstndiga, ngon enskild sida af de komiska freteelserna tydligare framhlles n i Lipps' definition. Oaktadt det slunda, fr att nmna ett exempel, icke r nog om man sger att de komiska intrycken uppst d osammanhriga ting blifvit sammankopplade med hvarann, s finnes det andra sid an mnga komiska freteelser, vid hvilka osammanhrigheten hos d6 begrepp, som frenats med hvarann i en liknelse eller en ordlek, tilldrager sig vr uppmrksamhet mer n ngonting annat. Det komiska, har mn med rtta sagt, r ett zig-zag, en string af tilldragelsernas och tankarnas frnuftiga ordning, en yttring som upphfver eller motsger sig sjlf. Det komiska r fven i mnga fall ngot absurdt, som ger oss en aning om det ofrnuftigas ondlighet. Och om man fster sig vid den verkan det komiska utfvar p betraktaren, s kan man pst att detta intryck frstter sinnet i en slags oscillering mellan tvenne poler och drmed stadkommer en frnimmelse lik den man erfar vid kittling, och som drfr fven uttrycker sig p samma stt som frnimmelsen af kittling. En sdan definition vore emellertid ngot som knappast behfver utfrligt bevisas alltfr trng fr att kunna omfatta alla arter af komik. Alltfr vida ter, och alltfr obestmda i
,

Estetik.

257

17

formuleringen, ro definitioner sdana som Schopenhauers, enligt hvilken det komiska har sin grund i en paradoxal och drfr ovntad subsumtion af 'dt freml under ett med detta freml i friga afseenden heterogent begrepp, eller Solgers, enligt hvilken det r detsamma som sknhetens hvilken frvillat sig i det hvardagliga lifvets tillflligheter och frhllanden, eller Vischers slutligen, enligt hvilken denna estetiska uppenbarelseform frklaras som en sammansmltning af id och verklighet, i hvilken verkligheten uttager sin revanch p idns bekostnad. Detta slags begreppsbestmningar ha visserligen strre vrde fr den som vill inordna de estetiska kategorierna i ett filosofiskt system n fr den som vill lra sig frst komikens vsen. Men fven en s spekulativ uppfattning som Vischers kan, ssom det framgr ur hans egen Aesthetik, med frmn tillmpas vid frklaringen af enskilda freteelser. Det komiska r fverhufvud s mngskiftande i sina yttringar att man knner sig frestad att n gifva fretrdet t den ena och n t den andra af de mnga teorierna. Ville man i en beskrifvande fversikt genomg lifvets, konstens och litteraturens olika arter af komiska intryck, s funne man sig snart tvungen att fr karaktristiken lna ngon bestmning frn nstan hvar och en af de ofvan omnmda definitionerna, hvilka, som det br
258

ha visat sig af vr framstllning, icke s mycket upphfva, som ej snarare komplettera hvarann. En sdan fversikt af komikens konst-, litteraturoch naturalhistoria faller emellertid utanfr omrdet fr de estetiska yttringarnas teori, och den behfver drfr icke meddelas i detta arbete. Det enda som hr terstr, r att nmna ngra ord om den komiska frnimmelsens betydelse fr det individuella och sociala lifvet, och om det inflytande denna frnimmelse har utfvat p mnniskans utveckling. Det komiska r nmligen, i vida hgre grad n de friga estetiska uppenbarelseformerna, bundet vid de praktiska, utomestetiska strfvandena, och det kan drfr icke undvikas att komiken gres till freml icke blott fr ett estetiskt, utan fven fr ett etiskt bedmande. Redan p de lgsta samhllsstadierna mter man skrattet, eller rttare sagdt frljligandet, som en slags social institution. Det kan som en allmn iakttagelse uttalas, att icke blott vildar, utan fven obildade bland de s. k. kulturfolken se ngot komiskt i nstan allt, som r ovanligt och fverrraskande (n. b. s vida detta ovanliga icke r skrmmande). Fr en svart infding ro de hvita ljliga, medan ter en hvit man skrattar t de svarta. Och bland mnniskor af samma ras anses i regeln de som skilja sig frn den gemensamma typen behftade med ljevckande egenskaper. Grannfolk frljliga stdse, som ordsprken och skmtvisorna intyga,
259

hvarandras utseende och upptrdande. Om den rtta innebrden af detta skrattande t ovanliga intryck komma anhngarne af den Hobbes-Groos'ska och den Kant-Lipps'ska teorin antagligen fr en lng tid framt att tvista med hvarann. Men huru sjlfva yttringens psykologiska genesis n m frklaras, s kan det icke rda ngot tvifvel om att den fr slktets utveckling varit af en oberkneligt stor sociologisk fr att icke rent af sga biologisk betydelse. Vare sig att det ursprungligen varit en slags fariseisk triumfknsla, som ledt till att man frljligat dem, som i sitt utseende skilt sig frn ens eget utseende, eller att, som Lipps pstr, det komiska intrycket haft sin grund i att en frmmande mnniskotyp samtidigt synes vcka och svika ansprk p att betraktas som den normala mnniskotypen s r det tydligt, att rasernas och nationernas typrenhet befrmjats af att frmlingarna betraktats som narraktiga mnniskor, med hvilka man ej br ska ngon gemenskap. I nnu hgre grad har det fysiska idealets utveckling gynnats af att missbildade och vanskapliga mnniskor utsatts fr tljets ostracism. Slutligen ha fven brott mot den rdande moraluppfattningen ofta blifvit bestraffade med frljligande skamstraff. Det r slunda icke s f poster som kunna uppfras p komikens kreditsida. Men gentemot dem har man andra sidan att annotera mnga
260

freteelser, hvilka icke ge oss en lika frmnlig uppfattning om det primitiva skmtlynnets etik. Om det ur rashygienisk synpunkt varit nyttigt att den fysiska underlgsenheten frljligats,, s har det samtidigt varit grymt, att man roat sig t krymplingarnas och dvrgarnas ofrskyllda olyckor. Och likvl r brutaliteten icke det enda, eller ens det vrsta, fel fr hvilket man kan beskylla den lgre komiken. Det r nmligen i alla fall en ndvndig frnuftsdom, som yttrar sig i de starkas och sundas lje fver allt som r sjukligt, svagt eller vanskapligt; men det finns icke ens ngra utilitetshnsyn, som kunde anfras till frsvar fr frljligandet af dem, som afvika icke frn sknhetens, hlsans eller styrkans typ, utan endast frn ett srskildt stamideal. Om vi ocks knna medlidande med dem, som trffats af olyckan att f en alltfr stor nsa, och om vi beundra dem som bra sin nsa och sitt de som Cyrano de Bergerac, s kunna vi likvl erknna att det r mer berttigadt att skratta t en nsa, som r alltfr stor, n att skratta t en nsa som endast r olik ens egen. Den trnga stamknsla, som med fverlgsenhet frhnar allt, som ligger utanfr den egna boplatsens grnser, kan visserligen vara frmnlig fr nationalitetsmedvetandets utveckling, men den kan ingalunda vara gynnsam fr nationernas egen andliga utveckling.
261

I nnu hgre grad gller detta om den allmnt mnskliga driften att frljliga dem, som ej frmtt rtta sig efter rdande sociala konventioner. All originalitet som sdan r, p grund af sin ovanlighet, blottstlld fr ett skratt, som betjnar nivelleringens och uniformeringens syften. P samma stt bli fven tankar, som afvika frn de frhrskande, betraktade som absurda tankar, dem man kan karrikera i visshet om att f skrattarne p sin sida. tljet vrjer nmligen icke blott de fysiska idealen, utan det kan fven anvndas som ett skyddsmedel mot allt, som med sin nyhet anstrnger mnniskorna och hotar att berfva dem deras ostrda ro. Skmtet och de populra lustspelen ska, ssom Bergson med rtta framhller i sin bok om skrattet, sina offer bland dem som sticka af frn mngden. Slunda vittnar konstens och litteraturens historia om att det komiska verkat som en konservativ makt, hvilken ltit de f bli lidande fr de mngas nje. Trots allt detta vore det en oberttigad och farlig frhfvelse att frdma skmtets och lustspelens inflytande p samhllslifvet. Det m vara att den lgre komiken ofta r alltfr obarmhrtig och t. o. m. alltfr ointelligent, fr att fullt kunna uppskattas p hgre kulturstadier. Men fven den komiska frnimmelsen utvecklas jmsides med den friga utvecklingen. Om vi ej mera lika hjrtligt som vra frfder frm skratta t andras
262

nederlag eller andras underlgsenhet, s ha vi i behll det lje, som vckes af insikten om det nra och oupplsliga sambandet mellan de sm och de stora lifsfaktorerna. Hvarje vrldsskdning, som icke bygger p ett vaket medvetande om detta samband-, r dmd att bli osker och ofullstndig. Drfr r det komiska, som lr oss frst de mnskliga strfvandenas begrnsning, icke mindre ndvndigt n det sublima, som lr oss fatta mnniskans ideala mjligheter. Knsligheten fr de komiska motsgelserna kan visserligen, om den r hgt uppdrifven och om den frenas med ett bittert temperament, leda till ett hrdt och obarmhrtigt kallgrinande. Men den kan fven, dr andra lynnesfrutsttningar ro rdande, ge en friare och varmare ton t lifsuppfattningen. Huru ofta hnder det ej att ngot stort, som i sin hghet synes strngt och onbart, frlorar sin skrmmande karaktr, nr det gres till freml fr en humoristisk betraktelse. Och om de ansprk med hvilka storheten framtrder visa sig oberttigade, s fr frljligandet en etisk uppgift, nr det i skoningsls satir demaskerar de falska gudarna. Mot deras kraf p dyrkan och underkastelse gifves det intet bttre skydd n den sunda vanvrdnad, fr hvars gapskratt trollen rmna, fven om de vore stora som Dovrefjeld.

263

ELFTE KAPITLET.

DET ESTETISKA LIFVET. Det kan anmrkas, och har vl redan blifvit anmrkt af mnga lsare, att de estetiska frnimmelsernas och frestllningarnas omrde r betydligt vidare n hvad de fregende kapitlen gifva vid handen. Konsten och naturen, sger man, erbjuda oss mnga estetiska intryck, som icke lta inordna sig under ngon af rubrikerna: det skna, det sublima eller det komiska. Det vore fven omjligt att ens frska bestrida riktigheten af en sdan invndning. Men det kan icke desto mindre frsvaras, att endast de nmnda stmningstyperna blifvit utfrligt behandlade. I dessa modifikationer af den estetiska verkningskraften kan man nmligen studera alla de utmrkande egendomligheterna i den process, genom hvilken lifsintrycken gras till freml fr en kontemplativ lust. Sknheten, till hvilken man kan hnfra behaget och vrdigheten, ger ju
264

oss en frestllning om de estetiska sjlstillstnden i deras strsta Mjliga renhet, medan det sublima och det komiska representera det estetiska i dess samband med de utomestetiska upplefvelserna. Det omrde p hvilket sknheten intager den centrala platsen, nrmar sig slunda religionens och etikens flt i och med det sublima, och strcker sig med den komiska satiren in p den politiska och moraliska verksamhetens utmarker. Mellan dessa grnstyper ter antrffas talrika arter och varianter af de estetiska uppenbarelseformerna, som ansluta sig till den ena eller den andra af de stora hufvudklasserna. Och det finnes fven sdana freteelser, som i en noggrant genomfrd klassifikation mste hnfras till sjlfstndiga grupper. Det karaktristiska t. ex. behfver icke ndvndigtvis vara komiskt eller sublimt fr att kunna ge upphof till en estetisk frnimmelse. Det hemska kan, fven d det icke r upphjdt, anvndas som motiv fr en konstnrlig framstllning, ja, t. o. m. det vmjeliga och frnsttande kan utnyttjas till frmn fr de artistiska effekterna. Om det gllde att framstlla en fullstndig konst- och sknhetslra, vore det drfr ndvndigt att uppmrksamma ett vida strre antal stmningstyper n vi i det fregende ens ha omnmnt. D detta arbete emellertid icke syftar ngot annat n ett klargrande af det estetiska lifvets allmnna karaktr, har det icke ansetts behfligt att
265

redogra fr andra n de stora hufvudkategorierna. Hvad som blifvit sagdt om dem kan i det vsentliga tillmpas p alla de intryck man hmtar ur konsten eller ur den kontemplativt estetiska betraktelsen af naturen och lifvet. Det enda som hr skall ppekas r att antalet freteelser, hvilka tjna som motiv fr konstframstllningar, under den estetiska utvecklingens gng blir allt strre och strre,. Hvad en individ eller tidslder finner prosaiskt, kan fr en annan individ eller en annan generation te sig som rikt p poetiska mjligheter. S breder sig den kontemplativa betraktelsens rike fver ett allt vidstrcktare territorium, inom hvilket det gifves plats fr de mest olikartade framtoningar af den estetiska verkningskraften. Fr hvarje gng konsten riktat sitt omrde med en ny provins, ha mnniskorna vunnit en frdjupad och frfinad frmga att uppskatta naturens och lifvets estetiska kvaliteter. De' stora skapande personligheterna ha frsttt att lyfta intrycken upp ur deras hvardaglighet, och att gra freteelserna till brare af mnskliga sjlstillstnd. Fr dem som tagit lrdom af deras naturframstllning och lifsskildring, har tillvaron ftt en betydelse som den dittills saknat. Detta r hvad Hugo von Hofmannsthal vackrare n ngon annan har uttryckt, d han i sin dikt Der Tod des Tizian ltit en af den dde mlarens elever utropa:
266

Die aber wie der Meister sind, die gehen, Und Schnheit wird und Sinn wohin sie sehen.

Fr det konstnrliga seendet, som omedvetet ordnar verklighetsintrycken, s att de alla tjna till framhfvande af den frhrskande stmningen, finns det knappast ngon freteelse, som ej kunde vinna ett estetiskt vrde. Drfr gmmer det sig om man afdrager den fverdrift, som ingr i alla paradoxalt tillspetsade pstenden en mrklig sanning i de ord, med hvilka Friedrich Hebbel afslutar sin sonett till mlaren Gurlitt:
Ich mchte Bilder schaun, nicht machen knnen, Und bloss, um nichts vom Hsslichen zu leiden, Denn niemals hat's der Maler noch gesehen.

I de gonblick en konstnr r konstnr, s br man vl tolka Hebbels mening, ser han ingenting fult. Det frvirrade ordnar sig i ett betydelsefullt sammanhang; det tryckande blir en lyftande storhet; det frdmjukande blir en komisk litenhet; dr det finnes ngon gmd samklang blir den framhfd som en tonande harmoni; och dr disharmonin r rdande kan fven den bli intressant som en karaktristisk fulhet. Slunda verkar den estetiska betraktelsen som en arkimedisk punkt, med hvars hjlp mnniskan hjer hela sin lifssfr fver tillvarons hrda och tunga betingelser. De estetiska upplefvelserna bygga, s kunde man fven sga, p
267

ett slags frvandlingsmirakel, hvilket lter oss hmta kontemplativa lustvrden ur alla intryck och erfarenheter. Om en dylik hllning gentemot verkligheten blefve konsekvent genomfrd, s hade lifsvillkoren blifvit fullstndigt fvervunna, och frihetsidealet hade i trots af den bindande kampen fr tillvaron funnit sin realisering i den estetiska betraktelsen. Men drmed hade fven konsten sjlf frlorat sin innersta livsnerv, ty den r ju, som alla mnskliga yttringar, bunden vid striden och mdorna. Den innebr en strfvan mot frihet, men har likvl stdse sin rot i ndvndigheten. Denna motsats mellan den estetiska verksamhetens ursprung och dess syftning har uttryckligen blifvit framhllen redan i de frsta kapitlen af vr underskning. Men det finnes det oaktadt skl fr att nnu en gng, innan detta arbete afslutas, pminna om densamma. Det var, d det gllde att bestmma konstens vsen och frklara dess utveckling, ndvndigt att oafltligt beakta de utomestetiska faktorernas inflytande, och det r icke mindre ndvndigt att uppmrksamma detta inflytande, d det r frga om ett bedmande af enskilda konstverk eller om en allmn vrdesttning af det estetiska lifvet. Ehuru konsten icke kan betraktas som en verklig konst, om det icke i alstrandet och njutandet ingr ett element af estetisk oafhngighet, s r det andra sidan fallet, att det intresselsa skapandet ensamt fr
268

sig icke frmr gifva upphof t ngra nya estetiska vrden. Det vackra, det gracisa, det vrdiga och det sublima har icke kommit till som resultat af ngon medveten strfvan efter sknhet, utan det har framtrdt ur lifvets egen gestaltning. Drfr finnes det ingenting meningslsare n talet om att gra tillvaron sjlf till ett konstverk, som vore hjdt fver lifvets allmnna lagar. Det r det fulla, hela mnniskolifvet som ger mne fr dikt och bild. Men ett lif, som i intressels betraktelse har emanciperat sig frn tillvarons villkor, r aldrig ngot fullt lif. Med att hja sig fver lifskampen i kontemplativ frihet, vinner man fr tillfllet ett estetiskt oberoende af smrtor, mdor och svrigheter. Men dr ett sdant oberoende blifvit fullstndigt, har det kpts med frlusten af sjlfva lifsfrnimmelsen. Den konst, som terspeglade en dylik, absolut estetisk tillvaro, kunde icke verka som en befrielse frn smrtor, eller som en hvila under mdorna, utan den kunde endast tjna till att ndtorftigt dlja denna den yttersta af alla olyckor, som trycker dem hvilka frlorat frmgan att med naiv omedelbarhet erfara lifvets gldje och sorger. Och en sdan konst skulle, i stllet fr att ga betydelse som en eggande och styrkande makt, alltfr ltt kunna befrmja den koncilianta skdning, som blir passivt medbrottslig i hvad den genom sympatisk betraktelse frstr och frlter.
269

Det vore nmligen ffngligt att ens ska frneka att ett alltfr ensidigt uppammande af de estetiska frnimmelserna kan leda till ett frtvinande och aftynande af den elementra lifskraften. Den betraktande hllningen kan blifva till den,grad frhrskande, att intrycken frlora sin frmga att utlsa aktiva reaktioner. Om detta intrffar hos en skapande konstnr, s str verket kvar, till ersttning fr de offer alstringen krft. Men om konsten trder i lifvets stlle hos dem, som ej sjlfva frm alstra ngra estetiska vrden, s kunna lif bli frspillda i en passiv andrahands njutning. En sdan fara r s mycket strre, ju nrmare konstframstllningen ansluter sig till de personliga erfarenheterna, och ju lttare slunda de estetiska upplefvelserna kunna sammansmlta med de utomestetiska. En litteratur, i hvilken det fr lsaren r ltt att igenknna alla sin egen tillvaros frjder och sorger, kan drfr leda till att sjlfva denna tillvaro blir betraktad frn en litterr synpunkt. Och en mnniska, fr hvilken det egna jaget blifvit ett litterrt motiv, r hjlplst frlorad fr verkligheten. Under hnvisning till sdana exempel kunde man med ett visst berttigande pst, att konsten i enskilda fall verkat som en lifsfientlig makt. Men man kan icke, utan att gra sig skyldig till ett felslut, stlla den estetiska kulturen till ansvar fr all den ofrd, som en populr litteratur kan vlla bland mottagliga
270

sinnen. Det r sllan ngon rik eller ingende konstknnedom, som ligger till grund fr det odlande och betraktande af den egna personlighetens mrkvrdigheter, som man ofta antrffar hos diletterande estetiker. Och d en sdan sammanblandning af det estetiska och det utomestetiska lifvet i regeln har sin grund i ett skdningsstt, som varit alltfr inskrnkt, s br ett djupare studium kunna skydda fr de faror dem halfheten medfr. En vidstrcktare syn p det stora i konsten, hvilket som allt stort r gnadt att bringa jagets sm upplefvelser i glmska, kan icke annat n befria frn det sjukliga och lifsvidriga lekandet med verklighetsintrycken. Den absoluta intresselsheten r ju, som tidigare framhllits, en abstraktion med hvilken man r tvungen att operera fr att vinna klarhet i begreppsutredningen. Vill man i teorin srskilja konsten frn friga verksamhetsformer, mste man frnse frn alla andra n de rent estetiska faktorerna. Men teorin fr icke leda oss att glmma, att i verkligheten de etiskt-praktiska elementen stdse gra sig gllande vid allt konstskapande och i all estetisk uppskattning. Viljans styrka och uthllighet, det stora sanningsmodet, den fasta behrskningen af uttrycksmedlen, rligheten och uppriktigheten --- dessa och andra likartade egenskaper beundra vi i de konstyttringar vi stlla hgst af alla. Och det r samma egenskaper som i det
271

utomestetiska lifvet ge storhet t den moraliska personligheten. Drfr kan srskillnaden mellan konstens och moralens omrden aldrig strngt upprtthllas annorstdes n i den teoretiska abstraktionen. Under inflytande af konstalstringen har mnniskoslktet frvrfvat sig en frmga af estetisk betraktelse, p grund af hvilken all tillvarons kamp och mda kan ge upphof till en kontemplativ lust. Drmed trda, i klarhet, lugn och frihet, sknheten och de estetiska uppenbarelseformerna in i allas lif. Det finns ingen n s utilistisk ringaktare af den estetiska odlingen, som icke, utan att veta af det, oafltligt skulle pverkas af estetiska frnimmelser. Och det finns ingen som, om han visste hvad frlusten innebure, vore villig att afst frn dessa frnimmelser, ty utan dem vore lifvet doft, stumt, mrkt och icke vrdt att lefva. Men den subjektiva frigrelse frn tillvarons bindande vilkor, som den estetiska illusionen innebr, kan icke bli fullstndig, utan att konsten mister sitt samband med det praktiska lifvet, och drmed fven frlorar sin makt fver mnniskornas sinnen. S betingas de estetiska och de utomestetiska freteelserna af hvarann, och s kan man, om man har tid och lust drtill, i ondlighet diskutera om den ena eller den andra af dessa faktorers ansprk p att erknnas som den betydelsefullare. Fr oss r det nog att ha det faststlldt, att det praktiska lifvet icke kan
272

umbra den estetiska betraktelsens rena och fria gldje, och att hvarken konsten eller sknhetsnjutningen ngonsin helt kan frigra sig frn tillvarons strnga och hrda allvar. Detta r allt hvad vi med skerhet veta, och det r fven allt livad det gres oss behof att veta.

Estetik.

273

18

ANMRKNINGAR

ANMRKNINGAR.
FRSTA KAPITLET. Lsaren br icke i dessa anmrkningar ska ngon bibliografi fver den estetiska litteraturen. De enda bcker hr omnmnas ro sdana som beropats i texten, eller som ansetts vrda att rekommenderas fr nybegynnares studier. Den som nskar frdjupa sig i ngon af de berrda frgorna, finner utan svrighet i speciallitteraturen de notiser som ej kunna f plats i ett populrt arbete.

Deri i detta kapitel meddelade fversikten af den estetiska vetenskapens utveckling gr naturligtvis icke ansprk p ngon slags fullstndighet. De lsare, som nska nrmare uppgifter om de hr berrda frgorna, hnvisas till ngot af de mnga arbetena fver estetikens historia. Bland dessa r Dr K. S. Laurila's tyvrr endast p finska utgifna bok Johdatus estetiikkaan. Historiallinen osa. Borg 1911, srskildt att rekommendera p grund af sin populra, t. o. m. fr nybrjare lttfattliga framstllning. Den svenska litteraturen ger ej ngon fullstndig historia fver de estetiska teorierna. Gustaf Ljunggrens Framstllning af de frnmsta estetiska systemerna (1. 2 uppl. Lund 1869, II, 2 uppl., Lund 1883) omfattar nmligen endast den tyska estetiken frn Kant till Hagel samt det Vischerska systemet. Den moderna estetiken behandlas af Evert Wrangel i Estetiska studier. ss. 1-70 (Lund 1898); den Kant-Schillerska estetiken ter i Albert Nilssons inledning till Tegnrs Filosofiska och estetiska skrifter. Stockholm 1913. Bland utlndska framstllningar r den historiska delen af Benedetto Croce's Estetica (Tysk fversttning. Leipzig 1905) p grund af sin sammantrngda form lmplig fr den som sker orientering p omrdet. Man br likvl icke lta sitt omdme frvillas af den persifierande ton, med hvilken Croce behandlar srskildt de tyska spekulativa estetikerna. Vrdefull fr de lsare, som redan i frvg ga ngon knnedom om mnet, men alltfr svrtillgnglig fr en nybegynnare r Heinrich von Stein's Die Entstehung der neueren

277

Stuttgart 1886. En kortare, men i all sin knapphet synnerligen lrorik framstllning af den estetiska utvecklingen meddelas i samma frfattares posthuma arbete Vorlesungen fiber Aesthetik. Nach vorhandenen Aufzeichnungen bearbeitet. Stuttgart 1897. Samvetsgrann, men trots sin bredd dock icke tillrckligt fullstndig r Bernard Bosanquet's A History of Aesthetic. London 1892. E. Meumann's Einfiihrung in die Aesthetik der Gegenwart. 2. Aufl. Leipzig 1912, innehller en sammantrngd redogrelse fr den moderna srskildt den experimentalpsykologiska estetikens arbetsmetoder och resultat. De stora verken fver estetikens historia, ssom Walter's Geschichte der Aesthetik ina Alterthum, Schasler's Kritische Geschichte der Aesthetik, Lotze's Geschichte der Aesthetik in Deutschland (ny uppl. 1913) o. a. frutstta hos lsaren ett visst mtt af filosofiska och estetiska fackinsikter. Sid. 14. Frgan om frhllandet mellan Cartesianismen och klassicismen har ofta blifvit behandlad svl i estetiken som i litteraturhistorien. I detta sammanhang r det tillrckligt att hnvisa till Stein, Die Entstehung der neueren Aesthetik. sid. 33 flj. och Croce, Aesthetik. sid. 196 flj.

Aesthetik.

Ordet "intressels" har gett anledning till mnga missfrstnd, hvilka likvl hade kunnat undvikas om man gjort sig reda fr det sammanhang, i hvilket beteckningen anvndes af Kant. Det behfver icke framhllas att de estetiska freteelserna som sdana "intressera", ehuru de ej vdja till ngon praktisk frdel eller meddela ngon teoretisk lrdom. "Intressels" eller "ointresserad" r slunda ingalunda liktydigt med "ointressant". Fr en skarp kritik af termen "ohne Interesse" jfr. Herders stridsskrift mot Kant. Kalligone. Vom Angenehmen und Schnen. I: 5. Herders Smmtliche Werke, ed. Bernhard Suphan. XXII. Berlin 1880. Sid. 96-97. Sid. 31 flj. De teoretiska diskussioner, till hvilka sjlfndamlskriteriet gifvit anledning, bra ej frvxlas med de moraliska debatterna i frgan om slagordet l'art pour l'art. Nr man i dagligt tal citerar frasen "konsten fr konstens skull", s afser man vanligen den estetiska alstringens pstdda rtt att gra sig oberoende af gllande moralbud. Men nr man i en teoretiskt-estetisk diskussion argumenterar angende de pstenden, som anfrts i texten, s rr sig striden om det berttigade eller oberttigade i att betrakta de estetiska freteelsernas vrld som ett eget och afskildt studieomrde, eller med andra ord sagdt, om den sats som utgr sjlfva grundfrutsttningen fr en srskild estetisk vetenskap. Sid. 33. Det har icke ansetts ndigt ett i detta arbete upptaga till behandling de invndningar mot teorin om konsten som ett sjlfndaml, som framstllas i Guyau's Les problemes de l'esthaique contemporaine. S vltalig, och s vackert framfrd Guyau's argumentering n r, s grundar den sig likvl enligt vr mening p en missuppfattning af den rdande estetiska teorin. Jfr. Hirn, Konstens ursprung. sid. 8 o. 12, samt Nilsson i inledningen till Tegnrs Filosofiska och estetiska skrifter. sid. 59 o, 61. Sid. 37. I min r 1901 utgifna bok Pueblofolkens konstlif har jag med hnvisning till en enskild folkgrupps alstring skt dagalgga det nra samband, med hvilket konsten p de lgre utvecklingsstadierna r bunden vid det praktiska lifvet. Odlarens omsorg om grdan och skrden har hos dessa kerbrukande indianer gett sin prgel t det religisa dramat liksom t arkitekturen, keramiken och ornamentskatten. I alla former af den estetiska alstringen framtrder slunda det allsmktiga inflytandet af den omilda naturen. Lifvet har varit hrdt och mdosamt, och konsten har tvungits att

ANDRA KAPITLET. Sid. 23. Hvad hr sges om de estetiska teoretikernas bengen. het att ensidigt uppmrksamma felen i sina fregngares lror ger i synnerlig grad sin tillmplighet med afseende Tolstoys och Croces stt att behandla estetikens historia. Det br likvl framhllas att Croce i sitt senaste arbete, .Rreviario di Estetica. Bari 1913, bemdar sig om att gra full rttvisa fven t de frfattare han kritiserar. Sid. 25 flj. Jfr. Hirn, Frstudier till en konstfilosofi. Helsingfors 1896. sid. 6 flj. och Konstens ursprung. Sthm o. H:fors 1902. sid. 7 flj., i hvilka arbeten det estetiska sjlfndamlskriteriet gres till freml fr en utfrligare behandling. Sid. 27. Jfr. Kant, Kritik der Urtheilskraft. Theil I. Abschnitt 1. Buch 1. 1-2. Schiller, Ober die itsthelische Eraiehung des Menschen. Brief XV. Schopenhauer, Die Welt als Wille und Vorstellung. I. 36. 278

279

tjna dess ndtorft. Samma frhllande kunde helt visst iakttagas fven hos andra folk n Puebloindianerna. Sid. 43. Keats, Endymion, vv. 1 flj.

TREDJE KAPITLET. Fr en utfrligare motivering af de i detta kapitel framstllda pstendena samt fr exempel och bibliografiska upplysningar hnvisas till kapitlen 10-20 i Konstens ursprung. Sid. 49. Ett energiskt framhllande af teknikens och den praktiska ndvndighetens inflytande p redskapens former och utsmyckning samt p de ornamentala motivens utveckling antrffas redan i Gottfried Semper's epokgrande verk Der Stil :n den technischen und tektonischen Kilnsten. 1 2. 1860 64. I den engelska konstlitteraturen har denna metod tillmpats bl. a. af Balfour, The Evolution of Decorative Art. 1893 och Haddon, Evolution in Art. 1895.
-

Sid. 72 flj. Lran om en sympatisk fverfring af sjlstillstnd frn individ till individ framstlldes med synnerlig klarhet redan i Adam Smith's moralteori, utbildades sedermera af skottska och engelska populr-filosofer, och har i den moderna psykologin erhllit en rent af frhrskande betydelse. Fr nrmare uppgifter om litteratur i det interindividuella knslolifvets psykologi, se Konstens ursprung. sid. 72 flj. Sid. 72. Om debatterna mellan anhngarne af imitationsteorin samt de s. k. associationisterna, se Konstens ursprung. sid. 73. Till de dr beropade arbetena bra fogas Lipps' senare utkomna Grundlegulig der sthetik. 1903, samt Vernon Lee's och C. Anstruther Thomson's Beauty and Ugliness and other Studies in Psychological Aesthetics. 1912. Sid. 84. Om det mimiska elementet i de bildande och poetiska konsterna, jfr. Vischer, Das Schne und die Kunst. 3 Aufl. Stuttgart 1907. sid. '79. Sid. 89. Det br icke lmnas onmndt att Vischer i sina ofvan citerade fredrag utbytt begreppet Idee mot begreppet Lebensgehalt. Jfr. srsk. sid. 100 o. 109.

FJRDE KAPITLET. FEMTE KAPITLET. De i detta kapitel utvecklade teorierna hvilka utfrligare motiveras i kapitlen 1-9 af Konstens ursprung framstlldes i korthet r 1896 i min d publicerade afhandling Frstudier till en konst

filosofi p psykologisk grundval.

Bland de emotionalistiska konstfrklaringarna kunna hr nmnas Julius Lange's (Om Kunstveerdi. 1876), Leo Tolstoy's (Hvad lir konsten? Sthlm 1898) samt K. S. Laurila's (Zur Theorie der eisthetischen Gefahle i Zeitscltrift fz7r sthetik 1909 och Versuclz einer Stellungnahme zu den Hauptfrag-en der Kunstphilosophie. 1903). I motsats till Meumann (sthetik der Gegenwart. sid. 115) kan jag ej finna ngon likhet mellan dessa lror och Konrad Fiedlers konstteori. Jfr. Fiedler, Schriften fiber Kunst. 1. Mnchen 1913 samt Konnerth, Die KunsItheorie Konrad Fiedlers. Mnchen 1909. Dremot synes det rda en rtt stor fverensstmmelse mellan det i texten utvecklade betraktelsesttet och Benedetto Croces teori i dennas senaste formulering. Jfr. Croce, Breviario di Estetica. 1913, sid. 42-45.

Sid. 95. Om de vilda och barbariska folkens festbruk, samt om den dionysiska extasen, se kapitlet Den objektlsa extasen i frfattarens Frstudier till en konstfilosofi. Sid. 96. Jfr. Konstens ursprung. sid. 105 flj. Sid. 97. Schiller, Der Tanz: Es ist des Wohllauts mchtige Gottheit, Die zum geselligen Tanz ordnet den tobenden Sprung, Die, der Nemesis gleich, an des Rhythmus goldenem Ziigel Lenkt die brausende Lust und die verwilderte zhmt. Sid. 100. Jfr. t. ex. Vischer, Das Schne und die Kunst. sid. 85. Wrangel, Dikten och diktaren. sid. 72-73.

Sid. 103. Med afseende begreppen dionysisk och apollinisk, jfr. srskildt Nietzsche, Die Geburt der Tragdie. Sid. 105. Det inverkar icke p saken om man, som moderna

250

281

frfattare gra det, i stllet fr det i texten anvnda uttrycket 'rent mleriska lustfrnimmelser", begagnar sig af uttrycket "rent mleriska vrden". De flesta torde vl enas om att det "mleriska vrdet" framfr allt r ett knslovrde. Sid. 107. Goethe, Gta von Berlichingen. Frsta aktens sista scen. Sid. 111. Fr ngra trffande reflexioner om "afstndet" vi d den estetiska betraktelsen se Mller Freienfels, Psychologie der Kunst. Leipzig 1912. II. Sid, 189. Sid. 114. "Fllt ihnen nicht ein", Vischer, Das Schne und die Kunst. Sid. 28.

SJTTE KAPITLET. Sid. 126. Dessoir, Max, Isthelik und allgemeine Kunstivissenschaft. (Stuttgart 1906). Sid. 196. Sid. 131. Att det antagligen varit Oeser, som lrt svl Goethe som Winckelmann att uppskatta den antika konstens "edle Einfalt und stille Grsse" framhlles af Justi, Winckelmann. I. Sid. 410. (Leipzig 1866). Sid. 21. Mrike, Auf eine Lampe. Slutversen lyder: 'Was aber schn ist, selig scheint es in ihm selbst". Dikten citeras af Vischer i Das Schne und die Kunst. sid. 66 o. 149. Exemplet r emellertid s trffande, att vi icke kunnat underlta att anfra det i andra hand. Sid. 136. Runeberg, Reflexioner, Efterlmnade Skrifter. I. Sid. 248-249. "Menskligheten sitter vid lifvets strand och grter fver den mrka vgens skum och oro. D. kommer poesin, en solblick mellan molnen, och lter henne se hur djup, klar och ren den sj r, som s svallar". Detta fr Runebergs konstskdning s karakteristiska uttalande pminner, synes det oss, om de ryktbara ord ur Winckelmann's Gedanken aber die Nachahmung der griechischen Werke in der Malerey und Bildhauerkunst, med hvilka Lessing begynt sin Laokoon. "Das allgemeine vorzfigliche Kennzeichen der griechischen Meisterstiicke ist endlich eine edle Einfalt, und eine stille Grsse, so wohl in der Stellung als im Ausdrucke. So wie die Tiefe des Meers allezeit ruhig bleibt, die Oberflche mag noeh so wiiten, eben
282

so zeiget der Ausdruck in den Figuren der Griechen bey allen Leidenschaften eine grosse und gesetzte Seele". Winckelmann, Werke. hrsg. von C. L. Fernow. Dresden 1808. sid. 31. Jfr. fven Winckelmann, Von der Grazie in Werken der Kunst. Werke. I. Sid. 260. "In Betrilbniss und Unmuth sind sie [die alten Figuren] ein Bild des Meers, dessen Tiefe stille ist, wenn die Flche anfangt unruhig zu werden; auch im empfindlichsten Schmerzen erscheint Niobe noch als die Heldinn, welche der Latona nicht weichen wollte". Det kan som ett kuriosum omnmnas, att Justi, som sprat upp frebilder till mnga af Winckelmanns mest bermda liknelser, sammanstllt det tidigare af de ofvan anfrda citaten med en af drottning Christinas Maximer: "La mer est l'image des grandes ames: quelque agitees qu'elles paraissent, leur fond est toujours tranquille". Justi, Winckelmann. I. Sid. 242. Liknelsen om de upprrda vgorna och det stilla djupet anvndes fven af Jean Paul, Vorschule der Aesthetik. I. 62. (Citat fven hos Wrangel, Dikten och diktaren. sid. 72) "nicht das hochauffahrende Wogen, sondern die glatte Tiefe spiegelt die Welt". Denna jmfrelse leder ter tanken till Runebergs reflexion (Efterlmnade skrifter, sid. 249): "En skald skall i sin sjl vara en djup och klar blja. Men tvenne slag af skalder finnas: Den djupa, klara bljan kan rras af en vind, d speglar den rikt, men oroligt; den kan vara obruten, d speglar den fattigt, men tryggt".

SJUNDE KAPITLET. Sid. 140. Jfr. Ljunggren, De estetiska systemerna. II. Sid. 35. Schiller, Ober Anmuth und Warde. passim. Volkelt, System der sthetik. II. (Miinchen 1910). Sid. 189. Sid. 141. Jfr. Souriau, L'Esthaique du mouvement. Paris 1889. Sid. 199. Sid. 141. 'Die Schne bleibt sich selber selig", etc. Faust II. Akt. 2. Sid. 142. Spencer, Essays. I. (London 1858). Sid. 406-411. P svenska i samlingen Behaget och andra uppsatser. fvers. och frord af R o b in s on. Sthm. 1888.
283

Sid. 143. Den p de fljande sidorna framstllda behandlingen af behagets estetik fverensstmmer till sin tankegng, och delvis fven till sin formulering, med det sista kapitlet i min r 1896 utgifna akademiska afhandling Frstudier till en konstfilosofi. Sid. 143. Guyau, Les problimes de l'esthetique contemporaine. 2. ed. Paris 1891. Sid. 41. Sid. 143. Souriau, Paul, L'Esthe'tique du mouvement. Paris 1888. Sid. 168. Sid. 150. Schneider, G. H., Der thierische Wille. Leipzig 1880. Sid. 203. Sid. 153. Sedan detta kapitel blifvit skrifvet har jag antrffat ett intressant framhllande af instinktens och omedvetenhetens betydelse fr uppkomsten af gracisa rrelser i Heinrich von Kleists lilla uppsats Ober das Marionettentheater.

die sthetik.

Fr en kritik af Fechners pstenden jfr. Groos, Einleitung in Giessen 1892. Srsk. sid. 329. Sid. 182. Volkelt, a. a. Sid. 138 o. 168. Sid. 189. Volkelt, a. a. Sid. 139. Sid. 190. Om sambandet mellan religisa och estetiska frnimmelser i den antika och moderna naturuppfattningen, jfr. Rydberg, Det skna och dess lagar. Sid. 84. Sid. 192. Jfr. Ibsen, Lille Eyolf. Akt. V. Sid. 192. "Zum Erstaunen bin ich da". Goethe, Parabase.

NIONDE KAPITLET. Sid. 198. Corneille, Second discours sur la tragMie. (1660). Lessing, Hamburgische Dramaturgie. Stck 74 78. Bernays, Zwei Abhandlungen fiber die Aristotelische Theorie des Drama. Berlin 1880. Sid. 200-203. De hr berrda frgorna ha utfrligare behandlats i min afhandling Frstudier till en konstfilosofi. kap. II. samt i Konstens ursprung. kap. IV. Sid. 206-207. Volkelt, sthetik des Tragischen. 2. Auft Mnchen 1906. Sid. 257. System der sthetik. II. Sid. 329 flj. Sid. 208. Det br framhllas, att fven Prof. Volkelt frutstter att de enbart beklmmande intrycken frm vcka en tragisk njutning, ehuru det frefaller som om enligt hans mening lustmomentet ej kunde vara fvervgande. Jfr. System der sthetik. II. Sid. 330 flj. Sid. 209. Betecknande fr den vidstrckta innebrd, Volkelt ger t begreppet det tragiska, r att han anfr hjlten i Mussets La confession dun enfant du sikle och hjltinnan i Flauberts Madame Bovary som typiskt tragiska personligheter. Sid. 210. Jfr. Lipps, Der Streit fiber die Tragdie. Leipzig 1891. Sid. 210. Aristoteles framhller i det 13:de kapitlet af sin Poetik att diktaren icke br framstlla dygdiga mnniskors olyckor, emedan detta hos skdaren hvarken kunde uppvcka fruktan eller medlidande, utan endast indignation. andra sidan br diktaren ej heller
-

TTONDE KAPITLET. Sid. 168. Skriften om det sublima har nyligen utgifvits i en kommenterad tysk fversttning af H. F. Miiller, Die Schrift fiber das Erhabene. Heidelberg 1911. Sid. 172. Kant, Kritik der Urtheilskraft (Frsta uppl. 1790) Theil I. Buch 2. Jfr. fven Kants r 1764 frfattade broschyr
Beobachtungen fiber das Gefiilzl des Schnen und Erhabenen.

Sid. 173. Schiller, Zerstreute Betrachtungen fiber verschiedene iisthelische Gegenstnde. 1793. fiber das Erhabene. 1801. Volkelt, System der sthetik. II. Sid. 107 - 108.
sthetik.

Vischer, Clber das Erhabene und Komische. 1837. System der Det br nmnas att den dialektiska hrledningen af det sublimas begrepp ej tillmpas i Vischers posthuma verk Das Scizne
und die Kunst.

Sid. 176. Med afseende de spekulativa estetikernas sikter om det i sublima intryck ingende elementet af fruktan jfr. srskildt de ofvan anfrda arbetena af Schiller och Vischer. Sid. 177. Fechner, Vorschule der sthetik. II. Leipzig 1876. Sid. 174. Volkelt, System der sthetik. II. Miinchen 1910. Sid. 138.
284

285

skildra en fullkomligt dlig mnniskas undergng, emedan en sdan skildring visserligen tillfredsstller vr rttfrdighetsknsla, men icke frmr rra oss till vare sig fruktan eller medlidande. De tragiska personligheterna bra drfr vara mnniskor, som till sin karaktr st mellan ytterligheterna af dygd och brott, och som ltit ngon frseelse (skuld) komma sig till last. Denna frseelse, s resonerar antagligen Aristoteles, gr det fr skdaren mjligt att utan indignation, och likvl med bibehllet medlidande, bevittna hjltens de. Aristoteles har emellertid icke konsekvent tillmpat det kraf han hr uppstller. Om den tragiska skuldteorin, jfr. vidare Volkelt, sthetik des Tragischen. sid. 150 flj. Brandes, Begrebet: Den tragiske Sluebne. (Satnlede Skrifter. XII. sid. 60 flj. Fragment af en r 1863 frfattad af handling Om Skwbne Ide'en i den antike Tragedie.) Sid. 212. Jfr. Snellmans och Runebergs meningsbyten om Kung Fj alar. Sid. 213. Fr kritik af den tragiska skuldteorin, jfr. Cohn, Allgemeine sthetik, Leipzig 1901. sid. 198-199. Sid. 217. Jfr. srskildt Schopenhauer, Die Welt als Wille und Vorstellung. Bd I. 51 och Bd II. 37. Fr kritik af denna uppfattning, se Lipps, a. a. Sid. 3 flj. Sid. 218. Schopenhauer, a. a. II 37 erknner att hjltarna i de antika sorgespelen sllan visa ngon resignation. Men enligt hans mening str fven det antika sorgespelet lgre n det moderna. Sid. 221. Om den klassiska tragediuppfattningen jfr. Schillers dikt Shakespeares Schatten. Sid. 222. Volkelt, sthetik des Tragischen sid. 66 flj. System der sthetik. II. Sid. 299. Laurila, som i hufvudsak ansluter sig till Volkelt's uppfattning, opponerar sig emot krafvet p storhet hos den tragiska personligheten. Zur Lehre von den asthelischen Modifi-

TIONDE KAPITLET. Sid. 227. Jean Paul, Vorschule der Aesthetik. 1. 26. Smmtliche Werke. Bd. 18. (Berlin 1841). Sid. 113. "Das Lcherliche wollte von jeher nicht in die Definizionen der Philosophen gehen ausgenommen unwillkiirlicha. Sid. 228. Aristoteles, Poetik. kap. V. (Om komedin). Jfr. Platon. Fr en utfrlig framstllning af Platons lra om det komiska se Rindell, Framstllning af teorierna om det komiska fre Solger och Heget. Helsingfors 1885.
Filebos.

Sid. 229. Ruge, Arnold, Neue Vorschule der sthetik. Das Halle, 1837. Sid. 59. Sid. 230. Stewart, Dugald, The Philosophy of the Active and Moral Pozvers of Man. I. Collected Works ed. Hamilton. VI. Sid. 39. Sid. 231. Jfr. Cicero, De oratore. II. 63 o. 64.
Komische.

Sid. 232. Att den som rkas af frljligandet br vara en person, som hvarken vcker starkt hat eller starkt medlidande, framhlles - antagligen i imitation af Aristoteles' uttalanden om det tragiska - redan af Cicero i De oratore. II. 59. Det r Dr Laurila som gjort mig uppmrksam p denna fverensstmmelse mellan Descartes' och Ciceros teorier. Sid. 232 flj. Hobbes, Human Nature. Chap. IX. Leviathan. I. Chap. VI. Sid. 234. Coquelin Cadet, Le rire. Sid. 24. Sid. 235. Nietzsche, Die frhliche Wissenschaft. Il. 200. Sid. 236. Groos, Einleitung in die: Sid. 406-408. ' Groos' teori frtjnar jmfras, men br icke frvxlas med Jean Paul's ryktbara lra om substitutionen i det komiska. Vorschule der Aesthetik 1. 28. Jfr. fven Brandes, Lwren om det Komiske (1866). Samlede Skrifter XII. Srsk. sid. 127 flj. Sid. 237. Jfr. Hall and Allin, The Psychology of Tickling, Langhing and the Comic. American journal of Psychology. IX samt Lipps, Komik und Humor. Hamburg u. Leipzig 1898. Sid. 64. Sid. 238. Bain, The Emotions and the Will. 3 ed. 1875. s. 197. Jfr. sid. 176. Det i texten citerade uttalandet frekommer icke i de tidigare upplagorna af Bains arbete. Det r drfr sannolikt att 287

kationen. Zeitschrift far sthelik und allgemeine Kunstwissenschaft.

VIII. Sid. 36. Sid. 223. Topelius, J. L. Runeberg infr sitt rykte. Schiller, Shakespeares Schatten. das grosse, gigantische Schicksal, Welches den Menschen erhebt, wenn es den Menschen zermalmt. Sid. 224. Om det tragiska som en art af det sublima, jfr. fven Schopenhauer, a. a. II. 37. Cohn, a. a. Sid. 190.
- -

286

Bains resonemang i ngon mn blifvit pverkadt af Spencers essay, som utkommit senare n den frsta upplagan af Bains bok. Sid. 239. Spencer, Essays. 2 d Series. The Physiology af Laughter.
(1863).

Sid. 241. La Bruyere, Les caracti res. Kapitlet Du coeur. Sid. 244. Bain, The Emotions and the Will. Sid. 257. Spencer, Essays. II. Sid. 116. Kant, Kritik der Urtheilskrajt. 54. Jean Paul, Vorschule der Aesthetik. 1. 26 27. Sid. 245. Lipps, Komik und Humor. Sid. 40 o. 41. Jfr. fven Lipps, Grundlegung der sthetik. Sid. 575 flj. Sid. 247. Att djuren bli ljliga i den mn de pminna om mnniskor har ofta framhllits i den estetiska litteraturen. Jfr. t. ex. Jean Paul, Vorschule der Aesthetik. 28. Ruge, Neue Vorschule der Aesthetik. Sid. 131. Schopenhauer, Welt als Wille und Vorstellung. II. 8. Sid. 253. Lipps, Komik und Humor. Sid. 38. Sid. 258. Den i texten anfrda Schopenhauerska definitionen har valts bland flere i formuleringen varierande affattningar, hvilka framstllas i Die Welt als Wille und Vorstellung. 1, 13. II, kap. 8. Solger, K. W. P., Vorlesungen aber sthetik. Leipzig 1829. Sid. 103. Sid. 262. Jfr. Bergson, Le rire. Sid. 142.
, -

Vid utarbetandet af detta, liksom af ngra af de tidigare kapitlen, har jag dragit mycken frmn af samtal med min kollega, Docenten Dr K. S. Laurila, som sjlf frbereder ett arbete fver de estetiska begreppen. Dr Laurila har meddelat mig sina sikter svl nr de stmt fverens med de hr framstllda teorierna, som d de sttt i strid med dem.

288